Den frisinnade, fosterländska stämning, vilken som en varm våg gick
genom Sverges folk, dess samhällsliv och vitterhet, på 1840-talet, fick
sin ädlaste och yppersta tolk i _K. V. A. Strandberg (Talis Qualis)_.
Född 1818 i Södermanland, där fadern var präst, kom han som student till
Lunds universitet. Bland sina kamrater där blev han snart känd och
värderad som skald. I djärva dikter, burna av en lidelse, som skapade
sig en ursprunglig och klangfull form, gav han uttryck åt tidens unga
känslor, däribland ock åt den sympati för de förtryckta folken, såsom
t. ex. det danska och det finska, vilken då kom så många svenska hjärtan
att klappa i raskare takt. Han ryggade ej ens tillbaka för att vid en
studentfest tämligen obehärskat angripa Tegnér, som ju i motsats till
Geijer allt mer utvecklat sig till en liberalismens motståndare. Ett
sådant angrepp måste naturligtvis i Lund betraktas som högmålsbrott och
blev måhända ej utan betydelse för Strandbergs akademiska bana.
Åtminstone inskränkte sig resultatet av hans studier till en obetydlig
juridisk examen, när han 1847 lämnade Lund. Han bosatte sig nu i
Stockholm, där han hade att kämpa mot ekonomiska svårigheter och nära
nog slet ut sig i arbetet för sitt och de sinas uppehälle. En tryggad
ställning erhöll han dock 1865, då han efter inval i svenska akademien
av denna utsågs till redaktör för Post- och inrikes tidningar.
Hans diktning utvecklade sig, sedan han lämnat Lund, till allt mera
mognad. Den ungdomliga, brusande häftigheten lade sig, tonen blev mindre
lidelsefullt utmanande, och behärskningen fördjupade hans känsla till
mera stilla innerlighet. Hans språk utmärker sig för ursprunglighet och
käckhet, där är malmklang i hans rytmer och hans ordskatt är av en
sällspord, stark och smidig, fägring.
Hans sista år fördystrades av sjuklighet, men döden kom plötsligt för
honom. Den 5 febr. 1877 fanns han sittande död vid sitt skrivbord.