När jag såg Gustaf Fröding för första gången, kan jag ej med bestämdhet
uppge, blott att det var vid mina besök i Karlstad på väg till eller
från den skola i Stockholm, där jag studerade. Min äldsta syster var
då anställd i stadens konservativa tidning, och Gustaf Fröding i den
radikala.
Vid denna tiden hade han i Karlstad långt större ryktbarhet som rumlare
än som skald, och min syster ansåg som en högst förtjänstfull gärning,
att hon vid ett tillfälle afrådt sin principal att ge vika för fru
Frödings böner om anställning för hennes son i Nya Wermlands Tidningen.
När jag däremot såg Gustaf Fröding så, att han sedan aldrig lämnade
mina tankar, var då jag som nyblifven student satt helt nära honom i
Stadsträdgården i Karlstad. Jag befann mig i sällskap med min syster,
hennes trolofvade Hugo B. — en god vän till Gustaf Fröding och den,
som förmedlat vår bekantskap — samt några aflägsnare anhöriga. Gustaf
Fröding hade vid sitt bord ett par sorgklädda damer, kusiner sade man
mig.
Hans blick for öfver till oss och mötte min. Hur länge han såg på
mig, vet jag ej, jag kände mig insvept i ett blåaktigt skimmer, som
lyste upp allt omkring mig och förblef från det ögonblicket en klen
aflyssnare till samtalet vid mitt bord.
Hugo B. märkte min distraktion, och mina försök att kufva den längtan,
jag kände att åter och åter möta dessa underbara ögon måtte ha varit
synnerligen misslyckade, eftersom han fann sig föranlåten erinra, det
min nya värdighet förbjöd mig till och med att retas med Gustaf Fröding.
En blick från min syster framkallade isande tystnad, och allas våra
förenade ansträngningar voro af nöden för att åter blåsa lif i
munterheten.
Från den stunden kände jag mig rebellisk, då alla talade om Gustaf
Fröding som en människa, redan allt för långt nere, för att man ens
skulle kunna ta honom med i räkningen. Jag trodde ej deras tal, jag
kände dem, som förde det på läpparne, och visste, att Gustaf Fröding
ofta fick bära skulden för dåliga gärningar, som de själfva föröfvat.
Fasan nådde sin kulmen, då han enligt deras utsago på en enda natt
svirat upp de 600 kronor, han skulle ha erhållit som honorar för sin
bok »Guitarr och Dragharmonika».
I sällskap med min bästa vän befann jag mig inne på Nya
Wermlandstidningens redaktion, då händelsen där drastiskt relaterades
af deltagare i orgierna.
Harmen kokade inom mig vid att höra dem på detta sätt tala om en
kamrat. Så snart jag blef herre öfver min stämma, sade jag: »Jag skall
uppsöka Gustaf Fröding och låta honom veta, hur opålitliga hans vänner
äro och be att få bli hans verkliga vän».
Den oryggliga beslutsamhet, som gaf prägel åt mina ord, kom åhörarne
att bestörta se på hvarandra. Min kamrat drog mig skyndsamt ut ur
lokalen.
»Jag tror, att du kommer att stå vid dina ord», sade hon uppmuntrande,
»och jag tror, att alla därinne frukta detsamma».
Jag drog en suck af lättnad att vara utom synhåll för dem och af
förskräckelse för mig själf.
Min kamrat och jag reste till S., och Gustaf Fröding, efter hvad jag
hörde, till en nervanstalt i Tyskland.
Händelserna fogade det så, att ett löfte till en döende tvang mig att
skjuta tanken på Gustaf Fröding i bakgrunden, och de upplysningar om
honom, jag då och då lyckades uppbringa genom Hugo B., voro alltid
afgifna med stor tvekan och ytterligt obestämda.
Efter en tidrymd af nästan två år löstes jag från ofvannämnda
förpliktelser, och reste då till Karlstad i akt och mening att
förskaffa mig tillförlitliga upplysningar om Gustaf Frödings
vistelseort samt därefter uppsöka honom. Mina försök kröntes med ringa
framgång. Att han lämnat Karlstad syntes otvifvelaktigt, men alla mina
källor till kunskap om honom voro grumlade af min systers inflytande.
Somliga trodde, att han fortfarande vistades i Tyskland, andra att han
befann sig i Sandefjord, andra åter i Schweiz, och jag stod rådvill.
Bevekt af min nedslagenhet sade sig Hugo B. vilja trotsa min syster
och så fort sig göra lät söka skaffa mig säkra underrättelser. Jag
tackade, men kände mig högst oviss, om han skulle hålla sitt löfte, då
han ej längre stod inför åsynen af min sorg.
* * * * *
Jag hade lofvat en af mina vänner att medfölja henne och hennes
trolofvade på en resa och tillfrågades vid min återkomst från Karlstad,
om jag hade något emot att infria detta löfte med Kristiania till mål.
Som det var mig likgiltigt, hvad jag gjorde och hvart vi foro, då vägen
ändå ej förde till Gustaf Fröding, samtyckte jag. I Kristiania föll
det mig en dag in, att vi borde resa uppför Mjösen till Lillehammer.
Samma kväll vi ankommo dit, gaf ett sällskap från Karl Johansteatern
stor föreställning i en lada, och på min ifriga begäran uppdrogo vi
åt hotellportieren att skaffa biljetter. Denne mötte oss en stund
därefter utanför teaterladan under förklaring, att de tre biljetter han
medförde, voro de allra sista som funnos. Två af platserna voro bredvid
hvarandra — den tredje långt bort på en annan sida samt med numret 13.
Föreställningen hade redan börjat, och vi måste skynda in. Att skilja
de förlofvade var ej tänkbart, hvarför jag resolut tog olycksnumret
och uppsökte min plats. Mina grannar intresserade mig ej, och jag
koncentrerade hela min uppmärksamhet på scenen. Någonting i min högra
grannes sätt att föra handen uppöfver pannan kom mig att se på honom.
Jag drog en djup suck och vände mig bort. — »Är det väl», tänkte jag,
»för att öka eller minska plågan i att längta efter den man ej kan
få se, som gudarne låta ens inbillning forma dragen af denne i en
fullkomligt främmande mans ansikte?» — Utan att jag kunde hindra det,
sökte mina ögon ånyo min granne. Han riktade långsamt blicken mot mig,
och jag såg in i ett par trötta ögon.
Åter trodde jag mig vara en lekboll för inbillningen och vände mig mot
scenen. Jag sökte en stund följa, hvad som här försiggick, men insåg
snart nog det lönlösa i att bekämpa den makt, som tvang mitt ansikte
att vrida sig i riktning mot min sidokamrat. Något kom äfven honom att
vända sig mot mig, och länge, länge möttes våra ögon i en undrande,
spörjande blick.
»Jag vet, att det faktiskt strider mot det, jag faktiskt vet», tänkte
jag, »men jag vill låtsas tro, att det är han och glädja mig däråt, som
om han verkligen sutte här bredvid mig. Dock är det kanske klokast att
nu ej längre betrakta honom, törhända blir då illusionen starkare och
varaktigare», och tacksam för den lycka ödet skänkte mig, hur bräcklig
och chimärisk den än var, riktade jag mitt ansikte och mina tankar ännu
en gång mot scenen.
Det blef mellanakt. Jag såg därunder ej ens i smyg på hans ansikte, jag
njöt att tänka mig det, sådant jag helst önskade. En person närmade sig
och tilltalade honom på norska. Han svarade på samma språk och det så
korrekt, att jag drog en djup suck af missräkning. Jag hade ej ens för
mig själf velat tillstå, hur mycket jag dock i själfva verket trott på
hvad jag intalat mig vara en inbillning, nu — ja, nu kunde jag ju ej
fasthålla den längre .... nu gjorde det mig alldeles detsamma, hur han
såg ut.
