Måhända har ingen svensk skriftställare så haft allas öra och ägt en
sådan allmän auktoritet som _Viktor Rydberg_ under de senare åren av
sitt liv. Han var erkänt den svenska odlingens främste och för hans
personlighet med dess rika mångsidighet, nobla försynthet och varma
humanitet böjde sig gärna även andar och viljor, vilka ej egentligen
hörde till hans undersåtar.
Det var emellertid först efter många år av betydande verksamhet på flera
områden, som han nådde fram till detta allmänna erkännande. Lång och
hård var vägen, som ledde upp till tronen i andens rike.
_Abraham Viktor Rydberg_ föddes i Jönköping den 18 dec. 1828. Fadern,
som tillhört arméen och deltagit i 1809 års krig i Norrland, innehade
där tjänst som fängelsedirektör. Outplånliga intryck mottog gossen av
sin moder, och när skalden sedermera i den djupsinniga dikten "_Vadan
och varthän_?" säger:
"----i min moders blick
jag in i det eviga skåda fick",
så är detta ej blott en vacker poetisk fras. Odödlighetstanken,
evighetshoppet, som är det centrala i Rydbergs livsåskådning, hade
tidigt plantats i hans sinne av henne, "som lärde honom Guds namn och
böner". Snart skulle dock hemmets lycka skövlas. Viktor var ej mer än
sex år gammal, när hans moder och en hans syster bortrycktes av koleran,
faderns förstånd omtöcknades av sorg, så att han ej längre kunde inneha
sin befattning, och syskonen skingrades åt olika håll. Under ekonomiskt
mycket brydsamma förhållanden fick Viktor Rydberg nu kämpa sig fram till
en uppfostran. Först år 1851 blev han student vid Lunds universitet, och
endast ett par år kunde han uppehålla sig vid akademien. Han nödgades
söka sin utkomst som privatlärare, under det han på egen hand fortsatte
sina studier i tanke att bliva ingenjör och sedan möjligen utvandra till
Amerika, där redan tvenne av hans systrar befunno sig. Till all lycka
för Viktor Rydberg och Sverge--och antagligen utan alltför stor förlust
för järnvägarna i Förenta staterna--erbjöd sig då tillfälle till stadig
och lönande verksamhet i hemlandet. Från och med 1855 fästes Rydberg vid
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars redaktion han sedan
tillhörde i tjuguett år. Hans bidrag till tidningen utom de rent
skönlitterära utgjordes av politiska artiklar, resebrev, litterära
granskningar, uppsatser i religiösa och filosofiska ämnen, och helt
säkert har hans arbete i den liberala tidningens tjänst i hög grad
påverkat hans utpräglat frisinnade åskådning samtidigt med att det varit
av betydelse för mångsidigheten i hans intressen.
På 1860-talet blev det hittills föga nämnda namnet Viktor Rydberg ett
fejdenamn, kring vilket en förbittrad strid uppblossade. Med sitt arbete
"_Bibelns lära om Kristus_" kastade sig då Rydberg in i en pågående
lärostrid. Han blev med ens känd över hela landet och vann både fiender
och meningsfränder i stort antal. Striden, som väl egentligen bar
Rydbergs försynta natur emot, verkade emellertid nedstämmande på honom
och hämmade ej så litet hans litterära verksamhet. Den hade dock det
goda med sig, att hans ryktbarhet kom även hans romaner, främst bland
dem mästerverket "_Den siste atenaren_", till godo, vilka först nu
började spridas i vidare kretsar. Småningom fördes hans intresse över
till språkliga frågor. Han sysslade ivrigt med språkrensning och utförde
på detta område ett synnerligen betydelsefullt arbete, på samma gång som
han utbildade sitt eget språk till sällsynt renhet och skönhet. Sedan
han 1876 anställts som föreläsare i filosofiska och kulturhistoriska
ämnen i Göteborg, ägnade han sig odelat åt vetenskapliga studier och
diktning. Härifrån kallades han 1884 till Stockholms högskola som
professor först i kultur-, sedermera i konsthistoria.
Rydberg är alltigenom _idé-diktare_ med mycket litet av lyriskt
känsloutbrott. Allt vad han ser varsnar han mot evighetens guldgrund,
under oändlighetens höga stjärnhimmel. Helst lägger han därför sina
tankar i munnen på gestalter, vilka kunna tjäna som typer för vad som
rör sig innerst i mänsklighetens bröst, såsom Prometeus, för den
okuvliga ståndaktigheten, Ahasverus, för det mänskliga missmodet, Faust,
för den osläckliga kunskapstörsten, och den flygande Holländaren, för
den bittra, evigt jagande oron. Hans sanningsträngtan och hans lågande
hat till allt förtryck, allt tvång, varhelst han än mötte det, drevo
honom i härnad mot övergrepp och orättvisa. Han var städse en kämpe för
humanitet och bildning, för den fria forskningens rätt. Men den eld, som
värmde hans ord, brast sällan ut i lågor. Särskilt under senare år var
hans stridssätt stilla, och känslan av att skärvor av sanningen, som av
en söndersprungen ädelsten, letat sig väg till alla läger, gjorde hans
hand mild och varsam. Därför blev hans ord gärna det avgörande, och det
för vilket alla böjde sig.
Vid hans död den 21 september 1895 vart det kungssorg i Sverges land,
och efter honom kännes ännu saknaden kring ett högsäte, som blivit
lämnat tomt.