Inom syskonskaran i det bonaparteska hemmet utmärkte sig Lucien framför
de andra genom sitt rörliga och skarpa intellekt, sitt vakna intresse,
sin lätthet att uttrycka sig och sin kvickhet. Han ansågs redan från
början såsom det sällsynt begåvade barnet, geniet i familjen.
Lucien var född i Ajaccio den 21 mars 1775 och började vid sju års
ålder sin skolgång i Autun, där Joseph vunnit inträde före honom.
I juli 1784 flyttades han till militärskolan i Brienne, där han
återigen fann före sig en bror, Napoleon. Under det år bröderna voro
tillsammans trivdes de väl i varandras sällskap. Napoleon, som dittills
ej hade haft några kamrater, fann nöje i samvaron med sin lille magre,
svarte och långnäste bror, som alltid var glad och full av lustiga
infall. Lucien åter tycktes redan vid denna tid illa fördragit den
bestämmanderätt, som Napoleon tog sig över honom, och grunden till den
oppositionella ställning han senare kom att intaga till den sex år
äldre brodern lades redan nu.
I skolan intresserade sig Lucien aldrig för de militära vetenskaperna;
sedan han i en handvändning gjort undan sina läxor, använde han
mestadels resten av sin fritid till att smygläsa alla politiska
broschyrer och flygblad, som han kom över. Efter två års studier i
Brienne var han själv på det klara med att han sist av allt ville
bli militär. Det hölls familjeråd, och man beslöt att, eftersom han
visat böjelse för humanistiska studier, han borde bli präst, så mycket
mer som Joseph just vägrat att gå denna bana. Till beslutet bidrog
den omständigheten, att i prästseminarierna stipendier utdelades för
medellösa elever, och man räknade på att Lucien med sitt goda huvud
skulle komma i åtnjutande av en dylik förmån. Lucien flyttades också
till seminariet i Aix. Men också denna gång räknade familjeklokheten
fel. Lucien erhöll intet stipendium, och han visade sig ha lika liten
kallelse för prästbanan som Joseph. Det återstod alltså för honom
ingenting annat än att resa hem till Corsika och där vänta på att han
skulle vinna klarhet om vilket levnadskall han ville välja.
Till sin natur och uppfattning var Lucien olik både Joseph och
Napoleon. Han var lika bullersam och ostentativ som Joseph var sluten
och stillsam, lika radikal som brodern var moderat, lika självständig,
viljekraftig och egensinnig som Joseph var obeslutsam och böjlig. Dessa
två bröder voro i alla fall goda vänner och kommo väl överens -- det
var kanske ej så lätt att bli osams med den godmodige och älskvärde
Joseph. Till lynne och temperament voro Napoleon och Lucien mera lika
varandra, häftiga och hetsiga som de båda voro, båda i sitt handlande
ledda av personliga anti- och sympatier. Men till åsikter och läggning
voro de i grunden olika. Lucien var folkvänlig och frisinnad, han var
född oppositionsman och förutbestämd att ställa sig i de missnöjdas
led. När han slöt sig till revolutionen, var det därför, att dess idéer
och krav sammanföllo med hans övertygelse. Napoleon däremot var en född
opportunist -- och måhända ligger i själva opportunismen ett frö till
tyranni? Napoleon kände sig i sin böjelse för ordning och systematik
ofta kränkt av det odisciplinerade i Luciens väsen, och Lucien å sin
sida anade intuitivt den blivande tyrannen. I ett brev som han vid 16
års ålder skrev till Joseph säger han, att han hatade "Napolione",
emedan han trodde, att denne mera tänkte på sina egna intressen än
på samhällets bästa, och därför att han var rädd för att hos brodern
fanns ett tyrannämne. Och han tillägger liksom på skämt, att han var
övertygad om, att ifall Napolione engång blev konung, han skulle
bli en så hatad tyrann, att hans namn av efterkommande generationer
skulle nämnas med förfäran. Napoleon lade också tidigt märke till det
oppositionella elementet hos brodern, som alltid väckte hans misshag.
Han delade ej heller Napoleons militariståskådning, han för sin del
drömde om jämlikhet och frihet, om ett samhälle, där alla hade rätt
till sitt mått av lycka, och där intet förtryck borde råda. Han var
liksom Joseph en utpräglat civil man, endast med den skillnaden,
att Joseph var ämbetsmannatypen, Lucien åter typen för en fredlig,
frisinnad medborgare med politiska och konstnärliga intressen.
Luciens politiska bana började i den revolutionära klubben i Ajaccio,
där han vid 16 och 17 års ålder tog del i debatterna. Samtidigt
författade och utgav han flygblad i tidens stil. Med iver angrep och
kritiserade han det gamla samhället. Det fanns måhända ej så mycken
originalitet i det han sade och skrev, men Lucien hade läst mycket,
kanske smält en del, och tillägnade sig lätt den fraseologi, som var
så karakteristisk för politikerna i början av revolutionen, en dålig
sammansättning som den var av de nya, för det mesta från England lånade
argumenten för frihet och framsteg samt reminiscenser från den grekiska
och romerska retoriken. Sålunda kom Lucien att i Ajaccio spela ungefär
samma roll, som en hel del unga litteratörer och dagdrivare spelade i
de nybildade klubbarna i Paris.
Paolis återkomst till Corsika inväntades med största spänning av hela
Corsikas folk. Men där fanns en yngling, vars hjärta kanske klappade
hastigare än andras, när han ilade ner till stranden för att hälsa
den gamle kämpen välkommen. Lucien Bonaparte talar i sina memoarer om
vilken hänförelse, som i detta ögonblick fyllde honom. Han var alltför
ung för att kunna få vara med om den officiella mottagningen, men
erhöll i stället en förmån som försatte honom i ett tillstånd av ljuv
skräck: han utsågs att i folkklubben i Ajaccio hälsa Paoli välkommen
med ett tal. Med stor humor berättar han i sina memoarer, huru han
förberedde det tal, varmed han skulle hälsa sin hjälte. "Då jag hade
misstro till de barnsliga ord jag själv kunde finna på, tog jag min
tillflykt till vårt bibliotek, och efter att ha bläddrat i flera böcker
fann jag här och där sådant som lämpade sig för min uppgift; särskilt
anlitade jag tvenne författare, Bodin och Needham, emedan jag tänkte
mig att dessa voro så pass okända, att jag ej behövde frukta för att
bli ertappad. Dessutom beslöt jag att behandla ett fosterländskt
ämne, för vilket jag ej behövde anlita främmande författare." Om
själva tillfället då han framförde sitt tal berättar han: "Jag räknade
minuterna tills seansen skulle börja. Äntligen var tiden inne. Paoli
satt i en fåtölj, prydd med lagerblad och kransar av ekblad och
placerad mitt emot estraden. Jag gjorde våld på ett ögonblicks oro,
som jag kände, och började sedan utlägga mitt långods från Needham och
Bodin med säkerhet och värme, jag minns nu endast att jag mest talade
om, huru viktigt det var, att alla nationer och folk anslöto sig till
det republikanska styrelsesättet. Då dessa fragment ur två allvarliga
publicisters arbeten av mig valts just med tanke på att de skulle passa
in på ledaren av vår första republik och dessutom voro väl hopfogade,
kunde mitt tal ej annat än väcka förvåning och beundran, i synnerhet
då det kom från en sjuttonårig talares mun. Framgången blev också
större än jag kunnat drömma om, Paoli kysste mig och kallade mig 'sin
lille Tacitus'." I själva verket väcktes Paolis intresse för den unge
mannen, och det var med gränslös tacksamhet som Lucien antog Paolis
förslag att bli hans sekreterare, en befattning, som skänkte honom
förmånen att få bo hos Paoli själv i Rostino och ständigt befinna sig
i hjältens närhet! Lucien anade icke då, att det goda förhållandet
skulle räcka endast några månader. Det dagliga umgänget med Paoli
gjorde emellertid, att Lucien hos sin idol upptäckte i hans tycke
högst bedrövliga åsikter, vilka för honom fördunklade glorian kring
frihetshjältens panna. Under vistelsen i England hade Paoli lärt att
älska detta land och dess respekt för samhällelig frihet, och på de
promenader Lucien gjorde i hans sällskap talade han ofta entusiastiskt
om England. Men denna "anglomani", som Lucien kallar hans sympati
för England, stötte honom och hans bröder för huvudet -- "vi voro
fransmän", säger han, "och vi satte vår tro till framtiden". När sedan
Paolis hat till Frankrike visade sig i öppen dag och han sökte hjälp
hos engelsmännen, beslöt det franskvänliga partiet på ön att sända
till fastlandet en hemlig deputation, vilken först i Marseille och
sedan inför jakobinklubben i Paris skulle anklaga Paoli för förräderi.
