Josua

001:001 Efter HERRENS tjänare Moses död sade HERREN till Josua, Nuns

son, Moses tjänare:

001:002 »Min tjänare Mose är död; så stå nu upp och gå över denna

Jordan, du med allt detta folk, in i det land som jag vill giva

dem, giva åt Israels barn.

001:003 Var ort som eder fot beträder har jag givit eder, såsom jag

lovade Mose.

001:004 Från öknen till Libanon däruppe och ända till den stora floden,

floden Frat, över hetiternas land och ända till Stora havet

västerut skall edert område sträcka sig.

001:005 Ingen skall kunna stå dig emot i alla dina livsdagar; såsom jag

har varit med Mose, så skall jag ock vara med dig; jag skall

icke lämna dig eller övergiva dig.

001:006 Var frimodig och oförfärad; ty du skall utskifta åt detta folk

såsom arv det land som jag med ed har lovat deras fäder att giva

dem.

001:007 Allenast må du vara helt frimodig och oförfärad till att i alla

stycken hålla den lag som min tjänare Mose har givit dig och

göra efter den; vik icke av därifrån vare sig till höger eller

till vänster; på det att du må hava framgång i allt vad du

företager dig.

001:008 Låt icke denna lagbok vara skild från din mun; tänk på den både

dag och natt, så att du i alla stycken håller det som är skrivet

i den och gör därefter; ty då skola dina vägar vara lyckosamma,

och då skall du hava framgång.

001:009 Se, jag har bjudit dig att vara frimodig och oförfärad; så var

nu icke förskräckt eller försagd. Ty HERREN, din Gud, är med dig

i allt vad du företager dig.»

001:010 Då bjöd Josua folkets tillsyningsmän och sade:

001:011 »Gån igenom lägret och bjuden folket och sägen: 'Reden till

reskost åt eder; ty om tre dagar skolen I gå över denna Jordan,

för att komma in i och taga i besittning det land som HERREN,

eder Gud, vill giva eder till besittning.'»

001:012 Men till rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse

stam sade Josua:

001:013 »Tänken på det som HERRENS tjänare Mose bjöd eder, när han sade:

'HERREN, eder Gud, vill låta eder komma till ro och giva eder

detta land.'

001:014 Edra hustrur, edra barn och eder boskap må nu stanna kvar i det

land som Mose har givit eder här på andra sidan Jordan; men I

själva, så många av eder som äro tappra stridsmän, skolen draga

väpnade åstad i spetsen för edra bröder och hjälpa dem,

001:015 till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro såväl

som eder, när också de hava tagit i besittning det land som

HERREN, eder Gud, vill giva dem. Sedan mån I vända tillbaka till

det land som skall vara eder besittning; det mån I då taga i

besittning, det land som HERRENS tjänare Mose har givit eder här

på andra sidan Jordan, på östra sidan.»

001:016 Då svarade de Josua och sade: »Allt vad du har bjudit oss vilja

vi göra, och varthelst du sänder oss, dit vilja vi gå.

001:017 Såsom vi i allt hava lytt Mose, så vilja vi ock lyda dig;

allenast må HERREN, din Gud, vara med dig, såsom han var med

Mose.

001:018 Var och en som är gensträvig mot dina befallningar och icke

lyssnar till dina ord, vadhelst du bjuder honom, han skall bliva

dödad. Allenast må du vara frimodig och oförfärad.»

002:001 Josua, Nuns son, sände hemligen ut två spejare från Sittim och

sade: »Gån och besen landet och Jeriko.» De gingo åstad och

kommo in i ett hus där en sköka bodde, vid namn Rahab, och där

lade de sig till vila.

002:002 Men för konungen i Jeriko blev inberättat: »I natt hava några

män kommit hit från Israels barn för att utforska landet.»

002:003 Då sände konungen i Jeriko till Rahab och lät säga: »Lämna ut de

män som hava kommit till dig och tagit in i ditt hus, ty de hava

kommit hit för att utforska hela landet.»

