Eljadas son, som hade flytt ifrån sin herre, Hadadeser, konungen
i Soba.
011:024 När David sedan anställde blodbadet ibland dem, samlade denne
folk omkring sig och blev hövitsman för en strövskara; dessa
drogo därefter till Damaskus och slogo sig ned där och gjorde
sig till herrar i Damaskus.
011:025 Denne var nu under Salomos hela livstid Israels motståndare och
gjorde det skada, han såväl som Hadad. Han avskydde Israel; och
han blev konung över Aram.
011:026 Och en av Salomos tjänare hette Jerobeam; han var son till
Nebat, en efraimit, från Sereda, och hans moder hette Seruga och
var änka. Denne reste sig upp mot konungen.
011:027 Orsaken varför han reste sig upp mot konungen var
följande. Salomo byggde då på Millo; han ville befästa det
blottade stället på sin fader Davids stad.
011:028 Nu var Jerobeam en dugande man; och då Salomo såg att den unge
mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom över allt det
arbete som ålåg Josefs hus.
011:029 Vid den tiden hände sig en gång att Jerobeam hade begivit sig ut
ur Jerusalem; då kom profeten Ahia från Silo emot honom på
vägen, där han gick klädd i en ny mantel; och de båda voro
ensamma på fältet.
011:030 Och Ahia fattade i den nya manteln som han hade på sig och
ryckte sönder den i tolv stycken.
011:031 Därefter sade han till Jerobeam: »Tag här tio stycken för
dig. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag vill rycka riket
ur Salomos hand och giva tio av stammarna åt dig;
011:032 den ena stammen skall han få behålla för min tjänare Davids
skull och för Jerusalems skull, den stads som jag har utvalt ur
alla Israels stammar.
011:033 Så skall ske, därför att de hava övergivit mig och tillbett
Astarte, sidoniernas gudinna, och Kemos, Moabs gud, och Milkom,
Ammons barns gud, och icke vandrat på mina vägar och icke gjort
vad rätt är i mina ögon, efter mina stadgar och rätter, såsom
hans fader David gjorde.
011:034 Dock skall jag icke taga ifrån honom själv det samlade riket,
utan jag vill låta honom förbliva furste, så länge han lever,
för min tjänare Davids skull, som jag utvalde, därför att han
höll mina bud och stadgar.
011:035 Men från hans son skall jag taga konungadömet och giva det åt
dig, nämligen de tio stammarna.
011:036 En stam skall jag giva åt hans son, så att min tjänare David
alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, den stad som
jag har utvalt åt mig, till att där fästa mitt namn.
011:037 Dig vill jag alltså taga och vill låta dig regera över allt vad
dig lyster; du skall bliva konung över Israel.
011:038 Om du nu hörsammar allt vad jag bjuder dig och vandrar på mina
vägar och gör vad rätt är i mina ögon, så att du håller mina
stadgar och bud, såsom min tjänare David gjorde, så skall jag
vara med dig och bygga åt dig ett hus som bliver beståndande,
såsom jag byggde ett hus åt David, och jag skall giva Israel åt
dig.--
011:039 Ja, för den sakens skull skall jag ödmjuka Davids säd, dock icke
för alltid.»
011:040 Och Salomo sökte tillfälle att döda Jerobeam; men Jerobeam stod
upp och flydde till Egypten, till Sisak, konungen i Egypten. Och
han stannade i Egypten till Salomos död.
011:041 Vad nu mer är att säga om Salomo, om allt vad han gjorde och om
hans vishet, det finnes upptecknat i Salomos krönika.
011:042 Den tid Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var fyrtio
år.
011:043 Och Salomo gick till vila hos sina fäder och blev begraven i sin
fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung efter
honom.
012:001 Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
Sikem för att göra honom till konung.
012:002 När Jerobeam, Nebats son, hörde detta--han var då ännu kvar i
Egypten, dit han hade flytt för konung Salomo; Jerobeam bodde
alltså i Egypten,
012:003 men de sände ditbort och läto kalla honom åter--då kom han
tillstädes jämte Israels hela församling och talade till
Rehabeam och sade:
012:004 »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
tjäna dig.»
012:005 Han svarade dem: »Gån bort och vänten ännu tre dagar, och kommen
så tillbaka till mig.» Och folket gick.
012:006 Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
»Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»
012:007 De svarade honom och sade: »Om du i dag underkastar dig detta
folk och bliver dem till tjänst, om du lyssnar till deras bön
och talar goda ord till dem, så skola de för alltid bliva dina
tjänare.»
012:008 Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
och som nu voro i hans tjänst.
012:009 Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk
som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har
lagt på oss'?»
012:010 De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
sade: »Så bör du säga till detta folk som har talat till dig och
sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss'
--så bör du tala till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än
min faders länd.
012:011 Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt
ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
eder med ris, så skall jag tukta eder med skorpiongissel.'»
012:012 Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje
dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen
tillbaka till mig på tredje dagen.»
012:013 Då gav konungen folket ett hårt svar; ty han aktade icke på det
råd som de gamle hade givit honom.
012:014 Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Har min
fader gjort edert ok tungt, så skall jag göra edert ok ännu
tyngre; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag tukta
eder med skorpiongissel.»
012:015 Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
HERREN, för att hans ord skulle uppfyllas, det som HERREN hade
talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
012:016 Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
gav folket konungen detta svar:
»Vad del hava vi i David? Ingen arvslott hava vi i Isais son.
Drag hem till dina hyddor, Israel. Se nu själv om ditt hus, du
David.»
Därefter drog Israel hem till sina hyddor.
012:017 Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
Rehabeam konung.
012:018 Och när konung Rehabeam sände åstad Adoram, som hade uppsikten
över de allmänna arbetena, stenade hela Israel denne till döds;
och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
och fly till Jerusalem.
012:019 Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
ända till denna dag.
012:020 Men när hela Israel hörde att Jerobeam hade kommit tillbaka,
sände de och läto kalla honom till folkförsamlingen och gjorde
honom till konung över hela Israel; ingen höll sig till Davids
hus, utom Juda stam allena.
012:021 Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han hela Juda
hus och Benjamins stam, ett hundra åttio tusen utvalda krigare,
för att de skulle strida mot Israels hus och återvinna
konungadömet åt Rehabeam, Salomos son.
012:022 Men Guds ord kom till gudsmannen Semaja;
012:023 han sade: »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till
hela Juda hus och Benjamin och till det övriga folket:
012:024 Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
bröder, Israels barn. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt,
ty vad som har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till
HERRENS ord och vände om och gingo sin väg, såsom HERREN hade
befallt.
012:025 Men Jerobeam befäste Sikem i Efraims bergsbygd och bosatte sig
där. Därifrån drog han åstad och befäste Penuel.
012:026 Och Jerobeam sade vid sig själv: »Såsom nu är, kan riket komma
tillbaka till Davids hus.
012:027 Ty om folket här får draga upp och anställa slaktoffer i HERRENS
hus i Jerusalem, så kan folkets hjärta vända tillbaka till deras
herre Rehabeam, Juda konung; ja, då kunna de dräpa mig och vända
tillbaka till Rehabeam, Juda konung.»
012:028 Sedan nu konungen hade överlagt härom, lät han göra två kalvar
av guld. Därefter sade han till folket: »Nu må det vara nog med
edra färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han
som har fört dig upp ur Egyptens land.»
012:029 Och han ställde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp
i Dan.