Jag kände mig nästan hatfullt stämd mot honom, då jag än en gång
vände mig mot hans plats. Han såg mig länge rakt in i ögonen, och jag
trodde mig märka, att det blixtrade till något underbart blått i hans
blick. Jag bet samman läpparne, det var, som skulle denne främling
håna min längtan efter en, som låg sjuk nere i Görlitz, och som af en
tillfälligheternas lek fått något drag gemensamt med honom. Jag kände,
hur tårarne hotade att tränga fram — att jag ej kunde få se den jag
ständigt bar i mina tankar, det var något, jag lärt mig uthärda, men
jag kunde då väl åtminstone bli förskonad från att behöfva känna mitt
hjärta plågsamt bulta vid åsynen af första bästa främling med dystra
ögon bakom en pince-nez.
»Är det inte ....?» ljöd en släpande, klanglös röst.
»Ja, är det inte ....?» upprepade jag, nästan som i en dröm.
Åter fästes våra ögon på ridån, som i detsamma gick upp, men sekunden
därefter fixerade vi ånyo hvarandra.
»Är det inte lilla Ida Bäckmann?» sade han, och stämman föreföll
klangfullare.
»Jo», svarade jag sakta, liksom rädd för min egen stämma. »Är det inte
också Gustaf Fröding?»
»Jo», medgaf han.
Det var, som hade de spelande rätt att kräfva min uppmärksamhet för
scenen. Jag visste knappast, hvar jag var — om i en lycklig dröm, ur
hvilken jag snart skulle vakna, eller i en situation jag diktat för
att trösta mig. Jag sökte följa, hvad som spelades, men mitt hjärta
upprepade alltjämt och i obeskriflig glädje hvarje hans ord och hvarje
tonfall i hans stämma.
Åter möttes våra ögon länge och under tystnad. Något måste sägas, och
slutligen tog jag mod till mig.
»Hur har Gustaf Fröding kommit hit?»
»Jag bor här», blef svaret.
En lång paus, under hvilken vi följde spelets gång.
Åter möttes våra ögon, åter skulle något sägas — denna gång tog han
till ordet.
»Hur har lilla Ida Bäckmann kommit hit?»
»Åh, jag har rest hit», sade jag litet mera säker och log mot honom.
Nästa paus blef ej fullt så lång.
»Längtar ni hem?» undrade jag, ur stånd att få fram något annat.
»Åh nej, inte precis nu», sade han, och ögonen började spela bakom
pince-nezen.
Paus.
»Längtar lilla Ida Bäckmann hem?» frågade han.
»Åh, nej, inte precis nu», svarade jag med ett litet försök att härma
hans släpande röst.
Han brast i skratt. »Nej, hvarför sitta här och anstränga oss med denna
tråkiga pjes, då vi kunna ha större glädje att gå ut och tala med
hvarandra», sade han och reste sig upp.
Buren af en stor lycka följde jag honom.
Jag hörde nu, att han kommit från Tyskland tämligen frisk, arbetat
litet då och då i Karlstadstidningen, men blifvit sjuk igen, och att
han för närvarande vårdades på nervanstalten Suttestad af en skicklig
norsk läkare.
Jag fick ej fram något af allt, det jag dessa år gömt inom mig för att
säga honom, det var mig nog och öfvernog att se hans ansikte och lyssna
till hans ord. Föga förstod jag väl då, att han därunder ofta ej tänkte
på till hvem han talade, utan blott var glad åt den omväxling han
fått i en ny åhörare, hvilken allt ibland gaf honom svar, så oväntadt
lustiga, att han rycktes ur sin plågsamma tankegång.
Han följde mig till hotellet, och när jag berättade mina reskamrater,
hvad som händt, blefvo de nästan andaktsfullt förundrade.
Själf tog jag, hvad som bjöds mig utan någon som helst reflexion.
Gustaf Fröding och jag företogo dagligen långa promenader, och från
hvar och en af dessa återkom jag allt mer undrande och beundrande.
»Jag skulle önska, att jag vore född på månen», sade han en dag helt
plötsligt.
»Hvarför?» utbrast jag bestört.
»Därför att jag då ej hade några jordiska släktförbindelser, som
plågade mig», svarade han bittert. »Nu tycker sig hvar och en af mina
släktingar ha rätt att förfoga och bestämma öfver mig, och jag är ej
säker på att ej också blodsbandet medger dem denna rätt».
»Trifs ni då ej med dem?» frågade jag.
»Trifs», — han skrattade skärande. »Jag afskyr dem. Åh nej», rättade
han sig, »de äro mig i grund och botten lika likgiltiga som alla
andra människor. Vi hysa intet intresse för hvarandra, äfven när vi
tro oss göra det. Allt är lek och inbillning och har som sådant sitt
berättigande, men till en spång öfver ett verkligt ondt duger det ej».
»På mig kan Gustaf Fröding alltid lita», sade jag och räckte honom min
hand.
Han höll den länge i sin och kysste den.
»Hon är så morsk hon, lilla Ida Bäckmann, så munter och frimodig — hon
har ingen aning om hur usel och skuldbelastad den man är, som håller
hennes hand i sin. Hon har något i sig af barnet, som obekymradt leker
vid en afgrund. .... Lilla Ida Bäckmann skall aldrig ens vilja tala
till en så otäck karl som jag, hon skall hålla sig till sådant hyggligt
manfolk som — — och hela den snälla familjen på Ö».
Jag suckade tungt. Han släppte min hand och fortfor att förehålla mig,
hur klokt jag gjorde, om jag med vedervilja vände mig bort från honom —
klokt för min skull och klokt för hans skull. För min skull, emedan jag
förr eller senare skulle nödgas se, hvad jag nu ej hade blick för, och
för hans skull, emedan han ej hade lust att lära sig tro på en människa
för att sedan få uppge denna tro.
Jag suckade ännu en gång. Jag visste, att allt hvad han sade var sant
för honom, och jag kunde ju ej begära, att han skulle sätta sig in i,
hur jag kände och såg det.
»Är det någon, som hör hvad jag säger och förstår det?» sade han och
såg mig med växlande ångest och trots in i ögonen.
Jag teg alltjämt och mötte oafvändt hans blick.
»Hvarför säger ni ingenting?» fortfor han irriteradt.
Mitt lynne slog plötsligt om i en munterhet, som kom hvarje nerv att
spela.
»För att jag tänker», svarade jag med karrikerad högtidlighet, »och när
jag tänker, så erinrar jag mig, att jag därhemma har en råtthund, som
heter Snobbi och som i skicklighet ej ligger ett uns efter råtthunden
hos Ibsens frejdade Raattejomfrue. Hvad säger ni, om jag återvände
till er med Snobbi för att låta henne jaga ut alla stygga tankar i ert
sinne. Snobbi brinner af verksamhetsbegär, och hos er är visst utsikt
till durabelt arbete för henne».
Han storskrattade. »Godt jag går in på det, lilla Ida Bäckmann», sade
han, då han slutligen kunde tala, »och jag tycker mig redan känna
Snobbi på jaktstråten».
Några dagar därefter skildes vi med öfverenskommelse att brefväxla, och
jag reste, yr i hufvudet af allt, som händt, och längtande att i ro få
tänka på det.
Gustaf Fröding skref till mig allt som oftast, och hans bref innehöllo
en blandning af hopp och tvifvel, af bitterhet och ömhet, af skämt och
allvar. Några månader efter vårt sammanträffande flyttade jag från
Värmland till Skåne, och ehuru skilsmessan från mina anhöriga till en
viss grad smärtade mig, kände jag dock samtidigt en stark glädje vid
tanken på att nu i ensamhet få söka göra mig värdig att bli den vän,
jag önskade vara för honom.
Några timmar efter ankomsten till min nya vistelseort skyndade jag
till postkontoret för att se, om Gustaf Fröding tänkt på att skicka
mig en hälsning till Skåne. Mitt hjärta besvärade mig betydligt, medan
posttjänstemannen genomletade brefhögen. »Fanns där kanske intet?»
undrade jag. Jo, allra underst låg ett stort, blått kuvert med norskt
frimärke.
Det gick mig, som alla andra i min situation, jag måste betvinga mig
för att ej rycka brefvet ifrån honom, medan han med en långsamhet,
hvartill jag ditintills ej sett motstycke, granskade adressen.
