Man äter med dubbel njutning, om sällskapet eger en städad ton och
om värden röjer lefnadsvett och gladlynthet. Vid bordet gifvas många
tillfällen att visa bildning. Man kan der göra sig ganska omtyckt, men
äfven löjlig och anstötlig. Här alltså några reglor för välförhållandet:
1. Är man bjuden till bords, så infinner man sig noga på utsatt tid,
likväl ej för bittida, helst detta besvärar värden, men ej heller för
sent, emedan det är högst oanständigt att låta vänta på sig i ett
sällskap.
2. Man visar sig, enligt sitt stånd, väl och med smak klädd; man betygar
härigenom sin aktning för de närvarande.
3. Det strider mot god ton att göra invändningar mot en anvisad plats.
Man kan på sin höjd fint, men kort, låta förstå, att man vet värdera en
synnerlig utmärkelse, om en dylik skulle blifva oss visad.
Man sätter sig icke först, utan blott då, när den förnämste, eller
värdinnan, eller den dame, bredvid hvilken man kommer att sitta, intagit
sin plats.
4. Servetten lägges, till hälften uppslagen, vårdslöst på knäet, dock
så, att den ej kan falla under bordet. Att fästa den i knapphålet, eller
under hakan i halsduken, strider numera alldeles mot bruket.
5. Man låte ej länge bedja sig att taga något, som bjudes vid bordet. Det
är nog, om vi öfverlemne åt båda de oss närmast sittande damerna äran
att först förse sig. Att låta faten alltför ofta gå sig förbi, är oloflig
blygsamhet och opassande.
6. Man sätter värden i förlägenhet genom att torka skeden eller
tallricken med servetten. Sådant utvisar misstroende till dennes
domestikers renlighet.
7. Oanständigt vore det att vara den första, som börjar äta. Man väntar
tills någon af grannarne begynt.
8. Anmodas man att lägga före af rätter, som stå framför oss, så gör man
det aktsamt och efter förskärarekonstens reglor.
9. Den bredvid oss sittande damen vill samtala. En stum granne är
odräglig, och hon har enligt bruket rättighet att först blifva tilltalad
af mannen.
10. Man bjuder henne först af det kringräckta fatet, och ser till,
att hon, om icke betjenten går omkring, får de bästa styckena. Att
utsöka dem åt sig sjelf är tadelvärdt. Man tage för sig lagom och
utan tankspriddhet; men är det motsatta felet begånget, så får det
öfverflödiga icke läggas tillbaka på fatet. Man låter det ligga på
tallricken.
11. Öfverhufvud bör man söka att ej för mycket nedsöla knif, gaffel och
sked. Salt tages med knifven, ej med skeden.
12. Sås-skålar o. a. d. ställas så, att handtaget eller grepen vetter mot
min närmsta granne.
13. Man behöfver icke taga för sig af allt, som kringbjudes; sådant
skulle röja glupskhet, begär efter slisk och brist på godt lefnadsvett.
Man äte och dricke med måtta, tage aldrig munnen för full, gnage
aldrig på ben, skäre hvad som ligger på tallricken aldrig på en gång i
munsbitar, emedan denna osed röjer en oanständig maklighet eller glupsk
matlust. Man tage icke flera salater, sylter, o. s. v. om hvarandra. --
Dock bör man ej heller vara för blyg; den goda tonen fordrar aldrig, att
man plågas af hunger och törst.
14. Man vise aldrig en synnerlig längtan efter en egen rätt. Dylika
småsaker få icke aftvinga oss någon önskan.
15. Många rätter erfordra ett eget handlag, t. ex. ärtschockor, kräftor.
Är man dermed obekant, så ser man först på andra och följer deras exempel.
16. Man läre sig att stundom bruka venstra handen liksom den högra,
särdeles för att icke falla sin granne besvärlig.
17. Saker, som ej kunna styckas, låter man ligga odelade på tallricken.
Att afgnaga ben o. d. är för mången en vidrig syn.
18. Man äter äfven så till vida med försigtighet, att intet faller på
golfvet, halkar af tallricken, sprättes, spilles eller kullstötes.
19. Om något kringbjudes af en utsökt rätt, som icke i stor myckenhet
ligger på fatet, eller är mycket sällsynt, så måste man taga helt litet
eller intet deraf, och lemna det åt andra, för hvilka det kanske har
synnerligt värde.
