Nu låg det vita täcket över bygden,
ån sov därunder, slätten sov och sjön,
blott människorna voro stundom vakna.
De trängde sig ihop i varma stugor
och makade sig närmare varann
kring spiselkransen, stirrande och tysta.
Och stugorna, de gjorde sammaledes:
det var som alla kurade ihop
de snöbetäckta taken omkring kyrkan,
en skara nissar, klädd i runda huvor,
hjälpsökande och rädd att bli allena
på denna vintriga och öde slätt.
De flätade tillhopa sina rökar
betryggande, som ville de ha sagt:
vi äro många, här är mycken värme.
Allt krympte samman, medan nordanvädren
från fjärran kommo pustande mot byn
med tunga suckar, som när pälsar falla.
Men mitt i skocken stod den runda kyrkan
och sträckte signande sin vita tupp
mot molnens låga mörker över slätten.
I tungsint skumma aftnar sutto männen
och blåste tobaksmolnen sömnigt ut
mot elden, medan hustrur, barn och husfolk
bakom dem trängdes, lyssnande i tystnan
om icke något mer än vindens yl
man månde höra få i denna kvällen.
Enstaka föllo orden, tungt och droppvis
som ur ett fruset flöde, trögt att tina.
Kanhända fälldes något ord om drängen,
han, som en morgon efter slåttertiden
rök av till skogs och sedan ej synts till.
Han lär skall vistas nu där upp i berget
bland timmerhuggarna, det svarta packet
som vi har här, då ån går upp i vår.
Han vart av Grannasbonden sedd en dag,
då han var rest dit bort till sina skogar.
Det var ett fasans följe, mente bonden,
och drängen — har ni hört det? — hade sagt:
»Far du till byn och hälsa nämndemannen
att drängen hans är skyldig tack ännu
för ölet sist» — så sa han, för han var
okristligt stursk och drucken, märkte bonden,
den saken var då klarare än brännvin.
Han lär skall supa värst av allihopa,
han som var hyggligheten själv förut,
jojo, från flickan går det fort till flaskan.
Dock såg det ut som han var ställd till förman
för hela följet, påstod Grannasbonden,
— vi får väl se den saken, vi, i vår.
Då sade någon: »Sanna mig, den våren
lär flyta annat genom ån än vatten.
Jag undras vem i vår skall frälsa flickor
och rädda äran åt befallningsman,
när själva kusen vår har skiftat sida.
Det blir anamma mig en sicken snurra
av kniv och liv, så ingen vågar tro det.
Och nej om jag i nämndemannens stövlar
den dagen vånne gå, då han är här.
Förvisso kräver han betalt för suggan.»
Så taltes det i dessa dystra kvällar
i gård vid gård, och barn och kvinnor ryste,
och männen blåste trumpet bloss på bloss
mot elden in, men ingen visste annat.
Och drängens skugga växte till i mörkret,
halvt skrämmande, halvt hjältelik — den låg
liksom det tunga molnet över bygden,
beklämmande all byn, den sög sig in
i vuxnas sinnen som i barnens drömmar.
Det var ej utan att en smula snett
man såg mot Spangar, kuslighetens upphov,
men mest från gårdarna på andra stranden.
Så kom det jul och lyste upp en tid,
så trettondag, då rutan säger till:
nu äro vi på vinsten allaredan.
Och äntligt föll ur kyrkan Kyndelsmässans
välkomna klocka ut i ljusnad rymd,
som lyftade sig dag för dag allt högre.
Då kvicknade all byn till liv på nytt;
man morskade sig upp ur duvna idet,
blev karl för egen hatt med värv och vilja.
Hustaken skildes åt igen i solen,
var stuga låg för sig, med egen rök
spikrak mot himmelen ur egen skorsten.
Du käcka tid, du obeskrivligt vita,
berusande med frost och sol och snö! —
Det blev ett liv, när barnen släpptes lösa.
Åstranden stormades av hundra ungar,
som kravlade på branten tätt som bin;
de störtade på kälkar huvudstupa
från båda hållen, möttes mitt på ån
och tufflade varandras röda näsor
med mycken hetta, tumlande i molnen.
Det klingade av bjällror genom frosten,
det knarrade av medar dagen lång,
mot fälten styrde spillningslassen tunga,
från bergen gledo timmerforor ned,
kring hästarna stod rök, och männen sjöngo
med pluntan under rimfrostklädda pälsar.
I klara gryningar låg slätten där,
ett vinterns rena ark, oskrivet ännu,
först rodnande, så brinnande i vitt.
Blott här och var låg någon gödselhög
liksom en plump, och någon gärdsgårdsstör
stack upp ur drivan som ett utropstecken.
Men snart rann ut från kyrkbyns medelpunkt
en fin och strålig skrift av blåa skidspår
åt alla håll, mot bergen, myren, sjön.
Den skriften vittnade om mycken glädje.
Man fann ett harspår, följde tålamodigt
dess färska slingringar till skogens bryn,
där det var gott om snår och gamla lågor.
Man följde, sökte, ringade till sist
den gömda legan, krökte sakta runt den
med hanen spänd och stirrande i snön,
om inte någonstans två vita öron
i drivan klippte och ett ängsligt öga
dök upp ur den — och så brann skottet av.
