STOCKHOLM.
P. A. HULDBERGS BOKFÖRLAGS-AKTIEBOLAG.
STOCKHOLM,
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG, 1877.
Till Läsaren!
Innan min onkel, som “unter uns gesagt“ var en mäkta egendomlig figur,
i slutet af September månad förlidet år beslöt sig för att lemna en
verld, i hvilken han visserligen haft sin tillvaro, men alltjemt ansåg
såsom den sämsta af verldar, lät han en dag kalla mig till sig, hof upp
sin röst och sade: “Min käre gosse! af alla tecken att dömma står jag
nu med ena foten i evigheten och halkar snart öfver dit med den andra.
Du må ej tro att jag sörjer deröfver, ty jag hoppas att der, dit jag
nu ämnar styra kosan, jag skall bli befriad från allt det bråk och de
många bekymmer, som under min vandring här i denna jemmerdal, varit
nära nog mina dagliga följeslagare, och jag har inte låtit kalla dig
hit för att beklaga mig öfver mitt öde; jag har endast velat begagna
mig af den korta tid som återstår mig innan jag för alltid säger “god
natt granne“, för att gifva dig del af min sista vilja. Jag vet att
du är den ende af mina slägtingar, som icke önskar lifvet ur mig för
att komma i besittning af en rikedom, som jag icke eger, och jag har
till följd deraf beslutit att belöna din tillgifvenhet på ett sådant
sätt, att du dermed kan än mer utveckla de rika naturgåfvor du eger.
Du ser den gamla chiffonieren, som står der borta -- den har följt
mig troget genom lifvet, och, ehuru maskstungen och lutande till sin
undergång, mer än en gång satt ett p för min gamla hushållerskas
nyfikenhet -- i den har jag nu nedlagt hvad jag har öfrigt af mina
jordiska egodelar och åt hvar och en af mina snikna slägtingar anslagit
innehållet i de särskilda lådorna; åt dig har jag bestämt den tredje
till venster innanför klaffen, ty med ditt goda hufvud är du den
ende som kan vända dig det till nytta. Kom väl i håg tredje lådan
till venster -- och nu, Gud vare med dig, jag vill vara ensam med
mina minnen.“ Och så dog min onkel och begrafningen firades med pomp
och ståt, och om jag icke, som hans gamla hushållerska, försökte att
dränka mig i ett haf af tårar, var jag likväl djupt rörd och täflade
med de andra slägtingarne att blomsterströ hans graf och uttala min
välsignelse öfver hans stoft. Det var ju intet tvifvel underkastadt
att han var den personifierade godheten och med gåfvan af sin låda
afsåg att göra mig till en bland de sorgfriaste männen i riket. Men
allt för snart skulle jag tagas ur min villfarelse; någon tid efter
begrafningen erhöll jag kallelse från utredningsmannen i boet att å
utsatt dag och tid infinna mig i sterbhuset för att taga mitt arf i
besittning; och jag kom, jag såg, men segrade, det gjorde jag platt
inte. Efter några preludier, som medförde obehaget af ett svettbad
för de längtande slägtingarne, skred utredningsmannen till brytandet
af förseglingen å den ominösa chiffonieren, och -- hvad hände? jo
jag stod kall och liknöjd som en marmorbild under den tid som upptog
uttagandet och öfverlemnandet af högra sidans lådor, och var mer än
likgiltig för de ack och ve, som utstöttes af de i sin väntan bedragne
slägtingarne; men knappt hade man öfvergått till den venstra sidan,
då jag öfverfölls af en hjertklappning, som var nära att spränga mitt
bröst och som efterföljdes af en yrsel, så svår, att då mitt namn
uppropades och jag genom någons tillhjelp fick lådan i min famn,
jag, liksom jagad af furirer, rusade in i min onkels kabinett och
öfverväldigad af sinnesrörelse nedföll på en der stående pinnsoffa.
Efter några ögonblick väckt till besinning, föll mitt öga på den i
mitt knä hvilande lådan, och hvad tror du, käre läsare, att jag såg i
den? ... hundra tusen kronor i kontanter eller några obligationer på
enahanda belopp, hör jag dig svara ... nej, nej, och tusen gånger nej
-- endast en samling af fullklottrade papperslappar. “Fan i min lilla
låda!“ utropade jag, skummande af raseri och retad af mina slägtingars
skrattsalvor, och i första uppbrusningens hetta ämnade jag anförtro
hela skräpet åt en brasa, som brann i kakelugnen, men, erinrande mig
att “försigtigheten är vishetens moder“ började jag i stället att rifva
om alltsammans så att lapparne yrde omkring mig ungefär som snöflingor
på en vinterdag. Men det stod skrifvet i ödets bok att hur mycket jag
än ref och slet skulle jag icke finna en enda af dessa silfverkulor,
hvarmed jag hoppades att fälla mina björnar eller stöta på något annat
värdt min uppmärksamhet. “Hvad säger jag, o Gud! o Sverige, Vasars
jord!“ förlåt den lögn nu öfver läppen gick -- jag fann verkligen något
som slog mig med häpnad -- du gläder dig antagligen å mina vägnar, käre
läsare, och tror att det var ett tillägg till testamentet, hvarigenom
jag berättigades att “sitta i orubbadt bo“ -- bort det! -- nej, min
blick uppfångade endast en på lådans botten fastsatt papperslapp af
följande innehåll: “Min goda gosse! Jag ser i andanom hur förargad du
är, när du ser att du blifvit, som man säger, kuggad, men trösta dig,
min vän, de andra ha råkat i samma fördömelse, ty jag egde ingenting
att ge bort; åt dig har jag emellertid besparat en skatt af dyrbara
minnen, och om du, som har ett så godt hufvud, och hvars fingerklåda är
öfver allt beröm, vill roa dig med att sammanfoga dem till ett helt,
vågar jag hoppas att de skola göra lycka hos vännerna af teatern och
till någon del bereda din egen. Glöm ej, att en döendes bön är helig,
och att, om den ej uppfylles, du kan bli hemsökt af syner som störa
ditt lugn.“
Det var en skön epistel, inte sant, och lade liksom “lök på laxen“;
emellertid försatte den “det goda hufvudet“ i ett ledsamt bryderi,
och det såg ingen annan möjlighet att förhindra den snåle onkeln
att “gå igen“, än att efterkomma hans önskan; och så har, af de
ärfda papperslapparne, som upptogo titlarne på större delen af de
teaterpjeser, som under 40 år gifvits i Stockholm och landsorten, och
föranledt diverse reflexioner, uppkommit efterföljande berättelse, för
hvilken jag hoppas att läsaren ej må hysa samma fruktan, som för spöken.
_Författaren._
... a i Jan. 1877.
=Rika morbror= eller =Morbror Per=, som han vanligen benämndes
af =Sockenpresten=, hade nyligen återkommit från en utflygt till
=Stockholm=, =Vesterås och Upsala=. Hans =slägtingar= voro förtjusta
öfver =den lyckliga hemkomsten=, och för att på ett värdigt sätt fira
den, ty litet hvar hoppades bli =arftagare till en million=, hade man
inbjudit gubben på =en kopp té= i =Alphyddan=, en liten paviljong,
som =Major von Haudegen=, på spe kallad =gubben i bergsbygden=, låtit
uppföra i sin ståtliga park. Aftonen var skön, som =en majdag i
Värend=, och för att rigtigt glädja den käre resanden, ett mönster af
=ålderdom och älskvärdhet=, hade man tillsagt hans gamla vänner, de
båda =Kronofogdarne=, =Rosenmüller & Finke=, =Magister Bläckstadius=,
=Kamrer Tuting= och =Riksdagsmannen Mäster Smith= att vara honom
till mötes, hvarförutan vid ryktet om den gamles återkomst =allas
vår tant=, =Mamsell Garibaldi= samt =Fru Patapon= och =Ung Hanses
dotter=, hvilka räknade sig till =grannarne=, jemväl infunnit sig för
att gifva en ökad glans åt =en söndag i det gröna=. Sinnesstämningen
var mera lifvad än =under utställningen= och man hoppades att, oaktadt
man icke kunde bjuda på =en aftonunderhållning= med sång och musik,
enär =den musikaliske instrumentmakaren= uteblifvit, gubben likväl
skulle bli lika belåten som en ung flicka, när =friaren kommer= och
detta isynnerhet som man sändt =Majorens döttrar= emot honom och i
öfrigt ingenting sparats att han vid =första mötet= skulle bli så
omhuldad, som =en äkta man under smekmånaden=. Man hade placerat sig
på hvardera sidan om uppgången till verandan, för =min hustru vill
så ha det=, yttrade majoren, i det han, uppmärksammare än tornväktarn
=en nyårsmorgon i Storkyrkotornet= gaf akt på de dammoln, som uppstego
från landsvägen. Efter =en half timmes uppehåll=, använd att taga några
=blommor i drifbänk= i betraktande, anlände morbror Per, åtföljd af
=gamle Caro= till vännerna, hvilka med hvar sitt fylda glas helsade
=allas onkel= hjertligt välkommen och uttalade den förhoppningen, att
efter =en promenad i vagn=, låt vara i sällskap med =Evas systrar=, han
skulle finna sig bättre af =sällhet på flaskor=.
