CECILE. Ja, mitt beslut är fattad! Jag går i kloster! (_hon är nära
soffan_).
ERNEST (_närmar sig henne_). Huru? ni framhärdar i detta beslut?
CECILE. Ni här?
ERNEST. Hör mig, jag har besynnerliga saker att omtala för er!
CECILE. Det är inte möjligt, min herre! Vi ha ingenting mera att säga
hvarandra!
ERNEST. Åh, var lugn! . . jag har inte önskat få säga er ett sista
farväl för att tala med er om kärlek! Vi ha dessutom gjort en alltför
dålig början . . .
CECILE. Min herre!
ERNEST. Ja, ni har rätt, hela felet är mitt! Men hvad skall jag säga er
till mitt försvar? Ännu brydd utaf er tants meddelande, förstod jag inte
straxt . . men jag förstod sedan, när allt var slut, hvilket välde ni
redan hade fått öfver min själ! . Och ännu i detta ögonblick, då vi stå
färdiga att säga hvarandra farväl för alltid, och jag ser hos er så
mycken skönhet, ett på en gång så varmt och så upphöjdt sinne, ett behag
på en gång så oskyldigt och så retande . . . ack! vid tanken på allt
detta, tyckes det mig som vi skulle kunnat förstå och närma oss
hvarandra! Från min sida åtminstone skulle vägen hvarken varit lång eller
svår! Jag vet mycket väl att mina egenskaper icke äro af det slag som
väcka en ögonblicklig böjelse . . Jag är ung, oegennyttig och
varmhjertad, som hela verlden vid min ålder . . mycket vanliga
företräden, det är sannt; men jag har aldrig älskat . . och inga ord
kunna uttrycka den vördnad och lycka som jag känner vid åsynen af den
renaste oskuld parad med så mycken skönhet! -- Ack, om ni hade
velat . . eller rättare, om ni hade kunnat -- -- --
CECILE. Hvad då, min herre?
ERNEST. Det skulle inte varit oss man gycklat med, . . hela
förvirringen hade drabbat henne!
CECILE. Men hvilken?
ERNEST. Ack, jag kan inte säga er det! jag vågar inte anförtro er en
sådan hemlighet!
CECILE. Ni hyser då inte förtroende för mig?
ERNEST. Hvad säger ni? Er, som jag ville anförtro min lycka . . mitt
lif!
CECILE. Min herre!
ERNEST. Ja, mamsell . . min lycka, mitt lif! Ty den roman som fru
Gardonnière uppfunnit har för mig blifvit en verklighet . . jag älskar
er!
CECILE. Ack min Gud!
ERNEST. Ack, frukta ingenting! Min kärlek är lika vördnadsfull som den är
varm! Den begär intet annat än hvad ni kan gifva . . nej! säg
ingenting . . svara mig inte . . (_närmar sig henne_) Säg mig endast
att ni förlåter mig!
CECILE. Jag är inte ond på er!
ERNEST. Åh, det är inte nog! . Gif mig ett ord af saknad . . af
förhoppning!
CECILE (_brydd_). Förhoppning!
Femtonde Scenen.