Emellan bergen lekte knallen länge,
försenad kom en sista knall, när redan
man halat haren sprattlande ur gropen.
På myren var det vackrare ändå!
I laggen tindrade varenda kvist,
martallen stod och lyste, överisad,
med eld i varje barr mot frostblå himmel.
Därunder, på den ännu mjuka skaren,
låg ripans fjät i läckra broderier,
och vingar lyfte flammande bland snåren.
Man lade ut finurligt dolda donor
och vittjade de gamla, där de lågo
med strypta byten här och var på myren.
Och just när soln gått ned och aftonfrosten
högg ilsket i, man vände rikt belastad
i skymlet hem till kyrkbyn, medan kölden
sköt skarpa hälsningsskott ur alla gårdar.
Kanhända blev det norrsken denna kväll,
kanhända som en jätteripas vinge
på himlen flammade från norr till söder.
Dock, sällan blev det alltför farligt ljust
för lördagssmyget till en välkänd kammar.
* * *
Men mitt i denna raska tid gick Klara
allt dystrare, ju mera ljuset vann,
allt blekare för varje morgonrodnad.
Hon hade stelnat, fornats, fallit av
sen sista somras, så det skar i hjärtat.
Det sömmades på Gammelgården, moran
beställde ren för bröllopet i påsk,
men dottern höll sig envist utom dörren.
Hon gick och stirrade mot fjärran bergen,
som skiftade i vinterns tusen ljus.
Dit upp, dit bort — dit hade han försvunnit,
och icke ett farväl blev sagt en gång.
Dock kände hon det, ännu gick en bana
av tankar fram och åter över vidden.
De seglade som vintermolnen segla,
än hoppfullt brinnande, än hopplöst mörka,
de kommo ned från branterna däruppe
och vände åter, sjönko bakom dem.
Än hängde töcknen övermåttan tunga
från dag till dag i skogarna därborta,
som doldes av dem, svepta i en sorgduk.
Då frös hon till, och ögat ville tåras.
Än tändes bergen hastigt av ett sken:
bestrålad av en överjordisk vithet
låg skog vid skog, låg snöigt krön vid krön,
ett andelandskap, renare än jordens,
förtonande mot molnen och det blå.
Hon såg och såg, tills hon med blinda ögon
stod svindlande med bröstet fyllt av ljus.
Då tyckte hon, att på det högsta krönet,
som ej hon skönjde mer, stod en gestalt
och bredde sina armar ut mot dalen.
Och Klara sträckte armarna till svar
dit upp, dit bort — och länge stod hon så,
till dess hon vaknade i snön och kölden.
»Du är ju blå i synen», sade moran,
»du skall väl sörja dig från vettet sist
för denna drängen din, det fyllesvinet.
Gå du till nämndemannen, barnet mitt,
och kela litet, får du varmt i kroppen.» —
* * *
Ej heller Spangar hade glada dagar,
det märktes nog, än mindre glada nätter,
fast seden bjudit så i denna by.
Han syntes sträv och sluten mer än förr,
han gick omkring och grundade på något,
arbetade från morgonen till kvällen
på gård och fält, men helst for han till skogs.
Kanhända var det vinterljusets skuld
att gråa tinningstesten lyste större,
som om han hastigt fornats, också han.
Det var en konstig fästman, mente folket,
månntro han låter flickan gå för sig
på andra stranden ännu när de gift sig?
En dag kom ut i byn en lustig visa,
man visste icke varifrån; hon sjöngs
av några först, men snart i alla gårdar.
Hon dunkade en tid i sävlig takt
till timmerforans lunk och vaggans mede
i hela trakten, och hon lydde så:
På Spangar satt en sugga
som buskatunnan stinn.
Den suggan, sade drängen då,
är hjärtevännen min.
Gud hjälpe oss för brännevin och suggor.
Ty drängen rök till skogen
från hjärtevännen sin,
och suggan hon skall slaktas väl
när påska faller in.
Gud tröste flickestackaren i påska.
I berget sitter drängen
så sorgsen i sitt sinn
och slipar på en tolvtums kniv
och dricker brännevin.
Gud hjälpe Spangaren för denna kniven.
Så sjunger nu vår visa,
vad lära vi därav?
Törhända Spangar flyttar själv
med suggan sin i grav.
Gud bättre alla ondskefulla själar.
Man ville veta att profetens diktkonst
fått fart igen, sen skägget vuxit till.
Men säkert var det ej, fast kyrkosidan
höll upp med sjungandet för ryktets skull.
Och Spangar hörde icke till de rädda,
han for som förr att syna sina hyggen
varannan vecka, stundom helt allen.
Så kom en morgon, mulnande och grå.
Yrsnön hegynte just att pusta kring,
snart dråsade den ned i tunga massor
och skapte vilodag för färdslorna.
Men Spangar lät sig ingenting bekomma,
han tog sin hundpäls, satte sig i släden
och åkte vintervägen uppåt ån.
Vid kyrkogården halvvägs ut på slätten,
där yrsnön flaggade kring gråstensmuren
och välte in bland björkarna och korsen,
där tog han fart och körde uppför brinken
och vidare på landsvägen mot bergen.
Snart var han hunnen in i skogens bryn,
där det blev lä och skapligare före,
fast vägen småningom begynte stiga.