002:004 Men kvinnan tog de båda männen och dolde dem; sedan svarade hon:

»Ja, männen kommo till mig, men jag visste icke varifrån de

voro;

002:005 och när porten skulle stängas, sedan det hade blivit mörkt,

gingo männen ut, och jag vet icke vart de togo vägen; skynden

eder att sätta efter dem, så fån I nog fatt i dem.»

002:006 Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under

linstjälkar, som hon hade där, utbredda på taket.

002:007 Så satte nu männen efter dem åt Jordan till, bort emot

vadställena; och man stängde stadsporten så snart förföljarna

hade begivit sig åstad.

002:008 Men innan de främmande männen hade lagt sig, steg hon upp till

dem på taket

002:009 och sade till dem: »Jag vet att HERREN har givit eder detta

land, och att förskräckelse för eder har fallit över oss, ja,

att alla landets inbyggare äro i ångest för eder.

002:010 Ty vi hava hört huru HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut

framför eder, när I drogen ut ur Egypten, och vad I haven gjort

med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon och

Og, huru I gåven dem till spillo.

002:011 Då vi hörde detta, blevo våra hjärtan förfärade, och numera har

ingen mod att stå eder emot; ty HERREN, eder Gud, är Gud, uppe i

himmelen och nere på jorden.

002:012 Så loven mig nu med ed vid HERREN, att eftersom jag har gjort

barmhärtighet med min faders hus och giva mig ett säkert tecken

därpå,

002:013 och låta min fader och min moder, mina bröder och mina systrar

leva, så ock alla som tillhöra dem, och rädda oss från döden.»

002:014 Männen sade till henne: »Med vårt eget liv svara vi för edert,

såframt I icke förråden vårt förehavande; när HERREN giver oss

landet, skola vi bevisa dig barmhärtighet och trofasthet.»

002:015 Då släppte hon ned dem genom fönstret med ett tåg; ty hennes hus

låg invid stadsmuren, så att hon bodde invid själva muren.

002:016 Och hon sade till dem: »Gån upp i bergsbygden, så att edra

förföljare icke träffa på eder; och hållen eder gömda där i tre

dagar, till dess edra förföljare hava kommit tillbaka, så kunnen

I sedan fortsätta eder färd.»

002:017 Och männen sade till henne: »Vi vilja likväl vara fria ifrån den

ed som du nu har tagit av oss,

002:018 om du, när vi komma in i landet, underlåter att binda detta röda

snöre i det fönster genom vilket du har släppt ned oss, och

likaledes om du icke har din fader och din moder och dina

bröder, alla av din faders hus, samlade hemma hos dig.

002:019 Dock, om någon går åstad, utom dörrarna till ditt hus, så komme

hans blod över hans huvud, och vi äro utan skuld; om däremot

någons hand kommer vid en av dem som äro inne i ditt hus, så må

dennes blod komma över vårt huvud.

002:020 Och om du förråder vårt förehavande, så äro vi likaledes fria

ifrån den ed som du har tagit av oss.»

002:021 Hon svarade: »Vare det såsom I haven sagt.» Och så lät hon dem

gå, och de drogo åstad. Men hon band det röda snöret i fönstret.

002:022 Så drogo de nu åstad och kommo upp i bergsbygden och stannade

där i tre dagar, till dess att deras förföljare hade vänt

tillbaka; ty dessa hade sökt efter dem överallt på vägarna, men

hade icke funnit dem.

002:023 Sedan vände de båda männen tillbaka och kommo ned från

bergsbygden och gingo över floden och kommo så till Josua, Nuns

son; och de förtäljde för honom allt vad som hade vederfarits

dem.

002:024 Och de sade till Josua: »HERREN har givit hela landet i vår

hand; alla landets inbyggare äro i ångest för oss.»

003:001 Bittida följande morgon bröt Josua med alla Israels barn upp

från Sittim och kom till Jordan; där stannade de om natten,

innan de gingo över.

003:002 Men efter tre dagar gingo tillsyningsmännen genom lägret

003:003 och bjödo folket och sade: »Så snart I fån se HERRENS, eder

Guds, förbundsark, och att de levitiska prästerna bära den,

skolen ock I bryta upp från eder plats och följa efter den

003:004--låten dock mellan den och eder vara ett avstånd av vid pass

två tusen alnar; närmare mån I icke komma den--på det att I

mån kunna veta vilken väg I skolen gå, ty I haven icke förut

dragit den vägen fram.»

