5. Man tillåte sig aldrig ställningar, som kunna misstydas, eller skamlös
tilltagsenhet. Hvarje tvetydig min under dansen är en förolämpning
mot anständigheten, mot den person, med hvilken man dansar, och mot
sällskapet; det röjer en straffbar brist på aktning.
6. Vid valser m. m. öfverskride man aldrig nödig måtta. Det är en verklig
råhet och bondaktighet, att så länge fortsätta dylika dansar, tills
dansaren eller dansarinnan drypa af svett, flämta efter luft och måste gå
omkring i salen, likt hästar efter omåttlig ansträngning.
7. Vid dansar i kolonner eller quarréer fordrar aktningen mot de
dansande, att man hvarken skingrar sin egen eller andras uppmärksamhet,
att man ger noga akt på turerna och ej försummar någon figur.
8. Man ihågkomme alltid den regel, att dansen egentligen måste vara ett
mimiskt ackompagnement af kroppen och fötterne till musiken, att den
derföre i sina rörelser måste hålla takten, och att den skall uttrycka
och relevera musikens innehåll och den deri liggande känslan. Den, som
noga följer denna regel, skall säkert dansa med ädelt skick och odeladt
bifall. Endast råheten kan finna nöje i ett vildt ras och jägtande i
dansen. All värdig hållning försvinner dervid; man stormar oförsvarligt
på helsan, och allt nöje sättes i fara att störas genom förskräckande
uppträden.