Lucien valdes att anföra deputationen, och han lyckades tillsammans
med sina vänner lämna Corsika några timmar före den övriga familjens
tvungna flykt. I Marseilles revolutionära klubb slungade nu Lucien ut
anklagelsen mot Paoli och väckte därmed ett oerhört uppseende. Men när
han i den dystra kvällen begav sig bort efter att ha hört salen fyllas
av förbannelser över den som engång hade varit hans ideal och hjälte,
kände han sig illa till mods, och han föregav ett svepskäl för att
komma undan uppdraget att i Paris upprepa anklagelsen.
Efter flyttningen till Frankrike erhöll Lucien anställning såsom
depotföreståndare i en liten stad, Saint-Maximin i södra Frankrike, med
en årlig lön om 1,200 livres. För att alls kunna komma ifråga till en
dylik befattning hade Lucien till sin ansökan fogat Josephs dopattest,
vilken gjorde honom sju år äldre. Denna metod att byta dopattester
och bättra på meritförteckningar, när det så behövdes, användes med
förkärlek av alla Bonaparter i alla livets skiften. Det berättas,
att redan Charles Bonaparte förstått sig på detta knep, och att han,
när det gällde att få in sina två söner i franska skolor, medvetet
förväxlat Josephs och Napoleons dopattester, emedan Napoleon annars
hade varit alltför ung för att få inträde i Briennes kadettkår -- men
honom kunde väl detta obetydliga bedrägeri vara förlåtet, ty han kunde
ej förutse, att hans barns födelsedata voro av någon vikt för samtid
och eftervärld!
I Saint-Maximin, en liten ort med endast 3,000 invånare, hade Lucien
tillfälle att spela en politisk roll, han blev ordförande ej blott i
den jakobinska eller, som den kallades, patriotiska klubben därstädes
utan ock i stadens välfärdsutskott, och han styrde och regerade denna
lilla ort så gott som enväldigt. Saint-Maximin omdöptes för övrigt av
Lucien till Marathon och Lucien själv kallade sig Brutus-Lucien, enligt
ett av dessa naiva bruk, som revolutionen infört. Under sin vistelse
här hade Lucien ingått ett kärleksförhållande med en ung flicka,
Christine Boyer, en enkel men god kvinna, dotter till den värdshusvärd,
hos vilken han bodde. En dag efter det Lucien i den patriotiska klubben
hållit ett entusiastiskt tal, där han prisade jämlikheten såsom det
högsta, steg Christines fader fram och yttrade, att det förundrade
honom att Lucien levde så föga efter sina egna läror: "du talar vackert
om jämlikheten, som du dyrkar, men om den är det högsta goda, varför
gifter du dig icke med min dotter?" Lucien säges då ha utfäst sig att
taga Christine till hustru, och han infriade sitt löfte den 4 maj 1794.
Det var med blandade känslor Lucien, den litterärt intresserade och
politiskt redan framstående unge mannen om 19 år, gifte sig med en ung
flicka, som icke ens kunde läsa eller skriva, men var uppoffringen än
tung, så förbittrade den dock aldrig hans förhållande till den lilla
kvinnan med de svarta ögonen och den smala pannan, vars hela väsen var
genomträngt av en ömhet, älskvärdhet och mjukhet, som gjorde henne
sympatisk för alla. Lucien var en mönstergill make och fader. Hans
uppfattning om rasen och familjen var en annan än Napoleons. Medan
brodern alltid kände sig solidarisk med sin släkt och denna blodets
röst för honom var bestämmande ej blott i privata angelägenheter utan
även i politik, kände sig Lucien aldrig starkt bunden vid mor och
syskon, utan betraktade sig främst som familjefar med plikter mot sina
barn och deras mor.
Luciens giftermål hade ägt rum i största enkelhet utan att han på
förhand underrättat någon annan än Joseph och systern Elisa om sina
planer därvidlag -- han visste, att meddelandet ej kunde väcka annat
än förbittring och att Christine ej skulle mottagas i familjen med
vänliga känslor. Men den milda och ingalunda ointelligenta, om ock
olärda Christine Boyer lyckades med tiden genom sitt sällsynt älskvärda
väsen vinna familjens och till och med Napoleons välvilja och vänskap,
om de ock alltid betraktade henne som ett allvarligt hinder för Luciens
karriär. Lucien hade med henne tvenne döttrar: Christine-Charlotte
Bonaparte, som föddes i Saint-Maximin 1795, och Christine-Egypta
Bonaparte, född den 19 oktober 1798 i Paris. De kallades i släkten Lili
och Lolotte.
Medan Joseph redan tidigt genom sitt förmögna gifte kommit till en
god ställning, levde Lucien med hustru och barn i små omständigheter
på en lägre tjänstemans anspråkslösa lön. Efter thermidor, i april
1795, erhöll han plats såsom depotföreståndare i en liten stad,
Saint-Chamans, nära Cette. Här blev han på angivelse av en ung man vid
namn Rey, som känt honom under den tid han i Saint-Maximin spelade
Brutus, angiven för att ha varit Robespierres anhängare och hölls
under sex veckors tid i hårt fängelse i Aix i Provence, hela tiden med
giljotinens bila svävande över sitt huvud. Men genom Barras' välvilliga
förmedling lyckades det Napoleon att befria honom. Efter fängelsetidens
slut levde Lucien en tid med sin hustru i Marseille, där han hade
tillfälle att följa med de stora politiska partiernas och idéernas
omvandling efter Robespierres död. Men Napoleon ville ej att hans
bröder skulle vara overksamma, så mycket mindre som han fick understöda
dem, och han förskaffade Lucien i november 1795 en utnämning till
krigskommissarie vid Rhenarmén.
På väg norrut för att tillträda sin nya befattning kom Lucien till
Paris. Det var första gången han befann sig i denna härd för allt
Frankrikes politiska och intellektuella liv, och det är förklarligt,
att han med sitt lynne och sina intressen hade svårt för att slita
sig härifrån; han säger själv i memoarerna, att intet intresserade
honom så som att bevista kamrarnas seanser, lyssna till talarna och
lära sig känna den nya konstitutionen, för vilken han var synnerligen
entusiastisk: i sin ungdomliga iver var han fast övertygad om att
systemet med två kamrar och femmannastyrelse bättre än 1791 års
konstitution skulle kunna balansera ytterlighetspartierna mot varandra
och upprätthålla en väl ordnad och bestående republik -- "när jag
lyssnade till kamrarnas seanser, säger han, fattades jag av avsmak för
min nya tjänst över vilken jag först blivit så glad. Jag hade hellre
avstått från allt annat i världen än jag velat fara långt bort från de
offentliga talarstolarna."
I februari 1796 var han dock tvungen att lämna Paris och resa till
armén i Bryssel. Liksom Joseph visade han föga intresse för sitt arbete
i arméns tjänst, och han höll ej heller länge ut därmed. Då en del av
familjens medlemmar i juni 1796 voro samlade på det italienska slottet
Mombello i närheten av Loeben, infann sig plötsligt Lucien där med sin
hustru. Napoleon, som hade varit djupt indignerad över Luciens långa
dröjsmål i Paris och allt uppslukande intresse för dagspolitiken, var
väl preparerad för att med ytterlig hänsynslöshet möta den självrådige
yngre brodern, när han nu utan att ha anhållit om permission lämnat sin
tjänst för att sammanträffa med sin familj. När Lucien och hans hustru
anlände, ville Napoleon icke tillåta dem att stanna. Förgäves försökte
de övriga syskonen medla mellan bröderna, men de ovälkomna gästerna
måste strax efter sin ankomst vända om igen. Återresan gällde dock ej
mera tjänsten, utan Marseille.
