Just som detta bref afgått, anlände från Cecilia meddelandet, att
man väckt åtal mot ett par af dikterna och att hennes bror råkat i
ett svårt depressionstillstånd. Det som tycktes ha berört honom mest
pinsamt var, att den som brottsligt sedeslös åtalade dikten utgifvits
i särtryck och såldes bland smutslitteraturen. Cecilia uppmanade mig
att med anledning af det inträffade skrifva till honom något, som kunde
hindra honom att hänge sig åt grubbel öfver den andel, han möjligen
hade i att människorna dels frivolt njöto af dikten, dels smutskastade
den.
Jag bjöd till att lyda henne och skref:
Den 10 okt. 1896.
— — — — — Jag såg af dagens tidning, att man konfiskerat boken.
Hvad jag tänkte? Jo, »Herre, tillräkna dem icke denna synd!» Jag
har ju ej läst den, men jag vet, att Ni ej kan skrifva något,
som människorna ej ha godt af att läsa. De ha någon skärfva i
ögat och någon tagg i sinnet, som gör att de se vrångt och känna
styggt. Däri ligger det.
Ni som är det finaste som finns, hur skulle Ni kunna mena något
ofint! Ingen i världen kan förmå mig att ens för bråkdelen af en
sekund lämna rum för skuggan af en tanke ditåt. Deras omdöme är
mig totalt likgiltigt i och för sig; det är ju så vanligt, att
store män födas för tidigt, men jag är ej riktigt säker på att Ni
kommer ihåg det just nu. Det måste väl vara så kan jag tro, för
att de ej skola omtöcknas af den rökelse en omogen samtid skulle
tända omkring dem.
Åh, hvad Ni skall växa er stor och stark på detta, större än
någon i något annat land! Ni är tillräckligt god för att vara
värd det, och tillräckligt ödmjuk för att kunna göra det. Jag
ligger öfver min Gud — Ni vet Han, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud
med böner, att Han låter sitt ansiktes ljus lysa öfver Er, så att
Ni må kunna se och förstå.
Ni vill alltså ej skicka mig boken. Ja, det får vara då, det är
väl ej meningen att man skall få allt hvad man vill. Jag skall ej
tala med Er mer i dag. Ni är kanhända trött — — — — — — —
Jag undrar, om någon känner så mycken glädje öfver någons
tillvaro, som jag öfver Er.
_I. B._
Gustaf Fröding blef allt sämre i den mån den sedliga animositeten mot
hans dikter växte. Tidningarna meddelade äfven, att de prostituerade
kvinnorna samlat sig utanför det hotell han bodde, då han för
rättegångens skull vistades i Stockholm, och att de bringat honom
storartade ovationer. Detta skulle emellertid enligt Cecilias ord, ha
varit nästan helt och hållet uppdiktat.
Från mina anhöriga kommo bref, som fyllde mig med harm och sorg. Min
närmaste vän däremot skref:
»Och konungen skall fatta mod
Ty många äro, som med honom lida
Och han är vis och är af hjärtat god
Och har en själ, som skapades att strida».
samt: »Jag vet nog, att du tänker på det, men jag vill säga dig, att
jag också gör det».
Jag kunde aldrig få ur mina tankar, hur han hånande förutsagt, att jag
en dag i förakt och sedlig harm skulle vända honom ryggen, och hvad jag
då svarat.
»Skall jag fråga honom, om han vill förlofva sig med mig denna svåra
tid?» skref jag till Cecilia. »Det torde kunna visa både honom själf
och de andra, att jag tror på honom. Jag håller honom mycket kär, det
vet du, och skulle jag välja mellan honom och alla andra, som stå mig
nära genom släkt eller vänskap, skulle hans vågskål falla ned så tungt,
att de andra, som slungades upp i luften, behöfde åratal för att hinna
ned igen. Men det oaktadt är det något högst opersonligt — nej inte det
— jag vet ej, hur jag skall få ord för det — kanske icke fysiskt är
bättre? Nej, det är lika dåligt. Hitta på något lämpligare ord själf
är du snäll. Jag menar, att jag ej behöfver tala med honom eller ens
vistas i hans närhet för att känna mig lycklig genom honom. — — — —»
* * * * *
Hon var den sista människa på jorden, skref hon i sitt svar, att vilja
inverka på människor i angelägenheter af det slag, mitt bref åsyftade.
Denna angelägenhet var en känslosak, men af så stor räckvidd i det
praktiska lifvet, att endast hennes bror och jag kunde afgöra, hvad
vi ville riskera eller ej. Men att fatta ett beslut i ögonblickets
entusiasm vore något helt annat än att bära konsekvenserna — alla de
tusen små vedervärdigheter, som det dagliga lifvet bjuder en i kontakt
med andra människor. Och dessutom kunde det hända, att det som jag
tänkte skulle närma mig till honom, komme att hindrande ställa sig
emellan oss.
Min oförmåga att reda ut halten af mina känslor för hennes bror, sökte
hon afhjälpa genom att säga mig, det hvarje känsla, som är äkta, har
just det mått af fysiska och psysiska beståndsdelar, som gör, att den
kan kallas så. En öfverdrift åt endera sidan — och den blir osund och
osedlig. Den kvinna, som kände sig förnedrad i stället för höjd af den
känsla, hon hyste för en man, hade säkerligen någon kroppslig eller
andlig skavank.
Men kärleken i alla former vore dock den starkaste af alla makter och
föraktade kloka föresatser. En tillgifvenhet, som intet fordrade, torde
ej finnas på vår planet, och när krafvet på ersättning så ej fylldes,
stode man där ensam med den stora missräkningen, ångrade offret och
fylldes af missunsamhet mot lifsglädjen hos andra.
Ej alltid går det så illa, tröstade hon, men lidande bringar det
förvisso. I hvarje fall hade hvar och en rättighet att göra med sig
själf efter godtfinnande, ja, äfven rätten att fördärfva sig själf
tillerkände hon en människa, då det skedde efter mogen öfverläggning.
Omkring dem var bråkigt, men hennes bror var nu så utanför allt utom
sina egna idéer, att han ej stördes däraf.
* * * * *
Detta bref var mig rätt svårfattligt. Hur skall man kunna afgöra, om
ens känsla innehåller just det godkända måttet af andliga och fysiska
beståndsdelar? Hvem äger väl ett profrör, i hvilket jag kan afläsa
halten af det, som med längtans alla trådar knyter mig vid Gustaf
Fröding. Månne ej blott den, som skapat mig — den som nedlagt känslan
för honom i mitt hjärta, den som länkat min väg i oro, pina och glädje
in i hans?
Efter en dags öfvertänkande skref jag:
— okt. 1896.
Kära Cecilia.
— — — — Ja, om du gåfve mig en million, och jag är hemfallen åt
penningbegär, skulle jag ändå ej kunna ge dig ett tillförlitligt
svar på om min känsla för din bror är hvad du menar med äkta. Jag
kan ej bedöma den saken själf. — — — —
Enligt gängse skick och bruk skall man ju fästa en sådan
förfärligt stor vikt vid att den person man håller af skall
måla skäppan full åt en tillbaka. I detta fall emanciperar jag
mig, jag är fullkomligt nöjd som det är. Kanhända beror det på
kännedomen om, att han ingenting har att ge. Jag tror, att om han
kunde hysa en stadigvarande varm känsla för en annan och denna
andra vore inom räckhåll, jag skulle kunna tvinga mig till att ej
tänka med och för honom så som jag nu gör. Jag vet det ej, det är
förresten en tanke, som först nu rann upp i min hjärna. — — — —
Då jag ville och vill binda mig vid honom, så är det ett beslut,
som jag allt fortfarande håller på. Jag visste, redan då jag
skref till dig allt hvad det skulle föra med sig, har läst och
hört det mer än en gång.
Men du — mycket som ser tungt ut för en annan, är lätt för den
som bär det. Jag har hållit af honom rätt länge och har haft
tillfälle att känna, om det är något jag kan skaka af mig. Det är
ej mig det är fråga om. Jag är klar, men ej han. Han skall kanske
ta det som ett slags offer å min sida, och det vore det inte
alls; då det är något man håller af, blir det ordet oanvändbart.
Han skulle ta det så, därför att han ej har något att ge mig som
gengåfva. Jag ville ha min ställning till honom sådan att jag,
om någonting inträffar, kan utan att man tycker sig ha rätt och
plikt att hindra det, göra lejda händer öfverflödiga. Det är ju
klart att det efter utgifvandet af dessa hans dikter blir svårare
för mig att resa till honom, ehuru jag naturligtvis kommer att
göra det i hvilket fall som helst.
— — — — Jag vet ej när jag skrifver till honom, men att jag gör
det är jag öfvertygad om. Jag gör nästan alltid hvad jag vill,
såvida jag ej direkt vet, att jag därmed plågar den jag håller
mycket af. — — — —
— — — — — — — — — —
din _I. B._
Rättegången fortsatte och med den äfven fasan hos en stor del af
publiken öfver Frödings sedeslösa diktning. Mitt sinne var i stor
ängslan för honom, och ett bref från Uppsala ökade än ytterligare min
oro.
Gustaf Fröding hade ej åtföljt sin syster till Uppsala då sessionen
var slut, utan kvarstannat i Stockholm och varit osynlig för sina
vänner. Om han nu ej sparade sig, utan blefve sjuk och försummade nästa
sammanträde, hade man att vänta ny uppståndelse.
Cecilia uppmanade mig enträget, att innan jag fattade något förhastadt
beslut rörande hennes bror läsa dennes senaste dikter. Inte hvem som
helst kunde se sanning och nakenhet i ögonen och ändå lefva. Och den,
som stode Gustaf Fröding nära, måste vara beredd på idel strid, oro
och stor isolering. Hon slutade brefvet med den förmodan, att min
brefväxling med hennes bror och henne helt visst ej räknades mig till
rättfärdighet på respektabla ställen, men genom varningen på skogsvägen
sista dagen af min Utövistelse hade hon ju beredt mig på hvad som
skulle komma. I denna sak fick jag handla, som jag själf fann för godt,
hon ansåg ej för sin skyldighet att hindra mig. — — — —
* * * * *
Några dagar därefter lät hon mig veta, att han kommit till Uppsala.
