Joahas levde.
013:023 Men HERREN blev dem nådig och förbarmade sig över dem och vände
sig till dem, för det förbunds skull som han hade slutit med
Abraham, Isak och Jakob; ty han ville icke fördärva dem, och han
hade ännu icke kastat dem bort ifrån sitt ansikte.
013:024 Och Hasael, konungen i Aram, dog, och hans son Ben-Hadad blev
konung efter honom.
013:025 Då tog Joas, Joahas' son, tillbaka från Ben-Hadad, Hasaels son,
de städer som denne i krig hade tagit ifrån hans fader
Joahas. Tre gånger slog Joas honom och återtog så Israels
städer.
014:001 I Joas', Joahas' sons, Israels konungs, andra regeringsår blev
Amasja, Joas' son, konung i Juda.
014:002 Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddin, från
Jerusalem.
014:003 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke såsom hans
fader David; men han gjorde i allt såsom hans fader Joas hade
gjort.
014:004 Offerhöjderna blevo likväl icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
014:005 Och sedan konungadömet hade blivit befäst i hans hand, lät han
dräpa dem av sina tjänare, som hade dräpt hans fader, konungen.
014:006 Men mördarnas barn dödade han icke, i enlighet med vad
föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
»Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull, och barnen
skola icke dödas för sina föräldrars skull, utan var och en
skall dö genom sin egen synd.»
014:007 Han slog edoméerna i Saltdalen, tio tusen man, och intog Sela
med strid och gav det namnet Jokteel, såsom det heter ännu i
dag.
014:008 Därefter skickade Amasja sändebud till Joas, son till Joahas,
son till Jehu, Israels konung, och lät säga: »Kom, låt oss
drabba samman med varandra.»
014:009 Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och
lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern
på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till
hustru.' Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över
törnbusken och trampade ned den.
014:010 Du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig i ditt hjärta.
Men låt dig nöja med den äran, och stanna hemma. Varför utmanar
du olyckan, dig själv och Juda med dig till fall?»
014:011 Men Amasja ville icke höra härpå, och Joas, Israels konung, drog
då upp, och de drabbade samman med varandra, han och Amasja,
Juda konung, vid det Bet-Semes som hör till Juda.
014:012 Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en
till sin hydda.
014:013 Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Ahasja, blev
tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och när de
kommo till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av Jerusalems mur
vid Efraimsporten, och därifrån ända till Hörnporten, fyra
hundra alnar.
014:014 Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i
HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar, därtill ock
gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.
014:015 Vad nu mer är att säga om Joas, om vad han gjorde och om hans
bedrifter och om hans krig mot Amasja, Juda konung, det finnes
upptecknat i Israels konungars krönika.
014:016 Och Joas gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Samaria, hos Israels konungar. Och hans son Jerobeam blev konung
efter honom.
014:017 Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter
Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.
014:018 Vad nu mer är att säga om Amasja, det finnes upptecknat i Juda
konungars krönika.
014:019 Och en sammansvärjning anstiftades mot honom i Jerusalem, så att
han måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis,
och dessa dödade honom där.
014:020 Sedan förde man honom därifrån på hästar; och han blev begraven
i Jerusalem hos sina fäder i Davids stad.
014:021 Och allt folket i Juda tog Asarja som då var sexton år gammal,
och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.
014:022 Det var han som befäste Elat; ock han lade det åter under Juda,
sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.
014:023 I Amasjas, Joas' sons, Juda konungs, femtonde regeringsår blev
Jerobeam, Joas' son, konung över Israel i Samaria och regerade i
fyrtioett år.
014:024 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från
någon av de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
hade kommit Israel att synda.
014:025 Han återvann Israels område, från det ställe där vägen går till
Hamat ända till Hedmarkshavet, i enlighet med det ord som
HERREN, Israels Gud, hade talat genom sin tjänare profeten Jona,
Amittais son, från Gat-Hahefer.
014:026 Ty HERREN såg att Israels betryck var mycket svårt, och att det
var ute med alla och envar, och att Israel icke hade någon
hjälpare.
014:027 Och HERREN hade ännu icke beslutit att utplåna Israels namn
under himmelen; därför frälste han dem genom Jerobeam, Joas'
son.
014:028 Vad nu mer är att säga om Jerobeam, om allt vad han gjorde och
om hans bedrifter och hans krig, så ock om huru han åt Israel
återvann den del av Damaskus och Hamat, som en gång hade
tillhört Juda, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
014:029 Och Jerobeam gick till vila hos sina fäder, Israels
konungar. Och hans son Sakarja blev konung efter honom.
015:001 I Jerobeams, Israels konungs, tjugusjunde regeringsår blev
Asarja, Amasjas son, konung i Juda.
015:002 Han var sexton år gammal, när han blev konung, och han regerade
femtiotvå år i Jerusalem. Hans moder hette Jekolja, från
Jerusalem.
015:003 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader Amasja hade gjort.
015:004 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
015:005 Men HERREN hemsökte konungen, så att han blev spetälsk för hela
sitt liv; och han bodde sedan i ett särskilt hus. Jotam,
konungens son, förestod då hans hus och dömde folket i landet.
015:006 Vad nu mer är att säga om Asarja och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
015:007 Och Asarja gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
hos hans fäder i Davids stad. Och hans son Jotam blev konung
efter honom.
015:008 I Asarjas, Juda konungs, trettioåttonde regeringsår blev
Sakarja, Jerobeams son, konung över Israel i Samaria och
regerade i sex månader.
015:009 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fäder hade
gjort; han avstod icke från de Jerobeams, Nebats sons, synder
genom vilka denne hade kommit Israel att synda.
015:010 Och Sallum, Jabes' son, anstiftade en sammansvärjning mot honom
och slog honom till döds i folkets åsyn, och blev så konung i
hans ställe
015:011 Vad nu mer är att säga om Sakarja, det finnes upptecknat i
Israels konungars krönika.
015:012 Så, uppfylldes det ord som HERREN, hade talat till Jehu, när han
sade: »Dina söner till fjärde led skola sitta på Israels tron.»
Det skedde så.
015:013 Sallum, Jabes' son, blev konung i Ussias, Juda konungs,
trettionionde regeringsår, och han regerade en månads tid i
Samaria.
015:014 Men då drog Menahem, Gadis son, upp från Tirsa och kom till
Samaria och slog Sallum, Jabes' son, till döds i Samaria, och
blev så konung i hans ställe
015:015 Vad nu mer är att säga om Sallum och om den sammansvärjning han
anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
015:016 Vid den tiden förhärjade Menahem Tifsa med allt vad därinne var,
så ock hela dess område, från Tirsa; ty staden hade icke öppnat
portarna, därför härjade han den, och alla dess havande kvinnor
lät han upprista.
015:017 I Asarjas, Juda konungs, trettionionde regeringsår blev Menahem,
Gadis son, konung över Israel och regerade i tio år, i Samaria.
015:018 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke, så länge
han levde, från de Jerobeams Nebats sons, synder genom vilka
denne hade kommit Israel att synda.
015:019 Och Pul, konungen i Assyrien, föll in i landet; då gav Menahem
åt Pul tusen talenter silver, för att han skulle understödja
honom och befästa konungadömet i hans hand.
