Bland de egenskaper, som hufvudsakligast tjena den yngre verlden till
förmån, och tillskynda äfven den äldre nöjen, höra ostridigt _sång_ och
_dans_.
Sången är i stånd att gifva ett visst behag åt det fulaste ansigte och
den mest missbildade kropp, och åt den skicklige sångaren hembäres
öfverallt aktning och kärlek. -- Vid sången kan man på ett långt mer
tydligt och tillåtligt sätt visa styrkan och graden af sina känslor,
affektens och sinnesrörelsernas stigande och fallande, än i blotta
ordens språk. -- Sången försätter den sjungande i alla lägen, som kunna
förvärfva honom bifall. De märkligaste, de finaste känslor, hjertlighet,
värma, smak, deklamation och fantasi kunna vid sången framträda i sin
skönaste egendomlighet.
För att _sjunga uttrycksfullt_ och _skönt_, måste man helt och hållet
tänka sig in i deras ställning, som framställas sjungande. Man bör fullt
förstå och känna det man sjunger.
_Tydligheten_ i ordens uttal är väsendtliga vilkoret för en god sång, så
sällan denna fordran äfven uppfylles. Åhörarne måste icke blott förnimma
toner, utan göras bekanta med textens innehåll.
Men den skönaste melodi förlorar sitt behag, om den föredrages med
vanprydande åtbörder. Man har sångare och sångerskor, som ej kunna sjunga
någon ton, utan att dervid förvrida anletsdragen, eller göra vidriga
rörelser med kroppen. -- Andra åter försumma naturen helt och hållet,
samt vilja blott _vara konst_, derigenom nödvändigt de känslor, sången
bör väcka hos åhörarne, måste störas.
Ett godt lefnadsvett har äfven i fråga om sången sina oförkränkbara
lagar. De vigtigaste deribland äro:
1. Lyckas föredraget af ett ställe för sångaren, och känner han sig
förtjena bifall, så bör han icke se sig omkring i sällskapet. Detta röjer
ett fikande efter beundran och lof, samt misshagar.
2. Spelar man på ett instrument, eller sjunger man, så bör man icke
straxt efter styckets slut låta en fullkomlig tystnad inträda; ty äfven
denna kunde uttydas såsom uppmaning till bifall. Man öfvergår således
skickligt antingen till något annat, eller inleder man ett samtal, så
att de närvarande icke få någon tid ledig, den de till slut af blott
förlägenhet skulle använda till bifallsyttringar.
3. Man bör icke genom nickningar eller dylika rörelser göra sällskapet
uppmärksamt på vissa ställen. Det måste öfverlemnas åt åhörarne, hvad
de vilja finna värdigt sin iakttagelse. Icke vårt, utan de närvarandes,
omdöme skall här afgöra.
4. Man afmäte sången alltid efter storleken af det rum, hvari man
sjunger. I ett litet rum och vid ett icke starkt instrument får man
icke sjunga så högt, som i en sal och med ackompagnement af flera
instrumenter. En stark röst, omildrad i ett ehuru större rum, frambringar
hvarken rörelse eller välbehag.
Man hushålle med rösten; man börje lagom starkt, och låte den småningom
växa, så att den i intet parti af sången, men minst vid slutet, då den
måste göra det starkaste intrycket, är för svag.
* * * * *
Ledighet, värdigt skick, behag i ställning och rörelser, jemnmått,
rundning och smidighet i bugningar och vördnadsbetygelser -- dessa äro
de stora fördelar vi erhålla af _dansen_, och dem vi för hela lifvet
bibehålla. Härtill kommer jemväl, att dessa färdigheter göra oss
omtyckta i sällskap, helst hos det vackra könet, hvilket i synnerhet
älskar dansen. Det skall gifvas exempel, att menniskor af medelmåttiga
själsgåfvor haft sin danskonst att tacka för befordran och lycka. En god
och skön dans bör hafva följande egenskaper:
1. Händernas hållning får icke vara tung och plump. Armarne få ej ligga
vid kroppen eller slängas af och an. Deras rörelser måste vara lätta,
sparsamma och angenäma.
2. Allt kantigt, tvunget och tillgjordt vid damens uppbjudning till
dansen, vid hennes kringförande, vid slutet och vid damens återförande
till hennes stol, bör undvikas och får äfven under dansen icke skönjas.
3. Armarnes öppnande, t. ex. vid menuettens slut, måste ske fullt af
ödmjukhet och anständighet samt med blygsamt återhåll; ansigtet måste
vara fullt af ömt allvar och flärdfrihet.