Hans tillstånd var då mycket betänkligt, och han hade ej velat
återvända hem utan hade tagit in på ett hotell, där hans sjukdom
förvärrades. Omsider hade hon fått honom att flytta in i sitt rum och
hoppades, att han nu var på bättringsvägen. Men ännu var han mycket
klen och låg i en sorts dvala, afbruten af hetsiga sinnestillstånd.
Några bref hade han ej kunnat läsa — mitt låg obrutet bland en mängd
andra som hon lagt undan, för att de ej skulle försvinna i villervallan.
Den inträffade krisen var den, som hotat redan på Sandhamn, men som han
under denna oroliga tid genom en stor viljeansträngning hållit tillbaka
för att ansvaret i tryckfrihetsmålet ej skulle falla på andra. I samma
ögonblick Bonnier var skild från målet, voro Gustaf Frödings krafter
uttömda, och det föreföll, som allt då gjorde honom detsamma.
Jag dröjde en dag och fann sedan lämpligast att afsända det bref,
som någon vecka legat färdigt. Kanske kunde det åtminstone för ett
ögonblick rycka upp honom ur den dvala, hvari han försjunkit. Han måste
till hvarje pris visa sig inför rätten på den utsatta dagen. Om ej,
skulle man törhända ta den sjukdom, som hindrat honom att infinna sig,
till förevändning att stämpla hans dikter som framsprungna ur vanvett.
Och då han afsett dem till att säga människorna något för deras
frälsning betydelsefullt, hur skulle ej detta sedan för all framtid
fräta på hans sinne!
Hans svar kom omgående. Tänk, att jag vågade något sådant som att
koppla mitt namn vid hans dessa tider? undrade han. Det var så lustigt
morskt, och fastän det visserligen var outförbart, gladde han sig dock
åt den lilla krabat, han hade nere i Skåne.
Jag kände mig öfver all beskrifning glad åt den ljusning i hans sinne,
dessa rader läto mig ana. Kanske skulle han återvinna kraft och mod,
innan den ödesdigra lördagen randades. Ett bref från Uppsala styrkte
mig i denna förhoppning.
Han är nu bättre på alla vis hette det, men helt säkert förestode
stora svårigheter vid att förmå honom att stiga upp, så att han var
redo att försvara sig vid rätten, så klen och ointresserad af allt,
som han likväl ännu visade sig vara. Ett meddelande följande dag ökade
min glädje med att säga mig att hans förbättring alltjämt fortskred,
han låg visserligen till sängs och var fortfarande mycket matt, men
hade rökt en cigarr, hvilket man tog som ett godt tecken, då han de
föregående dagarne ej ens haft smak för denna njutning.
Inuti detta meddelande låg utan någon som helst motivering följande
urklipp ur en tidning.
Troer Du at Du fatter en Digteres Bryst?
Der svulmer det mer end i Bølgens Gang,
Der findes jo Kilden til hver en Sang,
Der voxer Blomster med evig Duft,
Der brænder det ud den kjølende Luft,
Der kjæmpe Aander i Længsel og Lyst,
De kjæmpe med Døden dybt i hans Bryst.
En sändning filtar och diverse, som Cecilia beställt från Skåne, råkade
dessa kritiska dagar ankomma till Uppsala. Af en ren händelse tilldrog
den sig Gustaf Frödings uppmärksamhet, och han anhöll i ganska olämplig
ton, att jag per omgående skulle skicka honom räkning på sändningens
innehåll.
Kraftigt återgäldande andan i hans bref, upplyste jag honom, att jag ej
handlade med omskrifna varor och att dessa voro en affär mellan Cecilia
och leverantörerna.
Cecilia förmanade mig med anledning häraf att aldrig ta det så hetsigt
med honom. Hur kunde jag tro, att jag någonsin skulle kunnat hålla
ut i hans närhet, menade hon, om jag lade vid mig alla ögonblickliga
stämningar, som flyga genom honom. Hon hade ju många gånger sagt mig,
att han ej alls var lätt att lefva tillsammans med. Just nu var han
totalt öfverretad och kunde blott med möda förmås att sysselsätta sig
med rättegången.
Hon sände mig hans försvarsskrift till rätten. Till henne kunde jag
skrifva när och hur jag ville; gent emot henne var ingenting förändrat,
men glad var hon, att ingenting blifvit uppgjordt mellan G. och mig,
det hade, ansåg hon, blott blifvit en fortsatt pina för mig, då jag ju
ännu ej var nog tränad.
Sista Stockholmsresan hade varit ganska pröfvande. G. hade legat till
sängs och endast stigit upp för att visa sig vid rätten, hvarpå han
rest till Uppsala, där han åter genast lagt sig till sängs.
I nästa meddelande erfor jag, att äfven den senaste Stockholmsresan
gått bra, men att dessa pröfvande resor ännu ej voro slut, utan hotade
att fortsätta en lång tid framåt. G. försatte de i ett miserabelt
humör, och han skref sannolikt bref till höger och vänster och stötte
sig med folk, alldeles som han gjort med mig. Stämningen mot G. i
Stockholm och Uppsala var den allra vänligaste i alla läger utom de
religiösas, och komme han att fällas af juryn, blefve det förmodligen
stor skandal.
Någon vecka därefter just då jurymålen utfallit frikännande,
underrättades jag, att Gustaf Fröding försvunnit på det vanliga viset.
Han hade vägrat att åtfölja sin syster hem och ej ens gifvit sig tid
att afvakta juryns dom, ja — visste kanske ännu ej, hur den utfallit.
Man vågade ej uppsöka honom, han skulle då säkerligen resa längre bort
eller begå någon exentricitet.
Den enda lättnaden i all den ångest dessa meddelanden framkallade var,
att jag därtill ej behöfde känna mitt sinne svida af sorg öfver min
bristande fördragsamhet med hans öfverretade lynne. Den saken var dess
bättre redan utagerad, och jag hade sedan dess då och då haft bref från
honom, hållna i den gamla vänliga tonen. Men det bref, däri han bad om
förlåtelse för de sårande ordalag han användt, kom mig att så blygas
öfver det småsinne, jag lagt i dagen, att jag ej ansåg mig värd att
behålla det, utan genast kastade det på elden.
Länge behöfde jag ej gå i ovisshetens pina, redan efter två dagar
lugnades jag med att Gustaf Fröding befann sig i sitt hem. Han var
fortfarande dålig, och de häftiga svängningarne i lynnet voro inga goda
tecken, — än öfvermod och retlighet, än nedslagenhet och själfplågande
föreställningar. För tillfället låg han till sängs, och man hade sökt
skaffa honom ro medels morfin och kloral. Han hade nervskakningar och
andnöd samt led af hvad han kallade tomhet i hjärnan. Mitt bref hade
han läst i ett par repriser och skrattat åt något, jag berättat däri.
I det bref jag ett par dagar därefter erhöll från Gustaf Fröding,
tycktes hans sinne på nytt marteras af den åtalade dikten. Att denna
utgifvits i särtryck och sålts bland smutslitteraturen föreföll honom
som ett grymt gyckel af den, som vid diktens koncipierande sändt
sångens genius ned till honom och därvid ingifvit honom en stark
förnimmelse af renhet och sundhet.
»För tillfället håller jag på att experimentera med mig själf i det
erotiska» slutade han, »och vet ännu hvarken höger eller vänster».
Dessa ord oroade mig en smula, då jag med anledning af dem fruktade,
att han åter skulle ge sig ut på riskabla äfventyr i Stockholm.
Ett bref från Cecilia släckte mina farhågor med afseende härpå. G. var
rätt kry, skref hon, men led alltjämt af mattighet och gick nästan
alltid till sängs vid sextiden på kvällen. Ett bref några dagar senare
berättar, att han stigit upp och äfven i det närmaste återvunnit sin
jämnvikt till själen.
Då julferierna inträffade reste jag till Åmål öfver de första
helgdagarne, och efter ett kort besök hos min närmaste vän fortsatte
jag till Uppsala. Gustaf Fröding mötte mig, och de dagar, som nu
följde, hade knappt någon skuggsida. Han skämtade från morgon till
sena kvällen utom de stunder vi idkade, hvad han benämnde gemensamma
litteraturbetraktelser.
Han visade sig som en förträfflig lärare och fördjupade mina tämligen
grunda insikter i detta ämne. Det var under denna tid, han lärde mig
älska Heine, hvars gyckel och ironimättade poesi jag ditintills föga
uppskattat. Gustaf Frödings röst, som i dagligt tal lät släpande och
entonig, fick då han deklamerade den allra härligaste klang.
Cecilia var Goethedyrkare och föraktade vårt Heinesvärmeri, men vi
skrattade åt hennes förakt och läste om och om igen »Donna Clara».
Heines Harzreisebref var oss också en källa till stor förnöjelse, och
när vi tröttnat på dem, gingo vi till Lenaus smekande naturdikter eller
kastade oss öfver Aarestrup. Om sina egna arbeten talade han sällan —
blott en gång nämnde han den åtalade dikten. »Jag vet, att jag kan göra
den bättre en annan gång», sade han, »och då skall ni få läsa den, men
ej förr».
Den spänstighet och det lefnadsmod han visade fyllde mig med stor
fröjd. Hans glädtighet var så sprudlande, att den nästan hvarje dag
tvingade honom till nya skälmstycken mot mig. Cecilia däremot tycktes
han ej våga sig på.
Under våra halsbrytande lärdomstäflingar upptäckte jag mig äga ett
starkt försprång i geografiska kunskaper, och då han en dag slutat
en längre föreläsning i litteratur, under hvilken han med låtsad
skrytsamhet påpekat sin öfverlägsenhet i detta ämne, begärde jag ordet
för att i någon mån söka utfylla hans beklagliga brist på kännedom om
våra upptäcktsresande.
Han åhörde mig aktningsfullt och frågade sedan, hvad jag visste om
detaljerna vid upptäckten af Grönland.
Jag fann det rådligast att ej simulera någon som helst kunskap härom,
och min okunnighetsbekännelse mottogs med retsam försmädlighet. I en
ton så säker, att den betog mig all kritik, började han därpå namngifva
de vikingar, som färdats dit och skildrade liffullt och ledigt deras
bedrifter.
