Högt upp i skogarna, en bit från ån,
slog röken ned kring några flottarkojor,
som lyste med sin färska furustock
omkring ett torp, ett svartnat och förfallet.
En bastu stod och svettades på backen
och fyllde gläntan med en lukt av kåda;
därinne staplad låg från golv till tak
nyhuggen unggran, trave efter trave,
och masades tills virket blivit mjukt.
Då langades den rykande i snön
av torparkäringen, en sotig häxa.
På planen framför bastun stodo pålar,
ett tiotal, avskalade och trinda,
och runt kring varje påle gick en karl
i kretsar som en cirkushäst, men tyngre.
Han tog en smidig ungstam, ännu varm,
han stack dess smala spets i pålens skåra
och rullade den vriden som en tross
kring pålen varv på varv; sist kom en knyck
när ändan fästes in, och den var färdig
för timmerbommarna på sjön i vår.
Så pressade han ringen upp — mot högen
han slängde den och tog i tu med nästa.
En ed skar genom blåsten då och då,
när något skäggade, men annars gnodde
var man i vresig tystnad kring sin påle.
Ty brännvinsankaren blev tömd i går
med klang och kort, och det var långt att få
förrådet fyllt i detta djävla väder.
Det brummade i furorna, och nu
begynte yrsnö strimma genom röken,
den piskade i rocken så det small,
och såg man genom gläntan nedåt dalen,
låg allt och tumlade i gråa moln.
»Hej», ropte någon, »det blir surt härute,
låt oss gå in och klämma några kort
hos käringen och dottern — hej, vem har
en sup att spela bort — hur är det, Markus?» —
De höllo alla in vid sina pålar,
men ingen svarade. Då ropte någon:
»Om ingen sate har en fattig sup,
så spelar vi, att den som tappar, måste
bestyra mumma åt oss innan kvällen.»
Det steg ett bifallssorl. Men Markus sade:
»Jag gitter inte låta strupen gistna,
jag går till pojkarna vid Storfallshygget
och bjuder byteshandel, där lär finnas.»
Så sade han och trädde på en stör
ett dussin ringar, lyfte dem på axeln.
Och väldig vandrade han bort i snön
med luggen fladdrande kring breda hatten,
som satt på junkarvis en smul på sned.
Det strimmade för ögat oupphörligt
emellan träden, kvidande i blåsten,
och drivor föddes, växte och försvunno
som vita bränningar kring stövelskaften.
Nu kom han ut till stora sockenvägen,
på krönet just, där man vid stilla väder
såg fyra kyrkotorn åt tvenne håll.
I dag var allting stängt. Ett stenkast blott
man såg hur granarna som skumma spöken
nedsjönko i det blinda, vita havet,
till dess de drunknade och allt tog slut.
Dit ned, dit ledde den fördömda vägen
till pinans, minnenas och skammens by!
Han stod ett ögonblick i tung begrundan
och hörde hjärtat slå, men näven knöt sig.
Då — vad var detta? Ur det vita djupet
dök upp en punkt, som växte till alltjämt.
Först skymtade ett huvud av en häst,
så steg det fram en släde, och i släden
en man i översnöad hundskinnspäls.
De kommo närmare. Men Markus stod
orörlig som en klippa mitt på vägen.
Hans vänstra hand höll stören, med den högra
grep han den trötta hingsten hårt i betslet.
Han såg den åkande i synen stint,
och tvenne ögon stego ut ur pälsen
allt vitare och större en sekund.
»Ur vägen!» ropte Spangar, »jag skall fram,
det ser du väl, din strykare!» — han ryckte
i tömmarna och hingsten stegrade.
Men Markus tryckte den på nytt till marken,
och släden satt som spikad fast i snön.
Då sticknades på allvar nämndemannen.
Han makade sig hotfullt ut ur släden,
rev pälsen av, och med ett ilsket böl
gick han den forne drängen in på livet.
De drabbade tillsamman, tvenne jättar,
den ena bredare, den andra längre.
Det röt igenom skogen som av björnar,
och hästen föll förskräckt i sken, men stjälpte.
De vältrade från vägen med ett moln
i skogen in, de pressade och spände
bland drivorna och stammarna, alltmer
de röto, rullande omkring i berget. —
Då blev det tyst. Emot en kullstjälpt fura
låg Spangar fallen, över honom drängen
med knäet som ett städ emot hans bröst.