003:005 Och Josua sade till folket: »Helgen eder, ty i morgon skall

HERREN göra under bland eder.»

003:006 Därefter sade Josua till prästerna: »Tagen förbundsarken och

dragen åstad framför folket.» Då togo de förbundsarken och gingo

framför folket.

003:007 Och HERREN sade till Josua: »I dag skall jag begynna att göra

dig stor i hela Israels ögon, på det att de må förnimma, att

såsom jag har varit med Mose, så vill jag ock vara med dig.

003:008 Bjud du nu prästerna som bära förbundsarken och säg: 'Så snart I

kommen till den yttersta randen av Jordans vatten, skolen I

stanna där, vid Jordan.'»

003:009 Då sade Josua till Israels barn: »Träden fram hit och hören

HERRENS, eder Guds, ord.»

003:010 Och Josua sade: »Härav skolen I förnimma att en levande Gud är

mitt ibland eder, och att han förvisso vill fördriva för eder

kananéerna, hetiterna, hivéerna, perisséerna, girgaséerna,

amoréerna och jebuséerna:

003:011 förbundsarken, hela jordens Herres förbundsark, drager nu

framför eder över Jordan.

003:012 Väljen alltså ut tolv män ur Israels stammar, en man för var

stam.

003:013 Så snart då prästerna som bära HERRENS, hela jordens Herres, ark

stå stilla med sina fötter i Jordans vatten, det vatten som

kommer uppifrån, bliva avskuret i sitt lopp, och det skall stå

såsom en samlad hög.»

003:014 Folket bröt då upp från sina tält för att gå över Jordan, och

prästerna som buro förbundsarken gingo framför folket.

003:015 När nu de som buro arken kommo till Jordan, så att prästerna,

som buro arken, med sina fötter vidrörde yttersta randen av

vattnet i Jordan, vilken under hela skördetiden är full över

alla sina bräddar,

003:016 då stannade det vatten som kom uppifrån, och blev stående såsom

en samlad hög långt borta, uppe vid Adam, staden som ligger

bredvid Saretan; och det vatten som flöt ned mot Hedmarkshavet,

Salthavet, blev sålunda helt och hållet avskuret. Och folket

gick över mitt emot Jeriko.

003:017 Men prästerna som buro HERRENS förbundsark stodo orörliga på

torr mark mitt i Jordan; och hela Israel gick över på torr mark,

till dess att allt folket helt och hållet hade kommit över

Jordan.

004:001 Då nu allt folket helt och hållet hade kommit över Jordan, sade

HERREN till Josua:

004:002 »Väljen ut bland folket tolv män, en man ur var stam,

004:003 och bjuden dem och sägen: 'Tagen här ur Jordan, från den plats

där prästerna stodo med sina fötter, tolv stenar, och lyften upp

dem och fören dem över med eder, och läggen ned dem på det

ställe, där I skolen lägra eder i natt.'»

004:004 Då kallade Josua till sig de tolv män som han hade utsett bland

Israels barn, en man ur var stam.

004:005 Och Josua sade till dem: »Dragen åstad framför HERRENS, eder

Guds, ark, och gån ut mitt i Jordan; och var och en av eder må

där lyfta upp en sten på axeln, efter antalet av Israels barns

stammar.

004:006 Detta skall nämligen bliva ett minnesmärke bland eder. När då

edra barn i framtiden fråga: 'Vad betyda dessa stenar?',

004:007 skolen I svara dem så: 'De betyda att Jordans vatten här blev

avskuret i sitt lopp, framför HERRENS förbundsark; ja, när den

gick över Jordan, blev Jordans vatten avskuret i sitt lopp.

Därför skola dessa stenar vara ett åminnelsemärke för Israels

barn till evärdlig tid.'»

004:008 Då gjorde Israels barn såsom Josua bjöd dem; de togo upp tolv

stenar ur Jordan, såsom HERREN hade tillsagt Josua, efter

antalet av Israels barns stammar; och de förde dem över med sig

till lägerstället och lade ned dem där.

