001:001 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern
Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och
tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja.
001:002 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus.
001:003 Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader,
barmhärtighetens Fader och all trösts Gud,
001:004 han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi
själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda
nöd.
001:005 Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer
ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.
001:006 Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning
för eder. Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst
för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I
ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå. Och det hopp
vi hysa i fråga om eder är fast,
001:007 ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den
tröst vi undfå.
001:008 Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om
vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan
svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med
misströstade om livet.
001:009 Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att
vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som
uppväcker de döda.
001:010 Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare
frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt
framgent skall frälsa oss.
001:011 Också I stån oss ju bi med eder förbön. Och så skola många
hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner
har kommit oss till del.
001:012 Ty vad vi kunna berömma oss av, och vad vårt samvete bär oss
vittnesbörd om, det är att vi i denna världen hava vandrat i
Guds helighet och renhet, icke ledda av köttslig vishet, utan av
Guds nåd; så framför allt i vårt förhållande till eder.
001:013 Ty i vad vi skriva till eder ligger icke något annat än just vad
I läsen och väl kunnen förstå. Och jag hoppas att I skolen
komma att till fullo förstå
001:014 vad I redan nu delvis förstån om oss: att vi äro eder
berömmelse, likasom I ären vår berömmelse, på vår Herre Jesu
dag.
001:015 Och i denna tillförsikt tänkte jag komma först till eder, för
att I skullen få ännu ett kärleksbevis.
001:016 Genom eder stad ville jag alltså taga vägen till Macedonien, och
jag skulle sedan från Macedonien återigen komma till eder, för
att då av eder utrustas för resan till Judeen.
001:017 Så tänkte jag; och icke har jag väl därför nu handlat i
vankelmod? Eller plägar jag kanhända fatta mina beslut efter
köttet, så att vad jag säger är på samma gång »ja, ja» och »nej,
nej»?
001:018 Ingalunda; så sant Gud är trofast, vad vi tala till eder är icke
»ja och nej».
001:019 Guds Son, Jesus Kristus, han som bland eder har blivit predikad
genom oss--genom mig och Silvanus och Timoteus--han kom ju
icke såsom »ja och nej», utan »ja» har kommit i och genom honom.
001:020 Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt »ja»;
därför få de ock genom honom sitt »amen», på det att Gud må
bliva ärad genom oss.
001:021 Men den som befäster oss såväl som eder i Kristus, och den som
har smort oss, det är Gud,
001:022 han som har låtit oss undfå sitt insegel och givit oss Anden
till en underpant i våra hjärtan.
001:023 Jag kallar Gud till vittne över min själ, att det är av
skonsamhet mot eder som jag ännu icke har kommit till Korint.
001:024 (Detta säger jag icke, som om vi vore herrar över eder tro;
fastmer äro vi edra medarbetare till att bereda eder glädje, ty
i tron stån I fasta.)
002:001 Jag satte mig nämligen i sinnet att jag icke åter skulle komma
till eder med bedrövelse.
002:002 Ty om jag bedrövade eder, vem skulle då bereda mig glädje?
Månne någon annan än den som genom mig hade blivit bedrövad?
002:003 Och vad jag skrev, det skrev jag, för att jag icke vid min
ankomst skulle få bedrövelse från dem som jag borde få glädje
av. Ty jag har den tillförsikten till eder alla, att min glädje
är allas eder glädje.
002:004 Och det var i stor nöd och hjärteångest, under många tårar, som
jag skrev till eder, icke för att I skullen bliva bedrövade,
utan för att I skullen förstå den synnerliga kärlek som jag har
till eder.
002:005 Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke
särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån--
för att jag nu icke skall tala för strängt.
002:006 Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från
de flesta bland eder.
002:007 I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att
han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora
bedrövelse.
002:008 Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att
bemöta honom med kärlek.
002:009 Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen
hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting.