012:030 Detta blev en orsak till synd; folket gick ända till Dan för att
träda fram inför den ena av dem.
012:031 Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde till präster
allahanda män ur folket, sådana som icke voro av Levi barn.
012:032 Och Jerobeam anordnade en högtid i åttonde månaden, på femtonde
dagen i månaden, lik högtiden Juda, och steg då upp till
altaret; så gjorde han i Betel för att offra åt de kalvar som
han hade låtit göra. Och de män som han hade gjort till
offerhöjdspräster lät han göra tjänst i Betel.
013:033 Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp
på femtonde dagen i åttonde månaden, den månad som han av eget
påfund hade valt. Han anordnade nämligen då en högtid för
Israels barn och steg upp till altaret för att där tända
offereld.
013:001 Men då kom på HERRENS befallning en gudsman från Juda till
Betel, just när Jerobeam stod vid altaret för att där tända
offereld.
013:002 Och mannen ropade mot altaret på HERRENS befallning och sade:
»Altare! Altare! Så säger HERREN: Se, åt Davids hus skall födas
en son vid namn Josia, han skall på dig slakta
offerhöjdsprästerna som antända offereld på dig, och människoben
skall man då bränna upp på dig.»
013:003 På samma gång angav han ett tecken, i det han sade: »Detta är
tecknet på att det är HERREN som har talat: se, altaret skall
rämna, och askan därpå skall spillas ut.»
013:004 När konung Jerobeam hörde dessa ord, som gudsmannen ropade mot
altaret i Betel, räckte han ut sin hand från altaret och sade:
»Gripen honom.» Men handen som han hade räckt ut mot honom
förvissnade, och han kunde icke draga den tillbaka till sig
igen.
013:005 Och altaret rämnade, och askan på altaret spilldes ut; det var
det tecken som gudsmannen på HERRENS befallning hade angivit.
013:006 Då tog konungen till orda och sade till gudsmannen: »Bönfall
inför HERREN, din Gud, och bed för mig att jag må kunna draga
min hand tillbaka till mig igen.» Och gudsmannen bönföll inför
HERREN; och konungen kunde då draga sin hand tillbaka till sig
igen, och den var likadan som förut.
013:007 Då talade konungen till gudsmannen: »Kom hem med mig och
vederkvick dig; sedan vill jag giva dig en gåva.»
013:008 Men gudsmannen svarade konungen: »Om du än vill giva mig hälften
av vad som finnes i ditt hus, så kommer jag dock icke med dig;
här på orten vill jag varken äta eller dricka.
013:009 Ty så har HERREN genom sitt ord bjudit mig och sagt: Du skall
varken äta eller dricka, och ej heller vända tillbaka samma väg
du har gått hit.»
013:010 Därefter gick han sina färde en annan väg och vände icke
tillbaka samma väg han hade kommit till Betel.
013:011 Men i Betel bodde en gammal profet. Dennes son kom och förtäljde
för honom allt vad gudsmannen den dagen hade gjort i Betel, huru
han hade talat till konungen. När de hade förtäljt detta för
sin fader,
013:012 frågade deras fader dem vilken väg han hade gått. Och hans söner
visste vilken väg gudsmannen som kom från Juda hade gått.
013:013 Då sade han till sina söner: »Sadlen åsnan åt mig.» När de då
hade sadlat åsnan åt honom, satte han sig på den
013:014 och begav dig åstad efter gudsmannen och fann honom sittande
under terebinten; och han frågade honom: »Är du den gudsman som
har kommit från Juda?» Han svarade: »Ja.»
013:015 Då sade han till honom: »Kom med mig hem och ät med mig.»
013:016 Men han svarade: »Jag kan icke vända om med dig och följa dig,
och jag vill icke äta eller dricka med dig här på orten;
013:017 ty så har blivit mig sagt genom HERRENS ord: Du skall varken äta
eller dricka där; du skall icke heller gå tillbaka samma väg du
har gått dit.»
013:018 Han sade till honom: »Jag är ock en profet såsom du, och en
ängel har talat till mig på HERRENS befallning och sagt: 'För
honom tillbaka med dig hem och giv honom att äta och dricka.'»
Men häri ljög han för honom.
013:019 Då vände han tillbaka med honom och åt i hans hus och drack.
013:020 Men under det att de sutto till bords, kom HERRENS ord till
profeten som hade fört honom tillbaka.
013:021 Och han ropade till gudsmannen som hade kommit från Juda och
sade: »Så säger HERREN: Därför att du har varit gensträvig mot
HERRENS ord och icke hållit det bud som HERREN, din Gud, har
givit dig,
013:022 utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den ort där han hade
förbjudit, dig att äta och dricka, därför skall din döda kropp
icke komma i dina fäders grav.
013:023 Sedan han nu hade ätit och druckit, sadlade han åsnan åt honom,
åt profeten som han hade fört tillbaka.
013:024 Och denne begav sig åstad; men ett lejon kom emot honom på vägen
och dödade honom. Sedan låg hans döda kropp utsträckt där på
vägen, under det att åsnan stod bredvid den; och lejonet stod
också bredvid den döda kroppen.
013:025 Då nu folk som gick därförbi fick se den döda kroppen ligga
utsträckt på vägen och lejonet stå bredvid den döda kroppen,
gingo de in i staden där den gamle profeten bodde och omtalade
det där.
013:026 När profeten, som hade fört honom tillbaka från hans väg, hörde
det, sade han: »Det är gudsmannen, han som var gensträvig mot
HERRENS ord; därför har HERREN givit honom i lejonets våld, och
det har krossat och dödat honom, i enlighet med det ord som
HERREN hade talat till honom.»
013:027 Därefter tillsade han sina söner att de skulle sadla åsnan åt
honom; och de sadlade den.
013:028 Så begav han sig åstad och fann den döda kroppen liggande
utsträckt på vägen och åsnan och lejonet stående bredvid den
döda kroppen; lejonet hade icke ätit av den döda kroppen och ej
heller krossat åsnan.
013:029 Då tog profeten upp gudsmannens döda kropp och lade den på åsnan
och förde den tillbaka; och den gamle profeten begav sig in i
sin stad för att hålla dödsklagan och begrava honom.
013:030 Och han lade hans döda kropp i sin egen grav; och de höllo
dödsklagan efter honom och ropade: »Ack ve, min broder!»
013:031 Då han nu hade begravit honom, sade han till sina söner: »När
jag dör, så begraven mig i den grav där gudsmannen ligger
begraven; läggen mina ben vid sidan av hans ben.
013:032 Ty förvisso skall det ord gå i fullbordan, som han på HERRENS
befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla offerhöjdshus
i Samariens städer.»
013:033 Dock vände Jerobeam efter detta icke om från sin onda väg, utan
gjorde åter allahanda man ur folket till offerhöjdspräster; vem
som hade lust därtill fick av honom mottaga handfyllning till
att vara offerhöjdspräst.
013:034 På detta sätt blev han för Jerobeams hus en orsak till synd, och
en orsak till att det blev utplånat och utrotat från jorden.
014:001 Vid den tiden blev Abia, Jerobeams son, sjuk.
014:002 Då sade Jerobeam till sin hustru: »Stå upp och förkläd dig, så
att ingen kan märka att du är Jerobeams hustru, och gå till
Silo, ty där bor profeten Ahia, han som förkunnade om mig att
jag skulle bliva konung över detta folk.
