Domarboken

001:001 Efter Josuas död frågade Israels barn HERREN och sade: »Vem

bland oss skall först draga upp mot kananéerna och strida mot

dem?»

001:002 HERREN sade: »Juda skall göra det; se, jag har givit landet i

hans hand.»

001:003 Då sade Juda till sin broder Simeon: »Drag upp med mig in i min

arvslott, och låt oss strida mot kananéerna, så skall jag sedan

tåga med dig in i din arvslott.» Så tågade då Simeon med honom.

001:004 När nu Juda drog ditupp, gav HERREN kananéerna och perisséerna i

deras hand, så att de slogo dem vid Besek, tio tusen man.

001:005 Ty vid Besek träffade de på Adoni-Besek och stridde mot honom och

slogo så kananéerna och perisséerna.

001:006 Och Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grepo honom

och höggo av honom hans tummar och stortår.

001:007 Då sade Adoni-Besek: »Sjuttio konungar med avhuggna tummar och

stortår hämtade upp smulorna under mitt bord; efter mina

gärningar har Gud nu vedergällt mig.» Sedan förde de honom till

Jerusalem, och där dog han.

001:008 Men Juda barn belägrade Jerusalem och intogo det och slogo dess

invånare med svärdsegg; därefter satte de eld på staden.

001:009 Sedan drogo Juda barn ned för att strida mot de kananéer som

bodde i Bergsbygden, i Sydlandet och i Låglandet.

001:010 Och Juda tågade åstad mot de kananéer som bodde i Hebron--

vilket fordom hette Kirjat-Arba--och de slogo Sesai, Ahiman

och Talmai.

001:011 Därifrån tågade de åstad mot Debirs invånare. Men Debir hette

fordom Kirjat-Sefer.

001:012 Och Kaleb sade: ȁt den som angriper Kirjat-Sefer och intager

det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»

001:013 När då Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder, intog det,

gav han honom sin dotter Aksa till hustru.

001:014 Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett

stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från

åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»

001:015 Hon sade till honom: »Låt mig få en avskedsskänk; eftersom du

har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du giva mig

vattenkällor.» Då gav Kaleb henne Illitkällorna och

Tatitkällorna.

001:016 Och kainéens, Moses svärfaders, barn hade dragit upp från

Palmstaden med Juda barn till Juda öken, söder om Arad; de gingo

åstad och bosatte sig bland folket där.

001:017 Men Juda tågade åstad med sin broder Simeon, och de slogo de

kananéer som bodde i Sefat; och de gåvo staden till spillo; så

fick den namnet Horma.

001:018 Därefter intog Juda Gasa med dess område, Askelon med dess

område och Ekron med dess område.

001:019 Och HERREN var med Juda, så att de intogo bergsbygden; men de

kunde icke fördriva dem som bodde i dalbygden, därför att dessa

hade stridsvagnar av järn.

001:020 Och de gåvo Hebron åt Kaleb, såsom Mose hade föreskrivit; och

han fördrev därifrån Anaks tre söner.

001:021 Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, blevo icke fördrivna av

Benjamins barn; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Benjamins

barn i Jerusalem, såsom de göra ännu dag.

001:022 Så drogo ock männen av Josefs hus upp till Betel, och HERREN var

med dem.

001:023 Och männen av Josefs hus läto bespeja Betel, samma stad som

fordom hette Lus.

001:024 Då fingo deras kunskapare se en man gå ut ur staden, och de sade

till honom: »Visa oss var vi kunna komma in i staden, så vilja

vi sedan göra barmhärtighet med dig.»

001:025 När han sedan hade visat dem var de kunde komma in i staden,

slog de stadens invånare med svärdsegg; men den mannen och hela

hans släkt läto de gå.

001:026 Och mannen begav sig till hetiternas land; där byggde han en

stad och gav den namnet Lus, såsom den heter ännu i dag.

001:027 Men Manasse intog icke Bet-Sean med underlydande orter, ej

heller Taanak med underlydande orter; och ej heller fördrevo de

invånarna i Dor och underlydande orter, ej heller invånarna i

Jibleam och underlydande orter, ej heller invånarna i Megiddo

och underlydande orter, utan kananéerna förmådde hålla sig kvar

där i landet.

001:028 När sedan israeliterna blevo de starkare, läto de kananéerna

bliva arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.

001:029 Icke heller fördrev Efraim de kananéer som bodde i Geser, utan

kananéerna bodde kvar bland dem där i Geser.

001:030 Sebulon fördrev icke invånarna i Kitron och invånarna i Nahalol,

utan kananéerna bodde kvar bland dem, men blevo arbetspliktiga

under dem.

001:031 Aser fördrev icke invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, ej

heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob.

001:032 Alltså bodde aseriterna bland kananéerna, landets gamla

inbyggare; ty de fördrevo dem icke.

001:033 Naftali fördrev icke invånarna i Bet-Semes, ej heller invånarna

i Bet-Anat, utan bodde ibland kananéerna, landets gamla

inbyggare; men invånarna i Bet-Semes och Bet-Anat blevo

arbetspliktiga åt dem.

001:034 Men amoréerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, ty de

tillstadde dem icke att komma ned till dalbygden.

001:035 Och amoréerna förmådde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och

Saalbim; men Josefs barns hand blev tung över dem, så att de

blevo arbetspliktiga under dessa.

001:036 Och amoréernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från

Sela vidare uppåt.

002:001 Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim. Och han sade:

»Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land

som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: 'Jag

skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid.

002:002 I åter skolen icke sluta förbund med detta lands inbyggare; I

skolen bryta ned deras altaren.' Men I haven icke velat höra min

röst. Vad haven I gjort!--

002:003 Därför säger jag nu ock: 'Jag vill icke förjaga dem för eder,

utan de skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva

eder till en snara.'»

002:004 När HERRENS ängel hade talat dessa ord till alla Israels barn,

brast folket ut i gråt.

002:005 Och de gåvo den platsen namnet Bokim; och de offrade där åt

HERREN.

002:006 Sedan Josua hade låtit folket gå, drogo Israels barn åstad var

och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning.

002:007 Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de

äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett

alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel.

002:008 Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra

tio år gammal.

002:009 Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i

Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.

002:010 När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina

fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste

av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel.

002:011 Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade

Baalerna.

002:012 De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur

Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som

bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de

HERREN.

002:013 Ty när de övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna,

002:014 upptändes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i

plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i

deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde

stå emot sina fiender.

002:015 Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, så att de kommo

i olycka, såsom HERREN hade hotat, och såsom HERREN hade svurit

att det skulle gå dem, och de kommo i stor nöd.

002:016 Då lät HERREN domare uppstå, som frälste dem ur deras

plundrares hand.

002:017 Men de hörde icke heller på sina domare, utan lupo i trolös

avfällighet efter andra gudar och tillbådo dem; de veko med hast

av ifrån den väg som deras fäder hade vandrat, i lydnad för

HERRENS bud, och gjorde icke såsom de.

002:018 När HERREN alltså lät någon domare uppstå bland dem, var han med

domaren och frälste dem ur deras fienders hand, så länge domaren

levde; ty då de jämrade sig över sina förtryckare och plågare,

förbarmade sig HERREN.

002:019 Men när domaren dog, vände de tillbaka och togo sig till vad

fördärvligt var, ännu mer än deras fäder, så att de följde efter

andra gudar och tjänade och tillbådo dem; de avstodo icke från

sina gärningar och sin hårdnackenhet.

002:020 Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, så att han sade:

»Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag stadgade

för deras fäder, och icke har velat höra min röst,

002:021 därför skall icke heller jag hädanefter fördriva för dem en enda

man av de folk som Josua lämnade efter sig, när han dog;

002:022 ty jag skall med dem sätta Israel på prov, om de vilja hålla

HERRENS väg och vandra därpå, såsom deras fäder hava hållit den,

eller om de icke vilja det.»

002:023 Alltså lät HERREN dessa folk bliva kvar och fördrev dem icke med

hast; han gav dem icke i Josuas hand.

003:001 Dessa voro de folk som HERREN lät bliva kvar, för att genom dem

sätta Israel på prov, alla de israeliter nämligen, som icke

hade varit med om alla krigen i Kanaan

003:002 --allenast på det att dessa Israels barns efterkommande skulle

få vara med om sådana, för att han så skulle lära dem att föra

krig, dock allenast dem som förut icke hade varit med om sådana--:

003:003 filistéernas fem hövdingar och alla kananéer och sidonier, samt

de hivéer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget

Baal-Hermon ända dit där vägen går till Hamat.

003:004 Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov, för att förnimma om

de ville hörsamma de bud som han hade givit deras fäder.

003:005 Då nu Israels barn bodde: ibland kananéerna, hetiterna,

amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,

003:006 togo de deras döttrar till hustrur åt sig och gåvo sina döttrar

åt deras söner och tjänade deras gudar.

003:007 Så gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och glömde

HERREN, sin Gud, och tjänade Baalerna och Aserorna.

003:008 Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i

Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels

barn måste tjäna Kusan-Risataim i åtta år.

003:009 Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland

Israels barn en frälsare uppstå, som frälste dem, nämligen

Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder.

003:010 HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel, och

när han drog ut till strid, gav HERREN Kusan-Risataim, konungen

i Aram, i hans hand, så att hans hand blev Kusan-Risataim

övermäktig.

003:011 Och landet hade nu ro i fyrtio år; så dog Otniel, Kenas' son.

003:012 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, då gav

HERREN Eglon, konungen i Moab, makt över Israel, eftersom de

gjorde vad ont var i HERRENS ögon.

003:013 Denne förenade med sig Ammons barn och Amalek; sedan tågade han

åstad och slog Israel, varefter de intogo Palmstaden.

003:014 Och Israels barn måste nu tjäna: Eglon, konungen i Moab, i

aderton år.

003:015 Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland dem

en frälsare uppstå, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt

man. När Israels barn genom honom skulle sända sina skänker till

Eglon, konungen i Moab,

003:016 gjorde sig Ehud ett tveeggat svärd, en fot långt; och han band

detta under sina kläder vid sin högra länd.

003:017 Så överlämnade han skänkerna till Eglon, konungen i Moab. Men

Eglon var en mycket fet man.

003:018 När han nu hade överlämnat skänkerna, lät han folket som hade

burit dem gå sin väg.

003:019 Men själv vände han tillbaka från Belätesplatsen vid Gilgal och

lät säga: »Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.» När

denne då sade: »Lämnen oss i ro», gingo alla de som stodo

omkring honom ut därifrån.

003:020 Men sedan Ehud hade kommit in till honom, där han satt i

sommarsalen, som han hade för sig allena, sade Ehud: »Jag har

ett ord från Gud att säga dig.» Då stod han upp från sin stol.

003:021 Men Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin

högra länd och stötte det i hans buk,

003:022 så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan

omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans

buk. Därefter gick Ehud ut i försalen;

003:023 och när han hade kommit ditut, i förhallen, stängde han igen

dörrarna till salen efter sig och riglade dem.

003:024 Sedan, då han hade gått sin väg, kommo Eglons tjänare, och när

de fingo se att dörrarna till salen voro riglade, tänkte de:

»Förvisso har han något avsides bestyr i sin sommarkammare.»

003:025 Men sedan de hade väntat länge och väl, och han ändå icke

öppnade dörrarna till salen, togo de nyckeln och öppnade själva,

och se, då låg deras herre död där på golvet.

003:026 Men Ehud hade flytt undan, medan de dröjde; han hade redan

hunnit förbi Belätesplatsen och flydde sedan undan till Seira.

003:027 Och så snart han hade kommit hem, lät han stöta i basun Efraims

bergsbygd; då drogo Israels barn ned från bergsbygden med honom

i spetsen för sig.

003:028 Och han sade till dem: »Följen efter mig, ty HERREN har givit

edra fiender, moabiterna, i eder hand.» Då drogo de efter honom

längre ned och besatte vadställena över Jordan för moabiterna

och läto ingen komma över.

003:029 Där slogo de då moabiterna, vid pass tio tusen man, allasammans

ansenligt och tappert folk; icke en enda kom undan.

003:030 Så blev Moab då kuvat under Israels hand. Och landet hade nu ro

i åttio år.

003:031 Efter honom kom Samgar, Anats son; han slog filistéerna, sex

hundra man, med en oxpik. Också han frälste Israel.

004:001 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, när

Ehud var död.

004:002 Då sålde HERREN dem i Jabins hand, den kananeiske konungens, som

regerade i Hasor. Hans härhövitsman var Sisera, och denne bodde

i Haroset-Haggoim.

004:003 Och Israels barn ropade till HERREN; ty han hade nio hundra

stridsvagnar av järn, och han förtryckte Israels barn våldsamt i

tjugu år.

004:004 Men Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var på den tiden

domarinna i Israel.

004:005 Hon plägade sitta under Deborapalmen, mellan Rama och Betel i

Efraims bergsbygd, och Israels barn drogo ditupp till henne, for

att hon skulle skipa rätt.