015:020 Och de penningar som Menahem skulle giva åt konungen i Assyrien
tog han ut genom att lägga skatt på alla rika män i Israel, en
skatt av femtio siklar silver på var och en. Så vände då
konungen i Assyrien tillbaka och stannade icke där i landet.
015:021 Vad nu mer är att säga om Menahem och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
015:022 Och Menahem gick till vila hos sina fäder. Och hans son Pekaja
blev konung efter honom.
015:023 I Asarjas, Juda konungs, femtionde regeringsår blev Pekaja,
Menahems son, konung över Israel i Samaria och regerade i två
år.
015:024 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från de
Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
Israel att synda.
015:025 Och Peka, Remaljas son, hans livkämpe, anstiftade en
sammansvärjning mot honom och dräpte honom i Samaria, i
konungshusets palatsbyggnad, han tillika med Argob och Arje;
därvid hade han med sig femtio gileaditer. Så dödade han honom
och blev konung i hans ställe.
015:026 Vad nu mer är att säga om Pekaja och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
015:027 I Asarjas, Juda konungs, femtioandra regeringsår blev Peka,
Remaljas son, konung över Israel i Samaria och regerade i tjugu
år.
015:028 Han gjorde vad ont var i HERRENS Ögon; han avstod icke från de
Jerobeams; Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
Israel att synda.
015:029 I Pekas, Israels konungs, tid kom Tiglat-Pileser, konungen i
Assyrien, och intog Ijon, Abel-Bet-Maaka, Janoa, Kedes, Hasor,
Gilead och Galileen, hela Naftali land, och förde folket bort
till Assyrien.
015:030 Och Hosea, Elas son, anstiftade en sammansvärjning mot Peka,
Remaljas son, och slog honom till döds och blev så konung i hans
ställe, i Jotams, Ussias sons, tjugonde regeringsår.
015:031 Vad nu mer är att säga om Peka och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
015:032 I Pekas, Remaljas sons, Israels konungs, andra regeringsår blev
Jotam, Ussias son, konung i Juda.
015:033 Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade sexton år i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Sadoks
dotter.
015:034 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon; han gjorde alldeles
såsom hans fader Ussia hade gjort.
015:035 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna. Han byggde
Övre porten till HERRENS hus.
015:036 Vad nu mer är att säga om Jotam, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika.
015:037 Vid den tiden begynte HERREN att låta Juda hemsökas av Resin,
konungen i Aram, och av Peka, Remaljas son.
015:038 Och Jotam gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Ahas blev
konung efter honom.
016:001 I Pekas, Remaljas sons, sjuttonde regeringsår blev Ahas, Jotams
son, konung i Juda.
016:002 Tjugu år gammal var Ahas, när han blev konung, och han regerade
sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS,
sin Guds, ögon, såsom hans fader David,
016:003 utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock sin son
gå genom eld, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN
hade fördrivit för Israels barn.
016:004 Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och
kullarna och under alla gröna träd.
016:005 På den tiden drogo Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas
son, Israels konung, upp för att erövra Jerusalem; och de
inneslöto Ahas, men kunde icke erövra staden.
016:006 Vid samma tid återvann Resin, konungen i Aram, Elat åt Aram och
jagade Juda män bort ifrån Elot. Därefter kommo araméerna till
Elat och bosatte sig där, och där bo de ännu i dag.
016:007 Men Ahas skickade sändebud till Tiglat-Pileser, konungen i
Assyrien, och lät säga: »Jag är din tjänare och din son. Drag
hitupp och fräls mig från Arams konung och från Israels konung,
ty de hava överfallit mig.»
016:008 Och Ahas tog det silver och guld som fanns i HERRENS hus och i
konungshusets skattkamrar, och sände det såsom skänk till
konungen i Assyrien.
016:009 Och konungen i Assyrien lyssnade till honom: konungen i Assyrien
drog upp mot Damaskus och intog det och förde bort folket till
Kir och dödade Resin.
016:010 Sedan for konung Ahas till Damaskus för att där möta
Tiglat-Pileser, konungen i Assyrien. Och när konung Ahas fick se
altaret i Damaskus, sände han till prästen Uria en avteckning av
altaret och en mönsterbild till ett sådant, alldeles såsom det
var gjort.
016:011 Sedan byggde prästen Uria altaret; alldeles efter den föreskrift
som konung Ahas hade sänt till honom från Damaskus gjorde
prästen Uria det färdigt, till dess konung Ahas kom tillbaka
från Damaskus.
016:012 När så konungen efter sin hemkomst från Damaskus fick se
altaret, trädde han fram till altaret och steg upp till det.
016:013 Därefter förbrände han sitt brännoffer och sitt spisoffer och
utgöt sitt drickoffer; och blodet av det tackoffer som han
offrade stänkte han på altaret.
016:014 Men kopparaltaret, som stod inför HERRENS ansikte, flyttade han
undan från husets framsida, från platsen mellan det nya altaret
och HERRENS hus, och ställde det på norra sidan om detta altare.
016:015 Och konung Ahas bjöd prästen Uria och sade: »På det stora
altaret skall du förbränna morgonens brännoffer och aftonens
spisoffer, ävensom konungens brännoffer jämte hans spisoffer,
så ock brännoffer, spisoffer och drickoffer för allt folket i
landet; och allt blodet, såväl av brännoffer som av slaktoffer,
skall du stänka därpå. Men vad Jag skall göra med kopparaltaret,
det vill jag närmare betänka.»
016:016 Och prästen Uria gjorde alldeles såsom konung Ahas bjöd honom.
016:017 Konung Ahas lösbröt ock sidolisterna på bäckenställen och tog
bort bäckenet från dem; och havet lyfte han ned från
kopparoxarna som stodo därunder och ställde det på ett stengolv.
016:018 Och den täckta sabbatsgången som man hade byggt vid huset, så
ock konungens yttre ingångsväg, förlade han inom HERRENS hus,
för den assyriske konungens skull.
016:019 Vad nu mer är att säga om Ahas, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika.
016:020 Och Ahab gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Och hans son Hiskia blev konung efter
honom.
017:001 I Ahas', Juda konungs, tolfte regeringsår blev Hosea, Elas son,
konung i Samaria över Israel och regerade i nio år.
017:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS; ögon, dock icke såsom de
israelitiska konungar som hade varit före honom
017:003 Mot honom drog den assyriske konungen Salmaneser upp; och Hosea
måste bliva honom underdånig och giva honom skänker.
017:004 Men sedan märkte konungen i Assyrien att Hosea förehade
stämplingar, i det att han skickade sändebud till So, konungen i
Egypten och icke, såsom förut, vart år sände skänker till
konungen i Assyrien Då lät konungen i Assyrien spärra in honom
och hålla honom bunden i fängelse.
017:005 Ty konungen i Assyrien drog upp och angrep hela landet, och drog
upp mot Samaria och belägrade det i tre år.
017:006 I Hoseas nionde regeringsår intog konungen i Assyrien Samaria
och förde Israel bort till Assyrien och lät dem bo i Hala och
vid Habor--en ström i Gosan--och i Mediens städer.
