Jag tog till mina ben igen – tågen voro nog bra för all del, men hur det
var, så tyckte jag allt, att min första erfarenhet varit litet kuslig,
och några fler negrer hade jag inte lust att träffa inom den närmaste
tiden. Så jag lunkade vägen i stället. Det var roligt det med, och
roligare blev det för var dag. Ibland fick jag en »lift» i en bil ett
par hundra engelska mil – en gång fick jag åka med ett gift par och tre
barn i två hela dagar och vräkte mig inte måttligt på överklassigt
fjädrande kuddar. Frun var danska, så vi kände oss liksom lite släkt,
och sannerligen blev jag inte till och med bjuden att följa med dem hem
till deras lantställe. Jag är säker på, det bara var för att jag kunde
melodien till »Prinsessen sad höjt i sitt jomfrubur» som jag blev
inviterad, för det var fruns älsklingssång, och hon hade aldrig träffat
någon i Amerika förr som kunde den. Tio gånger om dagen så visst som en
fick jag klämma i med »Prinsessen», och för var gång lade den lilla
ljushåriga danskan sitt huvud på sned, blundade och suckade och såg
romantisk ut, och lät mig i beslöjade ordalag förstå, att _den_ sången
hade haft en djup och dramatisk betydelse i hennes liv, när hon ännu var
ung och vacker och trippade med sina små fötter på Strögets asfalt. Ack
ja, det var många år sedan dess. »Ih! du Alstyrende – de var dajli
dengang!» Nu var det bara barn och pengar, och ingen romantik och ingen,
som sjöng »Prinsessen sad höjt» utanför hennes fönster, när månen
glittrade över Sundet.
När jag i två dagar på begäran sjungit »Prinsessen», och deras väg tog
av åt annat håll, beslöt jag mig för att ta avsked och avböjde tacksamt,
men bestämt, bjudningen till landstället – jag kände, att en dag till
skulle komma mig att fatta ett djupt hat till både Danmark och Kjerulf
och månsken över Sundet. Så nästa morgon sade jag farväl utanför
hotellporten och mitt: »Paa Gjensyn» var så blottat på entusiasm, att
jag nästan kände mig generad för mig själv. Men vad ska man göra – som
man är skapt så är man!
Och ett par timmar senare vankade jag vägen fram igen, nöjd och glad och
ensam, utan ett spår av romantik i sinnet. Det var skuggigt och skönt,
för jag hade kommit in i en grön, djup dalgång; små stugor lågo här och
där, och en gång mötte jag en ung dam i trettonårsåldern, som bekvämt
tillbakalutad i en buggy föste en flock kor framför sig. Hon tittade på
mig och jag på henne, och vi stannade båda. Varefter följande samtal
utspann sig:
»Hullo!»
»Hullo!»
»Ä ni ute å hikar?»
»Ja – ä du ute å kör hem kor?»
»Dä inte mina, dä skollärarns. Ja hjälper honom med de ena å de andra i
sommar. Å sen ska jag te college.»
»Jaså, de va stiligt. Har du varit långt efter korna?»
»Ett stycke bara. Dom betar på en vall hos skollärarns syster. Hon heter
Olena.»
»Jaså.» Jag mottog detta sensationella meddelande så upprörande
likgiltigt, att flickungen med verkligt ogillande betraktade mig och
satt tyst en lång stund, tankspritt svängande pisksnärten fram och åter.
Till slut brast hon ut.
»Olena ä väldigt arg på mej.»
»Varför det då?»
»För att ja vann på henne i förra stavningstävlingen.»
???
»Ja, när vi tävlade om vem som var styvast i att stava ord.»
»Tävlar ni om det?»
Min röst lät nästan lika häpen som jag kände mig, och flickan stirrade
moltyst på mig.
»Har allri _ni_ gjort de då?» kom det sen.
