År 1778 i december kom en fransksinnad corsikan, Charles Bonaparte,
med sina två äldsta söner från Corsika till Sydfrankrike i avsikt att
skaffa dessa en god fransk uppfostran. Den äldre, Joseph, var ett
stillsamt och älskvärt barn om nära elva år, som på grund av dessa
lyckliga gåvor bestämts för prästyrket. Den yngre åter, Napoleon, hade
ett mörkt och dystert lynne, och hans tidigt framträdande beslutsamhet
och viljekraft hade gjort att man utan tvekan hade bestämt honom för
den militära banan. Napoleon vann inträde vid militärskolan i Brienne,
Joseph intogs i en skola i Autun. Detta var första gången någon av
dessa Bonaparter som ett kvart sekel senare skulle behärska hela Europa
och röra sig ledigt i vilka delar av världen som helst, beträdde
kontinentens mark. Ett sällsamt ögonblick vilket blev inledningen till
den mest fantastiska och dock sannfärdiga äventyrsroman som någonsin
diktats!
I skolan gjorde sig Joseph omtyckt av alla. En av hans lärare har
fällt omdömet att han var älskvärd och pålitlig samt hade lätt att
lära. Särskilt tyckes denna lätthet ha visat sig i språkstudierna,
och han lärde sig snabbt att korrekt skriva och tala franska, något
som Napoleon aldrig gjorde. Till karaktären var han mild -- det är
hans lärare som talar -- förekommande och tacksam, han var en god
kamrat och tog de förorättades parti. "Aldrig kunde jag upptäcka hos
honom ett stänk av fåfänga. När man såg honom på en gång stilla och
glad kunde man ej spåra hos honom några anlag för det slags liv som
sedan blev hans, och jag för min del tror att han med sin natur endast
motvilligt lät göra sig till konung." En annan av hans lärare har smått
polemiserat mot detta uttalande, som han anser överdrivet, men också
han karakteriserar Joseph under skoltiden såsom blyg, anspråkslös och
mycket älskvärd.
Joseph slutade skolan i Autun år 1785. Det beslöts nu i familjerådet
att han skulle söka inträde i prästseminariet i Aix efter en släkting
som blivit utdimitterad. Visserligen hade ingen frågat Joseph om hans
önskningar, men man antog, att, då han ej underrättat familjen om någon
förändring av sina framtidsplaner och överhuvudtaget alldeles upphört
att skriva hem, han hyste intresse för det kall man valt för honom.
Detta var emellertid ingalunda förhållandet. Det hade så småningom
blivit klart för Joseph att han ej hade lust för den prästerliga banan.
Han hade under de sista åren i Autun levat med i sällskapslivet, fått
förmögna vänner och förmögna vanor och hans ärelystnad hade blivit
väckt. Skulle väl han mitt i den lyx och rikedom som hans vänner levde
i eller eftersträvade, bli en enkel kyrkans tjänare? Det ville han
ej. Och hans svar på underrättelsen om att man arbetade på att skaffa
honom inträde vid seminariet, var ett kort meddelande att han beslutit
sig för att välja den militära banan. En så bestämd viljeyttring från
Josephs sida var man icke van vid i hemmet, och det föll ingen in att
opponera; men med det praktiska sinne som utmärkte Bonaparterna började
de strax vidtaga anstalter för att få Joseph placerad i en militärskola.
Snart inträffade emellertid händelser som gjorde att Joseph fick lov
att överge tanken på att bli krigare och i stället ägna sig åt den
civila banan. När Charles Bonaparte avhämtade sin son från skolan
i Autun var han redan sjuk, och han dog samma år, den 24 februari
1785 vid endast 38 års ålder. Det var ett hårt slag för familjen
och särskilt för Joseph. Såsom varande den äldsta sonen gick enligt
corsikansk sed familjemakten och även ansvaret över till honom. Han
kunde därför ej välja framtid efter eget behag och ej avlägsna sig från
Corsika, utan blev tvungen att med bistånd blott av en gammal onkel,
som på grund av sjuklighet ständigt låg till sängs, taga vård om sin
mor och sina småsyskon, Paulette, Caroline och den tre månader gamle
Jérôme.
Medvetandet om att vara en betydande person och intaga en privilegierad
plats inom familjen kallade fram förut okända sidor av Josephs
karaktär. Under den tid han befann sig på Corsika, förändrades hans
uppträdande i mycket och hans flärdlöshet var i ett slag försvunnen.
Han fordrade respekt och lydnad av familjens olika medlemmar och ju
mera han själv blev medveten om sin utomordentlighet, desto starkare
försökte han hos sin omgivning ingjuta den uppfattningen, att han
var en undantagsmänniska. Efter det han på kort tid avlagt sina
ämbetsexamina i Pisa 1788 och blivit antagen såsom advokat trodde han
sig duga till allt. Med en rent "bonapartisk" glupskhet sökte han en
mängd lediga befattningar, oberoende av om han ägde någon kompetens
för dem eller ej. Och han lät ej avskräcka sig av det fruktlösa i sina
bemödanden, han kände sig blott förnärmad över att andra ej delade
den uppfattning han hade om sin egen förmåga. Senare under Josephs
liv utvecklades denna egenskap i hög grad, han förlorade fullständigt
sinnet för sina egna proportioner, och hans fåfänga kom honom att
begå handlingar som egentligen stodo i strid med hans älskvärda och i
grunden godmodiga och vänsälla natur.
Joseph var inom familjen den enda, som Napoleon hyste respekt för och
tog hänsyn till, han var även sin yngre broders vän och förtrogne. I
mångt och mycket liknade bröderna varandra både till det yttre och
inre. Liksom Napoleon var Joseph mörk och gick liksom denne något
framåtlutad. Hos båda var överkroppen onaturligt stor i förhållande
till benen -- något som för övrigt även var fallet med den tredje
brodern, Lucien. Anletsdragen voro desamma, men i motsats till
Napoleons spända och nervösa uttryck, präglades Josephs ansikte av lugn
och vänlighet. Gemensamma karaktärsdrag för dem båda voro släktkänsla,
kärlek till familjens historia och traditioner samt en brinnande
äregirighet för egen räkning lika väl som för familjens. Men när de
under sina långa vandringar på hemöns soliga sandstränder eller i de
vilda bergen gjorde upp planer och drömde berusande framtidsdrömmar,
var det icke utöver Corsikas gräns som deras tankar gingo, deras
gossefantasi hade ej ens i sin vildaste flykt kunnat konstruera upp en
framtid sådan som verkligheten sedan en gång gestaltade den.
Corsika hade tillhört Genua under fyra århundraden, men de ständiga
upproren på ön och den fortgående kampen för nationellt oberoende
hade tidtals försvagat Genuas välde. Då självständighetskampen på
1760-talet blev särskilt intensiv och ledaren för denna, Pasquale
Paoli, var lycklig nog att kunna kring frihetsfanorna samla så gott som
hela Corsika, sålde Genua genom en traktat av den 15 maj 1768 ön till
Frankrike. Fransmännen hade lika svårt som genueserna att göra sitt
inflytande gällande, men genom att sända dit stark militärmakt under
en skicklig marskalks ledning gjorde de sig till herrar över ön. Paoli
blev fördriven och flyttade till England, och med stor våldsamhet blev
nu det franska väldet befäst. Ett intensivt hat mot fransmännen var
den naturliga följden av dessa åtgärder och upproren fortgingo. Från
och med början av 1770-talet är öns tillstånd ett annat, motståndet är
brutet och fransmännen regera med mild hand. Från och med denna tid
existerade här även ett franskvänligt parti, och en av dem som sällade
sig till detta var Napoleons far, Charles Bonaparte.
När revolutionens våg år 1789 drog över Frankrike väckte den också upp
de nationella strävandena på Corsika. Paoli återkom från sin landsflykt
och corsikanerna hyllade och erkände honom såsom sin borne ledare.
Förhållandet till Frankrike blev gott, ty på Corsika väntade man av
revolutionen att den skulle förverkliga de mål man här strävade till,
och man tycktes ha skäl därtill, då Paoli år 1790 blev utnämnd till öns
ståthållare.
I familjen Bonaparte väckte Paolis återkomst mycken entusiasm. Deras
mor, Letitia Ramolino, hade i sin ungdom varit vittne till Paolis
första frihetskamp, hon hade beundrat honom och kanske älskat honom
och för sina barn brukade hon, då Charles Bonaparte var borta på sina
resor, under de ensamma kvällarna förtälja så märkvärdiga historier om
denne man, att han för dem framstod som nära nog legendarisk. Joseph,
som vid Paolis återkomst var en 22 års yngling, blev också vald till
medlem i den deputation som utsetts att mottaga Paoli, när han vände
tillbaka till Corsika, ett storslaget och högtidligt ögonblick för
dem alla. Joseph blev jämväl medlem i det nya municipalitet som efter
franskt mönster upprättades på ön, och erhöll även andra hedersuppdrag,
i det att han jämte bröderna Napoleon och Lucien invaldes i den
elektorsförsamling som i september och oktober 1790 sammanträdde i
Ajaccio, för att utse ett direktorium och i övrigt ordna landets
angelägenheter. År 1791 utnämndes han till distriktspresident och 1792
till fredsdomare i Ajaccio, vilket familjen och han själv satte mycket
värde på och för vilken plats han gjort sig meriterad genom att utge en
kommentar till den franska konstitutionen av 1791.
Men om ock Joseph Bonaparte ställde sig under Paolis fana, så hade
han likväl intet av upprorsman i sig. AU han smittades av entusiasmen
för sitt hemlands frihet och oberoende betydde ingalunda detsamma
som att han var en verklig revolutionär. Han hade intet av typen hos
den ungdom, för vilken revolutionen hade kraften av en ny religion
och vilka på dess altare hade hänförelse nog att offra allt. Om man
överhuvudtaget vill precisera Josephs ställning till revolutionen,
torde det vara riktigast att räkna honom till dessa strängt
konstitutionella, vilka blivit kallade 1789-års män.
Överhuvud var Joseph under hela sitt liv typen för den civile
ämbetsmannen, han hade intet sinne för det militära idealet, intet
intresse för militära frågor, och han hade säkert lyckats bättre som
byråchef än som konung. Då valen till konventet ägde rum lät han
uppställa sig som kandidat, men fick ringa understöd och föll igenom.
