001:001 Paulus, apostel, icke från människor, ej heller genom någon
människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som
har uppväckt honom från de döda--
001:002 jag, jämte alla de bröder som äro här med mig, hälsar
församlingarna i Galatien.
001:003 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och ifrån
Herren Jesus Kristus,
001:004 som har utgivit sig själv för våra synder, för att rädda oss
från den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders
vilja.
001:005 Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen.
001:006 Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom, som har
kallat eder till att vara i Kristi nåd, och vänden eder till ett
nytt evangelium.
001:007 Likväl är detta icke något annat »evangelium»; det är allenast
så, att några finnas som vålla förvirring bland eder och vilja
förvända Kristi evangelium.
001:008 Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från
himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat
för eder, så vare han förbannad.
001:009 Ja, såsom vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: Om någon
förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått,
så vare han förbannad.
001:010 Är det då människor som jag nu söker vinna för mig, eller är det
Gud? Står jag verkligen efter att »vara människor till behag»?
Nej, om jag ännu ville vara människor till behag, så vore jag
icke en Kristi tjänare.
001:011 Ty det vill jag säga eder, mina bröder, att det evangelium som
har blivit förkunnat av mig icke är någon människolära.
001:012 Det är ju icke heller av någon människa som jag har undfått det
eller blivit undervisad däri, utan genom en uppenbarelse från
Jesus Kristus.
001:013 I haven ju hört huru det var med mig, medan jag ännu vandrade i
judiskt väsende: att jag då övermåttan våldsamt förföljde Guds
församling och ville utrota den,
001:014 ja, att jag gick längre i judiskt väsende än många av mina
samtida landsmän och ännu ivrigare nitälskade för mina fäders
stadgar.
001:015 Men när han, som allt ifrån min moders liv har avskilt mig, och
som genom sin nåd har kallat mig,
001:016 täcktes i mig uppenbara sin Son, för att jag bland hedningarna
skulle förkunna evangelium om honom, då begav jag mig strax
åstad; jag rådförde mig icke med någon människa,
001:017 ej heller for jag upp till Jerusalem, till dem som före mig voro
apostlar. I stället for jag bort till Arabien och vände så åter
tillbaka till Damaskus.
001:018 Först sedan, tre år därefter, for jag upp till Jerusalem, för
att lära känna Cefas, och jag stannade hos honom femton dagar.
001:019 Men av de andra apostlarna såg jag ingen; allenast Jakob,
Herrens broder, såg jag.
001:020 Och Gud vet att jag icke ljuger i vad jag här skriver till eder.
001:021 Därefter for jag till Syriens och Ciliciens bygder.
001:022 Men för de kristna församlingarna i Judeen var jag personligen
okänd.
001:023 De hörde allenast huru man sade: »Han som förut förföljde oss,
han förkunnar nu evangelium om den tro som han förr ville
utrota.»
001:024 Och de prisade Gud för min skull.
002:001 Efter fjorton års förlopp for jag sedan åter upp till Jerusalem,
åtföljd av Barnabas; jag tog då också Titus med mig.
002:002 Men det var på grund av en uppenbarelse som jag for dit. Och
för bröderna där framlade jag det evangelium som jag predikar
bland hedningarna; särskilt framlade jag det för de män som
stodo högst i anseende--detta av oro för att mitt strävande nu
vore förgäves eller förut hade varit det.
002:003 Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad
att låta omskära sig.
002:004 Det var nämligen så, att några falska bröder hade kommit att
upptagas i församlingen, dit de hade smugit sig in för att
bespeja vår frihet, den som vi hava i Kristus Jesus, varefter de
ville trälbinda oss.
002:005 Dock gåvo vi icke ens ett ögonblick vika för dem genom en sådan
underkastelse; ty vi ville att evangelii sanning skulle bliva
bevarad hos eder.
002:006 Och vad angår dem som ansågos något vara--hurudana de nu voro,
det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen--
så sökte icke dessa män, de som stodo högst i anseende, att
pålägga mig några nya förpliktelser.
002:007 Tvärtom; de sågo att jag hade blivit betrodd med att förkunna
evangelium för de oomskurna, likasom Petrus hade fått de
omskurna på sin del--
002:008 ty densamme som hade stått Petrus bi vid hans apostlaverksamhet
bland de omskurna, han hade ock stått mig bi bland hedningarna--
002:009 och när de nu förnummo vilken nåd som hade blivit mig given,
räckte de mig och Barnabas handen till samarbete, både Jakob och
Cefas och Johannes, de män som räknades för själva
stödjepelarna; vi skulle verka bland hedningarna, och de bland
de omskurna.
002:010 Allenast skulle vi tänka på de fattiga; och just detta har jag
också vinnlagt mig om att göra.
