IV.

Glädjen stod högt öfver takåsen på »Kluddarens» fädernegård, och

majstången likaså. I trädgården i den allra största bersån var dukadt ett

rundt bord, där toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk

endräkt. Hit inbjödos »Kluddarens» bästa vänner och skolkamrater af båda

könen allt emellanåt -- ungdomen i allmänhet hade sina bord med

»sammansalad» välfägnad ute på gården ett stycke från majstången.

Naturligtvis betraktades det som en heder att bli inbjuden till Emils

löfsal, och kringom den kretsade som kråkor en hel hop icke minst af byns

rikaste och mest firade pojkar och töser från åbohemmanen.

Emil var ute och svängde sig i nästan hvarenda dans. Detta gjorde att

hans bekanta gingo ut och in i bersån och sågo sig till godo »utan krus

och suppleanger» -- som barnmorskan sa, hon som alltid ville vara så fin,

eftersom hon gått i »flickskolepensionsanstalt». Det gjorde, att bersån

stundom var smäckfull och stundom alldeles tom.

Och på det viset bar det så till att ut på kvällskvisten, när sommarsolen

redan hade sjunkit och trötta utdansade ben börjat bli tunga, kom Emil in

i löfsalen och fann lilla Selma sittande där alldeles ensam. Röd och

flämtande efter dansen -- det riktigt ångade af henne.

Han trugade i henne ett glas saft och tog själf ett glas punsch. Och så

sutto de där. Det lade sig med ens den där underliga stämningen öfver

dem, som så ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt färglöst är som

förgånget, framtiden synes rosenfärgad men lika fjärran som den

morgonrodnad, hvilken redan kan skymtas i öster. Man tycker det är så

härligt att lefva, att man ovillkorligen måste tänka på döden -- bara för

att med tanken och drömmen mäta, hur mycket af lifvets glädje man skall

kunna hinna att förvärfva, innan liemannen kommer.

-- Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt.

-- Nå?

-- Du, som har satt ihop så många verser om hvar tös och hvar katt --

höll jag på att säga -- fast jag aldrig fått några, har du inte någon

gång skrifvit några kärleksverser?

-- Nej, du Selma. Det har jag inte. Men jag tror nästan att jag skulle

kunna skrifva några i kväll.

-- Tror du?

-- Ja, om jag får skrifva dem till dig -- på riktigt rena, rama

allvaret.

-- Försök då! sade hon tyst och blidt.

-- Men då vill jag ha en kyss för dem.

-- Fy, nu är det slut med glädjen. Du, som har fått kyssar af hvarenda

tös i hela häradet för dina verser. Det måtte vara gammalt för dig, och

när du skulle skrifva på allvar, som du sa -- -- --

-- Aldrig i lifvet har jag kysst dig.

-- Nej, det har du inte.

-- Just därför skulle det vara spritter nytt. Men är det nu så, att du

inte vill ge mig en kyss, så ge mig ditt hjärta och den här lilla

solbrända rara tassen -- det har ingen gett mig förr.

-- Det får bero på hur vackra verserna bli, sa hon skälmaktigt.

Så fick han då fram sin lilla »kluddebok» och sin blyertspenna. Och så

satte de sig fram till bordet. Jag kan inte förklara hur det kom sig, men

de satte sig tätt intill hvarandra, och han lade vänstra armen om lifvet

på det lilla pyret. Folk, som förstår sig på det, säger att så går det

lättast att skrifva kärleksverser en midsommarnatt.

Alltemellanåt stoppade han pennspetsen i mun och tuggade på den, men om

en stund hade han i alla fall ett poem färdigt. Och så läste han upp det

för henne. Hon hörde på med strålande ögon och blossande kinder.

-- Nåå, Selma lilla? sa han och drog henne till sig.

-- Var det första gång, voro nog inte verserna oäfna, sa hon. Fast jag nu

inte förstår mig så mycket på det, eftersom jag aldrig har fått några

verser förr.

-- Nå, hjärtat, som jag skulle ha?

-- Har du ditt kvar riktigt onaggadt?

-- Jaa, du Selma.

-- Så får du väl ha mitt, då, och ta mig hel och hållen.

Därmed lade hon armarna omkring hans hals.

-- Ditt lilla spöke! Nu ska du också kyssa mig. Med första kyss, som du

själf hjärtligt och uppriktigt och af innersta själ och hjärta ger mig,

stryker du ett streck öfver alla andra, och så ä de glömda.

Där gled ett vemodigt leende öfver hennes lilla täcka anlete.

-- Tror du? Är du säker att jag glömmer det lika fort som du? och att du

glömmer dem själf?

-- Ja, om du bara tänker på att du har gett mig ditt hjärta och din tro

och hela ditt lilla väsen -- det har jag aldrig bedt någon annan om eller

fått det.

Så kysste hon honom varmt och länge.

-- Vet du, hvilken vers jag tyckte bäst om? sa hon se'n.

-- Nej.

-- Den sista:

»Dör uti sin knopp

det skönsta kärlekshopp,

som i hjärtat opp

rann under lifvets lopp --

samla bladen ömt,

ty hvad ditt minne gömt

bär alltid sommarfägring,

och fagrast är just hvad du drömt.»

-- Ja, hvad är kärleken annat än en sommardröm? Och är lifvet annat?

-- Åjo -- där är också höst och vinter -- se'n.

-- Men sommarminnena glömmas aldrig.

-- Mina begynna nu -- låt dem bli så många, att de räcka!

Därför var hon blek.

-- Inte för att det precis kan vara något särskildt nöje just för en så

pass ung spoling som dig att komma på begrafning och sitta där inklämd i

flera timmar, sa mor. Men eftersom nu den här jordafärden väl blir den

största här har varit här i bygderna på många år, kan du ju där få se hur

det går till ute i stora världen. Och så är där så godt om mat -- det

spar alltid lite här hemma ett par tre dagar efteråt. Allaredan i går,

när jag var där och svepte häradsdomaren, hade där kommit öfver tretti

höns och tuppar till soppan. Och därför tycker jag, att du gärna kan gå

med; om någon kan behöfva sig ett räfvamätte är det väl den, som ska

proppa skallen full med all världens kungar och kejsare och påfvar.

Jag följde med mor och fick sitta bredvid henne. Inte ibland de andra

pojkarna, och det var det allra värsta. De kunde då åtminstone få göra

gubbar åt hvarandra, hviska samman eller smånypas i benen. Men jag måste

sitta som en »målad bock». Middagen drog som vanligt ut i flera timmar,

och jag satt där och hade ledsamt och såg mig omkring bland

begrafningsgästerna.

-- Hvem är hon, som sitter i hörnet under den stora klockan, den där

människan, som är så fasligt blek? hviskade jag till mor.

-- Sitt inte och peka, pojke! Jag vet, hvem du menar. Det är Mårten

Espens Kersti.

-- Hvarför är hon så blek?

-- Det är af kärlek.

Jag måste ha glott stort på mor, för hon drog en smula på mun.

-- Kärlek? Är det kärleken till Gud eller kärleken till nästan? sa jag

slutligen.

-- Tyst nu -- det där begriper du inte ännu. Och när en är på begrafning,

ska en sitta tyst och stilla och allvarlig och bara äta allt hvad man

orkar.

Hela dagen hade jag ögonen på den där märkvärdigt bleka kvinnan, tills

jag på kvällen somnade, förtyngd af den myckna maten och den tjocka

tobaksröken. När gästerna långt fram på morgonen bröto upp och jag var

väckt, bjöd Kersti mor och mig på skjuts. Och glad var jag. Jag hade en

massa mat i mig och en hel hop knyten med kakor, hönsaskrof, kalfvaben

och andra härligheter, som vi skulle smörja oss med en hel vecka.

När vi stannade utanför Kerstis gård, bad hon oss stiga in, och så satte

hon kaffesurran på.

-- Da'n är i alla fall tillspillogifven, sa hon. Nu kan Lillen lägga sig

här på min säng och sofva en stund, medan vi prata lite samman, du och

jag. Det är bra många år se'n vi hade en riktigt förtrolig snackestund

ihop. Men först ska han ha en kopp, han också -- ofvanpå så mycken mat

kan en inte sofva, om inte en får lite kaffe.

Jag fick min kopp, och det var som med ens all sömnighet försvunnit. Jag

hade ju också tagit mig en grundlig lur på gillet. Alltså lade jag mig

till ro på dynan och slöt ögonen, men jag hörde hvartenda ord, de sade.

Och jag tror, att om jag så blefve hundra år, skulle de aldrig gå ur mitt

minne.

-- Nu ska du öppna ditt hjärta! sa mor. Litet har jag ju reda på, jag som

alla andra gamla, och lite har jag gissat mig till. Du vet, att hvad du

säger kommer inte längre. Du ser så dålig och blek ut i dag, att till och

med pojken såg det och sade det i örat på mig. Tala nu! Får du inte luft,

så kan du dö af det.

-- Så du pratar! Inte dör en, för det en är olycklig! Då skulle jag vara

död för länge, länge se'n. Nej, är en riktigt eländig och förkrossad, så

lefver man minsann nog. Men i alla fall tror jag att det skall lätta en

smula att få tala lite om gamla tider med en gammal trogen vän. Ta dig nu

en kopp till! Har pysen somnat?

