Så kom jag till slut till Salt Lake City – mormonernas huvudstad. En
kväll i solnedgången kom jag, trött och dammig och glad att äntligen
vara vid målet, och när jag steg av vid stationen med säcken på ryggen
och klampade gatan fram, var jag så utledsen åt allting, att jag knappt
iddes titta upp en gång. Jag bara längtade efter ett hotell, ett bad,
lite mat och en säng. Men hur det var, så kunde jag inte låta bli att
lägga märke till, att jag gick i en luft, som liksom var rosenfärgad,
och till slut såg jag upp – och tvärstannade. Jag tror inte jag skrek
till, men det skulle inte heller förvåna mig om jag gjorde det, jag vet
bara, att jag stod stock still och bara stirrade. Aldrig i mitt liv har
jag sett något sådant, och aldrig mer får jag väl se det heller. Jag såg
en stad full med spiror och torn och vita hus, jag såg skimrande gröna
parker och planteringar, och jag såg en blossande, flammande, lysande
västerhimmel med färger så otroliga, med en prakt så bländande, att
hjärtat nästan stannade i bröstet. Och fjäll – buktiga, skarptandade,
fantastiska, vilkas sidor liksom återspeglade all himlens färger, medan
konturerna mildrades och flöto bort i ett purpurfärgat dis, som stod och
skälvde och böljade på något förunderligt sätt.
Luften var full av kyrkklockors klang, och solen sjönk. Färgerna lyste,
darrade, skiftade – fjällen blevo allt mer gyllene, allt mer som voro de
rent guld, medan det underliga diset fladdrade och svängde. Snart var
luften inte rosenfärgad längre, blåare blev den, och solskivan syntes
inte mer, men i väster strålade himlen, och fastän det var full skymning
runt om mig brunno ännu bergens toppar som av en himmelsk eld. Och medan
jag stod där med ryggen lutad mot en mur och försökte fatta hur
underbart allt detta var, hörde jag mitt i klockornas klang en annan
musik – mild, ljuv, stilla.
»Vad är det?» sade jag till mig själv. »Har jag kommit till himlen
direkt? Eller drömmer jag?»
Folk kom och gick på gatan. Ingen tittade åt mig, och inte jag åt dem,
men alltjämt hördes musiken och nu starkare, sen klockorna en efter en
tystnade. Så mild var den och ändå så stark, att jag stod och undrade,
varför ingen mer än jag hörde den – men det gjorde de kanske, fastän de
inte brydde sig om den. Jag tittade uppåt den mur jag stödde mig mot,
men såg bara ett träds suddiga konturer i skymningen, och blev inte
klokare för det. Till slut frågade jag en av de förbigående:
»Var kommer musiken ifrån?»
Han lyssnade, så smålog han lite och sade:
»Å, det är från orgeln i Tabernaklet.»
Och så gick han vidare, och jag stod kvar ännu en stund, tills allt var
mörkt omkring mig och lyktorna började tändas. Ännu dröjde en blek liten
återglans i väster, och österbergens spetsar lyste som guld. Så gick jag
vidare och tänkte för mig själv:
»Nej, himlen var det inte, men jag är i Zions stad, där ’de sista
dagarnas helige’ bo. De förstå åtminstone hur en främling ska tas emot.»
* * * * *
Vi veta inte mycket om mormonerna här hemma, det är visst och sant. Det
enda _jag_ hade reda på, när jag kom till Utah var, att deras religion
tillät och gillade månggifte, och jag tror, att det också egentligen är
allt, vad största delen av Sveriges folk besitter av kunskap om dessa
människor. Först som sist skall jag emellertid säga, att det där med
månggiftet numera är en saga blott. Ingen mormon har mer än en hustru
eftersom Förenta Staterna inte tillåter det, och de som påstå något
annat fara illa fram med sanningen. Vad deras religion i övrigt
beträffar, synes den vara en stark, glad tro, grundad på samma bibel som
vår egen, och fylld av strävan efter att hålla kropp och själ rena från
allt ont.