014:003 Och tag med dig tio bröd, därtill smått bakverk och en kruka
honung, och gå in till honom; han skall då förkunna för dig huru
det skall gå med gossen.»
014:004 Jerobeams hustru gjorde så; hon stod upp och gick till Silo och
kom till Ahias hus. Och Ahia kunde icke se, ty hans ögon voro
starrblinda av ålderdom.
014:005 Men HERREN hade sagt till Ahia: »Just nu kommer Jerobeams hustru
för att förfråga sig hos dig om sin son, ty han är sjuk; så och
så skall du tala till henne. Men när hon kommer, skall hon
ställa sig främmande.
014:006 Då nu Ahia hörde ljudet av hennes steg, när hon kom i dörren,
sade han: »Kom in, du Jerobeams hustru. Varför ställer du dig
främmande? Jag har ju fått uppdrag att giva dig ett hårt
budskap.
014:007 Gå och säg Jerobeam: Så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag har
upphöjt dig ur folket och satt dig till furste över mitt folk
Israel
014:008 och har ryckt riket från Davids hus och givit det åt dig. Men du
har icke varit sådan som min tjänare David, som höll mina bud
och följde efter mig av allt sitt hjärta, så att han gjorde
allenast vad rätt var i mina ögon;
014:009 utan du har gjort mer ont än alla som hava varit före dig och
har gått bort och gjort dig andra gudar, nämligen gjutna
beläten, för att förtörna mig, och har kastat mig bakom din
rygg.
014:010 Därför skall jag låta olycka komma över Jerobeams hus och utrota
allt mankön av Jerobeams hus, både små och stora i Israel; och
jag skall bortsopa Jerobeams hus, såsom man sopar bort
orenlighet, till dess det bliver en ände därpå.
014:011 Den av Jerobeams hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
och den som dör ute på marken, skola himmelens fåglar äta upp.
Ty så har HERREN talat.
014:012 Så stå du nu upp och gå hem igen. När din fot träder in i
staden, skall barnet dö.
014:013 Och hela Israel skall hålla dödsklagan efter honom, och man
skall begrava honom; ty av Jerobeams hus skall allenast han
komma i en grav, därför att i Jerobeams hus dock hos honom blev
funnet något som var gott inför HERREN, Israels Gud.
014:014 Men HERREN skall låta en konung över Israel uppstå åt sig, en
konung som skall utrota Jerobeams hus. Detta är den dagen; och
vad skall icke nu ske!
014:015 HERREN skall slå Israel, så att det bliver likt vassen, som
vaggar hit och dit i vattnet. Och han skall rycka upp Israel ur
detta goda land, som han har givit åt deras fäder, och skall
förströ dem på andra sidan floden, därför att de hava gjort sig
Aseror och därmed förtörnat HERREN.
014:016 Och han skall prisgiva Israel för de synders skull som Jerobeam
har begått, och genom vilka han har kommit Israel att synda.»
014:017 Då stod Jerobeams hustru upp och gick sin väg och kom till
Tirsa; och just som hon beträdde husets tröskel, gav gossen upp
andan.
014:018 Och man begrov honom, och hela Israel höll dödsklagan efter
honom, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sin
tjänare, profeten Ahia.
014:019 Vad nu mer är att säga om Jerobeam, om hans krig och om hans
regering, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
014:020 Den tid Jerobeam regerade var tjugutvå år. Så gick han till vila
hos sina fäder; och hans son Nadab blev konung efter honom.
014:021 Men Rehabeam, Salomos son, var konung i Juda. Fyrtioett år
gammal var Rehabeam, när han blev konung, och han regerade
sjutton år i Jerusalem, den stad som HERREN hade utvalt ur alla
Israels stammar, till att där fästa sitt namn. Hans moder hette
Naama, ammonitiskan.
014:022 Och Juda gjorde vad ont var i HERRENS ögon; med de synder som
de begingo retade de honom långt mer, än deras fäder hade gjort.
014:023 Ty också de byggde sig offerhöjder och reste stoder och Aseror
på alla höga kullar och under alla gröna träd;
014:024 ja, också tempelbolare funnos i landet. De gjorde efter alla
styggelser hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels
barn.
014:025 Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sosak, konungen i
Egypten, upp mot Jerusalem.
014:026 Och han tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i
konungshuset; alltsammans tog han. Han tog ock alla de gyllene
sköldar som Salomo hade låtit göra.
014:027 I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
höllo vakt vid ingången till konungshuset.
014:028 Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, buro drabanterna
dem; sedan förde de dem tillbaka till drabantsalen.
014:029 Vad nu mer är att säga om Rehabeam och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
014:030 Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de
levde.
014:031 Och Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Hans moder hette Naama,
ammonitiskan. Och hans son Abiam blev konung efter honom.
015:001 I konung Jerobeams, Nebats sons, adertonde regeringsår blev
Abiam konung över Juda.
015:002 Han regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Maaka,
Abisaloms dotter.
015:003 Och han vandrade i alla de synder som hans fader hade begått
före honom, och hans hjärta var icke hängivet åt HERREN, hans
Gud, såsom hans fader Davids hjärta hade varit.
015:004 Allenast för Davids skull lät HERREN, hans Gud, honom få en
lampa i Jerusalem, i det att han uppsatte hans son efter honom
och lät Jerusalem hava bestånd--
015:005 detta därför att David gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och
icke vek ifrån något som han bjöd honom, så länge han levde,
utom i saken med hetiten Uria.
015:006 Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge den
förre levde.
015:007 Vad nu mer är att säga om Abiam och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika. Men Abiam och
Jerobeam lågo i krig med varandra.
015:008 Och Abiam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom.
015:009 I Jerobeams, Israels konungs, tjugonde regeringsår blev Asa
konung över Juda.
015:010 Han regerade fyrtioett år i Jerusalem. Hans moder hette Maaka,
Abisaloms dotter.
015:011 Och Asa gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, såsom hans fader
David hade gjort
015:012 Han drev ut tempelbolarna ur landet och skaffade bort alla de
eländiga avgudabeläten som hans fader hade låtit göra.
015:013 Ja, sin moder Maaka avsatte han från hennes drottningsvärdighet,
därför att hon hade satt upp en styggelse åt Aseran; Asa högg nu
ned styggelsen och brände upp den i Kidrons dal.
015:014 Men offerhöjderna blevo icke avskaffade; dock var Asas hjärta
hängivet åt HERREN, så länge han levde.
015:015 Och han förde in i HERRENS hus både vad hans fader och vad han
själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.
015:016 Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra, så
länge de levde.
015:017 Baesa, Israels konung, drog upp mot Juda och begynte befästa
Rama, för att hindra att någon komme vare sig till eller ifrån
Asa, Juda konung.
015:018 Då tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkamrarna i
HERRENS hus, ävensom skatterna i konungshuset, och lämnade detta
åt sina tjänare; därefter sände konung Asa dem till Ben-Hadad,
son till Tabrimmon, son till Hesjon, konungen i Aram, som bodde
i Damaskus, och lät säga:
015:019 »Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
min fader och din fader. Se, här sänder jag dig skänker av
silver och guld, så bryt då nu ditt förbund med Baesa, Israels
konung, för att han må lämna mig i fred.»
015:020 Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
krigshövitsmän mot Israels städer och förhärjade Ijon, Dan,
Abel-Bet-Maaka och hela Kinarot jämte hela Naftali land.
015:021 När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och höll
sig sedan stilla i Tirsa.