Ändtligen hade jag det i min hand och skyndade ut på heden bort till
den högsta kullen, på hvars sluttning jag sjönk ned och bröt kuvertet.
Utmattad af sinnesrörelse förmådde jag ej se mer än öfverskriften »Min
kära lilla Ida Bäckmann» och underskriften, »Er trofaste vän Gustaf
Fröding».
Intet af de lidelsefullt ömma ord han någon gång sedermera haft för
mig, har kommit hela min varelse att så vibrera af glädje som dessa.
Hvad hans bref föröfrigt innehöll? Mest skämt med en svag underton
af allvar. »Vi Gustaf Fröding», hette det i en högstämd tirad,
»hälse å Vår gård Suttestad i konungariket Gudbrandsdalen lilla Ida
Bäckmann välkommen till Skåningarnes land, och må hon en gång i tidens
fullbordan lika klarögd och muntertungad dra ut därifrån, som hon drog
därin».
Inga onda aningar skuggade den glädtighet, hans ton då anslog i mitt
sinne. Hade jag kunnat se in i framtiden, skulle jag ryggat tillbaka
för den dag hans ord frammanade. Den dagen var skämtet förstummadt på
Gustaf Frödings tunga, och mina ögon sågo blott natt och mörker.
Några dagar därefter erhöll jag ånyo ett bref.
Lillehammar, Suttestad, Norge den 1 sept. 95.
Hvem som får lyckan? Jag vet ej riktigt, men att söka den på må
och få utan att veta, hur den ser ut, eller hur man skall bära
sig åt för att få den, är väl lika galet som att hoppa i sjön
för att simma, innan man vet, att man kan det. Man får väl först
tänka ut, hur man hälst vill ha det om icke i lifvet så i drömmen
och fantasien. Kanske är det så i det eviga lifvet också, att man
får det mått af lycka, som man kan skapa sig med sin nedärfda
skaparkraft — och förmodligen är just det måttet af lycka, hvad
man orkar bära. Det som är mer tynger och spränger en, det som är
mindre lämnar tomrum efter sig.
I denna världen får man visst det allt för lilla — hvad detta
ständiga missförhållande mellan vill och kan, mellan önskar och
har, skall tjäna till begriper jag icke — såvida det icke är för
att känna efter hur mycket svält och köld en tål. Kanske är det
också för att stärka aptiten till den goda måltiden i himmelen.
Det finns de, som afstå från frukosten för att kunna äta så
mycket bastantare till middagen. Men somliga stackare, som ej
veta, om de skola få någon middag, äta af alla krafter frukost
äfven om den är dålig.
Detta är hvad jag har att säga om lyckan och ätandet, och Ni får
nöja Er med detta denna gången. En annan gång kanske jag kan
finna på något finare och genialare.
Er vän
_Gustaf Fröding_.
I den lilla ort, dit jag förflyttats, utgjorde prästen, läkaren och jag
spetsarne i bildningsnivån. Den första tiden öfverhopades jag därför
med besök af människor, som — troligast af nyfikenhet — önskade höra
min tanke om lifvets andliga värden. Fylld af det komiska i situationen
och drifven törhända äfven af lust att retas, lät jag somliga af dessa
spörjsmål gå för vidare besvarande till Norge.
Gustaf Frödings svar på en dylik skrifvelse lydde:
Lillehammer Suttestad Norge 95.
Ni vill ha mig att besvara frågor som ett konversationslexikon,
men jag duger icke till det. Känsla och fantasi? Känsla det är
något som drifver en att kyssa eller slå örfilar. Fantasi är
något som berättar sagor för en, när en hvilar sig — mera vet
jag inte. Hvarför tänker man så sällan på döden? Därför att man
är sysselsatt med att äta och dricka, hålla skola eller skrifva
tidningar. Orkar man inte hålla skola eller tidning samt har
dålig aptit kommer nog dödstanken, jag har själf pröfvat det. Få
vi göra räkenskap för alla fåfänga ord vi yttrat? Ja.
Säg frun, att hon i alla fall inte gör för många fåfängliga
frågor. Icke konung Salomo i all sin vishet kan besvara dem alla.
Detta är litet kort och godt, men för ögonblicket kan jag icke
åstadkomma bättre.
Er vän
_Gustaf Fröding_.
Jag tillbringade en glad höst i sällskap med mina tankar och mitt
arbete. Några veckor före jul, får jag ett mycket egendomligt bref från
Gustaf Fröding. Han säger sig däri ej kunna ytterligare skrifva till
mig, han känner sig ur stånd att vara någons vän, han måste gå sin väg
ensam, han var dömd därtill och — »hvad Gud åtskilt, skall människor ej
sammanfoga».
Jag skref tillbaka, att för sina handlingar fick han ju bära ansvaret
liksom jag för mina. Hvad Gud sammanfogat och åtskilt, det dristade jag
mig ej att afgöra. Mina händer kunde jag tillsvidare dock ej hindra
från att skrifva till honom, och mina tankar ej att följa honom, ej
heller kväfva mina önskningar att någon gång bli i stånd att mildra ett
ondt för honom.
En tid därefter fick jag några rader, skrifna med ojämn handstil. Af
dessa minns jag bäst slutorden: »Alla gå de mot ljuset, jag ensam går
mot mörkret, men lilla Ida Bäckmann vänder sig om och säger, ’Stackars,
stackars Gustaf Fröding!’»
I den sorg jag kände öfver hans sinnestillstånd, voro dessa ord till en
stor tröst för mig. De läto mig ana, att han var medveten om hvad jag
önskade vara för honom och äfven att han ej alldeles ville skaka detta
medvetande ifrån sig.
De följande brefven innehöllo hätska, obegripliga utfall mot mig, och
jag grubblade förgäfves öfver hvad som möjligen kunde ligga till grund
för dem.
Julen tillbringade jag i mitt föräldrahem, men vågade ej delge Hugo
B., hvad som tyngde mitt sinne. Den anpart af munterhet man fordrade
af mig, måste jag ju ge, och jag var rädd att få den anfrätt, om jag
komme att tala om mig själf. Hugo skulle törhända också då känna sig
förpliktad att ge förmaningar, hvilket kunde leda till ledsamheter oss
emellan.
Det kändes som en stor lättnad att åter vara ensam i Skåne och ej
behöfva känna tvånget att behärska sitt ansikte.
En dag får jag ett bref, dateradt Suttestad febr. 96.
»Nog trodde jag ibland», skref han, »att det var Er mening att
reta mig, och jag var ibland försmädlig och otålig tillbaka. Ni
har väl hatat mig af någon orsak och kanske ibland haft medkänsla
— när nu medkänslan fått öfvertaget, så är det ju bra igen.
Möjligen kunde vi bli riktigt goda vänner om vi råkades.
Jag är sjuk till själen af visioner och grubbel öfver himmel och
helvete och yttersta dom och allt och vet icke, hur jag skall
komma ur det, — ibland litet hoppfullare, ibland litet mera
förtviflad, ibland likgiltig.
Er vän
_Gustaf Fröding_.
Vänd!
Sedan jag skref det där på andra sidan har jag haft en svärm
idéer af lycka och harmoni här i världen — absolut frihet bara
reglerad af förnuft och kärlek, så där ni förstår och hufvudsaken
att verka _lif_ omkring sig, man må äljes begynna hur som hälst.
Kanske går denna min förhoppning itu igen — då får ni få fatt i
något hoppfullt att ge mig igen, så blir det växelverkan af lif
ser ni! — Farväl lilla Ida Bäckmann.
_D. S._
Det dröjde därefter länge, innan jag erhöll vidare underrättelser, och
drifven till ett slags förtviflan skref jag till Hugo B. och bad honom
hjälpa mig att få veta något om Gustaf Fröding.