004:009 Tillika reste Josua tolv stenar mitt i Jordan, på samma plats

där prästerna som buro förbundsarken hade stått med sina fötter;

och de finnas kvar där ännu i dag.

004:010 Och prästerna som buro arken blevo stående mitt i Jordan, till

dess att allt det var fullgjort, som HERREN hade bjudit Josua

att tillsäga folket, alldeles i enlighet med vad Mose förut hade

bjudit Josua; och folket gick över med hast.

004:011 Men när allt folket helt och hållet hade kommit över, gick ock

HERRENS ark över, jämte prästerna, och tog plats framför folket.

004:012 Och Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam

drogo väpnade åstad i spetsen för Israels barn, såsom Mose hade

tillsagt dem.

004:013 Det var vid pass fyrtio tusen män som så drogo åstad, väpnade

till strid, för att kämpa inför HERREN på Jerikos hedmarker.

004:014 På den dagen gjorde HERREN Josua stor i hela Israels ögon, och

de fruktade honom, såsom de fruktat Mose, så länge denne levde.

004:015 Och HERREN sade till Josua:

004:016 »Bjud prästerna som bära vittnesbördets ark att stiga upp ur

Jordan.»

004:017 Och Josua bjöd prästerna och sade: »Stigen upp ur Jordan.»

004:018 När då prästerna som buro HERRENS förbundsark stego upp ur

Jordan, hade deras fötter knappt hunnit upp på torra landet,

förrän Jordans vatten vände tillbaka till sin plats och nådde,

såsom förut, upp över alla sina bräddar.

004:019 Det var på tionde dagen i första månaden som folket steg upp ur

Jordan; och de lägrade sig i Gilgal, på gränsen av östra

Jerikoområdet.

004:020 Och de tolv stenarna som de hade tagit ur Jordan reste Josua i

Gilgal.

004:021 Och han sade till Israels barn: »När nu edra barn i framtiden

fråga sina fäder: 'Vad betyda dessa stenar?',

004:022 då skolen I göra det kunnigt för edra barn och säga: 'Israel

gick på torr mark över denna Jordan,

004:023 i det att HERREN, eder Gud, lät vattnet i Jordan torka ut

framför eder, till dess I haden gått över den, likasom HERREN,

eder Gud, gjorde med Röda havet, som han lät torka ut framför

oss, till dess vi hade gått över det;

004:024 på det att alla folk på jorden må förnimma huru stark HERRENS

hand är, så att I frukten HERREN, eder Gud, alltid.'»

005:001 Då nu alla amoréernas konungar på andra sidan Jordan, på västra

sidan, och alla kananéernas konungar vid havet hörde huru HERREN

hade låtit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan

vi gingo över den, blevo deras hjärtan förfärade, och de hade

icke längre mod att stå emot Israels barn.

005:002 Vid den tiden sade HERREN till Josua: »Gör dig stenknivar och

omskär åter Israels barn, för andra gången.»

005:003 Då gjorde Josua sig stenknivar och omskar Israels barn vid

Förhudshöjden.

005:004 Och orsaken varför Josua omskar dem var denna: allt det folk av

mankön, som hade dragit ut ur Egypten, alla stridbara män, hade

dött i öknen under vägen, efter uttåget ur Egypten.

005:005 Ty väl hade bland folket alla de som voro med under uttåget

blivit omskurna, men de bland folket, som voro födda i öknen

under vägen, efter uttåget ur Egypten, de voro alla oomskurna.

005:006 Ty Israels barn vandrade i öknen i fyrtio år, under vilken tid

alla stridbara män i folket, som hade dragit ut ur Egypten,

förgingos, eftersom de icke hörde HERRENS röst, varför ock

HERREN svor att han icke skulle låta dem se det land som han med

ed hade lovat deras fäder att giva oss, ett land som flyter av

mjölk och honung.

005:007 Men deras barn, som han hade låtit uppstå i deras ställe, dem

omskar nu Josua, ty de hade förhud, eftersom de icke hade blivit

omskurna under vägen.

005:008 Och när allt folket hade blivit omskuret, stannade de kvar där

de voro i lägret, till dess de hade blivit läkta.

