10. Flera _löjliga sätt att hålla händerna och röra dem_. Hit hörer en
öfverdrifven gestikulation. Man inbillar sig kanske en, i den hyfsade
verlden likväl okänd, grundsats, att hos en lefvande varelse måste
allting vara lif, och bemödar sig derföre, att med hvarje ord tillika
göra en åtbörd med händerna, som skall närmare uttrycka tanken. Men
kanske är det också en qvarlefva från charlataneriets tider, då man satte
stort värde på, att med händer och fötter gifva eftertryck åt det man
sade, emedan det i sig sjelf hvarken egde kraft eller lif.
Föredraget i sällskapslifvet fordrar alldeles ingen aktion, ty här är
icke fråga om att väcka sinnesrörelse eller passioner hos de närvarande.
Om aktionen här nånsin är nödig, så bör hon användas sparsamt och på
ett passande sätt; men blir annars löjlig. Så skratta vi med skäl åt
den, hvars händer oupphörligt måste blifva tolkar af hans ord; åt den,
som, när han talar om hufvudet, om förståndet, om själen, genast far med
handen åt hufvudet; som ej kan nämna orden kärlek, vänskap &c., utan
att göra en rörelse åt bröstet, och vilja hemta sina uttryck liksom ur
refbenen. Man vet icke rätt, hvad man skall tänka, när någon icke vet att
säga något artigt, annorlunda än så, att han sticker högra handen bakom
vestryggen, med venstra handen nappar i halsduken och svingar omkring med
ena benet; eller, om han vill berätta något, dervid ständigt leker med
urkedjan.
Jag skulle aldrig sluta, om jag ville granska alla de fel, som så ofta
begås med händerna. Af det anförda skönjes, att det verkligen är en
konst, att härutinnan uppföra sig med värdighet.
Men man inhemtar denna konst väl endast i den fina verlden och småningom.
Här måste man vara helt och hållet öga, och man skall varseblifva mången
hållning af handen, som kläder förträffligt. Saknas tillfälle härtill, så
tage man denna undervisning på theatern af goda skådespelare.
Hufvudregeln för all hållning af händerna är, att den bör vara fullt
naturlig, osökt och ostuderad samt ingalunda får med flit väcka
uppmärksamhet.
Om rörelser och vändningar, med måtta och behag använde, skola blifva
oss naturliga, så måste vi ofta öfva oss deruti, för att blifva fullt
förtroliga med deras rätta och obehindrade bruk, så att ingen märker den
möda, de oss tillskyndat.
Det är ganska rådligt, att vid sådana öfningar framträda för spegeln, om
man är ensam, eller företaga dem under en bildad väns ögon. Man betrakte
honom såsom en fremmande, för hvilken man vill synas med bifall. Man
tale till honom, berätte något för honom, och göre dervid de åsyftade
rörelserna. Hans kritik skall snart säga oss, om ännu något brister, och
hvilka förbättringar våra vändningar ännu behöfva.
Uppläsandet af goda pjeser, dem vi sett på theatern, förenadt med någon
aktion, är ett förträffligt medel att blifva mästare öfver sina händer.
Gången kan också göra oss älskvärda, men äfven löjliga. Den bildades
gång måste öfverhufvud hafva följande egenskaper: