-- Du träffade honom?
-- Ja, det gjorde jag. Han blef så glad, så.
-- Ska jag städsla dig för nästa år?
-- Jag tror knappt att det lönar sig, vet prosten.
-- Jasåå -- inte det? Nå, det ena ordet gaf det andra och så -- -- --
-- Ja, så -- blef det tal om oss två -- -- --
-- Och så började du lipa, förstås?
-- Jag är rädd, att jag gjorde det! sa hon och smålog.
-- Nå, han då?
-- Han -- han frågade om igen -- så jag slapp.
-- Ja, ha inte somliga tur här i världen! Då slipper jag att uppträda som
böneman.
-- Jaa, det gick utan några doktorshattar. Men prosten ska ändå ha så
oändligt mycket tack, för det var i alla fall prosten, som hittade på
alltihop -- --
-- Nå, det var då åtminstone något! mumlade prosten och log i sitt gamla
hvita skägg.
-- Han kommer visst redan på gården.
-- Såå. Han är fermare än du! Nu går du och sätter på kaffe, och när så
han och jag ha snackats vid, så kommenderar jag honom att gå i köket och
bli undfägnad af dig, förstår du! Och nu hoppas jag, att du tar emot
honom med öppna armar om också inte med varma serveter! och Gud signe
både dig och honom! Du har varit en trogen tjänarinna -- -- vid Moses och
profeterna, tar hon till lipen igen! Spring genast!
Jesper trädde in, bredbent och trygg.
-- God dag, god dag! Sitt ner, Jesper! Hm! Ja, Helena talte väl om, att
jag behöfver en ny dräng och hade tänkt just på dig?
-- Jo, det var något sådant.
-- Nå, sa hon också, att jag helst ville ha en gift dräng, som har något
att lefva och sträfva för och har glädje af att hålla sig hemma och inte
blir orsak till några historier med kvinnfolk och så'nt där?
-- Hon sa just inte precis ackurat allt det där, men jag förstod ju ändå
andemeningen. Och Helena så väl som jag tro, att det skulle där väl kunna
bli råd för, jag menar hvad äktenskap beträffar -- -- --
-- Jaså, hon sa det? Du har ju alltid haft ett godt öga till henne,
Jesper?
-- Nog har jag det -- naturligtvis -- det förstås. Men så tänkte hon ju
på allt hvad modern hade sagt, och så var hon tvehågsen.
-- Jaja, Jesper, det kan en ju inte undra på.
-- Men så ä ju också fruntimmer inte goda att bli kloka på: hundingen
vete, om de själfva riktigt ha klart för sig, hvad de vilja!
-- Åhjo, men det är inte alltid de komma underfund med det i rättan tid.
Nu har Helena sett, att mor och jag har -- skam till sägandes -- lefva
skäligen skapligt och kärligt samman, fast vi nu ha varit gifta i öfver
tretti år. Och så har du väl ingenting sagt sen den där gången, då hon sa
_nej_ -- så vidt jag kan förstå?
-- Det tjänte ju ingenting till att sjunga om den gamla visan, när hon
inte ville sjunga med.
-- Nej visst. Men så bra det är att tala i sinom tid med fruntimmer, så
är det nästan ändå bättre att kunna tiga i rätt tid. Nu har hon gått och
tänkt och tänkt och undrat, om du inte snart skulle komma igen. Och när
du inte kom, så blef hon ängslig och rädd, att någon annan skulle ta dig
och så förstod hon, att hon alltid hållit af dig. Så var äpplet moget --
du bara behöfde rista i stammen och så föll det rakt i famnen på dig. Det
är en gammal historia, Jesper. Men den går igen i alla tider, ser du. Hm!