Detta berodde ytterst på att familjen Bonaparte ej åtnjöt samma
anseende på Corsika som förr.
Enigheten bland de corsikanska självständighetsmännen kunde i längden
ej bibehållas. Det uppstod snart tvenne partier, av vilka det ena
på intet sätt ville kompromissa i frågan om Corsikas oberoende av
Frankrike, det var Paolis och Pozzo di Borgos parti, det andra vartill
Bonaparterna och deras fränder hörde, ville antaga det medlingsförslag,
som framställts av nationalkonventet och understöddes av Corsikas
deputerade. I de corsikanska nationalisternas ögon voro Bonaparterna
främst av alla misstänkta. Man mindes plötsligt att deras far var den
första som underkastat sig det franska väldet, man fruktade deras
högmod och ärelystnad. Situationen drives slutligen till sin spets när
Paoli plötsligt höjer upprorsfanan och stödd på engelsk hjälp börjar
erövringen av Corsika. Bonaparterna å sin sida försvara sig på ett
sätt som gör schismen fullständig: Lucien slungar i den revolutionära
klubben i Marseille emot Paoli en anklagelse för förräderi mot Corsika.
Svaret kommer strax: de upproriska kasta sig över Bonaparternas hus
och bränna det. I största hemlighet inskeppar sig nu den 11 juni 1793
familjen Bonaparte i Ajaccio och beger sig över till Frankrike, där de
landstiga i Marseille.
Den 13 juni skriver Joseph från Toulon till en av sina vänner: "Jag
anlände hit för några ögonblick sedan. Paoli har slutat med att höja
upprorsfanan, och jag har längre tid än ni själv varit förd bakom
ljuset. Jag lider nu mitt straff därför, jag har blivit ett av hans
offer. Han har uppbringat 2,000 beväpnade män, vilka förstört och bränt
både mitt och Multedos hus. Från Calvi, där vi först hade gömt oss, ha
vi nu kommit hit."
Då familjen vid sin plötsliga flykt hade varit tvungen att lämna all
sin egendom i sticket, var dess ekonomiska läge ytterst prekärt. De
hade för övrigt nu tillfälle begråta förlusten även av den lilla
förmögenhet de nyligen fått ärva av sin gamle sjuke onkel, och vilken
efter hans död hittats i reda pengar -- under madrassen i hans säng.
De saknade nästan det nödvändigaste. De flyttade från den ena orten
till den andra, men funno ingen lämplig vistelseort och bosatte
sig slutligen i en liten by, la Valette, nära Toulon. Under en tid
utgjordes familjens väsentligaste tillgång av Napoleons löjtnantslön,
och stor var glädjen, när denna efter bragden vid Toulon utbyttes
mot en kaptenslön. Men även på annat sätt blevo familjens ekonomiska
förhållanden förbättrade. I juli 1793 hade konventet beslutit att åt
alla flyktingar från Corsika utdela understöd i form av en bestämd
summa i månaden, utgörande 75 livres för yngre kvinnor och 45 för barn
och åldringar. De unga männen erhöllo endast 25 livres en gång för
alla, man räknade nämligen på att alla förr eller senare skulle ingå i
den aktiva armén eftersom fäderneslandet var i fara. Det blev nu en tid
framåt Josephs uppgift att arbeta på att för sin familj erhålla dessa
förmåner. Med en oblyghet som nu kanske för första gången kommer i
dagen, skriver han brev till konventet, till ministrarna och till alla
inflytelserika personer i Paris. Och han gör det med en anspråksfullhet
som vore familjen Bonapartes angelägenheter redan nu riksviktiga och
som om statens framtida väl och ve berodde därav. Han lyckades även
i sina bemödanden och familjen erhöll av franska regeringen 600,000
livres såsom ersättning för sin förlorade förmögenhet. Han själv ville
på inga villkor gå in i aktiva armén utan sökte och erhöll antagligen
genom rekommendation av sina vänner, konventets kommissarier i södern,
bl.a. Robespierre d. y. en plats såsom magasinsförvaltare med en lön
av 6,000 livres om året samt fri bostad.
Emellertid hade modern, Letitia Bonaparte bosatt sig i Marseille
med sina yngre barn. Här gjorde familjen bekantskap med en förmögen
köpmansfamilj vid namn Clary Denna familj hade relationer med den
lägre adeln i trakten och blev på denna grund av konventets utskickade
misstänkt för aristokratism. En av sönerna som var förföljd, sköt sig,
en annan blev fängslad. Joseph lyckades genom sina förbindelser med
revolutionsmännen utverka denne sons frigivande, och den tacksamhet som
från släkten Clarys sida visades Bonaparterna gjorde att familjerna
trädde i nära vänskapsförbindelser med varandra. I det claryska hemmet
funnos tvenne döttrar; vad var naturligare än att befästa denna vänskap
genom att låta sonens räddare gifta sig med en av döttrarna! Den yngre
dottern, den förtjusande Désirée var emellertid vid denna tid endast 14
år gammal, och det blev sålunda den äldre, giftasvuxna Julie, om vars
hand Joseph anhöll. Anbudet blev även efter någon tvekan antaget, och
bröllopet stod med all den välmående landsortens pomp och ståt den 1
augusti 1794 i Cuges, en liten by där familjen Clary hade ett lantgods.
Det har berättats att underrättelsen om Robespierres fall nått de
nygifta på deras bröllopsdag -- en bröllopsgåva som de utan tvivel till
fullo uppskattade.
Det var ett gott parti från båda sidor sett. Joseph hade visserligen
ännu ingen ställning, men han hade goda relationer och så mycket
mera chanser att komma fram som han egentligen stod alldeles utom de
politiska partierna. Dessutom var han en angenäm man, med sina 26 år,
såg bra ut, var en trevlig och älskvärd sällskapsmänniska, ställde
aldrig medvetet till bråk och hade lätt att komma överens med andra.
Julie åter hade den egenskapen som för Josephs familj och även för
honom själv var den viktigaste: hon var förmögen. Hon var också klok
och bildad, men hon hade ingen humor eller esprit. Till det yttre var
hon liten och mager samt illa växt, med ett sjukligt och tärt utseende,
och hennes väsen ägde ingen charm. Den borgerliga vigseln åtföljdes i
all tysthet av en kyrklig vigsel förrättad av en icke edsvuren präst
-- detta enligt familjen Clarys önskan och vilja. Den skedde i största
hemlighet, då de icke edsvurna prästerna betraktades såsom rikets
värsta fiender, och kännedomen härom kunde ha kostat både Joseph och
hans unga maka huvudet.
I familjen Bonaparte blev Julie väl emottagen dels för sin hemgifts
skull, dels emedan hon var just sådan man ville ha henne: god och
snäll, men utan de yttre företräden som skulle ställt fröknarna
Bonaparte på något sätt i skuggan. Det förblev även alltid ett gott
förhållande mellan de båda familjerna, trots det att familjen Clary
icke i sin familj ville mottaga ytterligare en Bonaparte -- det
berättas nämligen att när Napoleon hörde sig för om vad man tänkte om
en eventuell förbindelse mellan honom och den yngre systern Désirée --
sedermera general Bernadottes, konung Carl Johans maka -- han erhållit
svaret att "man ansåg det vara nog med en Bonaparte i familjen". Genom
sitt giftermål blev Joseph obestritt ansedd såsom familjens huvud och
stöd, ty vad var numera Napoleons lilla kaptenslön emot Josephs 150,000
livres!
Efter thermidor förändrades den politiska ställningen i Frankrike
med ett slag. De nya maktägandes hämnd gick skoningslös ut över
alla dem som kunde misstänkas såsom anhängare eller vänner till
robespierristerna, men medan Napoleon och Lucien en tid sutto i
fängelse för sina revolutionära åsikters skull, gick Joseph fri, vilket
dels berodde på hans förbindelse med familjen Clary, dels på att man
visste att han ej var någon politiker eller partiman.
Under år 1795 flyttade Joseph till Genua, i egenskap av
krigskommissarie vid italienska armén, en plats som han erhållit genom
Napoleons bemödanden. För att bli krigskommissarie behövdes även några
militära meriter, och då Joseph ej ägde sådana uppgav brodern helt
djärvt att Joseph hade varit hans adjutant. I Genua sysslade Joseph
även med affärer -- tiden var gynnsam för jobberi och spekulationer
och Joseph förtjänade stora penningar genom att förmedla förbindelser
mellan handelshus i Marseille och Genua.
Napoleon som, efter att i oktober 1795 tillsammans med Barras hava
kuvat det rojalistiska vendémiaire-upproret, blivit utnämnd till
general var mycket tillfredsställd med Josephs befattning i Genua.
Han skaffade honom det kreditivbrev som Joseph behövde för sin nya
plats och han arbetade på att för Joseph erhålla en plats såsom fransk
konsul i Italien -- eller i nödfall i något annat land, Spanien eller
Portugal. Se här en av de böneskrifter som han uppsatte för detta
ändamål, det är ett av dessa många dokument som Bonaparterna under
kampen för sin fortkomst i världen fabricerade och i vilka de utan att
blinka travesterade sanningen till sin egen förmån. Det är daterat den
1 augusti 1795 och Napoleon har här för Joseph uppfunnit meriter över
vilka han själv var förvånad.
Till kommissionen för utrikes ärenden.
_Joseph Bonaparte_ anhåller hos er om en plats såsom konsul i
någon av Italiens hamnar.
Han är 30 år gammal.
Han har hållit en föreläsningskurs i offentlig och civil rätt.
Han har rest i Italien och känner dess handelsförhållanden och
dess politiska ställning.
Han talar italienska och latin. Han har varit officier municipal
i sin kommun.
President i sitt distrikt.
Medlem av direktoriet i sitt departement, där han var allmän
åklagare. Krigskommissarie vid italienska armén.
Han närsluter här sina intyg samt andra handlingar som ådagalägga
hans meriter.
Paris, den 14 thermidor (1 augusti) den eniga och odelbara
franska republikens år 111.
Buonaparte.
Denna ansökan hör till de många som ej ledde till resultat, men den
visar huru mån Napoleon var om Josephs karriär. Vid denna tid voro
bröderna goda vänner och det var åt Joseph som Napoleon anförtrodde
sina planer och drömmar för den närmaste framtiden. Han fortfor även
i sina bemödanden att anskaffa ett konsulat för sin broder. Joseph
stannade därför lugnt i Genua, därifrån Napoleon ej ville att han
skulle komma tillbaka innan han sett tiden an -- "en attendant",
skriver Napoleon till honom, "reste a Gênes, prends une maison
particulière et vis chez toi".