004:006 Hon sände nu och lät kalla till sig Barak, Abinoams son, från

Kedes i Naftali, och sade till honom: »Se, HERREN, Israels Gud,

bjuder: Drag åstad upp på berget Tabor och tag med dig tio tusen

man av Naftali barn och Sebulons barn.

004:007 Ty jag vill draga Sisera, Jabins härhövitsman, med hans vagnar

och skaror, till dig vid bäcken Kison och giva honom i din

hand.»

004:008 Barak sade till henne: »Om du går med mig, så går jag, men om du

icke går med mig, så går icke heller jag.»

004:009 Då svarade hon: »Ja, jag skall gå med dig; dock skall äran då

icke bliva din på den väg du nu går, utan HERREN skall sälja

Sisera i en kvinnas hand.» Så stod Debora upp och gick med Barak

till Kedes.

004:010 Då bådade Barak upp Sebulon och Naftali till Kedes, och tio

tusen man följde honom ditupp; Debora gick ock ditupp med honom.

004:011 Men kainéen Heber hade skilt sig från de övriga kainéerna,

Hobabs, Moses svärfaders, barn; och han hade sina tältplatser

ända till terebinten i Saannim vid Kedes.

004:012 Och man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade

dragit upp på berget Tabor.

004:013 Då bådade Sisera upp alla sina stridsvagnar, nio hundra vagnar

av järn, därtill ock allt folk han hade, att draga från

Haroset-Haggoim till bäcken Kison.

004:014 Men Debora sade till Barak: »Stå upp, ty detta är den dag på

vilken HERREN har givit Sisera i din hand; se, HERREN har dragit

ut framför dig.» Så drog då Barak ned från berget Tabor, och tio

tusen man följde honom.

004:015 Och HERREN sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och

hela hans här, så att de veko tillbaka för Baraks svärd; och

Sisera steg ned från sin vagn och flydde till fots.

004:016 Och Barak jagade efter vagnarna och hären ända till

Haroset-Haggoim. Och hela Siseras här föll för svärdsegg; icke

en enda kom undan.

004:017 Men Sisera hade under flykten styrt sina steg till Jaels,

kainéen Hebers hustrus, tält; ty vänskap rådde mellan Jabin,

konungen i Hasor, och kainéen Hebers hus.

004:018 Då gick Jael ut emot Sisera och sade till honom: »Kom in, min

herre, kom in till mig, frukta intet.» Så gick han då in till

henne i tältet, och hon höljde över honom med ett täcke.

004:019 Och han sade till henne: »Giv mig litet vatten att dricka, ty

jag är törstig.» Då öppnade hon mjölk- kärlet och gav honom att

dricka och höljde sedan åter över honom.

004:020 Och han sade till henne: »Ställ dig vid ingången till tältet;

och kommer någon och frågar dig om någon är här, så svara nej.»

004:021 Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i

sin hand, gick därefter sakta in till honom och slog pluggen

genom tinningen på honom, så att den gick ned i marken. Så

dödades han, där han låg försänkt i tung sömn, medtagen av

trötthet.

004:022 I samma stund kom Barak jagande efter Sisera; då gick Jael ut

emot honom och sade till honom: »Kom hit, så skall jag visa dig

den man som du söker.» När han då gick in till henne, fick han

se Sisera ligga död där, med tältpluggen genom tinningen.

004:023 Så lät Gud på den dagen Jabin, konungen i Kanaan, bliva kuvad av

Israels barn.

004:024 Och Israels barns hand vilade allt tyngre på Jabin, konungen i

Kanaan; och till slut förgjorde de Jabin, konungen i Kanaan.

005:001 De sjöngo Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:

005:002 Att härförare förde an i Israel,

att folket villigt följde dem--

loven HERREN därför!

005:003 Hören, I konungar;

lyssnen, I furstar.

Till HERRENS ära

vill jag, vill jag sjunga,

lovsäga HERREN,

Israels Gud.

005:004 HERRE, när du drog ut från Seir,

när du gick fram ifrån Edoms mark,

då bävade jorden,

då strömmade det från himmelen,

då strömmade vatten

ned ifrån molnen;

005:005 bergen skälvde

inför HERRENS ansikte,

ja, Sinai inför HERRENS,

Israels Guds, ansikte.

005:006 I Samgars dagar,

Anats sons,

i Jaels dagar

lågo vägarna öde;

vandrarna måste färdas

svåra omvägar.

005:007 Inga styresmän funnos,

inga funnos mer i Israel,

förrän du stod upp, Debora,

stod upp såsom en moder i Israel.

005:008 Man valde sig nya gudar;

då nådde striden fram till portarna.

Men ingen sköld, intet spjut var att se

hos de fyrtio tusen i Israel.

005:009 Mitt hjärta tillhör Israels hövdingar

och dem bland folket, som villigt följde;

005:010 ja, loven HERREN.

I som riden på vita åsninnor,

I som sitten hemma på mattor,

och I som vandren på vägen, talen härom.

005:011 När man under rop

skiftar byte mellan vattenhoarna,

då lovprisar man där

HERRENS rättfärdiga gärningar,

att han i rättfärdighet regerar i Israel.

Då drog HERRENS folk

ned till portarna.

005:012 Upp, upp, Debora!

Upp, upp, sjung din sång!

Stå upp, Barak;

tag dig fångar,

du Abinoams son.

005:013 Då satte folkets kvarleva

de tappre till anförare,

HERREN satte mig

till anförare över hjältarna.

005:014 Från Efraim kommo män

som hade rotfäst sig i Amalek;

Benjamin följde dig

och blandade sig med dina skaror.

Ned ifrån Makir

drogo hövdingar åstad,

och från Sebulon män

som buro anförarstav.

005:015 Furstarna i Isaskar

slöto sig till Debora;

och likasom Isaskar,

så gjorde ock Barak;

ned i dalen skyndade man i dennes spår.

Bland Rubens ätter

höllos stora rådslag.

005:016 Men varför satt du kvar

ibland dina fållor

och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna?

Ja, av Rubens ätter

fördes stora överläggningar.

005:017 Gilead stannade

på andra sidan Jordan.

Och Dan varför--dröjer han

ännu vid skeppen?

Aser satt kvar

vid havets strand,

vid sina vikar stannade han.

005:018 Men Sebulon var ett folk

som prisgav sitt liv åt döden,

Naftali likaså,

på stridsfältets höjder.

005:019 Konungar drogo fram och stridde

ja, då stridde Kanaans konungar

vid Taanak, invid Megiddos vatten;

men byte av silver vunno de icke.

005:020 Från himmelen fördes strid,

stjärnorna stridde

från sina banor mot Sisera.

005:021 Bäcken Kison ryckte dem bort,

urtidsbäcken,

bäcken Kison.

Gå fram, min själ, med makt!

005:022 Då stampade hästarnas hovar,

när deras tappra ryttare jagade framåt, framåt.

005:023 Förbannen Meros,

säger HERRENS ängel,

ja, förbannen dess inbyggare,

därför att de ej kommo

HERREN till hjälp,

HERREN till hjälp bland hjältarna.

005:024 Välsignad vare Jael framför andra kvinnor,

Hebers hustru, kainéens,

välsignad framför alla kvinnor som bo i tält!

005:025 Vatten begärde han;

då gav hon honom mjölk,

gräddmjölk bar hon fram

i högtidsskålen.

005:026 Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen,

sin högra hand efter arbetshammaren

med den slog hon Sisera

och krossade hans huvud,

spräckte hans tinning

och genomborrade den.

005:027 Vid hennes fötter sjönk han ihop,

föll omkull och blev liggande;

ja, vid hennes fötter

sjönk han ihop och föll omkull;

där han sjönk ihop,

där föll han dödsslagen.

005:028 Ut genom fönstret

skådade hon och ropade,

Siseras moder,

ut genom gallret:

»Varför dröjer väl

hans vagn att komma?

Varför äro de så senfärdiga,

hans vagnshästars fötter?»

005:029 Då svara de klokaste

av hennes hovtärnor,

och själv giver hon sig

detsamma svaret:

005:030 »Förvisso vunno de byte,

som de nu utskifta:

en flicka, ja, två

åt envar av männen,

byte av praktvävnader för Siseras räkning,

byte av praktvävnader, brokiga tyger;

en präktig duk, ja, två brokiga dukar

för de fångnas halsar.»

005:031 Så må alla dina fiender

förgås, o HERRE.

Men de som älska honom må likna solen,

när den går upp i hjältekraft.

Och landet hade nu ro i fyrtio år.

006:001 Men när Israels barn gjorde vad ont var i HERRENS ögon, gav

HERREN dem i Midjans hand, i sju år.

006:002 Och Midjans hand blev Israel så övermäktig, att Israels barn

till skydd mot Midjan gjorde sig de hålor som nu äro att se i

bergen, så ock grottorna och bergfästena.

006:003 Så ofta israeliterna hade sått, drogo midjaniterna, amalekiterna

och österlänningarna upp emot dem

006:004 och lägrade sig där och överföllo dem och fördärvade landets

gröda ända fram emot Gasa; de lämnade inga livsmedel kvar i

Israel, inga får, oxar eller åsnor.

006:005 Ty de drogo ditupp med sin boskap och sina tält och kommo så

talrika som gräshoppor; de själva och deras kameler voro

oräkneliga. Och de föllo in i landet för att fördärva det.

006:006 Så kom Israel i stort elände genom Midjan; då ropade Israels

barn till HERREN.

006:007 Och när Israels barn ropade till HERREN för Midjans skull,

006:008 sände HERREN en profet till Israels barn. Denne sade till dem:

»Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv har fört eder upp ur

Egypten och hämtat eder ut ur träldomshuset.

006:009 Jag har räddat eder från egyptiernas hand och från alla edra

förtryckares hand; jag har förjagat dem för eder och givit eder

deras land.

006:010 Och jag sade till eder: Jag är HERREN, eder Gud; I skolen icke

frukta de gudar som dyrkas av amoréerna, i vilkas land I bon.

Men I villen icke höra min röst.

006:011 Och HERRENS ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra,

som tillhörde abiesriten Joas; dennes son Gideon höll då på att

klappa ut vete i vinpressen, för att bärga det undan Midjan.

006:012 För honom uppenbarade sig nu HERRENS ängel och sade till honom:

»HERREN är med dig, du tappre stridsman.»

006:013 Gideon svarade honom: »Ack min herre, om HERREN är med oss,

varför har då allt detta kommit över oss? Och var äro alla hans

under, om vilka våra fäder hava förtäljt för oss och sagt: 'Se,

HERREN har fört oss upp ur Egypten'? Nu har ju HERREN

förskjutit oss och givit oss i Midjans våld.»

006:014 Då vände sig HERREN till honom och sade: »Gå åstad i denna din

kraft och fräls Israel ur Midjans våld; se, jag har sänt dig.»

006:015 Han svarade honom: »Ack Herre, varmed kan jag frälsa Israel? Min

ätt är ju den oansenligaste i Manasse, och jag själv den

ringaste i min faders hus.»

006:016 HERREN sade till honom: »Jag vill vara med dig, så att du skall

slå Midjan, såsom voro det en enda man.»

006:017 Men han svarade honom: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, så

låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig.

006:018 Gå icke bort härifrån, förrän jag har kommit tillbaka till dig

och hämtat ut min offergåva och lagt fram den för dig.» Han

sade: »Jag vill stanna, till dess du kommer igen.»

006:019 Då gick Gideon in och tillredde en killing, så ock osyrat bröd

av en efa mjöl; därefter lade han köttet i en korg och hällde

spadet i en kruka; sedan bar han ut det till honom under

terebinten och satte fram det.

006:020 Men Guds ängel sade till honom: Tag köttet och det osyrade

brödet, och lägg det på berghällen där, och gjut spadet

däröver.» Och han gjorde så.

006:021 Och HERRENS ängel räckte ut staven som han hade i sin hand och

rörde med dess ända vid köttet och det osyrade brödet; då kom

eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet;

och därvid försvann HERRENS ängel ur hans åsyn.

006:022 Då såg Gideon att det var HERRENS ängel. Och Gideon sade: »Ve

mig, Herre, HERRE, eftersom jag nu har sett HERRENS ängel

ansikte mot ansikte!»

006:023 Men HERREN sade till honom: »Frid vare med dig, frukta icke; du

skall icke dö.»

006:024 Då byggde Gideon där ett altare åt HERREN och kallade det HERREN

är frid; det finnes kvar ännu i dag i det abiesritiska Ofra.

006:025 Den natten sade HERREN till honom: »Tag den tjur som tillhör din

fader och den andra sjuåriga tjuren. Riv sedan ned det

Baalsaltare som tillhör din fader, och hugg sönder Aseran som

står därinvid.