-- Den sofver som en stock, så fort han kommit omkull.

-- Ja, inte trodde jag väl i många år att jag skulle lefva den dag, jag

skulle följa _honom_ till grafven. Och ändå ha de myllat ner honom i dag.

Vi hade växt upp samman och varit nästan som två syskon. Hans far och min

far hade kommit öfverens att vi skulle bli ett par en gång, och det hade

jag hört se'n jag var liten. Och var han ena dagen inne hos oss och lekte

med mig och smorde sig med honung, som han var så galen i, så var jag

andra dagen inne hos dem och åt gåsflott -- det var min förtjusning.

Esbjörn talte också många gånger om det där att vi skulle bli ett, både

under skoltiden och lästiden och sedan. Det var det käraste jag kunde

höra -- ingen kan tänka eller förstå, hur kär jag höll honom: Han var ju

grann som en solskensdag, stor och härdabred och väldig som en klippa, öm

om alla, folk som kräk, och alltid glad och munter. Aldrig där hördes

nå'nting ondt om honom: inte en gång byns värsta sladdermaskor nändes

tugga på honom.

Så skulle han ut och exera. Det var ju alltid mästerprofvet för en

hygglig pojke förr i tiden och blir väl så i alla tider. Det var inte

heller just så många, som bestodo det med heder: de flesta voro ju fulla

och galna, när de skulle rycka in -- det skulle vara karlavändt, förstås,

och det var så allmänt, så ingen fäste sig vidare vid det. Värre var det,

när de kommo hem; då hade de alla möjliga ovanor, tuggade tobak och svuro

och voro råa i mun. Det var som de varit i helvetet de fjorton darna, och

det kunde dra hela år, innan de blefvo hyggliga igen. Somliga fingo

knäcken för hela sin tid. Den exercisen har tagit hut och hederskänsla af

många bra pojkar.

Men Esbjörn stod sig -- inte ett ondt ord hördes om honom. Jag var så

stolt -- han var ju mig ämnad och skulle nog bli min. Jag tänkte på honom

om dagarna och drömde om honom på nätterna.

Så kom han hem, och vi träffades som vanligt. Ibland när vi voro ensamma

något ögonblick, kunde han ta mig om lifvet, trycka mig tätt intill sig

och kyssa mig. Åh, jag tyckte hjärtat ville sprängas så glad som jag var.

Jag gick bara och längtade efter att vi skulle gifta oss -- vi hade ju

ingenting att vänta på precis, någon af oss.

Så kom midsommarafton.

Han var hemma hos oss och hade just suttit och talt riktigt med mor. Hans

far skulle flytta in i undantagslängan och vi skulle ta hemmanet. Mor

var glad, och jag var ännu gladare. Jag skulle kunnat hoppa öfver taken,

som det heter. Och han och jag sutto ett par timmar ute i trädgården och

kysstes, och han talte så vackert om hur trefligt vi skulle ha det.

Så gick han. Jag vet inte hur det föll mig in att smyga mig efter honom:

jag var rent yr och visste knappt hvad jag ville eller gjorde. Nere vid

den lilla ekparken ämnade jag ropa på honom och säga: »Gif mig en

midsommarskyss till!» Jag glödde i hela kroppen.

Som han kommer midtför parken och jag just ämnade ropa honom an, hoppar

han öfver diket. Och där reser sig en kvinna och tar honom om halsen, och

han får henne om lifvet och de satte sig innanför gärdesgården. Först

trodde jag att jag skulle dö och föll så lång jag var. När jag vaknade

till, hörde jag dem kyssas och fnittra. Jag darrade som ett asplöf och

kröp närmare så att jag både kunde se dem och höra allt hvad som sades.

Det var dragonens Lotta -- de hade naturligtvis blifvit bekanta under

exercisen: då brukade hon hvarenda kväll ränna till lägerplatsen. Det var

ett kräk till tös, och ingen ville tala med henne, om hon kom på en dans

-- åtminstone inte någon af de hyggliga åbosönerna. Nu hade hon träffat

Esbjörn och fångat honom i sina garn, det godtrogna lifvet. Och där satt

hon nu och förtalade mig, och han hjälpte till och sa fula lögnaktiga ord

om mig. Och de voro öfverens om att vara sams i synd och last, se'n

Esbjörn och jag hade blifvit gifta också. Där finns ingen, som kan tänka

huru usla ord där kan vara i en genomfördärfvad kvinna.

Jag trodde jag skulle gå från förståndet, där jag låg hopkrupen. Var

detta verkligen Esbjörn -- min Esbjörn? Jag måste nypa mig i armen för

att få klart för mig, att jag inte drömde eller gick i sömnen. Nej, jag

var nog vaken -- Gud nåde mig så visst!

Men gå därifrån kunde jag inte, utan väntade, tills de bröto upp. Då

sprang jag fram, spottade honom i ansiktet, där han stod blek som ett

lik, och slog henne med knuten hand i synen flera slag, tills hon rullade

rundt. Så sprang jag hem.

Det dröjde månader innan jag kom till förnuft igen, fast det hölls ju

tämligen tyst. Esbjörn kom och gick därhemma gång på gång, men han fick

aldrig se mig hur han tiggde och bad och hur mycket hans far och min mor

lade sig ut för honom och talte om hur han ångrade sig och hade rent

slutat upp att träffa Lotta, det kreaturet. Mor grät och sa, att jag

skulle förlåta: det ska en kvinna isynnerhet kunna här i lifvet. En karl

är ju inte mer än en fattig syndig människa, sa hon. Ack, det är inte en

stackars kvinna heller. Hvad hjälper det att hon lofvar förlåtelse, när

hon inte kan glömma? Gud hjälpe hvar och en, som har stått på lur och

fått gift i blodet!

Så såg han då slutligen att det tjänte ingenting till utan att jag var

obeveklig. Och så tog han ju Lotta långt om länge, och hon blef hans

kvinna. Och du minns nog så'nt väsen där blef hemma och hur fadern

hvarken ville se eller tala vid henne utan flyttade hemifrån och hyrde in

sig hos en husman och steg ner i grafven, tärd af sorg och bekymmer. Och

det blef uppståndelse i hela församlingen och Esbjörn blef så utskämd

bland sina likamän, att knappt någon brydde sig om att umgås med honom.

Nu vet du hur det är, att om inte en kvinna har andras aktning, mister

hon snart sin mans. Och det finnes ingen kärlek, som varar i längden, om

andra spotta på den. Så gick det med Esbjörn också. Ingen ville hälsa på

honom bara för att slippa tala med henne, och tog han henne med på ett

gille, fick hon sitta som en pestsmittad. Så började han fara till sta'n,

där ingen brydde sig om hurudan kvinna han hade hemma, bara han bjöd

friskt och gick gladeligen i borgen.

Så begynte hemmanet gå vind för våg, kreaturen vansköttes och han blef

ett kräk, helst sedan det började glunkas om att Lotta hade besynnerliga

historier för sig än med en och än med en annan och lät bägge pojkarna

både fara illa och dras med smuts och ohyra. Snart var hatet mot henne

riktigt djupt hos alla. Och han betraktades som en schajas, som inte

kunde hålla henne i tukt. Det var nära att de skulle tagit från honom

nämndemansbefattningen.

-- Så dog hon i behaglig tid då.

-- Hon gjorde så, ja, det gjorde hon. Men vet du, _hur_ hon dog?

-- Hur hon dog?! Det veta ju alla människor: hon föll i ån en natt.

-- Ja, hon gjorde det. Men den, som dref henne dit -- det var jag.

-- Människa! Hvad säger du?

-- Spring inte din väg -- jag rörde henne inte med ett finger. Men på

bron mötte jag henne en natt och jag ställde mig framför henne och såg på

henne. Hvad jag så sa, när jag kunde få tungans bruk, står bara för mig

som en dröm. Men jag visade henne, hvilken eländig varelse hon var och

hvilken helvetesgärning hon hade gjort inte bara mot mig utan mot den

stackars Esbjörn och hur hon nu höll på att göra honom olycklig för

evigheten liksom hon redan hade gjort det för detta lifvet och hur

pojkarna en dag skulle behöfva blygas, när deras mors namn nämndes, och

tänka på skriftens tydliga dom, att ingen skökoson skall komma i Herrans

församling. Och slutligen sa jag, att hade hon den minsta gnista af

kärlek till de små eller medlidande med Esbjörn, skulle hon rymma och det

i denna natt, och ville hon, så skulle jag ge henne respengar, så hon

skulle kunna ge sig af till Amerika eller Köpenhamn eller hvart som

helst, där hon kunde lefva efter sin lust men utan att göra de sina

olyckliga.

Hon stod en stund, och ögonen flammade på henne.

-- Du har rätt i hvad du säger, sa hon slutligen. Jag har sagt mig själf

det många gånger. Men inte behöfver jag fara utrikes för att frälsa dem

-- det finns kortare väg.

Därmed hoppade hon öfver räcket och rakt ned i ån.