Vänskapen mellan dessa två bröder som stodo varann närmare än de
övriga syskonen, fick en knäck genom Napoleons giftermål. Joseph hade,
fjärran från de sina, från parislivets skvaller och kommentarier, icke
kännedom om att hans trumpne broder besökte de mondäna salongerna, han
visste ej att Napoleon gjort bekantskap med en av stjärnorna här, och
allra minst visste han av att denne umgicks med planer på giftermål.
Så, utan någon förberedelse, underrättar Napoleon honom om att han har
gift sig. Hela familjen Bonaparte är djupt upprörd över giftermålet
med denna främmande änka, som kommer från en ö långt borta och som
omtalas såsom lättfärdig och behagsjuk, och man känner sig djupt kränkt
och förorättad, ty familjen förlorar nu sin försörjare, sin klan och
hövding. Men för ingen kännes missräkningen så stor och bitter som för
Joseph, ty genom giftermålet förlorar han sin bäste vän. Han iakttager
också gentemot Napoleon en stram hållning, låtsar till en början som om
han intet visste. Den 9 mars ägde vigseln rum, men först den 8 april,
sedan Joséphine efter Napoleons avresa till italienska armén varit
ensam i tre veckor, nedlåter han sig att skriva till henne några kyliga
rader. I Genua når honom även underrättelsen om att Napoleon blivit
utnämnd till högsta befälhavare över den italienska armén.
Napoleon å sin sida hade intet gehör för det missnöje han väckt. Efter
sina första segrar över piemontesarne lät han kalla Joseph till sitt
läger, och det blev Joseph som fick uppdraget att till direktoriet
bringa bud om broderns segrar. Från denna stund var Josephs roll i det
napoleonska systemet bestämd: den blev sändebudets, ambassadörens.
Joseph var själv medveten om sin betydelse och om vikten av det
uppdrag han erhållit och egentligen var han genom sin lätthet att
vara tillsammans med andra, sin språkkunskap och sitt angenäma väsen
särdeles lämpad för sådana uppdrag. Han blev också av direktoriet
mottagen med entusiasm, alla visade honom synnerlig välvilja och han
underlät ej att begagna sig härav, han uppträdde överallt som om det
hade varit han och ej brodern som vunnit de stora segrarna.
I Paris öppnades nu för Joseph för första gången dörrarna till
den mondäna världen och de förnäma salongerna. Han lärde i denna
splitternya parissocietet således nu även känna den brokiga skara av
kvinnor som angåvo tonen, spirituella, lättsinniga och litterära,
slavar under ett mod som uppfunnit en dräkt av ingenting och dock
behärskande männen genom sina nycker och politiken genom sina hugskott.
Här kom Joseph också i beröring med sin nya svägerska Joséphine, som
med den största älskvärdhet kom honom till mötes. Men Joseph kunde
ej försona sig med henne, han ogillade bland annat det självsvåldiga
sätt på vilket hon handskades med pengar och han fattades av en så
stor motvilja för henne att den för alltid kom honom att glömma
hennes sympatiska sidor. Då Napoleon, som våldsamt längtade efter sin
hustru med vilken han varit tillsammans endast några dagar innan han
begav sig till Italien, bett direktoriet sända Joséphine till honom,
och direktoriet såsom naturligt var lämnade det delikata uppdraget
till Joseph, vilket Napoleon antagligen förutsett, behandlade denne
Joséphine överlägset och taktlöst.
I slutet av juni hade Joseph återvänt till Italien. Men här dröjde han
ej länge. Napoleon ombetrodde honom nämligen med det svåra uppdraget
att ordna förvaltningen på Corsika, som åter erövrats av fransmännen.
I augusti 1796 landade Joseph i Bastia, och snart därpå var han i
Ajaccio. Han begav sig nu till fädernegården som han engång så hastigt
lämnat i sticket. Men nu var tiden och stunden en annan. Nu uppträdde
han här såsom herre och härskare. Revolutionen var avslutad och allt
var lugnt och stilla. Joseph kunde ordna öns angelägenheter såsom
han ville, han upprättade en styrelse efter sitt sinne, gjorde sina
vänner och släktingar till medlemmar av denna och sammankallade en
elektorsförsamling, vilken valde honom till deputerad i de femhundras
råd. Vilken triumf för Joseph att på detta sätt återvända till Corsika,
som han med de sina måst lämna, följd av patrioternas hämnd efter att
ha förrått den gamle hjälten som han engång själv i ungdomlig entusiasm
hälsat och hyllat såsom en kämpe för sitt lands och världens frihet!
Såsom belöning för att till direktoriets och Napoleons fulla
tillfredsställelse ha ordnat Corsikas angelägenheter och för att
stadfästa det goda förhållande som hade inträtt mellan bröderna, erhöll
Joseph nya förmåner. I en fart utnämndes han till minister i Parma och
Rom, och den 15 maj 1796 till ambassadör vid hovet i Rom med närmaste
uppgift att övervaka fredsunderhandlingarna med påven. Joseph erhöll
nu sin första verkligt höga funktion, och därtill en årlig inkomst av
60,000 livres.
I den officiella instruktion Joseph erhöll av direktoriet kallades han
att fortsätta det arbete som Napoleon begynt samt avsluta med Rom den
fred, för vilken Napoleon redan undertecknat ett förberedande fördrag.
Josephs namn skulle, sades i skrivelsen, påminna romarne om vad det
kan kosta att ej vara vän av republiken, men direktoriet hyste i alla
fall förhoppning om att Bonapartes broder genom sitt nit och sin omsorg
skulle förmå påven att glömma bort de stora offer han varit tvungen
att göra och uppträda så, att de båda folken för var dag som gick
förbrödrades och närmade sig varandra.
Men ett par dagar tidigare hade Joseph erhållit en annan, hemlig
instruktion, där den tanke som endast dunkelt kunde skymtas i den
officiella skrivelsen var framställd utan något förvillande omhölje,
och vilken uttryckte en klar och tydlig önskan att Kyrkostaten borde
så snart som möjligt demokratiseras för att därigenom bereda väg för
republiken.
Syftemålet med Josephs mission var sålunda klart. Han borde uppvigla
befolkningen i påvens stater mot påven. Det var ett delikat värv.
Skulle Joseph gå i land därmed? Hade han nog diplomatisk skicklighet?
Napoleon trodde det utan tvivel. Men han överskattade Josephs förmåga,
han var blind för Josephs medelmåttighet, liksom han i allmänhet
var blind för sina egnas brister, han trodde att dessa bröder och
svågrar som han överhopade med ansvarsfulla uppdrag och ämbeten voro
lika driftiga, kloka, energiska som han själv, han förutsatte att
händelserna och omständigheterna också hos dem skulle förmå driva upp
förut oanade naturgåvor samt en oerhörd arbetskraft. Hade Napoleon
fruktat för att Joseph ej skulle reda sig med de ansvarsfulla uppgifter
han gav honom, så hade han, som själv värderade intet så högt som
kapaciteten, utan tvivel nöjt sig med att ge Joseph, som han höll
av, och även de andra inbringande sinekurer, men det att han gav dem
arbetsdryga uppgifter att lösa visar till fullo, att han såg dem genom
något slags färgat glas. Han hade säkerligen aldrig riskerat att
skada Frankrike, om han tänkt sig att det kunde bli följden av hans
familjepolitik.
Joseph flyttade genast med sin familj till Rom, han anlände dit redan
den 31 maj 1797. Han åtföljdes av sin hustru och sin syster Caroline.
Det dröjde något innan han kunde besluta sig för bostad men valde
sedan Palazzo Corsini. Allt gick till en början bra. Joseph hade
privat audiens hos Pius VI och blev erkänd av honom den 2 september.
Påven var älskvärd och sände honom bland annat vackra hästar. Den
28 september ägde den stora officiella mottagningen rum, dit Joseph
anlände med sin republikanska svit i galavagnar dragna av spannhästar
och prydda med lakejer i hattar med stora trefärgade panacher. Samma
kväll presenterades den franska diplomatiska kåren för påven; damerna
föreställdes av påvens brordotter Donna Constanza Braschi i egen
person. Några dagar senare blevo Julie och Caroline presenterade för
påven.
Det liv som nu började tilltalade både Joseph och de bonaparteska
damerna. Den ena festligheten och balen avlöste den andra och överallt
voro den franska ambassadören, hans damer och hans svit föremål
för uppmärksamhet. Omkring Julie och Caroline trängdes hela Roms
fina värld, de uppvaktades av skalder och konstnärer som sjöngo och
komponerade till deras ära, och från denna tid daterar sig de kvinnliga
Bonaparternas segertåg i världen. Joseph som hade boende i Palazzo
Corsini ej blott sin diplomatiska kår utan även en stor svit, kände
sig i sitt rätta element. Han manövrerade med lätthet de olika slags
människor han kom i beröring med, klarade varje situation och uppträdde
hela tiden med en lugn självbelåtenhet, som ej lät sig rubbas av något.
Det var honom på hans nya post till ovärderlig nytta att han talade
italienska såsom en infödd.
Vänskapen med påven och det glada nöjeslivet i Roms societet togo
emellertid en ända med förskräckelse. Bland de olika element som i
Rom omgåvo Joseph funnos en del officerare som strax från början med
alla krafter arbetade på att uppvigla Roms invånare mot påven. Deras
mål därvid var att underlätta republikens införande i Kyrkostaten, och
de trädde i sådant syfte i förbindelse med vissa revolutionära och
missnöjda element som funnos i Rom -- här fanns redan ett parti som
arbetade på att med fullständigt lösgörande från påvens makt ombilda
Rom till republik under franskt välde. Med detta parti som bestod av
skriftställare, konstnärer och frigivna politiska fångar, till vilka
sällat sig en del officerare, hade fransmännen ständiga möten och
man kom därvid överens om att tillställa ett upplopp som kunde bli
förevändning för den statsvälvning man ej trodde sig kunna på fredlig
väg genomföra. Den mest ivriga bland fransmännen var en officer vid
namn Duphot, bestämd att bli Désirée Clarys maka och Josephs svåger.