Hur själva benämningen »mormoner» uppkommit kan kanske vara av intresse
att i allra största korthet berätta. Mormonerna själva anse, att 600 år
före Kristi födelse en liten koloni troende utvandrade från Jerusalem,
av Gud visades vägen till Amerika, där de bosatte sig, och från dessa
mormoner härstamma indianerna. Med denna skara följde profeter, och
under århundradenas lopp ristades koloniens historia ned på
metallplattor, på hebreiska. Den siste profeten hette Mormon, och han
gjorde ett sammandrag av alla plattornas historia. Hans son visade sig i
en uppenbarelse för Joseph Smith på 1800-talets början och berättade var
plattorna voro dolda, Joseph fann dem och lät trycka dem till sitt folk
att läsa under namn av »Mormons bok». Därav kommer benämningen mormoner.
Denna bok är ytterst märklig och intressant och kan köpas av vem som
vill i Amerika. Den utgör, jämte bibeln, kyrkans grundval.
År 1830 grundade Joseph Smith mormonernas kyrka, eller, för att nämna
samfundet vid dess rätta namn: »De yttersta dagarnes Helige». Efter
svåra förföljelser, varunder den alltjämt växande skaran av anhängare
fördrevs från den ena staten efter den andra, blevo slutligen Joseph och
hans bror Hyrum Smith skjutna av en »svartmålad mobb» 1844, och man
hoppades allmänt i Amerika, att efter det denna exekution gått av
stapeln hela det mormonska samfundet skulle dö ut. Men det gick inte så.
Brigham Young uppstod och åtog sig att leda sina trogna västerut – ut
till de okända vildmarkerna – när de till slut även blevo fördrivna från
staten Illinois. Det var på vintern 1846.
Om den färden har jag hört människor tala, som själva varit med – en man
och en kvinna, båda nära nittitalet, men ännu fulla av minnen från denna
första, ohyggliga vandring »over the plains». Efter dem kommo många, ack
så många, och alla hade hart när otroliga lidanden att utstå i öknarnas
hetta och köld. Ingen hade det dock så svårt som dessa första, men
kanske gingo heller inga med så brinnande tro och entusiasm som de.
Vägen visste de inte, kunde endast fråga sig fram bland vänligt sinnade
indianer, och sådana fanns det inte många.
Mitt i vintern måste de ge sig av för att undkomma förföljelser, och de
lidanden de utstodo kan man knappast göra sig en föreställning om. Köld,
hunger, törst – jagade som vilda djur av indianerna, ständigt spejande
och i skräck för överfall, men ändå med knutna nävar och sammanbitna
käkar trampande sin väg fram, vissa om att Gud ej skulle överge dem, att
han skulle föra dem fram till härlighet och vila. Fram till den fjärran
dal, där Han för deras överstepräst förkunnat att Zions härligheter
väntade dem.
Och äntligen, äntligen i juli 1847 kommo de fram till Salt Lakedalen.
Tro inte den då såg ut som nu: grön, skuggig, med böljande gräs och
sorlande källor. Ånej – den var som en sandöken den också, full av
tistel och buskar, lik de obarmhärtiga slätter de kommit över, och inga
Zions härligheter väntade dem. Men Brigham Young befallde halt, han
ropade, att detta var den dal Gud i en uppenbarelse låtit honom se, och
här skulle de bygga och bo. Och med honom i spetsen sjönko de på knä och
tackade himlarnas herre, som till slut fört dem fram till sitt eget
land. Det var inte så många, som höjde lovsången – av de över trehundra,
som börjat vandringen, kommo ej mer än 119 fram, därav tre kvinnor och
några små barn. Resten hade omkommit på vägen av köld och hetta och
törst och indianernas pilar.
Brigham Young var en herre, som inte lät tiden rinna sig ur händerna.
Läger slogs, tält restes, arbetet börjades, vatten fanns och skog
tillräckligt utefter strömmarna att bygga hyddor av, och i september var
den första timmerkojan byggd. Den finns ännu kvar som ett minnesmärke,
och man kan få se den på tempelområdet, dit den är flyttad och placerad
under en marmorpergola. Den är så primitiv, den lilla stugan, så rörande
med sina grova stockar, sitt lilla fönster och den tunga dörren, som har
mer än ett märke efter indianpilar. På gaveln hänga ett par klumpiga
hjul – de ha suttit på två skottkärror, på vilka man och hustru skjutit
sitt fattiga bohag och två späda barn genom öknarna, över bergen och
dalarna, mer än tvåhundra svenska mil.