»Hvad hette Grönlands dåvarande höfding?» inföll jag ifrigt.
»Hundmane Skatrötäggson», svarade han utan att blinka.
Detta vanvettiga namn sprängde med ens den kedja af lögner, hvari han
hållit min uppmärksamhet fången.
»Nu narras han Gustaf Fröding!» utbrast jag både retad och road. »Det
är osanning alltsammans från början till slut, och det är minst sagdt
skamligt!»
»I sådana ordalag adresserar man sig ej till en skald af Guds nåde
och »Enkel upplaga af Vår Herre» äfven om han blifvit åtalad för fult
skrifsätt», förmanade han. »En skald narras aldrig, han diktar — han
far aldrig med lögn, han far med fantasi. Kom ihåg det, lilla Ida
Bäckmann, och bjud till att hysa respekt för skön konst, äfven då den
antar motbjudande former!»
Hans själfironi afväpnade min harm, och jag lät honom flera dagar njuta
af den godtrogenhet, hvarmed jag åhört Grönlandsäfventyret.
Jag reste ned till Skåne, vintern förgick, och så kom våren 1897.
Underrättelserna från Uppsala hade varit relativt goda. Min oro, att
Gustaf Fröding skulle känna sig plågsamt berörd af några uppläsningar,
som höllos för insamlande af medel till ett minnesmärke öfver honom,
lugnade han genom att skrifva:
»— — — — — jag är ej ond på N. L. heller, fast hon redan börjar
tänka på minnesmärke efter mig. I tidningen Fyris var det redan
i höstas tal om »kungssorg» efter mig, så att jag är van vid att
vara afliden, och det var ju i alla fall hyggligt af fr. L. att
slå ett slag för mig. — — — —»
Från Cecilia erhöll jag i början af mars ett bref, som gaf mig
åtskilligt att tänka på. Gustaf Fröding hade rakat skägget af sig,
skref hon, och gick omkring och yfdes öfver att han såg ung ut. Hans
tillstånd hade nu så förbättrats, att hon ofta gick och bar på den
tanken, att han kanske skulle bli alldeles frisk. Det är klart, menade
hon, att han borde gifta sig och att han behöfde en hustru på alla
sätt, men utom det att han själf ej alls ville eller kunde tåla någon
sorts band, så återstode också den etiska sidan af saken, om det vore
rätt för en familj med ett sådant arf som hans att fortplanta sig
vidare. Det kunde man ej ha hjärta till mot sina ofödda barn, och
detta skäl vore helt säkert det för G. afgörande.
Dessutom funnes väl den kvinna ej skapad, som skulle kunna uthärda ett
samlif med honom. Han var mild och rättvis, vänlig och finkänslig, men
han kände detsamma för en människa han aldrig sett, ja, för den som
lefvat för tusen år sedan som för sina närmaste, och så pass trodde
hon sig känna kvinnorna, att hon visste, det ej ens den allra bästa
skulle finna sig däri. Och ju mer hon hölle af honom, desto olyckligare
skulle hon bli. Att han likväl hade behof af en sådan kvinnlig ömhet,
därom var hon öfvertygad, äfvensom att han själf kände, att han
ingenting hade att ge igen samt att detta var orsaken till mycket af
hans lidande. I alla fall gjorde han rätt, tyckte hon, fast man ju
ibland kunde önska, att det vore annorlunda. Dock stode formerna för
förhållandet mellan man och kvinna nu för tiden på så vacklande grund,
att den hade det lugnast, som var ensam. Men detta borde ej hindra en,
som var ung och frisk att ge sig i leken, menade hon.
Hennes ord tycktes mig den ena stunden syfta på något särskildt och
den andra blott röra sig i mera allmänna ordalag. Sedan jag betänkt
mig några dagar, skref jag ett svar, hvilket hon skänkte sitt gillande
för det förnuftiga sätt, hvarpå jag enligt hennes åsikt uppfattat
äktenskapet.
Så snart mina ferier började, skulle jag resa till Uppsala och motsåg
detta med stor glädje. Cecilia, som en längre tid varit klen, ämnade
sig i början af juni till Stockholm för att rådfråga läkare, hvarför
det blef öfverenskommet, att vi skulle mötas i hufvudstaden och sedan
följas åt till Uppsala. Den rådande hettan hade emellertid gjort henne
orolig för Gustaf Fröding och oviss, huruvida hon ens för några dagar
kunde lämna honom.
I Stockholm mötte mig underrättelsen, att Gustaf Fröding sedan några
dagar försvunnit och att man ingenting kunde veta om utsikterna för den
närmaste framtiden. Kände jag det lugnare att vistas i Uppsala, skulle
jag komma, men jag fick bereda mig på allehanda och stålsätta mina
nerver.
Cecilias ansikte bar sitt vanliga lugn, då hon följande dag mötte mig
vid stationen i Uppsala. Hon åtföljdes af ett ungt skaldeämne, som
förärade oss hvar sin bukett hvitsippor. Var min glädje öfver gåfvan
synnerligen lam, var dock hennes desto lifligare, och det väckte min
förundran, att hon under närvarande förhållanden ägde känslor till
öfvers för sådant.
»Ännu har jag ej funnit honom», sade hon omsider, sedan vi en lång
stund konverserat i likgiltiga ämnen. »Han for först till Stockholm
och låg där på flera illa renommerade ställen, men jag har säkra
underrättelser, att han redan rest därifrån och hit».
»Har du haft polisen i rörelse?» frågade jag, förvånad att min stämma
ljöd lika lugn som hennes.
»En god vän har hjälpt mig», sade hon undvikande.
Redan samma kväll meddelade man oss, att Gustaf Fröding vistades på
hotell Svea. Han hade uppgifvit sig vara kandidat, men ingen hade
kommit att fästa sig vid hans namn. Han hade hela tiden legat inne på
sitt rum, och först för några timmar sedan hade man gissat, hvem han
var.
Cecilia ville ej, att vi skulle besöka honom förr än nästa dag. Hon var
för trött, sade hon.
Morgonen grydde, och det blef middag, innan Cecilia fann lämpligt
att gå till hotellet. Hans spritbegär hade upphört, och han var
fullständigt redig, men så utmattad, att han blott med största
svårighet kunde sitta uppe. Endast Cecilia fick komma in i hans rum,
och han ville ej på några villkor tillåta mig att se honom. Han var
alldeles för ful, sade han. Emellertid lofvade han slutligen att
återvända hem, hvilket lämpligast skulle ordnas så, att vi gingo i
förväg, hvarefter hans vän K. sedermera afhämtade honom.
Cecilia lät mig tillse, att hans rum blef i allra bästa skick, och nu
väntade vi blott på vagnen. Skulle väl K. få honom med sig, eller månne
han ändrade sig i sista stund? Hvad än Cecilia tänkte härom, förblef
hennes ansikte lugnt, och hon lyssnade rätt road till de beskrifningar
från Skåne, hvarmed jag utfyllde väntetiden. Omsider hördes bullret
af vagnshjul, och en droska stannade utanför vår port. Jag lämnade
fönstret, där jag tills nu stått — jag vågade ej bli frestad att se på
honom, då han steg ur vagnen.
Till min sista stund skall jag minnas ljudet af hans tunga steg och
det slocknande i hans stämma, då han talade med sin vän. Jag skyndade
in i mitt rum, ifall han möjligen skulle pinas af att veta mig vara i
närgränsande.
Om några minuter inträdde Cecilia, och vi växlade ett leende. Jag
förstod, att det betydde: »Hvilken stor lycka för oss båda är det
ej att nu åter ha honom hemma!» och lyssnade sedan ifrigt till de
anordningar hon föreslog för natten.
»Jag är för trött och kan ej mer, därför får du vaka i natt», sade hon,
»men akta dig väl, att han ej får se dig — det kunde då hända, att han
gjorde sig själf något ondt».
»Om jag hör, att han går ut, skall jag då följa efter honom?» frågade
jag.
»Nej, du skall blott gå in och väcka mig — och nu godnatt!»
Hon kysste mig ömt, och jag var ensam.
Mellan mitt rum och Gustaf Frödings låg förmaket och mellan mitt
och Cecilias matsalen, hvilken liksom Gustafs rum ledde direkt till
tamburen. Jag lade mig fullt påklädd ofvanpå min säng, men vågade ej
somna, ty nästan hvarje ögonblick inbillade jag mig, att jag hörde
honom gå ut genom tamburdörren. Cecilia hade tillsagt, att denna ej
fick reglas, emedan det kunde reta honom, och helt säkert hvar femte
minut smög jag mig fram till mellandörren för att uppfånga ljudet af
hans andehämtning. Slutligen hittade jag på att lägga säkerhetskedjan
för låset, hvilken anordning ej blott lät mig tydligare höra, om
han skulle gå sin väg, utan äfven gjorde det möjligt för mig att
kontrollera, om han var inne, ifall min ängslan skulle komma mig
att misstro min hörsel. De närmast följande minuterna efter detta
arrangemang voro relativt lugna, men snart råkade jag ut för oron,
att han kanske försökte döda sig inne i sitt rum. Jag svepte en filt
omkring mig och lade mig utanför hans dörr.
Den lugna, jämna andehämtningen därinifrån kändes välgörande att lyssna
till, och min fantasi sysslade oafbrutet med hans glädje att vid
uppvaknandet se sig hemma. Sprit fanns ingen till hands, men Cecilia
hade lagt fram sömnpulver, för den händelse han ej skulle få ro, och
jag fröjdade mig åt att det kanske ej skulle behöfva anlitas. Plötsligt
hörde jag Gustaf Fröding resa sig upp. Som en vind flög jag in i mitt
rum och gömde mig i de långa sänggardinerna. Jag hörde honom öppna
dörren till förmaket, och snart var han inne hos mig. Hans steg ljödo
så tunga, att jag tyckte hela huset gungade.
»Hon var här, jag kände det alldeles bestämdt», mumlade han.
Gardinerna voro lyckligtvis ogenomskinliga, och jag stod vid sängfoten,
inrullad i vecken af dem. Genom en liten rispa kunde jag se honom,
och i sin långa nattrock med rep om lifvet föreföll han mig som en
botgörande gigant.
