Hesekiel

001:001 I det trettionde året, på femte dagen i fjärde månaden, när jag

var bland de fångna vid strömmen Kebar, öppnades himmelen, och

jag såg en syn från Gud.

001:002 På femte dagen i månaden, när femte året gick, efter att konung

Jojakin hade blivit bortförd i fångenskap,

001:003 kom HERRENS ord till prästen Hesekiel, Busis son, i kaldéernas

land vid strömmen Kebar, och HERRENS hand kom där över honom.

001:004 Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med

flammande eld, och ett sken omgav det; och mitt däri, mitt i

elden, syntes något som var såsom glänsande malm.

001:005 Och mitt däri syntes något som liknade fyra väsenden, och dessa

sågo ut på följande sätt: de liknade människor,

001:006 men vart väsende hade fyra ansikten, och vart och ett av dem

hade fyra vingar,

001:007 och deras ben voro raka och deras fötter såsom fötterna på en

kalv och de glimmade såsom glänsande koppar.

001:008 Och de hade människohänder under sina vingar på alla fyra

sidorna. Och med de fyras ansikten och vingar förhöll det sig

så:

001:009 deras vingar slöto sig intill varandra; och när de gingo,

behövde de icke vända sig, utan gingo alltid rakt fram.

001:010 Och deras ansikten liknade människoansikten, och alla fyra hade

lejonansikten på högra sidan, och alla fyra hade tjuransikten på

vänstra sidan, och alla fyra hade ock örnansikten.

001:011 Så var det med deras ansikten. Och deras vingar voro utbredda

upptill; vart väsende hade två vingar med vilka de slöto sig

intill varandra, och två som betäckte deras kroppar.

001:012 Och de gingo alltid rakt fram; vart anden ville gå, dit gingo

de, och när de gingo, behövde de icke vända sig.

001:013 Och väsendena voro till sitt utseende lika eldsglöd, som brunno

likasom bloss, under det att elden for omkring mellan väsendena;

och den gav ett sken ifrån sig, och ljungeldar foro ut ur elden.

001:014 Och väsendena hastade fram och tillbaka likasom blixtar.

001:015 När jag nu såg på väsendena, fick jag se ett hjul stå på jorden,

invid väsendena, vid var och en av deras fyra framsidor.

001:016 Och det såg ut som om hjulen voro gjorda av något som liknade

krysolit, och alla fyra voro likadana; och det såg vidare ut som

om de voro så gjorda, att ett hjul var insatt i ett annat.

001:017 När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna, de behövde

icke vända sig, när de gingo.

001:018 Och deras lötar voro höga och förskräckliga, och på alla fyra

voro lötarna fullsatta med ögon runt omkring.

001:019 Och när väsendena gingo, gingo ock hjulen invid dem, och när

väsendena lyfte sig upp över jorden lyfte sig ock hjulen.

001:020 Vart anden ville gå, dit gingo de, ja, varthelst anden ville gå;

och hjulen lyfte sig jämte dem, ty väsendenas ande var i hjulen.

001:021 När väsendena gingo, gingo ock dessa; när de stodo stilla, stodo

ock dessa stilla; när de lyfte sig upp över jorden, lyfte sig

ock hjulen jämte dem, ty väsendenas ande var i hjulen.

001:022 Och över väsendenas huvuden syntes något som liknade ett

himlafäste, till utseendet såsom underbar kristall, utspänt

ovanpå deras huvuden.

001:023 Och under fästet voro deras vingar utbredda rätt emot varandra

Vart särskilt väsende hade två vingar med vilka det kunde

betäcka sin kropp.

001:024 Och när de gingo, lät dånet av deras vingar i mina öron såsom

dånet av stora vatten, såsom den Allsmäktiges röst; ja, det var

ett väldigt dån, likt dånet från en härskara. Men när de stodo

stilla, höllo de sina vingar nedsänkta.

001:025 Och ovan fästet, som vilade på deras huvuden, dånade det; när de

då stodo stilla, höllo de sina vingar nedsänkta.

001:026 Och ovanpå fästet, som vilade på deras huvuden, syntes något som

såg ut att vara av safirsten, och som liknade en tron; och

ovanpå det som liknade en tron satt en som till utseendet

liknade en människa,

001:027 Och jag såg något som var såsom glänsande malm och omgivet runt

omkring av något som såg ut såsom eld, ända ifrån det som såg ut

att vara hans länder och sedan allt uppåt. Men nedåt från det

som såg ut att vara hans länder såg jag något som såg ut såsom

eld; och ett sken omgav honom.

001:028 Såsom bågen som synes i skyn, när det regnar, så såg skenet ut

där runt omkring.

Så såg det ut, som tycktes mig vara HERRENS härlighet; och när

jag såg det, föll jag ned på mitt ansikte, och jag hörde rösten

av en som talade

002:001 Och han sade till mig: »Du människobarn, stå upp på dina fötter,

så vill jag tala med dig.»

002:002 När han så talade till mig, kom en andekraft i mig och reste upp

mig på mina fötter; och jag hörde på honom som talade till mig.

002:003 Och han sade till mig: »Du människobarn, jag sänder dig till

Israels barn, de avfälliga hedningarna som hava avfallit från

mig; de och deras fäder hava begått överträdelser mot mig allt

intill den dag som i dag är.

002:004 Till barnen med hårda pannor och förstockade hjärtan sänder jag

dig, och du skall säga till dem: 'Så säger Herren, HERREN'

002:005 Och evad de höra därpå eller icke--ty de äro ett gensträvigt

släkte--så skola de dock förnimma att en profet har varit

ibland dem.

002:006 Och du, människobarn, frukta icke för dem, och frukta icke för

deras ord, fastän du omgives av tistlar och törnen och bor

ibland skorpioner. Nej, frukta icke för deras ord, och var icke

förfärad för dem själva, då de nu äro ett gensträvigt släkte.

002:007 Utan tala mina ord till dem, evad de höra på dem eller icke, då

de nu äro så gensträviga.

002:008 Men du, människobarn, hör nu vad jag talar till dig; var icke

gensträvig såsom detta gensträviga släkte. Öppna din mun och ät

vad jag giver dig.»

002:009 Och jag fick se en hand uträckas mot mig, och i den såg jag en

bokrulle.

002:010 Och denna breddes ut framför mig, och den var fullskriven innan

och utan; och där voro uppskrivna klagosånger, suckan och verop.

003:001 Och han sade till mig: »Du människobarn, ät vad du här finner,

ät upp denna rulle, och gå sedan åstad och tala till Israels

hus.»

003:002 Då öppnade jag min mun, och han gav mig rullen att äta.

003:003 Och han sade till mig: »Du människobarn, du måste mätta din buk

och fylla dina inälvor med den rulle som jag nu giver dig.» Och

jag åt, och den var i min mun söt såsom

honung.

003:004 Och han sade till mig: »Du människobarn, gå bort till Israels

hus och tala till dem med mina ord.

003:005 Ty du bliver ju icke sänd till ett folk med obegripligt språk

och trög tunga, utan till Israels hus,

003:006 icke till mångahanda folk med obegripligt språk och trög tunga,

vilkas tal du icke förstår; sannerligen, sände jag dig till

sådana, så skulle de höra på dig

003:007 Men Israels hus vill icke höra på dig, ty de vilja icke höra på

mig; hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade

hjärtan.

003:008 Men se, jag gör ditt ansikte hårt såsom deras ansikten, och din

panna hård såsom deras pannor.

003:009 Ja, jag gör din panna hård såsom diamant, hårdare än flinta. Du

skall icke frukta för dem och icke förfäras för dem, då de nu

äro ett gensträvigt släkte.»

003:010 Och han sade till mig: »Du människobarn, allt vad jag talar till

dig skall du upptaga i ditt hjärta och höra med dina öron.

003:011 Och gå bort till dina fångna landsmän, och tala till dem och säg

till dem: 'Så säger Herren, HERREN'--evad de nu höra därpå

eller icke.»

003:012 Och en andekraft lyfte upp mig, och jag hörde bakom mig ljudet

av ett väldigt dån: »Lovad vare HERRENS härlighet, där varest

den är!»,

003:013 så ock ljudet av väsendenas vingar, som rörde vid varandra, och

ljudet av hjulen jämte dem och ljudet av ett väldigt dån.

003:014 Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig bort, och jag

färdades åstad, bedrövad och upprörd i min ande, och HERRENS

hand var stark över mig.

003:015 Och jag kom till de fångna i Tel-Abib, till dem som bodde vid

strömmen Kebar, till den plats där de bodde; och jag satt där

ibland dem i sju dagar, försänkt i djup sorg.

003:016 Men efter sju dagar kom HERRENS ord till mig; han sade:

003:017 »Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels

hus, för att du å mina vagnar skall varna dem, när du hör ett

ord från min mun.

003:018 Om jag säger till den ogudaktige: 'Du måste dö' och du då icke

varnar honom, ja, om du icke säger något till att varna den

ogudaktige för hans ogudaktiga väg och rädda hans liv, då skall

väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall

jag utkräva av din hand.

003:019 Men om du varnar den ogudaktige och han likväl icke vänder om

från sin ogudaktighet och sin ogudaktiga väg, då skall

visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har

räddat din själ.

003:020 Och om en rättfärdig man vänder om från sin rättfärdighet och

gör vad orätt är, så skall jag lägga en stötesten i hans väg,

och han skall dö. Om du då icke har varnat honom, så skall han

väl dö genom sin synd, och den rättfärdighet som han förr har

övat skall icke varda ihågkommen, men hans blod skall jag

utkräva av din hand.

003:021 Men om du har varnat den rättfärdige, för att han, den

rättfärdige, icke skall synda, och han så avhåller sig från

synd, då skall han förvisso få leva, därför att han lät varna

sig, och du själv har då räddat din själ.»

003:022 Och HERRENS hand kom där över mig, och han sade till mig: »Stå

upp och gå ut på slätten; där skall jag tala med dig.»

003:023 Då stod jag upp och gick ut på slätten; och se, där stod HERRENS

härlighet, alldeles sådan som jag hade sett den vid strömmen

Kebar; och jag föll ned på mitt ansikte.

003:024 Men en andekraft kom i mig och reste upp mig på mina fötter. Och

han talade med mig och sade till mig: »Gå och stäng dig inne i

ditt hus.

003:025 Och se, du människobarn, bojor skola läggas på dig, och du skall

bliva bunden med sådana, så att du icke kan gå ut bland de

andra.

003:026 Och jag skall låta din tunga låda vid din gom, så att du bliver

stum och icke kan bestraffa dem, då de nu äro ett gensträvigt

släkte.

003:027 Men när jag talar med dig, skall jag upplåta din mun, så att du

kan säga till dem: 'Så säger Herren, HERREN.' Den som då vill

höra, han höre, och den som icke vill, han höre icke, då de nu

äro ett gensträvigt släkte.»

004:001 Och du, människobarn, tag dig en tegeltavla och lägg den framför

dig och rista på den in en stad, nämligen Jerusalem.

004:002 Och res upp bålverk mot den och bygg en belägringsmur mot den

och kasta upp en vall mot den och slå upp läger mot den och sätt

upp murbräckor mot den runt omkring.

004:003 Och tag dig en järnplåt och sätt upp den såsom en järnvägg

mellan dig och staden; och vänd så ditt ansikte emot den och

håll den belägrad och ansätt den. Detta skall vara ett tecken

för Israels hus.

004:004 Och lägg du dig på din vänstra sida och lägg Israels hus'

missgärning ovanpå; lika många dagar som du ligger så, skall du

bära på deras missgärning.

004:005 Jag skall låta deras missgärningsår för dig motsvaras av ett

lika antal dagar, nämligen av tre hundra nittio dagar; så länge

skall du bara på Israels hus' missgärning.

004:006 Och sedan, när du har fullgjort detta, skall du lägga dig på din

högra sida och bära på Juda hus' missgärning; i fyrtio dagar,

var dag svarande mot ett år, skall denna min föreskrift gälla

för dig.

004:007 Och du skall vända ditt ansikte och din blottade arm mot det

belägrade Jerusalem och profetera mot det.

004:008 Och se, jag skall lägga bojor på dig, så att du icke kan vända

dig från den ena sidan på den andra, förrän dina belägringsdagar

äro slut.

004:009 Och tag dig vete, korn, bönor, linsärter, hirs och spält och

lägg detta i ett och samma kärl och baka dig bröd därav; lika

många dagar som du ligger på ena sidan, alltså tre hundra nittio

dagar, skall detta vara vad du har att äta.

004:010 Den mat som du får att äta skall du äta efter vikt, tjugu siklar

om dagen; detta skall du hava att äta från en viss timme ena

dagen till samma timme nästa dag

004:011 Du skall ock dricka vatten efter mått, nämligen en sjättedels

hin; så mycket skall du hava att dricka från en viss timme ena

dagen till samma timme nästa dag.

004:012 Tillredd såsom kornkakor skall maten ätas av dig, och du skall

tillreda den inför deras ögon på bränsle av människoträck.

004:013 Och HERREN tillade: »Likaså skola Israels barn äta sitt bröd

orent bland hedningarna, till vilka jag skall fördriva dem.»

004:014 Men jag svarade: »Ack, Herre, HERRE! Se, jag har ännu aldrig

blivit orenad. Jag har aldrig, från min ungdom och intill nu,

ätit något självdött eller ihjälrivet djur; och sådant kött som

räknas för vederstyggligt har aldrig kommit i min mun.»

004:015 Då sade han till mig: »Välan, jag vill låta dig taga kospillning

i stället för människoträck; vid sådan må du baka ditt bröd.»

004:016 Och han sade åter till mig: »Du människobarn, se, jag vill

fördärva livsuppehället för Jerusalem, så att de skola äta bröd

efter vikt, och det med oro, och dricka vatten efter mått, och

det med förfäran;

004:017 ja, så att de lida brist på bröd och vatten och gripas av

förfäran, den ene med den andre, och försmäkta genom sin

missgärning.

005:001 Och du, människobarn, tag dig ett skarpt svärd och bruka det

såsom rakkniv, och för det över ditt huvud och din haka; tag dig

så en vågskål och dela det avrakade håret.