015:022 Men konung Asa bådade upp hela Juda, ingen fritagen; och de
förde bort stenar och trävirke som Baesa använde till att
befästa Rama. Därmed befäste nu konung Asa Geba i Benjamin, så
ock Mispa.
015:023 Allt vad mer är att säga om Asa, om alla hans bedrifter, om allt
vad han gjorde och om de städer han byggde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika. Men på sin ålderdom fick
han en sjukdom i sina fötter.
015:024 Och Asa gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos sina
fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Josafat blev konung
efter honom.
015:025 Men Nadab, Jerobeams son, blev konung över Israel i Asas, Juda
konungs, andra regeringsår, och han regerade över Israel i två
år.
015:026 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
synda.
015:027 Men Baesa, Ahias son, av Isaskar hus, anstiftade en
sammansvärjning mot honom, och Baesa dräpte honom vid Gibbeton,
som tillhörde filistéerna; Nadab med hela Israel höll nämligen
på med att belägra Gibbeton.
015:028 I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår var det som Baesa
dödade honom, och han blev så själv konung i hans ställe.
015:029 Och när han hade blivit konung förgjorde han hela Jerobeams hus;
han lät intet som anda hade bliva kvar av Jerobeams hus, utan
utrotade det, i enighet med det ord som HERREN hade talat genom
sin tjänare Ahia från Silo--
015:030 detta för de synders skull som Jerobeam hade begått, och genom
vilka han kom Israel att synda, så att han därmed förtörnade
HERREN, Israels Gud.
015:031 Vad nu mer är att säga om Nadab och om allt vad han gjorde det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
015:032 Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra,
länge de levde.
015:033 I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår blev Baesa, Ahias son,
konung över hela Israel i Tirsa och regerade i tjugufyra år.
015:034 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams
väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
synda.
016:001 Och HERRENS ord kom till Jehu, Hananis son, mot Baesa; han sade:
016:002 »Se, jag har lyft dig upp ur stoftet och satt dig till furste
över mitt folk Israel. Men du har vandrat på Jerobeams väg och
kommit mitt folk Israel att synda, så att de hava förtörnat mig
genom sina synder.
016:003 Därför vill jag bortsopa Baesa och hans hus; ja, jag vill göra
med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus.
016:004 Den av Baesas hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp, och
den av hans hus, som dör ute på marken, skola himmelens fåglar
äta upp.»
016:005 Vad nu mer är att säga om Baesa, om vad han gjorde och om hans
bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
016:006 Och Baesa gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Tirsa. Och hans son Ela blev konung efter honom.
016:007 Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade HERRENS ord kommit
till Baesa och hans hus, icke allenast för allt det onda som han
hade gjort i HERRENS ögon, då han förtörnade honom genom sina
händers verk, så att det måste gå honom såsom det gick Jerobeams
hus, utan ock därför att han hade förgjort detta.
016:008 I Asas, Juda konungs, tjugusjätte regeringsår blev Ela, Baesas
son, konung över Israel i Tirsa och regerade i två år.
016:009 Men hans tjänare Simri, som var hövitsman för den ena hälften av
stridsvagnarna, anstiftade en sammansvärjning mot honom. Och en
gång, då han i Tirsa hade druckit sig drucken i Arsas hus,
överhovmästarens i Tirsa,
016:010 kom Simri dit och slog honom till döds--det var i Asas, Juda
konungs, tjugusjunde regeringsår--och han själv blev så konung
i hans ställe.
016:011 Och när han hade blivit konung och intagit sin tron, förgjorde
han hela Baesas hus, utan att låta någon av mankön bliva kvar,
varken hans blodsförvanter eller hans vänner.
016:012 Så utrotade Simri hela Baesas hus, i enlighet med det ord som
HERREN hade talat till Baesa genom profeten Jehu--
016:013 detta för alla de synders skull som Baesa och hans son Ela hade
begått, och genom vilka de hade kommit Israel att synda, så att
de förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar som
de dyrkade.
016:014 Vad nu mer är att säga om Ela och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
016:015 I Asas, Juda konungs, tjugusjunde regeringsår blev Simri konung
och regerade i sju dagar, i Tirsa. Folket höll då på att belägra
Gibbeton, som tillhörde filistéerna.
016:016 Medan nu folket höll på med belägringen, fingo de höra sägas
»Simri har anstiftat en sammansvärjning; han har ock dräpt
konungen.» Då gjorde hela Israel samma dag Omri, den
israelitiske härhövitsmannen, till konung, i lägret.
016:017 Därefter drog Omri med hela Israel upp från Gibbeton, och de
angrepo Tirsa.
016:018 Men när Simri såg att staden var intagen, gick han in i
konungshusets palatsbyggnad och brände upp konungshuset jämte
sig själv i eld och omkom så--
016:019 detta för de synders skull som han hade begått, i det att han
gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams väg
och i den synd som denne hade gjort, och genom vilken han hade
kommit Israel att synda.
016:020 Vad nu mer är att säga om Simri och om den sammansvärjning som
han anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
016:021 Nu delade sig Israels folk i två hälfter; den ena hälften av
folket höll sig till Tibni, Ginats son, och ville göra honom
till konung, och den andra hälften höll sig till Omri.
016:022 Men den del av folket som höll sig till Omri, fick överhanden
över den del som höll sig till Tibni, Ginats son. Och när Tibni
var död, blev Omri konung.
016:023 I Asas, Juda konungs, trettioförsta regeringsår blev Omri konung
över Israel och regerade i tolv år; i Tirsa regerade han i sex
år.
016:024 Han köpte berget Samaria av Semer för två talenter silver; och
han bebyggde berget och kallade staden som han byggde där
Samaria, efter Semer, den man som hade varit bergets ägare.
016:025 Men Omri gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han gjorde mer ont
än någon av dem som hade varit före honom.
016:026 Han vandrade i allt på Jerobeams, Nebats sons, väg och i de
synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, så att de
förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar de
dyrkade.
016:027 Vad nu mer är att säga om Omri, om vad han gjorde och om de
bedrifter han utförde, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
016:028 Och Omri gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Samaria. Och hans son Ahab blev konung efter honom.
016:029 Ahab, Omris son, blev konung över Israel i Asas, Juda konungs,
trettioåttonde regeringsår; sedan regerade Ahab, Omris son, i
tjugutvå år över Israel i Samaria.
016:030 Men Ahab, Omris son, gjorde vad ont var i HERRENS ögon, mer än
någon av dem som hade varit före honom.
016:031 Det var honom icke nog att vandra i Jerobeams, Nebats sons,
synder; han tog ock till hustru Isebel, dotter till Etbaal,
sidoniernas konung, och gick så åstad och tjänade Baal och
tillbad honom.
016:032 Och han reste ett altare åt Baal i Baalstemplet som han hade
byggt i Samaria.
016:033 Därtill lät Ahab göra Aseran. Så gjorde Ahab mer till att
förtörna HERREN, Israels Gud, än någon av de Israels konungar
som hade varit före honom.
016:034 Under hans tid byggde beteliten Hiel åter upp Jeriko. Men när
han lade dess grund, kostade det honom hans äldste son Abiram,
och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste
son Segib--i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom
Josua, Nuns son.
017:001 Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehållit sig i
Gilead, sade till Ahab: »Så sant HERREN, Israels Gud, lever, han
vilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg eller
regn falla, med mindre jag säger det.»
017:002 Och HERRENS ord kom till honom; han sade:
017:003 »Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken
Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.