20. Serveras en anrättning, den man ännu icke ätit, så låter man icke
märka detta, utan ställer sig så bekant dermed, som hade man redan ofta
njutit densamma.
21. Är man i tillfälle att visa sig som kännare, så välje man af såser,
salater, konfiturer alltid det ädlaste och sällsyntaste. För en bildad
man är det nödvändigt att äta förnämt och hafva en utsökt smak. Men
befinner man sig i förtroliga kretsar, så förstås, att man äter det, som
smakar väl, och ej vidare ålägger sig något tvång.
22. I mindre sällskaper, der värden noga öfverser sina gäster, låter man
icke märka, att man icke gerna äter en eller annan rätt. Man sätter honom
i förlägenhet, och lätt händer, att han dervid förlorar sitt glada lynne.
23. I sällskaper, der det tillgår med stel formlighet, utbeder man sig
aldrig för andra gången af en rätt; i större och mer otvungna kan man
vara något dristigare, och gör det då genom betjenten. Men bjuder denne
på nytt omkring, så behöfver man icke hysa någon betänklighet, utan taga
för sig.
24. Önskar man något vid bordet, t. ex. bröd, vatten, vin, salt, så
vänder man sig till betjeningen; man gör det sakta, eller genom ett
tecken, och bäst då, när de bjuda oss något.
25. Man må icke begära af någon rätt förr, än mer ansedda och äldre
personer tagit för sig deraf. -- Vid en måltid, der ingen uppassare är
till hands, vänder man sig till den, som sitter närmast fatet och lämpar
höfligheten af sin begäran efter den grad af aktning, man är skyldig den
person, till hvilken man vänder sig.
26. Aldrig lägger man före med sin egen knif, sked eller gaffel för
andra, utan utbeder sig härtill antingen gaffeln &c. af den, som bör få,
eller hviskar åt betjenten att skaffa en ren.
27. Vid bordet visar man sig väl såsom förekommande sällskapsman, men
spelar aldrig rolen af betjent; man borttager icke tallrickarna, och
uppstiger ännu mindre sjelf.
28. Så ofta man räcker oss en tallrick, mottager man den och afböjer den
icke, emedan vår egen ännu är nog ren; ej heller tackar man betjenten,
som ömsar tallrickarne.
29. Öfverhufvud borde den sed allmänt införas, att efter hvarje rätt
ombyta knifvar och gafflar, och lemna andra, rena, i stället.
30. Man kommer någon gång till bord, der drickandet ännu hörer till den
rådande tonen, heldst på landet, och i vissa borgarfamiljer. Saken är
i hvarje fall kinkig, då omsorgen för helsa och nykterhet är någonting
väsentligt; men å andra sidan sällskapsron kan störas, om gästerna
märka, att man ej vill göra såsom de sjelfva. Man tager sin tillflykt
till en annan oskyldig list; man uppspäder vinet omärkligt med vatten;
man dricker åtminstone ej af alla sorter, som bjudas; man lofvar att
framdeles göra bättre besked; man undskyller sig med en ögonblicklig
opasslighet o. s. v. Det är oartigt af värden och gästerna att uppmana en
hvar till drickande; det borde således icke förtreta dem, att man håller
sig inom anständighetens gräns. I värsta fallet kan man hålla något
åtlöje till godo, icke ursäkta sig, utan sjelf instämma i skämtet. Ty
här, hvarest vi tala om uppförandet i städade samqväm, kan fråga ej vara
om sällskaper, der det kunde illa upptagas, om man ginge hem utan ett rus.
31. Opassande är det att fylla glasen ända till brädden; det ser
osmakligt ut och gör, att bordduk och kläder lätt kunna fläckas.
32. När skålar drickas, gör man alltid besked, men dricker föga dervid.
Här fordras att gifva akt på sällskapstonen. En förnäm person uppmanar
man ej att klinga med glasen; man vänte fastmer tills det sker; i sådant
fall, är man alltid med artighet dertill beredd. Mest är detta bruk
gängse i förtroliga kretsar; men bör äfven der begagnas med måtta.
33. Aldrig må man såsom gäst tillåta sig att dricka den första skålen.
Detta är värdens sak. Att besvara den, är förnämare personer förbehållet.