006:026 Bygg därefter upp ett altare åt HERREN, din Gud, överst på denna

fasta plats, och uppför det på övligt sätt; tag så den andra

tjuren och offra den till brännoffer på styckena av Aseran som

du har huggit sönder.»

006:027 Då tog Gideon tio av sina tjänare med sig och gjorde såsom

HERREN sade sagt till honom. Men eftersom han fruktade att göra

det om dagen, av rädsla för sin faders hus och för männen i

staden, gjorde han det om natten.

006:028 Bittida följande morgon fingo mannen i staden se att Baals

altare låg nedbrutet, att Aseran därinvid var sönderhuggen, och

att den andra tjuren hade blivit offrad såsom brännoffer på det

nyuppbyggda altaret.

006:029 Då sade de till varandra: »Vem har gjort detta?» Och när de

frågade och gjorde efterforskningar, fingo de veta att Gideon,

Joas' son, hade gjort det.

006:030 Då sade männen i staden till Joas: »För din son hitut, han måste

dö; ty han har brutit ned Baals altare, och han har ock huggit

sönder Aseran som stod därinvid.»

006:031 Men Joas svarade alla som stodo omkring honom: »Viljen I utföra

Baals sak, viljen I komma honom till hjälp? Den som vill utföra

hans sak, han skall bliva dödad innan nästa morgon. Är han Gud,

så utföre han själv sin sak, eftersom denne har brutit ned hans

altare.

006:032 Härav kallade man honom då Jerubbaal, i det man sade: »Baal

utföre sin sak mot honom, eftersom han har brutit ned hans

altare.»

006:033 Och midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla

tillhopa församlat sig och gått över floden och lägrat sig i

Jisreels dal.

006:034 Men Gideon hade blivit beklädd med HERRENS Andes kraft; han

stötte i basun, och abiesriterna församlade sig och följde efter

honom.

006:035 Och han sände omkring budbärare i hela Manasse, så att ock de

övriga församlade sig och följde efter honom; likaledes sände

han budbärare till Aser, Sebulon och Naftali, och dessa drogo då

också upp, de andra till mötes.

006:036 Och Gideon sade till Gud: »Om du verkligen vill genom min hand

frälsa Israel, såsom du har lovat,

006:037 så se nu här: jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen;

ifall dagg kommer allenast på ullen, under det att marken eljest

överallt förbliver torr, då vet jag att du genom min hand skall

frälsa Israel, såsom du har lovat.»

006:038 Och det skedde så, ty när han bittida dagen därefter kramade ur

ullen, kunde han av den pressa ut så mycket dagg, att en hel

skål blev full med vatten.

006:039 Men Gideon sade till Gud: »Må din vrede icke upptändas mot mig,

därför att jag talar ännu en enda gång. Låt mig få försöka

blott en gång till med ullen: gör nu så, att allenast ullen

förbliver torr, under det att dagg kommer eljest överallt på

marken.»

006:040 Och Gud gjorde så den natten; allenast ullen var torr, men

eljest hade dagg kommit överallt på marken.

007:001 Bittida följande morgon drog Jerubbaal, det är Gideon, åstad med

allt folket som följde honom, och de lägrade sig vid

Harodskällan; han hade då midjaniternas läger norr om sig, från

Morehöjden ned i dalen.

007:002 Men HERREN sade till Gideon: »Folket som har följt dig är för

talrikt för att jag skulle vilja giva Midjan i deras hand; ty

Israel kunde då berömma sig mot mig och säga: 'Min egen hand har

frälst mig.'

007:003 Låt därför nu utropa för folket och säga: Om någon fruktar och

är rädd, så må han vända tillbaka hem och skynda bort ifrån

Gileads berg.» Då vände tjugutvå tusen man av folket tillbaka,

så att allenast tio tusen man stannade kvar.

007:004 Men HERREN sade till Gideon: »Folket är ännu för talrikt; för

dem ned till vattnet, så skall jag där göra ett urval av dem åt

dig. Den om vilken jag då säger till dig: 'Denne skall gå med

dig', han får gå med dig, men var och en om vilken jag säger

till dig: 'Denne skall icke gå med dig', han får icke gå med.»

007:005 Så förde han då folket ned till vattnet. Och HERREN sade till

Gideon: »Alla som läppja av vattnet, såsom hunden gör, dem skall

du ställa för sig, och likaså alla som falla ned på knä för att

dricka.»

007:006 Då befanns antalet av dem som hade läppjat av vattnet, genom att

med handen föra det till munnen, vara tre hundra man; allt det

övriga folket hade fallit ned på knä för att dricka vatten.

007:007 Och HERREN sade till Gideon: »Med de tre hundra män som hava

läppjat av vattnet skall jag frälsa eder och giva Midjan i din

hand; allt det andra folket må begiva sig hem, var och en till

sitt.»

007:008 Då tog hans folk till sig sitt munförråd och sina basuner,

därefter lät han alla de andra israeliterna gå hem, var och en

till sin hydda; han behöll allenast de tre hundra männen. Och

midjaniternas läger hade han nedanför sig i dalen.

007:009 Och HERREN sade den natten till honom: »Stå upp och drag ned i

lägret, ty jag har givit det i din hand.

007:010 Men om du fruktar för att draga ditned, så må du gå förut med

din tjänare Pura ned till lägret

007:011 och höra efter, vad man där talar; sedan skall du få mod till

att draga ditned och bryta in i lägret.» Så gick han då med sin

tjänare Pura ned till förposterna i lägret.

007:012 Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna lågo

där i dalen, talrika såsom gräshoppor; och deras kameler voro

oräkneliga, talrika såsom sanden på havets strand.

007:013 Då nu Gideon kom dit, höll en man just på att förtälja en dröm

för en annan. Han sade: »Jag har nyss haft en dröm. Jag tyckte

att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den

kom ända fram till tältet och slog emot det, så att det föll, och

vände upp och ned på det, och tältet blev så liggande.»

007:014 Då svarade den andre och sade: »Detta betyder intet annat än

israeliten Gideons, Joas' sons, svärd; Gud har givit Midjan och

hela lägret i hans hand.»

007:015 När Gideon hörde denna dröm förtäljas och hörde dess uttydning,

föll han ned och tillbad. Därefter vände han tillbaka till

Israels läger och sade: »Stån upp, ty HERREN har givit

midjaniternas läger i eder hand.

007:016 Och han delade sina tre hundra män i tre hopar och gav

allasammans basuner i händerna, så ock tomma krukor, med facklor

inne i krukorna.

007:017 Och han sade till dem: »Sen på mig och gören såsom jag; så snart

jag har kommit till utkanten av lägret, skolen I göra såsom jag

gör.

007:018 När nämligen jag och alla som jag har med mig stöta i basunerna,

skolen ock I stöta i basunerna runt omkring hela lägret och

ropa: 'För HERREN och för Gideon!'»

007:019 Så kommo nu Gideon och de hundra män, som han hade med sig, till

utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten ingick; och man

hade just ställt ut vakterna. Då stötte de i basunerna och

krossade krukorna som de hade i sina händer.

007:020 De tre hoparna stötte i basunerna och slogo sönder krukorna; de

fattade med vänstra handen i facklorna och med högra handen i

basunerna och stötte i dem; och de ropade: »HERRENS och Gideons

svärd!»

007:021 Men de stodo stilla, var och en på sin plats, runt omkring

lägret. Då begynte alla i lägret att löpa hit och dit och skria

och fly.

007:022 Och när de stötte i de tre hundra basunerna, vände HERREN den

enes svärd mot den andre i hela lägret; och de som voro i lägret

flydde ända till Bet-Hasitta, åt Serera till, ända till stranden

vid Abel-Mehola, förbi Tabbat.

007:023 Och åter församlade sig israeliterna, från Naftali och Aser och

från hela Manasse, och förföljde midjaniterna.

007:024 Och Gideon hade sänt omkring budbärare i hela Efraims bergsbygd

och låtit säga: »Dragen ned mot Midjan och besätten i deras väg

vattendragen ända till Bet-Bara, ävensom Jordan.» Så församlade

sig alla Efraims män och besatte vattendragen ända till

Bet-Bara, ävensom Jordan.

007:025 Och de togo två midjanitiska hövdingar, Oreb och Seeb, till

fånga, och dräpte Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dräpte de vid

Seebspressen, och förföljde så midjaniterna. Men Orebs och

Seebs huvuden förde de över till Gideon på andra sidan Jordan.

008:001 Men Efraims män sade till honom: »Huru har du kunnat handla så

mot oss? Varför bådade du icke upp oss, när du drog ut till

strid mot Midjan?» Och de foro häftigt ut mot honom.

008:002 Han svarade dem: »Vad har jag då uträttat i jämförelse med

eder? Är icke Efraims efterskörd bättre än Abiesers

vinbärgning?

008:003 I eder hand var det som Gud gav de midjanitiska hövdingarna Oreb

och Seeb. Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med eder?» Då

han så talade, stillades deras vrede mot honom.

008:004 När sedan Gideon kom till Jordan, gick han över jämte de tre

hundra män som han hade med sig; och de voro trötta av

förföljandet.

008:005 Han sade därför till männen i Suckot: »Given några kakor bröd åt

folket som följer mig, ty de äro trötta; se, jag är nu i färd

med att förfölja Seba och Salmunna, de midjanitiska konungarna.»

008:006 Men de överste i Suckot svarade: »Har du då redan Seba och

Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi skola giva bröd

åt din här?»

008:007 Gideon sade »Nåväl; när HERREN, giver Seba och Salmunna i min

hand, skall jag söndertröska edert kött med ökentörnen och

tistlar.»

008:008 Så drog han vidare därifrån upp till Penuel och talade på samma

sätt till dem som voro där; och männen i Penuel gåvo honom samma

svar som männen i Suckot hade givit.

008:009 Då sade han ock till männen i Penuel: »När jag kommer

välbehållen tillbaka, skall jag riva ned detta torn.»

008:010 Men Seba och Salmunna befunno sig i Karkor och hade sin här hos

sig, vid pass femton tusen man, allt som var kvar av

österlänningarnas hela här; ty de stupade utgjorde ett hundra

tjugu tusen svärdbeväpnade män.

008:011 Och Gideon drog upp på karavanvägen, öster om Noba och Jogbeha,

och överföll hären, där den låg sorglös i sitt läger.

008:012 Och Seba och Salmunna flydde, men han satte efter dem; och han

tog de två midjanitiska konungarna Seba och Salmunna till fånga

och skingrade hela hären.

008:013 När därefter Gideon, Joas' son, vände tillbaka från striden, ned

från Hereshöjden,

008:014 fick han fatt på en ung man, en av invånarna i Suckot, och

utfrågade denne, och han måste skriva upp åt honom de överste i

Suckot och de äldste där, sjuttiosju män.

008:015 När han sedan kom till männen i Suckot, sade han: »Se här äro nu

Seba och Salmunna, om vilka I hånfullt saden till mig: 'Har du

redan Seba och Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi

skola giva bröd åt dina trötta män?'»

008:016 Därefter lät han gripa de äldste i staden och tog ökentörnen och

tistlar och lät männen i Suckot få känna dem.

008:017 Och tornet i Penuel rev han ned och dräpte männen i staden.

008:018 Och till Seba och Salmunna sade han: »Hurudana voro de män som I

dräpten på Tabor?» De svarade: »De voro lika dig; var och en såg

ut såsom en konungason.»

008:019 Han sade: »Då var det mina bröder, min moders söner. Så sant

HERREN lever: om I haden låtit dem leva, skulle jag icke hava

dräpt eder.»

008:020 Sedan sade han till Jeter, sin förstfödde: »Stå upp och dräp

dem.» Men gossen drog icke ut sitt svärd, ty han var försagd,

eftersom han ännu var allenast en gosse.

008:021 Då sade Seba och Salmunna: »Stå upp, du själv, och stöt ned oss;

ty sådan mannen är, sådan är ock hans styrka.» Så stod då Gideon

upp och dräpte Seba och Salmunna. Och han tog för sin räkning de

prydnader som sutto på deras kamelers halsar.

008:022 Och israeliterna sade till Gideon: »Råd du över oss, och såsom

du så ock sedan din son och din sonson; ty du har frälst oss ur

Midjans hand.»

008:023 Men Gideon svarade dem: »Jag vill icke råda över eder, och min

son skall icke heller råda över eder, utan HERREN skall råda

över eder.»

008:024 Och Gideon sade ytterligare till dem: »Ett vill jag dock begära

av eder: var och en av eder må giva mig den näsring han har fått

såsom byte.» Ty midjaniterna buro näsringar av guld, eftersom de

voro ismaeliter.

008:025 De svarade: »Ja, vi vilja giva dig dem.» Och de bredde ut ett

kläde, och var och en kastade på detta den näsring han hade fått

såsom byte.

008:026 Och guldringarna, som han hade begärt, befunnos väga ett tusen

sju hundra siklar i guld--detta förutom de halsprydnader, de

örhängen och de purpurröda kläder som de midjanitiska konungarna

hade burit, och förutom de kedjor som hade suttit på deras

kamelers halsar.