017:004 Din dryck skall du få ur bäcken, och korparna har jag bjudit att
där förse dig med föda.»
017:005 Då gick han bort och gjorde såsom HERREN hade befallt; han gick
bort och uppehöll sig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut
i Jordan.
017:006 Och korparna förde till honom bröd och kött om morgonen, och
bröd och kött om aftonen, och sin dryck fick han ur bäcken.
017:007 Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det icke
regnade i landet.
017:008 Då kom HERRENS ord till honom; han sade:
017:009 »Stå upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehåll
dig där. Se, jag har där bjudit en änka att förse dig med
föda.»
017:010 Han stod upp och gick till Sarefat. Och när han kom till
stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade
han till henne och sade: »Hämta litet vatten åt mig i kärlet, så
att jag får dricka.»
017:011 När hon nu gick för att hämta det, ropade han efter henne och
sade: »Tag ock med dig ett stycke bröd åt mig.»
017:012 Men hon svarade: »Så sant HERREN, din Gud, lever, jag äger icke
en kaka bröd, utan allenast en hand full mjöl i krukan och litet
olja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett par
vedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och min
son, för att vi må äta det och sedan dö.»
017:013 Då sade Elia till henne: »Frukta icke; gå och gör såsom du har
sagt. Men red först till en liten kaka därav åt mig, och bär ut
den till mig; red sedan till åt dig och din son.
017:014 Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga
slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag då
HERREN låter det regna på jorden.»
017:015 Då gick hon åstad och gjorde såsom Elia hade sagt. Och hon hade
sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång
tid.
017:016 Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i
enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Elia.
017:017 Men härefter hände sig, att kvinnans, hans värdinnas, son blev
sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke
mer andades.
017:018 Då sade hon till Elia: »Vad har du med mig att göra, du gudsman?
Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva
ihågkommen, så att min son måste dö.»
017:019 Men han sade till henne: »Giv mig din son.» Och han tog honom ur
hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade
honom på sin säng.
017:020 Och han ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, har du väl
kunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag är, att du
har dödat hennes son?»
017:021 Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade
till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, låt denna gosses själ
komma tillbaka in i honom.»
017:022 Och HERREN hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i
honom, och han fick liv igen.
017:023 Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gav
honom åt hans moder. Och Elia sade: »Se, din son lever.»
017:024 Då sade kvinnan till Elia: »Nu vet jag att du är en gudsman, och
att HERRENS ord i din mun är sanning.»
018:001 En lång tid härefter, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia;
han sade: »Gå åstad och träd fram för Ahab, så skall jag sedan
låta det regna på jorden.»
018:002 Då gick Elia åstad för att träda fram för Ahab. Men hungersnöden
var då stor i Samaria.
018:003 Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmästare; men Obadja
dyrkade HERREN med stor iver.
018:004 Och när Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett
hundra profeter och gömt dem, femtio man åt gången, i en grotta
och försett dem med mat och dryck.
018:005 Ahab sade nu till Obadja: »Far igenom landet till alla
vattenkällor och alla bäckar. Kanhända skola vi finna gräs, så
att vi kunna behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa att
slakta ned någon boskap.»
018:006 Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom.
Ahab for en väg för sig, och Obadja for en annan väg för sig.
018:007 När nu Obadja färdades sin väg fram, fick han se Elia komma emot
sig. Och han kände igen denne och föll ned på Sitt ansikte och
sade: »Är du här, min herre Elia?»
018:008 Han svarade honom: »Ja. Gå och säg till din herre: 'Elia är
här.'»
018:009 Då sade han: »Varmed har jag försyndat mig, eftersom du vill
giva din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig?
018:010 Så sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke något folk eller
något rike dit min herre icke har sänt för att söka efter dig;
och om man har svarat: 'Han är icke här', så har han av det
riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.
018:011 Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'
018:012 Om nu, när jag går ifrån dig, HERRENS Ande skulle rycka bort
dig, jag vet icke vart, och jag likväl komme med ditt budskap
till Ahab, så skulle han dräpa mig, när han icke funne dig. Och
dock har ju jag, din tjänare, fruktat HERREN allt ifrån min
ungdom.
018:013 Har det icke blivit berättat för min herre vad jag gjorde, när
Isebel dräpte HERRENS profeter, huru jag gömde ett hundra av
HERRENS profeter, femtio man och åter femtio, i en grotta och
försåg dem med mat och dryck?
018:014 Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'--
för att han skall dräpa mig.»
018:015 Men Elia svarade: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens
tjänare jag är, redan i dag skall jag träda fram för honom.»
018:016 Då gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom;
och Ahab begav sig åstad för att möta Elia.
018:017 Och när Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: »Är du här, du
som drager olycka över Israel?»
018:018 Han svarade: »Det är icke jag, som drager olycka över Israel,
utan du och din faders hus, därmed att I övergiven HERRENS bud,
och därmed att du följer efter Baalerna.
018:019 Men sänd nu bort och församla hela Israel till mig på berget
Karmel, jämte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra
hundra profeter, som äta vid Isebels bord.»
018:020 Då sände Ahab omkring bland Israels barn och lät församla
profeterna på berget Karmel.
018:021 Och Elia trädde fram för allt folket och sade: »Huru länge
viljen I halta på båda sidor? Är det HERREN som är Gud, så
följen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom.»
Och folket svarade honom icke ett ord.
018:022 Då sade Elia till folket: »Jag allena är kvar såsom HERRENS
Profet, och Baals profeter äro fyra hundra femtio man.
018:023 Må man nu giva oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den ena
tjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända eld
därpå, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den på
veden, utan att tända eld därpå.
018:024 Därefter mån I åkalla eder guds namn, men själv vill jag åkalla
HERRENS namn. »Den gud som då svarar med eld, han vare Gud.»
Allt folket svarade och sade. »Ditt förslag är gott.»
018:025 Då sade Elia till Baals profeter: »Väljen ut åt eder den ena
tjuren och reden till den, I först, ty I ären flertalet; åkallen
därefter eder guds namn, men eld fån I icke tända.»
018:026 Då togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan
åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och
ropade: »Baal, svara oss.» Men icke ett ljud hördes, och ingen
svarade. Och alltjämt haltade de åstad kring altaret som man
hade gjort.
018:027 När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: »Ropen
ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något
att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på
resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna.»
018:028 Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var,
med svärd och spjut, så att blodet kom ut på dem.
018:029 När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt
raseri, och höllo så på ända till den tid då spisoffret
frambäres. Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen
tycktes heller akta på dem.
018:030 Och Elia sade till allt folket: »Träden hitfram till mig.» Så
trädde nu allt folket fram till honom. Då satte han åter i
stånd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.
018:031 Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar--
den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: »Israel
skall vara ditt namn.»
018:032 Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde
omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två
sea-mått.
018:033 Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den på
veden.
018:034 Sedan sade han: »Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut
vattnet över brännoffret och veden.» Han sade ytterligare:
»Gören så ännu en gång.» Och de gjorde så för andra
gången. Därefter sade han: »Gören så för tredje gången.» Och de
gjorde så för tredje gången.
018:035 Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lät fylla också
graven med vatten.
018:036 Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profeten
Elia fram och sade: »HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt
det i dag bliva kunnigt att du är Gud i Israel, och att jag är
din tjänare, och att det är på din befallning jag har gjort allt
detta.»