-- =Mjuka tjenare!= det här är =en angenäm öfverraskning= och alldeles
=mot beräkning=, stammade gubben rörd öfver emottagandet; och jag
prisar =min lyckliga stjerna=, som återfört mig till =ett hem=, der
=en lycklig familjefar= för spiran, understödd af =de tre klenoderna=,
jag menar er fru majorska och de älskliga =tvillingarne=, =min ros i
skogen= och =en liten satunge=, förlåt att jag kallar er så, min söta
=Rosa och Rosita=, men ni ären hvar för sig =en liten skatt=, som =en
gammal gosse= som jag måste finna förtjusande, och vore jag inte till
åren, kunde lätt =det otroliga= hända, att jag friade till er, nota
bene om =Karl Folkunge= fölle er i smaken.
-- =Blixt och dunder!= utbrast majoren, jag tror min själ att du
tänker sätta =ett fadershjerta på prof=, eller, rättare sagdt, kollra
bort mina flickor, det är =för tidigt=, och dessutom är jag hatare af
=kärleken på sommarnöje=.
-- Nå, för att inte såra =faderskärleken= får jag väl för framtiden
iakttaga =en obrottslig tystlåtenhet=, så smärtsamt det är för =en god
vän= att bära munlås, fullföljde gubben småskrattande -- och i stället
till =Susanna och gubbarne=, förlåt att jag kallar er så, mamsell
Garibaldi, och er, mina herrar, samt =den sköna Helena= i bästa mening,
och =ett mönster för fruar= representerade af =Martha= och fru Patapon,
frambära min tacksamhet för det att ni inte anser =att den som är
borta för alltid bäst=, det gör mig i sanning till =en allt för lycklig
man=.
-- Ni är =en perla bland äkta män=, läspade fru Patapon och gjorde
=ett försök= att tjusa gubben med en blick -- och näst min salig man,
ack =hvarför dog han=? har det icke funnits någon som, =när kärleken
slocknar=, kommit mitt hjerta att klappa, som ni.
-- =Jag? Tillåt, min fru=, att jag antar att det är =på narri= ni säger
mig det, ty, upprigtigt taladt, är det inte =den svaga sidan= hos mig
att använda =blomsterspråk=.
-- Ah! vi =förstå hvarandra=, och det är visst, att hvar gång jag hör
er, en näktergal =under sommarnatten=, är det som om jag genomlefde =en
timmes roman= ännu en gång under =ett äfventyr i Humlegården=; det var
på den tiden jag var ung och, icke anande =ormar i gröngräset=, hade
gifvit mitt hjerta åt =en öfverste i forna dagar=. Han var, om någon,
=en krona= för sitt kön, men plötsligt anfäktad af den förfärligt
grasserande =fjärilsfebern=, lemnade han mig en dag =i val och qval=;
och först efter många års förlopp fann jag det =drömda idealet=, hvem
kunde tro det, =i en jernvägskupé=. Ack! det var min =salig Ferdinand=,
som, rörd af de lidanden =en förföljd oskuld= måst genomgå, gjorde mig
till =hans tredje hustru=. Men sällan är glädjen lång. Efter några
års lyckligt äktenskap, (ty han var =aldrig svartsjuk= och jag var
öfverseende med hans svaghet att ofta tillbringa =en timme på blå
porten=) sväfvade han en vacker dag bort =på kärlekens vingar= till en
bättre verld, lemnande mig till tröst i min sorg =60,000 riksdaler och
ett stenhus=.
-- Ja, det är märkvärdigt =huru tiden förändrar=; ingalunda skulle
det händt mig att =16 år efteråt= min första kärleksaffär, =kärlekens
försyn= spelt mig ett så storartadt spratt, hade jag än lyckats att
åstadkomma =en revolution i månen=, yttrade mamsell Garibaldi, i det
hon presenterade morbror Pehr =de lefvande blommorna=, men så är det
också stor skilnad på =en gammal flicka=, som jag, och =en fru på
äfventyr=, som ni.
-- Nej, hör på =den förstälda enfaldigheten=, vidtog fru Patapon med en
hotande åtbörd, och ni tror kanske att jag icke kan =punkt för punkt=
bemöta er infami, jo, gudbevars, men jag anser under min värdighet att
byta ord med =en stockholmsmamsell=, som, ehuru hon anser sig vara
=professorskan och blåstrumpan= i en person och sålunda ännu borde ha
=visdomstanden= i behåll, liksom =vampyren= griper fatt i sitt offer
och genom =förtalet= försöker att i förtid bringa det till =skuggornas
hem=.
-- Tag inte så illa vid er, min söta fru! Jag ville bara säga er att
=ärlighet varar längst=, och derjemte varna er att ha =för många jern i
elden=, ni vet då hur det går, svarade mamsell Garibaldi.
-- Hvad menar ni?
-- Hvilken blygsamhet! liksom man inte kände till =ett äfventyr i
fastlagen=; ryktet förmäler att =hönan och hennes kycklingar= satte då
=en friare i lifsfara=, ni vet bäst sjelf hvari den bestod, och hade
icke =en fiffig betjent= kommit honom till hjelp, så hade utan tvifvel
=blond eller brunett= gjort ett särdeles godt parti; nu hör ett sådant
fortfarande till =fromma önskningar=.
-- Nej, nu går det sannerligen för långt, utbrast fru Patapon; ni har
=en hufvudpassion= att sätta =onda tungor= i rörelse, men då man bör
följa =exempel=, så kan också jag berätta något, d. v. s. att den
blygsamma =guvernanten= förliden sommar =en afton på Haga= hade ett
möte med =den resande studenten=, som i parenthes sagdt var =en fattig
ädling=, och att hon under det =solen sjunker= föreläste för honom
sitt sista sköna opus =lifvet en dröm=; detta hade till följd att =den
sällsynte ynglingen=, som var en skalk, gjorde =ett knäfall=, och för
att förhöja situationen utropade: =en koja och ditt hjerta=; det var
=en knalleffekt=, som var charmant, och då ni tog den för kontant, så
förökade den era öfverspända =kärleksgriller=. Ni hör, att =gömdt är
icke glömdt=, och att det inte är värdt att ni skriker: =Inga herrar,
inga herrar!= som man ser smakar =förbjuden frukt= ändå alltid bäst!
-- O, =min Leopold=! utropade mamsell Garibaldi, hvad får jag icke lida
=för din skuld och oskuld=, och för =ett studentputs= af så oskyldig
art; likväl beklagar jag att ni råkat på =villovägar=, och då ni velat
imitera =räfven på korpjagt=, ni alldeles förlorat spåret.
-- =De äro litet tokiga= båda två, hviskade Tuting till mäster Smith,
och =bekännelserna= lägga tydligt i dagen, att när =kärlek och
missförstånd= äro med i spelet, =barndomsvännerna= bli lika giftiga som
=en flaska blåsyra=.
-- Hör på, mina damer, inföll majoren, ni tyckas ha glömt, att jag är
=en man som vill ha ro=, och att ni med ert käbbel annonseren all brist
på ... =uppfostran=. För öfrigt synes det mig vara =missförstånd på
missförstånd=, och om kusin Garibaldi icke nödvändigt vill låta påskina
att hon som =mamsell Sundblad vill gifta sig= och fru Patapon ej ha
namn om sig att vara =en extravagant fru=, så skynden ni er att medan
ni ären =under samma tak=, upprigtigt tillstå att det var =fåfänga= å
ömse sidor, som gjorde att ni råkade =i eld och lågor=, och att ingen
qvinna ännu är född som ej vill =giftas=. Jag borde bjuda er på =ett
glas vatten=, att kalmera er med, men, enär =kärleksdrycken=, det vill
säga den härliga saft, som finnes i =en butelj champagne=, icke står
mig till buds, så uppmanar jag er att fatta =giftbägaren= och instämma
med mig i =lefve fåfängan=, den må förefinnas hos =en snarsticken
herre= eller hos det täcka könet i egenskap af =lam och lejoninna=.
-- =Sparlakanslexor=, som vanligt, puttrade mamsell Garibaldi och
sväljde vinet och förtreten.
-- =Aldrig för sent= att få höra sanningen, förklarade fru P. och gaf
sin motståndarinna =en anonym kyss= med den hviftande parasollen.
-- =Väck ej björnen=, fru Patapon! varnade magister Bläckstadius i
det han tog på sig =den grå paletån= och räknade =bröstkaramellerna=,
som lågo i bröstfickan -- och när ni härnäst råkar ut för =små
stötestenar=, så låtsa inte om dem, det är som =vän i huset= jag ger er
detta råd.