002:010 Den som I förlåten något, honom förlåter ock jag, likasom jag
också förut, om jag har haft något att förlåta, har inför Kristi
ansikte förlåtit det för eder skull.
002:011 Jag vill nämligen icke att vi skola lida förfång av Satan; ty
vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet.
002:012 Jag kom till Troas för att förkunna evangelium om Kristus, och
en dörr till verksamhet i Herren öppnades för mig;
002:013 men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke där min
broder Titus. Jag tog då avsked av dem som voro där och begav
mig till Macedonien.
002:014 Men Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg
och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt!
002:015 Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland
dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade.
002:016 För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra
äro vi en lukt från liv till liv.
Vem är nu skicklig härtill?
002:017 Jo, vi förfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, såsom så
många andra göra; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunna vi
ordet i Kristus, inför Gud.
003:001 Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi
kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller
kanhända ifrån eder?
003:002 Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra
hjärtan, känt och läst av alla människor.
003:003 Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom
oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande,
icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på
människohjärtan.
003:004 En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.
003:005 Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något,
såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava
kommer från Gud,
003:006 som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett
nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty
bokstaven dödar, men Anden gör levande.
003:007 Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på
stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde
se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken
dock var försvinnande,
003:008 huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!
003:009 Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste
rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.
003:010 Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som
förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.
003:011 Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så
måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större
härlighet.
003:012 Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga
003:013 och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt
ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var
försvinnande tog en ände.
003:014 Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets
skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse
oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.
003:015 Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses
föreläses.
003:016 Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset
bort.
003:017 Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.
003:018 Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens
härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från
den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar,
som själv är ande.
004:001 Därför, då vi nu, genom den barmhärtighet som har vederfarits
oss, hava detta ämbete, så fälla vi icke modet.
004:002 Nej, vi hava frånsagt oss allt skamligt hemlighetsväsen och gå
icke illfundigt till väga, ej heller förfalska vi Guds ord, utan
framlägga öppet sanningen och anbefalla oss så, inför Gud, hos
var människas samvete.
004:003 Och om vårt evangelium nu verkligen är bortskymt av ett
täckelse, så finnes det täckelset hos dem som gå förlorade.
004:004 Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat,
att de icke se det sken som utgår från evangelium om Kristi,
Guds egen avbilds, härlighet.
004:005 Vi predika ju icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre,
och oss såsom tjänare åt eder, för Jesu skull.
004:006 Ty den Gud som sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret», han är
den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen
om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall
kunna sprida sitt sken.
004:007 Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga
kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från
oss.
004:008 Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro
rådvilla, dock icke rådlösa;
004:009 vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna
till marken, dock icke förlorade.
004:010 Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu
liv skall bliva uppenbarat i vår kropp.
004:011 Ja, ännu medan vi leva, överlämnas vi för Jesu skull beständigt
åt döden, på det att ock Jesu liv må bliva uppenbarat i vårt
dödliga kött.
004:012 Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet.
004:013 Men såsom det är skrivet: »Jag tror, därför talar jag ock», så
tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi
ock,
004:014 ty vi veta att han som uppväckte Herren Jesus, han skall ock
uppväcka oss med Jesus och ställa oss inför sig tillsammans med
eder.
004:015 Allt sker nämligen för eder skull, på det att nåden, genom att
komma allt flera till del, må bliva så mycket större och verka
en allt mer överflödande tacksägelse, Gud till ära.
004:016 Därför fälla vi icke modet; om ock vår utvärtes människa förgås,
så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag.
004:017 Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga,
bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som
väger översvinnligen tungt och varar i evighet--
004:018 åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem
som icke synas; ty de ting som synas, de vara allenast en tid,
med de som icke synas, de vara i evighet.
005:001 Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning,
nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning
som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen.
005:002 Därför sucka vi ju ock av längtan att få överkläda oss med vår
himmelska hydda;
005:003 ty hava vi en gång iklätt oss denna, skola vi sedan icke komma
att befinnas nakna.