008:027 Och Gideon lät därav göra en efod och satte upp den i sin stad,

Ofra; och hela Israel lopp där i trolös avfällighet efter

den. Och den blev för Gideon och hans hus till en snara.

008:028 Så blev nu Midjan kuvat under Israels barn och upplyfte icke mer

sitt huvud. Och landet hade ro i fyrtio år, så länge Gideon

levde.

008:029 Men Jerubbaal, Joas' son, gick hem och stannade sedan i sitt

hus.

008:030 Och Gideon hade sjuttio söner, som hade utgått från hans länd,

ty han ägde många hustrur.

008:031 En bihustru som han hade i Sikem födde honom ock en son; denne

gav han namnet Abimelek.

008:032 Och Gideon, Joas' son, dog i en god ålder och blev begraven i

sin fader Joas' grav i det abiesritiska Ofra

008:033 Men när Gideon var död, begynte Israels barn åter i trolös

avfällighet löpa efter Baalerna; och de gjorde Baal-Berit till

gud åt sig.

008:034 Israels barn tänkte icke på HERREN, sin Gud, som hade räddat

dem från alla deras fienders hand runt omkring.

008:035 Ej heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek, till

gengäld för allt det goda som han hade gjort mot Israel.

009:001 Men Abimelek, Jerubbaals son, gick bort till sin moders bröder i

Sikem och talade till dem och till alla som voro besläktade med

hans morfaders hus, och sade:

009:002 »Talen så till alla Sikems borgare: Vilket är bäst för eder: att

sjuttio män, alla Jerubbaals söner, råda över eder, eller att en

enda man råder över eder? Kommen därjämte ihåg att jag är edert

kött och ben.»

009:003 Då talade hans moders bröder till hans förmån allt detta inför

alla Sikems borgare. Och dessa blevo vunna för Abimelek, ty de

tänkte: »Han är ju vår broder.»

009:004 Och de gåvo honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel;

för dessa lejde Abimelek löst folk och äventyrare, vilkas

anförare han blev.

009:005 Därefter begav han sig till sin faders hus i Ofra och dräpte där

sina bröder, Jerubbaals söner, sjuttio män, och detta på en och

samma sten; dock blev Jotam, Jerubbaals yngste son, vid liv, ty

han hade gömt sig.

009:006 Sedan församlade sig alla Sikems borgare och alla som bodde i

Millo och gingo åstad och gjorde Abimelek till konung vid

Vård-terebinten invid Sikem.

009:007 När man berättade detta far Jotam, gick han åstad och ställde

sig på toppen av berget Gerissim och hov upp sin röst och ropade

och sade till dem: »Hören mig, I Sikems borgare, för att Gud ock

må höra eder.

009:008 Träden gingo en gång åstad för att smörja en konung över

sig. Och de sade till olivträdet: 'Bliv du konung över oss'

009:009 Men olivträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min fetma,

som både gudar och människor ära mig för, och gå bort för att

svaja över de andra träden?'

009:010 Då sade träden till fikonträdet: 'Kom du och bliv konung över

oss.'

009:011 Men fikonträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min sötma

och min goda frukt och gå bort för att svaja över de andra

träden?'

009:012 Då sade träden till vinträdet: 'Kom du och bliv konung över

oss.'

009:013 Men vinträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min vinmust,

som gör både gudar och människor glada, och gå bort för att

svaja över de andra träden?'

009:014 Då sade alla träden till törnbusken: 'Kom du och bliv konung

över oss.'

009:015 Törnbusken svarade träden: 'Om det är eder uppriktiga mening att

smörja mig till konung över eder, så kommen och tagen eder

tillflykt under min skugga; varom icke, så skall eld gå ut ur

törnbusken och förtära cedrarna på Libanon.'

009:016 Så hören nu: om I haven förfarit riktigt och redligt däri att I

haven gjort Abimelek till konung, och om I haven förfarit väl

mot Jerubbaal och hans hus, och haven vedergällt honom efter

hans gärningar--

009:017 ty I veten att min fader stridde för eder och vågade sitt liv

för att rädda eder från Midjans hand,

009:018 under det att I däremot i dag haven rest eder upp mot min faders

hus och dräpt hans söner, sjuttio män, på en och samma sten, och

gjort Abimelek, hans tjänstekvinnas son, till konung över Sikems

borgare, eftersom han är eder broder--

009:019 om I alltså denna dag haven förfarit riktigt och redligt mot

Jerubbaal och hans hus, då mån I glädja eder över Abimelek, och

han må ock glädja sig över eder;

009:020 varom icke, så må eld gå ut från Abimelek och förtära Sikems

borgare och dem som bo i Millo, och från Sikems borgare och från

dem som bo i Millo må eld gå ut och förtära Abimelek.»

009:021 Och Jotam skyndade sig undan och flydde bort till Beer, och där

bosatte han sig för att vara i säkerhet för sin broder Abimelek.

009:022 När Abimelek hade härskat över Israel i tre år,

009:023 sände Gud en tvedräktsande mellan Abimelek och Sikems borgare,

så att Sikems borgare avföllo från Abimelek.

009:024 Detta skedde, för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle

bliva hämnat, och för att deras blod skulle komma över deras

broder Abimelek som dräpte dem, så ock över Sikems borgare, som

lämnade honom understöd, så att han kunde dräpa sina bröder.

009:025 För att skada honom lade Sikems borgare nu folk i försåt på

bergshöjderna, och dessa plundrade alla som drogo vägen fram

därförbi. Detta blev berättat för Abimelek.

009:026 Men Gaal, Ebeds son, kom nu dit med sina bröder, och de drogo in

i Sikem. Och Sikems borgare fattade förtroende för honom.

009:027 Så hände sig en gång att de gingo ut på fältet och avbärgade

sina vingårdar och pressade druvorna och höllo en glädjefest,

och de gingo därvid in i sin guds hus och åto och drucko, och

uttalade förbannelser över Abimelek.

009:028 Och Gaal, Ebeds son, sade: »Vad är Abimelek, och vad är Sikem,

eftersom vi skola tjäna honom? Han är ju Jerubbaals son, och

Sebul är hans tillsyningsman. Nej, tjänen män som härstamma från

Hamor, Sikems fader. Varför skulle vi tjäna denne?

009:029 Ack om jag hade detta folk under min vård! Då skulle jag driva

bort Abimelek.» Och i fråga om Abimelek sade han: »Föröka din

här och drag ut.»

009:030 Men när Sebul, hövitsmannen i staden, fick höra vad Gaal, Ebeds

son, hade sagt, upptändes hans vrede.

009:031 Och han sände listeligen bud till Abimelek och lät säga: »Se,

Gaal, Ebeds son, och hans bröder hava kommit till Sikem, och de

hålla just nu på att uppvigla staden mot dig.

009:032 Bryt därför nu upp om natten, du med ditt folk, och lägg dig i

bakhåll på fältet.

009:033 Sedan må du i morgon bittida, när solen går upp, störta fram mot

staden. När han då med sitt folk drager ut mot dig, må du göra

med honom vad tillfället giver vid handen.»

009:034 Då bröt Abimelek med allt sitt folk upp om natten, och de lade

sig i bakhåll mot Sikem, i fyra hopar.

009:035 Och Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången till

stadsporten; och i detsamma bröt Abimelek med sitt folk fram

ifrån bakhållet.

009:036 När då Gaal såg folket, sade han till Sebul: »Se, där kommer

folk ned från bergshöjderna.» Men Sebul svarade honom: »Det är

skuggan av bergen, som för dina ögon ser ut såsom människor.»

009:037 Gaal tog åter till orda och sade: »Jo, där kommer folk ned från

Mittelhöjden, och en annan hop kommer på vägen från

Teckentydarterebinten.»

009:038 Då sade Sebul till honom: »Var är nu din stortalighet, du som

sade: 'Vad är Abimelek, eftersom vi skola tjäna honom?' Se, här

kommer det folk som du så föraktade. Drag nu ut och strid mot

dem.

009:039 Så drog då Gaal ut i spetsen för Sikems borgare och gav sig i

strid med Abimelek.

009:040 Men Abimelek jagade honom på flykten, och han flydde undan för

honom; och många föllo slagna ända fram till stadsporten.

009:041 Och Abimelek stannade i Aruma; men Sebul drev bort Gaal och hans

bröder och lät dem icke längre stanna i Sikem.

009:042 Dagen därefter gick folket ut på fältet; och man berättade detta

för Abimelek.

009:043 Då tog han sitt folk och delade dem i tre hopar och lade sig i

bakhåll på fältet. Och när han fick se att folket gick ut ur

staden, bröt han upp och anföll dem och nedgjorde dem.

009:044 Abimelek och de hopar han hade med sig störtade nämligen fram

och ställde sig vid ingången till stadsporten; men de båda andra

hoparna störtade fram mot alla som voro på fältet och nedgjorde

dem.

009:045 När så Abimelek hade ansatt staden hela den dagen, intog han den

och dräpte det folk som fanns därinne Sedan rev han ned staden

och beströdde platsen med salt.

009:046 När besättningen i Sikems torn hörde detta, begåvo de sig alla

till det fasta valvet i El-Berits tempelbyggnad.

009:047 Och när det blev berättat for Abimelek att hela besättningen i

Sikems torn hade församlat sig där,

009:048 gick han med allt sitt folk upp till berget Salmon; och Abimelek

tog en yxa i sin hand och högg av en trädgren och lyfte upp den

och lade den på axeln; och han sade till sitt folk: »Gören med

hast detsamma som I haven sett mig göra.»

009:049 Då högg också allt folket av var sin gren och följde efter

Abimelek, och de lade grenarna intill det fasta valvet och tände

upp eld till att förbränna valvet jämte dem som voro där. Så

omkommo ock alla de människor som bodde i Sikems torn, vid pass

tusen män och kvinnor.

009:050 Och Abimelek drog åstad till Tebes och belägrade Tebes och intog

det.

009:051 Men mitt i staden var ett starkt torn, och dit flydde alla män

och kvinnor, alla borgare i staden, och stängde igen om sig;

sedan stego de upp på tornets tak.

009:052 Och Abimelek kom till tornet och angrep det; och han gick fram

till porten på tornet för att bränna upp den i eld.

009:053 Men en kvinna kastade en kvarnsten ned på Abimeleks huvud och

bräckte så hans huvudskål.

009:054 Då ropade han med hast på sin vapendragare och sade till honom:

»Drag ut ditt svärd och döda mig, för att man icke må säga om

mig: En kvinna dräpte honom.» Då genomborrade hans tjänare

honom, så att han dog.

009:055 När nu israeliterna sågo att Abimelek var död, gingo de hem, var

och en till sitt.

009:056 Alltså lät Gud det onda som Abimelek hade gjort mot sin fader,

då han dräpte sina sjuttio bröder, komma tillbaka över honom.

009:057 Och allt det onda som Sikems män hade gjort lät Gud ock komma

tillbaka över deras huvuden. Så gick Jotams, Jerubbaals sons,

förbannelse i fullbordan på dem.

010:001 Efter Abimelek uppstod till Israels frälsning Tola, son till

Pua, son till Dodo, en man från Isaskar; och han bodde i Samir,

i Efraims bergsbygd.

010:002 Han var domare i Israel i tjugutre år; sedan dog han och blev

begraven i Samir.

010:003 Efter honom uppstod gileaditen Jair. Han var domare i Israel i

tjugutvå år.

010:004 Han hade trettio söner, som plägade rida på trettio åsnor; och

de hade trettio städer. Dessa kallar man ännu i dag Jairs byar,

och de ligga i Gileads land.

010:005 Och Jair dog och blev begraven i Kamon.

010:006 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon och

tjänade Baalerna och Astarterna, så ock Arams, Sidons, Moabs,

Ammons barns och filistéernas gudar och övergåvo HERREN och

tjänade honom icke.

010:007 Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i

filistéernas och Ammons barns hand.

010:008 Och dessa plågade Israels barn och förforo våldsamt mot dem det

året; i aderton år gjorde de så mot alla de israeliter som bodde

på andra sidan Jordan, i amoréernas land, i Gilead.

010:009 Därtill gingo Ammons barn över Jordan och gåvo sig i strid också

med Juda, Benjamin och Efraims hus, så att Israel kom i stor

nöd.

010:010 Då ropade Israels barn till HERREN och sade: »Vi hava syndat mot

dig, ty vi hava övergivit vår Gud och tjänat Baalerna.»

010:011 Men HERREN sade till Israels barn: »Har jag icke frälst eder

från egyptierna, amoréerna, Ammons barn och filistéerna?

010:012 Likaledes bleven I förtryckta av sidonierna, amalekiterna och

maoniterna; och när I ropaden till mig, frälste jag eder från

deras hand.

010:013 Men I haven nu övergivit mig och tjänat andra gudar; därför vill

jag icke mer frälsa eder.