Napoleon ville emellertid ej se Lucien sysslolös utan vände sig till
Carnot för att rekommendera honom till en ny befattning, den av
krigskommissarie på Corsika, vilken han även erhöll. Fransmännen hade
vid denna tid just lyckats återtaga ön från Paoli och engelsmännen, och
nu pågick här inom förvaltningens olika grenar ett nydaningsarbete, i
spetsen för vilket ställts Joseph. Det lockande perspektiv, som dessa
stora förändringar erbjödo, försonade i någon mån Lucien med att ånyo
träda i militärtjänst och vara borta från Paris. Bröderna arbetade och
trivdes väl tillsammans och fingo även tid att vid sidan av arbetet
bedriva allehanda icke alltid så riktigt förstklassiga affärer och
spekulationer, genom vilka de snart nog skapade sig en förmögenhet. De
drogo sig ej ens för att understödja sjöröveri och kaperier, vilket
emellertid ej tycktes inverka menligt på deras anseende, eftersom
Joseph år 1797 av valkretsen Liamone invaldes i de femhundras råd.
Luciens tur skulle komma senare.
Men trots dessa framgångar var Lucien än så länge missnöjd med sin
lott: han fann det orättvist, att han, som var Joseph så oändligt
överlägsen, skulle ställas i skymundan av denne, som redan intog en
bemärkt plats inom diplomatien och nu dessutom blivit lagstiftare.
Han visste vem som var alla goda gåvors givare, och han beslöt att
närma sig Napoleon. Ett tillfälle därtill gavs då Christine år 1797
blevhavande; Lucien författade nu en skrivelse, i vilken Christine
ödmjukt och älskligt anhöll om att Napoleon ville stå fadder för
det barn hon hoppades föda. Lucien hade räknat rätt, brodern åtog
sig nådigt fadderskapet och visade Lucien sin bevågenhet genom att
förskaffa honom en inflytelserik post i Bastia med stora inkomster och
nära nog oinskränkt makt i militära angelägenheter.
Men det var ändå icke vad Lucien eftersträvat. Hans diktan och traktan
gick ut på att komma till Paris, kasta sig in i politiken och få vara
bland dem, som strävade att befästa och uppehålla den nya form för
republik, av vilken han väntat sig så mycket. Han kände inom sig,
att hans rätta plats var i det parlamentariska livet, och att endast
där kunde han icke blott själv vinna tillfredsställelse utan också
göra bruk av de gåvor, med vilka naturen utrustat honom. När år 1798
det obligatoriska genom konstitutionen föreskrivna omvalet av två
tredjedelar av den lagstiftande kåren skulle äga rum, arbetade han
ivrigt för att göra sig corsikanerna bevågen och försäkra sig om
kandidatur till de femhundras råd. Det var ej heller förgäves han
uppbjöd alla sina krafter. Han blev uppställd som kandidat och invald.
Detta skedde den 18 maj 1798, eller dagen innan Napoleon inskeppade sig
i Toulon för att företaga sin expedition till Egypten. Det fatala var
emellertid, att valet på dubbelt sätt var olagligt: dels därför att
Liamone ej detta år hade rätt att sända någon representant, dels emedan
Lucien vid denna tid var endast 24 år gammal, och det för honom hade
fordrats ett år till för att bli valbar. Hans val kasserades dock icke;
man var år 1798 ytterst mån om att stärka det republikanska elementet
inom folkrepresentationen, och Lucien med sitt föregående var ur denna
synpunkt ett så gott förvärv, att man gjorde allt för att behålla honom.
Vid början av sin parlamentariska bana var Lucien ganska försagd, och
han yttrade sig endast sällan. Men varje hans uttalande visar, att han
under hela detta år, som Napoleon var frånvarande, förblev trogen sitt
gamla republikanska ideal. Han gör sig alltid till tolk för liberala
och humana idéer, och över hans andraganden ligger något av den flykt,
som utmärkte de första vältalarna under revolutionen.
När de femhundras råd den 29 messidor år VI diskuterade förslaget om
att fastställa decadierna såsom de enda nationella och republikanska
fest- och helgdagarna, reser sig Lucien för första gången: "men vi
ha icke rätt", säger han, "att hindra vilken medborgare det vara må
att fira den helgdag, som hans kult föreskriver! Kunna vi befalla en
fri människa att arbeta den eller den dagen? Kunna vi säga till en
republikan: denna dag skall du arbeta, vilken än din trosbekännelse
må vara? Folkrepresentanter, toleransen är en syster till friheten,
förföljelsen är dotter av tyranniet; har någon av er hört talas om, att
man ens i Rom under påveväldet förbjudit en sekt, som ni väl känner
till, att arbeta på söndagen? Skola väl vi, som äro representanter för
ett fritt folk, draga gränserna för trosfriheten snävare än i Rom!" Den
16 thermidor år VI framlade Lucien själv ett förslag till understöd åt
fallna krigares änkor och barn, sedan ett förut i de femhundras råd
framställt förslag i de gamlas råd hade blivit förkastat. Han yrkar på
att republiken skall åtaga sig att understödja de faderlösa ej blott
till deras fjortonde år utan till dess de kunde välja sig ett yrke --
"då skall", säger han, "krigaren kunna lugnt sluta sina ögon utan att
vara orolig för sin sons öde; han vet, att fäderneslandet gjort denne
till sin son, och att det skall draga försorg om honom, ända tills han
i sin tur kan skriva in sig i rullorna. Den på slagfältet förblödande
krigaren skall ej längre vara bekymrad för sin familj och får ge bort
sin sista tanke till fäderneslandet med att fråga om segern blivit de
republikanska vapnen trogen."
Det var först i början av fructidor år VI, som Lucien började opponera
mot direktoriet, detta med anledning av den lättsinniga och oförnuftiga
utrikespolitik som direktoriet förde, samt dess olagliga inblandning
i de republiker som Napoleon skapat. Den största av dessa, den
cisalpinska republiken, sände en representant till Paris med klagomål
över de egenmäktiga åtgärder Frankrikes ambassadör därstädes, Trouvé,
gjorde sig skyldig till, speciellt över det olagliga införandet av en
tremannaregering i stället för det direktorium av fem personer, som
Napoleon upprättat. Då klagomålen riktades till Lucien och Joseph,
försökte Lucien förmå direktorerna att taga sig an cisalpinernas sak
och lugna de upprörda sinnena. För den skull uppsökte han direktorerna,
främst Barras, och sökte personligen övertyga dem om att något borde
göras, men följden härav blev endast, att en brytning för alltid mellan
Lucien och Barras ägde rum. Då tog Lucien ett avgörande steg: i de
femhundras råd stämplade han i ett glänsande andragande direktorerna
såsom ansvariga för de oroligheter, som ägt rum i dotterrepublikerna.
Detta angrepp på regeringen vann visserligen ej sådan anslutning, att
någon direkt aktion därmed kunnat inledas, det hade väl ej heller
Lucien åsyftat, men själv hade han med sitt uppträdande tagit bestämt
parti: efter denna dag var han en av oppositionens ledande män, och
alltmer blev det honom klart att direktorerna ej voro värdiga att föra
styret, att de begagnade sig av sin makt endast till intriger och
personlig fördel och att den statskuppspolitik, som de med förkärlek
använde, på ett farligt sätt äventyrade respekten för lagarnas helgd.
Redan före detta avgörande steg hade Lucien valts till sekreterare i
de femhundras råd, en utmärkelse, som nogsamt bevisade att han som
politisk personlighet kring sig samlat vänner och meningsfränder.
Att hans brytning med direktoriet skulle stärka hans anseende var
naturligt, då man vet, att under hela denna tid den lagstiftande
kåren stod i mer eller mindre enhällig opposition mot regeringen. Men
om ock, såsom Lucien själv säger, han ofta bekämpade ett lagförslag
endast därför, att direktorerna understödde detsamma, så finner man
dock alltid en bestämd riktlinje i hans parlamentariska strävanden,
nämligen att skydda och försvara kärnan i det republikanska samhället;
så t.ex. arbetade han i sin egenskap av medlem i pressutskottet
med kraft på att få den preventiva censur avskaffad, som hade
införts efter fructidor-statskuppen, samt för användandet av jury i
pressangelägenheter.
Det vore emellertid tämligen naivt att förutsätta, att Luciens
politiska verksamhet varit dikterad uteslutande av intresse för
republikens välfärd. Den idealitet, som engång hänfört lagstiftarne
från år 1789, och av vilken även Lucien känt en fläkt, var efter sex år
av frihet och jämlikhet tämligen förflyktigad. Efter revolutioner genom
och för folket hade kommit statskupper av djärva partigängare -- man
samlades numera kring individer och ej kring principer. Det politiska
spelet med dess blodiga risker och djärva chanser medförde, att ingen
med ärelystnad och djärvhet kunde motstå att kasta sig in i detta
stora jobberi med makten, så ej heller en man med Luciens karaktär
och förutsättningar. Utan att kunna kallas en lycksökare, hade Lucien
mycken naturlig äregirighet samt känsla av eget värde och dessutom för
sina ögon exemplet av Napoleon, som trots sina storartade talanger
och sin översvallande kraftexpansion ej föraktade ett skickligt,
manövrerande av sin lyckas skepp på de stora händelsernas hav.
