CECILE. Säg ut, tant!
FRUN. Nej . . nej! . det är fråga om någonting mycket vigtigt . .
CECILE. Ja, men jag har ju lofvat?
FRUN. Ja, det var sannt! Nå ja, då får jag väl ingenting dölja för dig!
Men min Gud, det är så svårt -- -- (_tar hennes hand och för henne till
fönstret_). Ser du det der stora kastanieträdet i hans trädgård . .
der, midtför -- --
CECILE. Ja.
FRUN. Han klättrar upp i det hvarje qväll för att beundra dig, när du
sitter ute på terrassen.
CECILE. Men det är opassande -- -- -- och så mycket mera opassande som
jag nästan alltid går dit utan att ha gjort toalett.
FRUN. Jag har ju sagt det . . det är himmelskriande! Men det är väl
ändå värre! Härom morgonen, när jag kom in hit i salongen, hittade jag
ett papper på golfvet, ett papper fastadt med schärt band vid en stor
kastanie.
CECILE. Ett karteradt papper?
FRUN. Nej, ett papper med verser på . . verser adresserade till dig!
CECILE. Verser! . Allt det här är mycket ledsamt, mycket
komprometterande . . att klättra upp i ett kastanieträd . . att kasta
in verser . . Dåliga verser förmodligen? Har tant dem qvar?
FRUN. Nej, jag har förlagt dem.
CECILE. Så tråkigt! Men i alla fall, på det der sättet kan det väl inte
fortfara?
FRUN. Nej, jag hoppas det!
CECILE. Det vill säga, ni ämnar ta edra försigtighetsmått?
FRUN. Lita på det!