017:007 Israels barn hade ju syndat mot HERREN, sin Gud, honom som hade
fört dem upp ur Egyptens land, undan Faraos, den egyptiske
konungens, hand, och de hade fruktat andra gudar.
017:008 De hade ock vandrat efter de folks stadgar, som HERREN hade
fördrivit för Israels barn, och efter de stadgar som Israels
konungar hade uppgjort.
017:009 Ja, Israels barn hade bedrivit otillbörliga ting mot HERREN, sin
Gud; de hade byggt sig offerhöjder på alla sina boningsorter,
vid väktartornen såväl som i de befästa städerna.
017:010 De hade rest stoder och Aseror åt sig på alla höga kullar och
under alla gröna träd.
017:011 Där hade de på alla offerhöjder tänt offereld, likasom de folk
som HERREN hade drivit bort för dem, och hade gjort onda ting,
så att de förtörnade HERREN.
017:012 De hade tjänat de eländiga avgudarna, fastän HERREN hade sagt
till dem: »I skolen icke göra så.
017:013 Och HERREN hade varnat både Israel och Juda genom alla sina
profeter och siare och sagt: »Vänden om från edra onda vägar och
hållen mina bud och stadgar--efter hela den lag som jag gav
edra fäder--så ock vad jag har låtit säga eder genom mina
tjänare profeterna.»
017:014 Men de ville icke höra, utan voro hårdnackade såsom deras fäder,
vilka icke trodde på HERREN, sin Gud.
017:015 De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit
med deras fäder, och de förordningar som han hade givit dem, och
följde efter fåfängliga avgudar och bedrevo fåfänglighet,
likasom de folk som voro omkring dem, fastän HERREN hade
förbjudit dem att göra såsom dessa.
017:016 De övergåvo HERRENS, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna
beläten, två kalvar; de gjorde sig ock Aseror och tillbådo
himmelens hela härskara och tjänade Baal.
017:017 Och de läto sina söner och döttrar gå genom eld och befattade
sig med spådom och övade trolldom de sålde sig till att göra vad
ont var i HERRENS ögon och förtörnade honom därmed.
017:018 Därför blev ock HERREN mycket vred på Israel och försköt dem
från sitt ansikte, så att icke något annat blev kvar än Juda
stam allena.
017:019 Dock höll icke heller Juda HERRENS, sin Guds, bud, utan vandrade
efter de stadgar som Israel hade uppgjort.
017:020 Så förkastade då HERREN all Israels säd och tuktade dem och gav
dem i plundrares hand, till dess att han kastade dem bort ifrån
sitt ansikte.
017:021 Ty när han hade ryckt Israel från Davids hus och de hade gjort
Jerobeam, Nebats son, till konung, förförde Jerobeam Israel till
att avfalla från HERREN och kom dem att begå en stor synd.
017:022 Och Israels barn vandrade i alla de synder son Jerobeam hade
gjort; de avstodo icke från dem.
017:023 Men till slut försköt HERREN Israel från sitt ansikte, såsom har
hade hotat genom alla sina tjänare profeterna. Så blev Israel;
bortfört från sitt land till Assyrien, där de äro ännu i dag.
017:024 Och konungen i Assyrien lät folk komma från Babel, Kuta, Ava,
Hamat och Sefarvaim och bosätta sig i Samariens städer, i
Israels barns ställe. Så togo då dessa Samarien i besittning och
bosatte sig i dess städer.
017:025 Men då de under den första tiden av sin vistelse där icke
fruktade HERREN, sände HERREN bland dem lejon, som anställde
förödelse bland dem.
017:026 Och man omtalade detta för konungen i Assyrien och sade: »De
folk som du har fört bort och låtit bosätta sig i Samariens
städer veta icke huru landets Gud skall dyrkas därför har han
sänt lejon ibland dem, och dessa döda dem nu, eftersom de icke
veta huru landets Gud skall dyrkas.»
017:027 Då bjöd konungen i Assyrien och sade: »Låten en av de präster
som I haven fört bort därifrån fara dit; må de fara dit och
bosätta sig där. Och må han lära dem huru landets Gud skall
dyrkas.»
017:028 Så kom då en av de präster som: de hade fört bort ifrån Samarien
och bosatte sig i Betel; och han lärde dem huru de skulle frukta
HERREN.
017:029 Väl gjorde sig vart folk sin egen gud och ställde upp denne i de
offerhöjdshus som samariterna hade uppbyggt, vart folk för sig,
i de städer där det bodde.
017:030 Folket ifrån Babel gjorde sig en Suckot-Benot, folket ifrån Kut
gjorde sig en Nergal, och folket ifrån Hamat gjorde sig en
Asima;
017:031 aviterna gjorde sig en Nibhas och en Tartak, och sefarviterna
brände upp sina barn i eld åt Adrammelek och Anammelek,
Sefarvaims gudar.
017:032 Men de fruktade också HERREN. Och de gjorde män ur sin egen
krets till offerhöjdspräster åt sig, och dessa offrade åt dem i
offerhöjdshusen.
017:033 Så fruktade de visserligen HERREN, men de tjänade därjämte sina
egna gudar, på samma sätt som de folk ifrån vilka man hade fört
bort dem.
017:034 Ännu i dag göra de likasom förut: de frukta icke HERREN och göra
icke efter de stadgar och den rätt som de hava fått, icke efter
den lag och de bud som HERREN har givit Jakobs barn, den mans åt
vilken han gav namnet Israel.
017:035 Ty HERREN slöt ett förbund med dem och bjöd dem och sade: »I
skolen icke frukta andra gudar, ej heller tillbedja dem eller
tjäna dem eller offra åt dem.
017:036 Nej, HERREN allena, som förde eder upp ur Egyptens land med stor
makt och uträckt arm, honom skolen I frukta, honom skolen I
tillbedja och åt honom skolen I offra.
017:037 Och de stadgar och rätter, den lag och de bud som han har
föreskrivit eder, dem skolen I hålla och göra i all tid; men I
skolen icke frukta andra gudar.
017:038 Det förbund som jag har slutit med eder skolen I icke förgäta; I
skolen icke frukta andra gudar.
017:039 Allenast HERREN, eder Gud, skolen I frukta, så skall han rädda
eder ur alla edra fienders hand.»
017:040 Men de ville icke höra härpå, utan gjorde likasom förut.
017:041 Så fruktade då dessa folk HERREN, men tjänade därjämte sina
beläten. Också deras barn och deras barnbarn göra ännu i dag
såsom deras fäder gjorde.
018:001 I Hoseas, Elas sons, Israels konungs, tredje regeringsår blev
Hiskia, Ahas' son, konung i Juda.
018:002 Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abi, Sakarjas
dotter.
018:003 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader David hade gjort.
018:004 Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ned
Aseran. Han krossade ock den kopparorm som Mose hade gjort; ty
ända till denna tid hade Israels barn tänt offereld åt
denne. Man kallade honom Nehustan.
018:005 På HERREN, Israels Gud, förtröstade han, så att ingen var honom
lik bland alla Juda konungar efter honom, ej heller bland dem
som hade varit före honom.
018:006 Han höll sig till HERREN och vek icke av ifrån honom, utan höll
hans bud, dem som HERREN hade givit Mose.
