Jag på fabriken haft min ögonfröjd
att se porslinsarbetarn strävsamt böjd
att svarva utan rast det mjuka ler,
tills än en kanna, än ett fat sig ter.
Mig är du mer än drivet silver dyr, 5
du kanna, skapt för konstlös vit glasyr;
mer än en vas, för furstetaffel gjord,
min aktning har du, fat för ringa bord.
Jag vördar eder, enkla bohagsting,
som inom kort i tusental gå kring 10
till hantverksmannens och till bondens bo,
där mödan har sin knappa måltidsro.
På gagnlöst glitter har jag sett mig mätt,
dess vackra tomhet umbär folket lätt;
men hell den hand, som skapar tyst för dem, 15
de arbetströtte i de låga hem!
Ja, hell och åter hell var okänd hand,
som skänkte form åt skålen, till vars rand
går varm och brådskande en törstig mund,
då nötta verktyg vila för en stund! 20
Ack, denna hand, vars verk vi gå förbi,
långt mera oumbärlig är än vi,
som blåsa bubblor blott av granna ord
till lek vid övermättad bildnings bord.
O, den som kunde skänka dikten så 25
den enkla form, som tusenden förstå,
den form som frambär kraftigt vardagsbröd
till tjänst för hunger, ej för överflöd!
O tänk, att bilda i en lycklig stund
den bägare, som anstår var mans mund, 30
som fylls vid tidens djupa brunn en gång
för tusenden, som törsta efter sång!