Jag skakade på huvudet och talade om, att jag var nykommen till Amerika
och inte hade reda på något vidare om seder och bruk i landet. Det
förstod hon då, men hon tyckte det var konstigt, att det fanns ett så
härligt land på jorden, så man slapp lära sig stava. Jag nändes inte
beröva henne hennes gyllene Utopia-dröm, utan bad bara stilla om vidare
upplysningar, och dem gav hon villigt och snabbt. Vartenda år, innan
terminen var slut, tävlade de i stavning berättade hon, och det var så
livat som helst.
»Men Olena har väl slutat skolan?» frågade jag.
»_Hon_ ja! Hon är femti år så visst som ett. Men hon kommer te
stavningarna i alla fall. Å de gör dom ju allihop runtikring. Men i år
klådde jag ’na. Hon kunde inte stava te _Thoroughly_. Hon glömde sista
h:et. Å nu ä hon så arg _så_!»
»Far du alltid och hämtar korna med häst och vagn?»
»Ja, de va så klart! Inte _går_ man välan heller! Nu måste jag ge mej i
väg, för den bruna ser ut, som om hon tänkte ge sej ut i vetet. Hon ä
allti alldeles vådli. Nu ä hon där – hoj!»
Hästkraken fick sig en snärt, den unga damen stämde upp ett krigstjut,
som kunnat göra en indian avundsjuk, och i rök och damm försvann hela
ekipaget runt en krök på vägen, och jag vandrade vidare med nya
funderingar i mitt huvud. Jag tänkte på vad en bonde skulle säga hemma,
om den, som skulle hämta korna tog häst och vagn och åkte efter dem, när
tiden var inne, i stället för att lunka på sina egna ben den halva
fjärdingsvägen. Naturligtvis sparade det både tid och besvär, men i alla
fall! Och det där med stavtävlingarna! Det var nog ingen dum idé, när
man tänkte efter, men inte skulle nån människa hemma kunna komma på
något sånt. Inte ha vi ju förstås heller så konstiga ord att stava till,
med en sådan hop onödiga bokstäver i, som ingen levande människa nånsin
kan tänka på att ens försöka tala ut.
Nej, hon hade nog rätt på sitt vis, smålandskärringen, tänkte jag och
småskrattade. Hon, som satt i en järnvägskupé och lyssnade på några
svensk-amerikanare, som talade engelska med varann och som, när hon till
slut inte kunde bärga sig längre, vände sig till en annan kärring, som
satt bredvid och sa: »En har möcke å tacka Gud för, att en kan tala som
en redi mänska.»
Jag gick ännu och hade roligt för mig själv åt den gamla historien, när
jag hörde hästtrav bakom mig och fick se en ung man, som kom travande
med två löshästar, medan han själv red den tredje. Han såg ut som klippt
ur en wildwestfilm, med fransade vida cowboybyxor, vidbrättad hatt,
klart blå skjorta och en röd sidenhalsduk ledigt knuten kring halsen.
Ansiktet var så solbränt, så det nästan var svart, och det ljusa håret
såg så löjligt barnsligt ut, där det stack fram under hattbrättet i små
förföriska lockar.
»Hello!» sa han och höll in alla sina hästar.
»Hello!» sa jag igen och fullständigt försjönk i betraktande av den
första levande, tvättäkta, inte-på-bio-hjälte cowboy, som någonsin mitt
hänryckta öga skådat. Och tre gånger fick han fråga om jag var på
»hikingtrip», innan jag hann sansa mig så pass, att jag kunde klämma
fram ett svagt:
»Yes.»
»Alone.»
»Yes.»
»Have a lift? Can you ride?»
»Yes.»
»Take my horse. I take one of the others myself. – Ta min häst, jag tar
en av de andra själv. Och så ta av er ryggsäcken också.»