018:007 Och HERREN var med honom, så att han hade framgång i allt vad
han företog sig. Han avföll från konungen i Assyrien och
upphörde att vara honom underdånig.
018:008 Han slog ock filistéerna och intog deras land ända till Gasa med
dess område, såväl väktartorn som befästa städer.
018:009 I konung Hiskias fjärde regeringsår, som var Hoseas, Elas sons,
Israels konungs, sjunde regeringsår, drog Salmaneser, konungen i
Assyrien, upp mot Samaria och belägrade det.
018:010 Och de intogo det efter tre år, i Hiskias sjätte regeringsår;
under detta år, som var Hoseas, Israels konungs, nionde
regeringsår, blev Samaria intaget.
018:011 Och konungen i Assyrien förde Israel bort till Assyrien och
förflyttade dem till Hala och till Habor, en ström i Gosan, och
till Mediens städer--
018:012 detta därför att de icke hörde HERRENS, sin Guds, röst, utan
överträdde hans förbund, allt vad HERRENS tjänare Mose hade
bjudit; de ville varken höra eller göra det.
018:013 Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår drog Sanherib,
konungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda
och intog dem.
018:014 Då sände Hiskia, Juda konung, till Assyriens konung i Lakis och
lät säga: »Jag har försyndat mig; vänd om och lämna mig i fred.
Vad du lägger på mig vill jag bära.» Då ålade konungen i
Assyrien Hiskia, Juda konung, att betala tre hundra talenter
silver och trettio talenter guld.
018:015 Och Hiskia gav ut alla de penningar som funnos i HERRENS hus och
i konungshusets skattkamrar.
018:016 Vid detta tillfälle lösbröt ock Hiskia från dörrarna till
HERRENS tempel och från dörrposterna den beläggning som Hiskia,
Juda konung, hade överdragit dem med, och gav detta åt konungen
i Assyrien.
018:017 Men konungen i Assyrien sände från Lakis åstad Tartan, Rab-Saris
och Rab-Sake med en stor här mot konung Hiskia i
Jerusalem. Dessa drogo då upp och kommo till Jerusalem; och när
de hade dragit ditupp och kommit fram, stannade de vid Övre
dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet.
018:018 Och de begärde att få tala med konungen. Då gingo
överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och
kansleren Joa, Asafs son, ut till dem.
018:019 Och Rab-Sake sade till dem: »Sägen till Hiskia: Så säger den
store konungen, konungen i Assyrien: Vad är det för en
förtröstan som du nu har hängivit dig åt?
018:020 Du menar väl att allenast munväder behövs för att veta råd och
hava makt att föra krig. På vem förtröstar du då, eftersom du
har satt dig upp mot mig?
018:021 Du förtröstar val nu på den bräckta rörstaven Egypten, men se,
när någon stöder sig på den, går den in i hans hand och
genomborrar den. Ty sådan är Farao, konungen i Egypten, för
alla som förtrösta på honom.
018:022 Eller sägen I kanhända till mig: 'Vi förtrösta på HERREN, vår
Gud'? Var det då icke hans offerhöjder och altaren Hiskia
avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: 'Inför detta
altare skolen I tillbedja, har i Jerusalem'?
018:023 Men ingå nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill
giva dig två tusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till
dem.
018:024 Huru skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av
min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till
Egypten, i hopp om att så få vagnar och ryttare!
018:025 Menar du då att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till detta
ställe för att fördärva det? Nej, det är HERREN som har sagt
till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det.»
018:026 Då sade Eljakim, Hilkias son, och Sebna och Joa till Rab-Sake:
»Tala till dina tjänare på arameiska, ty vi förstå det språket,
och tala icke med oss på judiska inför folket som står på
muren.»
018:027 Men Rab-Sake svarade dem: »Är det då till din herre och till dig
som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det icke
fastmer till de män som sitta på muren, och som jämte eder skola
nödgas äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten?»
018:028 Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade med hög röst på
judiska och talade och sade: »Hören den store konungens, den
assyriske konungens, ord.
018:029 Så säger konungen: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår
icke rädda eder ur min hand
018:030 Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på HERREN,
därmed att han säger: 'HERREN skall förvisso rädda oss, och
denna stad skall icke bliva given i den assyriske konungens
hand.'
018:031 Hören icke på Hiskia. Ty så säger konungen i Assyrien: Gören upp
i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var och
en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och en
ur sin brunn,
018:032 till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt
edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och
vingårdar, ett land med ädla olivträd och honung; så skolen I få
leva och icke dö. Men hören icke på Hiskia; ty han vill förleda
eder, när han säger: 'HERREN skall rädda oss.'
018:033 Har väl någon av de andra folkens gudar någonsin räddat sitt
land ur den assyriske konungens hand?
018:034 Var äro Hamats och Arpads gudar? Var äro Sefarvaims, Henas och
Ivas gudar? Eller hava de räddat Samaria ur min hand?
018:035 Vilken bland andra länders alla gudar har väl räddat sitt land
ur min hand, eftersom I menen att HERREN skall rädda Jerusalem
ur min hand?»
018:036 Men folket teg och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade
så bjudit och sagt: »Svaren honom icke.»
018:037 Och överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna
och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med sönderrivna
kläder och berättade för honom vad Rab-Sake hade sagt.
019:001 Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och
höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus.
019:002 Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste
bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten
Jesaja, Amos' son.
019:003 Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och
smälekens dag är denna dag, ty fostren hava väl kommit fram till
födseln, men kraft att föda finnes icke.
019:004 Kanhända skall HERREN, din Gud, höra alla Rab-Sakes ord, med
vilka hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att
smäda den levande Guden, så att han straffar honom för dessa
ord, som han, HERREN, din Gud, har hört. Så bed nu en bön för
den kvarleva som ännu finnes.»
019:005 När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja,
019:006 sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så
säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem med
vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig.
019:007 Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han, på
grund av ett rykte som han skall få höra, vänder tillbaka till
sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget
land.
019:008 Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen
upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört att han hade
brutit upp från Lakis.
019:009 Men när Sanherib fick höra säga om Tirhaka, konungen i Etiopien,
att denne hade dragit ut för att strida mot honom, skickade han
åter sändebud till Hiskia och sade:
019:010 »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud,
som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker:
'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens
hand.'
019:011 Du har nu hört vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla
andra länder, huru de hava givit dem till spillo. Och du skulle
nu bliva räddad!
019:012 Hava väl de folk som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef
och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar?
019:013 Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över
Sefarvaims stad, över Hena och Iva?»
019:014 När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick
han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför
HERRENS ansikte.
019:015 Och Hiskia bad inför HERRENS ansikte och sade: »HERRE, Israels
Gud, du som tronar på keruberna, du allena är Gud, den som råder
över alla riken på jorden; du har gjort himmel och jord.
019:016 HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och
se. Ja, hör Sanheribs ord, det budskap varmed han har smädat den
levande Guden.
019:017 Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött folken
och deras land.
019:018 Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga
gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde
de förgöra dem.
019:019 Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla
riken på jorden förnimma att du, HERRE, allena är Gud.»
019:020 Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och låt säga: »Så
säger HERREN, Israels Gud: Det varom du har bett mig angående
Sanherib, konungen i Assyrien, det har jag hört.