005:009 Och HERREN sade till Josua: »I dag har jag avvältrat från

eder Egyptens smälek.» Och detta ställe fick namnet Gilgal,

såsom det heter ännu i dag.

005:010 Medan nu Israels barn voro lägrade i Gilgal, höllo de påskhögtid

den fjortonde dagen i månaden, om aftonen, på Jerikos hedmarker.

005:011 Och dagen efter påskhögtiden åto de osyrat bröd och rostade ax

av landets säd, just på den dagen.

005:012 Och mannat upphörde dagen därefter, då de nu åto av landets säd,

och Israels barn fingo icke manna mer, utan de åto det året av

landet Kanaans avkastning.

005:013 Och medan Josua var vid Jeriko, hände sig att han, i det han

lyfte upp sina ögon, fick se en man stå där framför sig med ett

draget svärd i sin hand. Då gick Josua fram till honom och

frågade honom: »Tillhör du oss eller våra ovänner?»

005:014 Han svarade: »Nej, jag är hövitsman över HERRENS här, och jag

har just nu kommit hit.» Då föll Josua ned till jorden på sitt

ansikte och bugade sig; sedan sade han till honom: »Vad har min

herre att säga till sin tjänare?»

005:015 Hövitsmannen över HERRENS här sade då till Josua: »Drag dina

skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig.» Och Josua

gjorde så.

006:001 Och Jeriko hade sina portar stängda, det höll sig tillstängt för

Israels barn; ingen gick ut eller in.

006:002 Men HERREN sade till Josua: »Se, jag har givit Jeriko med dess

konung, med dess tappra stridsmän, i din hand.

006:003 Tågen nu omkring staden, så många stridbara män I ären, runt

omkring staden en gång; så skall du göra i sex dagar.

006:004 Och sju präster skola bära de sju jubelbasunerna framför arken;

men på sjunde dagen skolen I tåga omkring staden sju gånger; och

prästerna skola stöta i basunerna.

006:005 Och när det blåses i jubelhornet med utdragen ton, och I hören

basunljudet, skall allt folket upphäva ett stort härskri; då

skola stadsmurarna falla på stället, och folket skall draga in

över dem, var och en rätt fram.»

006:006 Då kallade Josua, Nuns son, till sig prästerna och sade till

dem: »Tagen förbundsarken, och sju präster skola bära sju

jubelbasuner framför HERRENS ark.»

006:007 Och till folket blev sagt: »Dragen ut och tågen omkring staden;

och den väpnade skaran skall draga framför HERRENS ark.»

006:008 Då nu Josua hade sagt detta till folket, drogo de sju präster

som buro jubelbasunerna framför HERREN åstad och stötte i

basunerna; och HERRENS förbundsark följde efter dem.

006:009 Och den väpnade skaran gick framför prästerna som stötte i

basunerna, och den övriga hopen slutade tåget och följde efter

arken, under det att man alltjämt stötte i basunerna.

006:010 Men Josua hade bjudit folket och sagt: »I skolen icke upphäva

något härskri eller låta höra eder röst eller ens låta något ord

utgå av eder mun, förrän den dag då jag säger till eder: 'Häven

upp ett härskri'; då skolen I upphäva ett härskri.»

006:011 Och när han så hade låtit bära HERRENS ark omkring staden, runt

omkring den en gång, gingo de in i lägret och stannade i lägret

över natten.

006:012 Och följande morgon stod Josua bittida upp, och prästerna togo

HERRENS ark.

006:013 Och de sju präster som buro de sju jubelbasunerna framför

HERRENS ark gingo alltjämt och stötte i basunerna; och den

väpnade skaran gick framför dem, och den övriga hopen slutade

tåget och följde efter HERRENS ark, under det att man alltjämt

stötte i basunerna.

006:014 De tågade också nu på andra dagen en gång omkring staden och

återvände sedan till lägret; så gjorde de i sex dagar.

006:015 Men på sjunde dagen stodo de bittida upp vid morgonrodnadens

uppgång och tågade då sju gånger omkring staden på samma sätt;

endast denna dag tågade de sju gånger omkring staden.