Hvad skulle jag göra? Hon var borta och blef borta. Inte tordes jag ropa

på hjälp, och i alla fall skulle det dröjt så länge innan någon kunnat

komma, att ingen hjälp varit möjlig. Hade någon kommit, skulle jag

blifvit trodd om att ha kastat henne i ån. Jag ville inte lida mer för

hennes skull än jag redan hade gjort. Men den natten blef mitt hår grått

och se'n är jag så blek.

-- Men det var ju inte din mening att -- -- --

-- Nej, men jag satte mig till domare i Guds stad och ställe. Jag gjorde

det därför att jag allt fortfarande hade Esbjörn kär, inte som förr, men

jag höll af honom som ett kärt minne, och det gjorde mig ondt att det

skulle befläckas.

Nå, han upprättade sig och fick åter allas aktning. Vi ha aldrig talt ett

ord samman, han och jag, sedan den natten annat än ett »goddag» eller

»godnatt» på ett gille.

-- Men att ni inte blefven ett efter hennes död?

-- Åh, jag skulle aldrig kunnat. Och han trodde att jag alltjämt var lika

hatfull och hämndgirig, kan jag förstå. Men har jag talt om så mycket,

kan jag ju tala om en sak till. Det var ju dåligt med hans ställning, när

hon gick bort, och det dröjde länge innan han kom på säkra ben igen.

Därför är det jag, som har låtit bägge hans pojkar studera, så att den

ene nu är prästvigd och den andre får sitta ting. Det har gått genom

prosten, och om Esbjörn nå'nsin hade en aning om hvem det var eller om

pojkarna veta något, känner inte jag. Kanske prosten sa något till honom,

när han var hemma och gaf honom nattvarden på sotsängen. I alla fall har

jag sökt rädda alla tre, och var jag för hård den natten, så mente jag

väl, och jag tror att jag har försonat det efter bästa förmåga. Jag

tycker jag är inte rädd för domedag ändå.

Nu har jag bara hans pojkar att lefva för. Nu, se'n han är borta, skall

jag tala om alltsammans för dem, och de skola få ett hem här hos mig --

det gamla göra de sig nog helst af med. Och efter min död ska de ha allt

mitt -- mer kan jag inte göra.

Nå, tycker du att jag är en mörderska?

-- Nää -- --

-- Ser du! Du törs inte svara rent kort och godt _nej_. Men hur många

tusen gånger tror du jag har gjort mig själf den frågan och inte heller

vågat svara _nej_ på den? Och ändå gjorde jag hvad jag gjorde af kärlek.

Aldrig kunde jag väl heller tänka att hon skulle hoppa i genast. Jag har

talt om allting för prosten. Han dömde mig inte, och jag tror inte

heller, att Gud skall döma mig.

-- Stackars Kersti! sa mor och började snyfta. Ni, som kunde varit så

lyckliga! Hvarför skulle en sådan där maruggla komma till världen som den

där Lotta?

-- Ja, hvarför? Hur många lugna timmar tror du jag har haft på tretti år?

Nej, nu ska jag väcka Lillen, så ni kommer i säng innan det blir dager.

Jaså, han tyckte jag är så blek. Ja, han har rätt. Måtte hans dar bli

gladare än mina!

Men, nu se'n Esbjörn är nermyllad blir det kanske lite lättare för mig --

jag tror att han på sistone ångrade sina villors väg och blef en bättre

människa. Och då är det ju som han vore min gamle Esbjörn igen från

ungdomsdar.

En pojke för sig.

-- Han har alltid varit så egen den pojken -- aldrig som andra utan en

pojke för sig själf. Jag minns, när han låg i den där farliga febern --

han var väl en elfva, tolf år då. De två äldste hade jag förlorat, och

han var ensam kvar. Jag satt vid hans säng natt och dag, och jag grät, så

jag tyckte mitt arma modershjärta ville brista. Jag blef tio år äldre på

de två månader som sjukdomen varade. Så sa jag till honom en kväll: »Bed

till Gud, Harald lille, att Han låter dig bli frisk igen!» Men pojken

bara riste på sitt lilla, svettiga hufvud. »Kan du inte bedja med

barnslig förtröstan?» sa jag. Han svarte inte på en lång stund.

-- Inte kan Gud tycka om att jag ligger och ber att få slippa komma till

honom? sa han långt om länge.

Jag blef så förbluffad, att jag fick inte fram ett ord.

-- Vill du inte bli frisk och vara hos din mor? sa jag slutligen.

-- Jo, visst vill jag det. Mor känner jag från det jag var mycket liten,

men Gud har jag bara hört talas om. Och så är han så stor, så stor och

mäktig, och jag är bara en liten spenslig stackare. Men mor kan ju be

Gud att få behålla mig: det förstår nog Gud, att mor vill, eftersom mor

inte har någon annan, och Han har änglarna och alla de saliga. Nog vill

jag gärna lefva lite längre, nej riktigt mycket, se'n jag börjar på att

kunna göra någon nytta och hjälpa mor någon gång.

Ja, nog tiggde och bad jag. Och jag fick också behålla min Harald. Han

har aldrig varit sjuk en timme se'n -- fast han nu är öfver 25. Men han

skötte undan i ett tag -- doktorn sa, att han nästan aldrig hade sett ett

barn så inne i dödens käftar. Glädje har jag af pojken också. Hemmanet

sköter han som han hade gått på landtbruksskola och läser så mycket

böcker och följer med i allting på lediga stunder. Och på landtbruksmöten

och utställningar har han gärna varit med, om det har burit sig, och han

har haft ögonen med sig och lärt lite här och lite där. Så han har visst

varit »min mandoms glädje och min ålderdoms tröst», som där står i

ordspråket. Det har han visst och sant.

Och ja minsann är det inte han, som har börjat på att rutscha upp

gubbarna här i församlingen, och det kan behöfvas, sådana »dröslehasar»

som här ä. Det var han som tog ihop med skolan -- den låg ju rent i

lägervall. Den gamle skolmästaren var inte med, när krutet fanns opp, och

han är nog bra klen i sina stycken, säger Harald. Men hurudan ska också

en gammal man bli genom att sitta år ut och år in och slita och plita med

öfver hundra barn? Prosten ville nog att förbättringar skulle göras, men

de gamla stöttepinnarna höllo på styfvern, sa det var stört omöjligt att

få småskola här.

Men så steg Harald fram på en kyrkostämma och ställde sig på prostens

sida, och det blef värre än kattabaliken i Bender. Men pojken stod på

sig, och nästa år satt han i skolrådet, och så blef här först

småskollärarinna och se'n biträdande lärarinna. Och gamle »mäster» fick

anslag af stämman att fara in till Lund och vara med i den allraförsta af

sommarkurserna. Gubben blef rent som ung på nytt. Och sockenbiblioteket

är upprustadt och tillökt, en del gammal bråte är utplockadt, och det är

en ren lust att se, hur ungdomen börjar läsa lite öfverallt i stället för

att bara spela kort och tänka ut uselhet de långa vinterkvällarna.

Hönsskötseln och ägghandeln äro hans lif, och han har hela trädgården

full med bin. I fjol köpte han upp så många bär, som husmännens kvinnor

och ungar kommo hem med till honom. Inte för det han precis spann silke

det året, för han kunde inte själf afsätta alla med någon förtjänst. Men

de fattiga lärde sig ta vara på Guds gåfvor, och det var hufvudsaken för

honom. I år finnas här familjer, som ha förtjänt sina hundra kronor hvar

på bärplockning. Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan, när

fattigvårdsutgifterna ska beräknas en gång.

Nu är det bara en sak, som jag har gått och väntat på och längtat efter i

flera år -- se'n kunde jag fara i frid som Simeon. Jag skulle ju så gärna

vilja se honom lyckligt gift. Men det tjänte ingenting till att komma

saken på tal: ingen här i bygderna föll honom i smaken. Han tyckte de

voro för dödbakade och för mycket för grannlåt -- klädhängare, som inte

ha vaknat till lif, sa han. Det har nog kommit ut, så han står just inte

så väl hos töserna, fast naturligtvis hvilken af dem som helst skulle

tagit honom med uppräckta händer, om han bara sagt ett halft ord. Ja, han

har alltid varit en pojke för sig.

Jag minns, när vi voro på bröllopet i Brödåkra i fjol. Bland många andra

rika och fina skulle riksdagsmannens döttrar också komma dit. Och därför

sa jag till honom, att han skulle kasta ett öga på dem -- där är både

utseende och gods och grunkor, sa jag. Och förstånd ska de väl ha, när

deras far har kunnat bli riksdagsman -- äpplet faller väl inte så långt

från trädet, mente jag på mitt vis.

Ja, Harald pratade med dem och dansade med dem, och riksdagsmannen och

han blefvo dusbröder och riktiga mostrar, och Harald blef bjuden att

komma och hälsa på där.

När vi så hade kommit hem på ottan, säger jag till Harald: »Nåå? Hvad

tyckte du om dem?»

-- Tjaa! Hm! Inte slogo de an på mig riktigt. De ha hört en del ord af

gubben, och med dem slå de omkring sig och åbäka sig liksom när en katt

leker med ett nystan. Men vidare reda på hvad de orden betyda ha de nog

inte. Så är det för resten nog med gubben också. Mest ord och skryt! Han

går med de stora i vått och torrt! Hela tiden talte han om sina fina

bekantskaper, men bara om adelsmän och landshöfdingar och borgmästare och

brukspatroner. Han nämnde inte namnet på någon enda af våra bästa bönder.