019:021 Så är nu detta det ord som HERREN har talat om honom:
Hon föraktar dig och bespottar dig,
jungfrun dottern Sion;
hon skakar huvudet efter dig, dottern Jerusalem.
019:022 vem har du smädat och hädat,
och mot vem har du upphävt din röst?
Alltför högt har du upplyft dina ögon--
Ja, mot Israels Helige.
019:023 Genom dina sändebud smädade du Herren,
när du sade: 'Med mina många vagnar
drog jag upp på bergens höjder,
längst upp på Libanon;
jag högg ned dess höga cedrar
och väldiga cypresser;
jag trängde fram till dess innersta gömslen,
dess frodigaste skog;
019:024 jag grävde brunnar och drack ut
främmande vatten,
och med min fot uttorkade jag
alla Egyptens strömmar.'
019:025 Har du icke hört att jag för länge sedan
beredde detta?
Av ålder bestämde jag ju så;
och nu har jag fört det fram:
du fick makt att ödelägga befästa städer
till grusade stenhopar.
019:026 Deras invånare blevo maktlösa,
de förfärades och stodo med skam.
Det gick dem såsom gräset på marken
och gröna örter,
såsom det som växer på taken,
och säd som förbrännes,
förrän strået har vuxit upp.
019:027 Om du sitter eller går ut
eller går in, så vet jag det,
och huru du rasar mot mig.
019:028 Men då du nu så rasar mot mig,
och då ditt övermod har nått till mina öron,
skall jag sätta min krok i din näsa
och mitt betsel i din mun
och föra dig tillbaka samma väg
som du har kommit på.
019:029 Och detta skall för dig vara tecknet: man skall detta år äta vad
som växer upp av spillsäd, och nästa år självvuxen säd; men det
tredje året skolen I få så och skörda och plantera vingårdar och
äta deras frukt.
019:030 Och den räddade skara av Juda hus, som bliver kvar, skall åter
skjuta rot nedtill och bära frukt upptill.
019:031 Ty från Jerusalem skall utgå en kvarleva, en räddad skara från
Sions berg. HERRENS nitälskan skall göra detta.
019:032 Därför säger HERREN så om konungen i Assyrien:
Han skall icke komma in i denna stad
och icke skjuta någon pil ditin;
han skall icke mot den föra fram någon sköld
eller kasta upp någon vall mot den.
019:033 Samma väg han kom skall han vända tillbaka,
och in i denna stad skall han icke komma, säger HERREN.
019:034 Ty jag skall beskärma och frälsa denna stad
för min och min tjänare Davids skull.»
019:035 Och samma natt gick HERRENS ängel ut och slog i assyriernas
läger ett hundra åttiofem tusen man; och när man bittida
följande morgon kom ut, fick man se döda kroppar ligga där
överallt
019:036 Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka;
och han stannade sedan i Nineve.
019:037 Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han
dräpt med svärd av Adrammelek och Sareser; därefter flydde dessa
undan till Ararats land. Och hans son Esarhaddon blev konung
efter honom.
020:001 Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk; och profeten Jesaja, Amos'
son, kom till honom och sade till honom: »Så säger HERREN:
Beställ om ditt hus; ty du måste dö och skall icke tillfriskna.»
020:002 Då vände han sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN och
sade:
020:003 »Ack HERRE, tänk dock på huru jag har vandrat inför dig i trohet
och med hängivet hjärta och gjort vad gott är i dina ögon.» Och
Hiskia grät bitterligen.
020:004 Men innan Jesaja hade hunnit ut ur den inre staden, kom HERRENS
ord till honom; han sade:
020:005 »Vänd om och säg till Hiskia, fursten över mitt folk: Så säger
HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett
dina tårar. Se, jag vill göra dig frisk; i övermorgon skall du
få gå upp i HERRENS hus.
020:006 Och jag skall föröka din livstid med femton år; jag skall ock
rädda dig och denna stad ur den assyriske konungens hand. Ja,
jag skall beskärma denna stad, för min skull och för min tjänare
Davids skull.
020:007 Och Jesaja sade: »Hämten hit en fikonkaka.» Då hämtade man en
sådan och lade den på bulnaden. Och han tillfrisknade.
020:008 Och Hiskia sade till Jesaja: »Vad för ett tecken gives mig
därpå att HERREN skall göra mig frisk, så att jag i övermorgon
får gå upp i HERRENS hus?»
020:009 Jesaja svarade: »Detta skall för dig vara tecknet från HERREN
därpå att HERREN skall göra vad han har lovat: skuggan har gått
tio steg framåt; skall den nu gå tio steg tillbaka?»
020:010 Hiskia sade: »Det är lätt för skuggan att sträcka sig tio steg
framåt. Nej, låt skuggan gå tio steg tillbaka.»
020:011 Då ropade profeten Jesaja till HERREN, och han lät skuggan på
Ahas' solvisare gå tillbaka de tio steg som den redan hade lagt
till rygga.
020:012 Vid samma tid sände Berodak-Baladan, Baladans son, konungen i
Babel, brev och skänker till Hiskia, ty han hade sport att
Hiskia hade varit sjuk.
020:013 Och när Hiskia hade hört på dem, visade han dem hela sitt
förrådshus, sitt silver och guld, sina välluktande kryddor och
sina dyrbara oljor, och hela sitt tyghus och allt vad som fanns
i hans skattkamrar. Intet fanns i Hiskias hus eller eljest i
hans ägo, som han icke visade dem.
020:014 Men profeten Jesaja kom till konung Hiskia och sade till honom:
»Vad hava dessa män sagt, och varifrån hava de kommit till dig?»
Hiskia svarade: »De hava kommit ifrån fjärran land, ifrån
Babel.»
020:015 Han sade vidare: »Vad hava de sett i ditt hus?» Hiskia svarade:
»Allt som är i mitt hus hava de sett; intet finnes i mina
skattkamrar, som jag icke har visat dem.»
020:016 Då sade Jesaja till Hiskia: »Hör HERRENS ord:
020:017 Se, dagar skola komma, då allt som finnes i ditt hus, och som
dina fäder hava samlat ända till denna dag skall föras bort till
Babel; intet skall bliva kvar, säger HERREN.
020:018 Och söner till dig, de som skola utgå av dig, och som du skall
föda, dem skall man taga, och de skola bliva hovtjänare i den
babyloniske konungens palats.»
020:019 Hiskia sade till Jesaja: »Gott är det HERRENS ord som du har
talat.» Och han sade ytterligare: »Ja, om nu blott frid och
trygghet få råda i min tid.»
020:020 Vad nu mer är att säga om Hiskia och om alla hans bedrifter,
och om huru han anlade dammen och vattenledningen och ledde
vatten in i staden, det finnes upptecknat Juda konungars
krönika.
020:021 Och Hiskia gick till vila hos sina fäder. Och hans son Manasse
blev konung efter honom.
021:001 Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
regerade femtiofem år i Jerusalem. Hans moder hette Hefsi-Ba.
021:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
021:003 Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
förstört, och reste altaren åt Baal och gjorde en Asera, likasom
Ahab, Israels konung, hade gjort, och tillbad och tjänade
himmelens hela härskara.
021:004 Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
sagt: »Vid Jerusalem vill jag fästa mitt namn.»