002:011 Men när Cefas kom till Antiokia, trädde jag öppet upp mot honom,
ty han hade befunnits skyldig till en försyndelse.
002:012 Förut hade han nämligen ätit tillsammans med hedningarna; men så
kommo några män dit från Jakob, och efter deras ankomst drog han
sig tillbaka och höll sig undan, av fruktan för de omskurna.
002:013 Till samma skrymteri gjorde sig också de andra judarna skyldiga,
och så blev till och med Barnabas indragen i deras skrymteri.
002:014 Men när jag såg att de icke vandrade med fasta steg, enligt
evangelii sanning, sade jag till Cefas i allas närvaro: »Om du,
som är en jude, kan leva efter hednisk sed i stället för efter
judisk, varför vill du då nödga hedningarna att leva efter
judiskt sätt?»
002:015 Vi för vår del äro väl på grund av vår härkomst judar och icke
»hedniska syndare»;
002:016 men då vi nu veta att en människa icke bliver rättfärdig av
laggärningar, utan genom tro på Kristus Jesus, hava också vi
satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi skola bliva
rättfärdiga av tro på Kristus, och icke av laggärningar. Ty av
laggärningar bliver intet kött rättfärdigt.
002:017 Men om nu jämväl vi, i det vi sökte att bliva rättfärdiga i
Kristus, hava befunnits vara syndare, då är ju Kristus en
syndatjänare? Bort det!
002:018 Om så vore att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har
brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare.
002:019 Ty jag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för
att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus,
002:020 och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv
som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som
har älskat mig och utgivit sig själv för mig.
002:021 Jag förkastar icke Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas
genom lagen, då hade ju Kristus icke behövt lida döden.
003:001 I oförståndige galater! Vem har så dårat eder, I som dock haven
fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst?
003:002 Allenast det vill jag att I skolen svara mig på: Kom det sig av
laggärningar att I undfingen Anden, eller kom det sig därav att
I lyssnaden i tro?
003:003 Ären I så oförståndiga? I, som haven begynt i Anden, viljen I
nu sluta i köttet?
003:004 Haven I då upplevat så mycket förgäves--om det nu verkligen
har varit förgäves?
003:005 Alltså, att han som förlänade eder Anden och utförde
kraftgärningar bland eder gjorde detta, kom det sig av
laggärningar eller därav att I lyssnaden i tro,
003:006 i enlighet med det ordet: »Abraham trodde Gud, och det räknades
honom till rättfärdighet»?
003:007 Så mån I nu veta att de som låta det bero på tro, de äro
Abrahams barn.
003:008 Och eftersom skriften förutsåg att det var av tro som
hedningarna skulle bliva rättfärdiggjorda av Gud, så gav den i
förväg åt Abraham detta glada budskap: »I dig skola alla folk
varda välsignade.»
003:009 Alltså bliva de som låta det bero på tro välsignade tillika med
Abraham, honom som trodde.
003:010 Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under
förbannelse. Det är nämligen skrivet: »Förbannad vare var och
en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och
icke gör därefter.»
003:011 Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är
uppenbart, eftersom det heter: »Den rättfärdige skall leva av
tro.»
003:012 Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: »Den som
gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.»
003:013 Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en
förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: »Förbannad är var
och en som är upphängd på trä.»
003:014 Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham
skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att
vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.
003:015 Mina bröder, jag vill taga ett exempel från vad som gäller bland
människor. Icke ens när fråga är om en människas
testamentsförordnande, kan någon upphäva det eller lägga något
därtill, sedan det en gång har vunnit gällande kraft.
003:016 Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans »säd». Det heter
icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om
många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt
din säd», vilken är Kristus.
003:017 Vad jag alltså vill säga är detta: Ett förordnande som Gud
redan hade givit gällande kraft kan icke genom en lag, som
utgavs fyra hundra trettio år därefter, hava blivit ogiltigt, så
att löftet därmed har gjorts om intet.
003:018 Om det nämligen vore på grund av lag som arvet skulle undfås, så
vore det icke på grund av löfte. Men åt Abraham har Gud skänkt
det genom ett löfte.
003:019 Vartill tjänade då lagen? Jo, på det att överträdelserna skulle
komma i dagen, blev den efteråt given, för att gälla till dess
att »säden» skulle komma, han åt vilken löftet hade blivit
givet; och den utgavs genom änglar och överlämnades i en
medlares hand.
003:020 Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda.
Men Gud är en.
003:021 Är då lagen emot Guds löften? Bort det! Om en lag hade blivit
given, som kunde göra levande, då skulle rättfärdigheten
verkligen komma av lagen.
003:022 Men nu har skriften inneslutit alltsammans under synd, för att
det som var utlovat skulle, av tro på Jesus Kristus, komma dem
till del som tro.
