_Ödmjuker_ er, när världen vill upphöja
till himlens rand er ära och ert mod!
_Ödmjuker_ er, när dårars knän sig böja
med rökelser omkring er ärestod!
Vad är det lov, varmed de eder hölja? 5
Vad är ert rykte, o, vad är ert namn?
Ett stoftgrand mer, som tidens vågor skölja
till glömska bort i evighetens famn.
_Ödmjuker_ er, när sann beundran sätter
kring edra tinningar sin ärekrans! 10
_Ödmjuker_ er, när frälsta mänskoätter
omgiva edra namn med evig glans!
_Ödmjuker_ er, och lägger kransen neder
uppå hans altar, som er kraften gav!
Till himlen blicker, och ödmjuker eder! 15
Sen, vad är världen? Glömda hjältars grav.
_Ödmjuker_ er, när kärleken vill flyga
från tusen skilda håll er famn emot!
_Ödmjuker_ er, när vana händer smyga
en blomstermatta under eder fot! 20
_Ödmjuker_ er, när i en krets av vänner
på hjärtats tungomål ert lov I sport!
_Ödmjuker_ er, när edert hjärta känner,
att det var gott och ädelt, vad I gjort!
_Ödmjuker_ er, när livets glädje rymmer, 25
när ärans lusteld en gång slocknar ut!
_Ödmjuker_ er, när levnadsdagen skymmer
och sista blomman dör för er till slut!
_Ödmjuker_ er, när ungdomshoppet sviker,
när himlens tuktan drabbar mer och mer! 30
När sista stjärnan från er himmel viker,
så varer glade, och _ödmjuker_ er!