005:004 Ja, vi som ännu leva här i kroppshyddan, vi sucka och äro
betungade, eftersom vi skulle vilja undgå att avkläda oss och i
stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve
uppslukat av livet.
005:005 Och den som har berett oss till just detta, det är Gud, som till
en underpant har givit oss Anden.
005:006 Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta
ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen;
005:007 ty vi vandra här i tro och icke i åskådning.
005:008 Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån
kroppen och komma hem till Herren.
005:009 Därför söka vi ock vår ära i att vara honom till behag, vare sig
vi äro hemma eller borta.
005:010 Ty vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi
domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs
gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort
gott eller ont.
005:011 Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, söka vi att
»vinna människor», men för Gud är det uppenbart hurudana vi äro;
och jag hoppas att det också är uppenbart för edra samveten.
005:012 Vi vilja nu ingalunda åter anbefalla oss själva hos eder, men vi
vilja giva eder en anledning att berömma eder i fråga om oss, så
att I haven något att svara dem som berömma sig av utvärtes ting
och icke av vad som är i hjärtat.
005:013 Ty om vi hava varit »från våra sinnen», så har det varit i Guds
tjänst; om vi åter äro vid lugn besinning, så är det eder till
godo.
005:014 Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött
för alla, alltså hava de alla dött.
005:015 Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må
leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och
uppstått för dem.
005:016 Allt ifrån denna tid veta vi därför för vår del icke av någon
efter köttet. Och om vi än efter köttet hade lärt känna
Kristus, så känna vi honom nu icke mer på det sättet.
005:017 Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det
gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!
005:018 Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig
själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.
005:019 Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv;
han tillräknar icke människorna deras synder, och han har
betrott oss med försoningens ord.
005:020 Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar
genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med
Gud.
005:021 Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort
till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från
Gud.
006:001 Men såsom medarbetare förmana vi eder ock att icke så mottaga
Guds nåd, att det bliver utan frukt.
006:002 Han säger ju:
»Jag bönhör dig i behaglig tid,
och jag hjälper dig på frälsningens dag.»
Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag.
006:003 Härvid vilja vi icke i något stycke vara till någon anstöt, på
det att vårt ämbete icke må bliva smädat.
006:004 Fastmer vilja vi i allting bevisa oss såsom Guds tjänare, i
mycken ståndaktighet, under bedrövelse och nöd och ångest,
006:005 under hugg och slag, under fångenskap och upprorslarm, under
mödor, vakor och svält,
006:006 i renhet, i kunskap, i tålamod och godhet, i helig ande, i
oskrymtad kärlek,
006:007 med sanning i vårt tal, med kraft från Gud, med rättfärdighetens
vapen både i högra handen och i vänstra,
006:008 under ära och smälek, under ont rykte och gott rykte, såsom
villolärare, då vi dock äro sannfärdiga,
006:009 såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi
leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds,
006:010 såsom bedrövade, men dock alltid glada, såsom fattiga, medan vi
dock göra många rika, såsom utblottade på allt, men likväl
ägande allt.
006:011 Vi hava nu upplåtit vår mun och talat öppet till eder, I
korintier. Vårt hjärta har vidgat sig för eder.
006:012 Ja, det rum I haven i vårt inre är icke litet, men i edra
hjärtan är allenast litet rum.
006:013 Given oss då lika för lika--om jag nu får tala såsom till barn
--ja, vidgen också I edra hjärtan.
006:014 Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka
par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet,
eller vilken gemenskap har ljus med mörker?
006:015 Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har
den som tror med den som icke tror?
006:016 Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro
ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: »Jag skall bo
i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de
skola vara mitt folk.»
006:017 Alltså: »Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger
Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot
eder
006:018 och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och
döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.»
007:001 Då vi nu hava dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss
från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi
fullborda vår helgelse i Guds fruktan.