005:002 En tredjedel skall du bränna upp i eld mitt i staden, när

belägringsdagarna hava gått till ända; en tredjedel skall du

taga ut och slå den med svärdet där runt omkring; och en

tredjedel skall du strö ut för vinden, och mitt svärd skall jag

draga ut efter dem.

005:003 Men några få strån skall du taga undan därifrån, och dem skall

du knyta in i flikarna av din mantel.

005:004 Och av dessa strån skall du återigen taga några och kasta dem i

elden och bränna upp dem i eld. Härifrån skall en eld gå ut

över hela Israels hus.

005:005 Så säger Herren, HERREN: Detta år Jerusalem, som jag har satt

mitt ibland hednafolken, med länder runt däromkring.

005:006 Men det var gensträvigt mot mina rätter på ett ännu ogudaktigare

sätt än hednafolken, och var ännu mer gensträvigt mot mina

stadgar än länderna runt däromkring; ty de förkastade mina

rätter och vandrade icke efter mina stadgar.

005:007 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I haven rasat värre än

hednafolken runt omkring eder, och icke haven vandrat efter mina

stadgar och icke gjort efter mina rätter, ja, icke ens gjort

efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring eder,

005:008 därför säger Herren, HERREN så: Se, fördenskull skall jag också

komma över dig och skipa rätt mitt ibland dig inför hednafolkens

ögon;

005:009 jag skall göra med dig vad jag aldrig förr har gjort, och sådant

som jag aldrig mer vill göra, för alla dina styggelsers

skull.

005:010 Därför skola i dig föräldrar äta sina barn, och barn sina

föräldrar; och jag skall skipa rätt i dig och strö ut för alla

vindar allt som bliver kvar av dig.

005:011 Ja, så sant jag lever, säger Herren, HERREN: sannerligen, därför

att du har orenat min helgedom med alla dina skändligheter och

alla dina styggelser, skall jag också utan skonsamhet vända bort

mitt öga och icke hava någon misskund.

005:012 En tredjedel av dig skall dö av pest och förgås av hunger i dig,

en tredjedel skall falla för svärd runt omkring dig; och en

tredjedel skall jag strö ut för alla vindar, och mitt svärd

skall jag draga ut efter dem.

005:013 Ja, min vrede skall få uttömma sig, och jag skall släcka min

förtörnelse på dem och hämnas på dem; och när jag så uttömmer

min förtörnelse på dem, skola de förnimma att jag, HERREN, har

talat i min nitälskan.

005:014 Och jag skall låta dig bliva en ödemark och en smälek bland

folken runt omkring dig, inför var mans ögon, som går där fram.

005:015 Ja, det skall bliva till smälek och hån, till varnagel och

skräck för folken runt omkring dig, när jag så skipar rätt i dig

med vrede och förtörnelse och förtörnelses tuktan. Jag, HERREN,

har talat.

005:016 När jag sänder bland dem hungerns onda pilar, som bliva till

fördärv, ja, när jag sänder dessa till att fördärva eder och så

låter eder hunger bliva allt värre, då skall jag förstöra för

eder edert livsuppehälle.

005:017 Jag skall sända över eder hungersnöd och vilddjur, som skola

döda edra barn; och pest och blodsutgjutelse skall gå över dig,

och svärd skall jag låta komma över dig. Jag, HERREN, har talat.

006:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

006:002 Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Israels berg och

profetera mot dem

006:003 och säg: I Israels berg, hören Herrens, HERRENS ord: Så säger

Herren, HERREN till bergen och höjderna, till bäckarna och

dalarna: Se, jag skall låta svärd komma över eder och förstöra

edra offerhöjder.

006:004 Och edra altaren skola varda förödda och edra solstoder

sönderkrossade, och dem av eder, som bliva slagna, skall jag

låta bliva kastade inför edra eländiga avgudar.

006:005 Och jag skall låta Israels barns döda kroppar ligga där inför

deras eländiga avgudar, och jag skall förströ edra ben runt

omkring edra altaren.

006:006 Var I än ären bosatta skola städerna bliva öde och offerhöjderna

ödelagda, så att edra altaren stå öde och förödda, och edra

eländiga avgudar bliva sönderslagna och få en ände, och edra

solstoder bliva nedhuggna, och edra verk utplånade.

006:007 Dödsslagna män skola då falla bland eder; och I skolen förnimma

att jag är HERREN.

006:008 Och om jag låter några leva kvar, så att somliga av eder, när I

bliven förströdda i länderna, räddas undan svärdet ute bland

folken,

006:009 så skola dessa edra räddade ute bland folken, där de äro i

fångenskap, tänka på mig, när jag har krossat deras trolösa

hjärtan, som veko av ifrån mig, och deras ögon, som i trolös

avfällighet skådade efter deras eländiga avgudar; och de skola

känna leda vid sig själva för det onda som de hava gjort med alla

sina styggelser.

006:010 Och de skola förnimma att jag är HERREN. Det är icke ett tomt

ord att jag skall låta denna olycka komma över dem.

006:011 Så säger Herren, HERREN: Slå dina händer tillsammans, och stampa

med dina fötter, och ropa ack och ve över alla de onda

styggelserna i Israels hus, ty genom svärd, hunger och pest

måste de falla.

006:012 Den som är långt borta skall dö av pest, och den som är nära

skall falla för svärd, och den som bliver kvar och varder

bevarad skall dö av hunger; så skall jag uttömma min vrede på

dem.

006:013 Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när deras slagna män

ligga där mitt ibland sina eländiga avgudar, runt omkring sina

altaren, på alla höga kullar, på alla bergstoppar, under alla

gröna träd och under alla lummiga terebinter, varhelst de hava

låtit en välbehaglig lukt uppstiga till alla sina oländiga

avgudar.

006:014 Och jag skall uträcka min hand mot dem och göra landet mer öde

och tomt än öknen vid Dibla, var de än äro bosatta; och de skola

förnimma att jag är HERREN.

007:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

007:002 Du människobarn, så säger Herren, HERREN till Israels land:

Änden! Ja, änden kommer över landets fyra hörn.

007:003 Nu kommer änden över dig, ty jag skall sända min vrede mot dig

och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina styggelser

komma över dig.

007:004 Jag skall icke visa dig någon skonsamhet och icke hava någon

misskund; nej, jag skall låta dina gärningar komma över dig, och

dina styggelser skola vila på dig. Och I skolen förnimma att jag

är HERREN.

007:005 Så säger Herren, HERREN: Se, en olycka kommer, en olycka ensam i

sitt slag!

007:006 En ände kommer, ja, änden kommer, den vaknar upp och kommer över

dig.

007:007 Ja se, det kommer! Nu kommer ordningen till dig, du folk som bor

här i landet; din stund kommer, förvirringens dag är nära, då

intet skördeskri mer skall höras på bergen.

007:008 Nu skall jag snart utgjuta min förtörnelse över dig och uttömma

min vrede på dig, och döma dig efter dina gärningar och låta

alla dina styggelser komma över dig.

007:009 Jag skall icke visa någon skonsamhet och icke hava någon

misskund, jag skall giva dig efter dina gärningar, och dina

styggelser skola vila på dig. Och I skolen förnimma att jag,

HERREN, är den som slår.

007:010 Se, dagen är inne; se, det kommer! Ordningen går sin gång, riset

blomstrar upp, övermodet grönskar;

007:011 våldet reser sig till ett ris för ogudaktigheten. Då bliver

intet kvar av dem, intet av hela deras hop, intet av deras gods,

och till intet bliver deras härlighet.

007:012 Stunden kommer, dagen nalkas; köparen må icke glädja sig, och

säljaren må icke sörja, ty vredesglöd kommer över hela hopen

därinne.

007:013 Säljaren skall icke få tillbaka vad han har sålt, om han ens får

förbliva vid liv. Ty profetian om hela hopen därinne skall icke

ryggas och ingen som lever i missgärning skall kunna hålla

stånd.

007:014 Man stöter i basun och rustar allt i ordning, men ingen drager

ut till strid; ty min vredesglöd går fram över hela hopen

därinne.

007:015 Ute härjar svärdet och därinne pest och hungersnöd, den som är

ute på marken dör genom svärdet, och den som är i staden, honom

förtär hungersnöd och pest.

007:016 Och om några av dem bliva räddade, så skola de söka sin

tillflykt i bergen och vara lika klyftornas duvor, som

allasammans klaga. Så skall det gå var och en genom hans

missgärning.

007:017 Alla händer skola sjunka ned, och alla knän skola bliva såsom

vatten.

007:018 Människorna skola kläda sig i sorgdräkt, och förfäran skall

övertäcka dem, alla ansikten skola höljas av skam, och alla

huvuden skola bliva skalliga.

007:019 Man skall kasta sitt silver ut på gatorna och akta sitt guld

såsom orenlighet. Deras silver och guld skall icke kunna rädda

dem på HERRENS vredes dag, de skola icke kunna mätta sig därmed

eller därmed fylla sin buk; ty det har varit för dem en

stötesten till missgärning.

007:020 Dess sköna glans brukade man till högfärd, ja, de gjorde därav

sina styggeliga bilder, sina skändliga avgudar. Därför skall jag

göra det till orenlighet för dem.

007:021 Jag skall giva det såsom byte i främlingars hand och såsom rov

åt de ogudaktigaste på jorden, för att de må ohelga det.

007:022 Och jag skall vända bort mitt ansikte ifrån dem, så att man får

ohelga min klenod; våldsmän skola få draga därin och ohelga den.

007:023 Gör kedjorna redo; ty landet är fullt av blodsdomar, och staden

är full av orätt.

007:024 Och jag skall låta de värsta hednafolk komma och taga deras hus

i besittning. Så skall jag göra slut på de fräckas övermod, och

deras helgedomar skola varda oskärade.

007:025 Förskräckelse skall komma, och när de söka räddning, skall ingen

vara att finna.

007:026 Den ena olyckan skall komma efter den andra, det ena sorgebudet

skall följa det andra. Man skall få tigga profeterna om syner,

prästerna skola komma till korta med sin undervisning och de

äldste med sina råd.

007:027 Konungen skall sörja, hövdingarna skola kläda sig i

förskräckelse, och folket i landet skall stå där med darrande

händer. Jag skall göra med den efter deras gärningar och skipa

rätt åt dem såsom rätt är åt dem; och de skola förnimma att jag

är HERREN.

008:001 Och i sjätte året, i sjätte månaden, på femte dagen i månaden,

när jag satt i mitt hus och de äldste i Juda sutto hos mig, kom

Herrens, HERRENS hand där över mig.

008:002 Och jag fick se något som till utseendet liknade eld; allt, ända

ifrån det som såg ut att vara hans länder och sedan allt nedåt,

var eld. Men från hans länder och sedan allt uppåt syntes något

som liknade strålande ljus, och som var såsom glänsande malm.

008:003 Och han räckte ut något som var bildat såsom en hand och fattade

mig vid en lock av mitt huvudhår; och en andekraft lyfte mig upp

mellan himmel och jord och förde mig, i en syn från Gud, till

Jerusalem, dit där man går in till den inre förgården genom den

port som vetter åt norr, där varest avgudabelätet, det som hade

uppväckt Guds nitälskan, hade sin plats.

008:004 Och se, där syntes Israels Guds härlighet, alldeles sådan som

jag hade sett den på slätten.

008:005 Och han sade till mig: »Du människobarn, lyft upp dina ögon mot

norr.» När jag nu lyfte upp mina ögon mot norr, fick jag se

avgudabelätet, det som hade uppväckt Guds nitälskan, stå där

norr om altarporten, vid själva ingången.

008:006 Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du vad de göra här?

Stora äro de styggelser som Israels hus här bedriver, så att jag

måste draga långt bort ifrån min helgedom; men du skall få se

ännu flera, större styggelser.»

008:007 Sedan förde han mig till förgårdens ingång, och jag fick där se

ett hål i väggen.

008:008 Och han sade till mig: »Du människobarn, bryt igenom väggen.» Då

bröt jag igenom väggen och fick nu se en dörr.

008:009 Och han sade till mig: »Gå in och se vilka onda styggelser de

här bedriva.»

008:010 När jag nu kom in, fick jag se allahanda bilder av

vederstyggliga kräldjur och fyrfotadjur, så ock Israels hus'

alla eländiga avgudar, inristade runt omkring på väggarna.

008:011 Och framför dem stodo sjuttio av: de äldste i Israels hus, och

Jaasanja, Safans son, stod mitt ibland dem, och var och en av

dem hade sitt rökelsekar i handen, och vällukt steg upp från

rökelsemolnet.

008:012 Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du vad de äldste i

Israels hus bedriva i mörkret, var och en i sin avgudakammare?

Ty de säga: 'HERREN ser oss icke, HERREN har övergivit landet.'»

008:013 Därefter sade han till mig: »Du skall få se ännu flera, större

styggelser som dessa bedriva.»

008:014 Och han förde mig fram mot ingången till norra porten på HERRENS

hus, och se, där sutto kvinnor som begräto Tammus.

008:015 Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du detta? Men du

skall få se ännu flera styggelser, större än dessa.»

008:016 Och han förde mig till den inre förgården till HERRENS hus, och

se, vid ingången till HERRENS tempel, mellan förhuset och

altaret, stodo vid pass tjugufem män, som vände ryggarna åt

HERRENS tempel och ansiktena åt öster, och som tillbådo solen i

öster.

008:017 Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du detta? Är det

icke nog för Juda hus att bedriva de styggelser som de här hava

bedrivit, eftersom de nu ock hava uppfyllt landet med orätt och

åter hava förtörnat mig? Se nu huru de sätta vinträdskvisten för

näsan!

008:018 Därför skall också jag utföra mitt: verk i vrede; jag skall icke

visa någon skonsamhet och icke hava någon misskund. Och om de än

ropa med hög röst inför mig, skall jag dock icke höra dem.»

009:001 Och jag hörde honom ropa med hög röst och säga: »Kommen hit med

hemsökelser över staden, och var och en have sitt mordvapen i

handen.»