»Lilla Ida Bäckmann!», sade han vekt, — »det enda riktigt goda jag
kunde göra vore att befria henne från lifvet. Hon skulle ej vägra att
dö, det förstod jag, då jag i julas läste Byrons Jephta för henne».
Jag lyssnade andlöst. Var det väl detta, som låg under Cecilias ord,
att finge han se mig, kunde han göra sig något illa? Ej så att jag
fruktade, det han ens skulle kröka ett hår på mitt hufvud, men han
skulle kanske sedan låta det gå ut öfver _sig_, att hans kraft ej
räckte till att utföra, hvad hans godhet mot mig ingaf honom.
Han lyssnade, liksom väntade han, att jag skulle svara honom, och för
hvarje ögonblick stegrades min fruktan, att gardinen skulle skakas af
mitt hjärtas slag och röja mig.
»Besynnerligt», sade han därpå, »jag måtte ha misstagit mig. Hon är ej
här — inte tror jag, att hon rest bort, kanske bor hon på ett hotell.
Lika godt ...» — han tog sömnpulvret, som stod på förmaksbordet, och
gick in i sitt rum.
Följande dag fördes han till akademiska sjukhuset, emedan Cecilia ej
ansåg sig kunna vårda honom hemma.
Under en veckas tid fick jag sitta i korridoren utanför hans dörr de
stunder, Cecilia besökte honom på sjukhuset, emedan han enligt hennes
utsago ännu ej ville tillåta mig att se honom. Min dag svängde kring
dessa besökstider, visserligen berättade ej Cecilia mycket från dem,
och ej heller besvärade jag henne med ingående frågor, men jag fick
likväl då vistas under samma tak som han, se dörren som ledde till hans
rum och sköterskorna, som vårdade honom. Hemma talade vi sällan direkt
om honom, men väl om hans dikter och diktkonsten i allmänhet. Blott en
enda gång häntydde Cecilia på mina känslor för hennes bror.
»Jag skulle aldrig stå ut med att ha dig i min närhet, om du ej vore,
sådan du är», sade hon. »Scener och tårar är outhärdligt. Du sysslar
med handarbete åt Gustaf och småskämtar». Hon smekte mitt hår, och jag
drog hennes hand till mina läppar.
»Kan scener med tårar och svimningar ge något som helst uttryck för en
sorg som vår?» undrade jag.
»Nej, men jag var till en början ej säker på att du fattat den så»,
sade hon, hvarpå vi öfvergingo att tala om annat.
En rödhårig sköterska hade fattat särskildt intresse för mig och tog
sig för att utfylla min väntetid med att visa mig nyintagna sjuka.
Rädd för Gustaf Frödings skull att stöta mig med henne, vågade jag ej
afböja denna inbjudan, hur osmakligt det än förekom mig att antaga den.
En dag medan jag väntade på Cecilia, kom hon fram och började tala om
hvarjehanda, slutligen sade hon: »Det är bra synd om fröken Fröding,
att hon skall ha en sådan bror».
»Det tror jag inte, hon tycker själf», svarade jag litet stelt.
»Det gör mig allt för ondt om henne, för att jag skulle vilja låta det
komma till hennes öron», fortfor hon, »men han är så rå och cynisk, att
man rent af blygs att beskrifva det, och man har mycket svårt att få
en nattsköterska, som vill underkasta sig vidrigheterna att vaka inne
hos honom. Han försöker gripa tag i en, ser ni, och säger alla möjliga
otäckheter åt en — själf är jag rädd för honom som för den Onde».
I detsamma öppnades dörren, och Cecilia kom ut. Jag sprang emot henne
och grep hårdt hennes hand.
Hon betraktade mig oroligt. »Har den rödhåriga åter visat dig en
fosforsförgiftad?» frågade hon. »Du har alldeles för svaga nerver att
se sådant».
»Nej, nej», sade jag och sökte tala lugnt. »Kanske kom jag att tänka
på, hvad hon visade mig i går, då jag nu återsåg henne, och det kom
öfver mig en plötslig och mycket stark längtan efter dig».
Hon smålog och menade mig vara bland det mera impulsiva, hon påträffat.
Kosta hvad det ville, skulle jag förtiga för Cecilia den rödhårigas
ord. Det var nog, att jag plågades af dem — för en förödmjukelse kunde
jag väl skona henne, om jag riktigt stålsatte min vilja.
Hela vägen hem rufvade jag på hur jag skulle komma in till Gustaf
Fröding, och i allt hvad jag sade och gjorde, hörde jag gnyet af denna
önskan. Det träffade sig redan samma eftermiddag så lyckligt, att
Cecilia kände sig för trött för det sedvanliga aftonbesöket, och som
hennes bror behöfde något i linneväg för natten, bad hon mig bära det
till sjukhuset och lämna det till sköterskan.
Jag sände en tacksamhetens suck till Gud. Jag skulle aldrig vågat
föreslå Cecilia att få gå in i hans rum, hur viktigt jag nu än tyckte
det var att komma till tals med honom, utan hade tigande måst vänta,
tills hon ansett det lämpligt. En sköterska kunde jag obesväradt be att
bli insläppt, och det vore väl föga antagligt, att hon skulle vägra.
Jag tänkte stilla öfver detta, medan Cecilia slog in paketet, men
aktade mig att låta någon särskild ifver förmärkas.
»Du behöfver ej skynda dig tillbaka», sade hon vid afskedet, »jag är
trött och tänker sofva länge».
Jag tillryggalade raskt vägen till sjukhuset. Det mötte intet hinder
att bli insläppt till honom, och litet anfådd stängde jag dörren bakom
mig. Hans ögon hade ett underligt uttryck, ondskefullt och förtvifladt,
och aldrig hvarken förr eller senare har jag sett ett leende likt det,
som nu förvred hans läppar.
»Är det du, lilla Ida Bäckmann, som på detta sätt glider in i
Demiurgens borg?» sade han. »Kom fram till mig, då nu gudarne en gång
skickat dig hit».
Han mätte mig från hufvud till fot med en blodsprängd blick. »Åh, ja i
sitt slag inte så illa», utlät han sig kritiskt.
Jag böjde mig fram och strök honom öfver pannan. »Gustaf, hör mig!» bad
jag.
Hans läppar skälfde, och han tog min hand. »Är du ej rädd för mig?
Springer du ej undan, förstår du då, ser du då inte, att jag är farlig?»
»Gustaf», sade jag brådskande, »är det något förfärligt, som rör sig
inom dig och tvingar sig fram på din tunga — något som låter syndigt
och förskräckligt — säg det till mig nu strax, säg på en gång så mycket
du kan få fram, men säg det _blott till mig_ och låt det gå fort ...
någon kan snart komma, och den kan bli rädd för ditt tal».
»Törs du kyssa mig?» sade han.
Jag böjde mig ned och kysste honom.
»O, du norrskenets dotter med en isbjörn till fader!» suckade han och
granskade mig på en armslängds afstånd. »Förstår du, att detta namn
passar dig bäst af alla?» Han såg gäckande på mig.
»Nej, men jag tror dig gärna, och det låter vackert, då du säger det»,
sade jag.
»Ja, svalt åtminstone», fortfor han skrattande. »Ser du denna skråma på
handen?» han pekade på en repa. — »Vet du, hur jag fått den? Jo, jag
försökte gripa fatt i den rödhåriga, jag ville känna på hennes armar,
men hon slet sig lös, och jag rispade mig på en nål i hennes förkläde.
Nå — du blir ju inte ens en gång röd, och dina ögon bli hvarken
eldsprutande eller svarta! Hvad skall jag väl tänka om din moral, lilla
Ida Bäckmann?»
»Du, Gustaf — säg nu med en gång något riktigt fult, så är det öfver,
tills de komma in med din kvällsmat», vidhöll jag utan att akta på hans
inpass.
Han lade handen öfver ögonen, tog så åter bort den och såg på mig.
»Så frimodig du står där och så liten!» sade han vekt. »Tror du väl,
att du kan höra det — och sedan glömma? Men sitt då här, och låt mig se
dig i ögonen, så att jag märker, om jag skulle skada dig».
Jag satte mig ned på sängkanten och knäppte mina händer omkring hans
arm. Åter glänste det till något hädiskt i hans ögon, och jag bad till
Gud att nu kunna vara just sådan, Gustaf Fröding behöfde mig.
»Har du vackra armar, välskapadt bröst och präktiga ben?» sade han.
Under bråkdelen af en sekund kände jag ett hart när oöfverkomligt begär
att skratta, men lyckades kväfva det.
»Jag kan tyvärr ej lämna dig något svar härpå», sade jag, »det är
något, som jag aldrig kommit att tänka öfver».
»Hmn», sade han, och det hånfullt trotsiga draget kring hans läppar
försvann. »Jaså, du har aldrig tänkt öfver det. Ser du», — och nu
följde en detaljerad beskrifning på hur kvinnans kropp borde vara
beskaffad för att anses välskapad. »Är din kropp månne sådan?» slutade
han.
»Det har aldrig någon talat till mig som du nu», sade jag, halft
ursäktande, »jag har aldrig reflekterat öfver mig själf i den
riktningen och står svarslös af ren okunnighet».
Den motvilja mot själfva ämnet, som antagligen skymtade fram i min ton,
kom honom att småle.
»Det är helt naturligt, att du skall finna mitt tal och mina frågor
en smula otillbörliga», medgaf han, »men det är kanske blott en vana,
att de förefalla så. För min del är jag så grundligt uppledsen att
höra talas om en människas vackra ögon, hår, läppar etc. samt hennes
charmanta hufvud och goda hjärta, att det är mig en verklig lisa att få
tala om lungor, njurar, tarmar o. s. v. Hvarför kan man inte ha rätt
att uppställa samma fordran på skönhet hos dessa organ som exempelvis
hos ögonen?»
»Jo, däri kan du nog ha rätt», bekräftade jag. »Låt oss då i stället
tala om vår stora, vackra, bruna lefver — och lungorna sedan!» Jag teg
ett ögonblick eftersinnande. »Räck genast ut tungan Gustaf», fortfor
jag lifligt, »jag vill se, om jag finner den tillräckligt skön för att
med bibehållen själfaktning kunna fortsätta att hålla af dig!»