När jag i går kom frågan på tal, såg jag ju, hur glad hon blef. Så ställa
vi väl om lysning, tänker jag, så att ni kan hålla bröllop i
flyttningsveckan -- där är väl ingen af er, som ska in och rusta om i
sta'n, dit annars så många tjänstehjons löner gå nu för tiden. Så börjar
du ditt nya tjänsteår som prästens dräng och Helenas husbonde. Lycka till
och när vi nu ha pratat ut och kommit öfverens om lön och hur vi skall
ställa det för er nere i längan, så ska du gå in till Helena -- jag har
sagt, att hon ska bjuda dig på kaffe. Och så ska du vara öm och snäll mot
henne och inte låta henne umgälla, att hon var tveksam. Ser du, de bästa
hustrurna ä de, som tänka sig för och inte kyssa till vid första
lockton.
-- Det kan nog vara, det. Prosten är ju en lärd man och vet hvad han
säger. Men nog tar det tid att komma underfund med fruntimmerna för den,
som är olärd.
-- För de lärda också! mumlade prosten och log.
Hur »Fiffens» tös fick fästman.
-- Det börjar bli på upphällningen med de gamla riktigt märkliga gubbarna
nu nere på Skåneslätten, sa en af mina gamla vänner i fjor. Folk läser
för mycket och reser för mycket och ser för mycket, och ingen törs vara
annorlunda än alla andra, för då titta alla på honom.
-- Nå, är inte det bra, då? frågade jag.
-- Jo bevars, om alla vore hvarandra lika i hygglighet och redlighet, men
det ser mer ut som om alla skulle vilja likna hvarandra i illfundighet
och djäkerskap. Nej, förr i tiden hade vi gubbar, som en kunde visat för
pengar nästan, så komiska som de voro. Jag kommer ihåg ett par, som lefde
här i församlingen för en fyrtio à femtio år se'n.
Den ene kallade de för »Fiffen» -- han hette egentligen Filip Fransson
och var smålänning född. Där gick några besynnerliga historier om att han
haft något knep för sig med redskapen i sitt bränneri och att
kontrollören hade varit med om det. Så gick det hål på ägget.
Kontrollören, en sergeant, fick rymma till Amerika, och Fransson slog sig
ned här i Smörlunda och köpte ett stort hemman. Se, det är nu som en
gammal major sa, som var öfverkontrollör: »Det som rinner _genom_
rören,» sa han, »det blir dyrt för tillverkaren, men det som rinner
_bredvid_, det har han så godt som till skänks; åtminstone slipper han
förarga sig öfver att han ska betala för det han får koka sina egna
potatis.»
Den inflyttade fick snart namnet »Fiffen». Och det var en fiffig karl:
med sin talande tunga och sina galanta fasoner »gick han af folk och i
folk med stora träskor», som det hette förr i världen. Han tjusade till
alla. Isynnerhet när han ville göra affärer med någon och hade satt sig
för att klå honom, kunde han se så tjyfvingens menlös och oskyldig ut.
Det drog emellertid inte länge om förrän de flesta hade samma åsikt om
honom som prästen. Denne hade »Fiffen» lurat vid köp af en sugga och det
så grundligt, att prästen sa rent ut, att »Fiffen» var värre än en svart
höna, och att om någon i våra tider kunde vara »besatt af en oren ande»,
så skulle det allt vara »Fiffen».
Ursprungligen hade den illmarige gubbarackaren haft fem flickor, men de
fyra hade »gått åt» -- tack vare sin förmögenhet, fadrens knipslughet och
tösernas egen fäderneärfda snackesamhet. Nu var bara den äldsta kvar. Hon
var knepig och klipsk som far sin, men vidare fager under ögonen var hon
inte och inte just ofvanför heller. Det var lögn, att gubben kunde bli af
med Evangelina -- som hon till på köpet i ett olyckligt ögonblick hade
blifvit kallad -- och det grämde både honom och henne. Hur komisk hon såg
ut med sin röda tofviga paryr, sin fräkniga hy, sina surmjölksblå ögon
och formlösa figur, hade hon som alla andra kvinnor naturligtvis
ingenting mot att bli gift. »Tvärtom!» sa den, som ramlade utför trappan!
Att i all sin tid gå hemma hos gubben var just inte lockande.