018:037 Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förnimmer att det
är du, HERRE, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan.»
018:038 »Då föll HERRENS ed ned och förtärde brännoffret, veden,
stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.
018:039 När allt folket såg detta, föllo de ned på sina ansikten och
sade: »HERREN är det som är Gud! HERREN är det som är Gud!»
018:040 Men Elia sade till dem: »Gripen Baals profeter; låten ingen av
dem komma undan.» Och de grepo dem. Och Elia lät föra dem ned
till bäcken Kison och slakta dem där.
018:041 Och Elia sade till Ahab: »Begiv dig ditupp, ät och drick, ty
jag hör bruset av regn.»
018:042 Då begav sig Ahab ditupp för att äta och dricka. Men Elia steg
upp på Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sänkte sitt
ansikte mellan sina knän.
018:043 Och han sade till sin tjänare »Gå upp och skåda ut åt havet.»
Denne gick då upp och skådade ut, men sade: »Jag ser ingenting.»
Så tillsade han honom sju gånger att gå tillbaka.
018:044 När han då kom dit sjunde gången sade han: »Nu ser jag ett litet
moln, icke större än en mans hand, stiga upp ur havet.» Då sade
han: »Gå upp och säg till Ahab: Spänn för och far ned, så att
regnet icke håller dig kvar.»
018:045 Och i ett ögonblick förmörkades himmelen av moln och storm, och
ett starkt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till
Jisreel.
018:046 Men HERRENS hand hade kommit över Elia, så att han omgjorde sina
länder och sprang framför Ahab ända inemot Jisreel.
019:001 Men när Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort, och
huru han hade dräpt alla profeterna med svärd,
019:002 Sände Isebel en budbärare till Elia och lät säga: »Gudarna
straffe mig nu och framgent om jag icke i morgon vid denna tid
låter det gå med ditt liv såsom det gick med alla dessas liv.»
019:003 När han förnam detta, stod han upp och begav sig i väg för att
rädda sitt liv, och han kom så till Beer-Seba, som hör till Juda;
där lämnade han kvar sin tjänare.
019:004 Men själv gick han ut i öknen en dagsresa. Där satte han sig
under en ginstbuske; och han önskade sig döden och sade: »Det är
nog; tag nu mitt liv, HERRE, ty jag är icke förmer än mina
fäder.»
019:005 Därefter lade han sig att sova under en ginstbuske. Men se, då
rörde en ängel vid honom och sade till honom: »Stå upp och ät.»
019:006 När han då såg upp, fick han vid sin huvudgärd se ett bröd,
sådant som bakas på glödande stenar, och ett krus med
vatten. Och han åt och drack och lade sig åter ned.
019:007 Men HERRENS ängel rörde åter vid honom, för andra gången, och
sade: »Stå upp och ät, ty eljest bliver vägen dig för lång.»
019:008 Då stod han upp och åt och drack, och gick så, styrkt av den
maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg
Horeb.
019:009 Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.
Då kom HERRENS ord till honom; han sade till honom: »Vad vill du
här, Elia?»
019:010 Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud. Ty
Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren
och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar, och de
stå efter att taga mitt liv.»
019:011 Han sade: »Gå ut och ställ dig på berget inför HERREN.» Då gick
HERREN fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss
berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN; men icke var
HERREN i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men icke var
HERREN i jordbävningen.
019:012 Efter jordbävningen kom en eld; men icke var HERREN i elden.
Efter elden kom ljudet av en sakta susning.
019:013 Så snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte med manteln
och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en
röst till honom och sade: »Vad vill du här, Elia?»
019:014 Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud.
Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina
altaren och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar,
och de stå efter att taga mitt liv.»
019:015 HERREN sade till honom: »Gå nu tillbaka igen, och tag vägen till
Damaskus' öken, och gå in och smörj Hasael till konung över
Aram.
019:016 Och Jehu, Nimsis son, skall du smörja till konung över
Israel. Och till profet i ditt ställe skall du smörja Elisa,
Safats son, från Abel-Mehola.
019:017 Och så skall ske: den som kommer undan Hasaels svärd, honom
skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom
skall Elisa döda.
019:018 Men jag skall låta sju tusen män bliva kvar i Israel, alla de
knän som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har
givit honom hyllningskyss.»
019:019 När han sedan gick därifrån, träffade han på Elisa, Safats son,
som höll på att plöja; tolv par oxar gingo framför honom, och
själv körde han det tolfte paret. Och Elia gick fram till honom
och kastade sin mantel över honom.
019:020 Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: »Låt mig
först få kyssa min fader och min moder, så vill jag sedan följa
dig.» Han sade till honom: »Välan, du må gå tillbaka igen; du
vet ju vad jag har gjort med dig.»
019:021 Då lämnade han honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar
och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött;
detta gav han åt folket, och de åto. Därefter stod han upp och
följde Elia och blev hans tjänare.
020:001 Och Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här; han hade
med sig trettiotvå konungar jämte hästar och vagnar. Han drog
upp och belägrade Samaria och ansatte det.
020:002 Och han skickade sändebud in i staden till Ahab, Israels
konung,
020:003 och lät säga honom: »Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt
guld tillhör mig, och det bästa du har av kvinnor och barn
tillhör mig ock.»
020:004 Israels konung svarade och sade: »Såsom du har sagt, min herre
konung: jag själv och allt vad jag har tillhör dig.»
020:005 Men sändebuden kommo tillbaka och sade: »Så säger Ben-Hadad: Jag
har ju sänt till dig och låtit säga: 'Ditt silver och ditt guld,
dina kvinnor och dina barn skall du giva mig.'
020:006 Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid sända mina
tjänare till dig, för att de må genomsöka ditt hus och dina
tjänares hus; och allt som är dina ögons lust skola de taga med
sig och föra bort.»
020:007 Då kallade Israels konung till sig alla de äldste i landet och
sade: »Märken och sen huru denne står efter vårt fördärv. Ty när
han sände till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mitt
silver och mitt guld, vägrade jag ju icke att giva honom det.»
020:008 Alla de äldste och allt folket sade till honom: »Hör icke på
honom och gör honom icke till viljes.»
020:009 Så svarade han då Ben-Hadads sändebud: »Sägen till min herre
konungen: Allt, varom du förra gången sände bud till din tjänare,
det vill jag foga mig i; men detta kan jag icke foga mig i.» Och
sändebuden vände tillbaka med detta svar.
020:010 Då sände Ben-Hadad till honom och lät säga: »Gudarna straffe mig
nu och framgent, om Samarias grus skall räcka till att fylla
händerna på allt det folk som följer mig.»
020:011 Men Israels konung svarade och sade: »Sägen så: Icke må den som
omgjordar sig med svärdet berömma sig likt den som spänner det
av sig.»
020:012 Så snart Ben-Hadad hörde detta svar, där han satt och drack med
konungarna i lägerhyddorna, sade han till sina tjänare: »Gören
eder redo.» Och de gjorde sig redo till att angripa staden.
020:013 Då trädde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade:
»Så säger HERREN: Ser du hela denna stor hop? Se, jag vill i dag
giva den i din hand, på det att du må förnimma att jag är
HERREN.»
020:014 Då frågade Ahab: »Genom vem? Han svarade: »Så säger HERREN:
Genom landshövdingarnas män.» Han frågade ytterligare: »Vem
skall begynna striden?» Han svarade: »Du själv.»