010:014 Gån bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; må de

frälsa eder, om I nu ären i nöd.

010:015 Då sade Israels barn till HERREN: »Vi hava syndat; gör du med

oss alldeles såsom dig täckes. Allenast rädda oss nu denna

gång.»

010:016 Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och

tjänade HERREN. Då kunde han icke längre lida att se Israels

vedermöda.

010:017 Och Ammons barn blevo uppbådade och lägrade sig i Gilead; men

Israels barn församlade sig och lägrade sig i Mispa.

010:018 Då sade folket, nämligen de överste i Gilead, till varandra:

»Vem vill begynna striden mot Ammons barn? Den som det vill

skall bliva hövding över alla Gileads inbyggare.»

011:001 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till

en sköka; och Jeftas fader var Gilead.

011:002 Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hans

hustrus söner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade till

honom: »Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är son

till en kvinna som icke är hans hustru.»

011:003 Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landet

Tob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtåg

med honom.

011:004 Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.

011:005 Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldste

i Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.

011:006 Och de sade till Jefta: »Kom och bliv vår anförare, så vilja vi

strida mot Ammons barn.»

011:007 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: »I haven ju hatat mig och

drivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I då nu, när I

ären i nöd, komma till mig?»

011:008 De äldste i Gilead sade till Jefta: »Just därför hava vi nu

kommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida mot

Ammons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileads

inbyggare.»

011:009 Jefta svarade de äldste i Gilead: »Om I nu fören mig tillbaka

för att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld,

så vill jag ock sedan vara eder hövding.»

011:010 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: »HERREN höre vårt avtal.

Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt.»

011:011 Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honom

till hövding och anförare över sig. Och Jefta uttalade inför

HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.

011:012 Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lät

säga: »Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emot

mig och angripit mitt land?»

011:013 Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: »När Israel drog

upp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända till

Jabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo.»

011:014 Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung

011:015 och lät säga till honom: »Så säger Jefta: Israel har icke tagit

något land vare sig från Moab eller från Ammons barn.

011:016 Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genom

öknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,

011:017 skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: 'Låt

mig tåga genom ditt land.' Men konungen i Edom hörde icke därpå.

De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke

heller Då stannade Israel i Kades.

011:018 Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land och

Moabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig på

andra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon är

Moabs gräns.

011:019 Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoréernas konung,

konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: 'Låt oss

genom ditt land tåga dit vi skola.'

011:020 Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sitt

land, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig i

Jahas; där in- lät han sig i strid med Israel.

011:021 Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels

hand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoréernas

land, ty dessa bodde då i detta land.

011:022 De intogo hela amoréernas område, från Arnon ända till Jabbok,

och från öknen ända till Jordan.

011:023 Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoréerna för sitt

folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!

011:024 Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det

tager du i besittning? Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud,

fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.

011:025 Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sons

konungen i Moab? Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist med

Israel eller giva sig i strid med dem.

011:026 När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydande

orter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på båda

sidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icke

tagit detta ifrån oss?

011:027 Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, då

du nu överfaller mig. HERREN, domaren, må i dag döma mellan

Israels barn och Ammons barn.»

011:028 Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom

genom sändebuden.

011:029 Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead och

Manasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe i

Gilead tågade han fram mot Ammons barn.

011:030 Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver

Ammons barn i min hand,

011:031 så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går ut

emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn,

det skall höra HERREN till, och det skall jag offra till

brännoffer.»

011:032 Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem;

och HERREN gav dem i hans hand.

011:033 Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog

landet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, och

ända till Abel-Keramim. Alltså blevo Ammons barn kuvade under

Israels barn.

011:034 När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hans

dotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans enda

barn, han hade utom henne varken son eller dotter.

011:035 I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder och

ropade: »Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till

jorden, du drager olycka över mig! Ty jag har öppnat min mun

inför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ord

tillbaka.»

011:036 Hon svarade honom: »Min fader, har du öppnat din mun inför

HERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu

har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn.»

011:037 Och hon sade ytterligare till sin fader: »Uppfyll dock denna min

begäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned på

bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.

011:038 Han svarade: »Du får gå åstad.» Och han tillstadde henne att

vara borta i två månader. Då gick hon åstad med sina väninnor

och begrät sin jungfrudom på bergen.

011:039 Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och han

förfor då med henne efter det löfte han hade gjort. Och hon hade

icke känt någon man.

011:040 Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efter

år gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under

fyra dagar vart år.

012:001 Men Efraims män församlade sig och drogo till Safon; och de sade

till Jefta: »Varför drog du åstad till strid mot Ammons barn

utan att kalla på oss till att tåga med dig? Nu vilja vi bränna

upp ditt hus jämte dig själv i eld.

012:002 Jefta svarade dem: »Jag och mitt folk lågo i svår fejd med

Ammons barn; då manade jag eder att komma, men I villen icke

frälsa mig ur deras hand.

012:003 Och när jag såg att I icke villen frälsa mig, tog jag min

själ i min hand och drog åstad mot Ammons barn, och HERREN

gav dem i min hand. Varför haven I då nu dragit upp emot mig

till att strida emot mig?»

012:004 Och Jefta församlade alla Gileads män och gav sig i strid med

Efraim. Och Gileads män slogo efraimiterna; dessa hade nämligen

sagt: »Flyktingar ifrån Efraim ären I; Gilead är ett mellanting,

varken Efraim eller Manasse.»

012:005 Och gileaditerna besatte vadställena över Jordan för

efraimiterna. Då nu någon av de efraimitiska flyktingarna sade:

»Låt mig komma över», frågade Gileads män honom: »Är du en

efraimit?» Om han då svarade nej,

012:006 så sade de till honom: »Säg 'schibbolet'.» Sade han då

»sibbolet», därför att han icke nog lade sig vinn om att uttala

ordet rätt, så grepo de honom och höggo ned honom där vid

vadställena över Jordan. På detta sätt föllo vid det tillfället

fyrtiotvå tusen efraimiter.

012:007 Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen

Jefta och blev begraven i en av Gileads städer.

012:008 Efter honom var Ibsan från Bet-Lehem domare i Israel.

012:009 Han hade trettio söner, och trettio döttrar gifte han bort; han

fick ock trettio döttrar genom att skaffa hustrur åt sina söner

utifrån. Och han var domare i Israel i sju år.

012:010 Sedan dog Ibsan och blev begraven i Bet-Lehem.

012:011 Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel; i tio år var

han domare i Israel.

012:012 Sedan dog sebuloniten Elon och blev begraven i Ajalon, i

Sebulons land.

012:013 Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel.

012:014 Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, vilka plägade rida

på sjuttio åsnor. Och han var domare i Israel i åtta år.

012:015 Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begraven i

Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.

013:001 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon; då gav

HERREN dem i filistéernas hand, i fyrtio år.

013:002 I Sorga levde nu en man av daniternas släkt, vid namn Manoa;

hans hustru var ofruktsam och hade icke fött några barn.

013:003 Men HERRENS ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till

henne: »Se, du är ofruktsam och har icke fött några barn, men du

skall bliva havande och föda en son.

013:004 Tag dig nu till vara, så att du icke dricker vin eller starka

drycker ej heller äter något orent.

013:005 Ty se, du skall bliva havande och föda en son, på vilkens huvud

ingen rakkniv skall komma, ty gossen skall vara en Guds nasir

allt ifrån moderlivet; och han skall göra begynnelse till att

frälsa Israel ur filistéernas hand.»

013:006 Då gick hustrun in och omtalade detta för sin man och sade: »En

gudsman kom till mig; han såg ut såsom en Guds ängel, mycket

fruktansvärd. Jag frågade honom icke varifrån han var, och sitt

namn lät han mig icke veta.

013:007 Och han sade till mig: 'Se, du skall bliva havande och föda en

son; drick nu icke vin eller starka drycker och ät icke något

orent, ty gossen skall vara en Guds nasir, från moderlivet ända

till sin död.'»

013:008 Och Manoa bad till HERREN och sade: »Ack Herre, låt gudsmannen

som du sände hit åter komma till oss, för att han må lära oss

huru vi skola göra med gossen som skall födas.»

013:009 Och Gud hörde Manoas röst; Guds ängel kom åter till hans hustru,

när hon en gång satt ute på marken och hennes man Manoa icke var

hos henne.

013:010 Då skyndade hustrun strax åstad och berättade det för sin man;

hon sade till honom: »Mannen som kom till mig häromdagen har

uppenbarat sig för mig.»

013:011 Manoa stod upp och följde sin hustru; och när han kom till

mannen, frågade han honom: »Är du den man som förut talade med

min hustru?» Han svarade: »Ja.»

013:012 Då sade Manoa: »När det som du har sagt går i fullbordan, vad är

då att iakttaga med gossen? Hur skall man göra med honom?»

013:013 HERRENS ängel svarade Manoa »Din hustru skall taga sig till

vara för allt varom jag har talat med henne.

013:014 Hon skall icke äta något som ha vuxit på vinträd, och vin eller

starka drycker får hon icke dricka, ej heller får hon äta något

orent. Allt vad jag har bjudit henne skall hon hålla.»

013:015 Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Låt oss få hålla dig kvar,

så vilja vi tillreda en killing och sätta fram för dig.»

013:016 Men HERRENS ängel svarade Manoa: »Om du ock håller mig kvar,

skall jag dock icke äta av din mat; men om du vill tillreda ett

brännoffer, så offra detta åt HERREN.» Ty Manoa förstod icke att

det var HERRENS ängel.

013:017 Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Vad är ditt namn? Säg oss

det, för att vi må kunna ära dig, när det som du har sagt går i

fullbordan.»

013:018 HERRENS ängel sade till honom: »Varför frågar du efter mitt

namn? Det är alltför underbart.»

013:019 Och Manoa tog killingen med tillhörande spisoffer och lade upp

den på klippan åt HERREN. Då lät han något underbart ske i

Manoas och hans hustrus åsyn.

013:020 När lågan steg upp från altaret mot himmelen, for nämligen

HERRENS ängel upp, i lågan från altaret. Då Manoa och hans

hustru sågo detta, föllo de ned till jorden på sitt ansikte

013:021 Sedan visade sig HERRENS ängel icke mer för Manoa och hans

hustru. Då förstod Manoa att det hade varit HERRENS ängel.

013:022 Och Manoa sade till sin hustru: »Nu måste vi dö, eftersom vi

hava sett Gud.»

013:023 Men hans hustru svarade honom: »Om HERREN hade velat döda oss,

så hade han icke tagit emot något brännoffer och spisoffer av

vår hand, och icke låtit oss se allt detta, ej heller hade han

nu låtit oss höra sådant.»

013:024 Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson;

och gossen växte upp, och HERREN välsignade honom.

013:025 Och HERRENS Ande begynte att verka på honom, medan han var i

Dans läger, mellan Sorga och Estaol.

014:001 När Simson en gång gick ned till Timna, fick han där i Timna se

en kvinna, en av filistéernas döttrar.

014:002 Och när han kom upp därifrån, omtalade han det för sin fader och

moder och sade: »Jag har i Timna sett en kvinna, en av

filistéernas döttrar; henne mån I nu skaffa mig till hustru.»

014:003 Hans fader och moder sade till honom: »Finnes då ingen kvinna

bland dina bröders döttrar och i hela mitt folk, eftersom du

vill gå bort för att skaffa dig en hustru från de oomskurna

filistéerna?» Simson sade till sin fader: »Skaffa mig denna, ty

hon behagar mig.»

014:004 Men hans fader och moder visste icke att detta kom från HERREN,

som sökte sak med filistéerna. På den tiden rådde nämligen

filistéerna över Israel.

014:005 Och Simson gick med sin fader och moder ned till Timna; men just

som de hade hunnit fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt

lejon rytande emot honom.

014:006 Då föll HERRENS Ande över honom, och han slet sönder lejonet,

såsom hade han slitit sönder en killing, fastän han icke hade

någonting i sin hand; men han talade icke om för sin fader och

moder vad han hade gjort.

014:007 När han så kom ditned, talade han med kvinnan; och hon behagade

Simson.

014:008 En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek

då av vägen för att se på det döda lejonet; då fick han i

lejonets kropp se en bisvärm med honung.

014:009 Och han skrapade ut honungen i sina händer och åt därav, medan

han gick, han kom så till sin fader och moder och gav dem, och

de åto. Men han talade icke om för dem att det var ur lejonets

kropp han hade skrapat honungen.

014:010 När nu hans fader kom ned till kvinnan, gjorde Simson där ett

gästabud, ty så plägade de unga männen göra.

014:011 Och när de fingo se honom, skaffade de trettio bröllopssvenner,

som skulle vara hos honom.

014:012 Till dem sade Simson: »Jag vill förelägga eder en gåta; om I

under de sju gästabudsdagarna sägen mig lösningen på den och

gissen rätt, så skall jag giva eder trettio fina linneskjortor

och trettio högtidsdräkter.