Självständig och orädd i en tid, då de djärva hade något att vinna,
måste Lucien bliva sin egen lyckas smed. Och det insåg också redan hans
samtid -- i tidningarna från detta händelserika år utpekades Lucien
som en av dem, vilka ur direktoriets svaga händer ville rycka till sig
makten.
Lucien ställde sig liksom Joseph till Napoleons förfogande vid
dennes återkomst från Egypten, han icke blott förberedde statskuppen
tillsammans med sina båda bröder, jämte Talleyrand och Sieyès,
utan var också den, som genom sin rådighet och sitt lugn förde den
igenom. När Napoleon den 19 brumaire, efter att i de gamles råd ha
gjort komplett fiasko med sitt stora tal, mera lämpat för soldater
än folkrepresentanter, darrande och blek inträdde i de femhundras
improviserade sessionsrum i Saint-Clouds orangeri, och kring honom
ljödo samma rop som engång omsvärmat Robespierre den 9 thermidor:
"ställ honom utom lagen, ned med diktatorn", då var det presidenten
i församlingen, Lucien Bonaparte, som talade lugnande ord till den
upprörda församlingen och, när ljudet av hans ord drunknade i larmet,
kastade sig på en häst, red ut till trupperna, som stodo i beredskap
på slottsgården, och kallade dem till hjälp. Och när sedan mot natten
statskuppsmännen ville befästa sin vunna seger med lagparagrafer, var
det återigen Lucien, som genom sin energi lyckades samla ihop så många
folkrepresentanter, som voro av nöden för att det framlagda förslaget
till ny konstitution skulle erhålla sken av laglig giltighet.
Vandal, brumaire-statskuppens författare, har velat reducera Luciens
insats i statsvälvningen under påpekande, att trupperna i varje
fall förr eller senare skulle använts att tvinga de motsträviga
till eftergift. Detta är emellertid osäkert. De sammansvurna hade
aldrig tänkt på att använda våld, militären var endast tillkallad
såsom eventuellt skydd, och Lucien grämde sig efteråt mycket över
att statskuppen ej blev en rent parlamentarisk akt. Men Napoleon,
på vars djärva uppträdande hela kuppen var byggd, förstörde från
början situationen genom sitt tveksamma och fatala uppträdande, och
Lucien kunde taga åt sig äran att genom sin kallblodighet ha räddat
situationen.
Intressantare är frågan, huru det var möjligt för Lucien, den rättrogne
republikanen, att medverka till störtandet av den konstitution, som
han själv erkänt såsom den bästa garantien för frihetens och fredens
bevarande, Lucien, som, när Barras förvånat sig över hans förbittring i
anledning av tillsättandet av ett styrande triumvirat i den cisalpinska
republiken, hade genmält: "vem svarar för att en tremannaregering i
Italien ej kan följas av en dylik i Paris". För Luciens handlingssätt
härvidlag kunna väl flere grunder finnas, hans motvilja mot de
dåvarande direktorerna, särskilt Barras, och veneration för Sieyès, som
alltjämt för honom stod i det underbara ljus, som revolutionens första
tid gjutit kring hans torra och metafysiska hjässa, men främst ändå den
egna ärelystnaden, parad med medvetandet därom, att, ifall icke hans
bröder och han själv svingade sig upp på maktens tinnar, andra skulle
veta att göra det. Dessutom ligger det utan tvivel någon sanning i
Luciens yttrande att lika litet som 1789-års män föranledde republikens
införande, lika litet var brumairemännens statskupp anledning till
kejsardömets upprättande, och man får antaga, att Lucien menat, att
tidens krav och bärande idéer i båda fallen framkallade de yttersta
konsekvenserna.
Om Lucien efter brumaire-statskuppen hade blivit ställd på den plats,
som bäst passade hans läggning och politiska åskådning, så hade han
bort bli medlem i konsulatets andra kammare, tribunatet. Här hade han
kunnat fortsätta det slags arbete, som han begynt i de femhundras råd,
och göra sitt inflytande gällande bland de unga och liberala elementen
i denna församling. Men Luciens deltagande i statskuppen bestämde
honom för en mera inflytelserik och ansvarsfull uppgift. När den nya
ministären definitivt bildades, utsågs Lucien att vara minister för
inrikesärendena.
Att vid 25 års ålder övertaga och på egen hand sköta ett
inrikesministeriums hela invecklade maskineri var mycket begärt även av
Lucien med hans smidighet och lätthet att snabbt sätta sig in i olika
frågor, i synnerhet som svåra och krävande uppgifter väntade honom,
då under denna tid hela förvaltningen skulle omorganiseras. De flesta
initiativen togos ej heller av honom utan av Napoleon.
Men det fanns områden inom Luciens arbetssfär, för vilka han i stället
särskilt intresserade sig. Allt som rörde kulturella förhållanden,
läroanstalter och akademier, konst och vetenskap ägnade han mycken
omsorg, och genom att han för sådana ändamål anslog stora summor
av inrikesministeriets medel -- det har sagts, att han handskades
rätt lättvindigt med dessa -- blev hans ministertid i kulturellt
avseende särdeles fruktbringande. Han var något senare även med om
att återupprätta Franska akademien, Ludvig XIV:s gamla akademi, som
revolutionen slopat, och att ombilda Institutet, av vilket han själv
blev medlem. Personligt understödde han också de vetenskapsmän,
litteratörer och konstnärer, som hos honom sökte stöd och hjälp.
Han offrade mycken tid för att i audiens mottaga hela den uppgående
skriftställarvärlden, förtröttades ej av att höra dem uppläsa sina ofta
omogna och långdragna verk, kritiserade, berömde och gav goda råd.
Han skaffade även sina vänner och skyddslingar inbringande platser
och ämbeten. Bland dem som stodo honom nära voro poeten Arnault samt
författaren Fontanes, som både Lucien och hans syster Elisa dyrkade och
överhopade med välgärningar. Luciens intresse för konst och litteratur
var -- och det länder honom till heder -- verkligt oegennyttigt, han
uppmuntrade ej såsom Napoleon konstnärer, för att de med pensel och
penna skulle sjunga hans lov, utan endast för konstens egen skull utan
hänsyn till politisk eller konstnärlig trosbekännelse. Man finner också
de mest olika namn på hans understödslista; han gav sitt understöd
både åt revolutionens dityrambdiktare Béranger och åt Chateaubriand,
den nyuppvaknande katolicismens förhärligare. Luciens verksamhet som
mecenat, såsom uppmuntrare av konst och vetenskap är utan tvivel den
vackraste sidan av hans livsarbete.
Inrikesministern var även tvungen att hålla stort hus och hov, och
han trädde nu egentligen för första gången ut ur det jämförelsevis
tillbakadragna liv han hittills levat. För Christine, som älskade ett
stilla hemliv, var det en börda att representera. Emellertid voro
både hon och Lucien gästvänliga till naturen, och i sitt hem i Hôtel
Brienne, men i synnerhet på sitt lantgods Plessis-Chamans, ett slott
nära Senlis, samlade de sina intimare vänner till en krets, där man
roade sig av hjärtans lust. Med lätthet kunde denna okonstlade societet
taga upp konkurrensen med de stela hovcirklarna i Malmaison, där
Napoleon kring sig utbredde en kyla, som icke ens Joséphines naturliga
älskvärdhet förmådde upptina. I Plessis vistades Luciens vänner flera
veckor i streck, och här spelades med iver teater, både tragedier av
Racine och Corneille samt lätta farser, allt med storartad uppsättning
och med biträde av goda yrkesskådespelare, ibland t. o. m. av Talma.
Lucien och Elisa spelade gärna högtragiska och antika roller, Lucien
med rätt stor talang, Elisa skrattretande, allt enligt madame Junots
vittnesbörd. Dagarna gingo snabbt med omväxlande nöjen, såsom utfärder
till trakten omkring, teaterrepetitioner och diskussioner, ofta över
allvarliga politiska och filosofiska spörsmål. Alla voro ense om att en
älskligare värdinna än Christine och en mindre generande värd än Lucien
kunde man ej tanka sig; att den senare ibland var vid dåligt lynne och
då bröt ut mot gästerna tyckes ej ha berört dem mycket -- det var bara
en liten pikant omväxling, säger madame Junot.