Han lutade sig mot kuddarne under det hjärtligaste skratt. »Jag skulle
inte vilja sälja dig för den allra blankaste speciedaler», förklarade
han, och blicken, som nu hvilade på mig, var fri och klar.
»Jag fruktar, att jag måste gå», sade jag. »Cecilia kunde bli missnöjd,
om jag stannar längre».
»Är hon elak mot dig?» frågade han.
»Nej, — inte precis ...» sade jag, undrande öfver att tungan svek mig,
då jag ville säga honom, att hon var det kärleksfullaste på jorden.
»Vet du», fortfor jag listigt, »jag skulle tycka, det vore mycket
snällt af dig, om du ibland läte mig komma hit .... hon kan lätt nog
bli trött på mig».
»Det ligger i hennes förmåga att vara mycket elak, och jag skall ta dig
hit till mig», sade han beskyddande, i det han fumligt hjälpte mig med
ytterkläderna. »I morgon kommer du, inte sant?»
Jag nickade gladt och dansade hem.
Cecilia gjorde ingen som helst anmärkning, då jag berättade henne, att
jag varit inne hos Gustaf, hon frågade blott, om hans ögonhvita var gul
och blodsprängd.
»Hur har han varit i natt?» frågade jag helt tyst hans andra sköterska,
då vi dagen därpå besökte sjukhuset — den rödhåriga afskydde jag
alltför mycket för att kunna tilltala henne.
»Underbart lugn och stilla», svarade hon, och tacksam mot allt i hela
universum följde jag Cecilia in i hans rum. Gustaf Frödings ögon
glittrade mot mig bakom pince-nezen, och samtalet mellan oss alla tre
blef synnerligen lifligt.
»Jag väntar dig i afton», sade han till mig, då vi reste oss upp för
att lämna honom.
Dagarne förgingo, och hans förbättring fortskred. Cecilia åtföljde mig
i regeln blott vid förmiddagsbesöket, under eftermiddagen voro Gustaf
Fröding och jag merendels ensamma.
En dag promenerade vi omkring i sjukhusets korridorer, och som han ännu
var ganska matt, hade han till stöd lagt sin arm omkring mina axlar. Vi
voro inbegripna i muntert samtal och mötte därunder en af läkarne, som
leende stannade framför oss.
»Hvem är det väl jag ser?» skämtade han.
»Konung Salomo .....» presenterade jag.
»Stödd på en af de Midianiters döttrar», ifyllde Gustaf Fröding pompöst.
»Ni tyckas känna till konsten att vara lyckliga», utbrast doktorn, och
rädd för verkan af dessa ord på Fröding, skyndade jag att gå vidare.
* * * * *
»Hvad tänker du på konung Salomo?» frågade jag, då han en afton länge
fixerat mig.
»På att när allt kommer omkring, du kanhända en dag ej blir rädd att
gifta dig med mig, o Zulamit», förklarade han.
»Det vet du nog, att jag inte blir», sade jag leende.
»Ser du, jag kan nog spara och nog förtjäna pängar och behöfver ej
alls ha det så storslaget, som Cecilia ordnat det», sade han. »Och hvad
dig beträffar, lilla norrsken, så hänger du ju ej heller mycket vid
detta jordiska».
»Åh nej», svarade jag, »vi två kunna mycket väl leka, att vi äga det,
som tilläfventyrs skulle fattas oss. Nu till exempel leker jag, att jag
har kallt sodavatten».
Gustaf Fröding ringde. »Var god och tag in en flaska seltsers!» bad han
den inträdande sköterskan.
Jag nändes ej göra någon invändning, hans glädje att kunna ge mig, det
jag önskade, var därtill allt för stor.
»Om mina inkomster skulle tryta», fortfor han därpå, »så tör jag kunna
skrifva visor, som du får sjunga ....»
»Blott du står bredvid och vefvar positiv så .....»
»Det är själfklart», afbröt han skrattande. »Ett fint positiv ska vi ha
med dansande dockor — — —» Han såg på mig, och ögonen tindrade.
»Ja, och så finns ju Snobbi», gick jag på allt mer och mer upplifvad.
»Hon är en öfverdängare i alla konster en hund med vårdad uppfostran
kan prestera. Hon kan sälja visorna».
»Hon skall sitta bredvid i ’Sittvackertställning’ med en hatt i mun och
ta upp pängar ....»
»Men hon måste ha ett plakat på bröstet».
»Visst skall hon ha det — och därpå skall stå: Goda allmänhet köp den
stackars poetens visor!»
Jag var ej nöjd med stiliseringen, och som han dessutom envisades
att vilja underteckna uppropet med: »I största möjliga ringaktning
Snobbi, Gustaf Fröding, Ida Bäckmann», höll det hela på att utmynna
i en allvarlig skism. En sköterska inträdde emellertid snart med hans
kvällsvard, och striden afblåstes.
* * * * *
»Berättar du för Cecilia allt, hvad jag talar med dig om?» frågade han
en dag plötsligt.
»Nej, hon har hvarken begärt, och jag ej heller afgifvit någon
redogörelse», svarade jag.
»Cecilia är mycket fördomsfri», fortfor han och började anföra exempel
härpå. Jag hade gått fram till fönstret och såg utåt parken, hela tiden
han talade.
»Kom tillbaka hit, så skall jag berätta dig något annat», bad han.
Jag lydde. »Vet du», började han, »jag har legat här och tänkt och
grubblat och kommit till det sannolikhetsresultatet, att orsaken till
det dikten verkade raka motsatsen af hvad jag åsyftade, är den, att jag
grep i det rena med besmittade händer. Jag skall säga det en gång till,
men jag skall dessförinnan ha renat och helgat mig. Från och med måndag
nästa vecka ämnar jag under tre år framåt hvarken förtära sprit eller
tobak. Efter denna tidrymd är, antar jag, följderna af mina missbruk
med dessa båda stimulansmedel i det närmaste häfda och min hjärna
törhända klar nog att arbeta, som jag vill».
Jag tryckte hans hand mot mitt hjärta. »Gud skall ge dig kraft att
tydligare förnimma hans röst» sade jag.
»Felet hos oss ligger i fördöljandet, smusslandet och smygandet med
den största af de gåfvor, Gud gifvit människorna», fortfor han, »den
nämligen att skänka andra varelser lif. Domen kom också öfver oss: ’Du
är i synd född’. Att tala om hithörande ting stämplas som fräckhet, och
då ämnet dryftas, förändra människorna sitt ansiktsuttryck till ett
lystet djurs och sin röst och sitt skratt till hemsk oigenkännlighet.
Inte du», afbröt han sig — »du lyssnar nödtvungen till mig, och dina
stackars läppar darra så pinadt, att jag skulle tiga, om jag ej måste
tala inför dig».
»Åh, nog vet du, hur glad jag är, att du delger mig det, som
sysselsätter dina tankar», sade jag. »Nästan alltid tycker jag, att
det ligger en djup och påtaglig sanning i hvad du säger, men finner
det också lika påtagligt och följdriktigt, att människorna reste sig
upp för att stena dig, då du angrep dem i deras sårbaraste punkt utan
att samtidigt stöta i moralbasun. Hur kunde du också tänka dig, att
du med en gång skulle finna ord att väcka dem ur en mångtusenårig
förblindelse. Minns du ej, hur Kristus, ansatt af fariseerna att ge
svar i hithörande ämne, böjde sig ned och skref i sanden?»
»Nej, jag har ej stannat inför begrundandet af detta», medgaf han,
»och det torde ligga något synnerligen betydelsefullt just däri. Jag
gick för hastigt tillväga, jag var för ifrig — och dock hade jag gått i
grubbel och pina häröfver, ända sedan jag var fjorton år».
* * * * *
»Du förstår väl», yttrade Cecilia en gång, »att det ej kan bli fråga om
något giftermål mellan dig och Gustaf. Det vore allt för samvetslöst
mot edra ofödda barn».
»Det vore så», sade jag, och därmed var den angelägenheten afhandlad.
»En sak vill jag också be dig om», sade hon sedan, »och det är, att
du aldrig blandar mig in i dina och Gustafs tvister. Jag vet intet
tröttsammare än att höra sådant och kanske bli uppfordrad att vara
skiljedomare».
Jag brast i skratt. Ingenting låg väl så fjärran från min tanke som
detta.
Gustaf Frödings förbättring hade nu fortskridit så, att han kunde
vistas uppe hela dagarne och äfven företa kortare promenader i parken.
Därunder brukade han allt som oftast improvisera legender om träd,
buskar och stenar, och när hans inbillning tröttnade, tog min vid.
Våra dagar fylldes af en stor rikedom på glädje. Han hade nu tagit
sig för att låta sin fantasi omskapa sjukhusets trädgård till parker
vid de slott, kring hvilka Walter Scotts berättelser knöto sig. Han
framtrollade illusoriskt platsen, där Maria Stuart haft möte med sina
älskare, Lochleven, där hon hållits fången samt de romantiska försöken
till hennes befrielse. Hans Shakespearsfantasier vunno ej samma
genklang hos mig på grund af min bristande förståelse för denne skald.
En dag sutto vi inne på hans rum och betraktade ett stort träd, hvars
grenar nästan snuddade vid fönstret. Fåglarne kvittrade, och solen
sken. Gustaf Fröding satt bakåtböjd, försjunken i lyssnande och jag på
golfvet bredvid honom med hufvudet mot hans knä.
»Hör du, hvad det är som fåglarne sjunga?» frågade han plötsligt.
Jag skakade på hufvudet. »Hör riktigt noga efter!» bad han.
»Jag kan ej uppfatta något särskildt i det», tillstod jag nedslagen.
»En hel vecka igenom ha de kvittrat! ’Tror du, att Kristus är Guds
son?’ Det var, som skulle de ha talat till hvarandra — en annan fågel
har svarat ....»
»Nåå», sade jag ifrigt.
Ett bittert leende for öfver hans läppar. »Han har svarat med att
upprepa samma fråga .... Några dagar», fortfor han, »trodde jag, att
Gud ville ge mig en uppenbarelse och fröjdade mig däråt, men en solig
morgonstund började fågeln sjunga: ’Känner du Krestin?’ och då förstod
jag, att jag varit utsatt för ett narrspel». Hans blick mötte min med
en glimt af humor, och tungsinnet upplöstes i ett lekande skratt.