-- =Undan för undan=, skall man genera mig, brummade fru P., men vänta
bara, när jag kommer åter =på egen botten=, så ska ni få betalt =lika
mot lika= och jag vill icke ge =ett tioöre åt den döfve och dufvan= om
icke =två unga löjtnanter=, som fordom varit mina hyresgäster, skola
göra mig =en vänskapstjenst= och ge er =hälften hvar= hvad ni behöfva.
-- =Det skadar inte= att försöka, inföll mamsell G., men jag tror att
en sådan =hyresgäst och husegare= som ni, icke bli så särdeles farliga.
-- Nå, =när damerna föra krig=, då komma alltid vi till korta, det är
lika så säkert som att =när man inte har möbler=, man ingenting har att
sitta på, invände majoren; men enär jag fruktar att, om ni fortfarande
skola leka =hund och katt=, vi slutligen få skåda en ny upplaga af =hin
ondes niècer=, så vågar jag föreslå att ni förenen er med =den elaka
husbonden=, ett namn, som jag fått genom =ett fruntimmers hat=, och
bedjen morbror Pehr, att han ger oss en skildring af sin resa öfver
=land och haf=.
-- =En kris= kan inte slutas bättre, stammade Finke, i det han torkade
=lorgnetten=, och om vi icke göra vår vän för mycket =påhäng= eller
förorsaka honom, liksom =nervösa fruar=, ett svettbad, så äro vi idel
öra ända tills =dagen gryr.=
-- =Kors ett så’nt spektakel= det göres af min resa, inföll morbror P.;
sannerligen sätter inte beskrifningen deraf mig i lika stor förlägenhet
som =en äkta man på glödande kol= eller rättare som =de båda döfva=,
bjudna på ett föredrag, och vore jag inte älskare af =familjelif=,
så gjorde jag bestämdt =resan utföre= och skyndade att hos =Angelika
Rosendoft= undgå det öde, som hotar mig.
-- Att =furstinnan af hönsgården= skulle bli förtjust öfver visiten,
yttrade mamsell Garibaldi, det tar jag för gifvet, men nog blefve
det att hoppa =ur askan i elden=; härvid förde hon med mycket behag
=trollfingrarne= under gubbens haka och lade =qvinnans sanna styrka= i
en så hänförande dager, att gubben började vackla.
-- Det är farligt för =gubbar= att komma i er närhet, märker jag,
svarade morbror P., i det han ordnade =den hvita halsduken=, och jag
ser ingen annan utväg för att ej göra mig skyldig till =konsten att
misshaga=, än att föredraga några scener ur =lifvets skola=. Jag
ber er dock på förhand ursäkta om de ej bli lika anslående som =en
fattig ung mans äfventyr= eller så omvexlande som =Herr Larssons
resa till landtbruksmötet=, ty, ser ni, jag =kan ej=, i likhet med
=s. k. hedersmän=, finna något nöje uti att hålla =en föreläsning=,
på hvilken, för att ta några exempel, =din nästas hustru, den gifte
mannen i staden och på landet= eller i allmänhet =våra vänner= häcklas
och förtalas; det har tvärtom varit hos mig =en ärlig sträfvan= att
såsom =sanningsvännen= troget återgifva =spegelbilden=, den må vara
god eller dålig. Och nu till min resa! Som ni vet, drog jag hemifrån
tidigt på morgonen =den 1:ste Maj=, icke så alldeles fri från ... ja,
det är detsamma, det är =en hemlighet= på samma gång som ett minne af
=Walborgsmessoaftonen=, vid hvilket tillfälle man kunde säga om mig att
=han ser för djupt i glaset= ... ja, det är inte värdt att ni vilja
urskulda mig, ty =vi äro alla lika= hvad svagheten =för trollflaskan=
och dess innehåll angår. Alltnog, med =min gamla hatt= nedtryckt i
pannan och =vägvisaren för resande i Sverige= i bröstfickan, rullade
jag i väg uti =emigrantens resvagn= med =Peder Rank och hans fästmö=
på framsätet och utan =ett äfventyr=, ty att jag såg ett slagsmål
mellan =två vänner, och en rock= i grund förstöras, räknar jag icke
dit -- anlände jag till närmaste jernvägsstation. =I första klassens
väntningssal= hade jag nöjet sammanträffa med =kusin Pettersson=, som
nyss ditkommit från =ett frieri i Vestergötland= och liksom jag ämnade
sig till hufvudstaden. Oaktadt han är jemnårig med mig, har han ännu
inte =ett grått hårstrå=, medgif att det är =en lyckans gåfva=, och ser
lika välmående ut som =en konung= med oinskränkt apanage, som sultan
=i Marocko=. =Om man vill eller inte= så måste man prata och då, som
ni vet, =jag känner till politiken jag=, så afhandlade vi först dagens
händelser och sedan hans =giftermål på gamla dagar=, hvilket är bygdt
derpå, att =kärleken kommer sedan=, emedan flickan håller af =min vän
löjtnanten= och endast ger vika för =penningen=. Jag har dock den
tron, att det kommer att ge honom anledning att spela =en svartsjuk
tok= eller också får han fresta på en kurs i =toffeltaktiken=, sköna
utsigter i sanning, men =hvad har min son på galejan att göra=?
Emellertid ska det vara =ungdomskärlek= med i spelet, egentligen till
flickans mor, af hvilken hon är =det lefvande porträttet= och hellre
än att =för evigt= se i hvarandra =förmyndare och myndling= föredrar
man att som =Adam och Eva= ingå ett äkta förbund. Jag tror att =Lucie=
får rätt, att det är ett vågadt =frieri och förställning= den egentliga
vinsten. Pettersson var emellertid förbåldt intagen i sin =lilla
Bertha= och påstod sig haft mer än =en sömnlös natt= sedan han skildes
vid henne; nåja, det är ju som sig bör, =allt för damerna= heter det
ju, jag kan dock icke annat än le åt dessa =kärlekens blindbockar=, som
synas glömt exemplet af =Josef i Egypten.=
-- Det hörs att ni aldrig råkat ut för =kärlekens snaror=, utbrast
fru Patapon, ni skulle eljest ej ha sådan =en fördom= för giftermål,
men märk väl, äfven =en försigtig ungkarl= kan en gång bli bländad af
=stjernan mellan molnen= och då =god natt granne= med =alla vackra=
föresatser.
-- Oroa er inte för den gamle =friknekten=, min charmanta fru,
fortsatte gubben helt spetsigt; =ulfven och lammet= trifvas inte
väl ihop och i öfrigt ser jag gerna att alla =stackars mammor=, som
göra så =mycket väsen för ingenting= få vara i oqvald besittning af
sina =Jeanette och Jeanetton= eller hvad de nu heta dessa damer,
som glömt den gyllene regeln, =missvårda ej behagen=, ty jag är nog
olycklig att vara motsatsen till den unge man som var =fattig på
mynt och rik på kärlek= och dessutom hatare af, om jag så må säga,
=giftermålet på befallning=, isynnerhet som jag, om jag än vore
utrustad med =fantasiens glasögon=, icke kan finna att =en fru som
läser tidningarne= i st. f. att sköta sitt hushåll och till slut blir
=en engel från afgrunden=, kan vara något så eftersträfvansvärdt.
-- Det der var =en homöopatisk kur=, som var föga behaglig, sade
majoren, och hade den tilldelats =den gamle musketören=, hade jag
bestämdt fått någonting liknande =Emelies hjertklappning=.
-- =Jag nappar inte på den kroken=, inföll fru P. och anser snarare
anfallet som =skrämskott=, men det oaktadt vill jag hålla tjugu mot
ett, att om man presenterade morbror Pehr =hundrade jungfrur= och med
skalkaktig min frågade: =åstundas unga damer?= han genast skulle öka
antalet af =spekulanter= och =mer än perlor och guld= värdera den
hänförande =bröllopsqvällen=.
-- Ta, ta, ta! ni sladdrar i sanning, min fru, som =Papegojorna=
och vill partout säga dermed att =100,000 francs och min dotter=
vore en god eröfring, men jag betackar mig och föredrar att ingå i
=odödlighetens tempel=, som gammal =ungkarl, ungkarl för evigt=.
