[D. 30 Jan. 1854.]
Det har redan förut i tidningarne i korthet varit omtaladt, att Hr
Europaeus under sin vistelse i Ingermanland upptäckt att der de rikaste
skördar af finsk runo- och sagodiktning ännu stode att göra, och att
han derföre yrkat på en större expedition i detta ändamål. Se här en
längre framställning af saken, tillsänd oss af Hr E. sjelf ifrån Narva:
_En innerlig önskan ifrån hinsidan gränsen_.
Kan jag väl besluta mig till att skrifva någonting om en viss sak, --
om vestra Ingermanlands, eller rättare sagdt: hela Ingermanlands
rikedom på runosånger? Jag är verkligen rådlös, huru jag slutligen
skall börja dermed, ty mig icke synes utan kännes det, att jag antingen
borde skrifva riktigt grundligt om saken, eller ock tiga derom helt och
hållet. Men nu kan jag hvarken det ena eller det andra. Nå i
Ingermanland -- ja just i Ingermanland och förnämligast i dess vestra
del lefver ännu den gamla finska runosången i all ymnighet. Är då icke
detta en särdeles vigtig och fägnesam upptäckt, ty ingen kan väl kallas
bildad, som icke kan värdera menniskosjälens poetiska alster som det
ädlaste jordkretsen frambragt?
-- Jag kan ejsvara. -- -- --
För några år sedan besöktes östra och norra Ingermanland af
runosamlare. Runor träffades i ymnighet och mycket samlades, men till
och med på då besökta ställen blef visst icke all sång samlad. Vestra
Ingermanland ansågs redan då ega mycket mera runor än östra och norra
delen af landet; ty förstnämnde trakter bebos till en stor del af
grekiska Finnar hvilka af lätt begripliga skäl alltid befunnits känna
mera runor än lutherska Finnarne, af hvilka östra och norra
Ingermanland bebos. Även var det begripligt, att den vestra traktens
aflägsenhet ifrån det stora lifvets distraherande härdar redan måste
skänka den fornfäderliga finska sången ett säkrare skydd. Och ej
allenast en större mängd, utan äfven intressantare och mera egendomliga
sånger kunde man ana i en trakt, som både genom dialekten och läget och
delvis äfven genom den olika trosläran stod mera skildt för sig. Att
såväl det ena som det andra i verkligheten så förhåller sig, kan jag
efter gjord vandring genom en del af trakten enligt egen erfarenhet
försäkra. Oaktadt de bästa sångtrakter antingen alls icke blefvo
besökta eller ock endast genomvandrades, samlade jag likväl på några få
dagar i några byar, förnämligast vester om Oranienbaum, gamla runor
till 80 särskilda rubriker, utom åtskilliga nyare eller mindre
bestämbara stycken och flere variantaffattningar till samma sånger.
Bland dessa finnas sånger om Väinämöinen, Ilmarinen, Joukamoinen,
Untamoinen, om "Auko Kauko mies kavala" = Kaukomieli, Lemminkäinen?,
äfvensom andra sånger af forntida episk natur, t.ex. om "Antero Ylimön
poika", som "meni Tuonelta kosihin, Manalalta morsianta", likaså
historiska sånger om "Narvan sota" o.a. krigiska företag, m.m. Af en
kyrkosexman Siitkoinen i Kankaan kylä af Tyris socken erhöll jag
dessutom ett antal handskrifna sånger, ibland hvilka 11 af mig icke
antecknade.
