_Karl Gustav Verner v. Heidenstam_ föddes den 6 juli 1859. Han röjde
tidigt livlig fantasi och konstnärliga anlag och idkade redan som
sjuttonåring konstnärsstudier i Paris. Ganska snart fann han emellertid,
att hans rätta uttrycksmedel icke var färgerna utan orden, och efter att
i flera år hava vistats i Italien, Grekland och Orienten återvände han
1887 till Sverge och debuterade följande år med diktsamlingen _Vallfart
och vandringsår_. I denna bröt han med den ännu i allmänhet härskande
realistiska riktningen, hävdade fantasiens och inbillningens rätt
gentemot den exakta verklighetsskildringen och förkunnade en på
njutningen av nuet och på en naiv skönhetskult grundad livsglädje, som
stod i skarpaste motsats till den rådande pessimismen inom litteraturen.
I sin närmast följande produktion: _Från Col di Tenda till Blocksberg_
(1888), _Endymion_ (1889) och _Hans Alienus_ (1892) fortsätter han sitt
sökande efter livsglädje och skönhetsnjutning men anslår snart
allvarligare och djupare toner, i samma mån som han återvänder till
inhemska motiv. Så i sina år 1895 utgivna _Dikter_. Den svenskhet i
tonen, som spåras i denna diktsamling, varslar om den riktning mot det
nationella, som är det mest framträdande draget i Heidenstams senare
författareskap och som fått sitt ståtligaste uttryck i de båda
historiska skildringarna _Karolinerna_ (1897--1898) och _Folkungaträdet_
(1905--1907). Bland övriga alster av hans penna märkas _Heliga Birgittas
pilgrimsfärd_ (1901), _Skogen susar_ (1904), flera smärre spirituella
och stämningsfulla essayer samt _Nya dikter_ (1915). Dessa senare
beteckna hittills höjdpunkten av skaldens utveckling; tankeinnehållet
har fördjupats, och hans stil fått en klarhet och linjerenhet, som bär
klassicitetens adelsmärke.
Heidenstam erhöll 1916 nobelpriset i litteratur.