009:002 Och se, då kommo sex män från övre porten, den som vetter åt

norr och var och en hade sin stridshammare i handen; och bland

dem fanns en man som var klädd i linnekläder och hade ett

skrivtyg vid sin länd. Och de kommo och ställde sig vid sidan

av kopparaltaret.

009:003 Och Israels Guds härlighet hade lyft sig från keruben, som den

vilade på, och hade flyttat sig till tempelhusets tröskel, och

ropade nu till mannen som var klädd i linnekläderna och hade

skrivtyget vid sin länd;

009:004 HERREN sade till honom: »Gå igenom Jerusalems stad, och teckna

med ett tecken på pannan de män som sucka och jämra sig över

alla styggelser som bedrivas därinne.»

009:005 Och till de andra hörde jag honom säga: »Dragen fram i staden

efter honom och slån ned folket; visen ingen skonsamhet och

haven ingen misskund.

009:006 Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor

skolen I dräpa och förgöra, men I mån icke komma vid någon som

har tecknet på sig, och I skolen begynna vid min helgedom.» Och

de begynte med de äldste, med de män som stodo framför

tempelhuset.

009:007 Han sade nämligen till dem: »Orenen tempelhuset, och fyllen upp

förgårdarna med slagna; dragen sedan ut.» Och de drogo ut och

slogo ned folket i staden.

009:008 Då nu jag blev lämnad kvar, när de så slogo folket, föll jag ned

på mitt ansikte och ropade och sade: »Ack, Herre, HERRE, vill du

då förgöra hela kvarlevan av Israel, eftersom du så utgjuter din

vrede över Jerusalem?»

009:009 Han sade till mig: »Israels och Juda hus' missgärning är alltför

stor; landet är uppfyllt med orätt, och staden är full av

lagvrängning. Ty de säga: 'HERREN har övergivit landet, HERREN

ser det icke.'

009:010 Därför skall icke heller jag visa någon skonsamhet eller hava

någon misskund, utan skall låta deras gärningar komma över deras

huvuden.»

009:011 Och mannen som var klädd i linnekläderna och hade skrivtyget vid

sin länd kom nu tillbaka och gav besked och sade: »Jag har gjort

såsom du bjöd mig.»

010:001 Och jag fick se att på fästet, som vilade på kerubernas huvuden,

fanns något som tycktes vara av safirsten, något som till

utseendet liknade en tron; detta syntes ovanpå dem.

010:002 Och han sade till mannen som var klädd i linnekläderna, han

sade: »Gå in mellan rundlarna, in under keruben, och tag dina

händer fulla med eldsglöd från platsen mellan keruberna, och

strö ut dem över staden.» Och jag såg honom gå.

010:003 Och keruberna stodo till höger om huset, när mannen gick ditin,

och molnet uppfyllde den inre förgården.

010:004 Men HERRENS härlighet höjde sig upp från keruben och flyttade

sig till husets tröskel; och huset uppfylldes då av molnet, och

förgården blev full av glansen från HERRENS härlighet.

010:005 Och dånet av kerubernas vingar hördes ända till den yttre

förgården, likt Gud den Allsmäktiges röst, då han talar.

010:006 Och när han nu bjöd mannen som var klädd i linnekläderna och

sade: »Tag eld från platsen mellan rundlarna, inne mellan

keruberna», då gick denne ditin och ställde sig bredvid ett av

hjulen.

010:007 Då räckte keruben där ut sin hand, mellan de andra keruberna,

till elden som brann mellan keruberna, och tog därav och lade i

händerna på honom som var klädd i linnekläderna; och denne tog

det och gick så ut.

010:008 Och under vingarna på keruberna så syntes något som var bildat

såsom en människohand.

010:009 Och jag fick se fyra hjul stå invid keruberna ett hjul invid var

kerub och det såg ut som om hjulen voro av något som liknade

krysolitsten.

010:010 De sågo alla fyra likadana ut, och ett hjul tycktes vara insatt

i ett annat.

010:011 När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna, de behövde

icke vända sig, när de gingo. Ty åt det håll dit den främste

begav sig gingo de andra efter, utan att de behövde vända sig,

när de gingo.

010:012 Och hela deras kropp, deras rygg, deras händer och deras vingar,

så ock hjulen, voro fulla med ögon runt omkring; de fyra hade

nämligen var sitt hjul.

010:013 Och jag hörde att hjulen kallades »rundlar».

010:014 Och var och en hade fyra ansikten; det första ansiktet var en

kerubs, det andra en människas, det tredje ett lejons, det

fjärde en örns.

010:015 Och keruberna höjde sig upp; de var samma väsenden som jag hade

sett vid strömmen Kebar.

010:016 Och när keruberna gingo, gingo ock hjulen invid dem; och när

keruberna lyfte sina vingar för att höja sig över jorden, skilde

sig hjulen icke ifrån dem.

010:017 När de stodo stilla, stodo ock dessa stilla, och när de höjde

sig, höjde sig ock dessa med dem, ty väsendenas ande var i dem.

010:018 Och HERRENS härlighet flyttade I sig bort ifrån husets tröskel

och stannade över keruberna.

010:019 Då såg jag huru keruberna lyfte sina vingar och höjde sig från

jorden, när de begåvo sig bort, och hjulen jämte dem; och de

stannade vid ingången till östra porten på HERRENS hus, och

Israels Guds härlighet vilade ovanpå dem.

010:020 Det var samma väsenden som jag: hade sett under Israels Gud vid

strömmen Kebar, och jag märkte att det var keruber.

010:021 Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar, och under deras

vingar var något som liknade människohänder.

010:022 Och deras ansikten voro likadana som de ansikten jag hade sett

vid strömmen Kebar, så sågo de ut, och sådana voro de. Och de

gingo alla rakt fram.

011:001 Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig till östra porten

på HERRENS hus, den som vetter åt öster. Där fick jag se

tjugufem män stå vid ingången till porten; och jag såg bland dem

Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, som voro furstar

i folket.

011:002 Och han sade till mig: »Du människobarn, det är dessa män som

tänka ut vad fördärvligt är och råda till vad ont är, här i

staden;

011:003 det är de som säga: 'Hus byggas icke upp så snart. Här är

grytan, och vi äro köttet.

011:004 Profetera därför mot dem, ja, profetera, du människobarn.»

011:005 Då föll HERRENS Ande över mig, han sade till mig: »Säg: Så säger

HERREN: Sådant sägen I, I av Israels hus, och edra hjärtans

tankar känner jag väl.

011:006 Många ligga genom eder slagna här i staden; I haven uppfyllt

dess gator med slagna.

011:007 Därför säger Herren, HERREN så: De slagna vilkas fall I haven

vållat i staden, de äro köttet, och den är grytan; men eder

själva skall man föra bort ur den.

011:008 I frukten för svärd, och svärd skall jag ock låta komma över

eder, säger Herren, HERREN.

011:009 Jag skall föra eder bort härifrån och giva eder i främlingars

hand; och jag skall hålla dom över eder.

011:010 För svärd skolen I falla; vid Israels gräns skall jag döma

eder. Och I skolen förnimma att jag är HERREN.

011:011 Staden skall icke vara en gryta för eder, och I skolen icke vara

köttet i den; nej, vid Israels gräns skall jag döma eder.

011:012 Då skolen I förnimma att jag är HERREN, I som icke haven vandrat

efter mina stadgar och icke haven gjort efter mina rätter, utan

haven gjort efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring

eder.»

011:013 Medan jag så profeterade, hade Pelatja, Benajas son, uppgivit

andan. Då föll jag ned på mitt ansikte och ropade med hög röst

och sade: »Ack, Herre, HERRE, vill du då alldeles göra ände på

kvarlevan av Israel?»

011:014 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

011:015 »Du människobarn, dina bröder, ja, dina bröder dina nära fränder

och hela Israels hus, alla de till vilka Jerusalems invånare

säga: 'Hållen eder borta från HERREN; det är åt oss som landet

har blivit givet till besittning'--

011:016 om dem skall du alltså säga: Så säger Herren, HERREN: Ja, väl

har jag fört dem långt bort ibland folken och förstrött dem i

länderna, och med nöd har jag varit för dem en helgedom i de

länder dit de hava kommit;

011:017 men därför skall du nu säga: Så säger Herren, HERREN: Jag skall

församla eder ifrån folkslagen och hämta eder tillhopa från de

länder dit I haven blivit förströdda, och skall giva eder

Israels land.

011:018 Och när de hava kommit dit, skola de skaffa bort därifrån alla

de skändliga och styggeliga avgudar som nu finnas där.

011:019 Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta, och en ny ande

skall jag låta komma i deras bröst; jag skall taga bort

stenhjärtat ur deras kropp och giva dem ett hjärta av kött,

011:020 så att de vandra efter mina stadgar och hålla mina rätter och

göra efter dem, och de skola vara mitt folk, och jag skall vara

deras Gud.

011:021 Men de vilkas hjärtan efterfölja de skändliga och styggeliga

avgudarnas hjärtan, deras gärningar skall jag låta komma över

deras huvuden, säger Herren, HERREN.»

011:022 Och keruberna, följda av hjulen, lyfte sina vingar, och Israels

Guds härlighet vilade ovanpå dem.

011:023 Och HERRENS härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade

på berget öster om staden.

011:024 Men mig hade en andekraft lyft upp och fört bort till de fångna

i Kaldeen, så hade skett i synen, genom Guds Ande. Sedan

försvann för mig den syn jag hade fått se.

011:025 Och jag talade till de fångna alla de ord som HERREN hade

uppenbarat för mig.

012:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade;

012:002 »Du människobarn, du bor mitt i det gensträviga släktet, bland

människor som hava ögon att se med, men dock icke se, och öron

att höra med, men dock icke höra, eftersom de äro ett så

gensträvigt släkte.

012:003 Så red nu till åt dig, du människobarn, vad man behöver, när man

skall gå i landsflykt. Och vandra i deras åsyn åstad på ljusa

dagen, ja, vandra i deras åsyn åstad från det ställe där du nu

bor bort till en annan ort--om de till äventyrs ville akta

därpå, då de nu äro ett så gensträvigt släkte.

012:004 För ut ditt bohag, på ljusa dagen och i deras åsyn, såsom skulle

du gå i landsflykt, och vandra så i deras åsyn själv åstad på

aftonen, såsom landsflyktiga pläga.

012:005 Gör dig i deras åsyn en öppning i väggen, och för bohaget ut

genom den.

012:006 Lyft det sedan i deras åsyn upp på axeln och för bort det, när

det har blivit alldeles mörkt; och betäck ditt ansikte, så att

du icke ser landet. Ty jag gör dig till ett tecken för Israels

hus.»

012:007 Och jag gjorde såsom han bjöd mig; på ljusa dagen förde jag ut

mitt bohag, såsom skulle jag gå i landsflykt. Sedan, om aftonen,

gjorde jag mig med handen en öppning i väggen, och när det hade

blivit alldeles mörkt, förde jag det ut genom den och bar det så

på axeln, i deras åsyn.

012:008 Och HERRENS ord kom till mig den följande morgonen; han sade:

012:009 Du människobarn, säkert har Israels hus, det gensträviga

släktet, frågat dig: »Vad är det du gör?»

012:010 Så svara dem nu: Så säger Herren, HERREN: Denna utsaga gäller

fursten i Jerusalem och alla dem av Israels hus, som äro

därinne.

012:011 Säg: Jag är ett tecken för eder; såsom jag har gjort, så skall

det gå dem: de skola vandra bort i landsflykt och fångenskap.

012:012 Och fursten som de hava ibland sig skall lyfta upp sin börda på

axeln, när det har blivit alldeles mörkt, och skall så draga

ut. Man skall göra en öppning i väggen, så att han genom den kan

bära ut sin börda; och han skall betäcka sitt ansikte, så att

han icke ser landet med sitt öga.

012:013 Och jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva

fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel i

kaldéernas land, som han dock icke skall se; och där skall han

dö.

012:014 Och alla som äro omkring honom, till hans hjälp, och alla hans

härskaror skall jag förströ åt alla väderstreck, och mitt svärd

skall jag draga ut efter dem.

012:015 Och de skola förnimma att jag är HERREN, när jag förskingrar dem

bland folken och förströr dem i länderna.

012:016 Men några få av dem skall jag låta bliva kvar efter svärd,

hungersnöd och pest, för att de bland de folk till vilka de

komma skola kunna förtälja om alla sina styggelser; och de skola

förnimma att jag är HERREN.

012:017 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

012:018 Du människobarn, ät nu ditt bröd med bävan, och drick ditt

vatten darrande och med oro.

012:019 Och säg till folket i landet: Så säger Herren, HERREN om

Jerusalems invånare i Israels land: De skola äta sitt bröd med

oro och dricka sitt vatten med förfäran; så skall landet bliva

ödelagt och plundrat på allt vad däri är, för den orätts skull

som alla dess inbyggare hava övat.

012:020 Och de städer som nu äro bebodda skola komma att ligga öde, och

landet skall bliva en ödemark; och I skolen förnimma att jag är

HERREN.

012:021 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

012:022 Du människobarn, vad är det för ett ordspråk I haven i Israels

land, när I sägen: »Tiden går, och av alla profetsynerna bliver

intet»?

012:023 Säg nu till dem: Så säger Herren, HERREN: Jag skall göra slut på

det ordspråket, så att man icke mer skall bruka det i

Israel. Tala i stället så till dem: »Tiden kommer snart, med

alla profetsynernas fullbordan.»

012:024 Ty inga falska profetsyner och inga lögnaktiga spådomar skola

mer finnas i Israels hus;

012:025 nej, jag, HERREN, skall tala det ord som jag vill tala, och det

skall fullbordas, utan att länge fördröjas. Ja, du gensträviga

släkte, i edra dagar skall jag tala ett ord och skall ock

fullborda det, säger Herren, HERREN.

012:026 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

012:027 Du människobarn, se, Israels hus säger: »Den syn som han skådar

gäller dagar som icke komma så snart; han profeterar om tider

som ännu äro långt borta.»

012:028 Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: Intet av vad jag

har talat skall längre fördröjas; vad jag talar, det skall ske,

säger Herren, HERREN.

013:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

013:002 Du människobarn, profetera mot Israels profeterande profeter;

säg till dem som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser:

Hören HERRENS ord.