-- Nu fick hon för =kärleksfebern=, hviskade mamsell Garibaldi till
Martha; i =ett godt hjerta= som mitt, kännes det ljuft att =en dam
på högsta modet= blir uppmärksammad på =faran af att ljuga=. Sedan
morbror P. tömt ett glas champagne fortsatte han berättelsen om sin och
=Lasses stockholmsresa=, sålunda: Vi fortforo att samtala lifligare än
=tanterna= på ett kafferep =under aftonsången=, så att, då signalen
gafs till tågets afgång, vi i =villervallan=, som då uppstod, måste
skrapa ihop våra reseffekter, som lågo =huller om buller=, med samma
ifver som =Onkeln från Kalifornien= sina guldstycken, då =muraren=
råkade se in genom hans fönster; derefter rasade vi in i en kupé och
slogo oss ned vid sidan af =en blygsam engelsman=, (jag hörde se’n att
han hette =Qventin Durvard=) och =en handelsexpedit från Hamburg=;
jag sa’ till Pettersson att det är klart att den ene =han reser för
sitt nöje= och den andre för =ett handelshus=, men, gubevars, af
en liten =kapris= motsade han mig och påstod att båda voro ute =på
hvift=; förutom dessa herrar hade vi till medpassagerare =ett resande
teatersällskap= och flere representanter af allmogen, hvaribland
=Vermlänningarne= och =Nerkingarne= voro särdeles lifvade. Jag skulle
icke räkna mig till =män af ära=, om jag påstode att våra kamrater voro
lika intressanta af sig som =en knalle på folknöje=, ty engelsmannen,
han sof som om han, efter att hafva varit =husvill för sista gången=,
nu fått ett lika skyddande tak öfver sitt hufvud, som =kejsarinnans
nattmössor= och herr =handelsexpediten= eller =profryttaren= hade
så fördjupat sig i studiet af =den hvitklädda qvinnan=, att han i
konversationen täflade med =den stumma från Portici=. Emellertid gick
tiden ganska fort, tack vare den fängslande beskrifning, som =Tiburtius
och Polykarpus, två lustiga turar=, uppdukade öfver åskådandet af =den
förtrollade katten=, =den bergtagna= och =trollflöjten=, hvilka schene
rariteten förevisats af en s. k. professor =Egmont= på marknaden i
Trosa och rönt ett lifligt erkännande af =våra hyggliga landtbor=; men
egentligen genom mitt aktgifvande på den kurtis, som uppstod emellan
=den gamla aktrisen=, låt mig se, hvad hette hon? jo =Tonietta Faust=
och =fästmannen från hufvudstaden=, jag menar Pettersson, och som nådde
sin höjdpunkt vid passerandet af tunneln under söder, då de genom
=ett ögonblicks oförsigtighet= kommo i famnen på hvarandra, ungefär
som =Romeo och Julia=, och hade kanske gått ännu längre, hade icke en
ibland =aktörernes rivaler= antändt en bengalisk eld så att det blef
lika ljust i kupén som vid =midsommarvakan=.
-- Ack, =de skenhelige!= inföll fru P., liksom ibland dem inte fans mer
än =en herdinna på villospår= eller någon ung man som icke gjort ett
lika stort =snedsprång=: men =Amors genistreck= voro väl för dem lika
obekanta som =smyghandlarne= äro för tullverket eller =1856 och 1956=
äro för hvarandra.
-- Ni talar lika vist, som =lärdt folk i stubb=, komplimenterade
morbror Pehr, och träffar målet med samma säkerhet som =Friskytten=;
emellertid, för att fortsätta der jag slutade, kan jag försäkra er att
=kärlek och uptåg= aflöste hvarandra hela tiden och att =aktrisen=
genom omvexling af =list och flegma= spelade min gamle vän =en komedi=
af så ypperligt slag, att han alls icke märkte, att =när man inte har
pengar, så pudrar man folk=; han fick nemligen för behaget =att älska
för sin egen skull= vid en och annan station göra en åderlåtning på
de =500 R:dr banko= han medförde som reskassa, ty =den tankspridde=
var gudnås så renons på mynt, som =när man tappat sin börs=. Jag ville
naturligtvis inte störa =de oskiljaktiga= i deras =kärlek med ånga=,
eller anspela på, att =den lilla sångfogeln= var en stor roffogel,
utan jag nöjde mig med att, liksom =de närsynte=, se högst obetydligt;
dock kunde jag icke undgå att göra den reflexionen att =den gamle
friaren= rätt mycket liknade =det borttappade fåret=, isynnerhet vid
framkomsten, då hon, en afbild af =katten förvandlad till qvinna=,
tackade för =en glad dag= och hviskade ett blygt =glöm mig ej=, ty
han stod då så betagen som om han genomlefde =en midsommarnattsdröm=
eller fått en uppenbarelse af =profeten=. Sedan jag sagt farväl åt
mitt ressällskap, af hvilket en del funnit att =alla vägar bära till
Rom= och en annan del hade stort tycke med =frihetsbröderna=, skyndade
jag med mina saker ut på perrongen, men der må ni tro blef =strid och
seger= så det förslog, -- jag omringades nemligen både af =herrskap och
tjenstefolk=, af hvilka de senare i synnerhet utbjödo en mängd =rum att
hyra=, eller, för omvexlings skull, =ett rum att hyra=, att jag, som
fått i mitt hufvud att det var =ondt om rum=, nära nog utsattes för
=en riksdagsmans fataliteter= och, sliten hit och dit af en folkhop,
närgången som =röfvarebandet=, började tro att man ansåg mig för =den
fredlöse=. Tack vare mitt lugn och min hållning värdig en =Rienzi=
eller snarare =Felsheims husar=, lade sig emellertid stimmet och jag
fick andrum att genomläsa =en biljett=, som räcktes mig af =dalkullan=,
hvilken =Konjander= haft godheten sända mig till mötes. Af den erfor
jag att det ingick i =min tants planer= att jag skulle bo hos den
forna =flickan i Stadsgården=, den lilla sötungen =Mignon=, hvilken,
förenad med =Mäster Daniel=, hade att bjuda på hoteller, både å =Norr
och Söder=. Jag kom nu i lika obehaglig ställning som =två herrars
dräng= då man upptäckt hans dubbelhet, ty =flickorna på Söder= äro lika
trefliga som =flickorna på Norr=; men, resonerande som så, att då jag
mest svärmat för de senare, =en fantasi=, om ni så vill, de borde ha
företrädet i =affärer= af detta slag, och påminnande mig för öfrigt
=ett gammalt ordspråk= ...
-- =Gammal kärlek rostar aldrig=, inföll majoren hotande med fingret.
-- Du sade det! lät jag i en droska föra mig till hotell =X= uti
huset =N:o 29 och 30= vid Drottninggatan. Som =en gammal vän= blef
jag emottagen med öppna armar af =uppasserskan=, som lifligt anslog
mitt sinne, ty =det var Gertrud, notariens flamma= sedan fjolåret
under =ett hemkomstöl i Dalarne=. För att smickra mig bjöd hon på
ett rum =fem trappor upp=, men jag betackade mig och föredrog att bo
i första våningen i =N:o 7=, hvarest man hade en friare utsigt än i
=N:o 5=, som äfven var ledigt. Sedan =bäraren och hans son= uppburit
mina saker, en vaktmästare, städad som =supplikanten=, anmält sig,
hvarigenom =de begge domestikerne= voro representerade, och =det gamla
skrinet= med min kassa blifvit inlåst, slog jag mig ned i en svällande
soffa, tog ur =cigarrfodralet en cigarr=, tände på den och försjönk
derpå i ett behagligt dolce far niente, alldeles som när =professorn
njuter landtluft=, eller när man =om våren=, då “vintern rasat ut
bland våra fjellar“ och =de små foglarne= qvittra, känner sig litet
tung i hufvudet. Jag vet inte huru länge min dvala räckte, ty efter
=sista natten= var jag nästan lika illa deran som =taktäckaren= efter
taklagsölet, alltnog: den stördes af någon som ropade: Herre min
gud, =svärfar kommer=! Fullt vaken erfor jag att rösten kom från =en
möblerad våning= bredvid; jaså, jag har grannar, tänkte jag, skulle
vara lika angenämt som att tillbringa =en midsommarnatt i Dalarne=
att få taga =de båda kusinerna= i betraktande, och, gifvande vika
för min nyfikenhet, lika berättigad som kärleken hos =tre förälskade
poliskonstaplar=, stälde jag mig vid dörren till andra rummet i attityd
ungefär som =fäktaren från Ravenna=, men såg inte ett dugg för =en
spik i nyckelhålet=. =Prosit!= der stod jag nu lurad som lorden af
=den svarta dominon=, men om jag nekades att se som =de båda blinde=
i fattigstugan, så _hörde_ jag desto mer ... hvad tycker ni om denna
konversation ur =de ungas förbund=?