007:002 Bereden oss ett rum i edra hjärtan; vi hava icke handlat orätt
mot någon, icke varit någon till skada, icke gjort någon något
förfång.--
007:003 Jag säger icke detta för att döma eder; jag har ju redan sagt
att I haven ett rum i vårt hjärta, så att vi skola både dö och
leva med varandra.
007:004 Stor är den tillit som jag har till eder, mycket berömmer jag
mig av eder; jag har fått hugnad i fullt mått och glädje i rikt
överflöd, mitt i allt vårt betryck.
007:005 Ty väl fingo vi till köttet ingen ro, icke ens sedan vi hade
kommit till Macedonien, utan vi voro på allt sätt i trångmål,
utifrån genom strider, inom oss genom farhågor;
007:006 men Gud, som tröstar dem som äro betryckta, han tröstade oss
genom Titus' ankomst,
007:007 och icke allenast genom hans ankomst, utan ock därigenom att han
hade fått så mycken hugnad av eder. Han omtalade nämligen för
oss eder längtan, eder klagan, eder iver i fråga om mig; och så
gladde jag mig ännu mer.
007:008 Ty om jag ock bedrövade eder genom mitt brev, så ångrar jag nu
icke detta. Nej, om jag förut ångrade det--eftersom jag ser
att det brevet har bedrövat eder, låt vara allenast för en liten
tid--
007:009 så gläder jag mig nu i stället, icke därför att I bleven
bedrövade, utan därför att eder bedrövelse lände eder till
bättring. Det var ju efter Guds sinne som I bleven bedrövade,
och I haven alltså icke genom oss lidit någon skada.
007:010 Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne kommer åstad en
bättring som leder till frälsning, och som man icke ångrar; men
världens bedrövelse kommer åstad död.
007:011 Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru
mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många
ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru
mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar! På
allt sätt haven I bevisat att I viljen vara rena i den sak det
här gäller.--
007:012 Om jag skrev till eder, så skedde detta alltså icke för den mans
skull, som hade gjort orätt, ej heller för den mans skull, som
hade lidit orätt, utan på det att edert nit för oss skulle bliva
uppenbart bland eder själva inför Gud.
007:013 Så hava vi nu fått hugnad. Och till den hugnad, som vi redan
för egen del fingo, kom den ännu mer överflödande glädje som
bereddes oss av den glädje Titus hade fått. Ty hans ande har
fått vederkvickelse genom eder alla.
007:014 Och om jag inför honom har berömt mig något i fråga om eder, så
har jag icke kommit på skam därmed; utan likasom vi eljest i
allting hava talat sanning inför eder, så har också det som vi
inför Titus hava sagt till eder berömmelse visat sig vara
sanning.
007:015 Och hans hjärta överflödar ännu mer av kärlek till eder, då han
nu påminner sig allas eder lydnad, huru I villigt togen emot
honom, med fruktan och bävan.
007:016 Jag gläder mig över att jag, i allt vad eder angår, kan vara vid
gott mod.
008:001 Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i
Macedoniens församlingar.
008:002 Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande
glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de
av gott hjärta hava givit rikliga gåvor.
008:003 Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och
det självmant; därom kan jag vittna.
008:004 Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om
understödet åt de heliga.
008:005 Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva
gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds
vilja.
008:006 Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta såsom han
hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till
fullbordan.
008:007 Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i
kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek som av eder har
blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder
i detta kärleksverk.
008:008 Detta säger jag dock icke såsom en befallning, utan därför att
jag, genom att framhålla andras nit, vill pröva om också eder
kärlek är äkta.
008:009 I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik,
likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans
fattigdom skullen bliva rika.
008:010 Det är allenast ett råd som jag härmed giver. Ty detta kan vara
nyttigt för eder. I voren ju före de andra--redan under förra
året--icke allenast när det gällde att sätta saken i verket,
utan till och med när det gällde att besluta sig för den.