Emellertid hade de romerska revolutionärerna genom en deputation utbett
sig en audiens hos Joseph. Den 28 december blev deputationen, som
anfördes av skulptören Cerrachi, mottagen. Revolutionärerna begärde nu
av Joseph utfästelse om franskt beskydd och understöd för den blivande
republiken Rom. Vad Joseph svarat på denna begäran är ej med visshet
känt, det uppgives att han sagt sig ingenting kunna göra samt bett
deputationen draga sig tillbaka. Men just då denna höll på att avlägsna
sig, omringades ambassadhotellet av romerska polistrupper. Vid denna
oväntade sakernas vändning förlorade fransmännen totalt fattningen
och Joseph, Duphot och några andra drogo i hastigheten blankt mot
polispatrullerna. Men ej nog härmed. Då dessa avlägsnade sig efter att
hava avlossat några skott i luften, förföljdes de av en del franska
officerare till vilka även sällat sig italienska revolutionärer, och
vid Porta Settimania kom det till en strid, varvid Duphot blev skjuten.
Joseph förstod nu att han var ohjälpligt komprometterad och ej
efter vad som hänt kunde stanna på sin post, och ännu samma natt
gjorde han sig i ordning att lämna Rom. Han sände tre olika bud till
statssekreteraren för att anhålla om sitt avsked, och efter att ha,
likaledes om natten, anskaffat pass för sig och sin svit, avreste han
med sin familj, sina sekreterare och sin svit klockan 6 på morgonen
från Rom. Mindes han väl denna kulna vintermorgon en annan flykt som
han varit med om fyra år tidigare, då han tillsammans med hela sin
familj förföljd och i största elände i ilande hast måst lägga sin
fäderneö bakom sig? Ånyo en äventyrlig flykt! Och dock hade mycket
hunnit ske och blivit annorlunda sedan den dagen.
Det har blivit diskuterat huruvida Joseph själv deltagit i den
misslyckade sammansvärjningen. Detta kan väl knappast förnekas. Ty
bevisat är att om han också ej varit närvarande vid de sammansvurnas
hemliga eller öppna möten, han dock haft personliga sammanträffanden
med dem. Hans nära relationer med Duphot, hans uppträdande vid själva
upploppet och hans hastiga avresa äro nog så tydliga tecken på att
stämplingarna mot påven skett med hans samtycke om ock ej på hans
initiativ. Han följde ju för övrigt endast den hemliga instruktion
han erhållit -- sättet var kanske alltför brådstörtat. Joseph erhöll
emellertid intet klander för sitt uppträdande varken av Napoleon eller
av direktoriet. Tvärtom talade Napoleon alltid gillande om Josephs
mission i Rom. Men han hade kanske ej gjort det om icke kort efter
Josephs avresa Berthier brutit upp från sitt läger och tågat mot
Kyrkostaten! Berthiers metod, de blanka vapnens, lyckades bättre, ja,
så väl att den romerska republiken redan den 15 februari 1798 kunde
proklameras från den capitolinska kullen.
Joseph begav sig emellertid över Florens och Milano till Paris, där
han slog sig ned, egentligen för första gången, och där han övertog
sitt mandat såsom lagstiftare, det han för sin beskicknings skull
ej hittills hunnit utöva. I de femhundras råd spelade Joseph ingen
framstående roll, han var ingen politiker, han yttrade sig sällan och
tog ej något initiativ.
I början levde Joseph och Julie tämligen indraget i Paris, de bodde i
ett anspråkslöst hus och hade hos sig boende Julies syster Désirée.
I detta hem funnos inga barn, först mycket senare -- åren 1801 och
1802 -- föddes deras två döttrar. Josephs uppträdande vann Napoleons
gillande, och förhållandet mellan de båda bröderna var vid denna tid
så gott, att när Napoleon begav sig på sin äventyrliga expedition
till Egypten han visade Joseph det stora förtroendet att överlämna
förvaltningen av sin egen, familjens och Joséphines förmögenhet i
Josephs händer. När Napoleon rest, undergick Joseph en förändring. Han
begynte använda den stora privatförmögenhet som han småningom skaffat
sig till att leva såsom det anstod en furste eller minister. Han köpte
för 66,000 livres ett hus i Paris, ett mycket vackert privathotell,
uppbyggt med den största lyx av en operasångerska, och kort därpå
för 258,000 livres ett av de största och förnämligaste lantgodsen
utanför Paris, Mortefontaine, uppbyggt av en rik bankir, som blivit
giljotinerad under revolutionen.
Det var för övrigt en orosfylld tid, detta år 1798-99 då Napoleon var
borta från Paris. Stämningen i Frankrike var nervös och irriterad. Då
kommunikationerna voro dåliga och underrättelserna om den bonaparteska
expeditionen blevo allt mera sällsynta för varje månad som gick och
under våren 1799 så gott som alldeles upphörde, vande man sig slutligen
vid tanken på att Napoleon ej skulle återvända. Ofta utspredos rykten
om hans död och berättelserna om de öden som denne nye Alexander gick
till mötes på sitt tåg till österns sagoländer voro så fantastiska och
varierande att ingen kunde förlita sig till dem. Och allt som tiden
led började man småningom försiktigt förbereda sitt avståndstagande
från denne Bonaparte som man redan under ett par år hade blivit van
att räkna med då det gällde republikens ära och ställning i Europa.
Så småningom började man allmänt politisera och intrigera såsom om
Napoleon icke alls funnits till. Joséphine roade sig bäst hon kunde,
hon hade förälskat sig i en ung man vid namn Hippolyte Charles och
visade sig så ogenerat och ihärdigt i hans sällskap att ingen kunde
misstaga sig om arten av förhållandet dem emellan. Dessutom stod hon
väl med den trio i direktoriet som tänkte och handlade gemensamt:
Barras, Rewbell och Gohier; instinktivt sträckte hon en hand mot dessa
ledande män för att ha ett säkert stöd till hands, ifall det skulle
inträffa som i grunden alla väntade och många hoppades på. Envar hade
nu som alltid sin äregirighet och sina planer, och många trådar spunnos
ännu så länge i mörkret. Det är på sätt och vis ett långt ögonblick av
spänning och berusning, denna väntetid, alla fråga sig vad som skall
komma sedan, varje klick har sina förhoppningar. Men nu är tidsandan
bliven an annan; det är ej mera fråga om att fortsätta kampen för det
som varit kärnan i revolutionens idéer, tvärtom ser man lysa fram ur så
gott som varje partis program diktaturens tanke, militarismens ideal,
förhoppningen att en enda man skall i sin hand taga alla trådar och med
kraft återställa lugn och ordning i riket. Ingen medger kanske ännu
öppet att så är fallet, men i den riktningen sträva alla medvetet eller
omedvetet. Barras arbetar för Bourbonerna, Sieyès för Moreau. Vilken
ställning intaga nu Napoleons bröder till denna tids strömningar?
Det är svårt att säga. Men man misstar sig helt säkert icke om man
tänker sig att även de buro på ärelystna planer. Joseph utgav under
Napoleons frånvaro en roman med titeln "Moïna eller bondflickan från
Saint-Denis", i sig själv en fadd, tråkig och obetydande berättelse,
vilken emellertid var betydelsefull därigenom att nästan på varje
sida i denna bok det civila idealet ställdes framom det militära, och
ämbetsmannens värv prisades såsom den upphöjda motsatsen till den råa
krigarens. Vid denna tid då Napoleon just personifierade soldatandan
kunde det ej vara utan betydelse att Joseph, som själv var ämbetsman,
högt och offentligt prisade de fredliga medborgardygderna. Ett annat
tecken på att Joseph ämnade skilja sin sak från broderns kan man
finna däri, att han vid denna tid gifte bort sin svägerska Désirée
Clary med den franske generalen Bernadotte. Detta är visserligen
endast en händelse, men man kan finna tanken där bakom i fall man
minnes att Bernadotte både inom den italienska armén och under
beskickningen till Wien samt vid olika tillfällen hade uppträtt såsom
Napoleons motståndare. Och ännu mera om man vet, att Bernadotte näst
Bonaparte var den man som starkast drog samtidens blickar till sig, en
framstående general och en god och skicklig organisatör. Bernadotte
blev ännu mera synlig när han, vilket också inträffade under denna tid,
blev utnämnd till krigsminister. Dessutom var Josephs ställning för
tillfället rätt prekär, så tillvida att han ej innehade någon post, där
han kunde synas och lysa. I mars 1799 vid nyvalen till den lagstiftande
kåren föll han igenom, och då han numera var varken minister eller
deputerad, fann han det antagligen vara hög tid att söka något nytt.
Han hade redan vant sig vid att spela en roll, han var rik, både på
ägodelar och inflytande, hade varit ambassadör och lagstiftare. Vad var
naturligare än att han strävade ett steg högre, att också för honom
hägrade målet att bli den förste. Han var den äldste i familjen och
i sitt eget tycke självskriven att fortsätta Napoleons verk, ifall
denne ej kom tillbaka. Joseph uppträdde vid denna tid liksom de övriga
syskonen furstligt, han samlade i sin salong allt vad Paris i dessa
dagar hade förnämt och märkvärdigt, och ministrarna voro hans nära
umgängesvänner.
Redan då ryktet om segern vid Abukir når Paris i mars 1799 bli alla
häpna och förvirrade. Sedan gå sju månader och man hör ingenting från
kampen därborta. Men den 13 oktober sprides nyheten att Bonaparte
landstigit vid Fréjus i södra Frankrike och är på väg till Paris. Hur
än alla andra politiska spekulanter betraktade denna händelse, om de
läto sig dragas med av sin entusiasm eller ställde sig avvaktande --
för Bonaparterna fanns det endast ett parti att taga: att hälsa honom
som segraren, återvunnen till dem som behövde honom, Frankrike och --
familjen. Så snart Joseph fick höra att Napoleon landat, reste han
till Rivieran för att taga emot honom. Och under den månad som följde
på Napoleons återkomst var han liksom Lucien ivrigt sysselsatt med att
förbereda Napoleons statskupp, och de voro båda till stor nytta genom
sina relationer till medlemmarna i både de femhundras och de gamlas råd.
Josephs deltagande i statskuppen medförde för honom en mångfald goda
håvor. Den första var utnämningen till medlem i Conseil d'État.