Någon tid därefter fann jag honom vid mitt inträde i rummet mycket
nedstämd och slog mig tyst ned bredvid honom.
»Jag tycker mycket synd om dig», sade han plötsligt.
»Kanske förtjänar jag ej ditt medlidande?» svarade jag och log mot
honom.
»Tror du, att du kan förlåta mig allting?» frågade han ångestfullt.
»Mina anlag peka utprägladt åt det hållet», replikerade jag och
lyckades ännu bibehålla en anstrykning af skälmaktighet i tonen.
»Äfven det, att jag drar skam öfver dig?» fortfor han.
Jag lade tigande min hand i hans, och det for en ljusning öfver det
stackars plågade ansiktet.
»Ser du», fortfor han, »jag har en gång begått ett nesligt brott, som
jag ännu ej försonat, och jag ämnar, så snart jag blir frisk, anmäla
mig till aftjänande af straff. Det gör mig ondt om dig, då jag tänker
på alla detaljer, som komma till offentligheten. Det rör sig om en ung
flicka, som vi spärrat in i ett rum i Karlstad».
»Ni voro alltså flera?» insköt jag, öfvertygad att om ett brott
verkligen förelåg, han påtog sig en annans ogärning.
Han nickade. »Länge, länge har erinringen härom sofvit inne i mig; i
natt fördes mina tankar hän till hur rädd den rödhåriga varit för mig,
och det rann mig i sinnet, att hon på något hemlighetsfullt sätt stod i
telepatisk rapport med denna andra och att jag måste godtgöra».
»Vet du, hvart denna andra tagit vägen?» frågade jag.
»Nej», bekände han, och såg hjälplöst på mig.
»Då får du vänta med din angifvelse, tills vi funnit henne», förklarade
jag med en stämma, hvars lugn kom som en oväntad gudsgåfva. »Lagen är
ej sådan, att någon kan straffas för ett obestyrkt brott. Jag skall
skrifva till Hugo B. om saken, han bör förstå den, och tills du får
meddelande från honom, är bäst, att du ej företar dig något i denna
angelägenhet».
Han såg lättad ut och började tala om annat.
Flera dagar grubblade jag öfver hur jag skulle komma till tals med
Cecilia om denna historia, men råkade sedan glömma den, helst som den
tycktes totalt bortryckt ur hans sinne. En afton då samtalet föll på
Gustaf Frödings benägenhet att hänföra till sig själf skulden för allt
det onda, som skedde i världen, bestyrkte Cecilia detta med att anföra,
hur han en kväll under vinterns lopp kommit in i hennes rum utan att ge
sig tid att aflägga ytterkläder och galoscher.
»Då han promenerat några slag fram och tillbaka i rummet», fortfor hon,
»meddelade han mig, att han varit uppe hos polismästaren och bekänt ett
brott han begått mot en ung flicka. Det skulle ha skett i Karlstad,
innan han första gången for till Tyskland. Han har upprepade gånger
fantiserat om detta. Åtskilliga ungherrar skulle ha lockat in flickan
....»
Jag gjorde en åtbörd, att jag ej förmådde höra fortsättningen. — »Säg
mig, hvad polismästaren sagt med anledning af Gustafs bekännelse» bad
jag.
»Han tyckes helt lugnt ha lyssnat till honom och därefter yttrat, att
han längre fram skulle låta höra af sig. Emellertid gick Gustaf ännu en
stund omkring i galoscher, ytterrock och stormhatt, väntande på polis
med häktningsorder. ’De komma under inga förhållanden att redan i dag
införpassa dig i häktet’, sade jag. ’Enligt laga ordning måste de först
skrifva till Karlstad för att söka vittnen o. d.’ Min bestämda ton
imponerade på honom, han gick in i sitt rum, klädde af sig och somnade
snart från sina kval».
»Har du hört något om detta från Karlstad?» frågade jag, då jag blef
herre öfver min stämma.
»Ingen vet något därom, och ingen tror, att det har någon verklighet
till grund».
»Kanske är det en vision», tänkte jag.
Det närmade sig midsommar, och Gustaf Fröding hade lofvat att flytta
hem till oss midsommarafton. Han och jag företogo långa promenader i
parken, och det fröjdade mig öfver all beskrifning, att vår samvaro
snart ej skulle inskränka sig till några få af dagens timmar och att
jag då skulle få delta i alla hans måltider. Dagligen medförde jag
kakor och lemonad åt honom, och när jag ytterst samvetsgrant delat det
oss emellan, förtärde han begärligt sin andel. Ensam hade han ej smak
för något.
»Har det ingått i ditt medvetande, att kärleken är ett slags vanvett?»
sade han en dag, medan vi stodo vid det öppna fönstret i hans rum och
beundrade parkens alla träd.
Jag vände mig mot honom och smålog.
Han tog mitt hufvud mellan sina händer och betraktade mig länge.
»Håller du mig riktigt mycket kär, lilla Ida Bäckmann?» frågade han.
»Ja, och det vet du», svarade jag.
Hans ögon glänste till, och han lyfte mig hastigt upp i fönsternischen.
»Är din känsla äkta, så kastar du dig ned härifrån», sade han med en
röst, där hån, trots och förtviflan kämpade om öfvertaget.
»Är du då säker på, att det också är om mig, det står skrifvet: ’Och
han skall gifva sina änglar befallning om dig, att de skola bära dig på
sina händer, att du icke skall stöta din fot emot stenen’», citerade
jag med karrikerad högtidlighet.
Hans uttryck förändrades, och det leende, som nu förjagade dysterheten
i hans ansikte, kom mitt hjärta att nästan sprängas af glädje.
»Säker kan man ju aldrig vara, äfven om det synes ha aldrig så stora
sannolikheter för sig», medgaf han och lyfte varsamt ned mig. »Hur
kände du dig till mods? Var du rädd?» frågade han några ögonblick
därefter, och granskade mig på nytt.
»Jag är allt för blygsam och anspråkslös att mer än antyda, hvem jag
tyckte mig likna», skämtade jag och tillade på hans undrande blick —
»antydningen ligger i citatets sammanhang».
»Du tar då åtminstone till så det förslår», sade han skrattande. »Är
du aldrig slaf under förbannelsemanin att experimentera?» fortfor han
därpå.
»Joodå», försäkrade jag, »och noga sett är ju nästan hvarje ögonblick
af vårt lif ett experiment med döden».
»Det kan du möjligen ha rätt i», svarade han, och vårt samtal länkades
ögonblicket därpå till andra ämnen.
* * * * *
Gustaf Fröding hade slutat att röka och skickat insändare härom till
tidningarne. Han ville genom att offentliggöra sitt beslut försöka
hjälpa andra nikotinförgiftade att hvar för sig möjligen kunna följa
hans exempel samt bar som tecken på sin nikotinafhållsamhet en
gul rosett. Med anledning af tillkännagifvandet, mottog han många
sympatiskrifvelser, hvilka han dock med en suck lade åt sidan, ingen af
dem var hållen i den ton han önskade.
Under denna tid mottog Cecilia besök af G. G. med fru. Jag hade aldrig
förr sammanträffat med någon ur bohèmen, och Cecilia iakttog road
min häpna min vid fr. G:s språk och skildringar. Slutligen fann hon
rådligast att aflägsna mig i ett ärende till sin bror. Snart kommo de
alla efter dit, och då fru G. återigen började beskrifva familjen S.
och förhållanden i denna, hviskade Gustaf Fröding till mig, att jag
skulle gå ned i trädgården och vänta på honom där.
»Jag ville skona dig», förklarade han sedan. »Hon är sjuk — morfinist —
och vet nog ej, hvad hon säger. Jag plågar själf ofta andra och hörde
därför tåligt på, men för dig fanns intet som helst skäl att pinas».
Ej alltid visade sig Gustaf Fröding kärleksfull och god. Det hände,
att han många gånger om dagen var ända till ytterlighet retsam, och
hans ansikte lyste af en glittrande glädje, då han lyckats bringa det
därhän, att mina ögon ljungade af förtrytelse.
»Vågar du reta någon af dina systrar så som mig?» frågade jag en gång.
»Nej, det skulle aldrig falla mig in. Jag vågar öfverhufvudtaget ej
reta någon enda människa mer än dig, och förresten skulle det inte
vara något nöje för mig», tillade han.
»Det vet du väl ej, förr än du försökt», invände jag.
»Jag ids inte försöka», sade han, och så föll ämnet den gången.
Tidigt på midsommarafton hade jag skaffat björkar, och en bukett
blåklint, — de enda blommor Gustaf Fröding fördrog, — stod på hans
skrifbord.
Vid tolftiden infann jag mig hos honom, strålande glad och beskref allt
jag uträttat, och hur festligt jag smyckat rummen till hans ankomst. Då
jag fantiserade en svensk flagga öfver trappuppgången, afbröt han min
ordström med att fråga. »Du måtte väl ej ha uraktlåtit att arrangera
sång af folkskolebarn?»
Jag kvarblef hos honom tills klockan half två, då jag skyndade hem
för att hämta Cecilia till middagen, hvilken vi vanligtsvis intogo på
restaurangen Rullan. »När kommer du alltså?» frågade jag vid afskedet.
»Klockan sex har jag sagt för väl hundrade gången», svarade han.
»Tänkte möjligen du skulle finna det enformigt att alltid säga sex och
ändra dig till en tidigare timma», suckade jag. »Det är långt från två
till sex, och jag har varit van att se dig klockan fyra», tillade jag
bedjande.
»Det går inte, det passar sig inte förr, och du får lära dig vänta», —
han mildrade de beska orden med att pressa mitt ansikte mot sitt bröst.
»Godt, i den konsten torde jag kanhända behöfva fullkomna mig» erkände
jag leende, gjorde mig lös från honom och gick.
»Du får komma väl i håg», förmanade Cecilia, medan vi intogo vår
middag, »att när vi äro tillsammans med Gustaf, får du ej visa mig den
minsta vänlighet, nej, inte ens sitta nära mig. Han kunde då falla på
den tanken, att han är öfverflödig hemma och att vi ha mera trefnad
utan honom».