014:013 Men om I icke kunnen säga mig lösningen, så skolen I giva mig

trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.» De sade

till honom: »Förelägg oss din gåta, låt oss höra den.»

014:014 Då sade han till dem:

»Från storätaren utgick ätbart,

från den grymme kom sötma.»

Men under tre dagar kunde de icke lösa gåtan.

014:015 På sjunde dagen sade de då till Simsons hustru: »Locka din man

till att säga oss lösningen på gåtan; eljest skola vi bränna upp

dig och din faders hus i eld. Icke haven I väl bjudit oss hit

för att utarma oss?»

014:016 Då låg Simsons hustru över honom med gråt och sade: »Du hatar

mig allenast och älskar mig alls icke; du har förelagt mina

landsmän en gåta, men mig har du icke sagt lösningen på den.»

Han svarade henne: »Icke ens åt min fader eller min moder har

jag sagt lösningen; skulle jag då säga den åt dig?»

014:017 Men hon låg över honom med gråt under de sju dagar de höllo

gästabudet. Och på sjunde dagen sade han henne lösningen,

eftersom hon så hårt ansatte honom; sedan sade hon lösningen på

gåtan åt sina landsmän.

014:018 Innan solen gick ned på sjunde dagen, gåvo honom alltså männen i

staden det svaret:

»Vad är sötare än honung,

och vad är grymmare än ett lejon?»

Men han sade till dem: »Haden I icke plöjt med min kviga, så

haden I icke gissat min gåta.»

014:019 Och HERRENS Ande kom över honom, och han gick ned till Askelon

och slog där ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav

högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. Och

hans vrede upptändes, och han vände tillbaka upp till sin faders

hus.

014:020 Då blev Simsons hustru given åt den av hans bröllopssvenner, som

han hade haft till sin särskilda följesven.

015:001 En tid därefter, medan veteskörden pågick, ville Simson besöka

sin hustru, och förde med sig en killing. Och han sade: »Låt

mig gå in till min hustru i kammaren.» Men hennes fader ville

icke tillstädja honom att gå in;

015:002 hennes fader sade: »Jag höll för säkert att du hade fattat hat

till henne, och därför gav jag henne åt din bröllopssven. Men

hon har ju en yngre syster, som är fagrare än hon; tag denna i

stället för den andra.»

015:003 Men Simson svarade dem: »Denna gång är jag utan skuld gent emot

filistéerna, om jag gör dem något ont.»

015:004 Och Simson gick bort och fångade tre hundra rävar; sedan tog han

facklor, band så ihop två och två rävar med svansarna och satte

in en fackla mitt emellan de två svansarna.

015:005 Därefter tände han eld på facklorna och släppte djuren in på

filistéernas sädesfält och antände så både sädesskylar och

oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar.

015:006 Då nu filistéerna frågade efter vem som hade gjort detta, fingo

de det svaret: »Det har Simson, timnitens måg, därför att denne

tog hans hustru och gav henne åt hans bröllopssven.» Då drogo

filistéerna åstad och brände upp både henne och hennes fader i

eld.

015:007 Men Simson sade till dem: »Om I beten eder så, skall jag

sannerligen icke vila, förrän jag har tagit hämnd på eder.»

015:008 Och han for våldsamt fram med dem, så att de varken kunde gå

eller stå. Sedan gick han ned därifrån och bodde i bergsklyftan

vid Etam.

015:009 Då drogo filistéerna upp och lägrade sig i Juda; och de spridde

sig i Lehi.

015:010 Och Juda män sade: »Varför haven I dragit hitupp mot oss?» De

svarade: »Vi hava dragit hitupp för att binda Simson och för att

göra mot honom såsom han har gjort mot oss.»

015:011 Då drogo tre tusen män från Juda ned till bergsklyftan vid Etam

och sade till Simson: »Du vet ju att filistéerna råda över oss;

huru har du då kunnat göra så mot oss?» Han svarade dem: »Såsom

de hava gjort mot mig, så har jag gjort mot dem.»

015:012 De sade till honom: »Vi hava kommit hitned för att binda dig och

sedan lämna dig i filistéernas hand.» Simson sade till dem: »Så

given mig nu eder ed på att I icke själva viljen stöta ned mig.»

015:013 De svarade honom: »Nej, vi vilja allenast binda dig och sedan

lämna dig i deras hand, men vi skola icke döda dig.» Så bundo de

honom med två nya tåg och förde honom upp, bort ifrån klippan.

015:014 När han nu kom till Lehi, skriade filistéerna och sprungo emot

honom. Då kom HERRENS Ande över honom, och tågen omkring hans

armar blevo såsom lintrådar, när de antändas av eld, och banden

likasom smälte bort ifrån hans händer.

015:015 Och han fick fatt i en åsnekäke som ännu var frisk; och han

räckte ut sin hand och tog den, och med den slog han ihjäl tusen

män.

015:016 Sedan sade Simson:

»Med åsnekäken slog jag

en skara, ja, två;

med åsnekäken slog jag

tusen man.»

015:017 När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig. Och man

kallade den platsen Ramat-Lehi.

015:018 Men då han därefter blev mycket törstig, ropade han till HERREN

och sade: »Du själv har genom din tjänare givit denna stora

seger; och nu måste jag dö av törst, och så falla i de

oomskurnas hand!»

015:019 Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och därur gick ut

vatten, så att han kunde dricka; och hans ande kom tillbaka, och

han fick liv igen. Därav kallades källan Den ropandes

källa i Lehi, såsom den heter ännu i dag.

015:020 Och han var domare i Israel under filistéernas tid, i tjugu år.

016:001 Och Simson gick till Gasa; där fick han se en sköka och gick in

till henne.

016:002 När då gasiterna fingo höra att Simson hade kommit dit,

omringade de platsen och lågo i försåt för honom hela natten vid

stadsporten. Men hela natten höllo de sig stilla; de tänkte:

»Vi vilja vänta till i morgon, när det bliver dager; då skola vi

dräpa honom.»

016:003 Och Simson låg där intill midnatt; men vid midnattstiden stod

han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda

dörrposterna och ryckte loss dem jämte bommen, och lade

alltsammans på sina axlar och bar upp det till toppen på det

berg som ligger gent emot Hebron.

016:004 Därefter fattade han kärlek till en kvinna som hette Delila, vid

bäcken Sorek.

016:005 Då kommo filistéernas hövdingar upp till henne och sade till

henne: »Locka honom till att uppenbara för dig varav det beror

att han är så stark, och huru vi skola bliva honom övermäktiga,

så att vi kunna binda honom och kuva honom; vi vilja då giva dig

ett tusen ett hundra siklar silver var.»

016:006 Då sade Delila till Simson: »Säg mig varav det beror att du är

så stark, och huru man skulle kunna binda och kuva dig.»

016:007 Simson svarade henne: »Om man bunde mig med sju friska

sensträngar, som icke hade hunnit torka, så bleve jag svag och

vore såsom en vanlig människa.»

016:008 Då buro filistéernas hövdingar till henne sju friska

sensträngar, som icke hade hunnit torka; och hon band honom med

dem.

016:009 Men hon hade lagt folk i försåt i den inre kammaren. Sedan

ropade hon till honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» Då

slet han sönder sensträngarna så lätt som en blångarnssnodd

slites sönder, när den kommer intill elden. Alltså hade man

ingenting fått veta om hans styrka.

016:010 Då sade Delila till Simson: »Du har ju bedragit mig och ljugit

för mig. Men säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.»

016:011 Han svarade henne: »Om man bunde mig med nya tåg, som ännu icke

hade blivit begagnade till något, så bleve jag svag och vore

såsom en vanlig människa.»

016:012 Då tog Delila nya tåg och band honom med dem och ropade så till

honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!»; och folk låg i

försåt i den inre kammaren. Men han slet tågen av sina armar,

såsom hade det varit trådar.

016:013 Då sade Delila till Simson: »Hittills har du bedragit mig och

ljugit för mig; säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.» Han

svarade henne: »Jo, om du vävde in de sju flätorna på mitt huvud

i ränningen till din väv.»

016:014 Hon slog alltså fast dem med pluggen och ropade sedan till

honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han då vaknade

upp ur sömnen, ryckte han loss vävpluggen jämte ränningen till

väven.

016:015 Då sade hon till honom: »Huru kan du säga att du har mig kär, du

som icke är uppriktig mot mig? Tre gånger har du nu bedragit

mig och icke velat säga mig varpå det beror att du är så stark.»

016:016 Då hon nu dag efter dag hårt ansatte honom med denna sin begäran

och plågade honom därmed, blev han så otålig att han kunde dö,

016:017 och yppade så för henne hela sin hemlighet och sade till henne:

»Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, ty jag är en Guds nasir

allt ifrån min moders liv. Därför, om man rakar håret av mig,

viker min styrka ifrån mig, så att jag bliver svag och är såsom

alla andra människor.»

016:018 Då nu Delila insåg att han hade yppat för henne hela sin

hemlighet, sände hon bud och kallade till sig filistéernas

hövdingar; hon lät säga: »Kommen hitupp ännu en gång, ty han har

nu yppat för mig hela sin hemlighet.» Då kommo filistéernas

hövdingar ditupp till henne och förde med sig penningarna.

016:019 Nu lagade hon så, att han somnade in på hennes knän; och sedan

hon hade kallat till sig en man som på hennes befallning skar av

de sju flätorna på hans huvud, begynte hon att få makt över

honom, och hans styrka vek ifrån honom.

016:020 Därefter ropade hon: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han

då vaknade upp ur sömnen, tänkte han: »Jag gör mig väl fri, nu

såsom de förra gångerna, och skakar mig lös»; ty han visste icke

att HERREN hade vikit ifrån honom.

016:021 Men filistéerna grepo honom och stucko ut ögonen på

honom. Därefter förde de honom ned till Gasa och bundo honom med

kopparfjättrar, och han måste mala i fängelset.

016:022 Men hans huvudhår begynte åter växa ut, sedan det hade blivit

avrakat.

016:023 Och filistéernas hövdingar församlade sig för att anställa en

stor offerfest åt sin gud Dagon och göra sig glada, ty de sade:

»Vår gud har givit vår fiende Simson i vår hand.»

016:024 Och när folket såg honom, lovade de likaledes sin gud och sade:

»Vår gud har givit vår fiende i vår hand honom som förödde vårt

land och slog så många av oss ihjäl.»

016:025 Då nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: »Låt hämta

Simson, för att han må förlusta oss.» Och Simson blev hämtad ur

fängelset och måste vara dem till förlustelse. Och de hade

ställt honom mellan pelarna.

016:026 Men Simson sade till den gosse som höll honom vid handen: »Släpp

mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att

jag får luta mig mot dem.»

016:027 Och huset var fullt med män och kvinnor, och filistéernas alla

hövdingar voro där; och på taket voro vid pass tre tusen män och

kvinnor, som sågo på, huru Simson förlustade dem.

016:028 Men Simson ropade till HERREN och sade: »Herre, HERRE, tänk på

mig och styrk mig allenast denna gång, o Gud, så att jag får

taga hämnd på filistéerna för ett av mina båda ögon.»

016:029 Därefter fattade Simson i de båda mittelpelare som huset vilade

på, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med högra

handen och i den andra med vänstra.

016:030 Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.» Sedan

böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över

hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så

dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan

han levde.

016:031 Och hans bröder och hela hans familj kommo ditned och togo honom

upp med sig och begrovo honom mellan Sorga och Estaol, i hans

fader Manoas grav. Han hade då i tjugu år varit domare i Israel.

017:001 I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika.

017:002 Denne sade till sin moder: »De ett tusen ett hundra silversiklar

som blevo dig fråntagna, och för vilkas skull du uttalade en

förbannelse, som jag själv hörde, se, de penningarna finnas hos

mig. Det var jag som tog dem.» Då sade hans moder: »Välsignad

vare du, min son, av HERREN!»

017:003 Så gav han de ett tusen ett hundra silversiklarna tillbaka åt

sin moder. Men hans moder sade: »Härmed helgar jag dessa

penningar åt HERREN och lämnar dem åt min son, för att han må

låta göra en skuren och en gjuten gudabild. Här lämnar jag dem

nu tillbaka åt dig.»

017:004 Men han gav penningarna tillbaka åt sin moder. Då tog hans moder

två hundra siklar silver och gav dem åt en guldsmed, och denne

gjorde därav en skuren och en gjuten gudabild, vilka sedan

ställdes in i Mikas hus.

017:005 Mannen Mika hade så ett gudahus; han lät ock göra en efod och

husgudar och insatte genom handfyllning en av sina söner till

präst åt sig.

017:006 På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad

honom behagade.

017:007 I Bet-Lehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt; han var

levit och bodde där såsom främling.

017:008 Denne man vandrade bort ifrån sin stad, Bet-Lehem i Juda, för

att se om han funne någon annan ort där han kunde bo; och under

sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus.