013:003 Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I dåraktiga profeter, som

följen eder egen ande och syner som I icke haven sett!--

013:004 Lika rävar på öde platser äro dina profeter, Israel.

013:005 I haven icke trätt fram i gapet eller fört upp någon mur omkring

Israels hus, så att det har kunnat bestå i striden på HERRENS

dag.

013:006 Nej, deras syner voro falskhet och deras spådomar lögn, fastän

de sade »Så har HERREN sagt.» HERREN hade ju icke sänt dem, men

de hoppades att deras tal ändå skulle gå i fullbordan.

013:007 Ja, förvisso var det falska syner som I skådaden och lögnaktiga

spådomar som I uttaladen, fastän I saden: »Så har HERREN sagt.»

Jag hade ju icke talat något sådant.

013:008 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom edert tal är falskhet

och edra syner äro lögn, se, därför skall jag komma över eder,

säger Herren, HERREN.

013:009 Och min hand skall drabba profeterna som skåda falska syner och

spå lögnaktiga spådomar. De skola icke få en plats i mitt folks

församling och skola icke bliva upptagna i förteckningen på

Israels hus, ej heller skola de få komma till Israels land; och

I skolen förnimma att jag är Herren, HERREN.

013:010 Eftersom, ja, eftersom de förde mitt folk vilse, i det att de

sade: »Allt står väl till», och dock stod icke allt väl till,

och eftersom de, när folket bygger upp en mur, vitmena den,

013:011 därför må du säga till dessa vitmenare att den måste falla. Ett

slagregn skall komma--ja, I skolen fara ned, I hagelstenar,

och du skall bryta ned den, du stormvind!

013:012 Och när så väggen faller, då skall man förvisso säga till eder:

»Var är nu vitmeningen som I ströken på?»

013:013 Därför säger Herren, HERREN så; Jag skall i min förtörnelse låta

en stormvind bryta lös, ett slagregn skall komma genom min

vrede, och hagelstenar genom min förtörnelse, så att det bliver

en ände därpå.

013:014 Och jag skall förstöra väggen som I beströken med vitmening, jag

skall slå den till jorden, så att dess grundval bliver

blottad. Och när den faller, skolen I förgås därinne; och I

skolen förnimma att jag är HERREN.

013:015 Och jag skall uttömma min förtörnelse på väggen och på dem som

hava bestrukit den med vitmening; och så skall jag säga till

eder: Det är ute med väggen, det är ute med dess vitmenare,

013:016 med Israels profeter, som profeterade om Jerusalem och skådade

syner, det till behag, om att allt stod väl till, och dock stod

icke allt väl till, säger Herren, HERREN.

013:017 Och du, människobarn, vänd ditt ansikte mot dina landsmaninnor

som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser; profetera mot

dem

013:018 och säg: Så säger Herren, HERREN: Ve eder som syn bindlar till

alla handleder och gören slöjor till alla huvuden, både ungas

och gamlas, för att så fånga själar! Skullen I få fånga själar

bland mitt folk och döma somliga själar till liv, eder till

vinning,

013:019 I som för några nävar korn och några bitar bröd ohelgen mig hos

mitt folk, därmed att I dömen till döden själar som icke skola

dö, och dömen till liv själar som icke skola leva, i det att I

ljugen för mitt folk, som gärna hör lögn?

013:020 Nej, och därför säger Herren, HERREN så: Se, jag skall väl nå

edra bindlar, i vilka I fången själarna såsom fåglar, och skall

slita dem från edra armar; och jag skall giva själarna fria, de

själar som I haven fångat såsom fåglar.

013:021 Och jag skall slita sönder edra slöjor och rädda mitt folk ur

eder hand, och de skola icke mer vara ett byte i eder hand; och

I skolen förnimma att jag är HERREN.

013:022 Eftersom I genom lögnaktigt tal haven gjort den rättfärdige

försagd i hjärtat, honom som jag ingalunda ville plåga, men

däremot haven styrkt den ogudaktiges mod, så att han icke vänder

om från sin onda väg och räddar sitt liv,

013:023 därför skolen I icke få fortsätta att skåda falska syner och att

öva spådom; utan jag skall rädda mitt folk ur eder hand, och I

skolen förnimma att jag är HERREN.

014:001 Och några av de äldste i Israel kommo till mig och satte sig ned

hos mig.

014:002 Då kom HERRENS ord till mig; han sade:

014:003 Du människobarn, dessa män hava låtit sina eländiga avgudar få

insteg i sina hjärtan och hava ställt upp framför sig vad som är

dem en stötesten till missgärning. Skulle jag väl låta fråga mig

av sådana?

014:004 Nej; tala därför med dem och säg till dem: Så säger Herren,

HERREN: Var och en av Israels hus, som låter sina eländiga

avgudar få insteg i sitt hjärta och ställer upp framför sig vad

som är honom en stötesten till missgärning, och så kommer till

profeten, honom skall jag, HERREN, giva svar såsom han har

förtjänat genom sina många eländiga avgudar.

014:005 Så skall jag gripa Israels barn i hjärtat, därför att de

allasammans hava vikit bort ifrån mig genom sina eländiga

avgudar.

014:006 Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Vänden om,

ja, vänden eder bort ifrån edra eländiga avgudar, vänden edra

ansikten bort ifrån alla edra styggelser.

014:007 Ty om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo i

Israel, viker bort ifrån mig, och låter sina eländiga avgudar få

insteg i sitt hjärta och ställer upp framför sig vad som är

honom en stötesten till missgärning, och så kommer till

profeten, för att denne skall fråga mig för honom, så vill jag,

HERREN, själv giva honom svar:

014:008 jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och göra honom till

ett tecken och till ett ordspråk, och utrota honom ur mitt folk;

och I skolen förnimma att jag är HERREN.

014:009 Men om profeten låter förföra sig och talar något ord, så har

jag, HERREN, låtit den profeten bliva förförd; och jag skall

uträcka min hand mot honom och förgöra honom ur mitt folk

Israel.

014:010 Och de skola båda bära på sin missgärning: profetens missgärning

skall räknas lika med den frågandes missgärning--

014:011 på det att Israels barn icke mer må gå bort ifrån mig och fara

vilse, ej heller mer orena sig med alla sina överträdelser, utan

vara mitt folk, såsom jag skall vara deras Gud, säger Herren,

HERREN.

014:012 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

014:013 Du människobarn, om ett land syndade mot mig och beginge

otrohet, så att jag måste uträcka min hand mot det och fördärva

dess livsuppehälle och sända hungersnöd över det och utrota

därur både människor och djur,

014:014 och om då därinne funnes dessa tre män: Noa, Daniel och Job, så

skulle de genom sin rättfärdighet rädda allenast sina egna liv,

säger Herren, HERREN.

014:015 Om jag läte vilddjur draga fram genom landet och göra det

folktomt, så att det bleve så öde att ingen vågade draga där

fram för djuren skull,

014:016 då skulle, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, dessa tre

män, om de vore därinne, icke kunna rädda vare sig söner eller

döttrar; allenast de själva skulle räddas, men landet måste

bliva öde.

014:017 Eller om jag läte svärd komma över det landet, i det att jag

sade: »Svärdet fare fram genom landet!», och jag så utrotade

därur både människor och djur,

014:018 och om då dessa tre män vore därinne, så skulle de, så sant jag

lever, säger Herren, HERREN, icke kunna rädda söner eller

döttrar; allenast de själva skulle räddas.

014:019 Eller om jag sände pest i det landet och utgöte min vrede

däröver i blod, för att utrota därur både människor och djur,

014:020 och om då Noa, Daniel och Job vore därinne, så skulle de, så

sant jag lever, säger Herren, HERREN, icke kunna rädda vare sig

son eller dotter; de skulle genom sin rättfärdighet rädda

allenast sina egna liv.

014:021 Och så säger Herren, HERREN: Men huru mycket värre bliver det

icke, när jag på en gång sänder mina fyra svåra straffdomar:

svärd, hungersnöd, vilddjur och pest, över Jerusalem, för att

utrota därur både människor och djur!

014:022 Likväl skola några räddade bliva kvar där, några söner och

döttrar, som skola föras bort. Och se, dessa skola draga bort

till eder; och när I fån se deras vandel och deras gärningar, då

skolen I trösta eder för den olycka som jag har låtit komma över

Jerusalem, ja, för allt som jag har låtit komma över

det.

014:023 De skola vara eder till tröst, när I sen deras vandel och deras

gärningar; I skolen då förstå att jag icke utan sak har gjort

allt vad jag har gjort mot det, säger Herren, HERREN.

015:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

015:002 Du människobarn, varutinnan är vinstockens trä förmer än annat

trä, vinstockens, vars rankor växa upp bland skogens andra träd?

015:003 Tager man väl virke därav till att förfärdiga något nyttigt? Gör

man ens därav en plugg för att på den hänga upp någonting?

015:004 Och om det nu därtill har varit livet till mat åt elden, så att

dess båda ändar hava blivit förtärda av eld, och vad däremellan

finnes är svett, duger det då till något nyttigt?

015:005 Icke ens medan det ännu var oskadat, kunde man förfärdiga något

nyttigt därav; huru mycket mindre kan man förfärdiga något

nyttigt därav, sedan det endels har blivit förtärt av elden och

endels är svett!

015:006 Därför säger Herren, HERREN så: Såsom det händer med vinstockens

trä bland annat trä från skogen, att Jag lämnar det till mat åt

elden, så skall jag ock göra med Jerusalems invånare.

015:007 Jag skall vända mitt ansikte mot dem; ur elden hava de kommit

undan, men eld skall dock förtära dem. Och I skolen förnimma

att jag är HERREN, när jag vänder mitt ansikte mot dem.

015:008 Och jag skall göra landet till en ödemark, därför att de hava

varit otrogna, säger Herren, HERREN.

016:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

016:002 Du människobarn, förehåll Jerusalem dess styggelser

016:003 och säg: Så säger Herren, HERREN till Jerusalem: Från Kanaans

land stammar du, och där är du född; din fader var en amoré och

din moder en hetitisk kvinna.

016:004 Och vid din födelse gick det så till. När du föddes, skar ingen

av din navelsträng, och du blev icke rentvagen med vatten, ej

heller ingniden med salt och lindad.

016:005 Ingen såg på dig med så mycken ömkan, att han villa göra något

sådant med dig eller visa dig någon misskund, utan man kastade

ut dig på öppna fältet den dag du föddes; så ringa aktade man

ditt liv.

016:006 Då gick jag förbi där du låg och fick se dig sprattla i ditt

blod, och jag sade till dig: »Du skall få bliva vid liv, du som

ligger där i ditt blod.» Ja, jag sade till dig: »Du skall få

bliva vid liv, du som ligger där i ditt blod;

016:007 ja, jag skall föröka dig till många tusen, såsom växterna äro på

marken.» Och du sköt upp och blev stor och mycket fager; dina

bröst hade höjt sig, och ditt hår hade växt, men du var ännu

naken och blottad.

016:008 Då gick jag åter förbi där du var och fick se att din tid var

inne, din älskogstid; och jag bredde min mantel över dig och

betäckte din blygd. Och så gav jag dig min ed och ingick

förbund med dig, säger Herren, HERREN, och du blev min.

016:009 Och jag tvådde dig med vatten och sköljde blodet av dig, och

smorde dig med olja,

016:010 och klädde på dig brokigt vävda kläder och satte på dig skor av

tahasskinn och en huvudbindel av fint linne och en slöja av

silke.

016:011 Och jag prydde dig med smycken: jag satte armband på dina armar

och en kedja om din hals,

016:012 jag satte en ring i din näsa och örhängen i dina öron och en

härlig krona på ditt huvud.

016:013 Så blev du prydd med guld och silver, och dina kläder voro av

fint linne, av siden och av tyg i brokig vävnad. Fint mjöl,

honung och olja fick du äta. Du blev övermåttan skön, och så

vart du omsider en drottning.

016:014 Och ryktet om dig gick ut bland folken för din skönhets skull,

ty den var fullkomlig genom de härliga prydnader som jag hade

satt på dig, säger Herren, HERREN.

016:015 Men du förlitade dig på din skönhet och bedrev otukt, sedan du

nu hade fått sådant rykte; du slösade din otukt på var och en

som gick där fram: det vore ju något för honom.

016:016 Och du tog dina kläder och gjorde dig med dem brokiga

offerhöjder och bedrev på dessa otukt, sådana gärningar som

eljest aldrig någonsin hava förekommit, ej heller mer skola

göras.

016:017 Och du tog dina härliga smycken, det guld och silver som jag

hade givit dig, och gjorde dig så mansbilder, med vilka du

bedrev otukt.

016:018 Och du tog dina brokigt vävda kläder och höljde dem i dessa; och

min olja och min rökelse satte du fram för dem.

016:019 Och det bröd som jag hade givit dig--ty fint mjöl, olja och

honung hade jag ju låtit dig få att äta--detta satte du fram

för dem till en välbehaglig lukt; ja, därhän kom det, säger

Herren, HERREN.

016:020 Och du tog dina söner och döttrar, dem som du hade fött åt mig,

och offrade dessa åt dem till spis. Var det då icke nog att du

bedrev otukt?

016:021 Skulle du också slakta mina söner och giva dem till pris såsom

offer åt dessa?

016:022 Och vid alla dina styggelser och din otukt tänkte du icke på din

ungdoms dagar, då du var naken och blottad och låg där

sprattlande i ditt blod.

016:023 Och sedan du hade bedrivit all denna ondska--ve, ve dig! säger

Herren, HERREN--

016:024 byggde du dig kummel och gjorde dig höjdaltaren på alla öppna

platser.

016:025 I alla gathörn byggde du dig höjd altaren och lät din skönhet

skända och spärrade ut benen åt alla som gingo där fram; ja, du

bedrev mycken otukt.

016:026 Du bedrev otukt med egyptierna, dina grannar med det stora

köttet, ja, mycken otukt till att förtörna mig.

016:027 Men se, då uträckte jag min hand mot dig och minskade ditt

underhåll och gav dig till pris åt dina fiender, filistéernas

döttrar, som blygdes över ditt skändliga väsende.