I maj 1800 dog Christine. Lucien sörjde henne djupt och drog sig för en
tid bort från offentligheten. Men även de andra Bonaparterna saknade
i sin krets den lilla enkla kvinnan, som de först mött med så oblida
ögon, men som med liden vunnit dem alla med sin hjärtlighet och sitt
taktfulla väsen. Emellertid kunde Lucien ej ägna lång tid åt sina
personliga bekymmer. Efter några veckors vistelse på Plessis-Chamans
vände han åter till Paris och sitt ministerium. Den tidens människor
levde fort, och Bonaparterna voro i hög grad barn av nuet.
Det är som om med Christines död en ny period begynte i Luciens liv.
Han börjar nu på allvar deltaga i det mondäna sällskapslivet, uppträder
med mycken lyx och omger sig med en brokig massa människor, han kastar
sig in i en rad av kärleksäventyr, ofta av tvetydig art, och hans namn
nämnes ofta i den parisiska skandalkrönikan. Lucien gjorde heller intet
försök att dölja sina förbindelser. Den sentimentalitet, som låg på
bottnen av hans väsen, kom i hans förhållande till kvinnorna till synes
-- inrikesministern och politikern förvandlades till en trubadur, som
vid kvinnornas fötter lovsjöng deras skönhet och vett. En av dem, som
Lucien ivrigast uppvaktade, var madame Récamier, hon, som i saknad av
erotiskt känsloliv upphöjde sin skönhet till självändamål och valde
sina beundrare främst med hänsyn till hur de klädde henne. Denna gång
nöjde hon sig med att göra Luciens glödande beundran till en visa i
hela den mondäna världen.
Också i politiken blev Lucien djärvare än förr och ställde sina
förhoppningar högre. När han tänkte tillbaka på den roll han spelat vid
brumaire-statskuppen, kunde han ej underlåta att jämföra den plats han
själv intog i samhället med Napoleons, och han kände sig förfördelad.
Den belöning, som han för sin del ansett sig ha rätt att erhålla i
utbyte mot att ha förskaffat brodern en nästan enväldig ställning såsom
förste konsul, var att få med honom dela makten med den fördelning,
att Napoleon skulle sköta de militära angelägenheterna och han de
civila. Skulle Napoleon av en oförutsedd händelse dö, ansåg han sig
självskriven såsom efterträdare.
Det var sådana tankar, som lekte Lucien i hågen, när han 1800 utgav
broschyren "En parallell mellan Cesar, Cromwell och Bonaparte." Boken
utkom visserligen anonymt men var tryckt på inrikesministeriets
bekostnad, och det var ej svårt att igenkänna författaren. Likaså
kunde man med lätthet tyda broschyrens syftemål som ett angrepp mot
Napoleon. Det gjorde även samtiden. Efter dess utkommande överhopades
polisministern Fouché med angivelsebrev mot Lucien. Fouché, som
var Luciens personliga fiende och motståndare, framställde denna
angelägenhet inför Napoleon till Luciens nackdel, och det kom till
stormiga scener mellan bröderna. Det tjänade till intet, att Lucien
angav sin beundrade vän Fontanes såsom författare till den misshagliga
skriften, Fontanes stil var alltför känd för att någon skulle kunnat
misstänka honom. Napoleon hade redan hunnit glömma brumaire och
Luciens tjänster, han såg nu blott i sin yngre bror en medtävlare
om makten, och därmed var det slut med Luciens politiska karriär.
Ministerportföljen berövades honom, och för att göra Lucien i någon mån
skadeslös erhöll han ambassadörsplatsen i Madrid -- det var nämligen på
sådana poster, som man vid denna tid kunde inhosta guld och utveckla en
kunglig ståt.
För Lucien var det en oerhörd uppoffring att lämna Paris med dess
hetsiga och pulserande liv. I det längsta försökte han förmå Napoleon
att återtaga sitt beslut, och ännu från Bordeaux, där han dröjde någon
tid, riktade han -- under förevändning att pesten härjade i Spanien
-- till Napoleon en sista begäran att få återvända. Men Napoleon var
obeveklig, och de första dagarna av december 1800 anlände Lucien till
Madrid med sina två döttrar, den yngre endast två år gammal -- själva
det faktum, att Lucien tog den lilla flickan med sig, vittnar till
fullo om den stora ömhet med vilken han alltid omfattade sina barn.
I Madrid uppträdde Lucien som grandseigneur och mecenat. Han omgav sig
med lyx och ståt och återtog samma liv, som han levat i Paris. Hans
hov fylldes av märkliga män och sköna kvinnor; han hade i sin tjänst
personer, enkom anställda för att i hela Spanien uppspåra och för hans
räkning inköpa dyrbara verk av gamla och nya mästare för att införliva
dem med hans samlingar. Han stod väl med de spanska ministrarna, och
hans sällskap var mycket eftersökt; han lyckades även göra ett så gott
intryck på Karl IV, Godoy, "fredsfursten" och drottningen, att han
av dessa behandlades såsom en vän och jämlike och när som helst hade
tillträde till hovet.
Emellertid ingick även i Luciens mission att träffa viktiga uppgörelser
mellan republiken och Spanien. Sålunda slöts den 21 mars 1801 ett
betydelsefullt fördrag, åsyftande en gemensam aktion mot Portugal,
ifall detta land icke övergav alliansen med England. Detsamma
gillades visserligen av Napoleon, men han vägrade Lucien de övliga
större penninggåvor, som vid avslutandet av dylika fördrag utdelades,
under förevändning att överenskommelsen ifråga ej hade ett fördrags
allvarliga och bindande karaktär.
Emellertid kom det verkligen till krig mellan Spanien och Portugal,
men då det senare landets regent var måg till Karl IV, fick detta krig
ingen allvarlig karaktär, och Portugal gick strax in på att sluta
fred. Lucien var också med om fredsunderhandlingarna och signerade
fredsaktstycket med ett ståtligt "Bonaparte". Napoleon vägrade dock
bestämt att ratificera detta fredsslut, emedan han ansåg att de
fördelar Spanien vunnit voro allt för obetydliga. Efter en livlig
brevväxling, mellan Napoleon, Talleyrand och Lucien, gjorde Napoleon
upp ett annat fördrag, som Lucien i sin tur vägrade erkänna. Napoleon
befallde honom helt kort att underteckna fördraget, och Lucien hade
blott att lyda. Men då Napoleon tydligt låtit honom förstå, att hans
självrådighet och egenmäktighet såsom ambassadör kunde komma att kosta
honom dyrt, föredrog Lucien att själv begära sitt avsked. Innan han
ännu erhållit detsamma, lämnade han i slutet av år 1802 Madrid och
begav sig till Paris. Han reste ingalunda tomhänt därifrån: den fattige
Lucien, för vars utkomst Napoleon så föga hade sörjt, kom tillbaka
från sin mission i Spanien såsom en mäkta rik man -- det säges, att
han samlat en förmögenhet på 50 miljoner. Den spanska konungen, som
hade funnit behag i den unge mannen med entusiasm för allt konstnärligt
och utsökt, överhopade honom med dyrbara gåvor. Utom 20 tavlor av
gamla spanska mästare skänkte han honom briljanterade pjäser till ett
värde av 200,000 livres och till avskedsgåva sitt porträtt i naturlig
storlek, infattat i en ram av diamanter och ädla stenar, vilka enbart
för sig beräknades till ett värde av fem miljoner.