Han är inte en karl för sig, den! sa Harald.

Och han gjorde aldrig allvar af det där påhälsandet hos riksdagsmannen.

En gång frågade jag honom, hvad han tyckte om prostens Hilma. Det är en

rar tös, och han kunde nog få henne om han ville -- så mycket vet jag.

-- Ja, sa han, nätt och godt ser hon ut och sjunger och spelar bra, både

fortepiano och orgel, och är flink i sina händer och är inte rädd att ta

i. Men hon törs inte tänka själf: då skulle hon känna sig som ett får på

blankis. De ha alltid inpräntat hos henne hvad hon får tro och tänka, och

hon har hela sitt lif gått och sagt efter andras tankar.

-- Det kan du då omöjligen veta, sa jag lite stött, för jag tyckte han

var orättvis mot den snälla flickan. Tankarna kunna väl vara hennes egna,

fast de gå i samma spår som hennes fars.

-- Nej, mor! sa han. Den, som tänker själf, har aldrig precis likadana

tankar som någon annan. Det är liksom där aldrig på ett träd finnas två

blad, som ä precis likadana, och aldrig två ögon i två flickansikten ä

riktigt lika hvarandra. När hon talar, är det ju nästan som hon läste ur

ett af faderns predikokoncept. Därför tycker jag, att jag kan henne

utantill.

Men nu har hans timma slagit till sist. Och jag är så glad, så glad -- en

börjar ju ändå bli gammal så smått, och det känns i alla fall bra skönt

att veta honom väl i hamn, när stunden är inne att man ska skiljas

hädan.

För en tid sedan voro vi på julkalas hos Mårten Anders i Stendala. Och

där var mycken ungdom samlad både från fjärran och när. Bland många andra

voro där kyrkovärden Bengt Eskilsson och hans kvinna och hans bägge

döttrar. Modern var i unga dar den grannaste tös i hela häradet, och

döttrarna brås på henne. Den yngsta, Ingrid, är som en ros och en lilja

i Saron. Och hon dansade lätt som en solstråle på ett löfverk; det var en

lust och glädje att se henne och Harald svinga om.

När så det skulle dukas i salen, spridde sig ungdomen i rummen, och där

blef ett bunkalag här och ett annat där. Inne där prostinnan och hennes

döttrar och klockarens Amalia och kyrkovärdens flickor och jag och några

andra bastanta gummor hade trängt ihop oss, kommo vi att prata om

nymodiga påfund och sådant. Alla de gamla och prostens flickor isynnerhet

voro öfverens om att det var en styggelse när flickor åkte på velociped.

En karl -- det kunde gå an men en flicka -- usch då!

Men Ingrid bara skrattade.

-- Jag har kommit hit på velociped i dag, sa hon. Om farmor skulle få

plats på vagnen, skulle jag, som är yngst, antingen sprungit bakefter

eller blifvit hemma, om jag inte satt mig upp på mitt »rockahjul». Den

sommaren, jag gick på folkhögskolan, for jag hvarenda dag fram och

tillbaka på hjulhästen. Hvarför skulle inte en kvinna kunna spara tiden

och spara sina ben, om hon kan?

Prostinnan, som är snäll och rar på alla vis, hör ändå till den gamla

tiden. Hon såg på Ingrid och vaggade allvarligt med sitt hvita hufvud.

-- Inte skulle en flicka, på den tiden jag var ung, velat sitta och visa

sina strumpor för hvar enda själ, som strök landsvägen fram, sa hon.

-- Ja, är där någon, som är så blyg, att han inte törs låtsas om, att han

vet hur många ben ett fruntimmer har eller inte för sin själafrid kan se

att de ä två, så kan han ju vända sig åt andra sidan och se på någon af

gässen på fäladen, sa Ingrid.

Harald började skratta. Och många med honom.

-- Men på den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren barhalsade skäligen

långt ner, så jag tror inte blygheten var stort större då än nu. Och ännu

i dag ska ju damerna på festerna på kungens slott vara fasligt urringade

-- komme en tös här i bygden i kyrkan klädd på det viset, skulle hon

aldrig kunna visa sig för folk mer. Det är ju ingen människa, som stöter

sig öfver att vi gå uppskörtade ända till knäna nere vid bron och tvätta

kläder, fast vi ä alldeles barfota.

Det taltes mot och med. Alla, som ingen velociped hade, höllo

naturligtvis med prostinnan, utom Harald, som öppet tog Ingrids parti.

Det nästan förvånade mig, för själf tyckte han inte om det där

vägaskumpandet och han hade ett par gånger sagt, att han tyckte, det

missklädde fröknarna på herrgården. Nå, jag vet nu inte hvad som

egentligen skulle klä de där högfärdiga viporna, som tro att de stå ett

trappsteg närmare Vår Herre än vanliga syndiga människor.

Nu tror jag också att många fler än Harald tyckte, att Ingrid hade rätt,

men för prostinnans skull ville de ju inte säga något. Hur det var taltes

Harald och tösen rätt mycket vid den kvällen, och när vi reste hem, satt

pojken bara och funderade och sade inte ett ord mer än hvarannan kvart.

Jag låtsade ju inte om något, men jag drog på munnen för mig själf och

tänkte, att nu hade han nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han

så där fundersam och tyst.

Och så en dag säger han:

-- Hvad tyckte mor om henne?

-- Hvilken? sa jag så oskyldigt.

-- Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor!

-- Du menar Ingrid Bengtsson?

-- Hvem skulle jag annars mena?

-- Bra. Inte tyckte alla om, att hon sjöng så rent ut, men --

-- Just det tyckte jag så bra om. Tar man tolf åbotöser och ställer dem i

en flock, och en gammal fru eller en rik knase eller en högt uppsatt man

säger att nånting fult är vackert eller något vackert är fult, så stämma

de elfva in eller tiga och samtycka. Jag har alltid förargat mig öfver

den där rädslan och fegheten hos allmogen -- det är den, som gjort att de

förnäma så många och långa tider ha haft bönderna till apespel och

gyckel. För karlarna ha i allmänhet lika stor tunghäfta som kvinnorna.

Jag har aldrig kunnat lida, när valpar, som inte ä torra bak öronen,

klifva upp och göra sig viktiga och »blaffa» om hvad de inte begripa. Men

det är en härlig sak att höra en person lugnt och sansadt säga sin mening

och ge skäl för den. Jag skulle aldrig kunna trifvas ihop med en hustru,

som bara vore ett »mähä» och aldrig sa annat än »Harald lille,

naturligtvis» eller »Ja visst, Harald lille,» »Ja, det är ju klart,

Harald!» Åh, jag skulle leds ihjäl. En kvinna, som gnatar, måste vara

ryslig, men en, som bara sade _javisst_, skulle ta lifvet af mig, för jag

skulle begripa, att hon sade så bara därför att hon inte gitte tänka.

-- Men hon kunde väl få säga _ja_, när du friade, sa jag.

-- Och tusen gånger till! sa han, bara jag visste att hon skulle säga

_nej_, när hon menade det. I alla fall ska jag väl ta och åka ner där en

af dagarna och se, hur de ha det och hur hon tar sig ut, när hon inte går

i gillestass. Jag ska komma tidigt en morgon och se, hur de då ta mot

mig.

Han reste.

När han kom, såg han rent förtjust ut.

-- Jag fick syn på henne ute på klöfverfältet. Hon satt och mjölkade. Jag

steg af och gick bort och pratade med henne. Och se'n gingo vi in i

sällskap bak efter min vagn: jag bar ena mjölkspannen, och hon den andra.

Hon bad mig stiga in, och där var fint och i ordning, så tidigt det var

på dagen. Jag blef trakterad och vi pratade om en hel del, både gubben

och jag och töserna och kvinnan och gamla farmor. Och när jag reste,

följde hon mig ut, Ingrid jag menar, och så frågade jag, om jag inte

skulle ha något för jag hade burit mjölkspannen. Och hon såg så rar ut,

skälmungen, när hon sa: »Du skulle ju haft 'molkedrick', men jag glömde

det rent. Emellertid har du den till godo till nästa gång!» Och så sprang

hon in.

-- Nå, du sa ingenting? frågade jag.

-- Det var ju första gång jag var där, sa han.

Se'n har han gjort sig ärende dit många gånger. Men han har ingenting

sagt och jag har inte velat fråga.

Så i förrgår kom hon min lif farande hem till oss på sitt gumpahjul. Jag

visade henne omkring öfverallt, och hon fick se alla kreatur och kistor,

och hon tyckte vi hade allting så trefligt och bra.

Se'n satte hon och Harald sig i trädgården och snackades vid en lång

stund. När de så kommo in, såg jag, att allt var klart dem emellan.

När så Harald gick ut efter en flaska vin, hviskade jag till henne: »Nåå?

Tycker du riktigt om honom? Han har alltid varit en pojke för sig. Men

när en kommer riktigt underfund med honom, är där guld på

hjärtegrunden.»

Då tog hon mig om halsen. Och hennes ögon tindrade, när hon sa:

-- Nej, han är en pojke för mig.