Jag hade äfven i de byar, der jag antecknat sånger, kunnat få vida mera
samladt än hvad jag verkligen upptog; men tanken att genom en
halfutförd samling kanske mera skada än gagna den vigtiga saken, dref
mig framåt fortare än jag först hade beslutit. Jag lefver i den
öfvertygelsen, att Ingermanland och just till först den allradjupast
fram belägna vestra delen deraf framför allt annat skulle erfordra en
grundlig runosamlings-expedition, ty först borde kärnan af ortens
sånger uppsökas, och derefter hvad andra trakter hafva för godt att
omkring densamma gruppera. För en väntad ny redaktion af Kanteletar
vore detta af största vigt, och borde dertill ej allenast Ingermanland
genomforskas, utan äfven södra delen af Wiborgs län allt ända ifrån
Säckjärvi och Wederlax till Ladoga, och isynnerhet vore det af
intresse, att besöka Finska vikens holmar Högland, Lavansaari,
Tytärsaaret och Seitskär. Egentligen vore det högst nödvändigt för den
finska runosången, för mytologien och mången annan högst vigtig
omständighet, att i tid föranstalta en grundlig forskning efter alla
sångtrakters runor på hvar sin ort ända ifrån yttersta ryska Karelen
begynnandes. Hvarje forskning, som behöfver att göra med Kalevala,
erfordrar nemligen, att alla dertill hörande särskilda sångstycken
äfven borde så redigeras, att de skulle framställa, huru de på olika
ställen i sina olika fattningar i verkligheten sjungas, hvad der
allmänt sjunges till hvarje sång och hvad åter någon enskild veteran
haft att dertill qväda. Till ett sådant företag vore ännu tid nog, ty i
allmänhet lefva de gamla sångerna i hundrade munnar, och jag kan
försäkra, att knappast något af betydenhet ännu tyckes vara på väg att
försvinna.
Till en så grundlig sångexpedition fordras penningar, men hvarifrån
skola dessa tagas? Finska Litteratur-sällskapet har svårt att betäcka
sina nödvändigaste utgifter, och de penningar, som Viborgska
sällskapet eger, hafva redan sin vigtiga bestämmelse. Det goda hoppet
om den finska folkpoesiens behöriga uppsamling ifrån det på tidens
vingar hvilande minnets omsorgstrogna vård visar endast på de landsmän,
i hvilkas bröst ett hjerta med sanningens lifskraft klappar för älskadt
fosterland. Och jag kan i sanning icke säga, hvartill en för ett godt
och ädelt ändamål ämnad förmögenhet värdigare kunde till ex.
testamenteras, än till att fullända samlingen och bearbetningen af de
rika skatter af äkta nationel finsk poesi, som ännu lefva sitt
naturfriska lif i folkets trogna minne. Låtom oss lefva i ett godt och
glad t hopp om den äkta finska poesiens välförtjenta uppskattande, och
vi skola icke förskräckas, om jag säger, att för att utföra alla de
resor och vandringar, som saken i sin helhet skulle fordra,
erfordras väl en tusen rubel silfver, med hvilka då ejallenast
vandringarne med iakttagande af nödiga utvägar för förminskandet af
penningeomkostnaderna borde kunna utföras, utan äfven något blifva
öfver till en välförtjent ersättning för deras tid och möda, som
benäget vilja åtaga sig att utföra det vigtiga verket. Jag säger deras,
ty jag känner det, att det vore nödvändigt, att öfverallt två skulle
vandra tillsammans med sålunda deladt arbete, att den ena blott skulle
anteckna sånger, men den andra sagor, ordspråk, gåtor, "itkuvirsiä"
(gråterskors sånger), dialektegenheter, och o.a. mera speciella saker.
Väl vore, om denne äfven kunde företaga undersökningar af forntida
grafvar, stenrösen o.a. minnesmärken. Egentligen borde runosamlaren
sjelf blifva sångernas redaktör och utföra redaktionen småningom pa
hvart ställe, der han samlar sina sånger, så att lian på det högsta
behöfde göra endast ett efterarbete efter det han slutat sina
vandringar. Till en sådan runosamlare skulle det nödvändigt erfordras
en man med noggrannt språköra, ty sådant fordrar framför allt den
vestra Ingermanländska dialekten med sina fina estniska
vokalnyanseringar och andra egenheter, som för en ovan göra orden
alldeles obegripliga. Dessa runosamlare borde äfven vara försedda med
noggranna reseinstruktioner, ty att låta allt bero på inhemtandet af
egen erfarenhet, skulle vara både kostsamt, osäkert och i många fall
rent af skadligt.
Detta är alltså en sak att tänka på såväl för dem, som önska godt för
saken och äro beredvillige till dess understödjande, som ock för dem
som hafva lust och ledighet till att åtaga sig sjelfva verkets
utförande, Mätte denna vigtiga fråga af alla med välförtjent intresse
upptagas.
E--s.