006:016 Och när prästerna sjunde gången stötte i basunerna, sade Josua

till folket: »Häven upp ett härskri, ty HERREN har givit eder

staden.

006:017 Men staden med allt vad däri är skall givas till spillo åt

HERREN; allenast skökan Rahab skall få leva, jämte alla som äro

inne i hennes hus, därför att hon gömde de utskickade som vi

hade sänt åstad.

006:018 Men tagen eder väl till vara för det tillspillogivna, så att I

icke, sedan I haven givit det till spillo, ändå tagen något av

det tillspillogivna och därigenom kommen Israels läger att

hemfalla åt tillspillogivning, och så dragen olycka över det.

006:019 Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall

vara helgat åt HERREN och ingå till HERRENS skatt.»

006:020 Då hov folket upp ett härskri, och man stötte i basunerna. Ja,

när folket hörde basunljudet, hov det upp ett stort härskri; då

föllo murarna på stället, och folket drog över dem in i staden,

var och en rätt fram; så intogo de staden.

006:021 Och de gåvo till spillo allt vad som fanns i staden, både män

och kvinnor, både unga och gamla, så ock oxar, får och åsnor,

och slogo dem med svärdsegg.

006:022 Men till de båda män som hade bespejat landet sade Josua: »Gån

in i skökans hus och fören kvinnan, jämte alla som tillhöra

henne, ut därifrån, såsom I med ed haven lovat henne.»

006:023 Då gingo de unga män som hade varit där såsom spejare ditin och

förde ut Rahab, jämte hennes fader och moder och hennes bröder

och alla som tillhörde henne; hela hennes släkt förde de ut. Och

de släppte dem utanför Israels läger.

006:024 Men staden med allt vad som fanns däri brände de upp i eld;

allenast silvret och guldet och det som var av koppar eller järn

lade de till skatten i HERRENS hus.

006:025 Men skökan Rahab och hennes faders hus och alla som tillhörde

henne lät Josua leva, och hon fick bo bland Israels folk, intill

denna dag; detta därför att hon gömde de utskickade som Josua

hade sänt åstad för att bespeja Jeriko.

006:026 På den tiden lät Josua folket svärja denna ed: »Förbannad vare

inför HERREN den man som tager sig före att åter bygga upp denna

stad, Jeriko. När han lägger dess grund, må detta kosta honom

hans äldste son, och när han sätter upp dess portar, må detta

kosta honom hans yngste son.»

006:027 Och HERREN var med Josua, så att ryktet om honom gick ut över

hela landet.

007:001 Men Israels barn förgrepo sig trolöst på det tillspillogivna; ty

Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera, av Juda

stam, tog något av det tillspillogivna. Då upptändes HERRENS

vrede mot Israels barn.

007:002 Och Josua sände från Jeriko några män åstad till Ai, som ligger

vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: »Dragen ditupp

och bespejen landet.» Så drogo då männen upp och bespejade Ai.

007:003 Och när de kommo tillbaka till Josua, sade de till honom: »Allt

folket behöver icke draga ditupp; om vid pass två eller tre

tusen man draga upp, skola de nog intaga Ai. Du behöver icke

låta allt folket göra sig mödan att tåga dit, ty dess invånare

äro få.»

007:004 Alltså fingo vid pass tre tusen man av folket draga ditupp; men

dessa måste fly för ajiterna.

007:005 Och sedan ajiterna hade slagit vid pass trettiosex man av dem,

förföljde de de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och

slogo dem på sluttningen där. Då blev folkets hjärta förfärat,

det blev såsom vatten.

007:006 Och Josua med de äldste i Israel rev sönder sina kläder, och

föll ned på sitt ansikte till jorden framför HERRENS ark och låg

där ända till aftonen, och de strödde stoft på sina huvuden.

007:007 Och Josua sade: »Ack, Herre, HERRE, varför har du då fört detta

folk över Jordan, om du vill giva i amoréernas hand och så

förgöra oss? O att vi hade beslutit oss för att stanna på andra

sidan Jordan!

007:008 Ack Herre, vad skall jag nu säga, sedan Israel har tagit till

flykten för sina fiender?