»Får jag inte ens som vanligt sitta på en pall bredvid dig i ditt rum,
medan du hvilar dig?» frågade jag nedslagen.
»Åh jo», sade hon leende, »det torde väl kunna gå an».
Under hvarjehanda förevändningar lockade jag Cecilia att kvardröja vid
kaffet längre än vanligt, för att jag ej skulle få så lång väntetid
hemma. Klockan slog fyra, när vi gingo in genom vår port, och detta
föranledde henne till anmärkningen, att vi i dag voro en timme senare
än vanligt. Jag följde henne direkt in i hennes rum och slog mig ned
där, oupphörligt seende på klockan, som jag höll gömd i mitt knä.
Klockan half fem kunde jag åtminstone unna mig nöjet att göra ett
slag in i hans rum, ifall jag möjligen skulle vilja ändra något.
Småsjungande öppnade jag dörren dit in — och hvem satt i skrifstolen,
om ej han själf!
»Gustaf! Du här! Redan!» utbrast jag, alldeles vild af fröjd.
Han sköt mig vredgad undan. »Låt bli att hyckla glädje, du känner ändå
ingen!» hånade han. »Du håller ej af mig — ej det ringaste — du blott
leker allt detta, för att det faller dig in, för att det roar dig. Här
har jag nu setat och väntat på dig sedan klockan tre, då du mycket väl
kunnat vara tillbaka. Dina ögon se så trovärdiga ut, när de ljuga som
mest, och jag var enfaldig nog att tro dem».
»Men Gustaf då —» invände jag alldeles lamslagen, — »det är ej ett
ögonblick, som förgått sedan vi skildes, hvilket ej varit fylldt af
längtan efter dig. Jag förmådde Cecilia att stanna längre ute, blott
därför att jag skulle få kortare död tid härhemma».
»Du öfverträffar dig själf i konsten att narras med smak», sade han
föraktfullt. »Hade du hållit något af mig, skulle du gått direkt in i
mitt rum, men du hade naturligtvis roligare med Cecilia. Och så har jag
i veckor legat i den dumma inbillningen, att du längtade att se mig här
och kommit hit tidigare än jag sagt för att förkorta din längtan. Och —
så .. ja ... så behöfs det inte — du är ute och roar dig. Nu skall jag
gå — Adjö med dig!»
»Gå inte!» bad jag, »hvarför skall du gå? Det är mer än hjärtlöst af
dig!»
Han hånlog. »Hvart går du?» fortfor jag, då han gick mot dörren.
»Till sjuksköterskorna, om du vill veta det», sade han elakt.
»När kommer du tillbaka?»
»Aldrig!»
»Får jag komma till dig?»
»Nej, det får du inte, jag har ingen lust att se dig mer».
»Kanske jag dock att se dig!» brusade jag upp i harm och sorg.
»Jag förbjuder dig att någonsin komma! Adjö!»
Han satte hatten med en smäll på hufvudet och rusade ned för trapporna.
»Gustaf!» ropade jag bedjande och böjde mig öfver trappräcket, men han
brydde sig ej ens om att se upp.
Jag satt stilla en lång stund. Detta var alltså slutet, och jag som
gladt mig åt denna dag så utan gräns och mått! Snart började det
göra mig ondt äfven om honom. Det var tydligt, att hans sinne också
varit fylldt af glada förhoppningar beträffande sitt mottagande vid
hemkomsten, och så hade det resulterat i att han funnit alla rummen öde
och Cecilia och mig, fröjdande oss åt lifvet på egen hand. Ju mer jag
tänkte på honom och hur han måste se det, ju mer försvann min harm, och
jag bad Gud om hjälp att finna något sätt att göra Gustaf Fröding glad
igen.
Vid sextiden kom Cecilia ut från sitt rum.
»Gustaf har redan varit här och .. ja .. och gått».
»Jaså» svarade hon oberörd. »När kom han?»
»Klockan tre, han hade ej beräknat, att vi då skulle vara ute».
»Nämnde han, när han skulle komma tillbaka?»
»Han uppgaf ingen bestämd tid», sade jag, och en tår föll ned på det
arbete jag hade för händer.
Jag vet ej, om Cecilia märkte det, vi började tala om annat, alldeles
som om ingenting händt. Då klockan blef half sju, sade hon:
»Du kanske skulle gå bort till Gustaf med en vackrare gul rosett, än
den han fick i går. Se här, jag har fäst en säkerhetsnål i den, och ni
kunna nog hjälpas åt att krångla fast den på hans krage».
Jag grep ifrigt rosetten, kysste Cecilia många gånger och skyndade till
sjukhuset.
Varsamt stack jag först in hufvudet genom hans dörr, drog det hastigt
tillbaka och placerade ena foten i lätt viftande på tröskeln. Jag hörde
ett kväft skratt från bädden, hvilket gaf mig mod att slå upp dörren
och låta mig hel och hållen komma till synes.
»Hvad du har dröjt länge!» sade han. »Jag väntade, att du skulle vara
här redan klockan sex».
»Cecilia ville sy den här rosetten först», svarade jag och steg
försiktigt närmare.
»Kom hit, skall jag säga dig något!» uppmanade han och granskade mig
genom pince-nezen.
Jag lydde. »Du ser så lycklig ut, att jag vill ha ditt ansikte nära
mitt», sade han. »Hör nu på hvad jag säger och lägg det sedan på
minnet! Jag håller ej af dig, för att du är ...» — och han räknade upp
några egenskaper, som han delvis fantiserat sig till, — »utan för att
du är _världens löjligaste människa_». Jag skrattade. »Det torde för
öfrigt vara en af de värdefullaste egenskaper en människa kan äga»,
tillade han efter något begrundande. »Det är en annan sak, jag också
vill säga dig», tog han ånyo vid, sedan vi gjort en liten utflykt
i bibliska historien, »och det är, att jag helst skulle se, det du
undveke att nyttja benämningen Gud. Du och jag mena något vida högre
och mäktigare med det väsen vi kalla så, än hvad detta ord numera
anger. Om det ej vore så långt och ovigt skulle jag föreslå, att du
sade Alljaget. Jag brukar nämna honom så i mina tankar, och jag har
funderat ut ett helt filosofiskt system, som jag en dag skall skrifva
ned åt dig». (Han gjorde äfven så, och boken utkom sedermera under
titeln »Jagmedvetandet»). »Det är en skymf mot den Helige Ande att ge
honom ett förnedrande namn. Man har ej rätt att slarfva med benämningar
och ord, betänk det! Jag vågar nästan påstå, att mycket ondt skulle
vara ogjordt, om man ej af lättja blandat ihop begreppen. Allt skall gå
efter system, det duger ej att handla hållningslöst, och det ges inga
småsaker».
Läkaren, iförd lång hvit linnerock inträdde. »Jag skall ej störa», sade
han »jag ser, att herr Fröding har glädjen af en god väns sällskap».
Han bugade sig artigt och aflägsnade sig.
»Han tycktes i oss se David och ....»
»Goliat», afbröt jag.
»Nej du, Jonathan», rättade han leende. »Det är ej heller alldeles
oriktigt. — Ibland är du mig nog tämligen likgiltig, men ibland skulle
jag på dig kunna tilllämpa Davids ord om sin allra bästa vän. ’Kostbar
var mig din kärlek, mera värd än kvinnokärlek’».
När jag midsommarafton skildes från Gustaf Fröding, lofvade han att
nästa dag klockan nio vara hemma hos oss. Redan klockan sju var jag
färdigklädd och uppkrupen i fönsternischen för att se, när han skulle
svänga in på Bangårdsgatan. Hur han lyckats komma förbi mitt spanande
öga är mig oförklarligt, och jag greps af en nästan öfvernaturlig
skräck, då han helt plötsligt lyfte mig ur den lifsfarliga ställning
jag intog.
Den dag som följde hör till de egendomligare i mitt lif. Han började
tala med mig klockan half tio och fortsatte med korta afbrott till
klockan elfva på kvällen. Mest rörde sig samtalet kring Pauli lära om
rättfärdiggörelsen, men då och då vek han in på Goethe, och en gång
förvånade och roade han mig med att midt i allt detta läsa Heidenstams
dikt Don Juan och S:t Per.
»Jag är ännu yr i hufvudet», förklarade jag för Cecilia följande
morgon. »Hela gårdagen kändes det, som hade jag setat i en slänggunga».
»Det är inte lätt att sällskapa med skalder, nu kan du få känna på»,
skämtade hon.
Cecilia hade vid mitt första besök i Uppsala berättat, att Gustaf och
en af hans skaldevänner rätt flitigt uppvaktade en cigarrflicka; han
hade äfven en gång tagit henne med upp på sitt rum för att visa henne
för Cecilia och höra hennes omdöme om flickans utseende. »Det vore
något för dig att måla», hade han sagt. Äfven inför mig hade han ett
par gånger fört henne på tal och alltid med stor aktning. Han hade till
och med köpt en bok till present åt henne, men efter hvad jag kunnat
förstå, varit för lat att lämna henne den. Hon hade följt honom på
hans eskapad till Stockholm och äfven besökt honom på ett af de sämre
hotellen där, sedan dess hade han dock hvarken sett eller hört talas om
henne.
»Hon var grann», sade han nu en dag, »mycket grannare än du, — ja, du
tål inte vid att jämföras med henne».
»Är det då nödvändigt?» insköt jag på väg att bli förargad, men
samtidigt ur stånd att tillbakahålla ett leende åt den uppsyn, hvarmed
han betraktade mig.
»Nej, det vore det inte, om jag ej kände olägenheten att pinas af
samvetskval, ej blott hvar gång jag ser på en annan kvinna, utan
äfven hvar gång jag tänker på en sådan, sedan ... ja, sedan jag helt
plötsligt fann dig sittande bredvid mig» ...... han höll upp, och
allvaret utväxlades i sprudlande skalkaktighet, ...... »rödhårig och
uppnäst».
»Du vet mycket väl, att jag hvarken är det ena eller det andra»,
tillrättavisade jag, bekämpande den förtrytelse han så gärna tände i
mitt sinne. »Hvad dina samvetskval beträffar, så äro de onödiga för
min skull, jag menar», fortfor jag fogligt, »att det ej på något vis
öfverensstämmer med mina önskningar att vara ett band, som gör dig
plågsamt ofri».