Dessutom ombetroddes han med en mängd diplomatiska värv. År 1800 tog
han del i fredsunderhandlingarna mellan Frankrike och Förenta staterna,
och kort därpå presiderade han vid de konferenser som medförde freden i
Lunéville, 9 februari 1801, samt vid dem som utmynnade i Konkordatets
införande 15 juli 1801. Han signerade också freden i Amiens mellan
England och Frankrike 25 mars 1802. Napoleon önskade utnämna honom
till president i den Cisalpinska republiken trots det vicepresidenten
därstädes Melzi d'Éril tydligt nog ej ville veta av honom. Josephs
ärelystnad hade emellertid väckts och han vägrade att resa till
Italien, då han på inga villkor vid denna tid ville vara borta från
Paris. Han köpte i stället ett av de vackraste privathotellen i Paris,
Hôtel Marbeuf, och flyttade in där. Detta palats hade förut tillhört
general Marbeuf, som under lång tid var guvernör på Corsika och som --
om med rätta eller -- ej säges ha varit Letitia Ramolinos älskare. Vad
som är säkert är emellertid att han var Charles Bonapartes välgörare,
och allt vad denne ernådde för att betrygga sin ekonomi, för att få
sina barn uppfostrade på statens bekostnad och för att få sitt gamla
adelskap erkänt, hade han haft den franske guvernören att tacka för.
Och nu drog Joseph in i detta féslott, som Charles Bonaparte berättat
om för sina barn och som deras fantasi sysslat med såsom höjden av
allt förnämt och lysande, en värld, oändligt mycket bättre och skönare
än deras egen. Joseph samlade kring sig i Hôtel Marbeuf liksom på
Mortefontaine ett litet hov av aristokrater och hög militär, av
ministrar och lagstiftare, av sköna damer, skalder, författare och
konstnärer -- Napoleon förargade sig dock ständigt över att Joseph
aldrig kunde välja sitt umgänge såsom han själv gjorde utan tog
emot hos sig en mängd frånskilda fruar, liberala och protestantiska
element, litteratörer av alla slag. När Joseph vägrade att mottaga de
befattningar som Napoleon erbjöd honom och såsom orsak angav att han
förde en idealisk tillvaro och trivdes med sin värld sådan han inrättat
den, var han utan tvivel uppriktig. Men när han därjämte framhöll, att
han ej var det ringaste ärelysten och ej eftersträvade någon hög post,
så var detta säkerligen ett svepskäl. Tvärtom torde hans envisa vägran
att avlägsna sig från Paris varit dikterad av hans intensiva strävan
att erhålla en företrädesrättighet vilken ingen annan kunde göra
anspråk på, nämligen att bli Napoleons efterträdare eller åtminstone
hans ställföreträdare när Napoleon var borta. Napoleon ville ej alls
höra talas om att skaffa sig en sådan förmån framför sina kolleger, och
ännu mindre önskade han att Joseph skulle utnämnas till denna viktiga
post. En samtida berättar i sina memoarer, att det ofta i denna sak kom
till häftiga scener mellan de båda äldsta bröderna, och att det under
ett sådant samtal engång gått så våldsamt till att Joseph kastade på
Napoleon en bläckflaska som han höll i handen.
För Napoleon kändes det besvärligt att ha Joseph i Paris, så mycket
mera som denne samlade hos sig oppositionella element, madame Staël,
Benjamin Constant, Bernadotte och andra. När livstidskonsulatet, för
vilket både Lucien och Joseph mycket ivrigt agiterade, skulle inrättas,
bearbetade Joseph Napoleon för att få intagen i den nya konstitutionen
en klausul om att Napoleon borde få utnämna sin efterträdare. Men när
den tiden kom då Napoleon erhöll rätt att välja sin efterträdare,
vägrade han att låta Joseph komma i åtnjutande av denna förmån. På
inga villkor ville han såsom designerad efterträdare hava en person
som i vilket ögonblick som helst kunde uppträda såsom tronpretendent
och samla ett parti omkring sig. Han hade nu ett skäl att anföra för
sin vägran, vilket t. o. m. Joseph måste acceptera. I familjen hade
äntligen fötts en gosse, den lille Napoleon-Charles, son till hans bror
Louis och Hortense Beauharnais, och Napoleon hade strax utnämnt honom
till arvinge. Joseph hade sålunda förlorat alla förhoppningar om att nå
det mål han föresatt sig. Kort därpå blev Julie visserligen för första
gången havande, men när det otåligt väntade barnet kom till världen var
det en flicka, och Josephs planer på något slags tronföljarskap voro
denna gång tillintetgjorda.
I gengäld för dessa grusade förhoppningar överhopade Napoleon Joseph
med höga poster och ämbeten. Ar 1802 blev han senator, medlem av
hederslegionens statsråd, av Institutet och av allehanda framstående
och lärda sällskap. Dessutom erhöll han en ståtlig lön och några
hundratusen i handräckning för varje gång han visade sig missbelåten.
Men det var icke platser och ämbeten Joseph eftersträvade, det enda han
önskade var att bli broderns efterträdare, och han visade sitt missnöje
bl.a. genom att vägra att emottaga senatskanslersämbetet, som Napoleon
hade erbjudit honom, och genom att hetsa upp Louis som för Napoleon
förklarade att han ansåg sig förbigången därigenom att hans son och
icke han själv blivit utnämnd till efterträdare. När arvsföljden
sedermera år 1804 definitivt ordnades blev Joseph visserligen förklarad
för eventuell tronföljare, men först efter Napoleons egna barn
och de syskonbarn som han ville adoptera. Därmed var det slut med
Josephs förhoppningar; han erhöll ej ens den förmån som han så ivrigt
eftersträvat, nämligen att bli utnämnd till Napoleons ställföreträdare
då denne var borta.
Napoleon hade emellertid ansett lugnast att avlägsna Joseph från
Paris. Och för detta ändamål styrde han ånyo ut Joseph i uniform, i
det han år 1804 förskaffade honom en utnämning till befälhavare för
ett regemente som var förlagt i Boulogne. Liksom när Joseph skulle
bli krigskommissarie vid italienska armén, uppfann Napoleon åter nya
militära meriter för honom, bland dem särskilt en som var mer kuriös
än de andra: Joseph skulle hava varit med vid Toulons belägring och
blivit lätt sårad vid detta tillfälle! Napoleon fick emellertid ingen
heder av den nye regementschefen, Joseph vistades för det mesta i
Paris, där han levde furstligt såsom det anstod en fransk prins av
blodet, en grand-électeur och förmögen man -- Joseph lyfte nämligen
utom andra inkomster och tillfälliga gåvor 330,000 livres om året såsom
grand-électeur, och han stod med en miljon på statens civillista i sin
egenskap av fransk prins. När han på Napoleons upprepade förbittrade
befallningar begav sig till sitt regemente, passade han på att på
vägen göra små utflykter till Brüssel, Liège, Coblenz och Strassburg.
Överallt både vid regementet och på sina resor uppträdde han med stor
ståt, ställde till trupprevyer, kritiserade, berömde och delade ut
penningar till soldaterna, i sitt läger uppträdde han ej som en hög
militär i tjänstgöring utan ständigt som den franske prinsen, och han
hade ej ens tillräckligt intresse att sätta sig in i militärlivets
elementäraste grunder. Napoleon skrev till Berthier den 20 maj och bad
denne underrätta Soult att han var mycket missnöjd med prins Joseph
emedan denne vid trupprevyer bott annanstädes än i sitt eget läger,
hade uppträtt såsom prins och ej såsom befälhavare. "Prinsen kan
visserligen, heter det i detta brev, ordna en revy såsom han själv
behagar, men om det dagen före en revy ges en middag, så bör den ges
för befälhavaren och ej för prinsen, ty den hör ihop med tjänsten. Vid
en revy är prinsen intet annat än överste. Han kan ej lämna Boulogne
utan tillstånd av sin chef. Ni skall skriva till Joseph att jag fått
reda på att han lämnat Boulogne strax efter att ha anlänt dit och att
jag är missnöjd däröver, ty den militära disciplinen är orubblig; den
som befaller betyder allt. Min önskan är att han genast beger sig
tillbaka till sitt läger och försöker fylla sina åligganden. Låt honom
veta att han misstar sig mycket om han tror, att han redan kommit så
långt att han kan kommendera en armé."
Joseph lät intet rubba sin tillvaros lugn, Napoleons vredesyttringar
tycktes föga ha berört honom. När engång under hans resa till Paris
den kejserlige brodern vid ett besök på Mortefontaine förebrådde honom
den vanvettiga idén att omge sig med furstlig prakt när han befann
sig i sitt läger, svarade han helt lugnt att han fann det löjligt att
uppträda på annat sätt då han var fransk prins och hade en bror som
var kejsare. Detta svar behagade Napoleon och vänskapen återknöts. Den
bröts visserligen ånyo för en tid, då Joseph tillrådde Napoleon att
ej låta kröna Joséphine -- detta främst på grund av att Julie liksom
också Napoleons systrar ansågo det kränkande för deras värdighet att
bära Joséphines släp under ceremonien -- men försoning kom snart åter
till stånd. I grund och botten voro dessa tvister av ringa betydelse,
ty Joseph var Napoleon mycket tillgiven och Napoleon å sin sida hyste
dock alltid för Joseph en viss respekt och en känsla av solidaritet
som ej kom de andra bröderna till del. Napoleon invigde också Joseph
i sina planer och förhoppningar, och när han på hösten 1805 reste
tillbaka till krigsskådeplatsen, överlämnade han en del av regentskapet
åt Joseph, den del som innefattade skyldigheten att representera,
statsaffärerna anförtroddes åt andra. Joseph var emellertid själv
tillfreds med att få spela rollen av kejsarens ställföreträdare och
begagnade sin ställning till att uppträda med mycken yttre ståt samt
giva lysande fester. Men liksom alltid var han icke så nogräknad
med vilka personer han mottog vid sitt hov, och hans intima vänskap
med preussiska ministern Luccesini väckte uppmärksamhet, emedan man
visste att Fredrik Wilhelm just vid denna tid stod i underhandling med
Österrike för att få till stånd en ny koalition mot Frankrike.
Då Napoleon invigde Joseph i sina närmaste framtidsplaner hade han sagt
honom att han beslutit förjaga huset Bourbon från Neapel och själv
bemäktiga sig detta konungarike. Dessutom hade han givit Joseph ett
halvt löfte att bliva Ferdinand IV:s efterträdare på Neapels tron.