020:015 Så mönstrade han då landshövdingarnas män, och de voro två
hundra trettiotvå, därefter mönstrade han allt folket, alla
Israels barn, sju tusen man.
020:016 Och vid middagstiden gjorde de ett utfall, just när Ben-Hadad
höll på att dricka sig drucken i lägerhyddorna, tillsammans med
de trettiotvå konungar som sade kommit honom till hjälp.
020:017 Landshövdingarnas män drogo först ut. Och de kunskapare som
Ben-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut från
Samaria.
020:018 Då sade han: »Om de hava dragit ut i fredlig avsikt, så gripen
dem levande; och om de hava dragit ut till strid, så gripen dem
ock levande.»
020:019 Men när dessa--landshövdingarnas män och hären som följde dem
--hade kommit ut ur staden,
020:020 höggo de ned var och en sin man, och araméerna flydde, och
Israel förföljde dem. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, kom undan
på en häst, jämte några ryttare.
020:021 Och Israels konung drog ut och slog både ryttarhären och
vagnshären och tillfogade araméerna ett stort nederlag.
020:022 Men profeten trädde fram till Israels konung och sade till
honom: »Grip dig nu an; och betänk och se till, vad du bör göra,
ty nästa år kommer konungen i Aram att åter draga upp mot dig.»
020:023 Men den arameiske konungens tjänare sade till honom: »Deras gud
är en bergsgud; därför hava de blivit oss övermäktiga. Låt oss
nu strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva dem
övermäktiga.
020:024 Och vidare måste du göra så: avsätt var och en av konungarna
från hans plats, och insätt ståthållare i deras ställe.
020:025 Skaffa dig sedan själv en här, lika stor som den du har
förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt
oss sedan strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva
dem övermäktiga.» Och han lyssnade till deras ord och gjorde så.
020:026 Följande år mönstrade Ben-Hadad araméerna och drog så upp till
Afek för att strida mot Israel.
020:027 Israels barn hade ock blivit mönstrade och försedda med
livsmedel och tågade därefter emot dem. Och Israels barn lägrade
sig gent emot dem, lika två små gethjordar, under det att
araméerna uppfyllde landet.
020:028 Då trädde gudsmannen fram och sade till Israels konung: »Så
säger HERREN: Därför att araméerna hava sagt: 'HERREN är en
bergsgud och icke en dalgud', därför giver jag hela denna stora
hop i din hand, på det att I mån förnimma att jag är HERREN.»
020:029 Och de voro lägrade mitt emot varandra i sju dagar. På sjunde
dagen kom det till strid, och Israels barn slogo då av araméerna
hundra tusen man fotfolk, detta på en enda dag.
020:030 De återstående flydde in i staden Afek; men stadsmuren föll ned
över tjugusju tusen man, dem som återstodo. Ben-Hadad flydde
också och kom in i staden och sprang från kammare till
kammare.
020:031 Då sade hans tjänare till honom: »Vi hava hört att konungarna av
Israels hus äro nådiga konungar. Låt oss därför sätta säcktyg
om våra länder och rep om våra huvuden och giva oss åt Israels
konung; kanhända låter han dig då få leva.»
020:032 Och de bundo säcktyg omkring sina länder och rep omkring sina
huvuden och kommo så till Israels konung och sade: »Din tjänare
Ben-Hadad beder: 'Låt mig få leva.'» Han svarade: »Är han ännu
vid liv, han min broder?»
020:033 Männen, som i detta hans ord sågo ett gott varsel, skyndade att
taga fasta därpå och sade: »Ja, din broder är Ben-Hadad.» Han
sade: »Gån och hämten honom hit.» Då gav sig Ben-Hadad åt honom,
och han lät honom stiga upp i sin vagn.
020:034 Och Ben-Hadad sade till honom: »De städer som min fader tog från
din fader vill jag giva tillbaka, och du skall för din räkning
få inrätta handelskvarter i Damaskus, såsom min fader fick göra
i Samaria.» »Välan», sade Ahab, »på sådana villkor vill jag giva
dig fri.» Och han slöt ett fördrag med honom och gav honom fri.
020:035 Och en av profetlärjungarna sade på HERRENS befallning till en
annan: »Slå till mig.» Men mannen vägrade att slå honom.
020:036 Då sade han till honom: »Eftersom du icke har lyssnat till
HERRENS röst, därför skall ett lejon slå ned dig, när du går
ifrån mig.» Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejon
emot honom och slog ned honom.
020:037 Sedan träffade han en annan man och sade: »Slå till mig.» Och
mannen slog honom så hårt, att sår uppstod därav.
020:038 Därefter gick profeten och ställde sig i konungens väg, sedan
han hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel över
ögonen.
020:039 När nu konungen kom därfram, ropade han till konungen och sade:
»Din tjänare hade givit sig ut i striden, då i detsamma en man
kom därifrån och förde till mig en annan man och sade: 'Vakta
denne man; om han kommer bort, skall det gå dig såsom det skulle
hava gått honom, eller ock måste du betala en talent silver.'
020:040 Nu hände sig, under det din tjänare hade att syssla än här än
där, att mannen kom undan.» Israels konung sade till honom: »Din
dom är given; du har ju själv avkunnat den.»
020:041 Då tog han skyndsamt bort bindeln från sina ögon, och Israels
konung kände igen honom och såg att han var en av profeterna.
020:042 Och han sade till konungen: »Så säger HERREN: Därför att du har
släppt ur din hand den man som av mig var given till spillo,
skall det gå dig såsom det skulle hava gått honom, och ditt folk
såsom det har gått hans folk.»
020:043 Och Israels konung begav sig hem, missmodig och vred, och kom
till Samaria.
021:001 Därefter hände sig följande. Jisreeliten Nabot hade en vingård i
Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria.
021:002 Och Ahab talade till Nabot och sade: »Låt mig få din vingård för
att därav göra mig en köksträdgård, eftersom den ligger så nära
intill mitt hus; jag vill giva dig en bättre vingård i stället,
eller om dig så behagar, vill jag giva dig penningar såsom
betalning för den.»
021:003 Men Nabot svarade Ahab: »HERREN låte det vara fjärran ifrån mig
att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel.»
021:004 Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svars
skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, när denne sade:
»Jag vill icke låta dig få mina fäders arvedel.» Och han lade
sig på sin säng och vände bort sitt ansikte och åt intet.
021:005 Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade honom:
»Varför är du så missmodig, och varför äter du intet?»
021:006 Han svarade henne: »Därför att när jag talade till jisreeliten
Nabot och sade till honom: 'Låt mig få din vingård för
penningar, eller om du så önskar, vill jag giva dig en annan
vingård i stället', då svarade han: 'Jag vill icke låta dig få
min vingård.'
021:007 Då sade hans hustru Isebel honom: »Är det du som nu regerar över
Israel? Stå upp och ät och var vid gott mod; jag skall skaffa
dig jisreeliten Nabot vingård.
021:008 Därefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under
det med hans signetring, och sände så brevet till de äldste och
förnämsta i Nabots stad, de som bodde där jämte honom.
021:009 Och hon skrev i brevet så: »Lysen ut en fasta, och låten Nabot
sitta längst fram bland folket.
021:010 Och låten så två onda män sätta sig mitt emot honom, och låten
dem vittna emot honom och säga: 'Du har talat förgripligt mot
Gud och konungen.' Fören så ut honom och stenen honom till
döds.»