Det var den ene af de bägge gubbarna. Den andre hette Kristoffer
Andreasson. Han var rik som ett troll, men han var också led som ett
troll och halfunken och småsur och utgammal som ett troll. Han hade ett
af byns fetaste hemman, om också hemmantalet inte var så stort -- och det
sörjde han ju inte öfver, när det gällde skatten -- gick och påtade dag
ut och dag in i trädgård och hönshus och gödselstad, men umgicks hvarken
med fränder eller oskylda. Vänner hade han inga -- som snåljobar ju
aldrig ha -- lånte ut pengar mot blodiga räntor, såg luggsliten och
sjaskig ut, sade sällan ett sött ord: hvarken _konfekt_ eller _sirap_ och
hade svårt att kunna behålla en tjänare mer än ett halft år i rad. Och
han misstrodde alla.
Men i alla fall blef han jämmerligen öfverrumplad och insatt i
äktenskapets bur. För se, ingen är så värnlös som en ogift karl, och
beslutar ett fruntimmer, att han ska ge sig, så får han ge sig -- han må
nu se'n bli aldrig så öfvergifven.
Det var en dag på efterhösten som »Fiffen» satt och åt frukost samman med
sin ogifta dotter. Vid den tiden är det lite att göra, och väderleken är
kulen och mulen, och alla halfgamla töser äro då mulnare än annars, och
så vankas nästan aldrig annat än sill och potatis till frukost, efter
slaktetiden ännu inte har börjat. Det är en mycket ofröjdsam tid.
Därför såg också »Fiffen» på gammaltösen och riste på hufvudet och sa med
oartig rättframhet:
-- Du börjar allt se en smula vissen ut, du, Evangelina!
-- Prschpmm! fräste tösen och blef eldröd i hela synen.
-- Nånå! Det kan du ju inte hjälpa, sa gubben småleende. Gamla bli vi
alla -- det är så världens lopp. Men vet du: det vore så godt att du
gifte dig!
-- Tack så mycket! När ingen vill ha mig! Jag kan då väl inte heller gå
ut och öfverfalla någon heller? Hva?! Det är så lätt att säga: du skulle
-- men göra det!
-- Nä, det förstås. Men du -- -- du ser alltid så sur ut.
-- Säg mig, hvarför skulle jag se söt ut?
-- Hm -- nänä. Vi få lof att fundera ut något, du. Du känner ju
Kristoffer Andreasson på nummer fyrtioett?
-- Den gamle gnidaren?
-- Ja.
-- Trefligare karlar har jag sett.
-- Men inte fått.
-- Ja, det är nägu inte mitt fel.
-- Vill du ha honom?
-- Det vore alltid bättre än inte -- åtminstone sluppe man då höra
systrarnas speglosor om »förstfödslorätt» och »glasberg» och allt så'nt.
Men vill han ha mig -- han vill nog inte ha någon annan än sig själf?
-- Ja, det är det vi ska ta reda på. Vill han inte, så kan han få göra
det ändå.
-- Inte kunna vi väl tvinga människan?
-- Han kan tas med konst.
-- Det begriper jag inte.
-- Hvad behöfs det också? Gå du bara och kläd dig i det bästa du har och
se inte arg och sur ut -- tänk, att du är säker om honom -- ja, dra så
där på munnen! Inte är du så anskrämlig, inte, när du bara skrattar. Jag
ska sköta alltihop, men se mild ut! Var i ordning om en timme, så resa
vi.
Evangelina förstod inte far sin, men hon lydde som ett snällt barn. Och
att uppfylla fjärde budet är något, som löfte med sig hafver.
* * * * *
Hon gick in och tvådde sig och gnodde sig och hon skurade till och med
halsen, fast det var midt i veckan. Och när akten var slutad, sken
skinnet och hårtestarna hade måst foga sig i sitt öde. Fuktade med
sirapsdricka, lågo de släta och fridfulla som en insjö i sommarkväll,
belyst af solens sjunkande röda strålar. Så tog hon på sig mors gamla
utsydda tröja från 1749, satte ny silkesduk i halsen, tog fin
vadmalskjortel och silkeschalett samt stoppade kyrkenäsduken och
luktvattensflaskan i fickan, sedan hon gnuggat ett par lavendelkvistar i
händerna för att »lukta som folk om näfvarna».