008:011 Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att
besluta det, jämväl, i mån av edra tillgångar, fören det till
fullbordan.
008:012 Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig
med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har.
008:013 Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva
lida nöd. Nej, en utjämning skall ske,
008:014 så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp,
för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till
hjälp. Så skall en utjämning ske,
008:015 efter skriftens ord: »Den som hade samlat mycket hade intet till
överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.»
008:016 Gud vare tack, som också i Titus' hjärta ingiver samma nit för
eder.
008:017 Ty han mottog villigt vår uppmaning; ja, han var så nitisk, att
han nu självmant far åstad till eder.
008:018 Med honom sända vi ock här en broder som i alla våra
församlingar prisas för sitt nit om evangelium;
008:019 dessutom har han ock av församlingarna blivit utvald att vara
vår följeslagare, när vi skola begiva oss åstad med den
kärleksgåva som nu genom vår försorg kommer till stånd, Herren
till ära och såsom ett vittnesbörd om vår goda vilja.
008:020 Därmed vilja vi förebygga att man talar illa om oss, i vad som
rör det rikliga sammanskott som nu genom vår försorg kommer till
stånd.
008:021 Ty vi vinnlägga oss om vad som är gott icke allenast inför
Herren, utan ock inför människor.
008:022 Jämte dessa sända vi en annan av våra bröder, vilkens nit vi
ofta och i många stycken hava funnit hålla provet, och som nu på
grund av sin stora tillit till eder är ännu mycket mer nitisk.
008:023 Om jag nu har anbefallt Titus, så mån I besinna att han är min
medbroder och min medarbetare till edert bästa; och om jag har
skrivit om andra våra bröder, så mån I besinna att de äro
församlingssändebud och Kristi ära.
008:024 Given alltså inför församlingarna bevis på eder kärlek, och
därmed också på sanningen av det som vi inför dem hava sagt till
eder berömmelse.
009:001 Om understödet till de heliga är det nu visserligen överflödigt
att jag här skriver till eder;
009:002 jag känner ju eder goda vilja, och av den plägar jag, i fråga om
eder, berömma mig inför macedonierna, i det jag omtalar att
Akaja ända sedan förra året har varit redo, och att det är just
edert nit som har eggat så många andra.
009:003 Likväl sänder jag nu åstad dessa bröder, för att det som jag har
sagt till eder berömmelse icke skall i denna del befinnas hava
varit tomt tal. Ty, såsom jag förut har sagt, jag vill att I
skolen vara redo.
009:004 Eljest, om några macedonier komma med mig och finna eder
oberedda, kunna vi--för att icke säga I--till äventyrs komma
på skam med vår tillförsikt i denna sak.
009:005 Jag har därför funnit det vara nödvändigt att uppmana bröderna
att i förväg begiva sig till eder och förbereda den rikliga
»välsignelsegåva» som I redan haven utlovat. De skola laga att
denna är tillreds såsom en riklig gåva, och icke såsom en gåva i
njugghet.
009:006 Besinnen detta: den som sår sparsamt, han skall ock skörda
sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig
välsignelse.
009:007 Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta,
icke med olust eller av tvång, ty »Gud älskar en glad givare».
009:008 Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma
eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest
och i överflöd kunnen giva till allt gott verk,
009:009 efter skriftens ord:
»Han utströr, han giver åt de fattiga,
hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.»
009:010 Och han som giver såningsmannen »säd till att så och bröd till
att äta», han skall ock giva eder utsädet och låta det föröka
sig och skall bereda växt åt eder rättfärdighets frukt.
009:011 I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva
allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola
framkalla tacksägelse till Gud.
009:012 Ty det understöd, som kommer till stånd genom denna eder tjänst,
skall icke allenast avhjälpa de heligas brist, utan verka ännu
långt mer genom att framkalla många tacksägelser till Gud.
