Tankarnes meddelande genom inbördes samtal är ostridigt den yppersta,
oskyldigaste och njutningsrikaste sysselsättning. Det tillskyndar hvarje
ålder nöje, om det behörigt afpassas och skattas efter sitt egentliga
värde.
Försummas detta nöje, så måste vi sätta bullrande, ofta själlösa
tidsfördrif i dess ställe. Vid dessa vänjer man sig att öda tiden; de
finaste känslor kränkas, goda grundsatser undergräfvas. Utvexlingen af
ideer deremot närer och stärker tanken, vare sig genom det vi gifva,
eller det vi mottaga. Det är en anledning till öfning i godt föredrag,
och vi rikta oss synnerligast genom meddelandet af andras erfarenheter
och meningar. Detta utbyte är den bästa skola för förståndet. Det
alstrar ett ymnigt förråd af tankar, hvilka ensligt studium och afskiljd
forskning ej kunna frambringa; det bildar omdömet och renar begreppen.
Man tager sanningar, som äro omedelbart nyttiga för lifvet, hellre ur
samtal, än ur böcker, emedan de i sällskaper kunna bättre redas och
mångsidigt skärskådas. I tal och svar utvecklas allt, som kan framställas
för och mot saken. Ensidighet i meningar kan derigenom undvikas.
Men ett väl ordnadt samtal förhöjer icke blott vår tankekraft, utan
lifvar äfven vår känsla för det goda och sköna. ”Läsningen af den bästa
bok,“ säger Montaigne, ”är ändock blott en släpande själsrörelse, hvilken
aldrig uppvärmer så, som ett samtal.“ Uti samtalet erhålla orden genom
ton och accent först sin fulla kraft och egentliga betydelse.
Vår tid synes allt mindre värdera denna lifvets krydda, och samtalet
synes numera knappt räknas till det rätta sällskapsnöjet. Så många skäl
och anledningar än må finnas till denna mening, så är det dock en afgjord
skada, att någonting så nyttigt och nöjsamt till denna grad uraktlåtes.
Sällskaper, der man kommer tillsamman för att tala, borde betraktas såsom
en del af uppfostran och bildningen; de borde beräknas härpå, de borde
högaktas, och detta så mycket mer, som de hvarken kräfva förberedelser
eller kostnad.
Bland sällskaper äro _de_ ändamålsenligast, der karlarne och fruntimren
samtala fritt, men dock anständigt, emedan de mest bidraga till bildning
och förädling.
Om männerna bringa rigtigt bruk af språket och regelbunden tankeföljd
i samtalsnöjet, så rikta deremot fruntimren språket genom känslans
grannlagenhet, genom förrådet af känslor, hvarmed naturen så rikt
begåfvat det vackra könet. Önskningen att behaga fruntimren mildrar
månget uttryck, förskönar mången form, lifvar inbillningskraften.
Karlarne vänja sig vid mildhet i uttrycket, som småningom blir en vana,
och ändtligen natur.
Man tror orätt, att egna naturgåfvor, många kunskaper och ett synnerligt
behag erfordras, för att i sällskap tala rigtigt och väl. Men naturen
har åt en hvar, som är ordentligt uppfostrad, förlänat gåfvan att spela
en egen god rol i samqväm, om också icke enhvar kan der utmärka sig. Att
rigtigt känna och tänka äro de första och vigtigaste fordringarne, för
att tala väl. Småningom finnas allt bättre uttryck, valdare talesätt,
finare och mer grannlaga vändningar. Och alltid skall den, som enkelt och
klart framställer sin mening, ega fördelen framför en hvar, som ställer
sina satser på spetsen och sina ord på skrufvar.
Ett ämnes utredande i samtal är en af sällskapsnöjets skönaste källor;
det bör dock egentligen icke med flit uppsökas, utan förekommer bland
bildade personer sjelfmant. Men den, som då gör behörigt bruk deraf,
skördar genom sanningens och en god saks försvar den herrligaste lön.
Ett hufvudfel i samtal är _ouppmärksamheten_. -- Gåfvan att höra borde
redan upptagas i den första uppfostringens system, och upphöjas till en
sträng lag. Aldrig skall hufvudet bilda sig hos den, som icke hållits
till uppmärksamhet; aldrig skall man sjelf hopsätta en sammanhängande
tankeföljd, om man ej vant sig att uppmärksamt följa andras.
Ett annat stort fel är _hågen till motsägelse_. Det gifves menniskor, som
ej kunna höra på, emedan de under den andras tal så ifrigt förbereda sina
invändningar, att detta arbete upphettar deras inbillning och tar deras
tankar fullkomligt i anspråk. De förstummas således när de måste höra,
att de icke gifvit akt på samtalets egentliga ämne.
Det är en egen, men nödig konst, hvartill fordras ett öfvadt tålamod, att
höra på ensidigt och okunnigt folk, när de äro af stånd och göra många
anspråk. Här är det en stor förtjenst att nedlåta sig till deras lumpna
samtal och anständigt taga dem under armarne. Fruntimren länder denna
dygd till den yppersta prydnad.
Felet att afbryta andra i samtal står i för nära samband med bristen på
godt lefnadsvett, att ej en särskild varning deremot vore nödig. Det
gifves dock menniskor, som knappt låta en mening utsägas, innan de genast
göra sitt inkast. Åhöraren är genom denna ideernas styckning försatt i
ett plågsamt läge, och samtalet kan aldrig gifva ett resultat.
Ett annat, i hemlighet äfven beskrattadt, fel är _begäret att höra sig
sjelf_, och att med egen vältalighet nedsätta andra eller stämma dem till
beundran. Detta fel verkar tillika menligt såsom exempel.
Äfven felar man deri, då man sträfvar att sorgfälligt ordna hvad man vill
säga. Saken blir derigenom pinsam, uppmärksamheten går förlorad, och den
nödiga hållningen blottas på all grace. Säkraste sättet att behaga är,
att man öfverlemnar sig åt sina tankars naturliga lopp.
Sällskapsro är umgängeslifvets krydda. Det ges väl en larmande fröjd, som
äfven har sina angenäma stunder; men dessa äro flygtiga. Trefnaden åter
kan fortfara; den gör ingen missnöjd, och vinner derföre lätt anhängare.
_Gåfvan att berätta_ är ock en välkommen företeelse i hvarje sällskap.
Graderna deraf äro många. Det är nödvändigt, att enhvar berättar i
enlighet med sitt lynne, sin karakter och sin känsla. Han utbildar endast
naturanlaget dertill med smak och utan falsk konst.
Smädelystnad, förtal och sqvaller höra hvarken till den sedliga eller
hyfsade verlden, och minst till bildadt sällskap. Det finnes menniskor,
som bringa med sig i samqväm en tadelsjuka, och dermed smitta andra, så
att man ovilkorligt hänföres deraf. Samtal mellan karlar urarta lätt i
politiska debatter, och blifva antingen för lifliga eller för torra. Der
mer fruntimmer finnas, än män, splittras ofta konversationen i skilda
samtal. Ett sällskap, der några interessanta och snillrika fruntimmer
förena sig med ett öfvervägande antal af män, eger företrädet, särdeles
om de förena naturlighet och anspråkslöshet med sin bildning.