Tidigt i morgonstunden vaknade jag dagen därpå, men upplevde på intet
sätt det där underbara, som folk alltid skriver om: att man slår upp
ögonen och ligger orörlig i ovisshet om vad det är för kval, som lura i
bakgrunden och fåfängt sökt göra sig reda för, vad som hänt dagen förut.
Jag visste det med detsamma jag, utan att fundera ett spår. Och jag blev
så klarvaken med ett, att jag tyckte det var likså gott att ge mig av
upp med detsamma och se till, att jag fick i väg cablegrammet hem,
eftersom jag nu hade pengar så det räckte, om jag försökte lita på
adressatens intelligens och sparade in ett par ord, som möjligen kunde
uteslutas.
Denna gång gick jag till en radiostation och si! – det var billigare och
jag kom ut med radiogrammet avsänt och en halv dollar över. Så jag drack
kaffe i ett litet schapp och köpte mig en tidning och studerade »Help
wanted» för att se, om det fanns något lämpligt jobb för en utarmad och
bestulen stackare. Jag måste ju hålla det gående på något sätt tills
pengarna hann komma! Och under »Hjälp önskas» fann jag följande annons:
»25 gossar och flickor önskas att plocka ned körsbär. Müllers
farm S:t Paul» – och så en närmare angiven adress, som jag glömt
vid det här laget.
Till S:t Paul var det inte svårt att komma på spårvagn och ett par
overalls hade jag i kofferten på hotellet, så det blev fart i benen på
mig, och det stod inte länge på förrän jag var på väg till S:t Paul i
den svala och daggiga morgonen. Klockan strax efter 8 var jag på
platsen, och det första mitt öga mötte när jag kom fram till grinden,
som ledde in till gården, var en gammal niggerkärring, som stod lutad
mot grindstolpen och tjöt. Ja, tjöt! För jag kan inte kalla de ljud hon
utsläppte något annat. Det var inte gråt, och det var inte skrik – det
var tjut! Och utför hennes kinder tillrade klara tårar, lika klara och
äkta som någon vits. Den gråsprängda ullen lutade hon mot toppen på
stolpen, och med ändarna på den röda trasa hon hade om halsen torkade
hon sig i ansiktet då och då, medan hon samlade kraft till ett nytt
utbrott. När hon fick syn på mig, som naturligtvis stannat och bara stod
och stirrade, tvärtystnade hon och stirrade igen, medan hela hennes
oerhört feta kropp skvimpade och dallrade som en sjö i storm:
»What’s the matter?» frågade jag förstås, hövligt och intresserat.
»Damn the matter!» var hennes prompta och snyftande svar.
»Någe på tok?» frågade jag igen och lutade mig mot den andra
grindstolpen.
Då kom det! Hon hade sett annonsen, och som hon tyckte om körsbär och
tyckte om arbete ute och tyckte om landet, så beslöt hon sig för att
fara ut och ta jobbet. Trodde att det var hederliga människor, som inte
ville lura fattigt folk på lite förtjänst, när dom annonserat om det
till och med. Och här kommer hon – hade gett ut sin sista nickel i
spårvagnspengar, och så bara grinade dom ut henne. Frågade hur mycket
hon vägde, kallade henne för »youngster» och undrade om hon trodde, att
träden skulle _fällas_ för att man skulle komma åt bären, eftersom
vartenda träd skulle braka ned som ett vasstrå, om _hon_ klev opp i dom.
Och var hade hon sina »bloomers» – var hade hon sina byxor? Och det
frågade dom en äldre, »perfect liddy», som kommit hela den långa vägen
bara för att hjälpa dom med deras trefallt förbannade, gamla usla bär. –
– –
»Men det stod ju i annonsen, att de ville ha flickor», mumlade jag med
ansträngd röst, som darrade lite ändå, trots alla försök att hålla den
lugn. Men bara tanken på denna »perfect liddy» till väders och iklädd
sportbyxor var mer än en människa kunde bära. Och jag såg på henne, att
hon anade den syn jag såg för mitt inre, ty hennes drag fördystrades
ögonblickligen, och med ett sista tjut satte hon i gång och rultade
vägen fram, med den skrikande rödblommiga klänningen som ett moln
omkring sig. Men lika hastigt som hon startat vände hon igen och kom
brusande mot mig som en krängande lustyacht för förlig vind och alla
segel till.