Innan jag visste ordet av satt jag på hans häst, medan han justerade
stigbyglarna och spände åt sadelgjorden lite bättre. Med ett enda språng
satt han på en av de osadlade löshästarna, tog den andra vid tygeln och
travade i väg, som om det varit den naturligaste sak i världen att
plocka upp vandrande damer vid landsvägskanten och låta dem rida med ett
stycke. Och det var det väl också enligt amerikansk vänlig sed. Min
ryggsäck hade han bundit fast vid sadeln med ett par remmar, så jag
kände mig lös och ledig och belåten och hade bara att låta traven gå.
Inte ett ord sa han, och inte ett ord sa jag. Sadeln knarrade och solen
sken, och dammet höljde in oss i en tät och hostretande slöja. Han
frågade inte vart jag skulle, inte talte han om, vart han tänkte sig –
inget sa jag och inget sa han. Alla tre djuren travade i bredd, den
långa svingande traven, som är så typisk för västerns hästar, jämn och
glidande, utan stötar och utan avbrott, en liten vind fläktade då och då
och blåste undan dammet, och ibland redo vi som genom långa tunnlar av
skuggande träd, ibland mitt ute i heta solen.
Vi hade säkert ridit en timme eller mer, då han plötsligt höll in
hästarna vid en korsväg och sade:
»Jag ska in hit å hälsa på far å få mej lite mat. Ska ni följa me?
Stugan ligger där borta.»
Han pekade på en liten röd byggning, som låg mitt i en träddunge och såg
så innerligt, oskuldsfullt svensk och inbjudande ut.
Törstig var jag och hungrig med, och de ljusa små lockarna under den
sköne ynglingens hattbrätte verkade så pålitliga, hans ögon så vänliga
och beskyddande, att jag utan vidare funderande sa:
»All right, tack så mycket.»
Trav igen och uppsvängning framför den röda stugan. Så fort vi stannat
gick dörren upp, och en skäggig gammal man stack ut huvet och nickade.
När han fick syn på mig spred sig ett stilla grin över hela ansiktet,
och medan han långsamt och eftertryckligt blinkade med ena ögat, sa han:
»Jojatackarja – är de sweethearten din, dä, John?»
Det var inget märkvärdigt alls i det yttrandet och inget illa ment
heller, det hördes på rösten. Men det märkvärdiga var, att _han sade det
på svenska_! Och när det gick upp för mig, och jag såg hur ursinnig John
såg ut, så började jag skratta förstås och sade – också på svenska:
»Neej då! Han plockade opp mej på landsvägen bara för att han var
snäll.»
Då var det deras tur. Aldrig har jag sett ett par människor se mera
konfunderade ut, och medan jag långsamt och eftertryckligt blinkade med
ena ögat satt jag kvar i sadeln och lät ett stilla grin sprida sig över
mitt ansikte. En så trogen och noggrann kopia jag kunde åstadkomma av
gamlingen nyss.
En lång stund stodo de alldeles tysta och bara stirrade. Så muttrade
John för sig själv: »Well, I’ll be damned.» Men gubben stod alltjämt och
bara såg och såg. Så knep han sakta ihop det andra ögat, och samma
obeskrivliga grin lyste upp hans skäggiga ansikte:
»Ja tror stinta ä svensk ho, John. Jämmaligen, om ho int ä svensk!»
»Det stämmer!» sa jag och svängde mig ned från hästen. »Och jämmaligen
tror jag inte ni ä svensk också.»
Då var det slut med Johns övernaturliga allvar och tystnad. Han slog sig
på benen och stämde upp ett skratt så smittande klart, att vi inte hade
annat att göra än följa med, både gammelfar och jag. Och när vi hämtat
oss lite så fick jag ett par rungande handslag, och bjöds in i stugan.