Efter återkomsten till Paris var Lucien sålunda en rik man, och han
begagnade sig av sina miljoner till sitt eget och andras nöje. Den
yppigaste lyx rådde både i hans hem i Paris, Condéernas och Briennernas
gamla palats, det s. k. Hôtel Brienne, som han tidigare hyrt men nu
inköpte, och på Plessis-Chamans, för vars förskönande han gav ut
miljoner. På delta slott lät han bygga konstgjorda grottor och sjöar,
anlade storartade parker och trädgårdar -- allt i en originell stil,
som han själv föreskrivit. Här återupptogs det glada och lustiga
livet från förut. Stjärnan i Luciens salong var nu markisinnan
Santa-Cruz, född Wallenstein, en av Luciens spanska älskarinnor, som
följt honom till Paris. Både på landet och i staden voro hans rum
överfulla av konstens mästerverk, målningar, skulpturer, miniatyrer
och kuriositeter av alla slag, och Luciens största glädje var att
för sina gäster demonstrera sina skatter, som han ständigt ökade med
nyförvärv. Om man får tro Masson, så hade han agenter i hela Europa
vilka hos konsthandlare och konstkännare spårade upp det bästa, som
kunde anträffas. Hans tavelsamling var också under denna tid en av de
förnämsta i Paris. Där fanns en stor sal med gamla italienska mästare,
flere salar moderna målare och en särskild flygel för holländskt
måleri. Bland de 137 gravyrerna efter tavlorna i hans samling finner
man idel betydande namn: van Eyck, Dürer, Holbein, Rubens, van Dyck,
Rembrandt, Ribera, Velasquez, Murillo, Titian, Paolo Veronese,
Correggio, Ghirlandajo, Masaccio, Leonardo da Vinci, Michelangelo,
Andrea del Sarto, Perugini och Raphael. Skulpturen var ej på långt när
så väl företrädd, men här fann man icke desto mindre några stora namn:
Michelangelo och Donatello.
Men Luciens konstintresse och nöjen hindrade honom icke att med vakna
ögon följa politiken och söka ett tillfälle att ånyo få spela en roll.
Under den första tiden efter hans hemkomst hade Napoleon behandlat
honom mycket snävt, men han började snart ändra taktik. Han förstod,
att Lucien var en farlig person, om man icke band honom, och han
räckte ut handen till försoning. Att Lucien tog den utsträckta handen,
förklaras därmed, att han i ett samarbete med Napoleon såg den enda
vägen till en maktställning, som ej skulle stå efter broderns. Och då
han alltid tog steget fullt ut, ställde han sig också nu, liksom 1799,
helt till Napoleons förfogande. Napoleon behövde ett stöd i tribunatet,
och år 1802 blev Lucien invald i denna församling. Han understödde
här ivrigt Napoleons intressen och ställde sig sålunda fientlig mot
"ideologernas" oppositionella grupp, vilken han egentligen genom anlag
och åsikter bort tillhöra. Med alla sin revolutionära retoriks blommor
och sirater bekämpade han detta parti, och Napoleon hade till en stor
del hans vältalighet att tacka för att han, trots häftigt motstånd,
kunde driva igenom en lag, så stick i stäv mot republikanismens anda
som konkordatet, d. v. s. erkännandet av katolicismen som statsreligion
under påvens skydd. Det förefaller egendomligt att en man, som levat
så i revolutionens idévärld som Lucien, plötsligt kunde förneka ett
av dess viktigaste och för alla tider bestående resultat, skiljandet
av stat och kyrka, vilket i Frankrike var garantien för en verkligt
fri religionsutövning. Men när Lucien förde katolicismens talan, var
han kanske uppriktig, ty det förefaller som hade han icke dyrkat
allenast förnuftet och skönheten -- hans brev från denna och senare tid
präglas av en viss religiositet, och det är väl icke oriktigt, om man
antager, att författaren till "Le génie du Christianisme" härvid utövat
inflytande på sin vän och välgörare. Men när han i sitt organ "Mercure
de France" försvarar Napoleons teatercensur och i tribunatet talar för
upprättandet av hederslegionen, eller när han tar del i den statskupp,
som delar tribunatet i tre sektioner och genomför lagen angående
återväljandet av en femtedel av församlingens medlemmar, vilken gjorde
slut på den frisinnade oppositionen, har detta utan tvivel sin grund
i opportunism och ej i övertygelse. Eller var hans uppträdande i
tribunatet endast ett tecken på att han, den 26-årige ynglingen, var på
väg att bli konservativ? Det är svårt att säga. Men det förefaller dock
mera troligt, att hans revolutionära politik var tillfällig och ett
medel att komma fram.
Lucien blev för dessa tjänster av Napoleon belönad med allehanda
förmåner. Han erhöll bland annat kurfurstendömet Trier med en enorm
årsinkomst och det praktfulla slottet Soppelsdorf såsom residens och
blev dessutom medlem av hederslegionens stora råd. Men i stället
berövade Napoleon honom hans plats i tribunatet och överflyttade honom
till senaten -- en heder, som endast var skenbar, ty i själva verket
fruktade Napoleon, att Lucien skulle begagna sig av sin nyförvärvade
starka maktställning inom tribunatet till att med honom själv
konkurrera om makten. Men icke ens i senaten ansåg han sig säker på
Lucien, och han avvaktade blott ett tillfälle att få brodern avlägsnad
från Paris, i det han samtidigt gav honom en hög men beroende ställning.
Ett sådant erbjöd sig, då konungen av Etrurien i mars 1803 avled. Hans
eflerlevande änka ägde visserligen ej några yttre företräden, men i
egenskap av regentinna för sin lille son hade hon en kungakrona att
medföra som hemgift i sitt andra äktenskap. Napoleon ville gärna med
konungariket Italien förena de etruriska provinserna, men det kunde
ej ske med vapenmakt, då drottningen var en spansk infantinna och han
därigenom skulle brutit fördraget med Spanien. Denna fredliga erövring
skulle alltså ske genom Lucien, och denne blev icke så litet häpen,
då Napoleon en dag framställde för honom förslaget att gifta sig med
den lilla puckelryggiga spanska infantinnan. Lucien såg saken endast
från den humoristiska sidan och gav ett skämtsamt svar, men då detta
ingalunda tillfredsställde den högtidlige brodern, lovade han taga
saken i övervägande.
Men detta löfte var endast en fras. Ty Lucien hade ett oomkullrunkeligt
skäl att vägra taga emot det hedrande giftermålsanbudet. Han hade
nämligen just blivit en nygift lycklig äkta man. Kort förut hade
han inför magistrat och präst legaliserat sitt förhållande till en
kvinna, som redan länge hade varit hans ovigda hustru, och vilken även
fött honom en son. Lucien hade emellertid ej omtalat giftermålet för
Napoleon, då han visste att han därigenom skulle väcka den mäktige
broderns förbittring. Med den lilla värdshusflickan från Saint-Maximin
hade han kunnat gifta sig på den tiden då han var depotföreståndare i
en småstad, men nu var han furste och senator, och Napoleon ville ej
mer veta av några mesallianser i familjen!
Hon var en bildad, ståtlig kvinna, madame Alexandrine Jouberthou, född
Bleschamp. Hon hade varit gift med en börsmäklare, vilken efter att
ha blivit ruinerad övergivit henne samt rest till S:t Domingo. Lucien
råkade henne på våren 1802 och blev genast passionerat förälskad
i henne. Snart nog flyttade hon till Plessis, och kort därpå till
Paris, där hon bodde i huset bredvid Hôtel Brienne; Lucien hade
genom en underjordisk gång låtit förena hennes hus med sitt. Deras
förhållande väckte stort uppseende och gjorde, att många av de sköna
kvinnorna vid Luciens hov övergåvo hans salonger; även Elisa, som varit
medelpunkten i det liv, som levats här under nära ett år, började
draga sig tillbaka. Lucien begärde ej bättre än att strax få gifta sig
med sin väninna, men detta kunde ej ske förrän madame Jouberthou fått
kunskap om, huruvida hennes man, från vilken hon ej blivit lagligt
skild, var död eller ej. Först sedan en son blivit född, lyckades hon
erhålla bevis för att herr Jouberthou ej mera fanns i livet, och i maj
1803 blevo de vigda. Napoleon hade visserligen ej varit okunnig om
deras förhållande, men han tog det ej allvarligare än Luciens andra
förbindelser, och han trodde denne vara så pass ärelysten att han i sin
nuvarande höga ställning ej ville riskera densamma i en mesallians.
Han hade även hört talas om att Lucien fått en son men ej fäst sig vid
denna händelse -- det fanns så många oäkta Bonaparter, yttrade Jérôme
engång när Lucien fordrade fulla rättigheter för denne sin son, att det
var omöjligt att taga dem alla med i räkningen!