»Say, honey, d’yer have a nickel?» – Säg, lilla sötnos, har ni en
nickel? (Därmed menade hon fem cents.)
Jag hade ingen nickel, bara en »quarter» – en kvarts dollar, och det var
allt jag ägde och hade. Men hon fick den, eftersom jag räknade på snar
förtjänst, och aldrig såg jag ett ansikte mer strålande lyckligt, och
aldrig hade jag trott, att en människa kunde ha så många tänder, som dem
hon i ett fnissande, barnsligt skratt blottade. Guds välsignelser
regnade frikostigt över mig, jag var a »lobly thing» och adjö, sweetie.
Hon svängde och lovade igen och seglade iväg med en fart som om en tyfon
burit henne på sina vingar. I kröken på vägen kastade hon en slängkyss
och viftade med sin röda halsduk, och det var det sista jag såg av a
most perfect liddy.
I köket träffade jag frun i huset, en rosenkindad, ljushårig tyska, som
rörde i en kastrull med ena handen, hade en kerub på den andra, och med
vänstra foten skjutsade en barnvagn fram och åter, medan hennes högra
ben omgavs av två blåögda flickungar, den ena lite större än den andra.
Vid en stol stod en tio års pojke och diskade, och på det stora runda
bordet syntes resterna av en gigantisk måltid, tydligen nyss aväten. Hon
avbröt en gnolande vaggvisa, när jag trädde in genom nätdörren, som höll
flugorna ute, och när hon sett på mig lite smålog hon och sade:
»Cherrypicker?» – Körsbärsplockare?
Jag medgav att mitt yrke för tillfället var av denna art, varpå hon log
ännu mer och frågade, om jag ville ha kaffe, och det ville jag förstås.
Inom en minut fann jag mig sittande med keruben i famn och ena foten på
barnvagnen, medan jäntungarna mer och mer närmade sig och modern dukade
fram, vad hon tydligen kallade »kaffe»: kallt kött och varm kål och smör
och bröd och mjölk och ost och ännu ljum gröt och lite annat småplock.
Keruben, som var en pojke och hette Karl, drog mig i håret och slabbade
ner min kind med små våta kyssar, den i vagnen stirrade högtidligt rätt
in i mina ögon med lite hopdragna bryn, och en av flickorna anförtrodde
mig plötsligt, att hon hade ont i magen. Men som hon lika plötsligt teg
igen, så fick jag inga närmare eller intressantare upplysningar om
hennes tillstånd. Hon såg i alla fall mycket allvarlig ut och höll hela
tiden sin knubbiga hand på sin runda mage, så att jag inte skulle kunna
ha någon möjlighet att glömma bort hennes tillfälliga indisposition. Den
andra, som var lite äldre, upplät efter en stund med enahanda
plötslighet sin mun och sade föraktfullt, med en blick på sin lidande
syster:
»Too muts tserries!» Vilket jag uttydde som: för mycket körsbär!
Sen teg hon också.
När jag ätit, medan jag fortfarande artigt skuffade vagnen fram och
åter, tackade jag och frågade, var bossen kunde träffas, och om det
fanns jobb för mig också bland körsbären. Och i så fall, om jag fick
byta kläder, innan jag gick ut, och när den saken var undanstökad, till
det yngre släktets häpnad och uppenbara intresse fördes jag ut i
trädgården och fram till bossen, som ögonblickligen skickade upp mig i
närmaste träd, med en korg och ett vänligt leende som sällskap.
Gud, vilka körsbär! Stora, djupröda, saftiga – med en smak av sol och
sommar och härligheter utan gräns. Tunga klasar, som fyllde handen med
svalhet och ljuvhet, och som glimmade mot grönskan likt granater, när en
solstråle sökte sig in genom bladverket. Så jag åt, så jag njöt, så jag
plockade! Den ena tunga korgen efter den andra hissades ned och tomma
hissades upp, för att fyllas på nytt med skimrande fullmogna, lysande
bär. Ingen hade sagt något om, att det var förbjudet att äta, men det
borde man ju begripa själv. Fast jag inbillade mig, att jag inte begrep
det och åt, åt, åt – tills jag var så tung och mätt, att jag knappt
orkade flytta mig och nästan hade svårt att andas. Jag borde ångra mig
nu, när jag skriver om det, men jag säger som gumman: »Gud förlåte mig
min ungdoms synder, men när jag tänker på dom kan ja inte låte bli å
skratte.»