Ett par timmar innan jag såg detta, hade jag hört två gamla röster tala
om det de upplevat, det de mindes. De två hade sett den här stugan
resas, hade varit med, när mannen och hustrun kommo skjutande sitt bohag
och sina barn på dessa hjul. Och ändå – ändå tror jag inte själva
Egyptens pyramider kunna komma mig att känna mig mera liten, mera
tillhörande en ny och ung tid än jag gjorde nu, inför dessa reliker från
år, så nyss svunna.
Jag stod inne på tempelgården och betraktade dem, bakom mig strävade
templets spiror upp mot himlens blå. Hade jag inte nyss hört, att under
tjugu års tid, ända tills järnväg byggdes upp till granittagen, måste
blocken till detta tempel fraktas fram med oxspann. Fyra spann oxar och
fyra dagar tog det att forsla fram varje block – och nu, efter fyrtio
års arbete står det där, stängt och heligt. Får ej beträdas annat än av
dem, som strängt följa sin kyrkas bud, och då endast med bara fötter.
Det finns gott om mormonska kyrkor runt om i staden och staten, och in i
dem får vem som vill gå, men templet är heligare – i det får endast de
utvalda inträda, och de, som vigas inför dess altare kunna aldrig
skiljas i detta livet, det äktenskapet måste vara intill döden.
Där borta åt vänster kunde jag se en smäcker kolonn resa sig, krönt av
ett par vilande måsar – »Sea-Gull»-monumentet. Det har en vacker
historia, som jag måste berätta. Redan året efter det mormonerna kommit
till Zions dal, hade de börjat sitt arbete att tvinga öknen att blomma
under sina händer. Fem tusen acres jord voro under kultur, och av dem
över niohundra sådda med vintervete. Det var på våren 1848, och vetet
började just skjuta upp en späd brodd, som lovade gott för kommande
skörd. Så oändligt mycket berodde på den skörden – liv och bröd åt alla
dem, som nu hunnit draga in i dalen och rastlöst arbetade på att odla
den. Då nalkades olyckan ur skyn. Otaliga gräshoppor kommo flygande och
slogo ned på veteåkrarna och drogo fram över dem tills de sågo ut, som
om elden härjat dem. Allt vad tänkas kunde, gjordes av de förtvivlade
människorna för att utrota skadedjuren, men göra vad de ville, så
hjälpte ingenting. Nya svärmar kommo, och till slut måste man ge upp
allt hopp om att kunna rädda ens en acre. Då kom hjälpen. Också ur skyn,
med ett sus av vita vingar. Måsar – tusenden och tusenden av måsar. De
slogo ned på fälten så dessa liknade snödrivor, och kastade sig över
gräshopporna, åto och åto och lämnade inte ett liv kvar. Sen lyfte de
och styrde ut mot Salt Lake. Så blev skörden räddad så pass, att det
inte blev fullständig hungersnöd, och sen dess är måsen helig i Utah –
skyddad av lagen, och det är med straff belagt att döda en enda ättling
av dessa vita frälsermän, som kommo, när nöden var störst.
Tabernaklet, som klumpigt och med besynnerlig skapnad reser sig lite
längre bort, är kanske en av de märkvärdigaste byggnader i världen. Det
är byggt efter anvisningar av Brigham Young, som i sin tur uppgav sig ha
fått tillsägelse av sin Gud i en uppenbarelse, att så och så ska huset
göras. Han var varken arkitekt eller annat – hela hans studietid belöpte
sig visst till sju dagar, men vad behövde han skolor och lärdom, när
allt vart honom uppenbarat. Tabernaklet byggdes under otroligt arbete,
och i hela den enorma byggnaden, som rymmer 8,000 människor, finns det
inte en spik – inte _en_! Allt är sammanfogat med träpluggar. Och
varför? Jo, bara av det enkla skälet, att det inte fanns så gott om
pengar, att man hade lust att lägga ned dem på spik, som var dyr vara
den tiden. Och så kanske av ett skäl till: det var tvåhundra svenska mil
till det ställe där spik fanns att köpa, och man går inte i onödan
tvåhundra mil, om man kan slippa. Och tvåhundra mil tillbaka. Utan man
gjorde sin egen spik, och det en som tycks hålla. Kanske har frånvaron
av spik något att göra med den nästan onaturliga akustiken i
Tabernaklet. Jag vet inte, men jag tycker det känns kusligt att stå i
ena ändan av en sal, som är hundra meter lång och sjuttiofem meter bred
och höra, när man släpper en knappnål i den andra. Men det är sant, jag
har själv hört det. Och viskar man så tyst, så man knappt hör det själv,
nog hör de vad man säger hundra meter bort.
