21. Man förfelar sitt ändamål alldeles, om man yttrar sina artigheter som
en utanlexa; de måste röja besinning och själsnärvaro.
22. Skulle så hända, att någon, som står högt öfver oss, erbjuder oss
försteget ut genom dörren så, att vi kunna se det vara hans allvar, så
mottager man genast denna heder med en anständig bugning och yttrar
dervid t. ex. ”Som Ers Excellens befaller.“ Men är rangskillnaden mindre,
så mottager man denna ära icke genast, utan beder den förnämare träda
först. Vägrar han det, så buger man sig och säger: ”Jag efterkommer
Tit. befallning,“ blir sedan efter gåendet genom dörren stående, och
fortsätter sin artighet mot honom. Att rentaf vägra en dylik heder, är
småstadsaktigt.
23. Öfverhufvud begås ofta fel af brist på godt lefnadsvett, af en
viss ödmjukhet och rädsla, när man är i fall att mottaga en tillbuden
heder eller något, som med stor artighet erbjudes. Regeln är, att
man nödvändigt mottager det, som efter skedd vägran åter med allvar
tillbjudes, och dervid tillkännager, att man vet sig derigenom utmärkas.