När därför kort efter segern vid Austerlitz underrättelsen kom att en
engelsk-rysk här hade landstigit i Neapel, insåg Joseph genast att
denna nyhet var av största vikt för honom själv. Den 31 december 1805,
på årets sista dag blev också Joseph utnämnd till högste befälhavare
över trupperna i Syditalien med befallning att bege sig dit två dygn
efter att ha mottagit utnämningen. Joseph tvekade ej, ty han förstod
det egentliga syftet med resan, och denna gång hade Napoleon lovat att
ej inskränka hans arvsrättigheter i Frankrike, även om han blev konung
över Neapel.
Joseph lämnade sina barn och sin hustru i Paris och skyndade till
sin nya post. Här var det väsentligaste motståndet redan brutet.
Drottningen hade flytt till Sicilien med sin svit, engelsmännen dragit
sig tillbaka till Castellamare, ryssarna till Corfú, och endast några
orter i Apulien, särskilt städerna Civitella och Gaëta, gjorde ännu
motstånd. Svårigheterna voro sålunda åtminstone till synes undanröjda,
Napoleon hade i en handvändning skaffat sin broder en tron och Joseph
kunde vid ankomsten uppläsa Napoleons proklamation till den tredje
italienska stat som han hade underkuvat: "Min bror går i spetsen för
eder, han känner mina planer, jag har till honom överlåtit min makt
här, han åtnjuter mitt fulla förtroende, given I honom också edert."
Den 15 februari 1806 gjorde Joseph sitt intåg i Neapel. Han blev hälsad
och hyllad med entusiasm, i synnerhet sedan han i en ny proklamation,
denna gång av egen hand, försäkrat invånarne att intet skulle rubbas i
stadens styrelse, ämbetsmännen behålla sina platser, inga krigsskatter
upptagas och all offentlig och privat egendom skyddas. Han visade
också sina goda avsikter genom att sammansätta sin första ministär
huvudsakligen av italienare och endast två fransmän samt genom att
medels stränga krigslagar skydda befolkningen mot truppernas övervåld,
rofferi eller olagliga rekvisitioner. Joseph visade sålunda från
första stund mycken hänsyn för italienarnas känslor, och intet i
hans uppträdande tydde på att han var ett verktyg åt sin broder, han
som i sin stora krigskvarn malde sönder nationer och folk. Tvärtom
framträdde han inför neapolitanarna som en regent, av sitt folk
ombetrodd med hedersuppdraget att vara deras konung. I stället för
att vara överbefälhavare över de franska trupperna i Syditalien, blev
han en civil styresman, helt upptagen av att ordna förvaltningen,
sammansätta ämbetsmannakåren och upprätta ett hov med all den prakt
och noggranna etikett som därtill hörde. Italienarna, som väntat sig
franskt förtryck, voro eld och lågor av tacksamhet och hängivenhet, och
när Joseph företog sin eriksgata, redan innan han blivit utsedd till
konung, erfor han för första gången i sitt liv vad popularitet ville
säga, han hyllades överallt med jubel. Den entusiasm som strömmade
honom till mötes kallade fram Josephs älskvärdaste sidor, och hans
fåfänga -- om intet annat -- drev honom att söka förvärva folkets
kärlek och beundran. Det var den 13 april 1806 under sin resa till
Calabrien, på vägen till Reggio, som han erhöll utnämningen till konung
av Neapel. När han gjorde sitt intåg i Reggio emottogs han därför med
särskild högtidlighet, han hälsades med kanonsalut och klockringning,
och invånarna föllo till marken och kysste hans fötter.
Joseph tog emot all denna hyllning med lugn och älskvärdhet, såsom
något självfallet. Men i hans fantasi antog den oformligt stora
proportioner, och med övertygelsen om att strax ha kunnat göra sig
sällsynt populär och älskad återvände han till Neapel. Napoleon
varnade honom upprepade gånger för att alltför mycket förlita sig på
de vankelmodiga neapolitanarna, och i de många instruktioner han gav
Joseph var omkvädet alltid detsamma: stränghet och åter stränghet.
Joseph borde vara på sin vakt, förlita sig endast på fransmän och sörja
för att den franska hären hade vad den behövde, låta skjuta spioner,
massornas motsträviga ledare och så många som möjligt av lazzaronernas
rövarband. Dessutom borde han vidtaga utomordentliga åtgärder:
konfiskera emigranternas egendom, besätta fästningarna, placera kanoner
utanför palatset, upprätta ett starkt garde samt definitivt förjaga
engelsmän och ryssar. Men Joseph fogade sig icke i dessa kategoriska
föreskrifter, han ville på inga villkor lyda sådana order, som
ögonblickligen skulle göra honom impopulär -- han var väl ingen barbar
heller, och våldsåtgärder hade han alltid avskytt! Vad var för övrigt
att frukta, fienden var förjagad, och undersåtarna älskade och vördade
sin konung!
Joseph följde sin föresats och skötte sin regering efter eget huvud,
oberoende av vad Napoleon föreskrivit, detta dock ingalunda för att
göra sin kejserlige broder emot, utan helt enkelt därför, att han ansåg
att en fransk militärdiktatur efter Napoleons recept aldrig skulle
kunna vara lycklig varken för honom själv eller det land, vars krona
plötsligt satts på hans huvud. Att i ett italienskt land stödja sig på
italienarna var för honom det enda naturliga. Hans uppfattning var --
liksom även de övriga syskonens -- en helt annan än Napoleons, _de_
ville styra såsom nationella regenter, Napoleon åter trodde, att riken,
som blivit erövrade med våld, nödvändigtvis måste styras med våld, om
de skulle kunna bibehållas.
Hela tragiken i Napoleons regeringssystem, man kunde säga hans
familjesystem, ligger just i denna motsats i uppfattningen om sättet
för styrandet av de riken, Napoleon bortgav. Efter att ha erövrat nya
länder trodde Napoleon sig bäst kunna befästa sin makt över dessa
genom att till styresmän över dem tillsätta sina egna syskon och
därmed av sitt europeiska världsvälde göra ett familjevälde efter
det mönster i mått som ständigt följts i denna urgamla corsikanska
condottierfamilj, endast med den förändring, att i detta fall den
äldste fått avstå sin förstfödslorätt till den främste. Han hoppades,
att denna koncentrering av den europeiska världsregeringen i hans egen
familjs händer skulle kunna bli en pålitlig maktförstärkning för hans
välde, och han trodde sig kunna räkna på att familjesolidariteten
hos alla vore lika vaken som hos honom själv, och att man med lika
glädje skulle sluta ring kring Europas länder som förut engång kring
det gamla hemmet på Corsika. Men så skedde icke. Dessa syskon, som
han överhopat med ämbeten och furstendömen, ordnar och kronor, varken
ville eller kunde anpassa sig i familjesystemet, de ville ej vara sin
väldige broders vasaller, de kände sig jämnbördiga med honom och blevo
därigenom icke ett stöd för hans makt utan medverkade tvärtom till
att undergräva hans välde. Detta från Napoleons sida sett. Men är det
säkert, att dessa förhållanden ej kunna ses med andra ögon? Napoleons
syskon voro alla till karaktären humana. Medvetet eller icke voro de
produkter av revolutionen, också hos dem hade insmugit sig något av
revolutionens liberalism. De ville ingalunda härska med våld -- tvärtom
funno de det både angenämare och för sig fördelaktigare att, oberoende
av både Napoleon och det franska väldet, såsom goda regenter styra
sina nya folk, vara nationella konungar. Man frågar sig om det under
några förhållanden hade kunnat lyckas för dem att bli populära och
behålla sina länder. Det är utan tvivel ganska osäkert. Ty voro de ock
män med goda avsikter och moderna ideal, de fruktansvärt koncentrerade
resurser av genialitet, vilja och äregirighet, som lyft deras broder,
örnen, rovfågeln, ägde ingen av dem. Och det som ej ens Napoleon i
längden kunde bekämpa, de legitima traditionernas kompakta motstånd mot
uppkomlingsväldet, gjorde att deras troner alla vilade på lerfötter.
Dessutom förelåg en allvarlig konflikt gömd i det förhållandet, att
Bonaparterna envar i sitt land genom sin nationella politik själva
uppeggade sina undersåtar mot de franska truppförläggningarna och
sålunda trädde i opposition mot Napoleon.
Medan Joseph var upptagen av att författa och utsända humanitära
proklamationer, att inrätta rangordning vid sitt hov och att förläna
detsamma en glans och storhet som icke skulle ge Napoleons mycket
efter, erhöll han underrättelse om att engelsmännen landat på Capri,
samt att hela den sydliga delen av riket stod i uppror, som hastigt
utbredde sig. Joseph visade sig icke vara situationen vuxen, men till
hans lycka hade Napoleon omgivit honom med män, som med sin herres
raskhet och efter hans metoder i en handvändning organiserade försvaret
och avvärjde faran. Det var generaler, diplomater och ämbetsmän,
fostrade i Napoleons skola, som denna gång fingo stöda den nationelle
konung Josephs vacklande tron. Masséna gick med franska trupper mot
de upproriske, och de franska ministrarna införde fransk förvaltning
och upptogo utomordentliga skatter. Engelsmännen förjagades,
underhandlingar begynte, och snart var fred sluten, resulterande i att
fransmännen icke allenast behöllo Neapel utan även förvärvade Sicilien.
Av dessa tillsammans bildades ett rike under det gamla namnet de Bägge
Sicilierna. Liksom vid Josephs äventyrliga och misslyckade ambassad i
Rom, så var det även nu i Neapel det napoleonska svärdet, som räddade
honom från komplett fiasko.
Det är svårt att säga huru Josephs regering skulle gestaltat sig i
hans neapolitanska konungarike, och vilket Bägge Siciliernas öde
skulle blivit under hans regering, om han länge burit Neapels krona.
Nu lät han i stället trycka på sitt huvud en annan, som passade honom
ännu sämre och som dessutom gjorde honom löjlig. Med Italien hade
dock Bonaparterna något slags samband, de kände sig hemmastadda på
denna jord, som deras fäder engång trampat, de talade språket, och
folkkaraktären var i mycket lik den corsikanska. Men Spanien var
dem fullkomligt främmande, och av alla de äventyr, i vilka Napoleon
störtade sina syskon, blev därför det spanska äventyret det djärvaste
-- och det mest ödesdigra!