Så på eftermiddagen kommo kyrkovärden och hans kvinna och systern. Och så

blef allting aftaladt.

Men roligt var det att se, hur glad Harald var, och hur de två unga sågo

på hvarandra.

När de skulle resa, sa Ingrid:

-- Nu åker jag hem, och velocipeden kan bli här. Jag får väl börja på att

bli stadig nu ändtligen, om jag ska bli din lilla gumma.

-- Det var snällt af dig -- jag hade ändå varit orolig för att du skulle

råkat ut för någon olycka: blifvit öfverkörd eller vält öfver en sten.

-- Nu törs jag inte heller: jag får väl vara rädd om min blifvande mans

hustru! sa den lilla tjyfungen och tog Harald om halsen.

Mörksens gärningar.

På skånska slättbygden har man en sägen om en gammal friherre Bennet. När

han låg på sitt yttersta, frågade han doktorn, hur länge han kunde ha

kvar att lefva, och då doktorn helt kort och torrt svarade, att det nog

vore slut i morgon, sa högvälborne herr baronen: »Det var mycket

obehagligt!»

En liknande känsla hade nog Anders Ervastson, där han låg i den stora

sängen i stugan. Han kallsvettades svårliga, och ögonen stodo alldeles

stela i det vaxgula anletet. Det var klart för både honom och alla, som

sågo honom, att han snart skulle anträda den sista färden. Och fast han

under de senaste åren inte haft så särdeles mycken glädje af lifvet, hade

han som vi alla ändå lifhanken kär. Och att mista den föreföll honom lika

obehagligt som gubben Bennet.

Som nu Anders Ervastson låg där, gled hans förflutna lif förbi honom som

ett växlande panorama.

Barndoms- och ungdomsåren, då han som förkelad son till en af byns

mäktigaste stöttepinnar gjorde hvad han ville. Gubben betalte ju både

böter och barnuppfostringsbidrag för honom. Så kom hans äktenskap med en

god och blid kvinna, den han pinade och bedrog, tills hon efter ett

långvarigt aftynande gick bort. Den första änkemannatiden med vildlif och

mörka hemligheter, som knappast någon vågade hviska bakom den mäktige

mannens rygg. Och så hans nya gifte med »tattarkonan», som hon kallades,

hans slaganfall och sängliggande under ömsom klart förstånd och pinsamt

skarpsinne, ömsom vilda syner och omtöcknad själ.

Han såg henne sitta i halfskymningen därborta vid stenbordet. Men hon

satt inte ensam. Han hörde hennes hviskningar med Flint, husaren, som

skulle ha uppsikt i huset under husbondens sjukdom, men som redan länge

varit hustruns allt och med hvar dag tog sig allt pösigare

husbondefasoner.

Ingen af dem brydde sig ett spår om den sjuke. De vände inte ens på

hufvudet, när han stönade, och han hörde med vanmäktig ilska hur de

kysstes och fnittrade utan att bry sig om döden, som så att säga stod på

tröskeln. Och de hjärtlösa orden nådde tydligt den dödsdömdes öra.

-- När tror du kräket storknar? sa Flint.

-- Nu skulle han väl snart vara mogen, tycker jag. Inte kan han väl hålla

ut natten öfver! sa hon.

Och så begynte de tala om hur de skulle ställa det efter gamlingens död,

och hur hans släkt ingenting skulle få af kvarlåtenskapen, eftersom det

lilla, som snart skulle komma till världen, ju skulle ärfva sin far. Och

så skrattade de.

Mannen på dödslägret led de ohyggligaste kval. Han skulle velat göra hvad

som helst för att hämnas.

-- Har han alltsammans i det där lilla skrinet?

-- Ja, både sedlar och reverser och sparbanksböcker. Det är en idé hos

honom att han ska ha det hos sig i sängen. Och den glädjen kan en ju

unna den gamle skråpuken -- han kan ju i alla fall inte ta det med sig i

grafven. Och han kan ju knappt röra en fena, fast ibland glindra ögonen

rent djäfligt på honom.

Anders stönade, och det rosslade hemskt i halsen på honom.

-- Nu har han snart legat på det sättet ett halft år -- en borde nästan

ha hjälpt honom ett stycke på väg, sa hon.

-- Ts, ts! Min hjärtans du! Sådant kommer alltid surt efter. Hvad gör han

oss för ondt, där han ligger? Kom nu, så gå vi in i kammaren eller salen

-- där hör en inte knyst af honom, om han lefver eller han dör. Så låsa

vi dörren -- vänta lite: jag ska ta med en flaska rom. Det är godt med en

tröstetår, när man väntar.

Han tog buteljen, och så gingo de.

Anders ristes af raseri som han haft frossan. Bilden af hans första

hustru stod med ens så lefvande och klar för honom. Henne hade han utan

hänsyn bedragit -- nu mättes honom med samma mått. Åh, att han skulle

ligga så här hjälplös som ett barn! Han skulle velat vråla som ett

vilddjur, men tungan vägrade att göra tjänst. Han tyckte han ville

kväfvas -- -- --

Då öppnades dörren sakta. In smög en tarfligt klädd man med skygg blick

och ljudlösa steg. Han närmade sig sängen och mötte den sjukes glasartade

blick.

-- Åh, Herre du gode! hviskade han uppskakad. Så du ser ut, käre Anders!

Och så låta de dig ligga här utan vård och tillsyn! Känner du inte igen

mig? Jag är ju din köttslige bror Stenkil, fast du alltid varit så hög

och stram och inte velat kännas vid mig. Nu ville jag inte byta med dig,

så fattig jag är.

Anders började mödosamt röra på ena handen och kunde slutligen sträcka

fram den mot brodern. Och hans läppar begynte arbeta. Det var länge

förgäfves, men slutligen fick han fram ordet: »hit!»

Han höll ögonen riktade på skrinet.

Brodern tog detta och gaf honom det. Den sjuke började röra i det, vände

det upp och ner, pekade på en stor bundt sedlar, såg på brodern med

tindrande ögon.

Med tveksam hand tog brodern pengarna, stoppade dem på sig och strök

sedan reverser och sparbanksböcker ner i skrinet igen.

Han följde sedan broderns brinnande blickar. De voro fästa på ett paket

fosfortändstickor, som lågo på kakelugnshyllan. Stenkil tog dem och lade

dem i skrinet.

-- Är det mer du vill? hviskade han.

-- Gå! fick brodern med möda fram. Och Stenkil smög sig ut som en skugga

och drog igen dörren.

Det var som om den dödssjuke i sin fruktansvärda upphetsning fått en

smula krafter och rörelseförmåga igen. Han vred sig så att han kunde

stödja sig på vänstra armen, fick fatt i stickorna i skrinet, strök och

strök -- --

Svetten pärlade i stora droppar på hans panna och ögonen trängde ut ur

sina hålor, bröstet flämtade och rosslade -- -- --

Ändtligen tog en sticka, och ur skrinet uppsteg först en hvitgrå rök och

sedan en blå låga; det började fräsa och knastra i papperen. Med en sista

ansträngning vräkte Anders skrinet i golfvet och drog hufvudet så långt

ner under dynan han kunde.

Stugan började alltmer fyllas af rök. Sjuklingen i sängen rörde sig

icke.

Om en stund stodo hustrun och Flint i rummet. Han högg drickeskannan och

slog den öfver skrinet, som stod i ljusan låga. Röken blef svart men

elden släcktes. Hustrun fick opp ett fönster, och röken strömmade ut. Så

rusade hon bort till sängen och ryckte undan dynan.

Hennes ögon mötte mannens stirrande blick; hans mun var förvriden till

ett ohyggligt vidrigt grin. Var han verkligen död? Det såg snarare ut som

han legat och hånlett mot dem.

De stodo där stumma och förstenade. Hade han varit oppe? Dynan låg snedt

i sängen.

-- Han har haft oss till narrar! skrek Flint darrande af ilska och blek

som liket i sängen. Han har hört allt hvad vi sagt, och nu har han

hämnats. Åh, hvarför har du inte sett opp bättre, ditt dumma åsnefä!

-- Jag!

-- Ja, just du, som borde känt till hans illmarighet. Åh, jag skulle

kunna lägga upp dig och klå dig, ditt kreatur! Men det är rätt åt mig. Nu

äger du ingenting, och alla förakta dig -- mig med för resten.

-- Gården är väl värd något! sa hon spakt.

-- Nog är den värd mer än du, förstås. Men hvad är det för skräp att

sälja heder och sin själs salighet för? Undras, om han är död.

-- Se du efter! Jag -- jag törs inte.

-- Nej tack! Jag ger mig ut till folket. Så får du själf eller pigan

titta efter. Låt henne inte komma in förr än röken har dragit ut --

annars kommer det att heta att vi ha rökat ihjäl honom. Kom ihåg, att vi

i dessa dagarna gå med lifvet i händerna!

Och därmed sprang han på dörren.

Hon föll handlöst ner på en af stolarna, och där blef hon sittande en

lång stund. Hon kände sig som lam i kroppen, och benen ville inte bära

henne.