021:005 Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
förgårdarna till HERRENS hus.
021:006 Han lät ock sin son gå genom eld och övade teckentyderi och
svartkonst och skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde
mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade
honom.
021:007 Och Aserabelätet som han hade låtit göra satte han i det hus om
vilket HERREN hade sagt till David och till hans son Salomo:
»Vid detta hus och vid Jerusalem som jag har utvalt bland alla
Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid
021:008 Och jag skall icke mer låta Israel vandra flyktig bort ifrån det
land som jag har givit åt deras fäder, om de allenast hålla och
göra allt vad jag har bjudit dem, och det alldeles efter den lag
som min tjänare Mose har givit dem.»
021:009 Men de lyssnade icke härtill, och Manasse förförde dem, så att
de gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för
Israels barn.
021:010 Då talade HERREN genom sina tjänare profeterna och sade:
021:011 »Eftersom Manasse, Juda konung, har bedrivit dessa styggelser
och så gjort mer ont, än allt vad amoréerna som voro före honom
hava gjort, så att han med sina eländiga avgudar har kommit
också Juda att synda,
021:012 därför säger HERREN, Israels Gud, så: 'Se, jag skall låta en
sådan olycka komma över Jerusalem och Juda, att det skall
genljuda i båda öronen på var och en som får höra det.
021:013 Och mot Jerusalem skall jag bruka det mätsnöre som jag
brukade mot Samaria, och det sänklod som jag brukade mot Ahabs
hus; och jag skall skölja Jerusalem tomt, såsom man sköljer ett
fat och, sedan man har sköljt det, vänder det upp och ned.
021:014 Och jag skall förskjuta kvarlevan av min arvedel och giva dem i
deras fienders hand, så att de skola bliva ett rov och ett byte
för alla sina fiender--
021:015 detta därför att de hava gjort vad ont är i mina ögon och
beständigt förtörnat mig, från den dag då deras fader drogo ut
ur Egypten ända till denna dag.'»
021:016 Därtill utgöt ock Manasse oskyldigt blod i så stor myckenhet,
att han därmed uppfyllde Jerusalem från den ena ändan till den
andra--detta förutom den särskilda syns genom vilken han kom
Juda att synda och göra vad ont var i HERRENS ögon.
021:017 Vad nu mer är att säga om Manasse och om allt vad han gjorde så
ock om den synd han begick det finnes upptecknat i Juda
konungars krönika.
021:018 Och Manasse gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
trädgården till sitt hus, i Ussas trädgård. Och hans son Amon
blev konung efter honom.
021:019 Amon var tjugutvå år gammal när han blev konung, och han
regerade två år i Jerusalem. Hans moder hette Mesullemet, Harus'
dotter, från Jotba.
021:020 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
hade gjort.
021:021 Han vandrade i allt på samma väg som hans fader hade vandrat,
och tjänade och tillbad de eländiga avgudar som hans fader hade
tjänat.
021:022 Han övergav HERREN, sina fäders Gud, och vandrade icke på
HERRENS väg.
021:023 Och Amons tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade konungen
hemma i hans hus.
021:024 Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
konung efter honom.
021:025 Vad nu mer är att säga om Amon, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika. Och man begrov honom i
hans grav i Ussas trädgård. Och hans son Josia blev konung efter
honom.
022:001 Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
trettioett år i Jerusalem. Hans moder hette Jedida, Adajas
dotter, från Boskat.
022:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade i allt på
sin fader Davids väg och vek icke av vare sig till höger eller
till vänster.
022:003 I sitt adertonde regeringsår sände konung Josia sekreteraren
Safan, son till Asalja, Mesullams son, åstad till HERRENS hus
och sade:
022:004 »Gå upp till översteprästen Hilkia, och bjud honom att göra i
ordning de penningar som hava influtit till HERRENS hus, sedan
de hava blivit insamlade ifrån folket av dem som hålla vakt vid
tröskeln.
022:005 Och han skall överlämna dem åt de män som förrätta arbete såsom
tillsyningsmän vid HERRENS hus, och dessa skola giva dem åt de
män som arbeta vid HERRENS hus, för att sätta i stånd vad som är
förfallet på huset,
022:006 nämligen åt timmermännen, byggningsmännen och murarna, så ock
till att inköpa trävirke och huggen sten för att sätta huset i
stånd.
022:007 Dock skall man icke hålla någon räkenskap med dem angående de
penningar som överlämnas åt dem, utan de skola få handla på
heder och tro.»
022:008 Och översteprästen Hilkia sade till sekreteraren Safan: »Jag har
funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt Safan,
och han läste den.
022:009 Därefter gick sekreteraren Safan in till konungen och avgav sin
berättelse inför konungen; han sade: »Dina tjänare hava tömt ut
de penningar som funnos i templet, och hava överlämnat dem åt de
män som förrätta arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus.»
022:010 Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
»Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste den
för konungen.
022:011 När konungen nu hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder.
022:012 Och konungen bjöd prästen Hilkia och Ahikam, Safans son, och
Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens
tjänare, och sade:
022:013 »Gån och frågen HERREN för mig och för folket, ja, för hela
Juda, angående det som står i denna bok som nu har blivit
funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är upptänd mot oss,
därför att våra fäder icke hava velat lyssna till denna boks ord
och icke hava gjort allt som är oss föreskrivet.
022:014 Då gingo prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Safan och Asaja till
profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
son till Tikva, Harhas' son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
staden. Och de talade med henne.
022:015 Då sade hon till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
den man som har sänt eder till mig:
022:016 Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
skall jag låta olycka komma, allt vad som står i den bok som
Juda konung har läst--
022:017 detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
verk. Min vrede skall upptändas mot denna plats och skall icke
bliva utsläckt.
022:018 Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
till honom skolen I säga så: Så säger HERRES, Israels Gud,
022:019 angående de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev
bevekt och du ödmjukade dig inför HERREN, när du hörde vad jag
har talat mot denna plats och mot dess invånare, nämligen att de
skola bliva ett föremål för häpnad och ett exempel som man
nämner, när man förbannar, och eftersom du rev sönder dina
kläder och grät inför mig, fördenskull har jag ock hört dig,
säger HERREN.
022:020 Därför vill jag samla dig till dina fäder, så att du får samlas
till dem i din grav med frid; och dina ögon skola slippa att se
all den olycka som jag skall låta komma över denna plats.» Och
de vände till baka till konungen med detta svar.
023:001 Då sände konungen åstad män som församlade till honom alla de
äldste i Juda och Jerusalem.
023:002 Och konungen gick upp i HERRENS hus, och alla Juda män och alla
Jerusalems invånare följde honom, också prästerna och
profeterna, ja, allt folket, ifrån den minste till den
störste. Och han läste upp för dem allt vad som stod i
förbundsboken, som hade blivit funnen i HERRENS hus
023:003 Och konungen trädde fram till pelaren och slöt inför HERRENS
ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt
hjärta och av all själ, och upprätthålla detta förbunds ord, dem
som voro skrivna i denna bok. Och allt folket trädde in i
förbundet.