016:028 Men sedan bedrev du otukt med assyrierna, ty du hade ännu icke

blivit mätt; ja, du bedrev otukt med dem och blev ändå icke

mätt.

016:029 Du gick med din otukt ända bort till krämarlandet, kaldéernas

land; men icke ens så blev du mätt.

016:030 Huru älskogskrankt var icke ditt hjärta, säger Herren, HERREN,

eftersom du gjorde allt detta, sådana gärningar som allenast den

fräckaste sköka kan göra.

016:031 Med dina döttrar uppförde du åt dig kummel i alla gathörn och

höjdaltaren på alla öppna platser. Men däri var du olik andra

skökor, att du försmådde skökolön,

016:032 du äktenskapsbryterska, som i stället för den man du hade tog

andra män till dig.

016:033 Åt alla andra skökor måste man giva skänker, men här var det du

som gav skänker åt alla dina älskare och mutade dem, för att de

skulle komma till dig från alla håll och bedriva otukt med dig.

016:034 Så gjorde du vid din otukt tvärt emot vad andra kvinnor göra;

efter dig lopp ingen för att bedriva otukt, men du gav skökolön,

utan att själv få någon skökolön; du gjorde tvärt emot andra.

016:035 Hör därför HERRENS ord, du sköka.

016:036 Så säger Herren, HERREN: Eftersom du har varit så frikostig med

din skam och blottat din blygd i otukt med din älskare, därför,

och för alla dina vederstyggliga eländiga avgudars skull och för

dina söners blods skull, dina söners, som du gav åt dessa,

016:037 se, därför skall jag församla alla dina älskare, dem som du har

varit till behag, ja, alla dem som du har älskat mer eller

mindre; dem skall jag församla mot dig från alla håll och blotta

din blygd inför dem, så att de få se all din blygd.

016:038 Och jag skall döma dig efter den lag som gäller för

äktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor, och skall låta dig

bliva ett blodigt offer för min vrede och nitälskan.

016:039 Och jag skall giva dig i deras hand, och de skola slå ned dina

kummel och bryta ned dina höjdaltaren, och slita av dig kläderna

och taga ifrån dig dina härliga smycken och låta dig ligga naken

och blottad.

016:040 Och de skola sammankalla en församling mot dig, och man skall

stena dig och hugga sönder dig med svärd;

016:041 och dina hus skall man bränna upp i eld. Så skall man hålla dom

över dig inför många kvinnors ögon. Och så skall jag göra slut

på din otukt, och du skall icke mer kunna giva någon skökolön.

016:042 Och jag skall släcka min vrede på dig, så att min nitälskan kan

vika ifrån dig, och så att jag får ro och slipper att mer

förtörnas.

016:043 Eftersom du icke tänkte på din ungdoms dagar, utan var avog mot

mig i allt detta, se, därför skall också jag låta dina gärningar

komma över ditt huvud, säger Herren, HERREN, på det att du icke

mer må lägga sådan skändlighet till alla dina andra

styggelser.

016:044 Se, alla som bruka ordspråk skola på dig tillämpa det

ordspråket: »Sådan moder, sådan dotter.»

016:045 Ja, du är din moders dotter, hennes som övergav sin man och sina

barn; du är dina systrars syster deras som övergåvo sina män och

sina barn; eder moder var en hetitisk kvinna och eder fader en

amoré.

016:046 Din större syster var Samaria med sina döttrar, hon som bodde

norrut från dig; och din mindre syster, som bodde söderut från

dig, var Sodom med sina döttrar.

016:047 Men du nöjde dig icke med att vandra på deras vägar och att göra

efter deras styggelser; inom kort bedrev du värre ting än de, på

alla dina vägar.

016:048 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: din syster Sodom och

hennes döttrar hava icke gjort vad du och dina döttrar haven

gjort.

016:049 Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet,

överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar

beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige.

016:050 Tvärtom blevo de högfärdiga och bedrevo vad styggeligt var inför

mig; därför försköt jag dem, när jag såg detta.

016:051 Ej heller Samaria har syndat hälften så mycket som du. Du har

gjort så många flera styggelser än dessa, att du genom alla de

styggelser du har bedrivit har kommit dina systrar att synas

rättfärdiga.

016:052 Så må också du nu bara din skam, du som nu kan lända dina

systrar till ursäkt; ty därigenom att du har bedrivit ännu

vederstyggligare synder än de, stå nu såsom rättfärdiga i

jämförelse med dig. Ja, blygs och bär din skam över att du så

har kommit dina systrar att synas rättfärdiga.

016:053 Därför skall jag ock åter upp rätta dem, Sodom med hennes

döttrar och Samaria med hennes döttrar. Dig skall jag ock åter

upprätta mitt ibland dem,

016:054 för att du må bära din skam och skämmas för allt vad du har

gjort, och därmed bliva dem till tröst.

016:055 Och med dina systrar skall så ske: Sodom och hennes döttrar

skola åter bliva vad de fordom voro, och Samaria och hennes

döttrar skola åter bliva vad de fordom voro Också du själv och

dina döttrar skolen åter bliva vad I fordom voren.

016:056 Men om du förr icke ens hördes nämna din syster Sodom, under din

höghetstid,

016:057 innan ännu din egen ondska hade blivit uppenbarad--såsom den

blev på den tid då du vart till smälek för Arams döttrar och för

alla de kringboende filistéernas döttrar, som hånade dig på alla

sidor--

016:058 Så måste du nu själv bära på din skändlighet och dina

styggelser, säger HERREN.

016:059 Ty så säger Herren, HERREN: Jag har handlat med dig efter dina

gärningar, ty du hade ju föraktat eden och brutit

förbundet.

016:060 Men jag vill nu tänka på det förbund som jag slöt med dig i din

ungdoms dagar, och upprätta med dig ett evigt förbund.

016:061 Då skall du tänka tillbaka på dina vägar och skämmas, när du får

taga till dig dina systrar, de större jämte de mindre; ty jag

skall giva dem åt dig till döttrar, dock icke för din trohet i

förbundet.

016:062 Men jag skall upprätta mitt förbund med dig, och du skall

förnimma att jag är HERREN;

016:063 och så skall du tänka därpå och blygas, så att du av skam icke

mer kan upplåta din mun, då när jag förlåter dig allt vad du har

gjort, säger Herren, HERREN.

017:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

017:002 Du människobarn, förelägg Israels hus en gåta, och tala till det

en liknelse;

017:003 säg: Så säger Herren, HERREN: Den stora örnen med de stora

vingarna och de långa pennorna, han som är så full med brokiga

fjädrar, han kom till Libanon och tog bort toppen på cedern.

017:004 Han bröt av dess översta kvist och förde den till krämarlandet

och satte den i en köpmansstad.

017:005 Sedan tog han en telning som växte i landet och planterade den i

fruktbar jordmån; han tog den och satte den bland pilträd, på

ett ställe där mycket vatten fanns.

017:006 Och den fick växa upp och bliva ett utgrenat vinträd, dock med

låg stam, för att dess rankor skulle vända sig till honom och

dess rötter vara under honom. Den blev alltså ett vinträd som

bar grenar och sköt skott.

017:007 Men där var ock en annan stor örn med stora vingar och fjädrar i

mängd; och se, till denne böjde nu vinträdet längtansfullt sina

grenar, och från platsen där det var planterat sträckte det sina

rankor mot honom, för att han skulle vattna det.

017:008 Och dock var det planterat i god jordmån, på ett ställe där

mycket vatten fanns, så att det kunde få grenar och bära frukt

och bliva ett härligt vinträd.

017:009 Säg vidare: Så säger Herren, HERREN: Kan det nu gå det väl?

Skall man icke rycka upp dess rötter och riva av dess frukt, så

att det förtorkar, och så att alla blad som hava vuxit ut därpå

förtorka? Och sedan skall varken stor kraft eller mycket folk

behövas för att flytta det bort ifrån dess rötter.

017:010 Visst står det fast planterat, men kan det gå det väl? Skall det

icke alldeles förtorka, när östanvinden når det, ja, förtorka på

den plats där det har vuxit upp?

017:011 Och HERRENS ord kom till mig, han sade:

017:012 Säg till det gensträviga släktet Förstån I icke vad detta

betyder? Så säg då: Se, konungen i Babel kom till Jerusalem och

tog dess konung och dess furstar och hämtade dem till sig i

Babel.

017:013 Och han tog en ättling av konungahuset och slöt förbund med

honom och lät honom anlägga ed. Men de mäktige i landet hade

han fört bort med sig,

017:014 för att landet skulle bliva ett oansenligt rike, som icke kunde

uppresa sig, och som skulle nödgas hålla förbundet med honom, om

det ville bestå.

017:015 Men han avföll från honom och skickade sina sändebud till

Egypten, för att man där skulle giva honom hästar och mycket

folk. Kan det gå den väl, som så gör? Kan han undkomma? Kan

den som bryter förbund undkomma?

017:016 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: där den konung bor, som

gjorde honom till konung, den vilkens ed han likväl föraktade,

och vilkens förbund han bröt, där, hos honom i Babel, skall han

sannerligen dö.

017:017 Och Farao skall icke med stor härsmakt och mycket folk bistå

honom i kriget, när en vall kastas upp och en belägringsmur

bygges, till undergång för många människor.

017:018 Eftersom han föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt

detta fastän han hade givit sitt löfte, därför skall han icke

undkomma.

017:019 Ja, därför säger Herren, HERREN så: Så sant jag lever, jag skall

förvisso låta min ed, som han har föraktat, och mitt förbund,

som han har brutit, komma över hans huvud.

017:020 Och jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva

fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel och där

hålla dom över honom, för den otrohets skull som han har begått

mot mig.

017:021 Och alla flyktingar ur alla hans härskaror skola falla för

svärd, och om några bliva räddade, så skola de varda förströdda

åt alla väderstreck. Och I skolen förnimma att jag, HERREN, har

talat.

017:022 Så säger Herren, HERREN: Jag vill ock själv taga en kvist av

toppen på den höga cedern och sätta den; av dess översta skott

skall jag avbryta en späd kvist och själv plantera den på ett

högt och brant berg.

017:023 På Israels stolta berg skall jag plantera den, och den skall

bära grenar och få frukt och bliva en härlig ceder. Och allt vad

fåglar heter av alla slag skall bo under den; de skola bo i

skuggan av dess grenar.

017:024 Och alla träd på marken skola förnimma att det är jag, HERREN,

som förödmjukar höga träd och upphöjer låga träd, som låter

friska träd förtorka och gör torra träd grönskande. Jag, HERREN,

har talat det, och jag fullbordar det också.

018:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

018:002 Vad orsak haven I till att bruka detta ordspråk i Israels land:

»Fäderna äta sura druvor, och barnens tänder bliva ömma därav»?

018:003 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, I skolen ingen orsak

mer hava att bruka detta ordspråk i Israel.

018:004 Se, alla själar äro mina, faderns själ såväl som sonens är min;

den som syndar, han skall dö.

018:005 Om nu en man är rättfärdig och övar rätt och rättfärdighet,

018:006 om han icke håller offermåltid på bergen, ej heller upplyfter

sina ögon till Israels hus' eländiga avgudar, om han icke

skändar sin nästas hustru, ej heller kommer vid en kvinna under

hennes orenhets tid,

018:007 om han icke förtrycker någon, utan giver tillbaka den pant han

har fått för skuld, om han icke tager rov, utan giver sitt bröd

åt den hungrige och kläder den nakne,

018:008 om han icke ockrar eller tager ränta, om han håller sin hand

tillbaka från vad orätt är och fäller rätta domar människor

emellan--

018:009 ja, om han så vandrar efter mina stadgar och håller mina rätter,

i det att han gör vad redligt är, då är han rättfärdig och skall

förvisso få leva, säger Herren, HERREN.

018:010 Men om han så föder en son som bliver en våldsverkare, vilken

utgjuter blod eller gör allenast något av allt detta

018:011 som han själv icke gjorde, en som håller offermåltid på bergen,

skändar sin nästas hustru,

018:012 förtrycker den arme och fattige, tager rov, icke giver pant

tillbaka, upplyfter sina ögon till de eländiga avgudarna,

bedriver vad styggeligt är,

018:013 ockrar och tager ränta--skulle då denne få leva? Nej, han

skall icke få leva, utan eftersom han bedriver sådana

styggelser, skall han straffas med döden; hans blod skall komma

över honom.

018:014 Och om sedan denne föder en son, vilken ser alla de synder som

hans fader begår, och vid åsynen av dem själv tager sig till

vara för att göra sådant,

018:015 en som icke håller offermåltid på bergen, icke upplyfter sina

ögon till Israels hus' eländiga avgudar, icke skändar sin nästas

hustru,

018:016 en som icke förtrycker någon, icke fordrar pant eller tager rov,

utan giver sitt bröd åt den hungrige och kläder den nakne,

018:017 en som icke förgriper sig på den arme, ej heller ockrar eller

tager ränta, utan gör efter mina rätter och vandrar efter mina

stadgar, då skall denne icke dö genom sin faders missgärning,

utan skall förvisso få leva.

018:018 Hans fader däremot, som begick våldsgärningar och rövade från

sin broder och gjorde bland sina fränder det som icke var gott,

se, han måste dö genom sin missgärning.

018:019 Huru kunnen I nu fråga: »Varför skulle icke sonen bära på sin

faders missgärning?» Jo, sonen övade ju rätt och rättfärdighet

och höll alla mina stadgar och gjorde efter dem; därför skall

han förvisso få leva.

018:020 Den som syndar, han skall dö; en son skall icke bära på sin

faders missgärning, och en fader skall icke bära på sin sons

missgärning. Över den rättfärdige skall hans rättfärdighet

komma, och över den ogudaktige skall hans ogudaktighet komma.

018:021 Men om den ogudaktige omvänder sig från alla de synder som han

har begått, och håller alla mina stadgar och övar rätt och

rättfärdighet, då skall han förvisso leva och icke dö.

018:022 Ingen av de överträdelser han har begått skall du tillräknas

honom; genom den rättfärdighet han har övat skall han få leva.