009:013 De skola nämligen, därför att I visen eder så väl hålla provet i
fråga om detta understöd, komma att prisa Gud för att I med så
lydaktigt sinne bekännen eder till Kristi evangelium och av så
gott hjärta visen dem och alla andra edert deltagande.
009:014 De skola ock själva bedja för eder och längta efter eder, för
den Guds nåds skull, som i så översvinnligen rikt mått beskäres
eder.
009:015 Ja, Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva!
010:001 Jag Paulus själv, som »är så ödmjuk, när jag står ansikte mot
ansikte med eder, men visar mig så modig mot eder, när jag är
långt borta», jag förmanar eder vid Kristi saktmod och mildhet
010:002 och beder eder se till, att jag icke, när jag en gång är hos
eder, måste »visa mig modig», i det jag helt oförskräckt tänker
våga mig på somliga som mena att vi »vandra efter köttet».
010:003 Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke en strid efter
köttet.
010:004 Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro
tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen.
010:005 Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som
uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags
tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad.
010:006 Och när lydnaden fullt har kommit till väldet bland eder, då äro
vi redo att näpsa all olydnad.
010:007 Sen då vad som ligger öppet för allas ögon. Om någon i sitt
sinne är viss om att han hör Kristus till, så må han ytterligare
besinna inom sig, att lika visst som han själv hör Kristus till,
lika visst göra också vi det.
010:008 Och om jag än något härutöver berömmer mig, då nu fråga är om
vår myndighet--den som Herren har givit oss, till att uppbygga
eder och icke till att nedbryta--så skall jag dock icke komma
på skam därmed.
010:009 Jag vill icke att det skall se ut, som om jag med mina brev
allenast tänkte skrämma eder.
010:010 Ty man säger ju: »Hans brev äro väl myndiga och stränga, men när
han kommer själv, uppträder han utan kraft, och på hans ord
aktar ingen.»
010:011 Den som säger sådant, han må emellertid göra sig beredd på att
sådana som vi äro i orden, genom våra brev, när vi äro
frånvarande, sådana skola vi ock visa oss i gärningarna, när vi
äro närvarande.
010:012 Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss
med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan
förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och
jämföra sig allenast med sig själva.
010:013 Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan
allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss,
när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder.
010:014 Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke
rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om
Kristus hunnit fram jämväl till eder.
010:015 När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av
andras arbete. Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som
eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss
skola bland eder vinna framgång, i så överflödande mått,
010:016 att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom
eder--och detta utan att vi, inom ett område som tillhör
andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat.
010:017 Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren».
010:018 Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord,
utan den som Herren giver sådant vitsord.
011:001 Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu
talar något litet efter dårars sätt. Dock, I haven helt visst
fördrag med mig.
011:002 Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har
trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa
fram inför honom en ren jungfru.
011:003 Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva,
så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas
ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.
011:004 Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava
predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut
haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut
haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl.
011:005 Jag menar nu att jag icke i något stycke står tillbaka för dessa
så övermåttan höga »apostlar».
011:006 Om jag än är oförfaren i talkonsten, så är jag det likväl icke i
fråga om kunskap. Tvärtom, vi hava på allt sätt, i alla
stycken, lagt vår kunskap i dagen inför eder.
011:007 Eller var det väl en synd jag begick, när jag för intet
förkunnade Guds evangelium för eder och sålunda ödmjukade mig,
på det att I skullen bliva upphöjda?
011:008 Andra församlingar plundrade jag, i det jag, för att kunna tjäna
eder, tog lön av dem.
011:009 Och när jag under min vistelse hos eder led brist, låg jag ändå
ingen till last; ty den brist jag led avhjälptes av bröderna,
när de kommo från Macedonien. Ja, på allt sätt aktade jag mig
för att vara eder till tunga, och allt framgent skall jag akta
mig därför.
011:010 Så visst som Kristi sannfärdighet är i mig, den berömmelsen
skall icke få tagas ifrån mig i Akajas bygder.