I tabernaklet finns världens största orgel dessutom – den har mellan
sex- och sjutusen pipor, och innan moderna tider hann göra sitt intåg,
så fordrades det åtta man bara att trampa luft. Nu går det med
elektricitet, som allt annat.
Jag kom till att tycka om Salt Lake City, och ju mer jag såg av det,
dess mer tilltalade det mig. De låga husen inbäddade i mörk grönska, de
otroligt rena gatorna, där dag och natt kristallklart vatten spolade
genom rännstenarna – det kom från källor uppe i bergen och sökte sig väg
ned till dalen – de böljande fjällens undersköna linjer, himlens
genomskinliga blå och solnedgångarnas fantastiska färgspel. Ibland
brukade jag rida uppåt bergen vid skymningsdags, rida genom oändliga
fält av vilda solrosor, som frasade mot stigbyglarna och ofta voro högre
än mitt huvud, så jag red som i en förtrollad djungel, som i gröna, täta
gator av bittert doftande stjälkar, och över mig och bredvid mig hängde
gyllene jätteblommor. Och när jag hunnit högt nog upp, så kunde jag se
Salt Lake längst ut i väster som ett glimmande hav av blod och purpur
och guld, som solen sakta sänkte sig i. Då blev allt på en gång dött och
grått nere i staden, tills lyktorna började blossa som blomster av eld.
Men bergen glimmade ännu i prakt och härlighet och vesperringningen
trängde upp och flöt vida genom den stilla luften.
Ja, jag tyckte om Salt Lake City och jag tyckte om mormonerna också. Jag
menar inte alls deras religion, ty den har jag för lite reda på, för att
våga yttra mig om, men jag menar som människor – att vara med och umgås
med och tala med. Glada, vänliga, gästfria, alltid färdiga att stå till
tjänst, alltid beredvilliga att göra sitt yttersta för främlingen, som
visade intresse för dem och deras stad. Jag kom dit med den fasta
föresatsen att stanna tre, högst fyra dagar, och jag blev där i tre
veckor. Man ska aldrig bestämma på förhand! Det är så mycket med det
jordiska, och rätt vad det är, så kommer det något emellan, som man
aldrig beräknat. Inte hade jag kunnat ana, att jag helt plötsligt skulle
stöta på en liten svensk dam, en gammal vithårig gumma på nära sjuttio
år, som vandrat »over the plains» på sextiotalet, och som ännu kunde fås
att tala den bredaste, härligaste skånska, fast det var mer än sextio
år, sen hon lämnade Sverige. Alla de hundra milen hade hon vandrat genom
öknar och öde land, hon, som de andra pioniärerna, och hon kunde berätta
om farorna och fasorna, så den vildaste äventyrsroman blir blek och till
intet vid jämförelsen. Om indianer och vilda djur, om svält och törst,
om bortrövade barn och plötsliga överfall i nattens tystnad, när de alla
gått till ro inom sin vagnborg. Susande pilar och knallande bössor,
flammande eldar och vilda skrik. Ja, det var en fest att höra henne.
Kväll efter kväll kunde jag sitta och lyssna, timme efter timme till den
spröda, tunna rösten, och se på den bräckliga lilla gestalten, som
härdat ut och gått igenom så otroligt mycket.
»Little daughter», kunde hon säga. »Little daughter – I was only such a
little one, seven years old. But oh, how well I remember it all.» –
Lilla dotter, jag var bara en liten en, sju år gammal, men å så väl jag
minns det alltsammans.
»Yes, little mother», sade jag. »Jag hör, att ni minns.»
Hon kallade mig alltid »little daughter» – jag vet inte om det är
mormonsed eller om det var, för jag var svenska som hon, och det föll
sig så naturligt att jag kallade henne »little mother» till svar.
Många människor träffade jag hos »little mother» – alla mormoner och
alla lika vänligt intresserade och färdiga att hjälpa med råd och dåd.