023:004 Därefter bjöd konungen översteprästen Hilkia och prästerna näst
under honom, så ock dem som höllo vakt vid tröskeln, att de
skulle föra bort ur HERRENS tempel alla de redskap som voro
gjorda åt Baal och Aseran och åt himmelens hela härskara. Och
han lät bränna upp dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men
askan efter dem lät han föra till Betel.
023:005 Han avsatte ock de avgudapräster som Juda konungar hade
tillsatt, för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer
och runt omkring Jerusalem, så ock dem som tände offereld åt
Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himmelens
hela härskara.
023:006 Och han tog Aseran ur HERRENS hus och förde bort den utanför
Jerusalem till Kidrons dal, och brände upp den där i Kidrons
dal, han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den
allmänna begravningsplatsen.
023:007 Vidare rev han ned tempelbolarhusen som funnos i HERRENS hus,
dem i vilka kvinnor vävde tyg till tält åt Aseran.
023:008 Och han lät föra alla prästerna bort ifrån Juda städer och
orenade de offerhöjder där prästerna hade tänt offereld, från
Geba ända till Beer-Seba; och han bröt ned offerhöjderna vid
stadsportarna, både den som låg vid ingången till
stadshövitsmannen Josuas port och den som låg till vänster, när
man gick in genom stadsporten.
023:009 Dock fingo offerhöjdsprästerna icke stiga upp till HERRENS
altare i Jerusalem; de fingo allenast äta osyrat bröd ibland
sina bröder.
023:010 Han orenade ock Tofet i Hinnoms barns dal, för att ingen skulle
låta sin son eller dotter gå genom eld, till offer åt Molok.
023:011 Och han skaffade bort de hästar som Juda konungar hade invigt åt
solen och ställt upp så, att man icke kunde gå in i HERRENS hus,
vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim; och solens vagnar
brände han upp i eld.
023:012 Och altarna på taket över Ahas' sal, vilka Juda konungar hade
låtit göra, och de altaren som Manasse hade låtit göra på de
båda förgårdarna till HERRENS hus, dem bröt konungen ned; sedan
skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons
dal.
023:013 Och offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets
berg, vilka Salomo, Israels konung, hade byggt åt Astarte,
sidoniernas styggelse, åt Kemos, Moabs styggelse, och åt Milkom,
Ammons barns skändlighet, dem orenade konungen.
023:014 Han slog sönder stoderna och högg ned Aserorna; och platsen där
de hade stått fyllde han med människoben.
023:015 Också altaret i Betel, den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son,
hade byggt upp, han som kom Israel att synda, också detta altare
med offerhöjden bröt han ned; därefter brände han upp
offerhöjden och stötte sönder den till stoft och brände
tillika upp Aseran.
023:016 När då Josia såg sig om och fick se gravarna som voro där på
berget, sände han åstad och lät hämta benen ur gravarna och
brände upp dem på altaret och orenade det så--i enlighet med
det HERRENS ord som hade blivit förkunnat av gudsmannen som
förkunnade att detta skulle ske.
023:017 Och han frågade: »Vad är det för en vård som jag ser där?»
Folket i staden svarade honom: »Det är den gudsmans grav, som
kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske,
som du nu har gjort.»
023:018 Då sade han: »Låten honom vara; ingen må röra hans ben.» Så
lämnade man då hans ben i fred, och tillika benen av den profet
som hade kommit dit från Samarien.
023:019 Därjämte skaffade Josia bort alla de offerhöjdshus i Samariens
städer, som Israels konungar hade byggt upp, och med vilka de
hade kommit förtörnelse åstad; och han gjorde med dem alldeles
på samma sätt som han hade gjort i Betel.
023:020 Och alla offerhöjdspräster som funnos där slaktade han på
altarna och brände människoben ovanpå dem. Därefter vände han
tillbaka till Jerusalem.
023:021 Och konungen bjöd allt folket och sade: »Hållen HERRENS, eder
Guds, påskhögtid, såsom det är föreskrivet i denna förbundsbok.»
023:022 Ty en sådan påskhögtid hade icke blivit hållen sedan den tid då
domarna dömde Israel, icke under Israels konungars och Juda
konungars hela tid.
023:023 Först i konung Josias adertonde regeringsår hölls en sådan
HERRENS påskhögtid i Jerusalem.
023:024 Därjämte skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen,
husgudarna och de eländiga avgudarna, och alla styggelser som
voro att se i Juda land och i Jerusalem, på det att han skulle
upprätthålla lagens ord, dem som voro skrivna i den bok som
prästen Hilkia hade funnit i HERRENS hus.
023:025 Ingen konung lik honom hade funnits före honom, ingen som så av
allt sitt hjärta och av all sin själ och av all sin kraft hade
vänt sig till HERREN, i enlighet med Moses hela lag; och efter
honom uppstod ej heller någon som var honom lik.
023:026 Dock vände HERREN sig icke ifrån sin stora vredes glöd, då nu
hans vrede hade blivit upptänd mot Juda, för allt det varmed
Manasse hade förtörnat honom.
023:027 Och HERREN sade: »Också Juda vill jag förskjuta ifrån mitt
ansikte, likasom jag har förskjutit Israel; ja, jag vill
förkasta Jerusalem, denna stad som jag hade utvalt, så ock det
hus varom jag hade sagt: Mitt namn skall vara där.»
023:028 Vad nu mer är att säga om Josia och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
023:029 I hans tid drog Farao Neko, konungen i Egypten, upp mot konungen
i Assyrien, till floden Frat. Då tågade konung Josia emot honom,
men blev dödad av honom vid Megiddo, under första
sammandrabbningen.
023:030 Och hans tjänare förde hans döda kropp i en vagn bort ifrån
Megiddo till Jerusalem och begrovo honom i hans grav. Men folket
i landet tog Josias son Joahas och smorde honom och gjorde honom
till konung efter hans fader.
023:031 Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Hamutal,
Jeremias dotter, från Libna.
023:032 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder
hade gjort.
023:033 Och Farao Neko lät sätta honom i fängelse i Ribla i Hamats land
och gjorde så slut på hans regering i Jerusalem; och han pålade
landet en skatt av ett hundra talenter silver och en talent
guld.
023:034 Och Farao Neko gjorde Josias son Eljakim till konung i hans
fader Josias ställe och förändrade hans namn till Jojakim. Men
Joahas tog han med sig, och denne kom så till Egypten och dog
där.
023:035 Och Jojakim betalade ut silvret och guldet åt Farao; men han
måste skattlägga landet för att kunna utbetala dessa penningar
enligt Faraos befallning. Efter som var och en av folket i
landet blev uppskattad, indrevs från dem silvret och guldet, för
att sedan utbetalas åt Farao Neko.
023:036 Jojakim var tjugufem år gammal, när han blev konung; och han
regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Sebida, Pedajas
dotter, från Ruma.
023:037 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder
hade gjort.
024:001 I hans tid drog Nebukadnessar, konungen i Babel, upp, och
Jojakim blev honom underdånig och förblev så i tre år; men sedan
avföll han från honom.
024:002 Då sände HERREN över honom kaldéernas; araméernas, moabiternas
och Ammons barns härskaror; han sände dem över Juda för att
förgöra det--i enlighet med det ord som HERREN hade talat
genom sina tjänare profeterna.