»Nu skall du, satan, få betalt för suggan...!»
Han drog sin kniv ur slidan, höjde armen,
men häpen höll han inne mitt i slaget;
han höjde kniven än en gång, men höll.
»Du är en modig man ändå, din djävul,
du blinkar inte — du skall slippa kniven!»
Och Markus tryckte åter den i slidan,
men hånfullt log han: »Kanske du är bultad
tillräckligt nu, då vet jag nog, din galt,
vart vi skall resa för att lindra svedan.»
Han släpade till vägen ut den slagne,
som stönade och syntes illa knäckt,
med möda mäktade han röra armen.
Så hjälpte Markus hästen upp ur diket,
tog ringarna och Spangars hundskinnspäls
och stuvade dem omtänksamt i släden.
Sist lyftade han bonden upp på sätet,
grep tömmarna och satte sig bredvid.
»Nu skall jag köra dig till kvinnan din...
Hej, raska Ville, vi är gamla vänner!»
I sken det bar i väg. Den skrämda hingsten
ven nedför branterna med vindens fart,
det löddrade och stänkte genom snön,
och skogar strimmade förbi som dimmor.
Beständigt nedåt, nedåt sänkte vägen,
och Markus hojtade med tömmen stram
i vita moln, som sprutade omkring dem.
Nu saktade det äntligt. Skogen svann,
och slätten bredde ut sin jämna driva.
Ännu en bit! Där syntes kyrkogården,
de nakna björkarna, som blåsten riste,
och porten med det rostiga gudsögat,
förgyllt i tiden — den stod öppen visst...
Han saktade, han spände högra tömmen,
gav hingsten hårt ett rapp — och det bar in
igenom gråstensmuren, bort bland korsen,
tills på en kulle släden körde fast
i drivan vid ett ståtligt kors av järn.
»Nu skall jag lämna dig hos kvinnan din...»
Han lyfte nämndemannen ut ur släden
och satte honom varsamt ned i snön
med ryggen stödd mot korset. Därpå sökte
han fram en stadig bomring, bände upp den
och slog den omkring Spangars hals och korset
till en orubblig, neslig fångalänk.
»Sitt nu i godan ro, din spaka galt,
och vänta tills det kommer hjälp från byn,
förhoppas att du trivs på detta stället...»
Så bäddade han pälsen väl kring fången,
tog tömmarna och satte sig i släden
och nickade till avsked och försvann.
* * *
Till byn kom Spangars hingst i hårt galopp,
urspänd och fnysande, som sänd till bud,
med baken strimmig utav bistra rapp.
Man märkte strax att något var på färde.
Det sändes skallfolk ut, och hingsten ledde
dem bortåt kyrkogården. Mitt i porten
stod tomma släden, pekande dit in.
Man letade bland korsen, och man fann.
På hustruns grav satt Spangar översnöad,
vid korset kedjad och i hundskinnspäls.
Han hade högra armen illa bruten
och några revben, och hans mål var borta.
Man förde honom varligen till byn
och sände efter läkare från staden.
I flera veckor låg han febersjuk,
först framåt våren kom han sig fullständigt.
Och bröllopet, som skulle stå i påsk,
blev moran tvungen skjuta upp till sommarn. —
Och länsman kom med klovar i sin släde,
skallfolk i myckenhet blev bådat upp,
och jakten gick i dagar genom bergen.
Dock sades det att drevet sköttes lamt,
ty hur man tadlade det råa dådet,
låg stämningen ändå på drängens sida.
Han kunde nog ha tagit värre hämnd
för flickan sin och suggan, mente mången,
och Markus' rykte växte till som förr.
Till allmän häpnad blev det ock bekant
att Spangaren för länsman öppnat munnen
och sagt sig icke yrka något straff.
Kanhända tyckte han att det var säkrast
att kvitta jämnt och få ett slut på leken,
kanhända visade han ädelmod
för flickans skull — man visste ej så noga.
Men någon månad måste drängen sitta,
det hjälper inte, hade länsman sagt.
Och äntligt blev han gripen bort i bergen,
utsvulten som en varg och vargavild.
Men när han fördes fången genom byn
och släden just for ned för kyrkobrinken,
stod halva byn och hurrade på bron.
Och ur ett fönster högt på Gammelgård
stack något ut, som glimmade i solen:
den gamla, trogna ringen utav trä.
I rutan viftade en silkesduk
ännu när släden skymdes bort i kröken.