Förträffligt! han gick förbi, vi kunna således vara utan fruktan för en
=Jetta tore eller onda ögons magt=, ty du ska veta att min svärfar,
som är =en småaktig man=, har åtagit sig rolen af =den hemlige
agenten=; hur snällt att du helsade på mig! jag har inte sett dig
sedan =bröllopet på Ulfåsa=; om du viste hvad jag ångrat den stunden;
min man är så kall som en =snöboll= och hvad han lofvade i sin sång
=till Emelie=, som han så ofta föredrog vid =Berthas piano=, det har
han icke hållit, och här sitter jag nu =fången på hedersord=, färdig
att tråna bort som =den hvita nejlikan=, under det att min man gör
affärer med huset =Valeur & kompani=. Nå, finner du inte att det är
ett angenämt lif =de nygifta= föra? Ack, annat var det när jag _såg_
blott =min blifvande mans porträtt ... en fästman i olja=, inföll
den andre skrattande ... och jag hoppades att genom föreskriften i
=Onkelns testamente= vårt bröllop skulle vara lika aflägset som en
hydda =vid riksgränsen=. Mins du =en nyårsnatt i Upsala= för två år
sedan, då vi spelade =intrigen i fönstren= med de glada =studenterna=
och mitt hjerta intogs med storm af =Herman von Unna=, som går ända
opp till =det höga C=? -- Om jag mins, jo det må du tro, men =en
faslig natt= var det, och hade inte den komiska =giftermålsannonsen=
blandat bort korten så ... Ack, jag anade inte då att man snart skulle
betrakta mig som en af =de onyttige= och göra mig lifvet surt som för
=den lifegne=; du är lycklig, du, som ännu är fri och blomstrande som
=rosen på Kungsholmen=. -- Jo vackert lycklig, men snälla =Leonora=,
jag har ju fått mig =en elak styfmor=, som bevakar mig som =skatten
bakom spiseln=, och -- kan du tänka: fastän =pappa har gifvit lof=,
oupphörligt förhindrar mig att träffa =kusin Rocambole=, den rike och
vackre =brorsonen från Amerika=. Man kunde tro att =hon är vansinnig=,
som handlar så, eller att hon hatar mig derföre att jag upptäckt det
=hon bedrar sin man=; men jag har beslutit att sätta =stolthet mot
stolthet=, och att, när hon nästa gång spelar =den inbillade sjuke=
och tvingar mig att läsa om =Ariadne på Naxos= eller om =det befriade
Jerusalem=, som äro hennes favoritböcker, ge henne =en huskur= så att
hon aldrig ska glömma den =ståndsskilnad=, som eger rum emellan =fröken
Elisabeth= och den uppblåsta =madam Angots dotter=. -- Det är mycket
bra, =så tuktas en argbigga= bäst, och =mellan drabbningarne= låter
du =den olycklige älskaren= berätta dig sina minnen =från Amerika=,
de böra vara lika intressanta som =hin ondes memoirer=. -- Ack, att
jag vore i ditt ställe och aldrig kommit =i skärselden=, jag skulle
minsann inte nu vara så nedstämd som =en fru som tar in opium= eller
pinas deraf att min man =dagdrifvaren=, som känner till =Emelies
drömmar= om huslig lycka, är liknöjd som =kärleken i regnväder= och
till på köpet =inte en smula jaloux=. -- Han är =en odåga=, det är
alltsammans, och förtjenar inte din ömhet, och för att visa honom att
man kan göra =allt för fosterlandet=, men mycket litet för en =Jacob
von Tyboe=, för prata det kan han, så bryt ditt fängsel som =de begge
arrestanterna= och störta dig ut i verldshvimlet bland =bättre folk
och pack=. =Nu ska vi roa oss= af hjertans grund och låta din man leka
=lejonet vaknar, folkets dom= må utfalla till vår fördel eller inte. --
Jo, jag är just i lynne att roa mig; det var =ett olycksöde= att det
blef allvar af =Stockholmsbesöket=; hade jag följt de =goda råd=, som
=min moster= gaf mig, och blifvit hemma, så hade inte =millionärens
dotter= behöft lida sådana =Tantali-qval= som nu, eller frukta för =små
förtretligheter i det menskliga lifvet= af de odrägliga =dagsländorna=,
för hvilka =ingen får passera= oantastad: det fick jag erfara i fjol
under vistandet här vid =Viktorines bröllop=. -- Herre min gud, du är
då rigtigt =enfalden från landet=! Så vet då, att =jag knäpper dem= om
de komma oss för nära; för öfrigt ha vi ingenting att frukta, då vi
hvarken vilja repetera =ett äfventyr på Stegeborg= eller åstadkomma
=en revolution i drifbänken=, utan blott med vår utflygt vilja lära
din man förstå att =min hustru vill ha roligt=; det hade visserligen
varit =bättre aldrig än sent=, att han vunnit den erfarenheten, men då
=han bedrar sin hustru=, det är inte för någon =en familjehemlighet=,
så är det inte mer än rätt att du i din tur visar =hur man kurerar en
flyktig man= och icke låter honom återfå din kärlek förr än han blir
så spak som =det besegrade lejonet=. -- Jaja, nog är det bra, men tänk
ändå om =experimentet= misslyckades, och vi vid =första steget= utom
hus råkade midt i famnen på =min älskade man= eller min svärfar, =den
argsinte gubben=. -- Nå, än sen? =öfverraskningen= skulle bekomma =de
begge kronorna= bland äkta män särdeles väl -- =jag bedrar mig aldrig=
-- och lära dem inse =faran att gå på klubben=, då de ej medgifvit dig
att =på landet och i staden= njuta af din frihet. -- Det var =en spegel
för äkta makar=, som var skön, inte sant? fortfor morbror Pehr, efter
en liten paus, men det blir evigt enahanda i =de rikas skola=, så länge
=våra hustrur= lida af =romangriller= och de ej lärt sig inse att =en
hustrus bästa politik= är att försöka =hvad kärleken förmår=.
-- Ni borde som =en man af verld och en man af värde=, -- tog mamsell
Garibaldi till ordet -- icke vara så sträng af er och begära att man
som =flicka och fru= skall vara af olika natur; för öfrigt gör =en
moders bild= hvad den kan, och antingen man fått =en god uppfostran=
eller ej, har man svårt att fatta det =smekmånaden= ej är evig. Hon
hade härunder kastat en bakelse åt den tama =skatan=, som hoppade
framför paviljongen uti starka =funderingar=, om på =en sommarafton=
så härlig som denna, hos =aristokraten på landet= ingenting stode att
vinna.
-- Alldeles min mening, -- vidtog fru P., -- och =skulden= dertill,
att i allmänhet =bygga upp och rifva ner= föregår inom familjen,
är odisputabelt mannens; som =ungkarl och äkta man= har han olika
intressen, och vore han än utrustad med =Aladdins lampa=, skall han
aldrig finna sin maka, så länge han dels förnekar =det täcka könets
magt=, dels vandrar i sjelfkärlekens mörker, intensivare än det, som
herrskar under =en Oktobernatt på Kolmorden=.
-- Jag tror =hon har hjerta=, hviskade Smith till Bläckstadius.
-- =En skalk= den, som tror det, -- svarade denne, -- säg snarare
att =de häftiga passionerna= råkat i svallning vid tanken derpå att
hon bedragits af =fästmannen från Norrköping=, hvilken instälde
=friarefärden= sedan han fått kännedom om =frun i sitt hus=.
-- Det synes som ni antagit =Fiat Justitia= till ert valspråk, mina
damer, -- återtog morbror Pehr, -- och det hedrar er, ty ni viljen
dermed säga att =man är icke alltid så dålig som man synes=; emellertid
får jag bekänna att jag af det =farliga grannskapet= erhöll den
lärdomen, att det i synnerhet =i rum för resande= är af största vigt
att ha =tand för tunga=. Sedan jag dragit mig tillbaka blef det för
mig =en ordenshemlighet= hvad som vidare yttrades; jag tog derföre
på mig min rock för att besöka =en modern rakstuga=, der man sagt
mig att =de båda systrarne, Amelie och Emelie=, visade lika mycket
behag när de tilltvålade oss herrar, som =skyddsgudinnorna=, när
de delade sina gåfvor åt =de fattige i Paris=. Knappt hade jag med
=en liten nyckel= stängt min dörr och trädt ut i förstugan, förr än
mina grannar, förtjusande som =Drottning Filippa= och =Kung Renés
dotter=, jemväl kommo dit ut; men de hade icke väl blifvit mig varse,
som gaf dem en blick à la =Fra Diavolo=, förr än de, generade som de
ertappade =vildbrådstjufvarne=, utbytte några ord med hvarandra och
sedan liksom =den flygande Holländaren= jagade af utför trapporna.
Visst var uppenbarelsen af =en fru som har ledsamt= och =fästmön från
hufvudstaden= pikant nog, men den kunde icke utplåna mina =ständiga
misstankar=, att orsaken till allt =trassel= här i verlden är att söka
i =kabal och kärlek=, och att utan dem några =ulfvar i fårakläder= icke
skulle förefinnas. =Hos portvakten= fick jag, tack vare =Drottning
Elviras saga=, som jag gaf lilla =Fiammina= att roa sig med, veta att
mina grannar voro =Herr och Fru Denis=, hvilka logerat sedan =den
6:te= i och för bevistandet af =kröningsfesten=. Slående rakningen ur
hågen och tänkande på att =till tings! till tings= blir väl slutet
på fruns utflygt, stälde jag mina steg till närmaste gathörn, der
=så kallad ungdom= afhandlade dagens “on dit“, och det bereddes
mig nöjet att uppsnappa den telegrafering, som desse underhöllo
med =symamsellerna=, om förlåtelse, jag menar =syfröknarne=, i den
charmanta =nipperboden=. Jag vet inte huru länge jag stod i hörnet och
derunder frågade mig sjelf: =hvar skall jag tillbringa mina aftnar=,
samt såg =barnhusbarnen= återvända från bevistandet af =ballongfärden=,
då helt plötsligt de gamla =syndabockarne=, magister =Janne Bulling=
och =advokaten Knifving= fingo fatt i mig, och ehuru de kommo från en
tillställning mer lifvad än =Bacchi giftermål=, öfvertalade mig att
göra en tur till Djurgården, för att få =klöfverbladet= fullständigt.