När middagen kom och bossens djupa röst ropade under mitt träd:
»Time for grub, girlie!» så var det med yttersta möda jag hasade mig
ned, och inte en bit orkade jag äta, fast det var god mat och mycket mat
dukad fram åt oss arbetare på ett bord under träden. Jag lade mig rak
lång i gräset i stället och tog in det förunderliga skådespelet med
ögon, öron, förnuft och alla sinnen. Mycket konstigt folk har jag sett i
min dar och mycket konstigt har jag hört också, men den blandning av
människor, som jag nu såg framför mig övergår allt jag kunnat drömma om.
Och deras konversation rörde sig om saker, som voro mig fullständigt
främmande. Jag skrattade för mig själv, där jag låg med armarna under
huvudet och latade mig – jag skrattade åt, att jag hade tänkt mig komma
rätt upp i en samling ungdomar, där jag kanske själv skulle vara äldst
och verka urgammal. Harregu! – med undantag av två fräkniga småpojkar
och en fnittrande liten tös på ungefär femton, så var jag yngst av hela
sällskapet. Jag tänkte på annonsen: »flickor och gossar», och den tanken
bar mig blixtsnabbt hem till Stockholm, till »Gossexpressens»
gråskäggiga dundergubbar, och åter tillbaka till den gamla niggertanten,
som jag först mött. Hon var för tjock, det var det enda felet med henne,
annars hade hon nog fått stanna hon också, som en munter och villig
cherrypicker. Ty här såg jag framför mig människor, fullt lika gamla som
hon – det var bara den skillnaden, att de voro vita, och att en nådig
natur inte försett dem med fullt så mycket gungande fläsk. Nej, de voro
magra nästan allesammans, somliga mer än magra, så man nästan tyckte
skelettet skulle sticka ut lite här och där om det fått rå sig själv. De
flesta voro män – brunbrända, solstekta män, som sågo ut, som om de inte
visste vad ett stängt rum ville säga och bleka, tungögda män, med slaka,
trötta rörelser och en mun, som gapade och slöt sig, gapade och slöt sig
över lass av mat, som de långsamt men bestämt skovlade i sig – små
runda, trinda, kvickögda män, som pratade mer än de åto, och skrattade
mer än de pratade och gråhåriga, tysta män, som mumsade och muttrade i
skägget.
Det var många sorter. En tre fyra kvinnor också – bleka och tysta, alla
utom en, som pratade för dem allihop och skrattade, så hon skrek, åt
sina egna klumpiga kvickheter. Hon hade »bobbed hair», fast hon säkert
var närmare femti än förti, en generöst urringad khakiskjorta och ett
par knäbyxor av samma material, som, för att använda ett mycket milt
uttryck, sutto som gjutna på hennes sällsynt rundade lekamen. Hon var
påfallande ivrig att tala om för alla som ville höra på, att hon gjorde
denna körsbärsplockning bara »for fun» – bara för skojs skull – och att
hon alltid på somrarna brukade gå i »bloomers» (byxor), och att hennes
vänner tyckte hon såg så »cute» ut i dem. Som »cute» betyder behändig
och söt, kände jag mig nästan avundsjuk på henne för att hon ägde så
förtjusande och lätt tillfredsställda vänner, på samma gång en djup
tacksamhet fyllde mitt hjärta, att jag inte hörde till deras beundrande
skara.