Där var fint och blankt och rent, så det sken om det – spisen var svart
och nyputsad med blixtrande nickelbeslag, golvet var vitskurat med
rödrandiga trasmattor, en bukett blommor satt stadig och tät instucken i
ett glas mitt på bordet och vaxduken, som den stod på, var utan fläck
och vank. Väggarna voro målade i en stark ljusblå färg och fulla med
fotografier och oljetryck, mest från Sverige förstås. Det stod inte på
två minuter förrän gubben satt med kaffekvarnen mellan benen och malde
för brinnande livet, medan jag gav alla önskade upplysningar om min
person: föräldrar, syskons antal och ålder, om de voro gifta eller
ogifta, varifrån i Sverige jag var, vad jag gjorde i Amerika, hur länge
jag skulle stanna, om jag tjänade mycket pengar på min skrivning, så att
det kunde betala sig att slita ont och skala omkring så där på vägarna?
Allt var så precis svenskt och likt landet hemma, att jag inte hade ett
ögonblicks tanke på, att jag egentligen satt mitt ute i Amerika och inte
alls var i Sverige.
När jag talat slut kom turen till mig att fråga. Gamlingen var från
Hälsingland och hade bott i Amerika i trettio år. Om jag nånsin hade
varit i Hälsingland? Jaa då! Då makade han sig närmre och lade sin hand
på ryggstödet av stolen jag satt på och sken, _sken_ i hela ansiktet.
Sen var det inte svårt att få honom att tala. Gumman hans var död för
fem år sen, och John, den stora drasuten till pojke han hade, var
kopojke på en stor ranch några mil längre bort. Det var dit han skulle
nu med hästarna, som han varit och hämtat vid järnvägsstationen – han
brukade hälsa på far sin, när han hade ärende åt det hållet. Hur det
gick att sköta allt ensam? Åjo, det knallade i väg. Inte var det ju som
att ha kvinnfolk i gården, men inte större än farmen var, så redde han
sig på egen hand. Ibland på vårar och höstar måste han ju leja lite
hjälp, men annars gick det som det gick. Maten då?
»Det finns ingen som lagar sån mat som farsgubben?» sa John och smålog
mot fadern, som just gick och pysslade med kaffepannan. »Du ska se han
bjur dej allt på grub – ja får nog rida ensam härifrå, jag.»
»Betcha!» sa gubben och log tillbaka. »Den hära stinta ska ja int låte
gå i förste tage. Va dä likt nå dä! Vi ska tale om gammellande vi, å ho
kan stanne här så länge ho vell. Sämmer ska ja inte ställe för’a, vet
du.»
Efter en timme red John sin väg, men jag satt kvar i det blåmålade
köket. Inte ett smul fick jag göra för att hjälpa gubben med middagen.
»Va dä skäl i dä?» svarade han varenda gång jag gjorde en ansats till
att göra lite nytta. Och så viftade han med sina stora nävar och hade
mig att sitta ner igen. Så behändigt som han skötte om allting – och så
rent och fint och prydligt! Han diskade kaffekopparna och sköljde och
torkade, han skalade potatis och skar upp skinka till stekning, han
hämtade in selleri från trädgården och ett stort fat mogna, härliga
persikor, han plockade under många hemlighetsfulla blinkningar fram ett
krus hembryggt, förbjudet öl, och han dukade bordet fullt med de
läckraste saker. Allt medan han pratade och frågade och undrade och
berättade. Och när vi efter väl undanstökat mål framåt eftermiddagen
sutto ute i »porchen» – den med myggnät omhägnade verandan, som nästan
alltid finns i ett amerikanskt hus, är det än aldrig så enkelt – så
talte han mellan blossen på sin gamla pipa om för mig hela sitt liv. Så
enkelt och tryggt och troskyldigt, som om jag varit hans närmaste vän
och inte bara en främling, som kommit in från vägen, och som han aldrig
skulle se mer. Och genom allt gick en skälvande längtan efter
»gammellande» – efter Sverige, efter Hälsingland och hembygden. Det var,
som om han inom sig hade ett altare, där han hopade allt av tillbedjan
och kärlek han ägde, och det altaret var »gammellande». Hans röst, som
annars talade så starkt och högt, att den riktigt dundrade fram orden,
blev med ens så stilla och mild och varsam, när han satt och mindes högt
om fäbodar och berg och fiskesjöar och älgjakter och skog och snö.