018:023 Menar du att jag har lust till den ogudaktiges död, säger

Herren, HERREN, och icke fastmer därtill att han vänder om från

sin väg och får leva?

018:024 Men om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör

vad orätt är, alla sådana styggelser som den ogudaktige gör--

skulle han då få leva, om han gör så? Nej, intet av all den

rättfärdighet han har övat skall då ihågkommas, utan genom den

otrohet han har begått och den synd han har övat skall han dö.

018:025 Men nu sägen I: »Herrens väg är icke alltid densamma.» Hören då,

I av Israels hus: Skulle verkligen min väg icke alltid vara

densamma? Är det icke fastmer eder väg som icke alltid är

densamma?

018:026 Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad

orätt är, så måste han dö till straff därför; genom det orätta

som han gör måste han dö.

018:027 Men om den ogudaktige vänder om från den ogudaktighet som han

har övat, och i stället övar rätt och rättfärdighet, då får han

behålla sin själ vid liv.

018:028 Ja, eftersom han kom till insikt och vände om från alla de

överträdelser han hade begått, skall han förvisso leva och icke

dö.

018:029 Och ändå säga de av Israels hus: »Herrens väg är icke alltid

densamma»! Skulle verkligen mina vägar icke alltid vara desamma,

I av Israels hus? Är det icke fastmer eder väg som icke alltid

är densamma?

018:030 Alltså: jag skall döma var och en av eder efter hans vägar, I av

Israels hus, säger Herren, HERREN. Vänden om, ja, vänden eder

bort ifrån alla edra överträdelser, för att eder missgärning

icke må bliva eder till en stötesten.

018:031 Kasten bort ifrån eder alla de överträdelser som I haven begått,

och skaffen eder ett nytt hjärta och en ny ande; ty icke viljen

I väl dö, I av Israels hus?

018:032 Jag har ju ingen lust till någons död, säger Herren

HERREN. Omvänden eder därför, så fån I leva.

019:001 Men du, stäm upp en klagosång

över Israels furstar;

019:002 säg:

Huru var icke din moder en lejoninna!

Bland lejon låg hon;

hon födde upp sina ungar

bland kraftiga lejon.

019:003 Så födde hon upp en av sina ungar,

så att han blev ett kraftigt lejon;

han lärde sig att taga rov,

människor åt han upp.

019:004 Men folken fingo höra om honom

och han blev fångad i deras grop;

och man förde honom med krok i nosen

till Egyptens land.

019:005 När hon nu såg att hon fick vänta förgäves,

och att hennes hopp blev om intet,

då tog hon en annan av sina ungar

och gjorde denne till ett kraftigt lejon.

019:006 Stolt gick han omkring bland lejonen,

ja, han blev ett kraftigt lejon;

han lärde sig att taga rov,

människor åt han upp.

019:007 Han våldförde deras änkor,

deras städer förödde han.

Och landet med vad däri var blev förfärat

vid dånet av hans rytande.

019:008 Då bådade man upp folk mot honom

runt omkring från länderna;

och de bredde ut sitt nät för honom,

och han blev fångad i deras grop

019:009 Sedan satte de honom i en bur, med krok i nosen,

och förde honom till konungen Babel

Där satte man honom in i fasta borgar,

för att hans röst ej mer skulle höras

bort till Israels berg.

019:010 Medan de levde i ro, var din moder såsom ett vinträd,

planterat vid vatten.

Och det blev ett fruktsamt träd, rikt på skott,

genom det myckna vattnet.

019:011 Det fick starka grenar,

tjänliga till härskarspiror,

och dess stam växte hög,

omgiven av lövverk,

så att det syntes vida, ty det var högt

och rikt på rankor.

019:012 Då ryckte man upp det i vrede,

och det blev kastat på jorden,

och stormen från öster

förtorkade dess frukt.

Dess starka grenar

brötos av och torkade bort,

elden fick förtära dem.

019:013 Nu är det utplanterat i öknen,

i ett torrt och törstande land.

019:014 Och eld har gått ut från dess yppersta gren

och har förtärt dess frukt.

Så finnes där nu ingen stark gren kvar,

ingen härskarspira!

En klagosång är detta, och den har fått tjäna såsom klagosång.

020:001 I sjunde året, på tionde dagen i femte månaden, kommo några av

de äldste i Israel för att fråga HERREN; och de satte sig ned

hos mig.

020:002 Då kom HERRENS ord till mig han sade:

020:003 Du människobarn, tala med de äldste i Israel och säg till dem:

Så säger Herren, HERREN: Haven I kommit för att fråga mig? Så

sant jag lever, jag låter icke fråga mig av eder, säger Herren,

HERREN.

020:004 Men vill du döma dem, ja, vill du döma, du människobarn, så

förehåll dem deras fäders styggelser

020:005 och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: På den dag då jag

utvalde Israel, då upplyfte jag min hand till ed inför Jakobs

hus' barn och gjorde mig känd för dem i Egyptens land; jag

upplyfte min hand till ed inför dem och sade: »Jag är HERREN,

eder Gud.

020:006 På den dagen lovade jag dem med upplyft hand att föra dem ut ur

Egyptens land, till det land som jag hade utsett åt dem, ett

land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore

härligast bland alla länder.

020:007 Och jag sade till dem: »Var och en av eder kaste bort sina ögons

styggelser, och ingen orene sig på Egyptens eländiga avgudar;

jag är HERREN, eder Gud.»

020:008 Men de voro gensträviga mot mig och ville icke höra på mig; de

kastade icke bort var och en sina ögons styggelser, och de

övergåvo icke Egyptens eländiga avgudar. Då tänkte jag på att

utgjuta min förtörnelse över dem och att uttömma min vrede på

dem mitt i Egyptens land.

020:009 Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att

detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, bland vilka de

levde, och i vilkas åsyn jag gjorde mig känd för dem, i det jag

förde dem ut ur Egyptens land.

020:010 Så förde jag dem då ut ur Egyptens land och lät dem komma in i

öknen.

020:011 Och jag gav dem mina stadgar och kungjorde för dem mina rätter;

den människa som gör efter dem får leva genom dem.

020:012 Jag gav dem ock mina sabbater, till att vara ett tecken mellan

mig och dem, för att man skulle veta att jag är HERREN, som

helgar dem.

020:013 Men Israels hus var gensträvigt mot mig i öknen; de vandrade

icke efter mina stadgar, utan föraktade mina rätter, fastän den

människa som gör efter dem får leva genom dem; de ohelgade ock

svårt mina sabbater. Då tänkte jag på att utgjuta min

förtörnelse över dem i öknen och så förgöra dem.

020:014 Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att

detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, i vilkas åsyn

jag hade fört dem ut.

020:015 Likväl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att jag

icke skulle låta dem komma in i det land som jag hade givit dem,

ett land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore

härligast bland alla länder--

020:016 detta därför att de föraktade mina rätter och icke vandrade

efter mina stadgar, utan ohelgade mina sabbater, i det att deras

hjärtan följde efter deras eländiga avgudar.

020:017 Men jag visade dem skonsamhet och fördärvade dem icke; jag

gjorde icke alldeles ände på dem i öknen.

020:018 Och jag sade till deras barn i öknen: »I skolen icke vandra

efter edra fäders stadgar och icke hålla deras rätter, ej heller

orena eder på deras eländiga avgudar.

020:019 Jag är HERREN, eder Gud; vandren efter mina stadgar och håller

mina rätter och gören efter dem.

020:020 Och helgen mina sabbater, och må de vara ett tecken mellan mig

och eder, för att man må veta att jag är HERREN, eder Gud.

020:021 Men deras barn voro gensträviga mot mig; de vandrade icke efter

mina stadgar och höllo icke mina rätter, så att de gjorde efter

dem fastän den människa som gör efter dem får leva genom dem; de

ohelgade ock mina sabbater. Då tänkte jag på att utgjuta min

förtörnelse över dem och att uttömma min vrede på dem i öknen.

020:022 Men jag drog min hand tillbaka, och vad jag gjorde, det gjorde

jag för mitt namns skull, för att detta icke skulle bliva

vanärat i de folks ögon, i vilkas åsyn jag hade fört dem ut.

020:023 Likväl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att

förskingra dem bland folken och förströ dem i länderna,

020:024 eftersom de icke gjorde efter mina rätter, utan föraktade mina

stadgar och ohelgade mina sabbater, och eftersom deras ögon

hängde vid deras fäders eländiga avgudar.

020:025 Därför gav jag dem ock stadgar som icke voro till deras båtnad,

och rätter genom vilka de icke kunde bliva vid liv.

020:026 Och jag lät dem orena sig med sina offerskänker, med att låta

allt som öppnade moderlivet gå genom eld, ty jag ville slå dem

med förfäran, på det att de skulle förstå att jag är HERREN.

020:027 Tala därför till Israels hus, du människobarn, och säg till dem:

Så säger Herren, HERREN: Också därmed hava edra fäder hädat mig,

att de hava begått otrohet mot mig.

020:028 När jag hade låtit dem komma in i det land som jag med upplyft

hand hade lovat att giva dem, och när de så där fingo se någon

hög kulle eller något lummigt träd, då offrade de där sina

slaktoffer och framburo där sina offergåvor, mig till

förtörnelse, och läto där sina offers välbehagliga lukt uppstiga

och utgöto där sina drickoffer.

020:029 Då sade jag till dem: »Vad är detta för en offerhöjd, denna

som I kommen till?» Därav fick en sådan plats namnet

»offerhöjd», såsom man säger ännu i dag.

020:030 Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Skolen då

I orena eder på samma sätt som edra fäder gjorde, och i trolös

avfällighet löpa efter deras styggelser?

020:031 I orenen eder ännu i dag på alla edra eländiga avgudar, i det

att I frambären åt dem edra offerskänker och låten edra barn gå

genom eld. Skulle jag då låta fråga mig av eder, I av Israels

hus? Nej, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, ja låter icke

fråga mig av eder.

020:032 Och förvisso skall icke det få ske som har kommit eder i sinnet,

då I tänken: »Vi vilja bliva såsom hedningarna, såsom folken i

andra länder: vi vilja tjäna trä och sten.

020:033 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, med stark hand och

uträckt arm och utgjuten förtörnelse skall jag sannerligen

regera över eder.

020:034 Och med stark hand och uträckt arm och utgjuten förtörnelse

skall jag föra eder ut ifrån folken och församla eder från de

länder i vilka I ären förströdda.

020:035 Och jag skall föra eder in i Folkens öken, och där skall jag gå

till rätta med eder, ansikte mot ansikte.

020:036 Likasom jag gick till rätta med edra fäder i öknen vid Egyptens

land, så skall jag ock gå till rätta med eder, säger Herren,

HERREN.

020:037 Och jag skall låta eder draga fram under staven och tvinga eder

in i förbundets band.

020:038 Och jag skall rensa bort ifrån eder dem som sätta sig upp emot

mig och avfalla från mig, jag skall skaffa bort dem ur det land

där de nu bo, men in i Israels land skola de icke få komma; och

I skolen förnimma att jag är HERREN.

020:039 Men hören nu, I av Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Välan,

gån åstad och tjänen edra eländiga avgudar, var och en dem han

har. Sedan skolen I förvisso komma att höra på mig, och I

skolen då icke mer ohelga mitt heliga namn med edra offerskänker

och edra eländiga avgudar.

020:040 Ty på mitt heliga berg, på Israels höga berg, säger Herren,

HERREN där skall hela Israels hus tjäna mig, så många därav som

finnas i landet; där skall jag finna behag i dem, där skall jag

hava lust till edra offergärder och till förstlingen av edra

gåvor, vadhelst I viljen helga.

020:041 Vid den välbehagliga lukten skall jag finna behag i eder, när

tiden kommer, att jag för eder ut ifrån folken och församlar

eder från de länder i vilka I ären förströdda. Och jag skall

bevisa mig helig på eder inför folkens ögon.

020:042 Ja, I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag låter eder

komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand

lovade att giva åt edra fäder.

020:043 Och där skolen I tänka tillbaka på edra vägar och på alla de

gärningar som I orenaden eder med; och I skolen känna leda vid

eder själva för allt det onda som I haven gjort.

020:044 Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag så handlar med

eder, för mitt namns skull och icke efter edra onda vägar och

edra skändliga gärningar, I av Israels hus, säger Herren,

HERREN.

020:045 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

020:046 Du människobarn, vänd ditt ansikte söderut och predika mot

söder; ja, profetera mot skogslandet söderut;

020:047 säg till skogen söderut: Hör HERRENS ord: Så säger Herren,

HERREN: Se, jag skall tända upp en eld i dig, och den skall

förtära alla träd i dig, både de friska och de torra; den

flammande lågan skall icke kunna släckas, och av den skola allas

ansikten förbrännas, allas mellan söder och norr.

020:048 Och allt kött skall se att jag, HERREN, har upptänt den; den

skall icke kunna släckas.

020:049 Och jag sade: »Ack, Herre, HERRE! Dessa säga om mig: 'Denne

talar ju gåtor.'»

021:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

021:002 Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Jerusalem och predika mot

helgedomarna, ja, profetera mot Israels land.

021:003 Och säg till Israels land: Så säger HERREN: Se, jag skall vända

mig mot dig och draga ut mitt svärd ur skidan och utrota ur dig

både rättfärdiga och ogudaktiga.

021:004 Ja, eftersom jag skall utrota ur dig både rättfärdiga och

ogudaktiga, därför skall mitt svärd fara ut ur skidan och vända

sig mot allt kött mellan söder och norr;

021:005 och allt kött skall förnimma att jag, HERREN, har dragit ut mitt

svärd ur skidan; det skall icke mer stickas in igen.

021:006 Men du, människobarn, må sucka, ja, du må sucka inför deras

ögon, som om dina länder skulle brista sönder i din bittra

smärta.

021:007 Och när de fråga dig: »Varför suckar du?», då skall du svara:

»För ett olycksbud, som när det kommer, skall göra att alla

hjärtan förfäras och alla händer sjunka ned och alla sinnen

omtöcknas och alla knän bliva såsom vatten. Se, det kommer, ja,

det fullbordas! säger Herren, HERREN.»