011:011 Varför? Månne därför att jag icke älskar eder? Gud vet att jag
så gör.
011:012 Och vad jag nu gör, det skall jag ock framgent göra, för att de
som trakta efter tillfälle att bliva likställda med oss i fråga
om berömmelse skola genom mig berövas tillfället därtill.
011:013 Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som
förskapa sig till Kristi apostlar.
011:014 Och detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju
till en ljusets ängel.
011:015 Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så
förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare. Men deras
ände skall svara emot deras gärningar.
011:016 Åter säger jag: Ingen må mena att jag är en dåre; men om jag
vore det, så mån I ändå hålla till godo med mig--låt vara
såsom med en dåre--så att ock jag får berömma mig något litet.
011:017 Vad jag talar, då jag nu med sådan tillförsikt berömmer mig, det
talar jag icke efter Herrens sinne, utan efter dårars sätt.
011:018 Då så många berömma sig på köttsligt vis, vill ock jag berömma
mig;
011:019 I haven ju gärna fördrag med dårar, I som själva ären så kloka.
011:020 I fördragen ju, om man trälbinder eder, om man utsuger eder, om
man fångar eder, om man förhäver sig över eder, om man slår eder
i ansiktet.
011:021 Till vår skam måste jag tillstå att vi för vår del hava »varit
för svaga» till sådant. Men eljest, vadhelst andra kunna göra
sig stora med, det kan också jag göra mig stor med--om jag nu
får tala efter dårars sätt.
011:022 Äro de hebréer, så är jag det ock. Äro de israeliter, så är jag
det ock. Äro de Abrahams säd, så är jag det ock.
011:023 Äro de Kristi tjänare, så är jag det ännu mer--om jag nu får
tala såsom vore jag en dåre. Jag har haft mer arbete, oftare
varit i fängelse, fått hugg och slag till överflöd, varit i
dödsnöd många gånger.
011:024 Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när.
011:025 Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag
blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt
dygn har jag drivit omkring på djupa havet.
011:026 Jag har ofta måst vara ute på resor; jag har utstått faror på
floder, faror bland rövare, faror genom landsmän, faror genom
hedningar, faror i städer, faror i öknar, faror på havet, faror
bland falska bröder--
011:027 allt under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under
hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och
nakenhet.
011:028 Och till allt annat kommer det, att jag var dag är överlupen, då
jag måste hava omsorg om alla församlingarna.
011:029 Vem är svag, utan att också jag bliver svag? Vem kommer på
fall, utan att jag bliver upptänd?--
011:030 Om jag nu måste berömma mig, så vill jag berömma mig av min
svaghet.
011:031 Herren Jesu Gud och Fader, han som är högtlovad i evighet, vet
att jag icke ljuger.
011:032 I Damaskus lät konung Aretas' ståthållare sätta ut vakt vid
damaskenernas stad för att gripa mig;
011:033 och jag måste i en korg släppas ned genom en öppning på muren
och kom så undan hans händer.
012:001 Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest
nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som
hava beskärts mig av Herren.
012:002 Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan
blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i
kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
jag icke, Gud allena vet det.
012:003 Ja, jag vet om denne man, att han--huruvida det nu var i
kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet
jag icke, Gud allena vet det--
012:004 jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick
höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en
människa att uttala.
012:005 I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig
själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet.
012:006 Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma
mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men
likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre
tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör
av mig.
012:007 Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina
övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt
kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag
icke skall förhäva mig.
012:008 Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett
till Herren.
012:009 Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften
fullkomnas i svaghet.» Därför vill jag hellre med glädje
berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och
vila över mig.
012:010 Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i
förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då
är jag stark.
012:011 Så har jag nu gjort mig till en dåre; I haven själva nödgat mig
därtill. Jag hade ju bort få gott vitsord av eder; ty om jag än
är ett intet, så har jag dock icke i något stycke stått tillbaka
för dessa så övermåttan höga »apostlar».
