49. Värden åligger det att sörja för sällskapets förströelser, dels i
det han vet att bringa å bane allmänt interessanta ämnen och samtal;
dels då han placerar personer nära hvarann, som kunna bidraga till
konversationsnöjet.
50. Det är mot all anständighet att truga gästerna till att äta och
dricka. Att en enda gång i allmänhet uppmuntra dertill, är det högsta som
får ske, och äfven detta sker i fina sällskaper aldrig; det går blott an
i förtroligare samqväm. Deremot böra gästerne aldrig märka, att man gerna
ser, om mycket af maten blir öfrigt.
51. För värden sjelf är uppmärksamhet i dubbelt hänseende nödig. Han
måste hafva ögonen öfverallt, sörja för hvarje gäst, om nödigt är, och
aldrig låta samtalet afstadna; dock bör han äfven akta sig, att ensam
vilja föra ordet.
52. Förseelser af domestikerne under måltiden rättas af värdfolket lugnt
och utan uppseende.
53. Man sätter alltid det bästa i sitt slag framför gästerna, och aktar
sig för skenet af all karghet.
54. Att man såsom värd vid bordet är den sista, förstås af sig sjelf;
den ringaste bland gästerna bör man då lemna företrädet. Man underlåter
dock ej, der bruket så fordrar, att räcka sin arm åt en af damerna i
sällskapet, för att ledsaga henne till salongen.
55. I rätternas antal, tillredning och följd på hvarandra rättar man sig
dels efter bruket i bekanta hus af god ton, dels efter ortens och landets
sed öfverhufvud, dels ock med skäl efter årstid och helsa.
56. Man står icke förr upp från bordet, än de, hvilka det åligger, gifvit
tecken att stiga upp. Vanligen gör värdinnan början.