Hans svar upplyste mig, att Fröding strax före jul blifvit sinnessjuk,
och detta tidtals så svårt, att han måst vaktas. Några år senare fick
jag höra, att läkaren i Suttestad måst inspärra Fröding i ett mörkt rum
för att hindra honom att begå själfmord, och att denne i sin förvirring
ansåg mig som upphof till detta behandlingssätt. Denna tvångstanke
följde honom länge, och det var den, som drifvit honom att skrifva det
första underliga brefvet till mig. Åratal därefter dök den åter upp
under ett par af hans depressionstillstånd, och han förebrådde mig då
häftigt den grymhet, jag i Norge satt i scen mot honom.
Så snart Gustaf Frödings tillstånd medgaf en förflyttning, fördes han
af ett par vänner till Stockholm. Till en början bodde han på hotell
Continental, men som han behärskades af den fixa idén att gå naken
omkring i korridorerna — han plågades af kläder — flyttade man honom
till Serafimerlasarettet.
Där nådde honom mitt bref, och därifrån fick jag också mottaga ett
glädtigt svar. »Jag är rätt bra på bättringen och snart utskrifven»,
meddelade han en gång i april. »Det är icke roligt än, men tör bli
bättre framåt sommaren, och då skall jag bli glad som ni. Serafimen är
eljest en rätt hygglig inrättning. Jag håller på att skrifva dåliga
vers åt Bonnier».
Jag samtalade denna tid rätt ofta med honom per telefon, och han
klagade skämtsamt öfver rysligheten att ha kommit in i grötlandet utan
att känna det förlösande ord, som ägde makt att hejda grötströmmen,
från att kväll och morgon flöda öfver honom. Ville jag komma på besök,
var jag mycket välkommen.
Förr än skolan slutat, kunde jag dock ej lemna Skåne, och han
telefonerade, att detta kanske mest vore att beklaga för min skull,
emedan han efter den första juni skulle bo på Utö tillsammans med sin
farliga syster Cecilia. »Hon har förfärliga svarta ögon samt en tunga
skarp som en toledoklinga och giftig som en skallerormsgadd», utlät han
sig. Det vore ställdt utom allt tvifvel, att hon ej lik sagans varulf
skulle sluka mig i en enda munsbit.
Jag bad om en litet mera mildrad beskrifning.
Han skrattade. »Kanske går det bättre än man tror», medgaf han, »hon
kan vara ganska hygglig, men jag har ibland en förkänsla af att hon
kommer att bli grym mot denna lilla Ida Bäckmann».
Hvilken massa penitenser ålade jag mig ej i hopp att blidka det öde,
som syntes vilja föra mig i Cecilias väg!
Min intimaste vän, som vid denna tid vistades hos mig, sökte dagligen
genom uppmuntrande ord förjaga min ängslan för det förestående
sammanträffandet.
»Hur tacksamt bör hon ej komma dig till mötes», menade hon, »du
behöfver ej säga något särskildt och ej göra något särskildt för att
vinna henne — blott vara dig själf».
Till en början åhörde jag henne belåtet troende, men slutligen väckte
hennes ord en känsla af harm hos mig.
»Hvad vet väl du om Cecilia, och hvad hon tycker?» utbröt jag. »Du är
ju så totalt förblindad af din tillgifvenhet för mig, att du tror, det
alla människor skola se mig med dina ensidiga ögon!»
Min vän lät ordflödet stilla gå öfver sig. »Om jag ändå visste, hvad
han sagt till henne om mig!» fortfor jag och flyttade mig närmare min
kamrat.
»Kanske att han skickat dig dikten: ’Mät mig ej med mått, men vät mig
med tårar’ ....»
»Nej», afbröt jag, »snarare att han skrifvit »Lille Karl-Johan» om
mig till straff för min ohöflighet mot hans älskade doktor Peterson i
Suttestad».
»Vill du, att jag följer med dig till Utö?» frågade hon.
Jag svarade afböjande, emedan det sannolikt skulle irritera mig att
till allt annat äfven känna hennes ängslan.
Dagen efter skolafslutningen reste jag till Stockholm. Det väckte ett
rätt starkt motstånd hos en del af mina vänner, då jag nämnde min
afsikt att fara till Utö. Deras betänkligheter rubbade ej ett ögonblick
mitt beslut, men jag medgaf, att det för Cecilias skull såge bättre ut,
om någon af dem följde mig och för att möjliggöra detta, uppsköt jag
resan en vecka. Som emellertid ett hinder i sista stund uppstod för
mitt ressällskap, gaf jag mig i väg ensam och rätt belåten med denna
ödets skickelse.
Jag hade ej underrättat om min ankomst, men blef likväl besviken att
ej finna honom nere vid bryggan. Hur skulle jag väl med bibehållna
själskrafter gå igenom mönstringen inför Cecilia i hans frånvaro?
Gustaf Fröding hade gifvit mig en mycket utförlig beskrifning på
»Slottet», där han sade sig residera tillsammans med sin syster,
hvarför jag utan svårighet fann den. Med steg, än dansande af glädje
vid tanken på att de förde mig till honom, än dröjande och osäkra vid
erinringen att de samtidigt ledde till den så hemskt utmålade Cecilia,
gick jag vägen fram.
Slutligen nådde jag en byggnad, som motsvarade beskrifningen på
»Slottet». I en stol på verandan och med ryggen vänd mot mig satt en
person och läste. Vid ljudet af mina steg, då jag beträdde trappan,
kände jag, hur skenet från ett par glimmande svarta ögon for öfver mig.
Jag stelnade till af fasa. — Det kunde ej vara någon annan än Cecilia.
Med en röst, som förvånade mig själf genom dess fasthet, sade jag: »Ni
är förmodligen fröken Fröding, jag är Ida Bäckmann och söker er bror».
»Jaså», sade hon förbindligt, men reserveradt. »Min bror har åtskilliga
gånger varit nere vid båten för att möta fröken Bäckmann. Han sade sig
skola gå äfven i dag, men har förmodligen missräknat sig på tiden. Vill
ni ej sitta ned?»
Jag tog plats så långt bort ifrån henne som möjligt och mumlade
invärtes: »Hvarför kan inte Gustaf Fröding komma! Ser hon på mig en
gång till, kommer jag att krokna och kolna som en upp och nedpåvänd
brinnande tändsticka».
Hvad vi talade om, minns jag ej, men tror, att vi trefvade oss fram
till gemensamma bekanta. Jag var ej medveten om att upprepade gånger ha
sett utåt vägen, förrän hon litet ironiskt anmärkte: »Han är alldeles
säkert snart här».
Gustaf Frödings ankomst räddade mig ur den pinsamma förlägenhet, hvari
hennes ord försatt mig. Så fort jag kunde göra det obemärkt, drog jag
honom undan och hviskade: »Stå framför mig hela tiden, så att hon inte
kan se mig. Jag tål inte vid hennes ögon, de äro så brännande, att de
skulle kunna smälta den eviga snön».
»Är ni rädd?» frågade han road.
»Nej», protesterade jag, »inte nu, blott då jag var ensam med henne,
men jag vill helst, att hon inte ser mig».
En stund därefter framkom Cecilia med den något spetsiga förmodan, att
jag otvifvelaktigt vore väl bevandrad i Marlitska romandiktningen.
»Min verksamhet som lärarinna lägger tyvärr allt för starkt beslag på
min tid, för att jag skulle bli i tillfälle att dela er smak för den
litteraturriktning han eller hon representerar», svarade jag och såg
trohjärtadt på henne.
Gustaf Fröding skrattade högt, och Cecilia smålog. Vi talade sedan om
lord Byron, — en skald Fröding älskat kanske mer för hans personlighet
än för hans diktning. Själf beundrade jag öfvermåttan hans uthållighet
att fördra fysisk smärta och hans lust att idka sport trots sitt lyte.
»Men hvad som sedan mina tidiga barnaår mest fängslat mig», slutade
jag, »det är hans vackra lockiga hår».
»Han låg hvarje natt i pappiljotter, hans hår var sträft som spik»,
anmärkte Gustaf Fröding torrt.
»Är det sant?» utbrast jag bestört.
Han nickade.
