[D. 19 Martii 1847.]
Höglärde Herr Doctorn!
För Herr Doctorns bref af den 12:te dennes får jag härmedelst aflägga
min ödmjukaste tacksägelse. Hvad orthografin i _Lukemisto_ vidkommer,
så önskade jag gerna, att det förmildrade k allestädes skulle betecknas
med det vanliga tecknet ', och likaledes asspirations tecken, det
engång antagna `, begagnas, dock med undantag af allativi ändelse och
tredje persons suffix, hvilka icke allestädes torde begagnas med
asspiration, eller åtminstone med en svagare, hvilken utomdess der
aldrig har något grammatikaliskt inflytelse eller åstadkommer någon
förmildring i föregående konsonanter.
I en Krestomathie tyckes det just vara nödvändigast, att hafva dessa
båda tecknen, emedan de läsare, för hvilka boken är bestämd, just böra
veta hvilka konsonant-förmildringar i orden för sig gått. Utan dessa
tecken blir språkets lärande för deri okunniga mycket svårare och i
samma mån mera afskräckande, hvilken svårighet isynnerhet drabbar alla
utlänningar. Dock är ju vår önskan att vårt Suomis språk blefve för
alla så angenämt som möjligt. Stats Rådet Grot har yttrat mycket nöje
öfver asspirationer och isynnerhet för k tecknet. Utlänningarnes fördel
dervid skulle redan vara nog för att förmå till begagnande af dessa
tecknen; lärarne vid skolor, gymnasier och Universitetet torde för
lättnadens skull vid lärandet äfven finna nöje dervid. De gamla j och
v, såsom i orden jäljen, jalvoilla, torde äfven derföre kunna
bortfalla, som de enligt Satakundensen Warelii utsago, knappast torde
annorstädes begagnas än i trakten af Åbo, alltså i en ringa del af
Finland, hvarföre, sedan jag enligt mitt beslut i Suometar skrifvit om
den nyare rättskrifningsläran, skribenterne hellre torde småningom
börja att följa det vida allmännare sättet att utan ersättning af j och
v bortkasta k vid dess förmildring.
Doctor Castrén har ju i _Suomi_ 1841 noga skrifvit om fördelen af att
hafva ett eget tecken för det förmildrade k och ju mera skriftspråket
utbildas, desto mera faller detta behof i ögonen.
För sådana fördelars skull beder jag Herr Doctorn vara god och skrifva
till Litt. Sällsk:t, att omtalte tecken skulle införas i Lukemisto. Det
finnes väl många i Finland, som anse sådana tecken för stötande, men då
de ändock icke anse accenterne i franskan och i, å och ä prickor, samt
interpunctions tecknen för någonting stötande, så säger ett sådant
påstående ingenting, högst att sådana förekomma ovanliga, men som
försvinner så snart man blir van vid dem. En, som förut icke begagnat
finska böcker utan dessa tecken, kommer aldrig på den tanken att de
skulle stöta.
Vigtigt är äfven bruket af dubbel vocal framför v, i 3 person plur.,
äfven sing. t.ex. karsiiva. Såsom Akiander anmärker finnes en tvåfaldig
konsonantförstärkning t.ex. tuvan, tupa, tuppaan. Samma lag anser jag
vokalen e i verba vara underkastad, ehuru den yttrar sig annorlunda.
T.ex. tulen har i R. Kar[elen] tuloman, tuloov; (o är enligt Akianders
ljudbildningslära starkare än e); alltså förstärkt i öppen stafvelse
(jmf. tupa), men äfven då när vocalen är dubbel (jmf. tuppaan). Detta
tuloov anser jag just bevisa att vocalen är lång, ty annors borde det
heta tulev, liksom tulen. Den starkare förstärkning har just för dess
större stryrka gjort sig vidsträcktare gällande än den mildare t.ex.
tuloman, som blott begagnas af grekiska Finnar. Deremot säges tuloovat,
tuloo(pi) kanske i större delen af Finland. Denna förstärkning är
alltså efter mitt tycke ingen slump utan blott en lydnad för språkets
allmänna lagar om ljudförstärkning och -förmildring, men för hvilket
alla dialekter dock haft olika fint öra. Detta förutsätter just ett
dubbelt e, som varit allmänt i bruk, för än det blifvit förstärkt till
ett dubbelt o.
Förnämligast i anledning häraf vill jag begagna dubbel vokal
framför -vat (-vät). Att der förvandla e till o i skrift, anser jag
dock för onödigt. Att participium praesens nom. plur. och praeteriti 3
pers. plur. hos verba på ia (iä) derigenom lätt urskiljas, är bekant.
Instruct. sing. af ku, om Herr Doctorn ännu har begagnat det, torde
hellre böra vara plur. så snart correlation och andra orsaker så
fordra.
Runosamlarene Polén och Sirelius hafva återvänt, sedan de kringvandrat
Ladogas norra och vestra kuster ända till gränsen af Petersburgska
gouvernementet, På vestra kusten skola runorna nästan hafva försvunnit
utom vid Ingermanlands gräns, der de någorlunda åter skola vidtaga. I
Metsäpirtti kapell, hörande under Pyhäjärvi, torde hafva varit
ymnigare, men som folket der berättats vara ifriga Staroverer, så
skulle de icke sjunga fastetiden. Jag skref för 2 veckor sedan till
Litt. Sällsk. i Wiborg, att det skulle utsända runosamlare till
Ingermanland och dess gränstrakter.
När torde Herr Doctorn få Kalevala till tryckning? Bäst torde vara att
lemna det till början af nästa hösttermin, ty jag skulle ganska gerna
vara då här och till ferien tänker jag begifva mig till Tschuderna i
Tverska gouv. och vid Bieloosero och äfven till Wepserne. Kanske jag på
den vägen ännu skulle hitta något. Äfven andra Studenter torde i massa
utvandra nästa sommar och hvad som då skulle samlas kunde allt införas.
Herr Doctorn är god och skrifver några anmärkningar till min runo-oppi
och hitsänder dem. Kalevala torde ju nog gifva anledning till en och
annan fundering, som skulle gagna den nya sången[s] uppkomst.
Herr Doctorn är god och meddelar Litt. Sällsk. sin mening om mina
anmärkningar öfver Lukemisto, ty ifrån Herr Doctorns hand utgångna
vinna de gehör.