_Karl Snoilsky_ [The Snoilsky family of Hungarian nobility was
naturalized in Sweden as early as 1651.] föddes i Stockholm 1841. Efter
avslutade studier inträdde han som tjänsteman i utrikesdepartementet,
där han vann snabb befordran. År 1879 tog han avsked, lämnade Sverige
och bosatte sig för en lång tid i utlandet. Först 1890 återvände han
till fäderneslandet, sedan han utnämnts till överbibliotekarie vid
kungliga biblioteket i Stockholm, vilken tjänst han innehade till sin
död 1903.
I Snoilskys skaldeutveckling kunna tre perioder särskiljas. Under den
första, som inföll på 1860-talet, kännetecknas hans diktning av
"jublande livsglädje, optimistisk frihetsentusiasm, parad med varm
medkänsla för underkuvade och förtryckta folk, och en skönhetsträngtande
kärlek till söderns natur och folkliv".
1870-talet visar honom betydligt förändrad. Den hänförda livsberusningen
har efterträtts av ett smått hånfullt betraktande på avstånd av livet,
liksom av en som dragit sig tillbaka och ser på från sidan. Och det är
företrädesvis i sonettens kyliga, konstnärligt avslipade form han kläder
sina tankar.
När han efter ett tiotal års tystnad åter låter sin lyra klinga, är
denna stämning av bitterhet och köld borta. Rikare och varmare ljuda
tonerna, på samma gång hans dikt röjer en mognare, mera fördjupad
livserfarenhet. Det aristokratiska draget hos honom torde vara det
starkaste, och i sammanhang härmed står den reservation, den ovilja mot
att ge sig hän, som präglar hans lynne. Men på samma gång har han
förstående lyssnat till tidens röster och därigenom demokratiserats;
hans frihetskärlek har smultit samman med en vek, fin, miskundsam
medkänsla med de små och förtryckta.--En särskild rangplats inom
Snoilskys produktion intaga hans ypperliga fosterländska dikter:
_Svenska bilder_.
Som språkkonstnär står Snoilsky ofantligt högt. Kanske ingen av Sverges
skalder har ett så elegant utförande, en så konstnärligt säkert
utarbetad form som han.