007:009 När kananéerna och landets alla övriga inbyggare få höra detta,

skola de omringa oss och utrota till och med vårt namn från

jorden. Vad vill du då göra för ditt stora namns ära?»

007:010 Men HERREN svarade Josua: »Stå upp. Varför ligger du så på ditt

ansikte?

007:011 Israel har syndat, de hava överträtt det förbund som jag

stadgade för dem; de hava tagit av det tillspillogivna, de hava

stulit, de hava ljugit, de hava gömt det bland sitt eget gods.

007:012 Därför kunna Israels barn icke stå emot sina fiender, utan de

måste taga till flykten för sina fiender, ty de äro nu själva

hemfallna åt tillspillogivning. Jag vill icke mer vara med eder,

om I icke alldeles skaffen bort ifrån eder det tillspillogivna.

007:013 Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon.

Ty så säger HERREN, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes

hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender,

förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.

007:014 I morgon skolen I träda fram, den ena stammen efter den andra; i

den stam som HERREN då låter träffas av lotten skall den ena

släkten efter den andra träda fram; och i den släkt som HERREN

låter träffas av lotten skall den ena familjen efter den andra

träda fram; och i den familj som HERREN låter träffas av lotten

skall den ena mannen efter den andra träda fram.

007:015 Och den som då träffas av lotten såsom skyldig till förgripelse

på det tillspillogivna, han skall brännas upp i eld med allt vad

han har, därför att han överträdde HERRENS förbund och gjorde

vad som var en galenskap i Israel.»

007:016 Så lät nu Josua bittida följande morgon Israel träda fram, den

ena stammen efter den andra; då träffades Juda stam av lotten.

007:017 När han då lät Juda släkter träda fram, träffade lotten

seraiternas släkt; och när han lät seraiternas släkt träda fram,

den ena mannen efter den andra, träffades Sabdi av lotten.

007:018 När han då lät hans familj träda fram, den ena mannen efter den

andra, träffade lotten Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son

till Sera av Juda stam.

007:019 Då sade Josua till Akan: »Min son, giv ära åt HERREN, Israels

Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig vad du gjort och dölj

intet för mig.»

007:020 Akan svarade Josua och sade: »Det är sant, jag har syndat mot

HERREN, Israels Gud, ty så har jag gjort:

007:021 jag såg ibland bytet en dyrbar mantel från Sinear och två hundra

siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt, och till

detta fick begärelse och tog det; se, det är gömt i jorden, i

mitten av mitt tält, och silvret underst.»

007:022 Då sände Josua några män dit för att se efter, och de skyndade

till tältet; och de funno det gömt där i hans tält, och silvret

underst.

007:023 Och de togo det ur tältet och buro det till Josua och Israels

barns menighet och lade det ned inför HERREN.

007:024 Då tog Josua och Israels menighet med honom Akan, Seras son, och

silvret och manteln och guldplattan, och hans söner och döttrar,

hans oxar, åsnor och får, och hans tält, och allt övrigt som han

hade, och förde alltsammans upp till Akors dal.

007:025 Och Josua sade: »Varför drog du olycka över oss? Nu skall ock

HERREN i dag låta olycka komma över dig.» Och Israels

menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade

stenar på dem.

007:026 Och de uppkastade över honom ett stort stenröse, som finnes kvar

ännu i dag; och så vände sig HERREN ifrån sin vredes glöd. Därav

fick det stället namnet Akors dal, såsom det heter ännu i dag.

008:001 Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke och var icke förfärad;

tag med dig allt krigsfolket och stå upp och drag åstad mot Ai.

Se, i din hand har jag givit konungen i Ai med hans folk, hans

stad och hans land.

008:002 Och du skall göra med Ai och dess konung på samma sätt som du

gjorde med Jeriko och dess konung; dock mån I behålla rovet

därifrån och boskapen, såsom edert byte. Lägg nu ett bakhåll mot

staden, på andra sidan därom.»

008:003 Då bröt Josua upp med allt krigsfolket för att draga åstad mot

Ai. Och Josua utvalde trettio tusen man, de tappraste

stridsmännen, och sände dem ut om natten.