024:003 Ja, det var efter HERRENS ord som detta kom över Juda, i det att
han försköt det från sitt ansikte för de synder Manasse hade
begått och för allt vad denne hade förövat,
024:004 jämväl för det oskyldiga blod som han utgöt, ty han uppfyllde
Jerusalem med oskyldigt blod; det ville HERREN icke förlåta.
024:005 Vad nu mer är att säga om Jojakim och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
024:006 Och Jojakim gick till vila hos sina fäder. Och hans son Jojakin
blev konung efter honom.
024:007 Därefter drog konungen i Egypten icke vidare ut ur sitt land, ty
konungen i Babel hade intagit allt som tillhörde konungen i
Egypten, från Egyptens bäck ända till floden Frat.»
024:008 Jojakin var aderton år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Nehusta,
Elnatans dotter, från Jerusalem.
024:009 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader
hade gjort.
024:010 På den tiden drogo den babyloniske konungen Nebukadnessars
tjänare upp till Jerusalem, och staden blev belägrad.
024:011 Och Nebukadnessar, konungen i Babel, kom till staden, medan hans
tjänare belägrade den.
024:012 Då gav sig Jojakin, Juda konung, åt konungen i Babel, med sin
moder och med sina tjänare, sina hövitsmän och hovmän; och
konungen i Babel tog honom så till fånga i sitt åttonde
regeringsår.
024:013 Och han förde bort därifrån alla skatter i HERRENS hus och
skatterna i konungshuset, han lösbröt ock beläggningen från alla
gyllene föremål som Salomo, Israels konung, hade låtit göra för
HERRENS tempel, detta i enlighet med vad HERREN hade hotat.
024:014 Och han förde bort i fångenskap hela Jerusalem, alla hövitsmän
och alla tappra stridsmän; tio tusen förde han bort, jämväl alla
timmermän och smeder. Inga andra lämnades kvar än de ringaste av
folket i landet.
024:015 Han förde Jojakin bort till Babel; därjämte förde han konungens
moder, konungens hustrur och hans hovmän samt de mäktige i
landet såsom fångar bort ifrån Jerusalem till Babel,
024:016 så ock alla stridsmännen, sju tusen, och timmermännen och
smederna, ett tusen, allasammans raska och krigsdugliga
män. Dessa fördes nu av den babyloniske konungen i fångenskap
till Babel.
024:017 Men konungen i Babel gjorde hans farbroder Mattanja till konung
i hans ställe och förändrade dennes namn till Sidkia.
024:018 Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremias
dotter, från Libna.
024:019 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim
hade gjort.
024:020 Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem
och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.
025:001 Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden; på tionde dagen
i månaden, kom Nebukadnessar, konungen i Babel, med hela sin här
till Jerusalem och belägrade det; och de byggde en belägringsmur
runt omkring det.
025:002 Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias
elfte regeringsår.
025:003 Men på nionde dagen i månaden var hungersnöden så stor i staden,
att mängden av folket icke hade något att äta.
025:004 Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde om natten
genom porten mellan de båda murarna (den port som ledde till den
kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo runt omkring staden;
och folket tog vägen åt Hedmarken till.
025:005 Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp honom på
Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom och
skingrat sig.
025:006 Och de grepo konungen och förde honom till den babyloniske
konungen i Ribla; där höll man rannsakning och dom med honom.
025:007 Och Sidkias barn slaktade man inför hans ögon, och på Sidkia
själv stack man ut ögonen; och man fängslade honom med
kopparfjättrar och förde honom till Babel.
025:008 I femte månaden, på sjunde dagen i månaden, detta i den
babyloniske konungen Nebukadnessars nittonde regeringsår, kom
den babyloniske konungens tjänare Nebusaradan, översten för
drabanterna, till Jerusalem.
025:009 Denne brände upp HERRENS hus och konungshuset: ja, alla hus i
Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i
eld.
025:010 Och murarna runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här av
kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig,
025:011 och återstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de
överlöpare som hade gått över till konungen i Babel, så ock den
övriga hopen, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna,
bort i fångenskap.
025:012 Men av de ringaste i landet lämnade översten för drabanterna
några kvar till vingårdsmän och åkermän.
025:013 Kopparpelarna i HERRENS hus, bäckenställen och kopparhavet i
HERRENS hus slogo kaldéerna sönder och förde kopparen till
Babel.
025:014 Och askkärlen, skovlarna, knivarna, skålarna och alla kopparkärl
som hade begagnats vid gudstjänsten togo de bort.
025:015 Likaledes tog översten för drabanterna bort fyrfaten och
offerskålarna, allt som var av rent guld eller av rent silver.
025:016 Vad angår de två pelarna, havet, som var allenast ett, och
bäckenställen, som Salomo hade låtit göra till HERRENS hus, så
kunde kopparen i alla dessa föremål icke vägas.
025:017 Aderton alnar hög var den ena pelaren, och ovanpå den var ett
pelarhuvud av koppar, och pelarhuvudet var tre alnar högt, och
ett nätverk och granatäpplen funnos på pelarhuvudet runt
omkring, alltsammans av koppar; och likadant var det på den
andra pelaren, över nätverket.
025:018 Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte
Sefanja, prästen näst under honom, så ock de tre som höllo vakt
vid tröskeln,
025:019 och från staden tog han en hovman, den som var anförare för
krigsfolket, och fem av konungens närmaste män, som påträffades
i staden, så ock sekreteraren, den härhövitsman som plägade
utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män
av landets folk, som påträffades i staden--
025:020 dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem
till den babyloniske konungen i Ribla.
025:021 Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land.
blev Juda bortfört från sitt land.
025:022 Men över det folk som blev kvar i Juda land, det folk som
Nebukadnessar, konungen i Babel, lät bliva kvar där, satte han
Gedalja, son till Ahikam, son till Safan.
025:023 När då alla krigshövitsmännen jämte sina män fingo höra att
konungen i Babel hade satt Gedalja över landet, kommo de till
Gedalja i Mispa, nämligen Ismael, Netanjas son, Johanan, Kareas
son, netofatiten Seraja, Tanhumets son, och Jaasanja,
maakatitens son, med sina män.
025:024 Och Gedalja gav dem och deras män sin ed och sade till dem:
»Frukten icke för kaldéernas tjänare. Stannen kvar i landet,
och tjänen konungen i Babel, så skall det gå eder väl.»
025:025 Men i sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till
Elisama, av konungslig börd, och hade med sig tio män, och de
slogo ihjäl Gedalja, så ock de judar och kaldéer som voro hos
honom i Mispa.
025:026 Då bröt allt folket upp, från den minste till den störste,
tillika med krigshövitsmännen, och begav sig till Egypten; ty de
fruktade för kaldéerna.
025:027 Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda konung, hade
blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden, på tjugusjunde
dagen i månaden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel--samma år
han blev konung--Jojakin, Juda konung, till nåder och befriade
honom ur fängelset;
025:028 Och han talade vänligt med honom och gav honom främsta platsen
bland de konungar som voro hos honom i Babel.
025:029 Han fick lägga av sin fångdräkt och beständigt äta vid hans bord,
så länge han levde.
025:030 Och ett ständigt underhåll gavs honom från konungen, visst för
var dag, så länge han levde.