Aldrig någonsin gjorde de ens en antydan att tala för sin lära, att
värva en proselyt, men de tyckte mycket om, när man frågade dem om lite
av varje, som rörde deras religion och svarade gärna och villigt, och de
hade ogement roligt åt alla galna historier, som voro i svang om dem och
deras lära. Det är minsann inte bara andra länders folk, som inte ha
reda på något om mormonerna – i Amerika tycks de inte veta mycket mera,
åtminstone inte i de bredare samhällslagren. Att mormonerna äta barn och
såna där vanliga små enkla frimurarmysterier är ingenting sällsynt att
få höra, och en mycket utbredd tro är, att de ha – horn! Jag har hört
folk på fullt allvar försäkra det, och en mormondam, som jag träffade –
förresten en av Brigham Youngs talrika döttrar – berättade en historia,
som hänt en av hennes väninnor på en resa, och som bevisar hur
vidskepliga människor kan vara ännu i dessa dagar. Det hade varit en
kongress någonstans i de östra staterna och en mycket fint bildad och
mycket högt uppsatt dam sändes från Salt Lake City som delegerad. På
hemvägen fick hon sällskap på tåget med ett par amerikanska damer. När
dessa fingo höra, att hon hade sitt hem i Utah blevo de intresserade och
frågade, om hon möjligen kände några mormoner, eller åtminstone om hon
sett några. Joo då, sa hon, det hade hon visst det. Flera stycken.
»Är det sant, att de ha horn?»
Nu besatt denna dam humorns gåva, och hon svarade allvarligt, att ja,
det var nog så tyvärr, att en del mormoner hade horn. Hon besatt mera –
nämligen en ganska stor förhöjning på hjässan strax ovanför tinningen,
och den kom hon att tänka på nu. Och så sa hon lugnt:
»Jag är mormon, förresten, så jag kan vara exempel på, att det är sant
det där med hornen.»
Damerna bleknade av fasa, men kunde ändå inte slita sig ifrån denna
underbara art av människosläktet. De bara stirrade och stirrade med
skräckslagen nyfikenhet. Då tog den andra sakta av sig hatten, böjde
fram huvudet och sade:
»Känn här!»
Med darrande fingrar kände de. Ja, det fanns intet tvivel – hornet var
där. Men när de inte funno något på andra sidan och tyckte det var
märkvärdigt förklarade hon:
»Ja, ser ni, dom här hornen ä vi ju inte födda med. De växa så
småningom, allteftersom vi utvecklas i vår läras ritual och invigas i
mysterierna. Jag har inte hunnit så långt än, att det börjat komma något
på andra sidan, men jag hoppas väl om jag riktigt uppför mig som jag
ska, att det blir ett där också!»
Så reste hon på sig för att gå in i restaurationsvagnen och äta middag.
Men innan hon gick böjde hon sig fram och viskade med minen av en, som
ger ett gränslöst förtroende:
»Vi ha svans med, men den bär vi inte utanpå annat än vid _mycket_
högtidliga tillfällen.»
* * * * *
Jag stannade alltså i Salt Lake City i tre veckor och tack vare min
vänskap med den gamla svenska damen och hennes familj, fick jag vara med
om mycket, som jag antar att en tillfällig gäst och främling ganska
sällan kommer på. Jag var på bönemöten och sammankomster och
tébjudningar, och jag träffade flera av Brigham Youngs änkor och barn –
och Joe Smiths med för den delen. Jag var på konserter i Tabernaklet,
och en gång var jag till och med på en avskedsfest för en missionär, som
skulle skickas ut till Tyskland. Om jag lever tills det gror mossa på
mig, ska jag aldrig glömma den tillställningen, och aldrig i mina
vildaste fantasier hade jag kunnat tänka att en missionär kunde firas av
på ett så glättigt sätt.
Så här gick det till, att jag kom med: jag hade varit uppåt bergen och
ridit – en lång, härlig tur i strålande sol och på en häst, som
klättrade som en get. Som vägen till stallet gick förbi min gamla väns
hus, hoppade jag av ett ögonblick och gick in för att hälsa. Där voro de
alla klädda till fest och stodo färdiga att ge sig av ut.
»Vad står på?» frågade jag.
»Avskedsfest för en missionär som ska till Tyskland. Följ med!»
»I den här riggen?» sa jag och tittade ned på mina ridbyxor och dammiga
stövlar.
»Det gör ingenting alls – kom bara!»