021:011 Och de äldsta och förnämsta männen i staden, de som bodde där i
hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade sänt
dem, och såsom det var skrivet i brevet som hon hade sänt till
dem.
021:012 De lyste ut en fasta och läto Nabot sitta längst fram bland
folket.
021:013 Och de två onda männen kommo och satte sig mitt emot honom; och
de onda männen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot
har talat förgripligt mot Gud och konungen.» Då förde man honom
utanför staden och stenade honom till döds.
021:014 Därefter sände de bud till Isebel och läto säga: »Nabot har
blivit stenad till döds.»
021:015 Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon
till Ahab: »Stå upp och tag jisreeliten Nabots vingård i
besittning, den som han vägrade att låta dig få för penningar;
ty Nabot är icke längre vid liv, utan han är död.»
021:016 Så snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begav
sig åstad ned till jisreeliten Nabots vingård för att taga den i
besittning.
021:017 Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade:
021:018 »Stå upp, gå åstad och möt Ahab, Israels konung, som bor i
Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått
ned för att taga den i besittning.
021:019 Och du skall tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: Har du
till redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet?' Därefter
skall du tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: På samma
ställe där hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna
slicka också ditt blod.'»
021:020 Ahab sade till Elia: »Har du äntligen funnit mig, du min
fiende?» Han svarade: »Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har
sålt dig till att göra vad ont är i HERRENS ögon,
021:021 därför skall jag ock låta vad ont är komma över dig och skall
bortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mankön,
både små och stora i Israel.
021:022 Och jag skall göra med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
hus, därför att du har förtörnat mig och kommit Israel att
synda.
021:023 Också om Isebel har HERREN talat och sagt: Hundarna skola äta
upp Isebel invid Jisreels murar.
021:024 Ja, den av Ahabs hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
och den som dör ute på marken skola himmelens fåglar äta upp.»
021:025 (Också har ingen varit såsom Ahab, han som sålde sig till att
göra vad ont var i HERRENS ögon, när hans hustru Isebel
uppeggade honom därtill.
021:026 Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de
eländiga avgudarna, alldeles såsom amoréerna hade gjort, vilka
HERREN fördrev för Israels barn.)
021:027 Men när Ahab hörde de orden, rev han sönder sina kläder och
svepte säcktyg om sin kropp och
fastade; och han låg höljd i säcktyg och gick tyst omkring.
021:028 Då kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade:
021:029 »Har du sett huru Ahab ödmjukar sig inför mig? Därför att han så
ödmjukar sig inför mig, skall jag icke låta olyckan komma i hans
tid; först i hans sons tid skall jag låta olyckan komma över
hans hus.»
022:001 Och de sutto i ro i tre år, under vilka intet krig var mellan
Aram och Israel.
022:002 Men i det tredje året for Josafat, Juda konung, ned till Israels
konung.
022:003 Och Israels konung sade till sina tjänare: »I veten ju att Ramot
i Gilead tillhör oss. Och likväl sitta vi stilla och taga det
icke ifrån konungen i Aram.»
022:004 Och han frågade Josafat: Vill du draga med mig för att belägra
Ramot i Gilead?» Josafat svarade Israels konung: »Jag såsom du,
mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!»
022:005 Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock
först HERREN härom.»
022:006 Då församlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundra
män, och frågade dem: »Skall jag draga åstad mot Ramot i Gilead
för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» De
svarade: »Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand.»
022:007 Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
vi kunna fråga genom honom?»
022:008 Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,
Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan allenast
olycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke så.»
022:009 Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa
skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
022:010 Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
sin tron, iklädda sina skrudar, på en tröskplats vid Samarias
port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.
022:011 Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så
säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
förgöras.»
022:012 Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag
upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
giva det i konungens hand.»
022:013 Och budet som hade gått för att tillkalla Mika talade till honom
och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
lycka; låt nu dina ord stämma överens med vad de hava talat, och
lova också du lycka.»
022:014 Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
det som HERREN säger till mig.»
022:015 När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,
skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
eller skola vi avstå därifrån?» Han svarade honom: »Drag ditupp,
så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens
hand.»
022:016 Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag
besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
namn?»
022:017 Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke
någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
sitt.'»
022:018 Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att
denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»
022:019 Men han sade: »Hör alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på
sin tron och himmelens hela härskara stå där hos honom, på hans
högra sida och på hans vänstra.
022:020 Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i
Gilead, för att han må falla där?' Då sade den ene så och den
andre så.
022:021 Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vad
sätt?'
022:022 Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
hans profeters mun.' Då sade han: 'Du må försöka att locka
honom därtill, och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
022:023 Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i alla dessa dina
profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
komma över dig.»
022:024 Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
ifrån mig för att tala med dig?»
022:025 Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas
springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
022:026 Men Israels konung sade: »Tag Mika och för honom tillbaka till
Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
022:027 Och säg: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisen
honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen hem.»
022:028 Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I
folk, allasammans.»
022:029 Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
Ramot i Gilead.
022:030 Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,
när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
kläder.» Så förklädde sig Israels konung, när han drog ut i
striden.
022:031 Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotvå
vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
022:032 När då hövitsmännen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
»Förvisso är detta Israels konung», och vände sig därför till
anfall mot honom. Då gav Josafat upp ett rop.
022:033 Så snart nu hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke var
Israels konung, vände de om och läto honom vara.
022:034 Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven:
»Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
022:035 Och striden blev på den dagen allt häftigare, och konungen stod
upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna; men om aftonen gav han
upp andan. Och blodet från såret hade runnit ned i vagnen.
022:036 Och vid solnedgången gick ett rop genom hären: »Var och en till
sin stad igen! Var och en till sitt land igen!»
022:037 Så dödades då konungen och blev förd till Samaria; och man
begrov konungen där i Samaria.
022:038 Och när man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna
hans blod, och skökorna badade sig däri--såsom HERREN hade
sagt.
022:039 Vad nu mer är att säga om Ahab och om allt vad han gjorde, om
elfenbenshuset som han byggde, och om alla de städer som han
byggde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
022:040 Och Ahab gick till vila hos sina fäder. Och hans son Ahasja blev
konung efter honom.
022:041 Men Josafat, Asas sons blev konung över Juda i Ahabs, Israels
konungs, fjärde regeringsår.
022:042 Trettiofem år gammal var Josafat, när han blev konung, och han
regerade tjugufem år i Jerusalem. Hans moder hette Asuba,
Silhis dotter.
022:043 Och han vandrade i allt på sin fader Asas väg, utan att vika av
ifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
022:044 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
022:045 Och Josafat höll fred med Israels konung.
022:046 Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han
utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars
krönika.
022:047 Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där,
vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid.
022:048 I Edom fanns då ingen konung, utan en ståthållare regerade där.
022:049 Och Josafat hade låtit bygga Tarsis-skepp, som skulle gå till
Ofir för att hämta guld; men de kommo aldrig åstad, ty de ledo
skeppsbrott vid Esjon-Geber.
022:050 Då sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: »Låt mitt folk fara med
ditt folk på skeppen.» Men Josafat ville icke.
022:051 Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Joram blev
konung efter honom.
022:052 Ahasja, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i
Josafats, Juda konungs, sjuttonde regeringsår, och han regerade
över Israel i två år.
022:053 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
och sin moders väg och på Jerobeams, Nebats sons, väg, hans som
hade kommit Israel att synda.
022:054 Och han tjänade Baal och tillbad honom och förtörnade HERREN,
Israels Gud, alldeles såsom hans fader hade gjort.