012:012 De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all
uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och
kraftgärningar.
012:013 Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra
församlingarna? Dock, kanhända i det stycket, att jag för min
del icke har legat eder till last? Den oförrätten mån I då
förlåta mig.
012:014 Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till
eder. Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert
söker jag, utan eder själva. Och barnen äro ju icke pliktiga
att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.
012:015 Och för min del vill jag gärna för edra själar både offra vad
jag äger och låta mig själv offras hel och hållen. Om jag nu så
högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad?
012:016 Dock, det kunde ju vara så, att jag visserligen icke själv hade
betungat eder, men att jag på en listig omväg hade fångat eder,
jag som är så illfundig.
012:017 Har jag då verkligen, genom någon av dem som jag har sänt till
eder, berett mig någon orätt vinning av eder?
012:018 Sant är att jag bad Titus fara och sände med honom den andre
brodern. Men icke har väl Titus berett mig någon orätt vinning
av eder? Hava vi icke båda vandrat i en och samme Ande? Hava
vi icke båda gått i samma fotspår?
012:019 Nu torden I redan länge hava menat att det är inför eder som vi
försvara oss. Nej, det är inför Gud, i Kristus, som vi tala,
men visserligen alltsammans för att uppbygga eder, I älskade.
012:020 Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till äventyrs icke skall
finna eder sådana som jag skulle önska, och att jag själv då av
eder skall befinnas vara sådan som I icke skullen önska. Jag
fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet,
förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder.
012:021 Ja, jag fruktar att min Gud skall låta mig vid min ankomst åter
bliva förödmjukad genom eder, och att jag skall få sörja över
många av dem som förut hava syndat, och som ännu icke hava känt
ånger över den orenhet och otukt och lösaktighet som de hava
övat.
013:001 Det är nu tredje gången som jag skall komma till eder; »efter
två eller tre vittnens utsago skall var sak avgöras».
013:002 Till dem som förut hava syndat och till alla de andra har jag
redan i förväg sagt, och jag säger nu åter i förväg--nu då jag
är borta ifrån eder, likasom förut då jag för andra gången var
hos eder--att jag icke skall visa någon skonsamhet, när jag
kommer igen.
013:003 I viljen ju hava ett bevis för att det är Kristus som talar i
mig, han som icke är svag mot eder, utan är stark bland eder.
013:004 Ty om han än blev korsfäst i följd av svaghet, så lever han dock
av Guds kraft. Också vi äro ju svaga i honom, men av Guds kraft
skola vi leva med honom och bevisa det på eder.
013:005 Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder
själva. Eller kännen I icke med eder själva att Jesus Kristus
är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet.
013:006 Att vi för vår del icke äro av dem som ej hålla provet, det
hoppas jag att I skolen få lära känna.
013:007 Men vi bedja till Gud att I icke mån göra något ont, detta icke
för att vi å vår sida skola synas hålla provet, utan för att I
själva verkligen skolen göra vad gott är. Sedan må vi å vår
sida gärna anses icke hålla provet.
013:008 Ty icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi
något.
013:009 Och vi glädja oss, när vi äro svaga, men I ären starka. Just
detta bedja vi också om, att I mån alltmer fullkomnas.
013:010 Och medan jag ännu är borta ifrån eder, skriver jag detta, för
att jag icke, när jag är hos eder, skall nödgas uppträda med
stränghet, i kraft av den myndighet som Herren har givit mig,
till att uppbygga och icke till att nedbryta.
013:011 För övrigt, mina bröder, varen glada, låten fullkomna eder,
låten förmana eder, varen ens till sinnes, hållen frid; då skall
kärlekens och fridens Gud vara med eder.
013:012 Hälsen varandra med en helig kyss. Alla de heliga hälsa eder.
013:013 Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den helige Andes
delaktighet vare med eder alla.