Så gick hon med dröjande steg fram till sängen och höll en liten spegel

för mannens mun. Nej, inte ett tecken till imma! Han var således död. Hon

öppnade dörren och vädrade, satte eld på en enegren »för att få frisk

luft» som det heter, när någon dött, torkade opp fläckarna på golfvet

efter drickat, slängde de kolnade pappersbitarna i kakelugnen, låste in

skrinet i den stora byrån och sprang sedan ut på vången och viftade mot

pigorna.

När de kommo hem, låg hon med hufvudet i händerna på stenbordet och

snyftade högljudt. De nästan undrade att hon tog mannens bortgång så

hårdt: han var ju som en död ting i alla fall, när han lefde, och måste

passas som ett barn, så det borde ju nästan varit som en lättnad att bli

af med honom. Och nog kunde hon, som hade så mycket gods, få en annan!

Hon borde väl snarare tackat Vår Herre än satt sig att lipa på det

sättet. Men se det är nu så att många människor inte förstå sitt eget

bästa -- -- --

Ja, hon fick ju också en annan. Ett års tid efter mannens död gifte hon

sig med Flint. Hennes barn från förra giftet dog snart, och det ärfde hon

ju, så att hon var ett godt parti.

Men den gamla sanningen om vedergällningsrätten fick äfven hon erfara

efter hvad som allmänt påstods. Flint blef elak och hård mot henne redan

strax efter giftermålet, och det sades, att ibland när han kommit rusig

hem från staden, talade han i yrsel om att röka ihjäl folk och trodde sig

se spöken.

Där gick också man och man emellan en otäck historia om att, när hon låg

sjuk efter att ha födt ett barn i andra giftet, satt han en kväll och

skämtade med tjänstflickan och tog denna på sitt knä. Då skulle den

stackars hustrun ha sagt:

-- Du kunde då väl åtminstone vänta, tills jag blir död.

Då hade han gått bort till henne och sagt med ett otäckt flin:

-- Du vet väl själf, att det inte är så godt att vänta, när det dröjer

för länge!

Hon svarade inte utan vände sig mot väggen.

När de ut på natten sågo på henne, var hon död. Barnet hade hon tryckt så

tätt intill sig, att det var kväfdt och blåsvart i ansiktet.

Hur det nu var, började rysliga rykten att gå om Flint. Tösen, som han

hade haft kurtis med, blef dödligt förskräckt öfver hustruns och barnets

bortgång och tordes inte stanna i huset. Ingen ville längre vara i lag

med Flint, och han bjöds aldrig mer på gillen, fast han hade så stort

hemmantal. Så började han förfalla allt mera, blef smått vriden och

folkskygg, låste in sig och kunde ligga eller stappla omkring dödfull

inom fyra väggar hela veckor.

Märkligt var, att han aldrig tordes röra vid en tändsticka. Om ingen

tände åt honom, blef han sittande hela kvällen i mörker.

Och ändå fanns han en morgon liggande död i sin säng, till hälften

förbränd. Rummet var fullt med rök, och elden hade börjat i sänghalmen

utan att dock sprida sig i rummet. Hur det gått till, vet ingen.

Men sägnen om alla dessa ogärningar lefver alltjämt kvar, och det dröjde

länge innan någon ville flytta in i gården, ty det påstods, att där

alltjämt spökade och att hemska läten, suckar och stönanden hördes

därinne vid midnattstimman.

När man ska ritas af.

Bilder från fotografiens barndomsår.

-- Där hände bra många märkvärdiga ting i slutet af 1850-talet: först

fick Sissa Bengt Mårtens trillingar, och något sådant hade aldrig händt

förr här i Magerdala. Se'n kom den stora kometen, och om han nu var ett

Guds ris, som prästen sa, eller en stor vilsekommen stjärna, som andra

små vilsekomna stjärnor rände efter, liksom fruntimmerna ränna efter en

vinkelpredikant -- som skolmästaren sa -- ett är visst: den hade nödår i

spåren, och på många ställen fick man vara glad, om man kunde skaffa nog

ärtabröd eller bröd af blandade agnar och potatisskal, berättade

klockaren i Magerdala en gång.

Men så en sommar kom någonting, som var vida märkvärdigare än både

kometer och missväxt samt bragte gummorna att häpna och gapande ängsligt

hviska om den antikristiska nöden eller världens undergång. Det var ett

förfärligt vidunder, som drog fram på Skåneslättens vägar och skrämde

skjutsar i sken.

Först kom en häst. Vare det nog sagdt, att han troligen var stamfar för

de sedan så sorgligt beryktade Ottenbykrakarna! Och i hasorna på hästen

rullade mödosamt och gnisslande en väldig tingest, som liknade ett litet

hus eller godsvagn. På dess ena sida stod: AUSTRALIA.

En kolportör, som händelsevis uppehöll sig på orten, förklarade, att det

måste vara de märkliga djuren i Uppenbarelseboken: lejon och hvalfiskar,

örnar, krokodiler, pelikaner och kanske Behemoth eller Leviatan, som stå

i Jobs bok. Det blef skräck hos dem, som hade onda samveten att bära på,

och Marna Snickarens kom in till Karna Toffelmakarens med gråtande tårar

i ögonen och två tjog ägg i en korg, dem hon olofligen tillägnat sig från

Karnas höna, när denna gick och värpte i grannens potatisland.

Fantasien växte: en kom hem och berättade, att det var Noaks ark, som

kommit loss från berget Ararat, och andra gissade, att det var hin onde

själf, som var ute, sökande hvem han uppsluka månde. Skräcken var allmänt

utbredd på slättbygden.

Så kom en alldeles splitter ny uppgift: »Australia» ägdes af en

»fortigraf», som reste omkring och »tog af» folk. Det var nästan ändå

märkligare än Leviatan. Många hade ju hört talas om »påträck»: prosten

hade låtit »rita af sig», och i Stockholm hade riksdagsmannen gjort på

samma sätt. Men för den skull kunde det då vara lika galet, för han hade

gått in i frimureriet och annan dålighet också. Men själfva kungens

»poträtt» fanns att köpa i bokhandeln i sta'n, och om båda Herrans

smorde, konungen och prästen, kunde låta »påträckera» sig, måste det

åtminstone inte vara någon stor synd.

Hur väl jag minns, när »Australia» stannade utanför Fader Mårtens gård

uppe på backen! Jag satt just på gåsabänken och smorde mig med siktebröd

och gåsister, när vaktpojken kom på hufvudet in genom stugudörren och

stod på näsan öfver två väldiga »mullstöflar», som far hade lagat och

jag nu nyss burit hem.

-- Vilddjuret är här! skrek pojken.

-- Hvilket vilddjur, ditt vilddjur! skrek Fader Mårtenskan och tappade

hornskeden i filbunken.

-- Det, som tar af folk! bölade han.

»Han hade hört att byn hette snärpa men visste inte hvar den snärpte

hän,» säger ordstäfvet.

Småpysarna klämde i att tjuta och hängde sig i gummans kjortlar.

-- Prat! Ditt dumma nöt! Han gör ju bara »påträcker» af folk.

Om en stund kom »vilddjuret» in. Ungarna klämde i en ters högre, och det

dröjde en god stund, innan gumman kunde genom örfilar och luggar få dem

tysta och lugna.

Det hördes på den svartmuskige karlens tal, att han var dansk. Godt

snacketyg hade han, som danskarna gärna ha. Han sporde, om han inte kunde

få fotografera någon.

En skånsk husmor skulle inte för allt smör i Småland svara _ja_ genast på

en sådan förfrågan. Hon upplyste därför, att far var ute på vången, och

själf hade hon förstås inga pengar -- det ha ju nästan aldrig kvinnorna,

som hon sa.

Men dansken visste hur han skulle knipa sitt folk. Han tog sig annat

snack före, bad att få köpa mjölk och »smörrebröd» och slog sig ned och

låtsade som det regnade. Och mat fick han.

Så dök han ner i sina fickor och plockade upp en hel hög af fotografier.

Svarta och suddiga voro de, så inte prisade verket mästaren. I stället

kunde mästaren konsten att prisa verket, och snart sutto stora och små

storbligande på hans bilder. Till och med jag, som smugit mig fram,

häpnade öfver karlens öfvernaturliga konst, när jag fick se en bekant

präst. Jag visade bilden för gumman, och snart vände vinden sig. Ett

ögonblick trodde jag, att hon skulle skicka Fattigstugu-Sissa åstad med

ett par tjog ägg bak mannens rygg för att få »Lillen» »fortigraferad».

Så sporde hon efter priset.

Det var tre daler d. v. s. 50 öre för ett kort och två riksdaler för

ett halft dussin. Flera hade aldrig någon tagit.

Gumman började svettas. Ett kort var då öfvervinneligt! I nödfall finge

hon i år neka sig den vanliga sommarschaletten, som hon brukade köpa af

Kalle Västgöte.

Så kommo far och folket från marken för att äta merafton. Dansken började

prata, och det blef nya frågor och nya svar, upplysningar och

uppmaningar. Först samma obeslutsamhet och sedan samma ifriga

funderingar.

Den, som först resolverade sig, var drängen -- Siver Soneson.

-- Vill du bli »puttegraverad», Malena? sa han.

-- Du tramsar, sa tösen. Men det syntes på de röda kinderna hur glad hon

blef.