Jag märkte på =magisterns peruk=, som satt litet skrufvad, och på
Knifvings ögon, i hvilka =Pariserpojken= allt som oftast framblickade,
att det icke stod rätt till i deras öfre våningar, men då de såta
=kusinerna= underhöllo mig med så tjusande sirénsånger om utflygtens
behag m. m. att icke ens =troubadouren= kunnat bjuda på bättre, lät jag
alla betänkligheter vika och tillhörde för aftonen falangen af =moderna
vinglare=; jag hoppas att ni förstår mig rätt. Från Strömparterren,
denna täcka samlingsplats =för börd och förtjenst=, för att icke glömma
=törne och lager=, gjorde vi öfverfarten till Alkärret, och då jag icke
varit i Stockholm sedan =Jeannettes bröllop= hos hennes slägtingar
=Faust och Greta Falkland=, gjorde jag, vid betraktandet af allt nytt,
lika stora ögon som =Bror Jonathan eller oxhandlaren från Småland=, och
sedan jag beträdt den plats der =Fredman och Ulla Winblad= svärmat,
kunde jag icke afstå ifrån en titt in =på Gröna lund=, så skräpigt der
nu ser ut och =tidens strid= gör sitt bästa att förinta den boning
hvarest =Ulla Winblads födelsedag= en gång firades och der glädjen var
en lika beständig gäst som på =balen i Olympen=. Hvart man nu vänder
sig ser man att =andra tider, andra seder= äro rådande och att aldrig
sådana glada =sommaräfventyr på Djurgården=, som Bellman besjungit,
skola förnyas.
Vår tids =Bellmanianer i det gröna= äro mycket sorgliga att skåda
och det förvånar mig alls inte att =Anna Stinas illusioner= ramlade,
då hon fann att det blott behöfdes =Savojardgossarne= med sina
instrument, en positivspelare =Farinelli=, som skrålade några sånger
ur =Orpheus i underjorden, prins Kille och fröken Vira= m. fl., under
det han förevisade en tafla öfver =ett mord på Norrtullsgatan=, samt
=gubben Noach= med sin kasperle-teater för att åstadkomma ett s. k.
folknöje i =fult och vackert väder=; men då =alla spekulera= på en
späckad börs och föga sinne finnes för =konst och natur=, får man
inte begära bättre. Sedan vi liksom =positivhataren= undflytt musiken
och =på Hasselbacken= fått oss en plats bredvid musikpaviljongen der
orchestern, anförd af =kapellmästaren från Venedig, Marino Fallero=,
bjöd på ett potpouri ur =Stradella=, samt en flaska punsch med
tillbehör reqvirerats, uppslogo vi våra språklådor; naturligtvis tog
Bulling brorslotten, ty han har =hin ondes gåfva= att prata, fastän
han egentligen excellerar såsom =skrattmenniskan=, och ibland =gamla
minnen= erinrade han mig om vår första bekantskap, som egde rum =en
natt i Falkenberg= å gästgifvaregården för omkring 30 år sedan, då
=studenten och hans älskarinna= genom min mellankomst räddades ur
klorna på =studenthataren= och jag som belöning för min ridderlighet
utsågs till marskalk på =Malins bröllop=. Det var en liten rar tös
må ni tro, qvick och liflig som =Nürnbergerdockan=, och fin och
blid som =elfjungfrun=, och i =Sven Dyrings hus=, der hon upptagits
som fosterdotter, var hon =gunstlingen= hos alla. Det påstods att
hon haft =tre friare och en älskare= förut, om det är sant lemnar
jag derhän, men i så fall torde =rivalerna= om hennes ynnest varit
lika goda vänner som Furst =Diedrich Menschenschräch= i Preussen
och =en kommunist i våra dagar=, och den reela vinsten af deras
=frieri med stormsteg= blifvit en massa af =Malins korgar=. Skada
att hennes lif blef nära nog lika flyktigt som =en sommarnattsdröm=,
och att hon, ehuru följd till Stockholm af =en moders välsignelse=,
skulle få erfara att jemväl =ett söndagsbarn= har att kämpa med =tur
och otur=; hon råkade nemligen någon tid efter sin ankomst =under
nyårsmaskeraden=, sjelfva =nyårsnatten på Mosebacke=, att, dansande i
=Auroras träskor=, hvilka hon begagnade som =tiggarflickan=, snafva mot
=majorskans krinolin=, med den olyckliga påföljd, att benet afbröts,
och =en dag under smekmånaden= hon utandades sin sista suck. Låt
henne bli =ett varnande exempel=, mina damer, härnäst ni styr ut er
till =Kungslenafärden=. Men, min gud! jag aflägsnar mig ju från ämnet
ungefär som =Nisse och Nubbe eller tomtegubbarne= från ett hus der =hin
ondes första lärospån= gjort insteg; nå, för att fullfölja berättelsen
om vår trio, får jag upplysa att vi pokulerade lika flitigt som
=indianerne i England= och skrattade rätt godt åt Knifvings nederlag =i
Bohuslänska skärgården=, det är måhända icke fullt så pikant som =ett
äfventyr på en fotresa=, skildradt af =Calle Bultén= och illustreradt
af =den tafatte fosterfadern=, men jag tror ändå att det skall roa er.
I afsigt att sköta sin helsa och få några =bilder ur lotsarnes lif=,
hade Knifving en af =de första sommardagarne= i fjol slagit sig ned
=vid en badort= på vestkusten; tack vare bekantskapen med =storbonden=
blef han inackorderad hos =Greta i Sorgenfri=, hvilken ännu lefver
på =lifstidsräntan=, som hon erhöll för =den hemliga beskickningen=
till engelska flottan, på den tid då =den ärelystne= Napoleon, efter
att hafva varit =löjtnant och förste konsul=, svingat sig upp till
kejsare, och, byggande på =en ministers fall=, ämnade att göra Sverige
=schack & matt= i ett enda drag; gumman var som =mormodern= högt aktad,
och =fiskarestugan= hade namn om sig att vara lika städad som =ett
Sundhets-kollegium=; också trifdes Knifving hos henne mycket väl, och
för att få ton för sig som =de moderna=, hade han genast vid ankomsten
till orten anmält sig hos =doktor Maurice= och antagit till uppassare
=dumme Petter=, ehuru han nästan dagligen fick ge honom =en kur för
stationära=, bekajad som Petter var af de ständiga =distraktionerna=
och trög i rörelserna som =skräddaren excellens=; till umgänge hade K.
några =Tyskar och Skandinaver=, hvilka liksom han togo =vattenkuren= i
anspråk. Så till vida var allting godt, men, som ni vet, gör man =för
sent= den upptäckten, äfven om =plånboken= är aldrig så späckad, att
man icke, som =de begge pensionstagarne=, kan lefva endast af =en mogen
melon=, och att man i nöjen fordrar mera omvexling än en båtseglats
eller =en utflygt i det gröna= kunna erbjuda, och i synnerhet då man
är =gräsenkling= och ej behöfver frukta att =frun inkognito= tar rätt
på hvad mannen gör när =han reser för att roa sig=. Ingenting var
derföre naturligare än att K. försökte sig i =den sista eröfringen=
och lade ut sina krokar för =lotsens dotter=, en liten pigg tös vid
namn =Edith=, som bodde några steg från hans hem, =i byn i bergen=.
Han hade visserligen hört att den vackra =skärgårdsflickan= redan
hade =tre älskare=, bland hvilka en skåning, =matrosen Bertram=,
ansågs vara den mest gynnade, men ej varnad deraf eller af historien
om =David och Goliath=, lät han genom =flickan som säljer blommor=,
litet emellanåt tillställa den sköna en bukett, uti hvilken doldes =en
papperslapp=, på hvilken han skrifvit att i =regn och solsken= vore han
hennes lifligaste beundrare. Det bör smickra =sjömannen på landbacken=,
tänkte han, att =syrsans dotter= äfven råkat behaga =den anonyme äkta
mannen=, och, tryggad dervid, visade han sig lugn som =sömngångaren=.
Det var utan tvifvel en dunkel tanke i =Martins hufvud=, och ehuru
=den faderlösa= tycktes lyssna till hans smicker, skulle han snart få
erfara att =fruntimmersvänskapen= icke är att lita på. En afton =i
solnedgången= när hon beviljat honom ett möte, omintetgjordes det
genom =friarens besök=, och innan K. viste ordet af hade han fått sig
=en knuff= af så väldig art att han rullade utför berget lättare än =en
hatt=, och stannade i ett bråddjup, hvarifrån han först efter =en natts
väntan= upptogs af =de begge vedhuggarne=, som hört hans rop. Efteråt
blef det kändt att flickan =på kärlekens genvägar= gifvit =friaren från
Skåne= del af =det farliga förtroendet=, så att han från första stunden
kunde bevaka dem lika väl, som =de begge girige= sin skatt; emellertid
förskaffade denna =en natt bland fjellen= Knifving =fjorton dagars
arrest på sitt rum=, tack vare en vrickning i foten, och i afvaktan på
nya synrör i stället för =de sönderslagna glasögonen=, lärde han sig
inse, att =en ung flicka= icke har någon medömkan med =mannen i fällan=.