017:009 Då frågade Mika honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom:

»Jag är en levit från Bet-Lehem i Juda, och jag är nu stadd på

vandring, för att se om jag finner någon annan ort där jag kan

bo.»

017:010 Mika sade till honom: »Stanna kvar hos mig, och bliv fader

och präst åt mig, så skall jag årligen giva dig tio siklar

silver och vad kläder du behöver, och därtill din föda.» Då

följde leviten med honom.

017:011 Och leviten gick in på att stanna hos mannen, och denne

behandlade den unge mannen såsom sin son.

017:012 Och Mika insatte leviten genom handfyllning, så att den unge

mannen blev präst åt honom; och han var sedan kvar i Mikas hus.

017:013 Och Mika sade: »Nu vet jag att HERREN skall göra mig gott,

eftersom jag har fått leviten till präst.»

018:001 På den tiden fanns ingen konung i Israel. Och på den tiden sökte

sig daniternas stam en arvedel till att bo i, ty ända dittills

hade icke något område tillfallit den såsom arvedel bland

Israels övriga stammar.

018:002 Så sände då Dans barn ur sin släkt fem män, uttagna bland dem,

tappra män, från Sorga och Estaol, till att bespeja landet och

undersöka det; och de sade till dem: »Gån åstad och undersöken

landet.» Så kommo de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas

hus; där stannade de över natten.

018:003 När de nu voro vid Mikas hus och kände igen den unge levitens

sätt att tala, gingo de fram till honom och frågade honom: »Vem

har fört dig hit? Och vad gör du på detta ställe, och huru har

du det här?»

018:004 Han omtalade då för dem: »Så och så gjorde Mika med mig; han gav

mig lön, och jag blev präst åt honom.»

018:005 Då sade de till honom: »Fråga då Gud, så att vi få veta om den

resa som vi äro stadda på skall bliva lyckosam.»

018:006 Prästen svarade dem: »Gån i frid. Den resa som I ären stadda på

står under HERRENS beskydd.»

018:007 Då gingo de fem männen vidare och kommo till Lais; och de sågo

huru folket därinne bodde i trygghet, på sidoniernas sätt,

stilla och trygga, och att ingen gjorde någon skada i landet

genom att tillvälla sig makten; och de bodde långt ifrån

sidonierna och hade intet att skaffa med andra människor.

018:008 När de sedan kommo åter till sina bröder i Sorga och Estaol,

frågade deras bröder dem: »Vad haven I att säga?»

018:009 De svarade: »Upp, låt oss draga åstad mot dem! Ty vi hava besett

landet och funnit det mycket gott. Skolen då I sitta stilla?

Nej, varen ej sena till att tåga åstad, så att I kommen dit och

intagen landet.

018:010 När I kommen dit, kommen I till ett folk som känner sig tryggt,

och landet har utrymme nog. Ja, Gud har givit det i eder hand--

en ort där ingen brist är på något som jorden kan bära.»

018:011 Så bröto sex hundra man av daniternas släkt, omgjordade med

vapen, upp därifrån, nämligen från Sorga och Estaol.

018:012 De drogo upp och lägrade sig vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför

kallar man ännu i dag det stället för Dans läger; det ligger

bakom Kirjat-Jearim.

018:013 Därifrån drogo de vidare till Efraims bergsbygd och kommo så

fram till Mikas hus.

018:014 De fem män som hade varit åstad för att bespeja Lais' land togo

då till orda och sade till sina bröder: »I mån veta att här i

husen finnas en efod och husgudar och en skuren och en gjuten

Gudabild. Så betänken nu vad I bören göra.»

018:015 Då drogo de ditfram och kommo till den unge levitens hus, till

Mikas hus, och hälsade honom.

018:016 Men de sex hundra männen av Dans barn ställde sig vid ingången

till porten, omgjordade med sina vapen som de voro.

018:017 Och de fem män som hade varit åstad för att bespeja landet gingo

upp och kommo ditin och togo den skurna gudabilden och efoden,

så ock husgudarna och den gjutna gudabilden, under det att

prästen stod vid ingången till porten jämte de sex hundra

vapenomgjordade männen.

018:018 När nu de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den

skurna gudabilden med efoden och husgudarna och den gjutna

gudabilden, sade prästen till dem: »Vad är det I gören!»

018:019 De svarade honom: »Tig, lägg handen på din mun, och gå med oss

och bliv fader och präst åt oss. Vilket är bäst för dig: att

vara präst för en enskild mans hus eller att vara präst för en

hel stam och släkt i Israel?»

018:020 Då blev prästens hjärta glatt, och han tog emot efoden och

husgudarna och den skurna gudabilden och slöt sig till folket.

018:021 Sedan vände de sig åt annat håll och gingo vidare, och läto

därvid kvinnor och barn och boskapen och det dyrbaraste godset

föras främst i tåget.

018:022 Men när Dans barn hade kommit ett långt stycke väg från Mikas

hus, upphunnos de av de män som voro bosatta i närheten av Mikas

hus, och som under tiden hade samlat sig.

018:023 Vid dessas tillrop vände sig nu Dans barn om och frågade Mika:

»Vad fattas dig, eftersom du kommer med en sådan hop?»

018:024 Han svarade: »I haven tagit de gudar som jag har gjort åt mig,

därtill ock prästen, och så gån I eder väg. Vad har jag nu mer

kvar? Och ändå frågen I mig: 'Vad fattas dig?'!»

018:025 Men Dans barn sade till honom: »Låt oss icke höra ett ord mer

från dig. Eljest kan det hända att några män i förbittring hugga

ned eder, och då bliver du orsak till att I förloren livet, både

du själv och ditt husfolk.»

018:026 Därefter fortsatte Dans barn sin väg; och när Mika såg att de

voro starkare än han, vände han om och drog tillbaka hem igen.

018:027 Sedan de så hade tagit både vad Mika hade låtit förfärdiga och

därtill hans präst, föllo de över folket i Lais, som levde

stilla och i trygghet, och slogo dem med svärdsegg; men staden

brände de upp i eld.

018:028 Och ingen kunde komma den till hjälp, ty den låg långt ifrån

Sidon, och folket däri hade intet att skaffa med andra

människor; den låg i Bet-Rehobs dal. Sedan byggde de åter upp

staden och bosatte sig där.

018:029 Och de gåvo staden namnet Dan efter sin fader Dan, som var son

till Israel; förut hade staden hetat Lais.

018:030 Och Dans barn ställde där upp åt sig den skurna gudabilden; och

Jonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans söner voro

präster åt daniternas stam, ända till dess att landets folk

fördes bort i fångenskap.

018:031 De ställde upp åt sig den skurna gudabild som Mika hade gjort,

och de hade denna kvar under hela den tid Guds hus var i

Silo.

019:001 På den tiden, då ännu ingen konung fanns i Israel, bodde en

levitisk man längst uppe i Efraims bergsbygd. Denne tog till

bihustru åt sig en kvinna från Bet-Lehem i Juda.

019:002 Men hans bihustru blev honom otrogen och gick ifrån honom till

sin faders hus i Bet-Lehem i Juda; där uppehöll hon sig en tid

av fyra månader.

019:003 Då stod hennes man upp och begav sig åstad efter henne, för att

tala vänligt med henne och så föra henne tillbaka; och han hade

med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon förde honom då in i

sin faders hus, och när kvinnans fader fick se honom, gick han

glad emot honom.

019:004 Och hans svärfader, kvinnans fader, höll honom kvar, så att han

stannade hos honom i tre dagar; de åto och drucko och voro där

nätterna över.

019:005 När de nu på fjärde dagen stodo upp bittida om morgonen och han

gjorde sig redo att resa, sade kvinnans fader till sin måg:

»Vederkvick dig med ett stycke bröd; sedan mån I resa.»

019:006 Då satte de sig ned och åto båda tillsammans och

drucko. Därefter sade kvinnans fader till mannen: »Beslut dig

för att stanna här över natten, och låt ditt hjärta vara glatt.»

019:007 Och när mannen ändå gjorde sig redo att resa, bad hans svärfader

honom så enträget, att han ännu en gång stannade kvar där över

natten.

019:008 På femte dagen stod han åter upp bittida om morgonen för att

resa; då sade kvinnans fader: »Vederkvick dig först, och dröjen

så till eftermiddagen.» Därefter åto de båda tillsammans.

019:009 När sedan mannen gjorde sig redo att resa med sin bihustru och

sin tjänare, sade hans svärfader, kvinnans fader, till honom:

»Se, det lider mot aftonen; stannen kvar över natten, dagen

nalkas ju sitt slut; ja, stanna kvar här över natten, och låt

ditt hjärta vara glatt. Sedan kunnen I i morgon bittida företaga

eder färd, så att du får komma hem till din hydda.»

019:010 Men mannen ville icke stanna över natten, utan gjorde sig redo

och reste sin väg, och kom så fram till platsen mitt emot Jebus,

det är Jerusalem. Och han hade med sig ett par sadlade åsnor;

och hans bihustru följde honom.

019:011 Då de nu voro vid Jebus och dagen var långt framliden, sade

tjänaren till sin herre: »Kom, låt oss taga in i denna

jebuséstad och stanna där över natten.»

019:012 Men hans herre svarade honom: »Vi skola icke taga in i en

främmande stad, där inga israeliter bo; låt oss draga vidare,

fram till Gibea.»

019:013 Och han sade ytterligare till sin tjänare: »Kom, låt oss försöka

hinna fram till en av orterna här och stanna över natten i Gibea

eller Rama.»

019:014 Så drogo de vidare; och när de voro invid Gibea i Benjamin, gick

solen ned.

019:015 Då togo de in där och kommo för att stanna över natten i

Gibea. Och när mannen kom ditin, satte han sig på den öppna

platsen i staden, men ingen ville taga emot dem i sitt hus över

natten.

019:016 Men då, om aftonen, kom en gammal man från sitt arbete på

fältet, och denne man var från Efraims bergsbygd och bodde såsom

främling i Gibea; ty folket där på orten voro benjaminiter.

019:017 När denne nu lyfte upp sina ögon, fick han se den vägfarande

mannen på den öppna platsen i staden. Då sade den gamle mannen:

»Vart skall du resa, och varifrån kommer du?»

019:018 Han svarade honom: »Vi äro på genomresa från Bet-Lehem i Juda

till den del av Efraims bergsbygd, som ligger längst uppe;

därifrån är jag, och jag har gjort en resa till Bet-Lehem i

Juda. Nu är jag på väg till HERRENS hus, men ingen vill här taga

emot mig i sitt hus.

019:019 Jag har både halm och foder åt våra åsnor, så ock bröd och vin

åt mig själv och åt din tjänarinna och åt mannen som åtföljer

oss, dina tjänare, så att intet fattas oss.»

019:020 Då sade den gamle mannen: »Frid vare med dig! Men låt mig få

sörja för allt som kan fattas dig. Härute på den öppna platsen

må du icke stanna över natten.»

019:021 Därefter förde han honom till sitt hus och fodrade åsnorna. Och

sedan de hade tvått sina fötter, åto de och drucko.

019:022 Under det att de så gjorde sina hjärtan glada, omringades

plötsligt huset av männen i staden, onda män, som bultade på

dörren; och de sade till den gamle mannen, som rådde om huset:

»För hitut den man som har kommit till ditt hus, så att vi få

känna honom.»

019:023 Då gick mannen som rådde om huset ut till dem och sade till dem:

»Nej, mina bröder, gören icke så illa. Eftersom nu denne man har

kommit in i mitt hus, mån I icke göra en sådan galenskap.

019:024 Se, jag har en dotter som är jungfru, och han har själv en

bihustru. Dem vill jag föra hitut, så kunnen I kränka dem och

göra med dem vad I finnen för gott. Men med denne man mån I icke

göra någon sådan galenskap.

019:025 Men männen ville icke höra på honom; då tog mannen sin bihustru

och förde henne ut till dem. Och de kände henne och hanterade

henne skändligt hela natten ända till morgonen; först när

morgonrodnaden gick upp, läto de henne gå.

019:026 Då kom kvinnan mot morgonen och föll ned vid ingången till

mannens hus, där hennes herre var, och låg så, till dess det

blev dager.

019:027 När nu hennes herre stod upp om morgonen och öppnade dörren till

huset och gick ut för att fortsätta sin färd, fick han se sin

bihustru ligga vid ingången till huset med händerna på tröskeln.

019:028 Han sade till henne: »Stå upp och låt oss gå.» Men hon gav intet

svar. Då tog han och lade henne på åsnan; sedan gjorde mannen

sig redo och reste hem till sitt.

019:029 Men när han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bi-

hustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv

stycken och sände styckena omkring över hela Israels land.

019:030 Och var och en som såg detta sade: »Något sådant har icke hänt

eller blivit sett allt ifrån den dag då Israels barn drogo upp

ur Egyptens land ända till denna dag. Övervägen detta, rådslån

och sägen edert ord.»