I Gustaf Frödings ögon lästes en misstänksam förvåning, och jag hade
sannolikt fått smälta en synnerligen uddig sarkasm, om ej Cecilias
inträde i rummet gifvit samtalet en annan vändning.
I medio af juli skulle hon resa till en god vän, och då jag ej kunde bo
ensam med Gustaf Fröding, beslöt jag lämna Uppsala samtidigt med henne.
Hans lynne var denna tid mycket skiftande, och det ingick nästan i hans
dagliga vanor att upplysa mig om hur litet jag i själfva verket brydde
mig om honom. »Du är barnsligt oskyldig i fråga om erotik», förklarade
han, »eller rättare embryotiskt ouppväckt, och jag fruktar, att du
aldrig kan vakna. Din hand är sval, dina läppar visserligen mjuka, men
som ett barns, du är ...»
»Norrskenets dotter med en isbjörn till fader, har du själf sagt»,
afbröt jag.
Han skrattade. »Nå, hvad mig beträffar», tog han åter vid, »så är jag
på andra sidan, utbrunnen, genomtröskad och bortslängd».
Jag såg på honom och teg, det var föröfrigt ingenting att säga, ville
han, att det skulle kännas så en stund, måste jag ju respektera det. Af
erfarenhet visste jag, att det hade en öfvergång.
»Kanske», började han ånyo, »är det en rätt förtjänstfull egenskap att
vara så passionslös som du. — Dock hölle du mig verkligt kär, skulle
du begå en galenskap för min skull. Du skulle bli hänsynslös och
furieartad!»
»Nå ... och du ... hur skulle du bete dig då?» frågade jag intresserad.
Han betraktade mig en lång stund.
»Det är ej alldeles otroligt, att jag skulle komma att afsky dig»,
erkände han slutligen.
En annan gång när han vid analysen af mina känslor för sig funnit dem
totalt värdelösa, tog jag allvarligt till orda mot honom.
»Det är förmätet af dig», menade jag, »att tro dig kunna intränga i
mitt känslolif och lägga måttstock på hvad som rör sig därinne. Hur
månne du själf skulle känna dig till mods, om en annan liksom med våld
ville tvinga dig att omvärdera det, som finns inom dig? Mina känslor
äro min egen egendom och ej din. Öfver dem understår du dig ej att
befalla hvarken hit eller dit, och _våga_ dig ej att etikettera dem!
Känn själf hur du vill för mig, det blir din sak, — och jag skall ej
mästra dig, — men låt mig behålla mitt i fred!»
Jag gick fram och tillbaka på golfvet och kände ej utan
tillfredsställelse, hur mitt hår sprakade, då jag enligt min vana förde
händerna igenom det. Allt ibland kastade jag en förstulen blick på
Gustaf Fröding, som satt med sänkt hufvud.
»Det du nu sagt är sant och riktigt», svarade han slutligen saktmodigt.
* * * * *
Hur jag skulle ta emot honom, då vi varit skilda en stund, försatte mig
nästan alltid i spänd ängslan, sprang jag glad upp, då han inträdde,
kunde han säga, att min glädje pinade honom, emedan den gjorde honom
ofri, satt jag däremot oberörd, knotade han öfver att ingen brydde sig
om honom, att han var öfverflödig hemma, att alla tröttnat på honom etc.
»Du är så våldsamt måttlös», sade jag en gång, »du fordrar det
orimligaste och jämsides med detta ingenting».
»Det är sant», svarade han, »jag nöjer mig ej med mindre än en
känsla, som kan rymma alla andra kvinnors kärlek. Ett vanligt mått
af kvinnokärlek» — han ryckte på axlarne — »det kan vara godt nog åt
andra, som ej förstå att begära bättre, men det är platt ingenting för
mig. Jag skulle helst vilja ha alla kvinnor för egen del, om jag blott
visste, hvad jag skulle göra med dem sedan».
Han befann sig i sitt öfversittarstadium, och jag lyssnade med en
ödmjukhet, som afväpnade honom.
»Kanske jag en dag kan lära dig, hur man rätteligen skall älska»,
tillade han yttermera med en uppmuntrande nick.
Jag steg upp och neg.
»Du är omöjlig att resonnera med», utfor han i skämtsam förtrytelse att
ha blifvit kastad ur stämningen, »du är som ett fladdrande irrbloss,
rätt som man ser dig dansa midt framför sig, svänger du rundt långt
bort i fjärran. För tillfället är du mest lik ett troll, som tittar
fram bakom en sten. Törhända vet du inte ens, hur du skall tilltala en
man sådan som mig?»
»H. H. K. — det är uttydt Hans Himmelska Klarhet», rabblade jag, »själf
låter jag mig kallas Hennes Härlighet».
»Det sista frågar jag ej alls efter», svarade han, lade med en
oefterhärmlig åtbörd af höghet armarne i kors öfver bröstet och såg ned
på mig.
Så grydde den dag vi skulle resa — Gustaf lyfte mig upp i sitt knä
och kysste mig, medan Cecilia stod bredvid. Därpå följde han oss till
stationen, men ville ej kvarstanna, tills tåget gick, utan bjöd oss ett
kort farväl och aflägsnade sig. Skulle väl våningen nu förefalla honom
tom och ödslig, och skulle han månne länge framhärda i sin föresats
att från och med vår afresa söka lefva på de femtio öre om dagen, han
betraktade som sin normalinkomst?
Vi satte oss tillrätta i kupén, och Cecilias blick hvilade så full af
djup ömhet och förståelse på mig, att det svidande i min längtan, efter
den vi kvarlämnat, försvann. Jag smög min hand in i hennes, och hon
behöll den hos sig.
I Stockholm vistades vi några dagar tillsammans, hvarpå jag reste till
min intimaste vän.
Från Stockholm afsände jag följande bref:
Stockholm juli 1897.
Du — Gustaf — Cecilia reste i morse till Grisslehamn, och jag
följde henne till båten, doktorn kunde ingenting göra vid henne
nu, tror jag, utan hon skulle komma tillbaka om en vecka eller
så. Det är så förfärligt folktomt tycker jag sedan jag blifvit
ensam. I kväll reser jag till mina landtgods för att utröna om
det är ännu ensligare där. Man känner sig som gäst och främling
bland de öfriga, då man en längre tid dvalts i ’Demiurgens
borg’. För att förströ mig tittar jag då och då i »Napoleon
och kvinnorna» och känner en hälsosam förargelse öfver karlens
partiskhet, som skrifvit boken, kunde jag lita på hans ord
skulle jag däraf dra den slutsatsen att nyckeln till Napoleons
framgångar var den forsande ström af erotik, som ständigt porlade
inom honom.
Emellertid hvad jag än tycker, så hindrar den här usla afbrutna
pennan mig att tala om det, den sågar på papperet.
Glöm ej fotografierna hos Osti. Jag skrifver vidare på Ö. Cecilia
tyckte, att — var söt. Jag tycker att du är det finaste som
finns, för du är fin, Gustaf, det är just hvad du är.
din tillgifna
_I. B._
Till Ö. erhöll jag ett bref, däri han humoristiskt beskrifver sin
känsla af allenahärskare och det ej alltid tillfredsställande sätt,
hvarpå han genomför sitt 50-öres program. Omkring en vecka därefter får
jag ånyo ett bref, och i detta söker han klargöra för mig ohållbarheten
i mina känslor för honom samt det bankruttläge, i hvilket hans eget
själs- och känslolif befunne sig. Han tror sig på något sätt ha skadat
mig och ber ödmjukt om förlåtelse.
Redan då var jag allt för van vid dessa hans lynneskastningar för att
lägga dem mycket hårdt vid mig för egen del, men jag förstod, att
känslan af skuld gent emot mig tryckte honom och att jag måste finna
ett sätt dra ut denna plåga ur hans sjuka sinne. Samma eftermiddag
skref jag följande bref:
Ö. juli 1897.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Jag trodde aldrig att du höll af mig annorlunda än som man
möjligen håller af en liten kattunge, en hundvalp eller något
annat oskäligt kreatur, så där »til Lyst». Om du händelsevis
erinrar dig det, sade jag en gång: »När du kysser mig, Gustaf,
gäller det inte mig Ida B—n utan hela kvinnokönet». »Åhjo»,
svarade du långsamt, »något för din person känner jag för
ögonblicket».
Jag missförstod ej detta yttrande, jag känner dig bättre än du
själf tror. Du har ofta sagt mig, att du vill ha alla kvinnor,
sedan jag lärt känna dig tycker jag ej att detta är något
underligt tal. Det är klart, att en är dig för litet; hur
impulsiv och mångsidig denna än kunde vara blir den enformig och
ger dig ej nödig omväxling. Skulle man än kunna skaffa dig all
världens kvinnokärlek, blefve den dig dock i längden för svag. Du
är ur stånd att känna så där särskildt för en, skulle du en gång
till igen kunna det, vore det kanhända ett steg nedåt; att känna
lika för alla är det högsta å ena sidan, då man känner som Gud
och det lägsta å andra sidan då man känner som Djäfvulen d. v. s.
det kanske är så. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Jag vet mycket väl hvad jag vill och lika väl, hvad jag gör trots
min vidtbekanta (skall vara mångomordade) oberäknelighet, det vet
du också, hur sjuk och utpinad du än kan vara.
Du har ej gjort mig något ondt tvärtom — behöfver ej ångra något
och har ingenting att be om förlåtelse för. Kunde jag förströ dig
en stund har jag ju gjort något godt, och du låter mig ju ej ens
behålla den tillfredsställelsen om du skall öda tid med att ångra
och sådant där.
Jag visste, hurudan du var, innan jag gick in till dig. Cecilia
hade ej sagt mig det, det var någon annan. Men jag höll dig
mycket kär, Gustaf, därför gjorde jag det. Ansvaret om det behöfs
något drabbar mig, ej dig.
— — — — — — — — — — — —
Brefvet har legat några dagar, vi ha nu den 23. Andjakt, åska och
främmande samt namnsdag i morgon. Elin, syster min, och Hugo B.
komma hit för att hämta mig i afton, men jag följer ej med. — — —
— — —