Gubben kom på utsatt tid i full stass: med stor röd yllehalsduk, som gick
upp öfver öronen i trots af det soliga vädret, i kapuschong, nyköpt piska
och kragstöflar. Och så bar det af.
Men den, som glodde och gapade, när den fina skjutsen körde in på hans
gård, det var Kristoffer Andreasson. Han låg som vanligt och dåsade i
kakelugnsbänken, reste sig då och då upp till hälften och tog en liten
slurk ur toddyn, som påbörjades på morgonen samt »förfotades» hela
dagen.
I brådskan fick karlstackaren höger toffla på vänster fot, och
räfskinnskasketten blef satt bakvändt, så att skärmen fick in plats i
nacken. Men i alla fall gick han ut -- »Fiffen» var ju en välbetrodd
man.
-- Hvad i jössu namn vill ni? var hans första uppriktiga och förbluffade
fråga.
Evangelina såg förstulet på honom.
-- Så han ser ut! hviskade hon till sin far. Se! Tårna sitta på galen
sida på fötterna på honom. Vi vända och resa genast hem igen.
-- Håll nosen på dig, tös! sa han argt men tyst.
-- Usch nej, jag kan inte, far!
-- Tig, unge! God dag, god dag, min käre Kristoffer! Håhåja, vi ha varit
ute och åkt ett slag och rastat ungföljorna. Och så säger jag till Lina
här: Vi ska en gång köra in och se hur Kristoffer har det: han ska ju ha
gjort stugelängan så fin, fast den inte är rent ny. Och så är det något
som jag tycker så mycket om hos Kristoffer, säger jag, och det är det,
att han aldrig gör sig till och säger ett och menar ett annat, utan han
är en rätt israelit, i hvilken intet svek är. Och som han sköter sitt
landtbruk! Inga nymodigheter, men ändå utmärkt, rent. Men vi vilja inte
komma och vålla omak och stanna inte -- jag ville bara köra in och se hur
här såg ut nu för tiden här på gården.
-- Ååh! Stigen in, när ni ha kommit hit! Gån in om dörren!
-- Ja, tack! sa »Fiffen». Att gå genom fönstren har aldrig varit min
sak.
Och så fingo gubbarna sig ett godt grin.
Kristoffer gick ut och kom igen. Han var ute både länge och väl, och var
gång som han kom tillbaka, hade han bytt om något nytt plagg. Slutligen
uppenbarade sig något gammalt, torrt och visset, som skulle föreställa
en husförestånderska eller trotjänarinna, som spände ögonen alldeles
otäckt i Evangelina, fräste och småspottade men till slut kom in med
kaffe och smör och bröd och äggakaka och lammalår och »gök», fastän det
inte var konjak eller ens rom utan endast »finkelura».
Nå, de åto och drucko. Och så småningom töade de upp -- som alla
människor brukade göra, när »Fiffen» hade haft dem om hand en liten taga
och fått mjuka upp deras ytterhud. Han berättade historier om den och den
och talte om deras kärleksroman. Och han började fumla med knogarna i
sina ögon och sa, att en sådan roman som hans och nu saligen i Herranom
aflidna Kajsa Britas -- ja, det hade väl knappt funnits i Småland förr,
fastän där hade funnits folk, som både förstått sig på kärlek och gjort
vers om det. Sådana som Linné, som hade varit blomsterkonung och skrifvit
»Axel och Maria», och en biskop, som hade funnit upp en liten blomma, som
hette Linneja och var uppkallad efter den andre, hvarjämte han hade
skrifvit något om en konfirmation i Skatelöf, där Kristina Nilsson blef
född en gång i världen, hon som kan sjunga som himmelens änglar.