003:023 Men förrän tron kom, voro vi inneslutna under lagen och höllos i
förvar under den, i förbidan på den tro som en gång skulle
uppenbaras.
003:024 Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi
skola bliva rättfärdiga av tro.
003:025 Men sedan tron har kommit, stå vi icke mer under uppfostrare.
003:026 Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus;
003:027 ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt
eder Kristus.
003:028 Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är
icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus.
003:029 Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd,
arvingar enligt löftet.
004:001 Vad jag vill säga är detta: Så länge arvingen är barn, finnes
ingen skillnad mellan honom och en träl, fastän han är herre
över alla ägodelarna;
004:002 ty han står under förmyndare och förvaltare, intill den tid som
fadern har bestämt.
004:003 Sammalunda höllos ock vi, när vi voro barn, i träldom under
världens »makter».
004:004 Men när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna
och ställd under lagen,
004:005 för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen, så att vi
skulle få söners rätt.
004:006 Och eftersom I nu ären söner, har han sänt i våra hjärtan sin
Sons Ande, som ropar: »Abba! Fader!»
004:007 Så är du nu icke mer träl, utan son; och är du son, så är du ock
arvinge, insatt därtill av Gud.
004:008 Förut, innan I ännu känden Gud, voren I trälar under gudar som
till sitt väsende icke voro gudar.
004:009 Men nu, sedan I haven lärt känna Gud och, vad mer är, haven
blivit kända av Gud, huru kunnen I nu vända tillbaka till de
svaga och arma »makter», under vilka I åter på nytt viljen bliva
trälar?
004:010 I akten ju på dagar och på månader och på särskilda tider och
år.--
004:011 Jag är bekymrad för eder och fruktar att jag till äventyrs har
arbetat förgäves för eder.
004:012 Jag beder eder, mina bröder: Bliven såsom jag är, eftersom jag
har blivit såsom I voren. I haven icke gjort mig något för när.
004:013 I veten ju att det var på grund av kroppslig svaghet som jag
första gången kom att förkunna evangelium för eder.
004:014 Och fastän mitt kroppsliga tillstånd då väl hade kunnat innebära
en frestelse för eder, så sågen I det ändå icke med ringaktning
eller leda, utan togen emot mig såsom en Guds ängel, ja, såsom
Kristus Jesus själv.
004:015 När hör man eder nu prisa eder saliga? Det vittnesbördet kan
jag nämligen giva eder, att I då, om så hade varit möjligt,
skullen hava rivit ut edra ögon och givit dem åt mig.
004:016 Så har jag då blivit eder ovän därigenom att jag säger eder
sanningen!
004:017 Man söker med iver att vinna eder för sig, men icke med en god
iver; nej, del vilja avspärra eder från andra, för att I med så
mycket större iver skolen hålla eder till dem.
004:018 Och det är nu gott att I bliven omfattade med ivrig omsorg, i en
god sak, alltid, och icke allenast när jag är tillstädes hos
eder,
004:019 I mina barn, som jag nu åter med vånda måste föda till livet,
intill dess att Kristus har tagit gestalt i eder.
004:020 Jag skulle önska att jag just nu vore hos eder och kunde göra
min röst rätt bevekande. Ty jag vet mig knappt någon råd med
eder.
004:021 Sägen mig, I som viljen stå under lagen: haven I icke hört vad
lagen säger?
004:022 Det är ju skrivet att Abraham fick två söner, en med sin
tjänstekvinna, och en med sin fria hustru.
004:023 Men tjänstekvinnans son är född efter köttet, då däremot den
fria hustruns son är född i kraft av löftet.
004:024 Dessa ord hava en djupare mening; ty de båda kvinnorna beteckna
två förbund. Av dessa kommer det ena från berget Sina och föder
sina barn till träldom, och detta har sin förebild i Agar.
004:025 Berget Sina kallas nämligen i Arabien för Agar och svarar emot
det nuvarande Jerusalem, ty detta lever med sina barn i träldom.
004:026 Men det Jerusalem som är därovan, det är fritt, och det är vår
moder.
004:027 Så är ju skrivet:
»Jubla, du ofruktsamma,
du som icke föder barn;
brist ut och ropa,
du som icke bliver moder,
Ty den ensamma skall hava många barn,
flera än den som har man.»
004:028 Och I, mina bröder, ären löftets barn, likasom Isak var.
004:029 Men likasom förr i tiden den son som var född efter köttet
förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu.
004:030 Dock, vad säger skriften? »Driv ut tjänstekvinnan och hennes
son; ty tjänstekvinnans son skall förvisso icke ärva med den
fria hustruns son.»
004:031 Alltså, mina bröder, vi äro icke barn av en tjänstekvinna, utan
av den fria hustrun.
005:001 För att vi skola vara fria, har Kristus frigjort oss. Stån
därför fasta, och låten icke något nytt träldomsok läggas på
eder.