020:001 Då drogo alla Israels barn ut, och menigheten församlade sig

såsom en man, från Dan ända till Beer-Seba, så ock från Gileads

land, inför HERREN i Mispa.

020:002 Och de förnämsta i hela folket alla Israels stammar, trädde fram

i Guds folks församling: fyra hundra tusen svärdbeväpnade mån

till fots.

020:003 Men Benjamins barn fingo höra att de övriga israeliterna hade

dragit upp till Mispa.

Och Israels barn sade: »Omtalen huru denna ogärning har

tillgått.»

020:004 Då tog den levitiske mannen, den mördade kvinnans man, till orda

och sade: »Jag och min bihustru kommo till Gibea i Benjamin för

att stanna där över natten.

020:005 Då blev jag överfallen av Gibeas borgare; de omringade huset om

natten för att våldföra sig på mig. Mig tänkte de dräpa, och

min bihustru kränkte de, så att hon dog.

020:006 Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena

omkring över Israels arvedels hela område, eftersom de hade

gjort en sådan skändlighet och galenskap i Israel.

020:007 Se, nu ären I allasammans här, I Israels barn. Läggen nu fram

förslag och råd här på stället.»

020:008 Då stod allt folket upp såsom en man och sade: »Ingen av oss må

gå hem till sin hydda, ingen må begiva sig hem till sitt hus.

020:009 Detta är vad vi nu vilja göra med Gibea: vi skola låta lotten gå

över det.

020:010 På vart hundratal i alla Israels stammar må vi taga ut tio män,

och på vart tusental hundra, och på vart tiotusental tusen, för

att dessa må skaffa munförråd åt folket, så att folket, när det

kommer till Geba i Benjamin, kan göra med staden såsom

tillbörligt är för all den galenskap som den har gjort i

Israel.»

020:011 Så församlade sig vid staden alla män i Israel, endräktigt såsom

en man.

020:012 Och Israels stammar sände åstad män till alla Benjamins stammar

och läto säga; »Vad är det för en ogärning som har blivit

begången ibland eder!

020:013 Lämnen nu ut de onda män som bo i Gibea, så att vi få döda dem

och skaffa bort ifrån Israel vad ont är.» Men benjaminiterna

ville icke lyssna till sina bröders, de övriga israeliternas,

ord.

020:014 I stället församlade sig Benjamins barn från sina städer till

Gibea, för att draga ut till strid mot de övriga israeliterna.

020:015 På den dagen mönstrades Benjamins barn, de utgjorde från dessa

städer tjugusex tusen svärdbeväpnade män; vid denna mönstring

medräknades icke de som bodde i Gibea, vilka utgjorde sju hundra

utvalda män.

020:016 Bland allt detta folk funnos sju hundra utvalda män som voro

vänsterhänta; alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret,

utan att fela.

020:017 Och när Israels män--Benjamin frånräknad--mönstrades,

utgjorde de fyra hundra tusen svärdbeväpnade män; alla dessa

voro krigsmän.

020:018 Dessa bröto nu upp och drogo åstad till Betel och frågade Gud.

Israels barn sade: »Vem bland oss skall först draga ut i striden

mot Benjamins barn?» HERREN svarade: »Juda först.»

020:019 Då bröto Israels barn upp följande morgon och lägrade sig

framför Gibea.

020:020 Därefter drogo Israels män ut till strid mot Benjamin; Israels

män ställde upp sig till strid mot dem vid Gibea.

020:021 Men Benjamins barn drogo ut ur Gibea och nedgjorde på den dagen

tjugutvå tusen man av Israel.

020:022 Folket, Israels män, tog dock åter mod till sig och ställde upp

sig ännu en gång till strid på samma plats där de hade ställt

upp sig första dagen.

020:023 Israels barn gingo nämligen upp och gräto inför HERRENS ansikte

ända till aftonen; och de frågade HERREN: »Skall jag ännu en

gång inlåta mig i strid med min broder Benjamins barn?» Och

HERREN svarade: »Dragen ut mot honom.»

020:024 När så Israels barn dagen därefter ryckte fram mot Benjamins

barn,

020:025 drog ock Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn

och nedgjorde av dem ytterligare aderton tusen man, allasammans

svärdbeväpnade män.

020:026 Då drogo alla Israels barn upp, allt folket, och kommo till

Betel och gräto och stannade där inför HERRENS ansikte och

fastade på den dagen ända till aftonen; och de offrade

brännoffer och tackoffer inför HERRENS ansikte.

020:027 Och Israels barn frågade HERREN (ty Guds förbundsark stod på den

tiden där,

020:028 och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför

den på den tiden); de sade: »Skall jag ännu en gång draga ut

till strid mot min broder Benjamins barn, eller skall jag avstå

därifrån?» HERREN svarade: »Dragen upp; ty i morgon skall jag

giva honom i din hand.»

020:029 Då lade Israel manskap i bakhåll mot Gibea, runt omkring det.

020:030 Och därefter drogo Israels barn upp mot Benjamins barn, på

tredje dagen, och ställde upp sig i slagordning mot Gibea

likasom de förra gångerna.

020:031 Och Benjamins barn drogo ut mot folket och blevo lockade långt

bort ifrån staden; och likasom det hade skett de förra gångerna,

fingo de i början slå ihjäl några av folket på vägarna (både på

den som går upp till Betel och på den som går till Gibea över

fältet), kanhända ett trettiotal av Israels män.

020:032 Då tänkte Benjamins barn: »De äro slagna av oss, nu likasom

förut.» Men Israels barn hade träffat det avtalet: »Vi vilja fly

och så locka dem långt bort ifrån staden, ut på vägarna.

020:033 Och alla Israels män hade brutit upp från platsen där de voro,

och hade ställt upp sig i slagordning vid Baal-Tamar, under det

att de israeliter som lågo i bakhåll bröto fram ifrån sin plats

vid Maare-Geba.

020:034 Så kommo då tio tusen man, utvalda ur hela Israel, fram gent

emot Gibea, och striden blev hård, utan att någon visste att

olyckan var dem så nära.

020:035 Och HERREN lät Benjamin bliva slagen av Israel, och Israels barn

nedgjorde av Benjamin på den dagen tjugufem tusen ett hundra

man, allasammans svärdbeväpnade män.

020:036 Nu sågo Benjamins barn att de voro slagna. Israels män gåvo

nämligen plats åt Benjamin, ty de förlitade sig på bakhållet som

de hade lagt mot Gibea.

020:037 Då skyndade sig de som lågo i bakhåll att falla in i Gibea; de

som lågo i bakhåll drogo åstad och slogo alla invånarna i staden

med svärdsegg.

020:038 Men de övriga israeliterna hade träffat det avtalet med dem som

lågo i bakhåll, att dessa skulle låta en tjock rök såsom tecken

stiga upp från staden.

020:039 Israels män vände alltså ryggen i striden. Men sedan Benjamin i

början hade fått slå ihjäl några av Israels man, kanhända ett

trettiotal, och därvid hade tänkt: »Förvisso äro de slagna av

oss, nu likasom i den förra striden»,

020:040 då kommo de att vända sig om, vid det att rökpelaren, det

avtalade tecknet, begynte stiga upp från staden. Och de fingo nu

se hela staden förvandlad i lågor som slogo upp mot himmelen.

020:041 När då Israels män åter vände om, blevo Benjamins män

förskräckta, ty nu sågo de att olyckan var dem nära.

020:042 Och de vände om för Israels män, bort åt öknen till, men

fienderna hunno upp dem; och de som bodde i städerna där

nedgjorde dem som hade kommit mitt emellan.

020:043 De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade ned

dem på deras viloplats, ända fram emot Gibea, österut.

020:044 Så föllo av Benjamin aderton tusen man, allasammans tappert

folk.

020:045 Då vände de övriga sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons

klippa; men de andra gjorde en efterskörd bland dem på vägarna,

fem tusen man, och satte så efter dem ända till Gideom och slogo

av dem två tusen man.

020:046 Alltså utgjorde de som på den dagen föllo av Benjamin

tillsammans tjugufem tusen svärdbeväpnade män; alla dessa voro

tappert folk.

020:047 Men av dem som vände sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons

klippa, hunno sex hundra man ditfram; dessa stannade på Rimmons

klippa i fyra månader.

020:048 Emellertid vände Israels män tillbaka till Benjamins barn och

slogo dem med svärdsegg, både dem av stadens befolkning, som

ännu voro oskadda, och jämväl boskapen, korteligen, allt vad de

träffade på; därtill satte de eld på alla städer som de träffade

på.

021:001 Men Israels män hade svurit i Mispa och sagt: »Ingen av oss

skall giva sin dotter till hustru åt någon benjaminit.»

021:002 Och nu kom folket till Betel och stannade där ända till aftonen

inför Guds ansikte; och de brusto ut i bitter gråt

021:003 och sade: »Varför, o HERRE, Israels Gud, har sådant fått ske i

Israel, att i dag en hel stam fattas i Israel?»

021:004 Dagen därefter stod folket bittida upp och byggde där ett altare

och offrade brännoffer och tackoffer.

021:005 och Israels barn sade: »Finnes någon bland Israels alla stammar,

som icke kom upp till HERREN med den övriga församlingen?» Ty

man hade svurit en dyr ed, att den som icke komme upp till

HERREN i Mispa skulle straffas med döden.

021:006 Och Israels barn ömkade sig över sin broder Benjamin och sade:

»Nu har en hel stam blivit borthuggen från Israel.

021:007 Vad skola vi göra för dem som äro kvar, så att de kunna få

hustrur? Ty själva hava vi ju svurit vid HERREN att icke åt dem

giva hustrur av våra döttrar.»

021:008 Och då frågade åter: »Finnes bland Israels stammar någon som

icke kom upp till HERREN i Mispa?» Och se, från Jabes i Gilead

hade ingen kommit till lägret, till församlingen där.

021:009 Ty när folket mönstrades, befanns det att ingen av invånarna i

Jabes i Gilead var där.

021:010 Då sände menigheten dit tolv tusen av de tappraste männen och

bjöd dessa och sade: »Gån åstad och slån invånarna i Jabes i

Gilead med svärdsegg, också kvinnor och barn.

021:011 Ja, detta är vad I skolen göra: allt mankön och alla de kvinnor

som hava haft med mankön att skaffa skolen I giva till spillo.

021:012 Men bland invånarna i Jabes i Gilead funno de fyra hundra unga

kvinnor som voro jungfrur och icke hade haft med män, med

mankön, att skaffa. Dessa förde de då till lägret i Silo i

Kanaans land.

021:013 Sedan sände hela menigheten åstad och underhandlade med de

benjaminiter som befunno sig på Rimmons klippa, och tillbjöd dem

fred.

021:014 Så vände nu Benjamin tillbaka; och man gav dem till hustrur de

kvinnor från Jabes i Gilead, som man hade låtit leva. Men dessa

räckte ingalunda till för dem.

021:015 Och folket ömkade sig över Benjamin, eftersom HERREN hade gjort

en rämna bland Israels stammar.

021:016 Och de äldste i menigheten sade: »Vad skola vi göra med dem som

äro kvar, så att de kunna få hustrur? Ty alla kvinnor äro ju

utrotade ur Benjamin.»

021:017 Och de sade ytterligare: »De undkomna av Benjamin måste få en

besittning, så att icke en stam bliver utplånad ur Israel.

021:018 Men själva kunna vi icke åt dem giva hustrur av våra döttrar, ty

Israels barn hava svurit och sagt: Förbannad vare den som giver

en hustru åt Benjamin.»

021:019 Och de sade vidare: »En HERREN högtid plägar ju hållas år efter

år i Silo, som ligger norr om Betel, öster om den väg som går

från Betel upp till Sikem, och söder om Lebona.»

021:020 Och de bjödo Benjamins barn och sade: »Gån åstad och läggen eder

i försåt i vingårdarna.

021:021 När I då fån se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina

dansar, skolen I komma fram ur vingårdarna, och var och en av

eder skall bland Silos döttrar rycka till sig en som kan bliva

hans hustru; därefter skolen I begiva eder hem till Benjamins

land.

021:022 Om sedan deras fäder eller deras bröder komma och beklaga sig

för oss, vilja vi säga till dem: 'Förunnen oss dem; ty ingen av

oss har tagit sig någon hustru i kriget. I haven ju då icke

själva givit dem åt dessa; ty i sådant fall haden I ådragit eder

skuld.'»

021:023 Och Benjamins barn gjorde så och skaffade sig hustrur, lika

många som de själva voro, bland de dansande kvinnor som de

rövade. Sedan begåvo de sig tillbaka till sin arvedel och byggde

åter upp städerna och bosatte sig i dem.

021:024 Också de övriga israeliterna begåvo sig bort därifrån, var och

en till sin stam och sin släkt, och drogo ut därifrån, var och

en till sin arvedel.

021:025 På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad

honom behagade.