Han pratade på, så att stackars Kristoffer fick inte en syl i vädret. Och
när de hade lagt in tillräckligt med lammalår och »stångjärn» -- som
brännvinet då för tiden kallades -- steg »Fiffen» upp, gick bort till
gamle Kristoffer, lade kärligt sin arm om hans hals, kysste honom enligt
gammaldags sed ljudligt på kinden och sa:
-- Många gånger har jag farit här förbi, men jag har aldrig kört in --
jag visste ju inte så noga, hurudan du var. Och vi smålänningar se gärna
opp i allting. Men alltid har jag tyckt att det har varit en hälsickes
synd om dig att du ska gå här som en pelikan i öknen och inte ha någon
att luta ditt hufvud till. Lina och jag ha talt oräkneliga gånger om dig.
Hon är ju blyg annars men för sin gamle far öppnar hon sitt hjärta. Och
så har hon sagt så: en sådan rask och rustande karl i sitt arbete som han
-- det få vi allt leta efter i sju kyrksocknar, och Herren har välsignat
hans arbete -- se en sådan massa nötkreatur han har på bete år efter år.
Nu kommer jag in och ser, hur du har det, Kristoffer; du bor som en kung,
du Kristoffer, men du har ledsamt, Kristoffer. Det syns: du tar tofflorna
galet på dig. Och nu ska jag säga dig min hjärtans mening: kan hon
förljufva ditt unga lif i din ålders dallrande höst, så har både hon och
du min välsignelse. För detta är en glad, en välsignad dag. Hennes
systrar ha alla flugit ut ur boet: min välsignelse har följt dem och lagt
sig öfver dem som en molnstod. Hon har ett hjärta. Ett hjärta för sin
far. Hon ville helst bli hemma och vara mitt allt intill min sista stund
-- ingen vet hur ömhjärtad hon är. Men jag har suttit och sett på henne i
dag. Jag har sett hur hennes hjärta smälter, när hon tänker på din
enslighet, Kristoffer, och hon ska få bli din maka, trösta dig och
förljufva dina dagar. Det hjälper inte du vinkar, tös. Jag förstår, att
du känner dig schönerad, men ser du, mitt barn, jag är en rättfram man
och säger min mening. Och så är Kristoffer. Och nu tiger du. Ser du så
glad han blef, Lina! Tag honom i famn, tösen min -- tag honom i famn --
jag befaller dig det. Och Herren vare med eder liksom med eder vare ock
Herren! Detta var en härlig, välsignad, lycksalig, oförglömmelig stund.
Som en lydig dotter ägnar och anstår, gick Evangelina bort och tog
Kristoffer om halsen och lade sin kind mot hans.
-- Seså, tös! Sitt nu inte och gör dig till, utan ge honom en kyss! Jag
har ju så tidt hört hur mycket du har tänkt på honom.
Hon lydde, förstås.
Kristoffer satt som förlamad. Snapsarna, maten och detta snack, som
aldrig stannade af utan var som ett kvarnfall, hade alldeles bedöfvat
honom. Han hade inte ens hunnit få klart för sig hvad meningen var med
»Fiffens» senaste långa tal, förrän han kände kyssen på sina läppar.
Först höll han på att fråga, hvad i hundingen det här var för spektakel
och om han inte skulle kunna få vara i fred i sitt eget hus. Men han fick
inte fram ett ord förrän han stod omsluten af två mycket senfulla
kvinnoarmar och med »Fiffens» hand välsignande på sin kala
hufvudskalleplats. För första gången i sitt lif svimmade han --
lyckligtvis så, att han föll med hufvudet i Evangelinas knä och kroppen i
kakelugnsbänken.
-- Ser du, hur han håller af dig, barnet mitt! sa »Fiffen». Han dånade
af. Jaja, en sådan öfversvinnelig glädje är inte så lätt att bära: det
finns de, som ha dött som torskar på fläcken af salighet.
Om en stund kryade den lycklige fästmannen till, vaknade slutligen opp
riktigt och stirrade vildt omkring sig. Men Evangelina lade armarna åter
om hans hals, drog honom intill mormors utsydda tröja från år 1749 och sa
smeksamt:
-- Din väntans tid ska inte bli lång, och se'n ska vi aldrig skiljas
mer.
From som ett lamm, det till slaktning ledes, lät Kristoffer henne göra
med honom som hon ville. Först efter en lång stund bemannade han sig så
pass, att han kunde ropa:
-- Eljena! Din hundingens mara! Kommer du aldrig med toddyvattnet?
Det kom, blef glam och glädje. »Fiffen» pratade, så att Kristoffer visste
inte hvarken ut eller in. Och emellanåt kysste och kelade Evangelina med
honom. Så småningom fattade den gamle enstöringen eld. Innan »Fiffen» och
Evangelina reste, hade Kristoffer blifvit så uppiggad och varm, att han
själf kysst tösen två gånger och högtidligen lofvat att dagen därpå göra
besök hos sin trolofvade.
* * * * *
Där gick nu tösalifvet, klädd i högtidsstass, dagen efter och bullade opp
allt hvad tänkas kunde. Men den, som inte kom, det var Kristoffer. Han
låg hemma och led af »kopparslagare». Därtill kom, att han inte hade
riktigt klart för sig allt som händt kvällen förut: han hade en dunkel
aning om kyssar och äktenskapslöfte, men han var inte säker att han inte
också gått i borgen för nå'nting, fast han inte kunde begripa hvad det
kunde ha varit. Han låste portarna, löste hunden och gjorde ett heligt
löfte att aldrig låta främmande människor -- och allraminst kyssalystna
töser -- komma in på hans gård mer. Ånej -- han skulle allt veta hvad han
gjorde en annan gång. Och hundingen inte skulle han vara så dum och
plocka fram sin gamla rom -- den hade ju gått till de galater.
Så låg han där i dödsens ångest i ett par, tre dar. Ingen slapp in på
gården. Antagligen skulle där aldrig blifvit något af hela historien, om
inte den där svenska afundsjukan, som gör så mycket ondt, hade kommit med
i historien.
Men nu hade Kristoffer en gammal moster, som inte tålte honom och inte
sig själf och inte någon annan heller. Hon fick reda på giftermålsplanen
och gick ner till Kristoffer och seglade in genom något torfhus eller på
annan bakväg. Och när hon kom in till den dödskrämde Kristoffer och
skällde ut honom för hans dumhet att på gamla dar gå och låta ett
fruntimmer drifva med sig, bredde hon tjockt med ovett på.
Kristoffer blef himlaarg: han skulle visa dem, att han inte alls gick på
grafvens brädd och han skulle ta ut lysning och gifta sig och hålla
kristnagille och kyrkogångsgille. Och därmed klädde han sig i
söndagsdräkt och gick upp till »Fiffens».
»Fiffen» hade ju genom kunskapare reda på allt. Han tog mycket kyligt mot
Kristoffer.
-- Nej, lilla bror, sa han. Är det så att du står under förmynderskap af
dina mostrar eller fastrar, så ska vi inte tala om det där. Vi kunna vara
lika goda vänner, du och jag, men ser du, min dotter gifter sig inte med
en käring utan med en, som är karl för sin hatt och vet hvad han vill. En
vacker dag skulle de komma och bestämma hur du skulle klä dig och när ni
två finge kyssas och om ni finge köpa för mer än femtio öre kaffe åt
gången. Sådant ligger inte för hvarken mig eller min tös, ser du! Den som
ska in i vår släkt, han ska inte låta leda sig utan handla som han själf
vill.
Nu blef Kristoffer alldeles vild. Han skulle visa, att han inte krusade
gamla käringar. Och nu var det bara en sak han ville: »Fiffen» och
Evangelina skulle just i dag -- genast -- på fläcken resa till prästen
och ta ut lysning.
-- Du får förlåta honom och vedergälla ondt med godt! sa »Fiffen» till
Evangelina.
Hon snyftade.
-- Han blir nog bättre, när ni lefvat samman en tid! tröstade gubben.
Tänk på hvad kvinnan förmår!
-- Ja, Gud gifve det! sa Lina.
-- Bara för att förarga dem, ska jag ta dig -- är du nöjd nu? sa
Kristoffer.
-- Kyss honom! sa »Fiffen». Du blir nog lycklig, Lina.
»Kluddarens» midsommarsgille.