Spanjorerna voro ej som italienarna vana vid främlingsvälde. Under
sju århundraden hade det spanska folket ordnat sina angelägenheter
utan inblandning. Var man än missnöjd med den bourbonske Karl IV och
hans minister Godoy, så var tanken på ett främlingsvälde spanjorerna i
tusenfaldigt mått motbjudande. Därtill kom ännu en sak, som vägde tungt
i vågskålen. Det av katolicism, bigotteri och rojalism genomsyrade
spanska folket hatade franska revolutionen och allt som därtill hörde.
Huru skulle det väl utan den största förbittring, avsky och fruktan
kunna se, hurusom en den nya tidens man blev utropad till konung i
det gamla förnäma landet! Också skydde man ej att visa sina känslor.
När Joseph, efter att den 7 juni 1808 hava blivit proklamerad till
konung av Spanien, begav sig till sitt nya rike, möttes han överallt
av en isande köld. Där han färdades fram, drogo spanjorerna sig undan
och gömde sig bak stängda dörrar och fönsterluckor för att ej vara
tvungna att hälsa eller hylla den corsikanske uppkomlingens broder, och
intet vänligt leende mötte Joseph vid hans intåg genom landet, vilket
överhuvudtaget möjliggjordes endast genom den franska här, som åtföljde
honom.
Under skydd av Bessières trupper anlände Joseph till Madrid den 20 juli
1808, men redan omedelbart därpå nådde honom ryktet om att ett uppror
utbrutit i landet. Detta antog för varje dag allt större proportioner
och utvecklades under årens lopp till en nationell resning, som i vidd
och omfång, i djup och intensitet knappast haft sin like i historien.
Efter att ha regerat i elva dagar var Joseph tvungen att uppgiva
ställningen och hals över huvud fly från Madrid. Nu först förstod han
det hopplösa i sin belägenhet och lät Napoleon veta att han ej vidare
kunde uthärda den farliga situationen utan önskade lämna sitt nya rike
och återvända till Paris. Napoleon svarade med att sända honom till
hjälp en truppstyrka om 200,000 man. I början av januari 1809 lyckades
man -- mycket mot hans egen vilja -- återinstallera Joseph i Madrid.
Men här härskade den fullständigaste terrorism: Napoleons generaler
styrde och ställde som de ville utan att taga några order från
suveränen, landet förhärjades av de franska soldaterna, och officerarna
gjorde sig skyldiga till utskrivningar och utpressningar, i synnerhet i
de nordliga provinserna.
Det är ej att undra på att Joseph fortfor att tigga Napoleon om
tillstånd att från sitt huvud få lyfta den besvärliga främmande
kronan. Hans ställning var till ytterlighet prekär, förbisedd som
han var av de franska generalerna och hatad av spanjorerna. När det
i början av 1810 såg lugnare ut i landet, gjorde han ett försök att
här införa en nationell regering, han förbjöd de franska soldaterna
att fara våldsamt fram och klagade över deras grymhet för Napoleon --
särskilt var det Soult och hans trupper som gjorde sig skyldiga till en
hänsynslöshet utan like. För att vinna det spanska folket på sin sida
vidtog han åtgärder, vilka voro ägnade att visa spanjorerna, att han
skilde sin sak helt från de napoleonska truppernas och sålunda även
från Napoleons, ja, ställde sig i opposition mot dessa. Han utgav den
ena humanitära förordningen efter den andra, upphävde inkvisitionen,
proklamerade alla samhällsindividers jämlikhet och utnämnde särskilda
kommissioner, vilka skulle utarbeta förslag till en ny konstitution på
folkfrihetens basis. Han förde dessutom ett lysande hov, lät anordna
stora hovbaler och festligheter och bytte om mätresser, allt såsom det
anstod en äkta spansk monark. Det var som om han med festernas larm
velat överrösta krigsbullret omkring och inom sitt rikes murar.
Av vittnesbörd, som finnas från de kritiska åren 1814 och 1815 framgår
med tydlighet, att Joseph ej var så alldeles impopulär hos sin närmaste
omgivning i Spanien, vilken utan tvivel i honom såg den välvillige
mannen och förstod den motsats, som förhållandena skapat mellan det
napoleonska härskardömet och dess representant i Spanien. Men folket i
sin helhet identifierade honom med detta förtryckarvälde, och av den
sådd Joseph med välmenande hand utströdde i den karga spanska jorden
skördade han blott hat.
När Marie-Louise den 20 mars 1811 nedkom med en son, samlades
till firande av den betydelsefulla familje -- för att att ej säga
världshändelsen alla Bonaparter kring konungens av Rom dopfunt,
utan tvivel med mycket olika känslor. Joseph skyndade dit med den
förtröstansfulla baktanken att aldrig mer behöva återvända till det
fruktansvärda Spanien. Men det gick ej som han önskade. Han återvände
överhopad av guld men följd av Napoleons förfärliga vredesåskor,
och den enda förmån han erhöll var att han i mars 1812 blev utnämnd
till chef för alla franska trupper i Spanien, något som han länge
eftersträvat. Denna utnämning förblev utan betydelse, Napoleons
generaler utfärdade sina order med förbigående av högste befälhavaren
och skrattade åt Josephs försök att göra sig åtlydd; de visste ändå
vems ärenden de gingo. Joseph möttes sålunda vid sin återkomst av samma
svårigheter som förut. Den franska hären i Spanien hade emellertid
betydligt decimerats genom att de bästa trupperna blivit dragna bort
för att gå mot Ryssland. Så kom den engelska invasionen, och nu gick
det allt snabbare utför mot slutkatastrofen. Den 12 juli levererade
Marmont batalj mot Wellington och blev slagen, nederlaget öppnade
vägen till Madrid, och Joseph flydde åter -- denna gång till Valencia
-- och var tvungen förödmjuka sig ända därhän, att han ställde sig
under de hatade generalernas skydd. I slutet av år 1812 kunde han
visserligen återvända till huvudstaden, men när Napoleon i början av
följande år ånyo minskade truppstyrkorna här för att täcka luckorna
efter den fruktansvärda åderlåtningen i Ryssland, gav troligen denne
själv redan spelet om Spanien förlorat -- den samtidigt givna ordern
om att alla trupper skulle koncentreras och draga sig mot Pyreneerna
röjer utan tvivel en sådan tanke. För dem som voro i hans stad och
ställe i Spanien var det emellertid en krävande uppgift att ordna en
god reträtt. Villervallan bland fransmännen blev större för varje
dag, Joseph anklagade Soult för att genom sitt våldsamma uppträdande
ha varit orsaken till spanjorernas hat mot honom, och han lyckades
också få denne återkallad. Soult å sin sida ingick till Napoleon med
klagomål över att Joseph förrått fransmännens sak. Avgörandet skedde
vid Vittoria, där fransmännen ledo ett blodigt nederlag. Joseph
förstod till slut att allt var förlorat, och lämnande både fransmän
och spanjorer i sticket, flydde han, utan att ens ha kunnat rädda sin
personliga egendom, så gott som alldeles ensam till Paris.
Under prövningsåren i Spanien träda Josephs mindre sympatiska sidor
skarpt i förgrunden, särskilt hans brist på självkännedom och
självkritik, hans fåfänga och obeslutsamhet. I sin ställning som
krönt kungligt spanskt majestät överglänste Joseph betydligt alla
sina syskon, ja, även Napoleon med sin nästan vidskepliga respekt
för gamla troner och helgade värdigheter bemötte honom med vida mer
konsideration än då han bar Neapels krona. Joseph insåg dessvärre ej
att hans prekära belägenhet gjorde hela det lysande spanska majestätet
till en ganska slät person. Han uppträdde med stor arrogans, lät kalla
sig Don Joseph, med Guds nåde konung av Castilien, Aragonien, Bägge
Sicilierna, Jerusalem, Navarra, Granada, Toledo etc. etc. Algeciras,
Gibraltar, Canariska öarna, Öst- och Västindien, ärkehertig av
Österrike, hertig av Bourgogne, Brabant, Milano, greve av Habsburg,
Tyrolen, Barcelona, herre av Biscaya och Malina, och sökte även omgiva
sig med all den glans, som denna oändligt förnäma titulatur fordrade
av sin bärare. Därest Joseph verkligen under sin korta regeringstid
besökt kungagravarna i Escurial, borde han från de skumma gravgemaken
tyckt sig höra de dödligt förolämpade skuggorna ropa emot honom:
främling, usurpator! Gentemot Napoleon själv återtog han något av den
gamla beskyddande äldstebrorstonen. Men han trodde sig ej blott vara
en stor konung, han inbillade sig även vara en framstående militär,
och noga räknat var han rätt oskyldig till detta misstag: hade inte
brodern om och om igen smyckat honom med fältherretalanger! Nu när
Joseph verkligen var i behov av sådana trodde han sig också äga dem
med hans självöverskattning var det kanske naturligt. Napoleon var
emellertid rädd för att Joseph verkligen skulle på allvar göra bruk
av sitt nya överkommando. När han till Josephs stora förtrytelse från
Spanien återkallade den enda franska general, som var Josephs man,
Jourdan, säges han ha fällt yttrandet, att det ej var värt att dessa
tvenne män voro tillsammans "Jourdan inbillar Joseph att han är ett
militäriskt geni, och Joseph inbillar Jourdan att han är en homme
d'esprit". Om Joseph verkligen uppsåtligen strävat att lösa det spanska
problemet på nationell grund liksom i Neapel, så hade han i varje fall
från början varit dömd att misslyckas. Han hade att kämpa både mot
Napoleons generaler och sitt upproriska, främlingshatande folk, vilket
ej ens ville inse, att han sökte sitt stöd i detsamma. Joseph var ej
mannen för dylika uppgifter. För att kuva det upproriska Spanien hade
behövts en militär, för att regera det en fast och säker och överlägsen
personlighet -- _Napoleon själv_! Joseph var varken fransman eller
infödd, och gentemot ett folk i uppror kom han ej långt med sin slappt
goda vilja, med sina sällskapstalanger eller sina 1789-års idéer.
Första tiden efter Josephs återkomst till Paris var hans kejserlige
broder förbittrad och anklagade honom för att genom sitt lättsinne
ha varit anledningen till att han gått miste om Spanien, men i det
nödläge vari Napoleon befann sig dröjde det ej länge innan han kallade
exkonungen tillbaka från Mortefontaine, dit han förvisat honom.
