[5 p. kesäk. 1850.]
§ 5
Upplästes följande tillägg till instruktionen för runosamlare, hvilket
Stud. Europaeus till Sällskapet insändt:
"_Orterna der samlarena höra röra sig_.
"Socknarna N. W. om Ladoga, hvilka af Lönnrot till en del, men af Polén
och Sirelius nästan alla blifvit undersökta, hafva befunnits vara föga
sångrika och kunna derföre med skäl lemnas till en annan gång, så länge
sådana sångrika trakter som Ingermanland och öarna Högland, Lavansaari
och Tytärsaari ännu äro till större delen eller alldeles oundersökta.
Blott östra delen af Ingermanland och mellersta delen ända till något
förbi Gatschina hafva blifvit besökta, men äfven de nästan alla
ofullständigt. Ingermanlands vestra del är dock den der enligt allt
utseende flere och vigtigare runor stå att fås. Trakten är längre bort
ifrån Petersburg, hvilken i östra och mellersta Ingermanland liksom
hvarje stad i sin närhet måste hafva verkat aftynande på den inhemska
sången. Utomdes bo de flesta Ingermanländska Finnar af Gregisk
religion. Ingrikot, Watialaiset, Laplakot, Ärrääjät, i vestra, de
sistnämnda i södra Ingermanland, och erfarenheten har vidhandengifvit
att Finnar af Grekisk religion äfven i Ingermanland bäst bibehållit de
gamla sångerna. Kamrater ifrån vestra Ingermanland försäkra att sånger
der i myckenhet sjungas. Äfven måste de i en ifrån det öfriga Finland
nästan isolerad trakt vara af en egendomligare natur och derföre mycket
intressantare. Har runosamlaren lust att lära sig känna Estniskan, så
kan han derifrån ställa sin återresa genom Estland och komma öfver
Reval sjöledes till Helsingfors. De egendomliga Ärrääjä- och
Watjalais-dialekterna böra äfven undersökas. Men för att en studerande
må kunna komma till Ingermanland och Estland, bör han ifrån Petersburg
begära tillåtelse dertill. Om en sådan tillåtelse icke genast kommer,
så kunna Högland, Lavansaari och Tytärsaari, och om behöfligt är ännu
socknarna vid Ingermänländska gränsen förnämligast Valkijärvi, besökas.
Nämnda öar borde i alla fall nödvändigt besökas, då de enligt flere
samstämmiga berättelser skola vara särdeles sångrika och man af öarnas
ifrån allt annat land afskilda läge kan sluta att äfven der många
egendomliga runor böra förekomma.
"För sagosamlaren böra icke socknarna norr om Jyväskylä allena vara de
förnämsta, utan fastmer bör större vigt fästas vid inre Tavastland,
t.ex. vid Hollola socken och trakten deromkring. Den Tavastländska
grenen af Finska folket är något olik ost- ock norr-Finnarna, Derföre
är det af stor vigt att undersöka, om och hurudan skiljaktighet äfven i
Tavastländarnes intellektuella produkter, i deras sagor, skulle visa
sig. Hittils har inga Tavastländska sagor blifvit samlade, hvarföre
ingen sådan jemförelse ännu blefve möjlig om äfven denna gång inga
sagor skulle samlas ifrån Tavastland. Hollola ligger i vägen till
Jyväskylä och sagosamlandet kan då utan svårighet taga sin början redan
i Hollola."
Detta Hr Europaei tillägg ansågs dock icke böra föranleda någon vidare
åtgärd ifrån Sällskapets sida.