Jag såg på de tre andra kvinnorna. Ingen kunde säga, att någon av dem
såg »cute» ut, och ingen kunde heller tro, att de plockade körsbär
endast »for fun». De hade gamla trasiga, nötta, urtvättade overalls på,
och voro inte runda någonstans, deras ansikten voro stämplade av bitter
besvikelse på livet, och de blickar de kastade på den skälmska,
knäbyxade damen voro fulla av hån och hätskhet. De talade inte mycket,
och då endast till varandra, så jag förmodar de voro gamla bekanta och
hörde till någonstans i grannskapet; jag hörde dem säga, att förra året
på körsbärsplockningen hade det varit en helt annan sorts »crowd» – ett
helt annat sorts arbetsgäng – men eftersom de sade det ganska högt och
med fnysningar, som inte kunde betyda annat än det djupaste förakt för
ensemblen i sin helhet, blev en av de långa, solstekta herrarna ursinnig
och tog det som en personlig förolämpning.
Han utbad sig med den borne tragikerns röst att få veta vad som menades,
vem som åsyftades, att om det möjligen var han, som åsyftades, så hade
aldrig en ädlare och sannare gentleman sudlat sin fot med vägens damm –
alltid var han färdig att taga de svagares parti, aldrig hade han svikit
en kamrat, aldrig trampat på en mask ens, så vitt han visste. Nej,
_aldrig_ – så vitt han visste. Eller vad, Sicky?
Detta till mannen bredvid, som gjorde skäl för sitt namn, och som såg
sjukare ut ju mer mat han proppade i sig. Sicky skakade på sitt huvud
och mumlade något med tjock röst, så mycket röst han kunde få fram genom
korv och kål och bröd, som hans mun var full med.
»Där ser ni!» skrek den brunhyade, förolämpade gentlemannen och rynkade
ögonbrynen åt damerna i overalls. »Där ser ni! Och Sicky och jag ha
hållit ihop så länge jag kan minnas – har vi inte, Sicky?»
Och mannen, som så älskligt nämndes Sicky, vilket på svenska skulle bli
ungefär »Sjuki» eller »Sjukli» eller »Dåli» – mumlade åter något genom
korven i sin mun, som ingen mer än hans gentlemannalika vän uppfattade.
Men att det måtte ha varit av tillfredsställande natur förstodo vi alla
av det hänförda sätt varmed Sickys hand greps och skakades, så maten han
just hade laddat kniven med, flög i luften och sen ned på tallriken
igen. Men ingenting kunde rubba hans lugn, det var tydligt – han bara
laddade kniven på nytt och fortsatte sitt mål.
Samtalet blev så småningom livligt och fördes mest mellan herrarna, som
tydligen voro »tramps» till professionen, de flesta av dem. Man behövde
bara kasta en blick på deras dammiga kläder, fransiga byxor och
skäggstubbiga kinder för att ganska snart ha den saken klar för sig. Och
när de började ett ingående expertsamtal om olika sätt »to jump
freights» – att hoppa på godståg – och få sig en gratisskjuts, så fanns
det inga tvivel kvar om deras luffaryrke. Men intressant var det att
höra på, och mycket hade de att lära bort, den förtjänsten vill jag inte
ta ifrån dem. Till slut var det två, som kom i gräl om bästa sättet att
hoppa av ett tåg i fart. Den ene höll på framåthopp, den andra på det
långa svingande bakåthoppet – båda skrattade hånfullt och överlägset åt
den andres hopplösa idioti, sällskapet uppdelades i två antagonistiska
läger och det hela artade sig till att bli livligt. Men just då kom
bossen långsamt gående och beordrade oss alla till arbete igen. Och så
var det slut med den tvisten.
Senare erfarenheter ha kommit mig att ställa mig på bakåthopparns sida –
absolut och orubbligt. Dessutom är jag dem alla mycken tack skyldig för
värdefulla och sanningsenliga uppgifter vis à vis godståg och
gratisåkning. Men – »det är en annan historia».
Många korgar fyllde jag den dagen, och ett välsignat arbete var det i
den skinande solen uppe bland vajande trädkronor. När det blev tid för
aftonvard och den dagen var slut, bytte jag kläder bakom en buske, och
gick att få ut min avlöning – två smutsiga dollarsedlar. Mat ville jag
inte tänka på, för då kände jag ansatser till sjösjuka.
När jag äntligen kom hem till hotellet igen, äcklade mig både speglar
och bad och allting. Och jag lade min hand på min mage, precis som den
lilla tyska flickan, och suckade i ånger och ruelse:
»Too muts tserries!»