»Inte är väl det någon så svår missgärning», utlät sig Cecilia och
tillfogade med rätt mycken udd i tonen, »fröken krusar helt visst själf
håret ibland».
Den afsiktliga elakheten stack mig. Jag ryckte hastigt af mig hatten,
for med handen genom mitt yfviga kortklippta hår och svarade raskt:
»Inte har jag gjort det hitintills, men måhända kommer detta höga
föredöme att locka mig».
Än en gång skrattade Gustaf Fröding, och än en gång smålog Cecilia,
men denna gång såg jag, att både hennes leende och hennes ögon voro
sällsynt vackra.
Gustaf Fröding promenerade fram och tillbaka på verandan. »Att krusa
håret är ingenting orätt, och att Byron låg i pappiljotter om nätterna
bör ej förringa hans värde», återtog han, »det oriktiga häri, det som
gjorde fröken Bäckmann upprorisk, det var hennes antagande, att han
utgaf dessa lockar för naturliga. Kanske gjorde han det ej, kanske sade
han: ’Mina damer, de lockar, som tjusa er och väcka er beundran, äro ej
en gåfva af min Herre och Skapare, de ha ett vida större värde, de äro
mina egna händers verk!’»
Detta löjliga antagande lockade oss i muntert skratt.
Gustaf Fröding föreslog en promenad till hafvet, och som Cecilia för
sin astmas skull hade svårt att gå, åtföljde jag honom ensam.
Jag hade nog helst velat tala om Cecilia, men orden dogo, innan de
hunnit öfver läpparne. Vi talade, vill jag minnas, hufvudsakligast om
Moses och hans smartness att tillegna sig egypternas djupa bildning
samt de socialistiska idéer, efter hvilka han grundadt det israelitiska
samhället.
Som Moses alltid varit en af mina älsklingsfigurer i historien,
försvarade jag honom ifrigt — »han är så mänsklig», förfäktade jag,
»i sina fel och i sina dygder och så stor i sin känsla för det
genstörtiga folket, som nästan alltid lönade hans kärlek med att
förkasta honom ....»
En sky for öfver Gustaf Frödings ansikte, och i hans ögon kom återigen
det underliga blåaktiga skenet, då han forskande fäste dem på mig.
Jag tystnade.
»Tala vidare!» uppmanade han kort.
Litet ängslig lydde jag. »Minns ni, hur klart Moses inom sig förnam
kallelsen att bli sitt folks förlossare, hur känsligt hans öra var
för den äkta klangen i rösten, som kallade honom, men hur otålig han
samtidigt kände sig att få visa israeliterna den mission Jehova gifvit
honom att utföra med afseende på dem och deras fiender. Stackars
Moses, — han fick dyrt plikta, för att han gaf sig ut i ogjordt väder,
hans folk misstrodde honom, då han slog ihjäl egyptiern, som tvistade
med en af dem, och själf måste han fly bort — ej endast från sina
storhetsdrömmar, utan också från hem och släkt för att i fyrtio år
vistas i öknen som en obetydlig herde. Under dessa fyrtio år lärde
han sig ödmjukhet och fann sig nu så ringa i sina egna ögon, att han
på den uppmaning från Jehova, som en gång fyllt hela hans varelse med
tjusning, gaf svaret: Herre hvem är jag, att jag skall förlossa ditt
folk Israel!»
Åter tystnade jag — det låg något af fjärrblick i Gustaf Frödings ögon,
som kom de ord, jag uttalat, att ljuda tomma och ihåliga. Hvem var
dessutom jag, att jag skulle utlägga skriftens ord för denne, som tänkt
och grubblat i åratal öfver det, som blott stundvis lekte mig i hågen
och satte min fantasi i rörelse.
»Om Moses slog ihjäl egyptiern, så var det väl den handling, som syntes
honom den enda riktiga», sade Gustaf Fröding eftersinnande. »Man måste
tala och måste handla, då någonting inom en kräfver det».
»Det är sant, men ibland låter man sin egen röst nedtysta Guds stämma»,
invände jag. »Har ni någongång tänkt på det där bibelordet: Om I stilla
voren, så vorde Eder hulpet. Jag undrar, om det inte också är så, hur
orimligt det än kan synas en — just att vara stilla».
Gustaf Frödings blick hvilade begrundande på mig. »Hur kan det månne
komma sig», fortfor jag, halft generad, »att det känns nästan äckligt
att ha på allvar citerat ett bibelspråk, fast detta språk är både
vackert och uttrycksfullt?»
Han skrattade. »Förmodligen därför att rymderna ännu genljuda af de
falska tonfall, med hvilka det af millioner uttalats», förmodade han.
»Kan ni till exempel säga Herren Jesus utan att därvid få en besk smak
i munnen? Det har samma orsak».
Vi tego en stund, plötsligt utbrast han: »Åh, hvad ni skall komma att
afsky, det jag skrifvit!»
»Hur kan den, som skrifvit ’Fadervädel’, bli istånd att skrifva något,
som väcker mitt misshag?» skämtade jag.
»Ja, inte sant», hånade han, »genom dylikt marknadsskrammel gör man sig
väl förtjänt af en plats i Olympen».
»Det torde dock ej vara alldeles värdelöst att skrifva något, som
kommer människor att skratta», invände jag.
»Kanske — jag vill åtminstone försöka tro det», sade han, hvarpå vi
återvände till Cecilia.
Jag skulle resa med kvällbåten, och både hon och Gustaf Fröding följde
mig till bryggan.
»Välkommen tillbaka!» sade Cecilia vid afskedet, och dessa ord lyste
mig lik blänkfyrar i den natt, som föll öfver mitt sinne, då jag lämnat
dem.
»Om lilla Ida Bäckmann själf har stark lust att återvända, önskar jag,
att hon måtte göra det», hade Gustaf Fröding sagt.
»Hjälper ni mig väl då, om Cecilia blir svår?» hade jag frågat.
»Det vill jag inte utfästa mig till, helst som jag ofta behöfver hjälp
själf, men känner jag rätt den lilla nåden framför mig, är hon nog
kapabel att hjälpa både sig och mig», blef svaret.
Man väntade mig hem, och jag insåg, att jag måste resa. Det gällde nu
att finna en utväg till möjlighet att återvända utan strid med mina
anhöriga. Medan min hjärna som ifrigast arbetade härpå, erhöll jag
inbjudan från en af mina vänner, som bodde i närheten af Stockholm,
att tillbringa sex veckor i hennes hem. Som hon samtidigt behöfde
min hjälp, tillät mina föräldrar mig resa, och därmed löstes alla
svårigheter för färderna till Utö.
Äfven nu — trots den mur af mörker och dysterhet, omkring hvilken
minnet af Gustaf Fröding slingrar sig i mitt sinne — står min vistelse
på Utö kringstrålad af ett oförvanskligt lyckoskimmer.
Ej så, att jag från mina besök där alltid medförde ett gladt intryck,
åh nej, det hände allt ibland, att jag fick minnas, hur han gick
grubblande och dyster utan att tala till mig mer än det allra
oundgängligaste. Stilla satt jag dessa dagar bredvid Cecilia och såg
nu oförfärad in i hennes ögon, hvilka näst Gustaf Frödings tycktes mig
de vackraste i världen. De uppmuntrade mig till frimodiga yttranden om
allt mellan himmel och jord, men instinktivt afhöll jag mig från att
tala om hennes bror eller om något, som rörde honom och mig gemensamt.
Ej heller diskuterade vi religion, hon saknade hvarje slags antydning
till religiös känsla, och bibelns färgmättade figurer, hvilka Gustaf
Fröding och jag med så mycken njutning skärskådade, lämnade henne
oberörd. Hon åhörde visserligen ibland rätt road våra resonnemang i
bibliska ämnen, men hennes bristande kännedom, om det vi afhandlade,
hindrade henne att göra inlägg. Dag för dag lärde jag mig att hålla
allt innerligare af henne, och min svärmiska tillgifvenhet fann nästan
alltid något nytt älskvärdt drag i hennes väsen. Hon talade ofta om en
gift god vän i Stockholm, den enda hon tycktes ägna särskild vänskap,
och jag ertappade mig med att önska till Gud, att denna måtte dö, så
att Cecilias hjärta kunde rymma en smula ömhet äfven för mig.
»Kan du se, hvem fröken Bäckmann påminner om?» frågade hon en dag sin
bror.
Han granskade mig genom pince-nezen, där jag låg på »Slottets»
stentrappa och sökte skydda mig mot solen med hans »röfvarhatt».
»En ligapojke af värsta välta», sade han efter moget öfvervägande.
Vi skrattade, och Cecilia fäste därefter hans uppmärksamhet på
en i hennes ögon befintlig likhet mellan mig och en faunfigur i
Nationalmuseet.
Än en gång foro hans ögon mönstrande öfver mig. »Åh ja», medgaf han,
»det torde ligga något i hennes väsen af hemlig urkraft i förening med
pojkaktig uppsluppenhet».
Det föll mig ej ett ögonblick in att känna mig sårad öfver det sätt,
hvarpå de afhandlade mitt utseende och väsen. De hade redan hunnit
lära mig att vilja se igenom det triviala samhällsförhänge, som döljer
individen, och sträfva efter att finna ut den i de former den framgått
ur den ursprungliga skaparhanden. D. v. s. de människor vi af en eller
annan anledning funno oss föranlåtna att beakta, de andra drogo förbi
utan att göra något märkbart intryck på ögats näthinna.
Gustaf Fröding förde aldrig mer talet på de dikter han hade under
arbete, och själf tänkte jag mycket sällan på dem såsom ett hotande
stängsel oss emellan. Kort efter mitt första besök på Utö hade jag
skrifvit några frågor till honom för att få klarhet i hvad som möjligen
kunde ge honom anledning att tro mig utan förståelse och sympati för de
bebådade dikterna. Svaret lydde:
Utö slott juni 96.
Om jag offrar mitt begär efter alkohol för att få bättre mage,
är det ett helt naturligt och förnuftigt offer äfter min mening.
Om jag kan simma och hoppar i sjön för att frälsa en drunknandes
lif och därunder förlorar mitt eget är det också ett berättigadt
offer. Men om någon t. ex. offrar sitt lif, därför att han
tror, att en vredgad Gud förlåter andras skuld därför att detta
offer sker, tror jag, att han tror galet, likaså de andra, som
tro sin skuld borta genom en annans själfuppoffring. Den enda
betydelse en själfuppoffring kan ha såsom försonande skuld för
andra än själfuppoffraren är väl att den är ett föredöme, som
uppmuntrar och visar, hur en själfhjälpande och annanhjälpande
bragd går till. Uppfattningen af Kristi lidande och död såsom en
betalning af Guds fordran hos de andra människorna förefaller
mig obegriplig och allt för krass. Om min skuld är t. ex.
feghet, blir jag icke modigare, därför att en annan gjort en
hjältegärning, men möjligen därför att jag kan lära mig göra
äfter det en annan gjort före. Detta är för ögonblicket (jag är
litet matt i tankegången) min mening om offer.
Hvad beträffar hjälpen att försona synder, som ni talar om,
kan jag mycket väl tänka mig, att en sådan kan fås i ett annat
lif såväl som i detta — sådant sker förmodligen hvar dag, den
kloke råder den mindre kloke, den starke tar i ett tag för att
hjälpa den svagare med bördan. Man kan ju tänka sig en mäktig
hjälpare sådan som Kristus med många medhjälpare såsom alla hans
äfterföljare, hvilka oupphörligt äro sysselsatta med detta slags
bistånd — men den där rentvagningen i en annans blod förstår jag
inte. Att skaparen af allt, godt som ondt, själf vill hjälpa
till att ställa allt tillrätta, hvars upphof han är, tyckes mig
absolut nödvändigt att tänka sig. ’C’est son metier’, sade Heine
på sin dödsbädd. Emellertid är frågan om Guds tillvaro och väsen
ännu mycket oklar för mig — har Gud enbart skapat det goda, hur
har då det onda kommit till? — har han skapat det onda, hur kan
han då vara god? Äller är det onda ett godt? Äller är det två
skapare, en ond och en god?
Att det kräfves årtusenden att ingå i fullkomlighetens tillstånd
anser jag rätt rimligt och icke obehagligt häller — det är skönt
att segra och gå framåt.
Nu har jag svarat tror jag på edra frågor på mitt vis — så godt
jag kan i det dåsiga eftermiddagstillstånd, som jag befinner mig
i. (En dålig satsfogning framkallad af nämnda tillstånd).
Det var sannt — »att se det löjliga i en sak utan att håna» —
jajamen hvad det går an, hur skulle man annars kunna hålla så
mycket af originaler, hos hvilka de löjligheter man skrattar
åt, äro själfva _quinta essentia_ af deras älskvärdhet. Det
finns t. ex. folk, som kan finna välbehag i att deras vänner
skoja med dem, men det kräfves smak och verklig vänskap för att
icke gränsen skall öfverskridas, där det sårande tar vid. Hån
och begabberi kan föröfrigt möjligen äfven det vara rätt, när
man vill ha bort något oberättigadt, men därvid kräfves nog en
samvetsransakning för att icke bli orättvis och onödigt plågsam.
Allting t. o. m. mord kan möjligen vara rätt på något sätt —
men jag vill icke ge mig längre »jenseits des bösen und guten»
för närvarande. Ni kunde ta mig på orden och det vill jag inte.
Dessutom vill jag inte predika vishet för er. Sådant räknar man
väl hälst ut själf.
Min syster hälsar så rysligt mycket och tackar för brefvet.
Er vän
_Gustaf Fröding_,
Slottsherre.
Särskildt upplysande om det jag önskade veta, fann jag ej hans bref,
men eftersom han icke tycktes rädd att vidröra återlösningsproblemet,
kunde det ej vara om detta, hans dikter rörde sig. Kanske hade han
gjort någon hädisk framställning af profeterna? Jag kände mig ej
orolig, jag skulle nog förstå, hvad han menade — och han kunde ej mena
annat än godt — samt hålla fast vid det jag älskade och äfven vid
honom, om han än aldrig så skickligt förvrängde mina ideal.
En dag som etsat sig fast i min erinring från vistelsen på Utö, är
Gustaf Frödings födelsedag. Han hade till en början med välbehag
upptagit våra bemödanden att göra den så festlig som möjligt och ifrigt
uppmanat mig att äta ihjäl mig på tårtor o. d., men plötsligt slog hans
stämning om i dysterhet.
»Är det roligt att ha blifvit 36 år?» frågade jag.
»Ack, det har jag varit långt, långt innan jag blef det efter årtalet i
kyrkoböckerna», sade han, och hans läppar darrade nervöst. »Jag är en
gammal man, mätt af ålder och lefnad. Ser ni, — då man stiger ned till
helvetet, bli minuterna till år ....»
»Kan ni då inte också stiga upp till himmelen, där åren helt säkert bli
till minuter?» föreslog jag.
»Kanske — kanske kan jag det en dag — hvem vet? Jag måste först pröfva
och se, hur det går att komma upp på jorden och lefva det normala
lifvet där ..... Skall jag väl kunna det? Har jag måhända ej redan allt
för mycket försyndat mig mot detsamma?»
Jag halflåg i en hvilstol med händerna sammanknäppta under nacken och
såg länge oafvändt på honom. Han satt med hufvudet nedböjt, och ögonen
dystert blickande framför sig. Då och då ryckte det kring läpparne, och
han gned sig nervöst öfver den kala hjässan.
Hans kval brände mig, och jag såg oron, som förtärde honom, dallra i de
smala, nervösa händerna, så oskickliga till allt jordiskt och liksom
enkom skapade att gripa om strängar.
»Undrar om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud tänker på att det i dag är
Gustaf Frödings födelsedag?» anmärkte jag omsider.
»Det skulle vara synnerligen opassande af Honom att glömma något
sådant», svarade han med en lustig glimt i ögat. »Seraferna sjunga
säkerligen just nu: ’Ä du mä på dä’».
Jag skrattade, och äfven Gustaf Frödings skratt hade en klang af äkta
munterhet.
Vi fortsatte att utbreda oss om arrangemangerna i himmelen, och detta
gaf mig anledning att fråga, hur han som barn brukade fira denna dag i
sitt eget hem.
»I mitt eget hem», sade han, och ånyo bröt bitterheten fram starkare
än någonsin. »Jag har aldrig haft ett hem. I Kristinehamn bodde vi
visserligen i en gård, som vi gåfvo detta namn, men förstugudörren var
alltid riglad på insidan och nyckeln uttagen. Knackade någon på och
ville in, tittade vi först efter bakom gardinen, hvem det var, innan vi
öppnade».
Jag vågade ej fråga mer, hågkomsterna från barndomen tycktes i hans
nuvarande sinnesstämning endast vara en källa till lidande. Jag visste,
att hans mor afgudat honom, och att hans far så lifligt intresserat sig
för hans uppfostran, att han själf undervisat honom och till täflan
upptagit en jämnårig gosse.
Efter en stunds tystnad sade han: »Ja, snart blir väl också denna lilla
Ida Bäckmann en sådan där öfverlägsen kvinna som Cecilia, och som det
är min skyldighet att ligga på näsan för i alla mina lifsdagar».
Han suckade och såg på mig med en anstrykning af skälmaktighet.
»Gud gifve edra ord profetisk innebörd!» önskade jag.
Han låtsades ej om mitt inpass, utan fortsatte: »Under hela min
barndoms- och ungdomstid fick jag så starkt inpräntat begreppet om
kvinnans, enkannerligen Cecilias stolta existensberättigande och min
egen förödmjukande betydelselöshet, att det sedan aldrig helt släppt
sitt tag, ej ens i de stunder, då jag känner makten af min kallelse».
Han teg en stund och fortsatte därpå. »Jag var som barn en lättrogen
stackare och ett lättfånget byte för mina systrars upptågslust. Under
denna min eländes tid hade jag fattat stark tillgifvenhet för en
trasdocka — förmodligen drogs jag till henne af det likartade i våra
villkor — och afhånades härför vid hvarje tillfälle. En dag hade de
klämt dockan långt in i en af dessa långsmala kakelugnar, som voro
gängse den tiden, och hotade att osa ihjäl henne. Ville jag rädda
henne, stode det mig fritt, men då måste jag krypa in i kakelugnen,
något som de, med kännedom om min paniska förskräckelse för det långa,
svarta skorstensröret därinne, aldrig trodde, att jag skulle fördrista
mig till. Nå — dum som jag var, trodde jag, att den stackars dockan
skulle pinas af röken, mindes, hur det sved, då jag själf fick sådan i
halsen och gaf mig slutligen darrande af skräck in efter henne.
Mina systrars skratt förstummades emellertid, när det sedermera visade
sig, att jag blifvit fastsittande och ej kunde komma loss, förrän man
hämtat folk att bryta undan stenarne. Efter mycket arbete fann man mig
slutligen, stel af fasa med min misshandlade vän, tätt sluten till mitt
hjärta ............. Det där låter känslofullt, inte sant?» hånade han.
»Gifvetsvis kan jag ej i detalj minnas denna episod», tog han åter vid,
»men den har ofta anförts som bevis på bristande reflektionsförmåga och
verklighetssinne hos mig — eller med andra ord — på min häpnadsväckande
enfald».
Jag hade uppmärksamt åhört honom och var glad att se, det hans sinne så
småningom kom i jämnvikt. Det blef tid för oss att supera, och därefter
bragte honom posten ett korrektur från Bonnier. Gustaf Fröding och
jag gingo ensamma nedåt hafvet, och han stod just i begrepp att räkna
korrekturarken, då jag fick infallet att snappa till mig ett par af dem.
»Ni får ej läsa dem», ropade han, då jag skyndade ifrån honom, och
ehuru detta ingalunda varit min afsikt, vinkade jag dock nu litet
retsamt åt honom med korrekturet. I några hastiga språng hade han
hunnit upp mig och grep hårdt om den hand, hvari jag höll dem.
»Läs ej något af detta, ni får ej, jag förbjuder det, det passar sig
ej, det är gift!» Hämtade han, alldeles blek och med svetten pärlande
från pannan.
Jag blef i hast allvarlig och räckte honom papperen.
»Se här tag dem tillbaka», sade jag stillsamt, »jag har ingen lust att
göra det, som vållar er obehag».
Han grep dem och gömde dem ifrigt i sin ficka. »Det här är inte alls
någon läsning för sådana små flickor som Ida Bäckmann», sade han därpå
med ett ömkligt försök till skämt.
Jag bjöd till att ej känna mig sårad af hans ton och sätt. Vi hade nyss
talat om Kristi gudom, och jag hade sagt, att det antagligen skulle
kännas rätt bortkommet för mig, om jag förlorade tron därpå. Kanske
handlade dikterna om något sådant, eller kanske hade han skrifvit ondt
om Moses eller David.
»Snart kommer Ida Bäckmann att afsky mig», sade han efter en stunds
tystnad.
Tårarne rusade upp i mina ögon. »Aldrig!» utbrast jag.
»Hon kommer att tänka på mig som på en pestsmittad».
»Aldrig!» upprepade jag och svalde gråten.
»Hon kommer att låtsas, som om hon aldrig känt mig».
»Aldrig, aldrig, aldrig!» betygade jag långsamt och eftertryckligt.
»Hon gör rätt däri», fortfor han, utan att fästa något afseende vid
mina ord, »jag skulle hånskratta åt henne, om hon handlade annorlunda».
»Det är högst sannolikt att ni blir i tillfälle därtill», utbröt jag
harmsen. »Jag kommer inte att handla annorlunda mot er, än jag sagt och
hör sen! Hur vis och förfaren ni än tror er vara, mig känner ni ej, och
mina handlingar ta sig friheten trotsa er spådomskonst!»
»Bravo lilla Ida Bäckmann! Hon är verkligen en helgjuten bild af den
förkroppsligade ilskan», sade han skrattande. »Just så skall ögonen
gnistra och håret spraka. Profetens hvita skägg krökte sig, då hans
sinne upprördes, och precis så gör hennes röda hår».
»Ni vet mycket väl, att det inte är mer rödt än ert är gredelint», sade
jag, fortfarande i jäsning.
»Något litet mer, men vi skola ej tala därom, i fall det är ömtåligt»,
medlade han med ett så lustigt tonfall, att det tvang mig i skratt.
Omsider kom den dag, då jag måste återvända till skolan. Gustaf Fröding
hade en stund dragit sig tillbaka till sitt rum, och Cecilia sade sig
ha något särskildt att säga mig, hvarför hon föreslog, att vi skulle
göra en promenad i den närbelägna skogen.
»Först och främst», sade hon, »vill jag säga er, att det snart stundar
en tid, då namnet Fröding kommer att få en missljudande klang och att
ni gör bäst i att ta afstånd från oss».
»Har ni då så svårt att fördra mig bredvid er?» frågade jag sorgset och
smög min hand in i hennes.
Cecilias fina fingrar slöto sig omkring mina så innerligt ömt, att en
glädjevåg satte mitt inre i gungning.
»Jag talar uteslutande med tanke på er», fortfor hon. »Det fordras en
hög grad af själsstyrka att hädanefter hålla fast vid oss. Ni kommer
att djupt bedröfva edra anhöriga och vänner, ja, de komma kanske att
fordra af er den kloka handling, jag nu föreslår. Tänk på, att ni kan
bli nödgad att ställas i valet mellan dem och oss».