-- Förträffligt! -- utbrast fru P., -- det skall lära =allas farbror=,
ja, jag kan gerna säga =en herre som springer efter fruntimmer=, att
=en otrogen man= är en styggelse både =i himmelen och på jorden=, och
att det aldrig slår felt att, =som man sår, så får man skörda=.
-- Ni har då =alltid för brådt om= med edra omdömen, min fru, --
svarade morbror P. -- och då ni tyckes ömma för att =den sällsamma
sjukdomen= otrohet må försvinna, så får jag föreslå att ni upprättar
en =skola för äkta män=, på det att ni måtte få oss så gudsnådeliga
som =väktaren= och så ytterst blyga som =vestalen=; jag är öfvertygad
att =enlevering och mord, misstanke och process= snart skulle bli “en
saga blott“ och ankomsten af =fruntimmersriket=, till hvars drottning
ni vore sjelfskrifven, skulle hålla =passionen och förnuftet= inom
tillbörliga skrankor.
-- Nog vore det =det rätta sättet=, -- sade fru P. -- för att få
=de skilda makarne= att draga jemt, men derigenom blefve man också
=ständigt sysselsatt= och ...
-- Och redde sig lika illa som =polislöjtnanten= med =de begge
tjufvarne=, -- afbröt majoren, som fann föga behag i =kriget med
onkeln= -- det är så säkert, som att =artist och affärsman= aldrig
kunna förenas, eller att =ett fruntimmer som har träben=, med fördel
kan uppträda i =polkan=; emellertid vågar jag anhålla att, på det
=onkelns hemlighet= ej vidare må afbrytas med =dumhet på dumhet=, ni
täcktes iakttaga =en fjerdedels timmes tystnad=, -- det blir väl svårt
kan jag tro, men =vill qvinnan, nog lyckas hon=.
-- =Han blandar sig i allt=, puttrade fru P. och slog sig ned på en
stol.
-- Jag slöt, -- vidtog morbror P. -- med Knifvings =ett blad ur
samhällslifvets mysterier=, och tillägger, att hvad som sedan hos oss
höll munterheten uppe, det var Bullings berättelse om =herr Dardanell
och hans upptåg på landet=, hos den glade =Arrendatorn= af =en egendom
till salu=, der B. vistades förliden sommar, lurad som han blef på
=resan till China= i sällskap med =Nathan den vise=. Jag har gudnås
glömt det mesta, men =duellen= kan jag icke undanhålla er; anledningen
dertill var =krämerskan Bertha=, hvilken, ehuru hon var förlofvad med
sergeant Fredrik, mottagit =en ring= af den qvicke =upptågsmakaren=,
och då de vid ett tillfälle sammanträffade i =qvarnen vid lindarne=,
-- kärleken var naturligtvis på =tapeten=, -- tillät den =vildhjernan=
att frånröfva sig en kyss. Det behöfdes icke mer för att Fredrik,
som funnit att det är =omöjligt att bevaka en qvinna=, och som nu
höll sig dold lik =tjufskytten= i de älskandes närhet, fattar eld
som =ett kruthus=, rusar fram med en värre fart än =den ondsinta
hustrun= och “nolens volens“ griper =mannen och älskarn= i strupen.
Det är osäkert huru utgången blifvit om icke Dardanell, tack vare
=små händer=, lyckats göra sig fri, och, vig som =ekorren=, fått sin
motståndare under sig på golfvet; emellertid fick denne göra bekantskap
med =örfilarne= och hålla till godo med förklaringen att det här
=sommarnöjet= blott var ett oskyldigt =soldatputs=, eller, rättare,
ett svar på =hvad han gick ut att söka=, hvarefter D., rädd för att
=vedergällningen= icke skulle utebli, lemnade valplatsen, lika snabbt
som =min vän Cambiac=, då han fann sig stående på en krutfjerding
=mellan tvenne eldar=. Sergeanten, mörk i hågen som =stråtröfvaren=
och svärjande på att =skymf och upprättelse= skulle följas åt, hade
icke väl kommit på benen, förr än han jemte =korpral Lustig= uppsökte
D. och med =två ord= lät denne förstå att i vägen vore =den ene för
den andre=, och sålunda måste duellera. =Nej, det är för tokigt!=
utbrast D., men anser ni att ett litet =qvi pro qvo= bör ge anledning
till =blodshämnden=, så gerna för mig. Jag vill blott lära =en herre
som går vilse=, svarade sergeanten, att =det är farligt att leka med
elden=, hvad vapen väljer ni, sabel eller pistol? =Två pistoler=,
om det kan lugna er. Godt! vi träffas om en timme utanför =stugan
vid Ugglesjön=, och ni kan anmoda antingen =Volontären= eller en af
=Adjutanterna= att vara er sekundant. =Spektaklet i Kråkvinkel= kunde
icke väcka större uppseende än denna duell mellan =rivalerna på skämt
och allvar=; också infunno sig vid ryktet här om =veteranerna= från
kriget i =Finland 1808 och 9, saltdirektören Daniel Hjorth= och =två
äkta män, farbror Filibert= och =fiskaren Filip= samt annat godt folk
för att åskåda den. På utsatt tid infunno sig =Don Juan mot sin vilja=,
herr Dardanell, och =arméns barn=, sergeant Fredrik, på mötesplatsen,
och sedan =de begge sergeanterna=, det vill säga veteranerna, utstakat
banan, gjorde de sig klara till aktion. Knappt var signalen =framåt=
gifven förr än båda skotten affyrades och samtidigt träffade Bertha,
som, lik =den vansinniga=, kastat sig emellan =de begge svartsjuke=
tokarne, men sekundanterna hade af =en kapris= laddat utan kulor, dock
fattade hennes kläder eld, och inom ett ögonblick stod hon som =det
gamla huset i låga=. Vid denna syn glömde =de kära= sitt hat, skyndade
fram till Bertha och använde, som =sista utvägen= till hennes räddning,
att qväfva elden emellan sig. Förgäfves! äfven de angrepos af den,
och i =det brydsamma valet= att rädda ingen eller alla, ty =en af
dem måste deran=, föredrogo de att på en gång störta sig i vattnet.
=Den nya vattenkuren= var förträfflig, ty inom kort stodo de åter på
marken, visserligen tilltygade som om de varit på =stortvätten=, men
dock oskadade, och det var ju =en bättre affär=. Vid den =förtroliga
aftonmåltiden=, som sedan arrangerades af Bertha, lärer =förlikningen=
ingåtts mellan de båda =romanhjeltarne= och till och med beseglats
med =broderskyssen=, och visst är, sade Bulling, att =den trettonde
Juni=, som varit orsak till =missämja och försoning=, icke så lätt
skall utplånas ur minnet hos =de begge ogifta=. Under denna berättelse,
vexlande af =allvar och humor=, hade vi hunnit tömma vår andra butelj,
och då vi fruktade att =oupphörligt utföre= det skulle bära hän om
vi reqvirerade mera, (i denna svaghet äro =den rike och den fattige=
lika), beslöto vi att i stället intaga en liten enkel supé. Vi hade
nätt och jemt fattat detta beslut, lika vigtigt som =en arfs- och
kärleksfråga=, då vi öfverraskades af =herr och fru Tapperman=, hvilka,
åtföljda af sina tjusande döttrar =Agda och Diane=, värdiga att utgöra
=två modeller= till =Maria och Magdalena=, inbjödo oss på ytterligare
en flaska punsch, enligt min uträkning =den tredje=, men det var
lika omöjligt att neka att emottaga bjudningen, som att afslå =en
nyårsgåfva= af =den farliga tanten=. =Nu är hin lös=, hviskade Bulling
-- =tre för en=, det är alldeles för mycket, ty jag känner mig hetare
om hufvudet än =älskaren på vinden=; du vet inte du, att jag förut
firat =en födelsedag på gäldstugan=, den renommerade =sjuttifyran=, der
min gamle vän =kapten Roland= sitter fången som =lilla apan= derborta,
och har till rumkamrat =den gamle skådespelaren Hans Helling=, hvilken
nedskrifver sina minnen under titel =trettio år af en spelares lefnad=.
