»Kladdaren» var möllare och hette Strömvall. Hans kvarn låg djupt nere
vid den lilla forsen och tog sig så poetiskt ut, att folk kommo långa
vägar ifrån för att se den och rita af den. För resten var Strömvall en
kladd i allt: i affärer, i allvar och skämt. Man kunde aldrig lita på
honom, och det mesta han gjorde här i världen, var att han fattade en
massa stora beslut, som han aldrig verkställde. Han köpte hem dyra saker
för kvarnens drifvande men lät dem ligga och fördärfvas i ett skjul ute
på gården. Han skref in sig i föreningar och gick aldrig dit, gjorde
inrop på auktioner men betalte inte, förrän länsmannen kom för att göra
utmätning. Han var allmänt ansedd för en stolle.
Och ändå gick det honom ganska väl i handom. Guds barn har, som bekant,
ingen tur i kortspel, men »kladdaren» hade. Han kunde sitta och spela
knack en hel kväll och gå med »obesedt» och ta hem alla tre spelen; han
kunde köpa »tre friska» och få trumfess. Dessutom var han af aktad släkt
och treflig i ett gladt lag, hade en snäll kvinna och rara barn. Så'nt
kan hålla en karl uppe bra länge, om han bara inte gör för stora
dumheter eller läser Sveriges rikes lag bakvändt.
Ni såg kanske aldrig »kladdarens» lilla Selma? Nej, jag kan tro det, och
det är synd om er. För en gladare och rarare unge har då aldrig ränt i
mellanblå strumpor och buteljgrön kjortel. Hon gick för resten aldrig --
hon sväfvade fram lätt som ett sommarmoln: Till och med den gamle malätne
pastorsadjunkten töade upp, när han såg henne, och sa en gång till
klockaren, att ingen karl med något så när mänskliga krafter behöfde
riskera att begå mened, om han inför Herrens altare lofvade att bära
henne på sina händer i alla sina lifsdagar, amen. Men när den gamle
enstöringen slutligen liknade henne vid en ceder på Libanon, ville inte
klockaren vara med längre: hon var ju ganska liten till växten och inte
var hon tvåtusen år gammal som cedrarna på Libanon skulle vara, efter
hvad där stått i en tidning. Det skulle klockaren för resten hållit inne
med, för följden af hans lösmynthet blef den, att han därefter fick
larfva till annexförsamlingen, efter han inte fick åka med pastorn, som
inte ville ha en gudsförnekare på sin skjuts, som han sa. »Att fåglarna i
luften flyga öfver ditt hufvud, kan du inte hindra,» sa han, »men du kan
hindra att de bygga bo i ditt hår.» Han trodde inte klockaren mer än
jämt, för denne var god vän med klockare Nils Lilja i Billinge, han, som
skrifvit en hel del rysliga böcker. Och så höll han »Allehanda för
folket».