-- Vill du eller vill du inte? sa Siver bestämdt.

-- Det skulle justament vara en däjelig kungens markatta att rita af! sa

hon.

-- Gör dig nu inte till, ditt pjåk! Alla veta ju hur det är oss emellan i

hjärteväg. Om inte förr, så kunna vi väl nästa år få det så ställdt att

vi kunna flytta samman. Jag tyckte det skulle vara så roligt att ha ett

poträtt af dig nu jag ska ut och exera. Jag är så van vid att gå och se

på dig hvar dag nu här, så jag ville allt bra gärna ha dig i bröstalomman

ute på heden. Där får jag inte se dig, och lika godt kan det vara, för de

helsefyrs fanjunkarna och schersanterna ä som de vore galna, bara de få

se ett vackert ansikte. Se så. Jag betalar kortet; vi behöfva inte mer än

ett -- det kunna vi ha ihop liksom allt annat. Stå nu inte och dröna och

dröm, utan gå genast och ta söndagskläderna på dig!

Hon vred sig och skrufvade sig förstås för skams skull en liten taga, men

så försvann hon och kom igen andtruten och varm och blyg och förtjust.

Det bar af med oss allihop ut till »Australia».

Men nu kom det smolk i mjölken: inte mer en fick gå in åt gången. Dels

var där så trångt, och dels blef aldrig ett kort bra, om någon stod och

såg på, för den, som skulle porträtteras, kunde då aldrig sitta stilla,

sa dansken.

Siver drog öronen åt sig.

-- Då får det vara sin sak! sa han. Sådana där landstrykare kan en aldrig

lita på! Ensam får du inte gå in där. Han kan förtrolla dig.

Dansken började svära och bedyra.

-- Jeg skal ikke kysse det Pigebarn -- det maa den söde Gud vide! Jeg

vilde ikke kysse henne for mange Penge! sa han.

Siver blef himlaarg, hans husbonde skrattade, och de andra gjorde likaså

utom Malena, som hängde läpp. Hvad hade hon nu för att hon tvättat och

kammat sig midt i veckan och tagit på sig det bästa, hon hade?

-- Tror du jag är rädd för den där smalbenade spetan? sa hon. Jag är allt

karl att ge honom på hösen, så att han inte duger att »poträcka» af på

långa tider.

-- Skrik bara på mig, om du vill jag skall komma! Så ska jag vända opp

och ned på både Europa och Australia och vilddjur och bur och hela

konkarongen, sa Siver och knöt näfven mot dansken.

Så försvunno Malena och »påträckaren». »Det dröjde en faslig tid, innan

hon kom ut, eldande röd och med svettpärlor på pannan. Det var hög tid,

för Siver hade farit fram och tillbaka som en pendel utanför vagnen utan

att höra ett ljud därinne ifrån. Hon slog ihop bägge händerna, när hon

kom ut.

-- Å gubevars! sa hon. Jag vill hellre ta råg upp efter dig, Siver, en

hel dag än sitta där inne som Loths hustru. En får inte röra sig och en

ska se på samma prick. Det går rundt i skallen på en, och ögonen rinna.

Stå nu inte och se sur ut -- han kysste mig inte och försökte inte en

gång, din dummerjöns!

-- Det är hans lycka, det! sa Siver och blängde argt.

-- Han bara vände på mina axlar och satte en stång i nacken på mig. Jaa,

blir det likt en mänsklig varelse, så är det lycka mer än konst, för det

var det rysligaste jag har gått igenom.

-- Vänta! När du blir gift, så kan du nog få gå igenom hvad ändå värre

är! sa mor Faders och skrattade.

När dansken kom ut, sa han att det hade lyckats utmärkt, och han log med

hela ansiktet.

-- Kan en få se på't? undrade Siver.

Nej, det gick inte. Ingen förstode sig på det, förrän det blifvit

afkopieradt på papper, och det kunde inte ske förrän om åtta dagar.

-- Ja, någon betalning ges inte, förrän kortet fås, sa Siver bestämdt.

Det finge bli sin sak, sa dansken. Men då vore det nog bäst att vänta i

fjorton dar, tills det skulle bära samma väg tillbaka igen. Om inte någon

ville gå och hämta det i Gåsaberga, där »Australia» skulle stå stilla en

vecka, efter som byn var så stor. Men det var ju sju fjärdingsväg.

Så frågade Fader, hvad det kunde kosta att få »Lillen» afritad. Han var

ju så liten -- tre år bara. Nog ginge han för lite billigare, hva? tyckte

gubben.

Men dansken sa _nej_, han. För Vår Herre och fotografen, sa han, ä

människa som människa, hon må vara stor eller liten. Och alla ä lika

välkomna, bara där inte ä några fläckar, som behöfva tas bort.

Nu kom mor fram med ett annat förslag. Den lille kunde ju i alla fall

inte sitta stilla utan att någon hölle honom. Kunde hon då inte ritas af

med pysen på knä't? Det kunde då på sin höjd räknas som en och en half

människa -- knappt mer än en och en fjärdedels för resten. Och i så fall

kostade naturligtvis mat och mjölk ingenting. Kanske far till och med

kunde söka fram lite foder åt kraken och en toddy åt »afritaren» själf.

Hva tycktes om det förslaget?

Jo, naturligtvis -- det enades man strax om. »Lillen» fick på sig sin

dopdräkt, och så försvunno gumman och han och den svartmuskige dansken i

det inre af »Australia».

Ingen kan tänka sig, hur hon jämrade sig, när hon kom ut. På stackars

»Lillen» kunde där då aldrig bli folkafason: han hade vändt sig minst tre

gånger. Och som gumman själf skulle sitta »styf som en pinal», hade hon

inte vågat öppna munnen och lugna honom. Nå, det kunde ju inte vara så

galet att ha försökt det en gång -- men bevares väl för att göra om

det!

Fader trakterade ordentligt och betalte kortet på förhand och postporto

också för att slippa vänta för länge. Siver sa, att sex skilling för ett

frimärke också va pengar. Han ville hellre gå de tre och en half milen än

bestå sig onödiga utgifter, och om Malena hade blifvit i ordning, ville

han hellre bära henne själf än låta den gamle snusige brefbäraren gå och

kånka på henne. Och det hade man roligt åt där i gården flera dagar.

En tid efteråt lyckades det mig att få se »Australia»-mannens mästerverk.

Malenas kort var ju ganska skapligt, men också var då tösen så grann, att

dansken nog skulle gett henne ett helt dussin »puttegrafier» för en kyss,

fast han skulle stå och göra sig grön för den arge Siver.

Mor Faders kort var mycket mörkt, men som hon hade kolsvart hår, ansågs

det som ett ytterligare bevis för likheten.

Lustigast var emellertid »Lillens» konterfej. På gummans gammaldags

randiga förklädes öfra rand syntes en stor rundad fläck, som inte var

randig utan närmast erinrade om ett hvitkålshufvud. På denna fläck syntes

två små svarta prickar, insatta med en spetsig blyertspenna och närmast

liknande två pepparkorn.

-- Det blef inte så rysligt olikt ändå, fast han vände sig om tre gånger.

En kan ju inte begära orimligheter -- inte en gång af en dansk. Och för

resten kan hvarenda själ genast se, att det är »Lillen». En sådan haklapp

som hans finns inte i hela bygden: hans farmor har broderat den och hon

var den styfvaste att brodera som har funnits i sju konungars tid. Och

haklappen är rent utmärkt. Det är i alla fall en förunderlig konst! sa

gumman. Bara en sluppe sitta en sådan förfaselig tid och stirra på samma

prick. Dansken sa, det var bara tie minuter, men jag tror ändå, att det

var en halftimme.

* * * * *

Så småningom blef det en riktig fotograferingsfeber bland ungdomen i

trakten, och dansken höstade in pengar som gräs. Men så försvann han till

andra nejder, och de, som inte passat på att föreviga sig, gingo och sågo

slokörade ut.

När så en dag nämndemannen Elias Fajersson kom hem från Ystad, där han

varit inne och sålt spannmål, säger han oförhappandes till sin kvinna på

kvällen:

-- Ni har jämrat er att ni inte togen porträtt af er, när den danske

strykaren kom fram här. I Ystad bor där en fortigraf, som är mycket

finare. Där hänger en låda vid hans dörr, och där sitta bilder af både

befälspersoner och handelsmän och töser, så granna, att en kan inte bli

mätt af att se på dem.

-- Då är det väl att där är gästgifvaregård! sa nämndemanskan skarpt. Det

är inte underligt, om du kommer sent hem, när du har stått och hängt

utanför ett hus och sett på beläten af skapade ting --

-- Såså, mor! Jag bara stod och längtade efter att få dig in en gång och

ha dig afritad, du, som är så rar och grann.

Nu töade gumman opp.

-- Hvad heter den »fortigrafen»?

-- Ja, är det inte underligt? Jag satte mig för att komma ihåg namnet,

för det var lika som på en af evangelisterna, men ändå är ja inte

människa att dra mig det till minnes.

-- Det kan väl snart redas ut, far! Var det Matteus?

-- Nej, så tyckte jag inte det var.

-- Lukas, då?