005:002 Se, jag säger eder, jag Paulus, att om I låten omskära eder, så
bliver Kristus eder till intet gagn.
005:003 Och för var och en som låter omskära sig betygar jag nu åter att
han är pliktig att fullgöra hela lagen.
005:004 I haven kommit bort ifrån Kristus, I som viljen bliva
rättfärdiga i kraft av lagen; I haven fallit ur nåden.
005:005 Vi vänta nämligen genom ande, av tro, den rättfärdighet som är
vårt hopp.
005:006 Ty i Kristus Jesus betyder det intet huruvida någon är omskuren
eller oomskuren; allt beror på huruvida han har en tro som är
verksam genom kärlek.
005:007 I begynten edert lopp väl. Vem har nu lagt hinder i eder väg,
så att I icke mer lyden sanningen?
005:008 Till sådant kom ingen maning från honom som har kallat eder.
005:009 Litet surdeg syrar hela degen.
005:010 För min del har jag i Herren den tillförsikten till eder, att I
icke häri skolen tänka på annat sätt; men den som vållar
förvirring bland eder, han skall bära sin dom, vem han än må
vara.
005:011 Om så vore, mina bröder, att jag själv ännu predikade
omskärelse, varför skulle jag då ännu alltjämt lida förföljelse?
Då vore ju korsets stötesten röjd ur vägen.--
005:012 Jag skulle önska att de män som uppvigla eder läte omskära sig
ända till avstympning.
005:013 I ären ju kallade till frihet, mina bröder; bruken dock icke
friheten så, att köttet får något tillfälle. Fastmer mån I
tjäna varandra genom kärleken.
005:014 Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, nämligen
detta: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.»
005:015 Men om I bitens inbördes och äten på varandra, så mån I se till,
att I icke bliven uppätna av varandra.
005:016 Vad jag vill säga är detta: Vandren i ande, så skolen I
förvisso icke göra vad köttet har begärelse till.
005:017 Ty köttet har begärelse mot Anden, och Anden mot köttet; de två
ligga ju i strid med varandra, för att hindra eder att göra vad
I viljen.
005:018 Men om I drivens av ande, så stån I icke under lagen.
005:019 Men köttets gärningar äro uppenbara: de äro otukt, orenhet,
lösaktighet,
005:020 avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede,
genstridighet, tvedräkt, partisöndring,
005:021 missunnsamhet, mord, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant,
varom jag säger eder i förväg, såsom jag redan förut har sagt,
att de som göra sådant, de skola icke få Guds rike till arvedel.
005:022 Andens frukt åter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet,
godhet, trofasthet,
005:023 saktmod, återhållsamhet. Mot sådant är icke lagen.
005:024 Och de som höra Kristus Jesus till hava korsfäst sitt kött
tillika med dess lustar och begärelser.
005:025 Om vi nu hava liv genom ande, så låtom oss ock vandra i ande.
005:026 Låtom oss icke söka fåfänglig ära, i det att vi utmana varandra
och avundas varandra.
006:001 Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en
försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta
honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att
icke också du bliver frestad.
006:002 Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag.
006:003 Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så
bedrager han sig själv.
006:004 Må var och en pröva sina egna gärningar; han skall då tillmäta
sig berömmelse allenast efter vad han själv är, och icke efter
vad andra äro.
006:005 Ty var och en har sin egen börda att bära.
006:006 Den som får undervisning i ordet, han låte den som undervisar
honom få del med sig i allt gott.
006:007 Faren icke vilse. Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan
sår, det skall hon ock skörda.
006:008 Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda
förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden
skörda evigt liv.
006:009 Och låtom oss icke förtröttas att göra vad gott är; ty om vi
icke uppgivas, så skola vi, när tiden är inne, få inbärga vår
skörd.
006:010 Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra vad gott är mot var
man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron.
006:011 Sen här med vilka stora bokstäver jag egenhändigt skriver till
eder!
006:012 Alla de som eftersträva ett gott anseende här i köttet, de vilja
nödga eder till omskärelse, detta allenast för att de själva
skola undgå att bliva förföljda för Kristi kors' skull.
006:013 Ty icke ens dessa omskurna själva hålla lagen. Nej, det är för
att kunna berömma sig av edert kött som de vilja att I skolen
låta omskära eder.
006:014 Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig
av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors, genom vilket
världen för mig är korsfäst, och jag för världen.
006:015 Ty det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren;
allt beror på huruvida han är en ny skapelse.
006:016 Och över alla dem som komma att vandra efter detta rättesnöre,
över dem vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.
006:017 Må nu ingen härefter vålla mig oro; ty jag bär Jesu märken på
min kropp.
006:018 Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande, mina bröder.
Amen.