Nå, än sen, svarade jag, =der man tagit sot skall man taga bot=, och
visar du dig icke lika säker som =betjenten professor=, så spår jag
att om =smädeskrifvaren= eller den firade =tidningsredaktrisen= får
syn på dig, en af dem gör dig till hjelten i en novellett benämnd =en
herre med otur= eller dylikt; ty, som du vet, skilja de aldrig mellan
=sken och verklighet=. Ja, du har rätt, =man måste vara filosof= om man
inte skall gå i qvaf, som =de begge drunknade=, invände Bulling, i det
han blef kry som =studenten i Småland= och under det vi klingade med
=mor och döttrar= underhöll oss med berättelserna om =aprilnarrit= han
stälde till med =blekingsflickan=, och som slutade så, att =artisten
och aristokraten=, oaktadt de vunnit hennes gunst med =dukaten=, blefvo
alldeles som =studenten i klämman=, körde på porten af =svärmodern
och mågen=; hvad han uträttade för storverk i =nyårskomitén=, hvarest
=jernbäraren= gaf honom hederstiteln =den politiske kocken=, och
slutligen huru han åvägabragte en försoning emellan =frun af stånd
och frun i ståndet=, den förra hade nemligen retat den senare med
utropet: =bort med stånden=, och som ett välvilligt erkännande af deras
tacksamhet =en nyårsafton= erhöll till present =de begge pomadorna=
inneslutna i =il bacio= för piano. =Det har jag gjort en visa om=,
tillade B., och om =recensenten och djuret= i en person, jag menar den
giftige =tidningsskrifvaren, notarien Guerin=, hvilken icke kan förlåta
mig min lilla novell, =en notaries olycksöden=, icke sablar ned den
helt och hållet, (i så fall unnade jag honom en flägt af =ridspöet=),
skall behållningen deraf tillfalla =de förtryckta=, det vill säga
=Sven och liten Anna=, som förskjutits af föräldrarne för =det
hemliga giftermålet=. =Magisterns omvändelse= till spik nykter hade
satt mig i förvåning, och oaktadt jag tog en pris ur =min snusdosa=,
återkom jag ej från den förr än =en husdräng med bildning=, det är en
vaktmästare, anmälde att supén var serverad. Nå, =gud vare lof, bordet
är dukadt!= utropade Knifving, i det han, ungefär så säker på benen som
=fregattkaptenen= under stormen på hafvet, styrde hän till och bjöd
fru Tapperman sin arm. Om förlåtelse! =Jag bjuder min major=, jag,
svarade hon skälmskt, med betoning af det näst sista ordet; alltid
=stolts Elisif=, puttrade Knifving, men det är ursäktligt när =hon
är från Grenna=. Ja, =så äro de alla=, svarade Bulling, men en man
med =ett namn= som du, bör icke förarga sig öfver en =mjölnarfröken=.
Komne in i matsalen, i prakt täflande med den vackra riddarsalen på
=slottet Luxeuil=, läto vi oss maten väl smaka alldeles som visst folk
en svafvelpredikan af =läsarepresten= när han friar till =pastoratet=,
och tack vare flickornas upptåg, à la =Marinettes små skälmstycken=,
med sina farbröder, stod glädjen så högt i tak, som om de =muntra
fruarne i Windsor= gästat Hasselbacken. Men äfven den högsta fröjd har
sitt slut, så äfven denna, och sedan =mellan bröderna, de bortbytta
hattarne= kommit till rätta, begåfvo vi oss på hemvägen, om icke med
fullt så ståtlig hållning, som =regementstrumslagaren= vid Svea Gardet,
dock vida bättre än när vi =i påsk= med =byspelmannen= i têten kommo
från =mjölnarvargen= och genom =en skavank= hos en hvar gjorde sådane
komiske pas att =de begge Crispinerne= skulle blifvit förvånade om de
sett vår =lyx och obestånd=. Under vägen yttrade Tapperman till mig,
att =min hustru vill ha en syssla= åt min äldsta dotter, romantisk
som =Preciosa=, emedan hon börjar bli för gammal i huset och sedan
båda flickorna blifvit =studentskor=, hon fått ett så stridigt lynne,
att =de sämjas ej=. Jag borde visst inte blanda mig i =min hustrus
affärer=, tillade helt blygsamt =den narrade filosofen=, men om du i
landsorten får se att =i tjenst åstundas= en bildad dam till sällskap
eller dylikt, torde du ha i minne min älskade =théblomma=. Jag kan
verkligen vara stolt öfver henne, ty utom det att hon skrifvit en
historia om =fyra dagar af Konung Gustaf den tredjes regering=, har
hon äfven försökt sig som novellist och tills dato utgifvit en serie
af berättelser såsom =Vasa-arfvet=, =Konungens dom=, =Brodertvisten=
samt =Kärlek och egoism=, och de ha vunnit en lika liflig beundran som
=kronjuvelerna= på =kröningsdagen=; men =den unga modren= till dessa
snillrika barn längtar, som =sockenskomakaren= efter veckans arbete,
ut i den fria naturen; hon lider, stackars flicka, af =mjeltsjukan=,
och =faran i hemmet= försvårar den, och derföre tänkte jag, att
om du ville ha =ännu en gång den svaga sidan= att vara =damernas
riddare=, det skulle lyckas henne att nå målet för sin önskan lika
lätt som =Polkander i Stockholm= att göra en eröfring. Jag måste till
min blygsel erkänna, att =en efterhängsen vän= aldrig behagat mig,
och att jag var färdig utbrista: =herre, var så god och tag bort er
dotter= eller tillråda honom att gifta bort henne med t. ex. =en
farlig kontorist, som är kär=, ty sådana tryta aldrig, men inseende
att det skulle såra min vän, invände jag blott att det var =en farlig
kommission= han gaf mig, och att jag icke kunde lofva någonting förr
än jag fått rådgöra med =vår unga gudmor, Regina von Emmeritz=. Vi
skildes nu åt, och sedan jag nått mitt hem, ämnade jag lägga mig för
att =snarka eller icke snarka=; men jag blef bedragen derpå liksom
=de två jonglörerne= på =djefvulens pengar=, ty från rummet bredvid
hördes en ganska högljudd konversation. Jag vill hålla =ett vad= om
att det är =lektioner mellan äkta makar=, tänkte jag, och närmade mig
dörren, för att få del =af bikten=; och mycket rigtigt, emellan =man
och hustru= egde följande samtal rum: det är ovärdigt att uppföra sig
så mot =en trogen äkta man= som jag, och som aldrig nekat dig något,
hade du också begärt =en half million=, men =min tant Aurore= skall få
veta att hon arrangerat =ett farligt giftermål= och att behållningen
deraf är =en störd lycka=. =Tyst!= jag vill ingenting höra till ditt
försvar; det vore just skönt om jag sökt =en syssla i hufvudstaden=,
som du så mycket önskat, =den förstkommande= förvred väl då hufvudet
på =matmodern i huset=, jag känner =vår tids menniskor= jag, och sedan
återstod det för mig, med =det sönderbrutna hjertat=, icke annat än
att med =min fars värja= eller en pistol beröfva mig ett lif, som
=tre månader efter bröllopet= är mig förhatligt. För guds skull
=Lucidor= hör mig! det är din egen kallsinnighet, börjande =dagen efter
bröllopet=, som narrat mig att försöka =hur man roar sig i Stockholm=;
jag trodde nemligen att om jag följde råd i =mormors dagbok= jag skulle
göra dig till =en förtviflad äkta man=, som skulle söka lyckan åter
=inomhus= och att du för =en krigslist inom familjen= af så oskyldig
art, icke skulle bli eldfängd som =tändstickorna=. Nej, gubevars, jag
skulle ta =en farlig praktik=, som den helt lugnt och mycket tacksam
bita i =Evas äpple=, men det roar mig icke, och då =pensionskamraterna=
tyckas vara dig kärare än din man, så är det bäst att vi lefva hvar
för sig, adjö! -- dermed försvann han som =en liten stjerna= bakom
ett moln och lät sin fru svimma, i det hon utbrast: o, min gud, =min
man går bort=! -- och så blef det tyst och mig tillåtet att efter
=nattäfventyret= drömma om =ett äfventyr i Humlegården under Carl
Israel Hallmans tid=, om =resan till månen= och om =två brudar i en
person=. Har ni någonsin hört något dylikt?
-- O, den =tyrannen=, att så bära sig åt! suckade fru P. och kramade
=klippingshandskarne= för att afleda sin harm.
-- Hvad behagas, skulle det ...
-- Förlåt =en distraktion=, fortfor fru P., jag tänkte på =porträttet
af en ärlig man=, som kunde vara så grym emot =den sextonåriga= frun
och jag önskade att han måtte få =fästning för lifstid= för sin
=vänskap i döden= och för det han beredt sin maka en lika oangenäm
tillvaro som flugornas hos =spindlarne=.
-- =Efter 15 år= som =lycklig enka=, yttrade morbror P., och sedan ni
undgått att dö som =flickan på öfverblifna kartan= borde ni icke vara
så sträng, ty man kunde deraf sluta att =en vacker syster= som ni,
anfäktades af =bloomerismen= eller att ni ansåg det för =ett misstag=
när ni lät fängsla er i =en boja= ...
-- Som icke var utaf rosor, inföll majoren skrattande, i det han
satte =munkorgen= på =Alcibiades hund= och erlade =hundskatten= till
kronofogden Finke.