Och jag bara lyssnade och lyssnade, medan luften blev allt svalare
omkring oss, och solen helt sakta började luta mot väster. Genom den
halvöppna dörren såg jag en skymt av kökets blåa väggar och hörde
väckarklockans tickande. Det var så stilla, så ljuvligt tyst och svalt –
bara den gamla rösten muttrade oavlåtligt, och mitt inne i det vilda
skägget lyste ett par förunderligt klara blå ögon, vänligt och lugnt.
När han reste sig till slut för att gå och sköta om djuren i ladugården,
så gick jag med, mjölkade ett par kor och fick mig en stor skopa mjölk
till tack för besväret.
Och så sade jag farväl och vandrade vidare, med den gamla rösten
alltjämt sjungande i mina öron om Sverige, Sverige ...
* * * * *
Dagarna gingo och milen ledo. Ibland stannade jag ett par dar och
hjälpte till med arbete på en farm – alltid hos svenskar, och alltid
fann jag hos dem alla en snygghet och renlighet utan vank och brist och
ett vänligt intresse för främlingen, som kom från deras eget land, och
som därför aldrig förblev främling många timmar. Och alltid, alltid hos
de gamla en ömhet utan gräns för det landet där de fötts, för Sverige
sådant de mindes det, sådant det stod kvar i deras hjärtan. Det var, som
om de talat om ett barn de älskade, på samma gång som de själva voro
barnen och det modern – de skylde över dess brister och logo milt åt
dess litenhet, dess efterblivenhet och ville aldrig riktigt gå in på,
att Amerika var bättre. Om man ansatte dem med såna frågor svarade de
undvikande:
»No», kunde de säga, »inte ä Amerika bättre, men de ä så mycke större på
alla di vis å en kan tjäna mer pengar här. Å så kan ju barnen slå sej
bättre fram här än där hemma.»
Det är sant – man kunde nog träffa på sådana också, som svor och
domderade och tog alla makter till vittne på, att de visst aldrig ville
se Sverige igen för sina ögon, men pratade man lite längre med dem, så
kröp det fram till slut, att hade de bara pengar så ... nog skulle det
vara roligt att komma hem ett tag och se, hurudant där var nu. Det var
aldrig lönt för någon att försöka säga ett nedsättande ord om Sverige,
då fick han svar på tal och det kvickt. Ånej, »gammelandet» glömde de
inte, och på något sätt stod det dem närmare än hela Amerika, om de
också bott där större delen av sitt liv.
Jag minns så väl en dag i början på september, när jag trampade vägen
fram i en hetta så intensiv, att luften gungade för ögonen, och det
kändes som om lungorna skulle brista för vart andetag. Jag hade hunnit
till Wyoming nu, med bil och tåg och ridning och alla möjliga underliga
sorts fortskaffningsmedel – dock minst på mina egna ben. Den mesta delen
genom ökensträckan hade jag fått åka på en benzinbil, men nu skulle den
inte längre, och med förtvivlan i hjärtat lunkade jag den dammiga vägen
framåt mot den avlägsna järnvägsstationen, där mitt fasta beslut var att
ta tåget till Salt Lake City och karaktärslöst överge trampens
arbetssamma om ock ombytliga liv. Bäst som jag gick där och flåsade,
hörde jag vagnsrassel bakom mig, och när jag vände mig om fick jag se
ett stort hölass komma vaggande, och högst uppe på toppen satt en gammal
man i bredskyggad halmhatt och blå overalls. Jag stannade så fort jag
såg lasset, i brinnande förhoppning om att bli bjuden på åka. Och det
slog inte fel heller.