Napoleon kände sig ensam, han behövde en vän, och vad var naturligare
än att han sökte stöd och vänskap, där han var van att sedan barnaåren
finna detta. För Napoleon var blodet tjockare än vattnet, och grymt nog
mera för honom än för hans syskon.
Joseph insattes nu i sina förra värdigheter, han kallades fransk prins
med alla de förmåner denna titel förde med sig, men om hans kungliga
värdighet var ej mera tal. I stället ernådde han nya fördelar. När
Napoleon år 1814 begav sig till krigsskådeplatsen, utnämnde han Joseph
till högsta befälhavare över trupperna i Paris och ställde honom vid
regentinnan Marie-Louises sida för att bistå henne med råd och hjälp.
Så fick då Joseph för första gången det av honom engång så varmt
eftersträvade uppdraget att vara Napoleons ställföreträdare. Mindre
än någonsin var han vuxen den ansvarsfulla uppgiften. Ty det var
nu kejsardömets och Napoleons ödestimma slog. Här fick Joseph ett
tillfälle att ohjälpligt demaskera sin oförmåga. I stället för att
koncentrera trupper och göra allt vad göras kunde för att möta de
allierade, som tågade mot Paris, tänkte han endast på huru familjens
olika medlemmar skulle kunna rädda sig. Efter tät korrespondens med
Napoleon utsåg han Blois till reträttplats, och den 29 mars sände han
dit Marie-Louise och konungen av Rom, och här samlades småningom de
olika medlemmarna av familjen. Den 30 mars gav han, efter överläggning
med Jérôme, generalerna Marmont och Mortier order om kapitulation, och
strax därefter begav han sig själv till Blois. Nu överge alla i rasande
fart det sjunkande skeppet. Brev på brev skriver Napoleon för att hålla
sina syskon åtskilda på lämpligt avstånd: "säg Louis att han reser till
södern, klimatet där har ju alltid gjort honom gott, säg Julie att hon
beger sig till de sina i Marseille" o.s.v. Men ingen lystrar mera till
hans befallningar, envar tänker blott på sig själv och sina intressen,
Joséphine och Hortense taga emot den ryske tsaren, som bländar dem med
sin älskvärdhet och sin charm, Marie-Louise underhandlar med Österrike
och söker hjälp och stöd hos sin fader. Men i Fontainebleau sitter
ensam och fången den store mannen, som de alla haft att tacka för
rikedom och framgång, örnens vingar äro skadskjutna, numera skrämmer
han ingen.
Efter Napoleons första tronavsägelse 1814 begav sig Joseph Bonaparte
med sin familj till Schweiz, där de bosatte sig på slottet Prangins
vid Genèvesjöns stränder, vilket Joseph hade köpt. Det låg icke långt
från Coppet, och Joseph fick även snart besök av madame de Staël, som
en dag, då Joseph satt vid sitt middagsbord med skådespelaren Talma som
gäst, infann sig oanmäld för att underrätta honom om en konspiration
mot Napoleon, som hon fått reda på, och vilken Joseph genom att sända
en gammal trotjänare till Elba lyckades avvärja.
Joseph befann sig på sitt gods, när han i mars 1815 fick underrättelse
om att Napoleon hade lämnat sin förvisningsort och landat i Frankrike.
Liksom förr vid de stora tillfällen, då Napoleon satte in allt på ett
kort, sällade sig Joseph till sin broder. Han stod trofast på Napoleons
sida under de hundra dagarnas korta epok, och han var en av dem, som
efter slaget vid Waterloo livligast uppmanade brodern att ej avsäga sig
tronen utan ännu en gång pröva sin lycka mot de allierade. Och när han
vid ett sammanträffande med Napoleon förstod, att brodern, trött och
gripen av pessimism, ej mera hade krafter till ännu en djärv aktion,
gjorde han allt vad han kunde för att övertala Napoleon att i hemlighet
rädda sig över till Amerika. Joseph hade gjort upp ett förslag till
flykt, enligt vilket han och Napoleon skulle inskeppa sig på var
sitt fartyg för att på skilda vägar nå den nya världen. Fördenskull
sammanträffade han med sin bror i Rochefort och på l'Ile d'Aix. Men
då Napoleon var för rädd om sin värdighet för att vilja rädda sig i
hemlighet och strax därefter ställde sig under engelskt beskydd, beslöt
Joseph att ensam riskera färden. Under antaget namn och följd av endast
fyra personer av sin svit, inskeppade han sig i Royan den 25 juli 1815
med New York såsom mål. Fartyget, briggen le Commerce, lyckades trots
de många visiteringarna från engelska fartygs sida klara sig, och
Joseph anlände lyckligt till New York den 28 augusti. Kaptenen på båten
var liksom alla andra okunnig om vem han förde med sig. Han anade,
att bakom det namn, som den franske flyktingen uppgivit, dolde sig en
person, som spelat en inflytelserik roll, men var för sin del övertygad
om att det var förre direktoriemedlemmen och krigsministern Carnot, som
han åtagit sig att föra över, och så, med en egendomlig ödets ironi,
var det med ett välkomsttal till den gamle republikanen Carnot, som den
franske Caesars broder mottogs på New Yorks redd av stadens borgmästare!
Joseph började sin vistelse i Förenta staterna med att företaga en
mängd resor härs och tvärs, han vistades långa tider i de stora
städerna, roade sig, lät sig hyllas och lärde åtminstone ytligt att
känna amerikanska förhållanden. När Joseph tröttnade på att resa,
köpte han sig i New Jersey ett vackert lantgods, Point Breeze, vid
floden Delaware, och under namn av greve de Survilliers slog han sig
ner därstädes. Han var sysselsatt med att odla sin jord, sköta sin
enorma korrespondens och skriva sina memoarer -- viktiga dokument till
denna tids historia, vilka ännu ej utkommit i tryck. Han vann såsom
vanligt genom sin älskvärdhet och sin godmodighet allas vänskap, och
kring honom samlades ej blott personer med kända namn och höga titlar
-- även Lafayette besökte honom under sitt triumftåg i Amerika -- hit
till hans lantgods och hans vackra palats i Filadelfia kommo också
en stor mängd av de flyktingar, som för att undgå den nya regimens
förföljelser räddat sig över till Amerika. Gentemot dessa visade han
stor hjälpsamhet och välvilja. Hans hustru Julie, som varken följt
honom till Neapel eller till Spanien, åberopade sin klena hälsa för
att ej vara tvungen att göra den långa resan över havet, men hans
döttrar Zénaïde och Charlotte liksom även den förras man samt Luciens
son Charles Bonaparte delade under lång tid hans landsflykt. Senare,
år 1824, lämnade Charlotte sin far för att gifta sig, också hon med en
kusin, Louis' äldre son Louis-Napoleon-Charles.
På grund av Josephs till det yttre så lugna tillvaro under de sjutton
år som han utan avbrott tillbragte i Amerika kunde man tro, att han
hade lämnat alla planer på att nå det mål, som under hela hans bana
stått för honom såsom det högsta: arvsföljden efter Napoleon. Så var
emellertid icke fallet. I den stilla tillbakadragenheten väntade
han endast på att få taga det arv, som han alltid ansett såsom sin
oförytterliga rätt. När underrättelsen om julirevolutionen nådde
Joseph, riktade han till Frankrikes deputeradekammare å Napoleons sons
vägnar en skarp protest och framställde därjämte i en mängd brev till
högställda personer anspråk på tronen för sin brorson och protester mot
sin egen och sin familjs tvungna landsflykt.
När han år 1832 fick kännedom om att hertigen av Reichstadt -- Örnungen
-- tynade bort i en tärande sjukdom, skyndade Joseph till Europa.
Han hyste inom sig hoppet att få tillstånd att uppsöka sin brorson i
Wien och därefter i Italien sammanträffa med sina egna. Han misstog
sig emellertid, han fick tillstånd att stanna i England, där han
landstigit, men tilläts ej att resa till kontinenten eller sammanträffa
med någon av sin familj. När sedan hertigen av Reichstadt var död,
uppträdde han själv öppet såsom fransk tronpretendent och upphörde ej
att rikta protester mot Louis-Philippes, borgarkonungens, regering.
Han vann intet annat med sina klagomål än att bli betraktad såsom
konspiratör och ännu noggrannare övervakad av de allierades agenter. Då
Joseph, trots den välvilja med vilken han bemöttes överallt i England,
ej trivdes där, företog han ytterligare två resor till Amerika. När
han kom tillbaka från sin tredje vistelse därstädes, var han bruten
av trötthet och sjukdom -- han var då redan 72 år -- och efter att
ha träffats av ett slaganfall, begärde och erhöll han tillstånd att
göra en badsejour i Wildbad. Men hans anhållan om att när denna var
slut få resa till de sina blev även nu avslagen, och han var tvungen
att återvända till Londons dimmor, som för honom -- corsikanen --
voro dödande. År 1841 inbjöd honom emellertid konungen av Sardinien
att bosätta sig i hans land, och följande år erhöll han en liknande
uppmaning av storhertigen av Toscana. Joseph kunde nu äntligen flytta
till Florens, där han sammanträffade med de syskon som bodde här, med
sin hustru och sin dotter Zénaïde -- den yngre, Charlotte, var sedan
två år tillbaka död, efter att under åtta år såsom änka ha sörjt den
unge frihetshjälte vid vilken hon bundit sin lycka.
Joseph Bonaparte dog den 28 juli 1844 i Florens. Han hade uttalat
såsom sin önskan att hans kvarlevor skulle överflyttas till Paris, så
snart förhållandena gjorde det möjligt. Hans sista önskan blev också
uppfylld. Från kyrkan Santa-Croce i Florens, där han blivit begraven,
blev hans kista flyttad till Invaliddômen, där Napoleons stoft vilar.
Joseph var vid sin död en gammal man. Mindes han väl, när han låg på
sitt yttersta, alla de olika faserna i sitt händelserika liv? Mindes
han Corsika, Marseille, Genua, Rom, Paris, Neapel, Spanien -- --
svävade kanske för hans inre syn bilden av det ögonblick, när familjens
ära stod i sin högsta glans -- när påven Pius VII satte kejsarkronan
på "Napoleones" huvud, och denne, vändande sig till Joseph, som stod
närmast honom, viskade: "Joseph, tänk om vår far nu såg oss" "si notre
père nous voyait!"