021:008 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

021:009 Du människobarn, profetera och säg: Så säger HERREN: Säg: Ett

svärd, ja, ett svärd har blivit vässt och har blivit fejat.

021:010 Det har blivit vässt, för att det skall anställa ett slaktande;

det har blivit fejat, för att det skall blixtra. Eller skola vi

få fröjd därav? Fröjd av det som bliver ett tuktoris för min

son, ett för vilket intet trä kan bestå!

021:011 Nej, han har lämnat det till att fejas, för att det skall fattas

i handen; svärdet har blivit vässt och fejat för att sättas i en

dråpares hand.

021:012 Ropa och jämra dig, du människobarn, ty det drabbar mitt folk,

det drabbar alla Israels hövdingar. De äro med mitt folk

hemfallna åt svärdet; därför må du slå dig på länden.

021:013 Ty rannsakning har redan skett; huru skulle det då vara möjligt

att riset icke drabbade, det ris för vilket intet kan bestå?

säger Herren, HERREN.

021:014 Men du, människobarn, profetera och slå händerna tillsammans; må

svärdet fördubblas, ja, bliva såsom tre, må det bliva ett

mordsvärd, ett mordsvärd jämväl för den störste, svärdet som

drabbar dem från alla håll.

021:015 Ja, för att deras hjärtan må försmälta av ångest, och för att

många må falla, skall jag sända det blänkande svärdet mot alla

deras portar. Ack, det är gjort likt en blixt, det är draget för

att slakta!

021:016 Hugg lös med all makt åt höger, måtta åt vänster, varthelst din

egg kan bliva riktad.

021:017 Också jag skall slå mina händer tillsammans och släcka min

vrede. Jag, HERREN, har talat.

021:018 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

021:019 Du människobarn, märk ut åt dig två vägar på vilka den

babyloniske konungens svärd kan gå fram; låt båda gå ut från ett

och samma land. Skär så ut en vägvisare, skär ut den för den

plats där stadsvägarna skilja sig.

021:020 Märk ut såsom det håll dit svärdet kan gå dels Rabba i Ammons

barns land, dels Juda med det befästa Jerusalem.

021:021 Ty konungen i Babel står redan vid vägskälet där de båda vägarna

begynna; han vill låta spå åt sig, han skakar pilarna, han

rådfrågar sina husgudar, han ser på levern.

021:022 I sin högra hand får han då ut lotten »Jerusalem», för att han

där skall sätta upp murbräckor, öppna sin mun till krigsrop,

upphäva sin röst till härskri, för att han där skall sätta upp

murbräckor mot portarna, kasta upp en vall och bygga en

belägringsmur.--

021:023 Detta synes dem vara en falsk spådom: de hava ju heliga eder.

Men han uppväcker minnet av deras missgärning, och så ryckas de

bort.

021:024 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I haven uppväckt minnet

av eder missgärning i det att edra överträdelser hava blivit

uppenbara, så att eder syndfullhet visar sig i allt vad I gören,

ja, eftersom minnet av eder har blivit uppväckt, därför skolen I

komma att med makt ryckas bort.

021:025 Och du, dödsdömde, ogudaktige furste över Israel, du vilkens dag

kommer, när din missgärning har nått sin gräns,

021:026 så säger Herren, HERREN: Tag av dig huvudbindeln, lyft av dig

kronan. Det som nu är skall icke förbliva vad det är; vad lågt

är skall upphöjas, och vad högt är skall förödmjukas.

021:027 Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta av mig; också detta

skall vara utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt

därtill, den som jag har givit det åt.

021:028 Och du, människobarn, profetera Och såg: Så säger Herren, HERREN

om Ammons barn och om deras smädelser: Säg: Ett svärd, ja, ett

svärd är draget, det är fejat för att slakta för att varda

mättat och för att blixtra,

021:029 mitt under det att man skådar åt dig falska profetsyner och spår

åt dig lögnaktiga spådomar om att du skall sättas på de

dödsdömda ogudaktigas hals, vilkas dag kommer, när missgärningen

har nått sin gräns.

021:030 Må det stickas i skidan igen. I den trakt där du är skapad, i

det land varifrån du stammar, där skall jag döma dig.

021:031 Jag skall Utgjuta min vrede över dig, jag skall mot dig blåsa

upp min förgrymmelses eld; och jag skall giva dig till pris åt

vilda människor, åt män som äro mästare i att fördärva.

021:032 Du skall bliva till mat åt elden, ditt blod skall flyta i

landet; ingen skall mer tänka på dig. Ty jag, HERREN, har talat.

022:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

022:002 Du människobarn, vill du döma ja, vill du döma blodstaden?

Förehåll henne då alla hennes styggelser

022:003 och säg: Så säger Herren, HERREN: Du stad som utgjuter dina

invånares blod, så att din stund måste komma, du som gör

eländiga avgudar åt dig och så bliver orenad!

022:004 Genom det blod som du har utgjutit har du ådragit dig skuld, och

genom de eländiga avgudar som du har gjort har du orenat dig; så

har du påskyndat dina dagars slut och nu hunnit gränsen för dina

år. Därför skall jag låta dig bliva till smälek för folken och

till spott för alla länder.

022:005 Ja, både nära och fjärran skall man bespotta dig, du vilkens

namn är skändat, du förvirringens stad.

022:006 Se, hos dig trotsa Israels hövdingar var och en på sin arm, om

det gäller att utgjuta blod.

022:007 Över fader och moder uttalar man förbannelser hos dig; mot

främlingen övar man våld hos dig; den faderlöse och änkan

förtrycker man hos dig.

022:008 Mina heliga ting föraktar du, och mina sabbater ohelgar du.

022:009 Förtalare finnas hos dig, om det gäller att utgjuta blod. Man

håller hos dig offermåltider på bergen; man bedriver hos dig vad

skändligt är.

022:010 Man blottar sin faders blygd hos dig; man kränker hos dig

kvinnan, när hon har sin orenhets tid.

022:011 Man bedriver styggelse, var och en med sin nästas hustru; ja,

man orenar i skändlighet sin sons hustru; man kränker hos dig

sin syster, sin faders dotter.

022:012 Man tager hos dig mutor för att utgjuta blod; ja, du ockrar och

tager ränta och skinnar din nästa med våld, och mig förgäter du,

säger Herren, HERREN.

022:013 Men se, jag slår mina händer tillsammans i harm över det

skinneri du övar, och i harm över det blod som du utgjuter hos

dig.

022:014 Menar du att ditt mod skall bestå, eller att dina händer skola

vara starka nog, när tiden kommer, att jag utför mitt verk på

dig? Jag HERREN, har talat, och jag fullbordar det också.

022:015 Jag skall förskingra dig bland folken och förströ dig i

länderna; så skall jag taga bort ifrån dig all din orenhet.

022:016 Du skall bliva vanärad inför folkens ögon, genom din egen skuld;

och du skall förnimma att jag är HERREN.

022:017 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

022:018 Du människobarn, Israels hus har för mig blivit slagg; de äro

allasammans blott koppar, tenn, järn och bly i ugnen; de äro ett

silver som kan räknas för slagg.

022:019 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I allasammans haven

blivit slagg, se, därför skall jag hopsamla eder i Jerusalem.

022:020 Likasom man hopsamlar silver, koppar, järn, bly och tenn i ugnen

och där blåser upp eld under det och smälter det, så skall jag i

min vrede och förtörnelse hopsamla eder och kasta eder i ugnen

och smälta eder.

022:021 Ja, jag skall samla eder tillhopa; och blåsa upp min

förgrymmelses eld under eder, för att I man smältas däri.

022:022 Likasom silver smältes i ugnen, så skolen I smältas däri; och I

skolen förnimma att det är jag, HERREN, som utgjuter min

förtörnelse över eder.

022:023 Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, säg

till dem:

022:024 Du är ett land som icke bliver renat, icke varder sköljt av regn

på vredens dag.

022:025 De profeter som där finnas hava sammansvurit sig och blivit

såsom rytande, rovgiriga lejon; de äta upp själar, de riva till

sig gods och dyrbarheter och göra många till änkor därinne.

022:026 Prästerna där våldföra min lag och ohelga mina heliga ting; de

göra ingen åtskillnad mellan heligt och oheligt och undervisa

icke om skillnaden mellan rent och orent. De tillsluta sina

ögon för mina sabbater, och så bliver jag ohelgad mitt ibland

dem.

022:027 Furstarna därinne äro såsom rovgiriga vargar; de utgjuta blod

och förgöra själar för att skaffa sig vinning.

022:028 De profeter som de hava tjäna dem såsom vitmenare; de skåda åt

dem falska profetsyner och spå åt dem lögnaktiga spådomar; de

säga: »Så säger Herren, HERREN», och det fastän HERREN icke har

talat.

022:029 Folket i landet begår våldsgärningar och tager rov; den arme och

fattige förtrycka de, och mot främlingen öva de våld, utan lag

och rätt.

022:030 Jag söker bland dem efter någon som skulle kunna uppföra en mur

och träda fram i gapet inför mig till försvar för landet, på det

att jag icke må fördärva det; men jag finner ingen.

022:031 Därför utgjuter jag min vrede över dem och gör ände på dem med

min förgrymmelses eld. Deras gärningar skall jag låta komma över

deras huvuden, säger Herren, HERREN.

023:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

023:002 Du människobarn, det var en gång två kvinnor, döttrar till en

och samma moder.

023:003 Dessa bedrevo otukt i Egypten; de gjorde det redan i sin ungdom.

Där kramades deras bröst, och där smekte man deras jungfruliga

barm.

023:004 Den äldre hette Ohola, och hennes syster Oholiba. Därefter blevo

de mina, och födde söner och döttrar. Och om deras namn är att

veta att Ohola är Samaria, och Oholiba Jerusalem.

023:005 Men Ohola bedrev otukt i stället för att hålla sig till mig; hon

upptändes av lusta till sina älskare hennes grannar assyrierna,

023:006 där de kommo klädda i mörkblå purpur och voro ståthållare och

landshövdingar, vackra unga män allasammans, ryttare som redo på

hästar.

023:007 Hon gav åt dem sin trolösa älskog, åt Assurs alla yppersta

söner; och varhelst hon upptändes av lusta, där orenade hon sig

på alla deras eländiga avgudar

023:008 Men ändå uppgav hon icke sin otukt med egyptierna, som hade fått

ligga hos henne i hennes ungdom, och som hade smekt hennes

jungfruliga barm och slösat på henne sin otukt.

023:009 Därför gav jag henne till pris åt hennes älskare, åt Assurs

söner, till vilka hon var upptänd av lusta.

023:010 Och sedan dessa hade blottat hennes blygd, förde de bort hennes

söner och döttrar och dräpte henne själv med svärd; så blev hon

en varnagel för andra kvinnor, då nu dom blev hållen över henne.

023:011 Men fastän hennes syster Oholiba såg detta, upptändes hon av

lusta ännu värre och drev sin otukt ännu längre än systern.

023:012 Hon upptändes av lusta till Assurs söner; de voro ju ståthållare

och landshövdingar och voro hennes grannar, de kommo klädda i

präktig dräkt, ryttare som redo på hästar, vackra unga män

allasammans.

023:013 Och jag såg att också hon orenade sig; båda gingo de samma väg.

023:014 Men denna drev sin otukt ännu längre. Ty när hon fick se

mansbilder inristade i väggen, beläten av kaldéer, som man hade

inristat och målat röda med dyrbar färg,

023:015 framställda med gördlar kring sina länder och med ståtliga

huvudbonader, allasammans lika kämpar, ja, när hon fick se dessa

bilder av Babels söner, av de män som hade sitt fädernesland i

Kaldeen;

023:016 då upptändes hon av lusta till dem, strax när hon såg dem för

sina ögon. Och hon sände bud till dem i Kaldeen;

023:017 och Babels söner kommo till henne och lågo hos henne i älskog

och orenade henne genom sin otukt. Först sedan hon hade blivit

orenad av dem, vände sig hennes själ ifrån dem.

023:018 Men när hon så öppet bedrev sin otukt och blottade sin blygd, då

vände sig min själ ifrån henne, likasom den hade vänt sig ifrån

hennes syster.

023:019 Dock drev hon sin otukt ännu längre: hon mindes sin ungdoms

dagar, då hon bedrev otukt i Egyptens land;

023:020 och så upptändes hon åter av lusta till bolarna där, som hade

kött såsom åsnor och flöde såsom hästar.

023:021 Ja, din håg stod åter till din ungdoms skändlighet, när

egyptierna smekte din barm, därför att du hade så ungdomliga

bröst.

023:022 Därför, du Oholiba, säger Herren, HERREN så: Se, jag skall

uppväcka mot dig dina älskare, dem som din själ har vänt sig

ifrån, och jag skall låta dem komma över dig från alla sidor,

023:023 Babels söner och alla kaldéer, pekodéer, soéer och koéer och

alla Assurs söner med dem, vackra unga män, ståthållare och

landshövdingar allasammans, kämpar och berömliga män, som rida

på hästar allasammans.

023:024 De skola komma över dig med vagnar och hjuldon i mängd och med

skaror av folk; rustade med skärmar och sköldar och klädda

hjälmar skola de anfalla dig från alla sidor. Och jag skall

överlämna domen åt dem, och de skola döma dig efter sina rätter.

023:025 Jag skall låta min nitälskan gå över dig, så att de fara grymt

fram mot dig; de skola skära av dig näsa och öron, och de som

bliva kvar av dig skola falla för svärd. Man skall föra bort

dina söner och döttrar, och vad som bliver kvar av dig skall

förtäras av eld.

023:026 Man skall slita av dig dina kläder och taga ifrån dig dina

härliga smycken.

023:027 Så skall jag göra slut på din skändlighet och på den otukt som

du begynte öva i Egyptens land; och du skall icke mer lyfta upp

dina ögon till dem och icke mer tänka på Egypten.

023:028 Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag vill giva dig till pris åt

dem som du nu hatar, åt dem som din själ har vänt sig bort

ifrån.

023:029 Och de skola fara fram mot dig såsom fiender, och skola taga

ifrån dig allt vad du har förvärvat och lämna dig naken och

blottad; ja, din otuktiga blygd skall varda blottad, med din

skändlighet och din otukt.