»Have a lift?» Jag undrar hur många gånger jag hört det vänliga
tillropet därute. »Vill ni åka med?» Och naturligtvis vill man åka med,
när man är halvdöd av värme och törst, och ryggsäcken känns som bly
mellan skuldrorna om den också är aldrig så lätt. Så jag sade tack denna
speciella gången också och hissades upp med kläm av en hård näve och
placerade mig i det mjuka höt bredvid min ädle välgörare. Vi började
genast att prata förstås, och samtalet rörde sig till att börja med
uteslutande om fotvandringar och järnvägar och resor och sånt, som det
kan vara höviskt och bildat att främlingar resonera med varann om. Så sa
gubben plötsligt:
»We-ell! Next year I’m going home to the old one. And that’s a mighty
long trip I can tell you, girlie. – Nästa år ska jag hem och hälsa på
den gamla och det är en väldigt lång tur ska jag säga er, flickunge.»
»Var bor hon då?» frågade jag lite förvånad, för jag trodde han menade
sin mor, och jag kunde inte begripa hur i all världen hon kunde bära sig
åt med att ännu vara i livet och ha en så gammal, vitskäggig son.
»Hon?» sa han och smålog.
»Ja, den gamla.»
»Å, jag menar mitt gamla land – Sverige. Det är ’min gamla’.»
»Min också», sa jag.
Då tittade han på mig under buskiga vita bryn, så räckte han ut handen
och sade:
»Better shake then – ja menar, då ä de bäst vi tar i hann.»
Och det gjorde vi – högtidligt och allvarligt och lite rörda, båda två.
När vi sedan tillräckligt hunnit förvåna oss över och dryfta detta
egendomliga sammanträffande, frågade jag:
»Reser du bara över för att hälsa på, eller tänker du stanna kvar
hemma?»
»Bet att ja ska stanne!» svarade han. »Ja har gått här och längtet hem i
så månge år, så nu orker ja inte längre. Nog för att ja tycker bra om
Amerika, det gör ja visst de, men ja skulle tycke om å få dö i Sverige i
alle fall. Å de samme säjer gumman min. Å nu i denne dan som ä i da, så
ä de jämt nie måner å elve dar tess vi segler. Dä låter bra nog länge
de, men när en har vure härute i över förteti år så ä då inte nie måner
så rasanes mycke.»
»Tänk att du vet så precis, hur många dagar det är över den nionde
månaden till och med.»
»De tror ja dä!» sa han och myste. »Mor å ja vi stryker allt en da om
sänder i almenacka vi, så inte ä dä nån fare på att en ska komme för
sent te båten inte.»
»Men farmen då?»
»Den tar pojken vår hann om. Han har geft se nu i sommer, så nu grejer
han sej. Å så har vi en pojke hemme, som vi ska bo hos. Jojomän. Å lite
har vi allt mä oss hem, mor å ja, så inte ska vi behöva ligge nån te
last så länge nån åv oss lever. Nänämän.»
»Du är från Värmland kan jag höra.»
»Nä kan du höre de! Då må du väl ha vuri i Värmland sjôl då?»
Och sen kan man inte precis säga att det blev några pinsamma pauser i
samtalet oss emellan under hela den långa vägen till stationen, dit
gubben skulle med höt. Det tog oss ett par timmar att komma dit, men
ingen av oss hade tråkigt ett ögonblick, och när vi fick höra av
stationsföreståndaren, att det skulle dröja två timmar till, innan tåget
västerut väntades, så spände gubben resolut ifrån sin häst och slog sig
ned på en bänk med mig i trofast väntan. När tåget äntligen kom, så tog
han mig stadigt i handen och sade:
»Vi träffes i gammelande om du har dine väger åt mine kanter nångång.»
»Ja, hos ’the old one’», ropade jag, när tåget ångade ut, och fick ett
brett, strålande leende till svar.