Och så hände det sig, att jag gick i en mormonkyrka enkelt och konstlöst
skrudad, och festade av en missionär. Jag trodde förstås, att det skulle
bli bön och sång och högtidligt och allvarligt och allting, som man kan
tänka sig själv, när en missionär ska skickas till främmande land. Visst
inte! Nu kom vi visserligen en halvtimme för sent, så det kan hända, att
någon av kyrkans äldste talat ett allvarets ord till den unge mannen,
men _jag_ hörde intet av den sorten. Vad jag kom till, var en mycket
rolig och lustig kabaret, med sång och uppträdanden av imitatörer och
till damer utklädda herrar, som roade sig själva och auditoriet på ett
menlöst och barnsligt sätt. Som sagt – det var en av de bättre kabareter
jag varit på, och när man tar i betraktande, att den var tillställd för
att fira en utresande missionär, så var intrycket ännu mera sällsamt.
Det enda allvarliga på hela tillställningen var missionärens eget tal,
som avslutade programmet. Varefter alla tågade en trappa upp i våningen
ovanför kyrklokalen, där en animerad bal vidtog.
För oss låter det som den vanvettigaste fars, och jag medger, att jag
tyckte det var lite konstigt också. Jag antar, att Svenska
Missionsförbundet inte håller kabaret och bal, när de sända ut en
profet, och jag vet inte, om någon annan religion har dessa muntra
former för avskedstagandet. Men jag förmodar det är mormonernas mening,
att de unga pojkarna som ge sig ut, ska ha ett glatt minne av sin
hemstad och inte fara från sitt land under sorgetoner och tårar. Man ska
inte klandra, där man inget förstår, så jag tiger stilla, men man kan ju
fundera lite för sig själv i alla fall på hur olika det brukas här i
världen. Och på vad som egentligen menas med värdiga former.
Att märka är, att de missionärer som sändas ut, ofta äro unga pojkar,
som nyss slutat universitetet, och som känna sig manade, att slå ett
slag för sin tro, innan de »settle down» i samhället och bli affärsmän
eller ämbetsmän eller yrkesutövare av olika slag. Kyrkan betalar ej
omkostnaderna, medan de äro ute och värvar själar – de få själva sköta
den saken, och den enda hjälp de få är de frivilliga gåvor som skänkas
på avskedsfesten av de närvarande. Kanske blir det så mycket, att det
räcker till resan – kanske inte – och sen få de lägga till resten själva
och existera på egna medel.
En halvtimmes resa från Salt Lake City ligger ett nöjesfält, som heter
Salt Air – Salt luft. _Salt!_ Ja, så salt att om man höll tungan ute ett
litet tag, så blev den styv och torr och så salt, att det smakade länge
efteråt. Salt Air låg vid Salt Lake och om nånsin ett vatten gjort skäl
för ordet salt, så är det det. Atlantiska Oceanen är som lemonad i
jämförelse. När man badar, så kommer man inte ner – fötterna vicka upp
och armarna få liksom en knuff underifrån, så de bara flyga mot ytan.
Och om någon, som läser det här reser dit, så kör inte på huvudet från
en trampolin, som lömskt satts ut att locka främlingar i fördärvet. Det
känns som att störta rakt ned på en ovanligt hård cementgård. Man går
stolt och säker ut på den sviktande bron, man ser alla de badandes
blickar riktas mot sig, man hör uttryck flyga i luften:
»Isn’t she smart – my soul, isn’t she brave – isn’t she just fine!!!!»
Och man ler lite föraktfullt och säkert och tänker: va i herrans namn är
det åt friska människorna! Skulle det vara någe att hoppa från den här
lilla trampolinen.
Och så hoppar man – ledigt och elegant efter Köhlersk metod. Och så
minns man inget mer på en lång stund. Och så kommer man upp med ett
blekt leende och försöker se ut som om ingenting hänt. Oh – Salt Lake! –
dina stolta böljor få lägga sig var de vilja för mig, men aldrig mer
står jag på huvudet från en trampolin i din järnhårda famn.
Men att efter badet ta en sötvattensdusch och en karuselltur och sen upp
till danshallen – det gör jag gärna! Musiken till dansen är hors
concours och hallen lär vara den största i Amerika och rymmer, jag vet
inte hur många dansande par. Och jazzen går, så det är en lust och alla
människor se ut, som om de hade det roligt och bra. Utanför fönsterna
böljar Salt Lake, och de fridlysta, vita måsarna skjuta fram och
tillbaka.
Salt Lake, Salt Air, Salt Lake City – Zions dal – när får jag någonsin
se något så vackert mer!