-- Rätteligen dricker man icke sjelf, när sällskapet tömmer en skål för
vår välgång; men väl tackar man omedelbart derpå för den bevisade hedern,
och dricker sedan för sällskapets välgång allena.
Men allt detta drickande af skålar och klingande med glasen är någonting
så tadelvärdt, att redan temligen allmänt den bättre plägseden börjat
göra sig gällande att alldeles underlåta detsamma. Det nödgar att dricka
mer, än man vill; det nödgar till qvicka infall och snabba genmälen,
hvilket ej är hvar mans sak, och derföre ofta väcker obehag.
34. Vid bordet kunna flera små vedermälen af höflighet och förekommande
uppmärksamhet anbringas, dem man ej får försumma. Dit hörer, att man
skyndsamt anskaffar vatten, vin, bröd &c. åt damerna, eller att man
förekommer den, som gerna skulle vilja hafva något mer af en rätt, som
står framför oss, men är för blyg att yttra denna sin åstundan, samt
bjuder honom deraf.
35. Man vare högst uppmärksam på allt, som man med anständighet och godt
skick kan göra och förbättra. Man bjuder åt en dame, som senare än vi
skulle få en tallrick, sin egen. Dock bör man deremot ej vara besvärlig
med dylika uppmärksamheter. Har t. ex. damen en eller två gånger tackat
för en sådan artighet, så måste man icke ånyo göra försöket dermed.
36. Det är oartigt, att under ätandet gifva sig något att syssla med
håret och klädseln, att nysa eller hosta så, att det märkes, luta
hufvudet öfver en annans tallrick, smula något i soppan, aftorka
tallricken, liksom spadet stänkt, sticka bakelser i fickan, språka
förtroligt med okända grannar, o. d. m.
37. Det är ett stort oskick att nyttja gaffeln som tandpetare. Äfven att
nyttja desse sistnämnda, ser icke väl ut. Vore det rentaf nödigt, så
måste man skynda sig dermed och skickligt dölja det.
38. En hyfsad person tillsluter vid tuggningen munnen, sörplar ej soppan
hörbart, samt talar och dricker ej så länge han ännu har mat i munnen.
39. Kärnor af plommon och körsbär samt små ben o. a. d. läggas på brädden
af tallricken, icke på duken.
40. Man säger icke sin mening om matens beskaffenhet, så framt icke
värdfolket har den svagheten att höra rätterna eller vinet gerna
berömmas. Formligt tillspord derom, håller man sig till sanningen, på den
sidan der den helst höres.
41. En glad och vänlig min måste åtfölja oss till bordet. Man vare
språksam, utan talträngdhet, och söke att gifva åt det man säger ett
allmänt intresse.
42. Man fälle vid bordet aldrig yttranden, som, om äfven blott aflägset,
kunna häntydas på någon. Man kan härutinnan icke vara nog försigtig,
helst ens utlåtelser vanligen höras af alla gästerna.
43. Såsom värd är man förpligtad att mottaga sina gäster. En person af
betydande rang går man tillmötes ned på trappan; mindre höga personer
mottager man i förmaket; gäster af lägre rang vid dörren till rummet.
44. Har man en för sällskapet obekant gäst, så bör man presentera honom.
Man uppgifver hans rang och namn, och är han slägting, så nämnes äfven
detta.
45. Man vare såsom värd fryntlig och förekommande samt uppföre sig så,
att man ser, det sällskapet är oss angenämt.
46. Hvilka de _första platserna_ äro vid bordet, derom råda i olika
länder skiljaktiga meningar. I förnäma hus äro de ostridigt der, hvarest
värden och värdinnan sitta. Enligt andra plägseder anses de medlersta
mot hvarann befintliga platserna vid bordet såsom de förnämsta. Stundom
intager värden, stundom värdinnan den förnämare platsen; stundom måste
denna inrymmas åt den förnämsta gästen. Här afgör vanan på stället.
47. Kunna gästerna placeras vid ett rundt bord, så uppkomma mindre
betänkligheter härvid. Dock gälla i en matsal temligen allmänt de platser
såsom de första, der man sitter midt emot ingångsdörren, äfvensom i
salongen de, hvilka äro soffan närmast.