001:001 Och HERRENS ord kom till Jona, Amittais son; han sade:
001:002 »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
predika för den; ty deras ondska har kommit upp inför mitt
ansikte.»
001:003 Men Jona stod upp och ville fly till Tarsis, undan HERRENS
ansikte. Och han for ned till Jafo och fann där ett skepp som
skulle gå till Tarsis. Och sedan han hade erlagt betalning för
resan, steg han ombord därpå för att fara med till Tarsis,
undan HERRENS ansikte.
001:004 Men HERREN sände en stark vind ut över havet, så att en stark
storm uppstod på havet; och skeppet var nära att krossas.
001:005 Då betogos sjömännen av fruktan och ropade var och en till sin
gud; och vad löst som fanns i skeppet kastade de i havet för att
bereda sig lättnad. Men Jona hade gått ned i det inre av
fartyget och låg där i djup sömn.
001:006 Då gick skepparen till honom och sade till honom: »Huru kan du
sova så? Stå upp och åkalla din Gud. Kanhända skall den Guden
tänka på oss, så att vi icke förgås.»
001:007 Och folket sade till varandra: »Välan, låt oss kasta lott, så
att vi få veta för vems skull denna olycka har kommit över oss.»
När de så kastade lott, föll lotten på Jona.
001:008 Då sade de till honom: »Säg oss för vems skull denna olycka har
kommit över oss. Vad är ditt ärende, och varifrån kommer du?
Från vilket land och av vad folk är du?»
001:009 Han svarade den; »Jag är en hebré, och jag dyrkar HERREN,
himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.»
001:010 Då betogos männen av stor fruktan och sade till honom: »Vad är
det du har gjort!» Ty männen fingo genom det han berättade dem
veta att han flydde undan HERRENS ansikte.
001:011 Och de sade till honom: »Vad skola vi göra med dig, så att
havet stillar sig för oss?» Ty havet stormade mer och mer.
001:012 Då svarade han dem: »Tagen mig och kasten mig i havet, så skall
havet stillas för eder; ty jag vet att det är för min skull som
denna starka storm har kommit över eder.»
001:013 Och männen strävade med all makt att komma tillbaka till land,
men de kunde icke; ty havet stormade mer och mer emot dem.
001:014 Då ropade de till HERREN och sade: »Ack HERRE, låt oss icke
förgås för denne mans själs skull, och låt icke oskyldigt blod
komma över oss. Ty du, HERRE, har gjort såsom dig täckes.»
001:015 Därefter togo de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig
havets raseri.
001:016 Och männen betogos av stor fruktan för HERREN, och de offrade
slaktoffer åt HERREN och gjorde löften.
002:001 Men HERREN sände en stor fisk, som slukade upp Jona. Och Jona
var i fiskens buk tre dagar och tre nätter.
002:002 Och Jona bad till HERREN, sin Gud, i fiskens buk.
002:003 Han sade:
»Jag åkallade HERREN i min nöd,
och han svarade mig;
från dödsrikets buk ropade jag,
och du hörde min röst.
002:004 Du kastade mig i djupet, mitt i havet,
och strömmen omslöt mig,
alla dina svallande böljor
gingo över mig.
002:005 Jag tänkte då: 'Jag är bortdriven
ifrån dina ögon.'
Men jag skall åter få skåda upp
mot ditt heliga tempel.
002:006 Vatten omvärvde mig in på livet,
djupet omslöt mig;
sjögräs omsnärjde mitt huvud.
002:007 Till bergens grund sjönk jag ned,
jordens bommar slöto sig bakom mig för evigt.
Men du förde min själ upp ur graven,
HERRE, min Gud.
002:008 När min själ försmäktade i mig,
då tänkte jag på HERREN,
och min bön kom till dig,
i ditt heliga tempel.
002:009 De som hålla sig till fåfängliga avgudar,
de låta sin nåds Gud fara.
002:010 Men jag vill offra åt dig,
med högljudd tacksägelse;
vad jag har lovat vill jag infria;
frälsningen är hos HERREN!»
002:011 Och på HERRENS befallning kastade fisken upp Jona på land.
003:001 Och HERRENS ord kom för andra gången till Jona; han sade:
003:002 »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
predika för den vad jag skall tala till dig.»
003:003 Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, såsom HERREN hade
befallt. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor
lång.
003:004 Och Jona begav sig på väg in i staden, en dagsresa, och
predikade och sade: »Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall
Nineve bliva omstörtat.»
003:005 Då trodde folket i Nineve på Gud, och lyste ut en fasta och
klädde sig i sorgdräkt, både stora och små.
003:006 Och när saken kom för konungen i Nineve, stod han upp från sin
tron och lade av sin mantel och höljde sig i sorgdräkt och satte
sig i aska.
003:007 Sedan utropade och förkunnade man i Nineve, enligt konungens och
hans stores påbud, och sade: »Ingen människa må smaka något,
icke heller något djur, vare sig av fäkreaturen eller
småboskapen; de må icke föras i bet, ej heller vattnas.
003:008 Och både människor och djur skola hölja sig i sorgdräkt och ropa
till Gud med all makt. Och var och en må vända om från sin onda
väg och från den orätt som han har haft för händer.
003:009 Vem vet, kanhända vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig
ifrån sin vredes glöd, så att vi icke förgås.»
003:010 Då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg,
ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och
han gjorde icke så.
004:001 Men detta förtröt Jona högeligen, och hans vrede upptändes.
004:002 Och han bad till HERREN och sade: »Ack Herre, var det icke
detta jag tänkte, när jag ännu var i mitt land! Därför ville
jag ock i förväg fly undan till Tarsis. Jag visste ju att du är
en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i mildhet, och
sådan att du ångrar det onda.
004:003 Så tag nu, Herre, mitt liv ifrån mig; ty jag vill hellre vara
död än leva.»
004:004 Men HERREN sade: »Menar du att du har skäl till att vredgas?»
004:005 Och Jona gick ut ur staden och stannade öster om staden; där
gjorde han sig en hydda och satt i skuggan därunder, för att se
huru det skulle gå med staden.
004:006 Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att
den skulle giva skugga åt hans huvud och hjälpa honom ur hans
förtrytelse; och Jona gladde sig högeligen över ricinbusken.
004:007 Men dagen därefter, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud
maskar som frätte ricinbusken, så att den vissnade.
004:008 När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind,
och solen stack Jona på huvudet, så att han försmäktade. Då
önskade han sig döden och sade: »Jag vill hellre vara död än
leva.»
004:009 Men Gud sade till Jona: »Menar du att du har skäl till att
vredgas för ricinbuskens skull?» Han svarade: »Jag må väl hava
skäl att vredgas till döds.»
004:010 Då sade HERREN: »Du ömkar dig över ricinbusken, som du icke har
haft någon möda med och icke har dragit upp, som kom till på en
natt och förgicks efter en natt.
004:011 Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där
mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå
att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i
myckenhet!»