-- Nää, och inte Johannes heller! Hvad är det han heter, den där ene, den

jag alltid glömmer? Jag kunde honom inte heller den gång jag läste mig

fram.

-- Marcus!

-- Javisst, jag är ändå lycklig, som har dig -- du vet allting, mor.

En dag följde gumman med. Och hennes kort blef så ypperligt, att alla

förundrade sig. En annan gång fick Lina följa med, och hon hade samma

tur. Nu taltes det inte om annat än porträtt. Lina fick fritt hvar

söndagskväll, för de andra flickorna lofvade att mjölka i hennes ställe i

tur och ordning hela sommaren, bara de finge hennes kort. Och det sades

allmänt, att Prästa-Olan, som hade fått ett, bar det i söndagströjefickan

om söndagarna och tog upp det och såg på det, när församlingen och

prästen lågo nedböjda och läste »Fader Vår» tyst. Lina skulle få det bra,

hon. Ola hade både stuga och ko och gris och höns -- utom sin gamla mor,

som kunde bli rysligt bra till barntös på gamla dar.

Så en kväll var Erland i stallet och Ingeborg satt och mjölkade. De vore

de äldsta och bäst betrodda bland tjänarna. Erland ställde sig hos henne.

»Först teg han en taga, och se'n sa han inte ett ord på en lång stund»

-- som det heter i ett gammalt ordstäf. Slutligen kom det.

-- Har du aldrig tänkt på att låta »puttegrafera» dig?

-- Hvad skulle det tjäna till? Ett så'nt hampaspöke!

-- Åh, du ser inte sämre ut än andra, när du är rentvättad och har

»hyggat till» ditt rufsiga hår en smula.

-- Mm. Kanske du funderar på att gå dit?

-- Nog har jag tänkt på't ibland. Jag ska in till sta'n i morgon efter

bräder till det nya svinhuset. Om du sa till husbond, finge du nog åka

med; så kunde vi följas åt till »påträttaren». Jag tänkte jag skulle

först fråga dig -- är det så du inte vill, hör jag mig väl för med

Stina.

-- Gör du det? Nå, då följer jag väl hellre med. Men du får lägga ut

pengarna för mig, tills vi få ut årslönen. Du far väl som vanligt klockan

sex? Då ska jag nog vara färdig, och inte tror jag husbonden nekar mig

att få åka med dig.

Och dagen efter stodo de utanför Marcus' atelier i Ystad. De stego

slutligen in i förstugan.

-- Gå du först, som är karl! hviskade Ingeborg.

-- Du kan väl gå först -- inte bits han, om han är evangelist. Fruntimmer

har han väl åtminstone försyn för.

-- Nej, det gör jag inte. Du har kommit opp med det och jag har följt med

dig, och du får ta ansvaret på domedag -- -- --

-- Nåå, så!

Därmed öppnade han beslutsamt dörren till ateliern och sköt Ingeborg före

in.

En karl dök plötsligt fram bak en skärm.

-- Åh, Herre Je! skrek tösen.

-- Är det herrn, som ritar af folk i »portergrafi»? sa Erland.

-- Ja, det är det! sa karlen och skrattade. Ska ni sitta?

-- Tack, annars kunna vi godt stå, för vi ha åkt till sta'n.

-- Jag menar, om ni ska fotograferas?

-- Joo, det vore nog meningen. Hvad kostar det?

-- Två riksdaler för ett halft dussin. Men sitter ni båda på ett kort, så

är det tre riksdaler bara.

-- Då bli vi på ett -- det vinna vi en riksdaler på! hviskade Erland till

Ingeborg.

-- Den är rent som hittad! sa Ingeborg sakta.

-- Vi skulle vara på ett! sa Erland.

-- Nå, då ska vi göra i ordning här! Varen så goda och sitten fram på

soffan!

-- Det var ståtligt, du. Lina hade bara suttit på stol.

-- Sitten nu så! Vänden er mot hvarandra och sen glada ut! Ska ni hålla

hvarandra i hand?»

-- Nej för hundingen, Erland! Jag skäms. Det skulle bli en skön

historia.

-- Det behöfs inte! sa Erland beslutsamt.

-- Jaja, efter behag. Och nu riktigt stilla! Dra'n inte andan, förr än ni

ä tvungna, och nysen inte! Vänden inte på ögonen, men blinken gärna!

Glada i synen -- sen på den vackra mamsellen där på väggen. Så ja!

Och så tog han en duk öfver hufvudet och begynte flytta på ett

besynnerligt åbäke.

-- Herre Gud, Erland! Det ser ut som den gamla kanonen på herrgården! Han

måtte väl inte skjuta?

-- Gör dig inte till ett spektakel -- karlen såg så hygglig ut.

-- Han kan ju ha krut i fickorna -- du är ett sådant godtroget lif,

Erland!

-- Sitten stilla och praten inte! sa fotografen.

-- Rätt som det är, smäller det! Herren välsigne och bevare -- -- -- kved

Ingeborg.

-- Var nu ingen höna, tös! Bry sig inte om henne, herrn! Hon har aldrig

varit »afdagatagen» förr! sa Erland i hastigheten.

Fotografen vred sig för att inte brista i skratt. Sådant var han vand vid

på den tiden.

-- Sitten nu stilla! Andas först riktigt! _Nu_: ett, _två_, _=tre=_ --

Det dröjde både länge och väl. Ingeborg såg på den vackra mamsellen, så

att hon till slut såg sju solar.

-- Seså, tack! Nu är det gjordt, sa karlen och försvann.

-- Det var i elfte timmen! stönade Ingeborg. Hade det dröjt en kvart

till, hade jag dånat -- usch, allting vill vända sig i mig.

-- Det är nog inte bättre med honom därinne, hviskade Erland. Hör så det

plaskar -- han badar nog vatten på pannan. Jojo, så'nt frestar. Hvem vet

hvad han läser för trolldom?

-- Bara vi inte få igen det på sotsängen! suckade Ingeborg.

Dörren öppnades och karlen kom ut med en glasbit i handen.

-- Utmärkt! Fruntimrets krusiga hår står så stiligt.

-- Jag kände också, hur det reste sig på hjässan, sa Ingeborg.

-- Om ni ser mot min ärm -- nej, kom inte med tassarna!

-- Jesses, tös! Visst är det din peruk -- som en törnbuske!

-- Jag kan inte se ett tecken -- det är som jag kikade i en

blanksmörjebutelj. Men säger han det är bra, så är det väl bra -- annars

är det hans skam.

-- Lita på mig! Och så var det tre riksdaler!

-- Ja, när vi få korten, ja. Han kunde ju ta pengarna, och så kunde vi

sitta hemma och slicka oss om munnen -- åhnej, såna dummerjönsar ä vi

inte hemma i vår by.

-- Vill ni hellre ge en riksdaler särskildt för profkort, så gärna för

mig: då får jag fyra riksdaler för sju kort. Tror ni jag skulle vara så

dum att lura er? Då skulle ni ju inte rekommendera mig hos era bekanta.

Betala ni de tre riksdalerna och 25 öre till, så skickar jag korten på

posten.

-- Den är så inpiskadt listig, så han är ärlig. Jag betalar -- det blir

på min egen risk, hviskade Erland. Här ä de tre riksdalerna, sa han till

fotografen. De 25 örena ger han nog efter, hva?

-- Får gå. Ja, nu ska de små bli glada, när de få se mor och far

lifslefvande.

-- De små! Hvilka små? Inte i helsefyr ha vi några små!

-- Jaså inte. Det trodde jag. Det är ju bara förlofvade och gifta, som

sitta på ett kort. Och eftersom ni inte brydde er om att hålla hvarann i

hand, trodde jag att ni voro gifta. Adjö med er! Jo, adressen skref jag

upp -- -- -- adjö -- -- --

När de kommo ner på gatan, stodo de och tittade en lång stund åt hvar

sitt håll.

-- Det här var ett elände! sa Ingeborg och tog fram näsduken.

-- Hvem hade reda på det? Den djäkeln kunde kläckt fram det i tide.

-- Vi kunna aldrig visa dem för folk -- det blir bara flin.

-- Och du, som var så grann -- ditt hår stod som ett skatbo. Du _har_

grant hår, fastän det är lite rödt.

-- Det är det visst inte -- har aldrig varit rödt.

-- Det enda skulle vara -- --

-- Sa du något?

-- Nej.

Lång tystnad.

-- Hihihi!

-- Hvarför fnittrade du -- du tänkte bestämdt detsamma som jag?

-- Hihi -- jag kan inte säga det! Men det skulle förarga det spöket Stina

in i ryggmärgen -- hon har sagt hon kan få dig när hon vill.

-- Så'nt hår får hon aldrig som du.

-- Inte en gång, om hon glödgade sockertången, som hon smusslar undan om

lördagskvällarna.

-- Så drifva vi med dem allihop och säga, att vi ha varit öfverens länge.

Det kanske inte var så dumt, det här -- annars hade det nog aldrig

blifvit af, att vi blifvit ett, om inte annars korten blifvit odugliga.

Jöss, det ska bli ett snatter hemma. Men nu gå vi och få oss en kopp

kaffe och snackas vid -- vi ska hålla förlofningskalas på de 25 örena,

som jag snöt »fortigrafven» på.