023:030 Detta skall man göra dig, därför att du i otukt lopp efter

hedningarna och orenade dig på deras eländiga avgudar.

023:031 Du vandrade på din systers väg; därför skall jag sätta i din

hand samma kalk som gavs åt henne.

023:032 Ja, så säger Herren, HERREN: Du skall nödgas dricka din systers

kalk, så djup och så vid som den är, och den skall bringa dig

åtlöje och smälek i fullt mått.

023:033 Du skall bliva drucken och bliva full av bedrövelse, ty en

ödeläggelsens och förödelsens kalk är din syster Samarias kalk.

023:034 Du skall nödgas dricka ut den till sista droppen, ja ock slicka

dess skärvor, och du skall sarga ditt bröst. Ty jag har talat,

säger Herren, HERREN.

023:035 Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom du har förgätit mig och

kastat mig bakom din rygg, därför måste du ock bära på din

skändlighet och din otukt.

023:036 Och HERREN sade till mig: Du människobarn, vill du döma Ohola

och Oholiba? Förehåll dem då deras styggelser.

023:037 Ty de hava begått äktenskapsbrott, och blod låder vid deras

händer. Ja, med sina eländiga avgudar hava de begått

äktenskapsbrott; och till mat åt dem hava de offrat sina barn,

dem som de hade fött åt mig.

023:038 Därtill gjorde de mig detta: samma dag som de orenade min

helgedom ohelgade de ock mina sabbater.

023:039 Ty samma dag som de slaktade sina barn åt de eländiga avgudarna

gingo de in i min helgedom och ohelgade den. Se, sådant hava de

gjort i mitt hus.

023:040 Än mer, de sände bud efter män som skulle komma fjärran ifrån;

budbärare skickades till dem, och se, de kommo, de män för vilka

du hade tvått dig och sminkat dina ögon och prytt dig med

smycken.

023:041 Och du satt på en härlig vilobädd, med ett dukat bord framför,

och du hade där ställt fram min rökelse och min olja.

023:042 Sorglöst larm hördes därinne, och till de män ur hopen, som voro

där, hämtade man ytterligare in dryckesbröder från öknen. Och

dessa satte armband på kvinnornas armar och härliga kronor på

deras huvuden.

023:043 Då sade jag: »Skall hon, den utlevade, få hålla i med att begå

äktenskapsbrott? Skall man alltjämt få bedriva otukt med henne,

då hon är en sådan?»

023:044 Ty man gick in till henne, såsom man går in till en sköka; ja,

så gick man in till Ohola och till Oholiba, de skändliga

kvinnorna.

023:045 Men rättfärdiga man skola döma dem efter den lag som gäller för

äktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor; ty

äktenskapsbryterskor äro de, och blod låder vid deras händer.

023:046 Ja, så säger Herren, HERREN: Må man sammankalla en församling

mot dem och prisgiva dem åt misshandling och plundring.

023:047 Och församlingen skall stena dem och hugga dem i stycken med

svärd, och dräpa deras söner och döttrar, och bränna upp deras

hus i eld.

023:048 Så skall jag göra slut på skändligheten i landet, och alla

kvinnor må låta varna sig, så att de icke bedriva sådan

skändlighet som I.

023:049 Och man skall låta eder skändlighet komma över eder, och I

skolen få bära på de synder I haven begått med edra eländiga

avgudar; och I skolen förnimma att jag är Herren, HERREN.

024:001 Och HERRENS ord kom till mig i nionde året, på tionde dagen i

tionde månaden; han sade:

024:002 Du människobarn, skriv upp åt dig namnet på denna dag, just

denna dag; ty konungen i Babel har på just denna dag ryckt fram

mot Jerusalem.

024:003 Och tala till det gensträviga släktet i en liknelse; säg till

dem: Så säger Herren, HERREN: Sätt på grytan, och när du har

satt på den, så gjut vatten däri.

024:004 Lägg sedan köttstyckena tillhopa däri, allahanda goda stycken,

av låret och bogen; och fyll den så med de bästa märgbenen.

024:005 Tag härtill det bästa av hjorden; och lägg bränsle under den för

att koka benen. Låt den koka starkt, så att ock benen bliva

kokta i den.

024:006 Så säger nu Herren, HERREN: Ve över blodstaden, den rostiga

grytan, varifrån rosten icke har kunnat tagas bort! Det ena

köttstycket efter det andra har man redan tagit ut därur, utan

att kasta lott om ordningen.

024:007 Ty det blod hon har utgjutit är ännu kvar därinne; på kala

klippan lät hon det rinna ned; hon utgöt det icke på sådan mark

att mullen har kunnat skyla det.

024:008 För att vreden skulle hava sin gång, och för att jag skulle

utkräva hämnd, lät jag det blod hon utgöt komma på kala klippan,

där det icke kunde skylas.

024:009 Därför säger Herren, HERREN så: Ve över blodstaden! Jag skall nu

ytterligare öka på bränslet därunder.

024:010 Ja, lägg på mer ved, tänd upp eld, låt köttet bliva förstört och

spadet koka in och benen bliva förbrända.

024:011 Och låt den sedan stå tom på eldsglöden, till dess att den

bliver så upphettad att dess koppar glödgas och orenligheten

smältes bort därur och rosten försvinner.

024:012 Tung möda har den kostat, och ändå har dess myckna rost icke

gått bort. Så må nu dess röst komma i elden!

024:013 Därför att din orenhet är så skändlig, och därför att du icke

blev ren, huru jag än sökte rena dig, därför skall du nu icke

mer bliva fri ifrån din orenhet, förrän jag har släckt min vrede

på dig.

024:014 Jag, HERREN, har talat. Det kommer! Jag skall fullborda det!

Jag skall icke släppa efter och icke skona och icke ångra mig.

Efter dina vägar och dina gärningar skall man döma dig, säger

Herren, HERREN.

024:015 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

024:016 Du människobarn, se, genom en plötslig död skall jag taga ifrån

dig den som är dina ögons lust, men du må icke hålla dödsklagan

eller gråta eller fälla tårar.

024:017 Tyst må du jämra dig; men du skall icke hålla sorgefest såsom

efter en död. Nej, sätt på dig din huvudbindel och tag skor på

dina fötter; skyl icke ditt skägg, och ät icke det särskilda

bröd som eljest är övligt.

024:018 Sedan talade jag nästa morgon till folket, men på aftonen dog

min hustru; och följande morgon gjorde jag såsom mig var

befallt.

024:019 Då sade folket till mig: »Vill du icke omtala för oss vad det

betyder att du så gör?»

024:020 Jag svarade dem: HERRENS ord kom till mig; han sade:

024:021 Säg till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill

ohelga min helgedom, eder stolta härlighet, edra ögons lust och

eder själs längtan. Och edra söner och döttrar, som I haven måst

övergiva, skola falla för svärd.

024:022 Då skolen I komma att göra såsom jag har gjort: I skolen icke

skyla skägget och icke äta det övliga brödet.

024:023 Och I skolen behålla huvudbindlarna på edra huvuden och skorna

på edra fötter; I skolen icke hålla dödsklagan eller gråta, utan

skolen sitta där försmäktande genom edra missgärningar och sucka

med varandra.

024:024 Hesekiel skall vara ett tecken för eder; alldeles såsom han gör

skolen I komma att göra. När detta händer, skolen I förnimma att

jag är Herren, HERREN.

024:025 Men du, människobarn, må veta att på den tid då jag tager ifrån

dem deras värn, deras härliga fröjd, deras ögons lust och deras

själs begär, deras söner och döttrar,

024:026 på den tiden skall en räddad flykting komma till dig och

förkunna detta.

024:027 Och då när flyktingen är där, skall din mun upplåtas, och du

skall tala och icke mer vara stum; och du skall vara ett tecken

för dem, och de skola förnimma att jag är HERREN.

025:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

025:002 Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Ammons barn och

profetera mot dem.

025:003 Och säg till Ammons barn: Hören Herrens, HERRENS ord: Så säger

Herren, HERREN: Eftersom du ropar: »Rätt så!» över min helgedom,

som har blivit oskärad, och över Israels land, som har blivit

ödelagt, och över Juda folk, som har måst vandra bort i

fångenskap,

025:004 se, därför vill jag giva dig till besittning åt

österlänningarna, så att de få slå upp sina tältläger i dig och

sätta upp sina boningar i dig; de skola få äta din frukt, och de

skola dricka din mjölk.

025:005 Och jag skall göra Rabba till en betesmark för kameler och

Ammons barns land till en lägerplats för får; och I skolen

förnimma att Jag är HERREN.

025:006 Ty så säger Herren, HERREN: Eftersom du klappar i händerna och

stampar med fötterna och i ditt sinnes hela övermod gläder dig

vid Israels lands ofärd,

025:007 se, därför skall jag uträcka min hand mot dig och giva dig till

byte åt hedningarna och utrota dig ifrån folken och utplåna dig

ur länderna; jag skall förgöra dig, och du skall förnimma att

jag är HERREN.

025:008 Så säger Herren, HERREN: Eftersom Moab och Seir säga: »Se, nu är

det med Juda hus likasom med alla andra folk»,

025:009 se, därför skall jag lägga Moabs bergsluttning öppen och

förstöra dess städer, Ja, dess städer så många de äro, vad

härligast är i landet, Bet-Hajesimot, Baal-Meon och Kirjatama.

025:010 Åt österlänningarna skall jag giva det till besittning, likasom

jag skall göra med Ammons barns land, så att man icke mer tänker

på Ammons barn ibland folken.

025:011 Ja, över Moab skall jag hålla dom, och de skola förnimma att jag

är HERREN.

025:012 Så säger Herren, HERREN: Eftersom Edom har handlat så

hämndgirigt mot Juda hus och ådragit sig svår skuld genom sin

hämnd på dem,

025:013 därför säger Herren, HERREN så: Jag skall uträcka min hand mot

Edom och utrota därur både människor och djur. Och jag skall

göra det till en ödemark ända från Teman, och ända borta i Dedan

skola de falla för svärd.

025:014 Och jag skall utföra min hämnd på Edom genom mitt folk Israel,

och dessa skola göra med Edom efter min vrede och förtörnelse;

och det skall så få känna min hämnd, säger Herren, HERREN.

025:015 Så säger Herren, HERREN: Eftersom filistéerna hava handlat så

hämndgirigt, ja, eftersom de i sitt sinnes övermod hava velat

utkräva hämnd och i sin eviga fiendskap hava velat bereda

fördärv,

025:016 därför säger Herren, HERREN så: Se, jag vill uträcka min hand

mot filistéerna och utrota keretéerna och förgöra vad som är

kvar av Kustlandet vid havet.

025:017 Och jag skall taga stor hämnd på dem och tukta dem i

förtörnelse. Och när jag låter min hämnd drabba dem, då skola

de förnimma att jag är HERREN.

026:001 Och i elfte året, på första dagen i månaden, kom HERRENS ord

till mig; han sade:

026:002 Du människobarn, eftersom Tyrus sade om Jerusalem:

»Rätt så, uppbruten är nu

folkens port,

den är öppnad för mig;

jag bliver rik, nu då hon är förödd»,

026:003 därför säger Herren, HERREN så:

Se, jag skall komma

över dig, Tyrus,

och jag skall upphäva

många folk mot dig,

likasom havet

upphäver sina böljor.

026:004 De skola förstöra Tyrus' murar

och riva ned dess torn.

Så skall jag sopa bort själva dess grus

och förvandla staden

till en kal klippa.

026:005 En torkplats för fisknät

skall den vara ute i havet;

ty jag har talat,

säger Herren, HERREN.

Ja, den skall bliva

ett byte för folken;

026:006 och dess döttrar på fastlandet

skola dräpas med svärd.

De skola förnimma

att jag är HERREN.

026:007 Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag vill låta Nebukadressar,

konungen i Babel, konungarnas konung, komma norrifrån över

Tyrus, med hästar och vagnar och ryttare och med en stor hop

folk.

026:008 Dina döttrar på fastlandet

skall han dräpa med svärd;

han skall bygga en belägringsmur mot dig

och kasta upp mot dig en vall

och resa ett sköldtak mot dig.

026:009 Sin murbräckas stötar

skall han rikta mot dina murar

och skall med sina krigsredskap

bryta ned dina torn.

026:010 Hans hästar äro så många

att dammet skall överhölja dig.

Vid dånet av hans ryttare

och av hans hjuldon och vagnar

skola dina murar darra,

när han drager in genom dina portar,

såsom man drager in

i en erövrad stad.

026:011 Med sina hästars hovar

skall han trampa sönder alla dina gator;

ditt folk skall han dräpa med svärd,

och dina stolta stoder

skola störta till jorden.

026:012 Man skall röva dina skatter

och plundra dina handelsvaror;

man skall riva dina murar

och bryta ned dina sköna hus;

och stenarna, trävirket och gruset

skall man kasta i havet.

026:013 Jag skall göra slut på dina sångers buller,

och man skall icke mer höra

klangen av dina harpor.

026:014 Ja, jag skall göra dig till en kal klippa

en torkplats för fisknät skall du bliva;

aldrig mer skall du varda uppbyggd.

Ty jag, HERREN, har talat,

säger Herren, HERREN.

026:015 Så säger Herren, HERREN till Tyrus:

Sannerligen, vid dånet av ditt fall,

när de slagna jämra sig,

vid det att man dräper och mördar i dig,

skola havsländerna bäva.

026:016 Och alla hövdingar vid havet

skola stiga ned från sina troner,

de skola lägga bort sina mantlar

och taga av sig sina brokigt vävda kläder;

förskräckelse bliver deras klädnad,

och nere på jorden skola de sitta;

deras förskräckelse varder ständigt ny,

och de häpna över ditt öde.

026:017 De stämma upp en klagosång över dig

och säga om dig:

Huru har du icke blivit förstörd, du havsfolkens tillhåll,

du högtprisade stad,

du som var så mäktig på havet,

där du låg med dina invånare,

vilka fyllde människorna med skräck

för alla som bodde i dig!

026:018 Nu förskräckas havsländerna

på ditt falls dag,

och öarna i havet

förfäras vid din undergång.