»Kluddarens» fädernehem låg alldeles midtför »Kladdarens» kvarn. Gubben
Ingvar hörde till dessa gammaldags trygga, säfliga, hjärtesnälla, menlösa
slättbor, som voro så vanliga förr i världen, då sekterism,
fackföreningar och spekulationer ännu voro en saga blott, då den
fäderneärfda tron var för helig att ställas under debatt, om också den
för de allra flesta var mest ett ord, då en cession väckte ordentligt
uppseende och stämplade den, som gjort den, såsom en människa, den där
visserligen ej förlorat medborgerligt förtroende, men som ingen kunde
hysa förtroende till, och då en af de gamla släkterna i en by skulle
ansett det som en evig skam att låta stamhemmanet gå ur släktens händer.
Alla nyheter såg gubben med misstro; den nya tiden ville han inte höra
talas om. Hade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud låtit hans fader och
förfäder väl gå, skulle han nog göra så allt framgent utan både dränering
och »säckagödsel», sa Ingvar och nickade sakta.
Naturligtvis hade Emil och Selma ofta träffats och varit mycket samman
under uppväxtåren.
Emil sa en gång till sin mor:
-- Det är någonting särskildt med den flickan. De andra tösungarna här i
byn äro som karameller: en kan inte låta bli att föra dem till munnen,
men det blir en äcklig smak bakefter. Selma är mer som de här små
sockerpullorna, som de ha i glasägg nere hos prostens påsktiden: de ä
hvita och fina och vackra och alls inte klistriga, utan innerst sitter
där ett kumminkorn, och det sätter krydda och smak på det hela. En får
alltid gå och tvätta sig om händerna, när en har ätit karameller, men så
är det inte med sockerpullorna.
-- Hör du, pojke! sa gumman. Kan jag läsa rätt i dina ögon, så är du ju
alldeles förtjust i barnet! Hm! Nå, har du inte frågat henne?
-- Inte kysst henne en gång -- och hon är väl nästan den enda af mina
skolkamrater, jag kan säga det om.
-- Ja, du har då alla dar varit en riktig slickemun!
-- Därför är jag också led vid konfekt, om den ligger på en hylla, där
jag kan ta den, när jag vill.
-- Inte har jag något mot Selma -- tala du vid henne! Egentligen har jag
just inte tyckt mycket om din evinnerliga kurtis med töserna här. Men en
mor ser ju igenom fingrarna med en hel hop, när det gäller hennes egen
son, och en sak har jag alltid varit säker på: att ingen tös skulle
behöfva gå och fälla tårar för din skull. Du kysser alla, liksom en annan
pojke tar dem i hand. Men de äro glada vid dig -- inte för din egen skull
utan för de gåfvor, som vår Herre har gett dig -- det ska du aldrig
glömma. Och nu ska jag säga dig något. Majstången ska resas här i år, och
här ska midsommarsgillet firas. Passa på vid något lämpligt tillfälle,
kläm in henne i något hörn och släpp henne inte, förrän hon har svarat!