Luciens passion för Alexandrine Bleschamp och hans giftermål med henne
gav hela hans återstående liv dess prägel. Ty från det ögonblick
Napoleon insåg, att det var Luciens allvar att fasthålla vid sitt
äktenskap, bröts för alltid det goda förhållande mellan bröderna, som
med möda kommit till stånd. Hädanefter är Lucien det svarta fåret
i familjen och Napoleon upphör ej att trakassera honom. Han vägrar
absolut att erkänna giftermålet, han utesluter Alexandrine ostentativt
från alla tillfällen, då familjen samlas, och än värre, han gör nu
Luciens karriär i allt beroende av detta giftermål. Alla höga poster,
titlar och förmåner, som Napoleon bestämt för Lucien, erbjudas honom
nämligen med villkor, att han upplöser sitt äktenskap. Men Lucien låter
sig ej fresta, han visar sig i denna angelägenhet äga mer fasthet
än någonsin. Till varje nytt förslag från Napoleons sida svarar han
endast kort och gott, att han under inga omständigheter skall lämna
den hustru, som han själv valt, och att han föredrar att leva som
privatman, lämnande åt sina syskon att emottaga kronor och länder,
makt och ära. Men Lucien hade kanhända lättare att vara självständig
än de andra, han var den ende, som ej behövde taga emot penningar av
Napoleon, den ende i familjen vars namn ej för den årliga miljonen stod
på statens civillista!
Det var ej ringa offer Lucien bragte "la veuve Jouberthou" såsom hon
kallades i familjen. Först gällde det en eventuell tronföljd. Nästa
gång kom turen till den norditalienska kronan. I det senare fallet
hade Lucien svårt att säga nej -- hur frestande måste ej för honom
ett konungarike i Italien hava varit! Han kompromissar också så långt
han kan: han förklarar att hans hustru skall avstå från att dela hans
tron, icke önskar titulera sig kunglig höghet, utan nöjer sig med
att heta rätt och slätt madame Bonaparte. Napoleon överhopar Lucien
med förebråelser för att denne tänker endast på egna intressen. Hela
familjen övertalar honom på ett sätt, som Lucien gång på gång stämplar
såsom "scandaleux". Men Napoleon är obeveklig, och Eugène Beauharnais
blir vicekonung av Italien.
Senare kommer erbjudandet först av Portugals och strax efteråt av
Spaniens krona, det gäller samma villkor och blir samma resultat:
Lucien vägrar att lämna sin hustru, och Joseph får konungariket Spanien
-- vilket Lucien knappast avundas honom, då han ogärna velat bära den
krona, som Napoleon tvungit hans forna vän och gynnare Karl IV att
avstå.
Men i april 1804, långt före dessa underhandlingar, hade Lucien,
uttröttad av alla trakasserier, och kanske även med insikt om att
hans ställning var farlig, lämnat Paris och installerat sig i Rom.
Här förde han ett synnerligen angenämt liv i skötet av sin familj,
bland konstskatter och böcker, och det dröjde ej länge innan han också
här fann sig omgiven av vetenskapsmän och konstnärer. Han köpte sig
dessutom ett härligt lantgods nära Tusculum, där han trivdes utmärkt.
Till påven Pius VII stod han i ett gott, ja vänskapligt förhållande,
och vänskapen befästes med sedvanliga gåvor: från Luciens sida stora
penningbelopp, från påvens ej blott värdefulla konstverk utan även ett
slott i Viterbo, Canino. Pius VII visade dessutom genom att stå fadder
för Luciens barn -- en ynnest, som ej vederfors mången -- att han
erkände Luciens giftermål.
De fortgående ansträngningarna från Napoleons och familjens sida att
förinta hans äktenskap voro vid denna tid den enda skuggan i Luciens
annars så lugna och trivsamma tillvaro. Lucien skrev det ena mera
förbittrade brevet än del andra: "Ni tyckas alldeles ha glömt bort
vad heder och religion fordrar", skriver han sålunda engång till
morbrodern, kardinal Fesch. "Ha ni ej tillräckligt sunt förnuft för att
ej förväxla mig med Jérôme, och för att bespara mig edra fullkomligt
onyttiga råd? Det är bäst, att ni låter bli att skriva till mig så
länge tills hedern och religionen, som ni nu föraktar, ha skingrat er
förblindelse. Dölj åtminstone under er purpur edra känslors låghet och
gå tyst er väg, som är ingen annan än äregirighetens."
Den enda av Napoleons önskningar, som Lucien tillmötesgick, var att
sända sin äldre dotter Charlotte till Paris för att uppfostras där i
och för ett eventuellt giftermål med prinsen av Astunen, Karl IV:s av
Spanien son och spansk tronföljare.
Men det var som om Luciens framgångar, av vilket slag de än voro, ej
lämnade hans store broder nattro -- eller var det kanske förbittringen
över att ej kunna knyta vid sitt öde den mest begåvade och den mest
energiska av sina syskon -- alltnog, förföljelsen fortgick. I februari
1808 träffades Lucien av förbudet att vistas i Rom. Han bosatte sig
då på sin villa i Frascati, där han, omgiven av sin familj och sina
vänner, levde fram ytterligare två stilla år. Vilken kontrast till
brodern Joseph, som under samma tid kämpade sin hopplösa kamp i
Spanien, eller till brodern Napoleon, vars despothand kom hela Europa
att darra i sina fogar! Men icke ens under Tusculums pinjer fick
Lucien frid. Mot slutet av år 1810 kom förbud att vistas även här, och
ungefär samtidigt återsändes Charlotte, som i sina små brev hem hade
djärvts göra sig en smula lustig över familjen och därigenom väckt sin
store farbroders misshag. Lucien tog därefter sin tillflykt till den
sista fridlysta plats han hade att tillgå -- Canino. Han företog här
storartade drivhusanläggningar, och hans dagar gingo med att övervaka
arbetena i orangerierna, med att läsa och att dikta. Men ingen kunde
förvåna sig över att han ej var tillfredsställd. Han var borta från
Paris, där han hörde hemma, han levde en godsherres liv, medan hans
syskon hade furstendömen och konungariken. Med vemod och bitterhet
måste han fastslå, att han, som haft så stor del i befästandet av
Napoleons makt, för all framtid var dömd till landsflykt och därtill
skild från sin mor och sina syskon. Och allt starkare började hos honom
den tanken tränga fram att sätta ett längre avstånd mellan sig och all
den glans som rådde i Paris, därifrån kejsardömets gyllne örnar med
hotfulla vingar överskuggade konungar och folk.
Men vart taga vägen? Del fanns blott ett fritt land som icke var
fientligt -- Amerika. För honom liksom för alla andra, som upplevat
revolutionen, stod Amerika i ett fantasiens ljus som underlandet,
där individens heligaste rättigheter respekterades, och där alla som
förföljdes av våldet kunde få en tillflykt. Hit ville Lucien ställa
sin kosa. Han begärde av Napoleon pass för resan till Amerika, och
samtidigt skrev han till sin mor ett brev, som är betecknande för den
uppfattning han hade om familjens handlingssätt:
"Min största sorg", säger han, "när jag nu reser, är att lämna er,
men jag är tvungen att göra det, emedan kejsaren mot mig visar den
mest skriande orättvisa, och emedan ni själv genom att ställa er på
hans sida har, då det gäller mig, glömt vad heder och religion fordra.
När jag är borta, skall ni helt säkert bättre förstå mig, och när
sanningens timme engång kommer att slå, skall ni minnas att ni har
en son, som gärna vill återkomma till Europa i sin otacksamma och
orättvisa familjs sköte. Ja, i sanning, otacksam och orättvis. Ty också
jag har bidragit till er framgång, och om ni tänker på den 18 brumaire,
så böra Fesch, Louis och Jérôme känna tacksamhet mot Lucien. Jag
påminner eder om detta, emedan jag tycker, att ni alldeles för snabbt
glömt det, och emedan det för mig är svårt att se huru förblindade alla
äro av kejsarens storhet, så förblindade, att ni behandla mig såsom
en förlorad son. Ni borde säga honom, att jag gifte mig emedan det
var min rätt, och påminna honom om att jag gjorde det innan han var
kejsare, samt att han gör sig löjlig genom att behandla en minister och
ambassadör såsom en skolgosse. Säg honom också, att min andra hustru
liksom min första har sådana egenskaper, att dessa borde komma honom
att glömma det som han kan ha emot henne. Om min familj gjort sin plikt
och ej visat sig i stånd till så mycken låghet, vore jag längesedan
återförenad med min bror, men man har alltid haft den dåraktiga idén
att jämföra mitt äktenskap med Jérômes, och man försöker nu förlikna
min skilsmässa vid kejsarens." Efter att ha erhållit del av detta brev,
lät Napoleon sända till Lucien alla de papper, som voro nödvändiga för
hans resa. Förberedelserna voro mycket vidlyftiga. Murat sände från
Neapel ett amerikanskt fartyg vid namn Hercules, vilket skulle föra
Lucien och hans familj över Atlanten, och i ett personligt brev anhöll
Lucien hos lord Wellesley om tillstånd att få landstiga på Sardinien i
hamnen Cagliari.