Ej ett ögonblick for den tanken igenom mig, att jag borde be henne
förklara, hvad hon menade. Något så oerhördt djärft som att ens önska
veta mer, än hon fann lämpligt meddela, ingick den tiden ej ens i min
föreställning. Jag tog hennes ord för godt, och vågade ej se på henne,
då jag tänkte mig möjligheten att bli skild från alla de andra, för
hvilka mitt sinne var varmt. Men skulle jag göra ett val — om det ej
fanns någon utväg att undslippa det — då lyste hans ansikte så starkt
emot mig, att jag knappast såg något annat i hela världen än just det.
»Det är sant, att många band binda mig vid människor, helt olika er»,
sade jag, »men intet af dem gör mig dock tveksam .... jag kan ej lämna
er».
Hon tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig gång på gång.
»Nå så räknar jag dig då som en af de våra», sade hon, »och du skall ej
behöfva gå i större oro öfver det, som händer, än nödigt är. Jag skall
skrifva till dig så ofta som möjligt om Gustaf».
Jag förde tacksamt hennes hand till mina läppar.
Gustaf Fröding hade tillbringat september månad med Cecilia ute på
Sandhamn, där han sammanträffat med den nygifte Heidenstam samt
Engström, Acke Andersson m. fl. De sades ha fört ett mycket stormigt
lif, åt hvilket Gustaf Fröding liksom på trots hängifvit sig, men
med det resultat att han inom kort försjönk i en hypokondri, som kom
allmänheten att anse honom sinnesrubbad. Man berättade bland annat, att
han ibland lagt sig tvärs öfver den allmänna promenadvägen och ej rört
sig ens en tum åt sidan för att lämna plats för trafikanterna.
En af mina vänner, som samtidigt vistades där, berättade, det
medlidandet med den tungsinte Fröding som hade slungats in i detta
ystra sällskap var allmänt, och man läste, fortfor hon, en sådan
blandning af kval och bittert trots i hans ansikte, där han låg och
stängde vägen, att harmen öfver det oförsynta i hans tilltag dog bort.
Själf har han sedermera gifvit mig den förklaringen, att han under
Sandhamnsvistelsen sökt vara glad med de glada för att se, om det fanns
något äkta i glädjen, men skrattet hade synts honom ihåligt och skämtet
utan raison d’etre, och slutligen hade han blifvit så trött att bära
upp allt detta, att han lagt sig ned på första bästa plats och så
likgiltig för människorna, att han ej iddes lyfta ett finger för dem.
Det for igenom mig, att Cecilia handlat mindre välbetänkt genom att
föra honom tillsammans med detta kotteri, men nästa ögonblick gjorde
jag mig de skarpaste förebråelser; dylika tankar måste, menade jag,
endast härröra från ömklig afund att själf ej ha fått vara med.
Från Gustaf Fröding hade jag ett kort bref, dateradt sept. Sandhamn 96:
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — —
Som ni ser är jag nu på Sandhamn och lefver röfvare med
Heidenstam och hans följe. Olga (det är hennes nåd) är så
förtvifladt söt och snäll och rar att jag börjar bli olyckligt
kär i henne.
— — — — — — — — — — — —
Något vänexemplar af Stänk och Flikar får ni inte än — de äro för
fula och det brukas inte sända fula böcker till unga damer.
— — — — — — — — —
Er vän
_Gustaf Fröding._
Enligt meddelande från Cecilia vistades Gustaf Fröding allt fortfarande
på Sandhamn. Han föreföll nervös och nedslagen samt ojämn till lynnet
och var sömnlös om nätterna — allt symptomer till att en kris var
förestående. Hvarje försök att förmå honom lämna Sandhamn stötte på
ihärdigt motstånd. En stark dosis kloral gaf honom emellertid under två
nätter sömn och återställde hans nerver i sådant skick, att man började
hoppas, det faran för denna gång var öfverstånden. Läkarne hade visat
sig betänksamma vid att ge honom denna starka dosis kloral, hvilken ju
kunde skada hans fysik och föröfrigt äfven förkorta hans lif, men synas
ha böjt sig för nödvändigheten af ett kraftigt ingripande i ett fall
som detta, då mycket stod på spel. Gustaf Fröding hade därefter kunnat
förmås att resa till Uppsala till sin syster, som under tiden ordnat
deras gemensamma hem.
Några dagar efter det diktsamlingen Stänk och Flikar utkommit, får jag
åtskilliga bref från Stockholm, hvilka alla tala mildt och varsamt
till mig, som ville de mildra en stor sorg. Jag förstod, att de afsågo
Gustaf Fröding, men då jag genom samtidiga underrättelser från Uppsala
visste honom vara frisk, lade jag dem ej på sinnet. Slutligen skickade
man mig tidningar, hvari han utpekades som en rå och liderlig sälle
och hans diktsamling som brottsligt cynisk. Beskyllningen tycktes mig
ej kunna träffa honom hvarken som människa eller poet och vållade mig
därför ingen smärta. Sorg öfver människornas kortsynthet och okunnighet
hade jag ej tid att känna, så länge jag kunde glädja mig åt att Gustaf
Fröding var frisk. Då jag läste om »Kungssorg på svenska parnassen»
kände jag mig till och med lätt smickrad å hans vägnar.
Själf tycktes han, måhända påverkad af Cecilia, vara ämnad att skicka
mig sin bok, men ändrade sig strax därpå och bad mig vänta med att läsa
den.
Från Cecilia erhöll jag ett bref, som ryckte lugnet ur mitt sinne.
Hennes bror var visserligen ej nervös, sade hon, men så klen, att
han nyligen varit nära att svimma vid middagsbordet. De gingo nu och
väntade på tryckfrihetsåtal och annat bråk. Hon uppmanade mig, att då
jag skref till Gustaf Fröding ej nämna något om hans hälsa, förrän han
själf gjorde det. Det var nödvändigt, att han höll modet uppe just nu
och ej tviflade på sig själf i något hänseende.
För att förströ honom och samtidigt få en afledare för min oro skref
jag följande bref:
Den 7:de okt. 1896.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Just som prästen, doktorn och jag — samhällets tre stödjepelare —
fröjdade oss åt att så där slumpvis ha råkats i den förstnämndes
studerkammare, så — — — — — —
Emellertid stack just någon i det ögonblicket »Nya
Kristianstadsbladet» i min hand och utpekade en recension af
Frödings nya diktsamling. Jag gjorde en lätt ursäkt för mitt
sällskap och gick in i ett annat rum för att läsa. Jag är nästan
litet nyfiken på Er bok, begriper Ni väl.
Af tidningen fick jag ej mycket veta, blott att Ni är alldeles
förfärligt stor och vår mest orginelle skald. Det var ingenting
nytt för mig åtminstone.
Då detta sker på det torra trädet, hvad skall då ej ske på det
friska? Det vill på världsligt språk säga: Då man prisar Er
härnere, hvad skall man inte då säga däruppe — — — — —
Ni lofvade skicka mig boken. Var då så beskedlig och gör det
snart, innan jag hinner få allt för väl reda på, hvad jag skall
tycka om den.
Ni blir väl kanske så stor nu, att man svindlar, då man ser upp
till Er. Det var inte alldeles så jag menade, men kaminoset här
kväljer mig så hemskt, att pennan slinker i förväg, och tankarne
komma knallande en stund efter. Har Ni kamin? Det är mycket
trefligare med brasa. Då jag tänker på Er därborta i Uppsala,
kommer det öfver mig något af den landsförvistes hemlängtan. När
Ni blir kung, så förbjud kaminer är Ni snäll, och om det skulle
dröja mer än ett år, innan Ni blir det, så skrif en visa emot
dem. Men jag säger som den där, som ville beställa beväringsvisan
af Er. Ni minns väl? Jag är så rädd, att jag skälfver, när jag
skickar af det här brefvet, och det är min gränslösa fruktan
för Er som gör det så osammanhängande. — — — men låt för en
gångs skull nåd gå för rätt, stränge Herre. Det är med flit jag
skrifver stort h. Jag vore färdig att skrifva hvartenda ord med
stor bokstaf, hur krångligt det än är, om jag blott därigenom
kunde böja Ert hjärta till mildhet och öfverseende. Låt mig ej
länge vänta på boken nu. Kom ihåg, hvad Ni lofvat.