Den 7 augusti 1810 gick resan av stapeln, och Lucien lämnade Europa med
sin hustru och sina många olika sorters barn, -- en flicka Anna från
Alexandrines första äktenskap, Lolotte och Lili samt de fyra barnen
av Luciens andra äktenskap, Charles-Lucien-Jules-Laurent, Letitia,
Paul-Marie och Jeanne. Efter en svår resa anlände de uttröttade till
Cagliari, glada över tanken att få vila ut efter resan. Men nu uppstodo
nya svårigheter. Lucien blev förbjuden att landstiga. Han vände sig ej
blott till de engelska myndigheterna på Cagliari utan vädjade ock till
konungen av Sardinien. Sedan Hercules flere dagar legat förankrad på
Cagliaris redd, erhöll Lucien bestämt avslag på sin begäran. Men icke
nog därmed, några dagar därpå fick han befallning att strax begiva sig
till Malta, dit han skulle eskorteras av ett engelskt fartyg. På vägen
gjorde Lucien ett försök att befria sig från eskorten, och Hercules
började i smyg ändra kurs. Företaget blev upptäckt, och från det
engelska fartyget avlossades skott mot Hercules, som nu förklarades för
fientligt fartyg. Lucien blev såsom engelsk krigsfånge förd till Malta,
där han landade den 24 augusti. Det hjälpte ej, att Lucien åberopade
sig på engelska regeringen eller vädjade till sin rang och sina titlar,
såsom krigsfånge tilläts han ej att gå ut utan bevakning, och hans hus
omgavs av en vakt på 50 man. Icke desto mindre fann han sig i sitt öde,
kanske mest därför, att hans barn trivdes så utomordentligt väl på den
vackra ön med dess härliga klimat. Lucien själv återupptog t. o. m.
här sitt forna litterära arbete, och utan större missmod beredde sig
familjen att stanna över vintern.
Men plötsligt, i slutet av oktober, erhöll Lucien sent omsider av
markisen av Wellesley svar på de skrivelser han tillställt engelska
regeringen. Denna tillät honom varken att resa till Amerika eller
stanna på Malta. I stället skulle han inskeppas på ett krigsfartyg och
föras till England, där man ville anvisa honom en stilla och avlägsen
vistelseort. Lucien var mycket upprörd över denna befallning, så mycket
mer, som hans familj ej tilläts att följa med honom på resan. Den 20
november 1810 måste han anträda resan till England, kvarlämnade på
Malta de varelser för vilkas lycka han redan offrat så mycket.
Den 28 december landade han i Plymouth. Från första stund han
trampade Englands jord vederfors honom från fiendens sida alla de
hedersbetygelser, som hans broder förvägrat honom. Han behandlades
överallt som en prins av blodet och uppvaktades både av ministrarna och
medlemmar av högadeln, som på allt sätt visade honom sin bevågenhet.
Men detta var ändå intet mot den popularitet, som han förvärvade sig
inom olika lager av det engelska folket. Man såg i honom ett offer
för Napoleons förföljelser, och vart han än kom, hälsades han med
entusiasm. Även tidningarna sysselsatte sig ingående med allt vad han
företog sig. "Lucien Bonaparte är nu i gott skydd", skriver sålunda
en engelsk tidning, "och så länge han lever skall han utgöra en
förebråelse mot sin bror. Hans öde är ett nytt exempel på den grymhet,
som brodern visat vid otaliga tillfällen, och ända till evig tid skall
man minnas att han valt vårt land att bo i, samt kunna säga vilket av
de två länderna, som behandlat honom mildare."
Den starka opinionen för Lucien undergrävde kanske ej mindre Napoleons
välde än de andra brödernas regeringssystem. Napoleon förmådde ej med
lugn bära prövningen att se Lucien hyllad av hans värsta fiende. Han
avstod visserligen på grund av moderns förböner från sin föresats att
förbjuda Lucien att någonsin mera trampa fransk jord, men han avsatte
honom från hans senatorsämbete, fråntog honom hans kurfurstendöme,
utströk hans namn från hederslegionens och Institutets rullor och
berövade Lucien sålunda ej blott hans yttre värdigheter utan ock så
gott som alla hans inkomster.
Luciens hustru och barn kommo även lyckligt över till England. Den
första tiden bodde Lucien med sin familj i Wales, men senare köpte
han sig ett lantgods, Thorngrove, helt nära London. Här idkade han
livlig författarverksamhet och utgav även en diktcykel under titeln
"Charlemagne ou I'église sauvée", vilken för övrigt ej hade något
litterärt värde. Han uppgav dock icke sina försök att få tillstånd
att återvända till Italien. Hans gamle vän Pius VII utverkade även
denna tillåtelse, och i maj 1814 återvände Lucien med sin familj till
Italien, där han under titeln prins av Canino, som han erhållit av
påven, slog sig ner på sitt slott med samma namn.
Efter Napoleons tronavsägelse började Lucien, ädelmodig till sin natur,
strax att arbeta på att återupprätta hans välde, och han deltog med
iver i förberedelserna till Napoleons uppbrott från Elba. Under de
hundra dagarna kom Lucien liksom de övriga syskonen till Paris, och
förhållandet mellan bröderna blev nu bättre än det egentligen någonsin
varit. Lucien erhöll under denna tid en diplomatisk mission i Schweiz,
som han utförde till Napoleons tillfredsställelse. Liksom Joseph gjorde
också Lucien allt sitt inflytande gällande för att förmå Napoleon att
efter Waterloo genom en kraftig aktion mot sina fiender söka tvinga dem
att till sin efterträdare antaga den unge konungen av Rom.
Efter Napoleons andra tronavsägelse hölls Lucien en tid fången i Turin,
men han erhöll återigen hjälp av Pius VII, som hos Metternich utverkade
hans frigivande i augusti 1815. Han bosatte sig nu åter i Rom, där
hans tid upptogs av lärda studier, men var under flere år strängt
övervakad av den heliga alliansen. Här föddes hans barn Pierre-Napoleon
den 12 september 1815 och Antoine (i Frascati) den 31 oktober 1816,
Alexandrine-Marie år 1818 i oktober och Constance år 1823. En son,
Louis-Lucien hade blivit född i Thorngrove i England den 4 januari 1813.
När Napoleon fördes till Sankt Helena, anhöll Lucien om att få följa
honom dit, han erbjöd sig även att dela sin återstående förmögenhet med
brodern, vilket denne dock avslog. Han lämnade emellertid ej tanken
att hjälpa Napoleon och gjorde därför upp en plan att resa över till
Amerika, tillsammans med Joseph söka befria Napoleon och därefter under
dennes anförarskap erövra Mexico, men alla hans planer omintetgjordes
av Napoleons död. Förtvivlad däröver kastade han sig med iver på
studier i matematik och astronomi.
År 1832 företog Lucien en resa till England, där han sammanträffade
med Joseph, och 1834 protesterade han tillsammans med denne mot
Bonaparternas landsflykt, författade och spred ett förslag till
konstitution, utgav två arbeten, som väckte uppseende: "Sanningen om de
hundra dagarna" och den enda del av hans memoarer som utkommit.
År 1836 drog sig Lucien för alltid bort från politiken. Han levde sedan
på olika orter i Italien och dog 1840 vid 65 års ålder i Canino, där
han också ligger begraven. Hans hustru överlevde honom i femton års
tid, hon dog 1855 i Sinigaglia.
Hur såg Lucien ut? En samtida har beskrivit honom på följande sätt:
"han var lång och illa växt, hade armar och ben som en spindel och ett
litet huvud, vilket allt tillsammans med hans stora kropp skulle gjort
honom olik de andra Bonaparterna, om han icke gemensamt med bröderna
ägt denna samma typ, efter vilken alla de åtta syskonen voro, så att
säga, präglade som medaljer. Han var mycket närsynt och gick vanligen
framåtlutad med huvudet på sned och blinkande med ögonen. Men plötsligt
kunde han stanna och lyfta sitt lilla fågelhuvud, och ett småleende
for över hans ansikte, så intagande, så älskvärt, att han med ens
blev nästan vacker." Napoleons mest begåvade broder ägde något, som
denne knappast själv var i besittning av, nämligen charm, och det var
denna tjuskraft, som gjorde honom älskad av kvinnorna och beundrad och
högaktad till och med av sin broders hätskaste fiender.