008:004 Och han bjöd dem och sade: »Given akt: I skolen lägga eder i

bakhåll mot staden, på andra sidan därom, men läggen eder icke

alltför långt ifrån staden; och hållen eder alla redo.

008:005 Själv skall jag, med allt det folk som är kvar hos mig, rycka

fram mot staden. När de då draga ut mot oss såsom förra gången,

vilja vi fly för dem.

008:006 Då skola de draga efter oss, till dess vi hava lockat dem långt

bort ifrån staden; ty de skola tänka: 'De flyr för oss, nu såsom

förra gången.'

008:007 Men under det att vi fly för dem, skolen I bryta fram ifrån

bakhållet och intaga staden, ty HERREN, eder Gud, har givit den

i eder hand.

008:008 Och så snart I haven fått staden i edert våld, skolen I tända

eld på den; efter HERRENS ord skolen I så göra. Given akt på vad

jag nu har bjudit eder.»

008:009 Så sände Josua dem åstad, och de gingo och lade sig i bakhåll

mellan Betel och Ai, väster om Ai. Men Josua stannade över

natten bland folket.

008:010 Och bittida följande morgon mönstrade Josua folket och drog så,

med de äldste i Israel i spetsen för folket, upp till Ai.

008:011 Och allt det krigsfolk som var kvar hos honom drog med ditupp

och ryckte allt närmare, till dess de kommo mitt emot staden;

där lägrade de sig norr om Ai, med dalen mellan sig och Ai.

008:012 Men han tog vid pass fem tusen man och lade dem i bakhåll mellan

Betel och Ai, väster om staden.

008:013 Och sedan folket hade blivit uppställt, såväl hela lägret, norr

om staden, gick Josua den natten fram till mitten av dalen.

008:014 När konungen i Ai såg detta, skyndade sig männen i staden, han

själv med allt sitt folk, och drogo bittida om morgonen ut till

strid mot Israel, bort till den utsedda platsen, framför

hedmarken; han själv visste nämligen icke att ett bakhåll var

lagt mot honom på andra sidan om staden.

008:015 Och Josua och hela Israel läto slå sig av dem och flydde åt

öknen till.

008:016 Då uppbådades allt folket i staden till att förfölja dem; och

under det att de förföljde Josua, blevo de lockade långt bort

ifrån staden.

008:017 Icke en enda man blev kvar i Ai eller i Betel, utan alla drogo

ut efter Israel och lämnade staden öppen, i det att de förföljde

Israel.

008:018 Och HERREN sade till Josua: »Räck ut lansen, som du har i din

hand, mot Ai, ty jag skall giva det i din hand.» Då räckte Josua

ut lansen, som han hade i sin hand, mot staden.

008:019 Och de som lågo i bakhåll bröto med hast upp från sin plats och

skyndade åstad, så snart han räckte ut sin hand, och kommo in i

staden och intogo den; och de tände strax eld på staden.

008:020 När då männen från Ai vände sig om, fingo de se röken från

staden stiga upp mot himmelen; och de hade ingen utväg att fly,

vare sig hit eller dit, då nu det folk som flydde åt öknen vände

sig mot sina förföljare.

008:021 Ty när Josua och hela Israel sågo att de som lågo i bakhåll hade

intagit staden, och att röken steg upp från staden, vände de om

och angrepo ajiterna.

008:022 De andra drogo nu också ut från staden emot dem, så att de kommo

mitt emellan israeliterna och fingo dem på båda sidor om sig,

och dessa nedgjorde dem då och läto ingen av dem slippa undan

och rädda sig.

008:023 Men konungen i Ai blev levande tagen till fånga och förd till

Josua.

008:024 Och när Israel hade dräpt alla Ais invånare ute på fältet, i

öknen, dit de hade förföljt dem, och dessa allasammans så hade

fallit för svärdsegg och blivit nedgjorda, då vände hela Israel

tillbaka till Ai och slog med svärdsegg också dem som voro där.

008:025 Och de som föllo på den dagen, män och kvinnor, utgjorde

tillsammans tolv tusen personer, allt folket i Ai.

008:026 Ty Josua drog icke tillbaka sin hand, med vilken han hade räckt

ut lansen, förrän alla Ais invånare hade blivit givna till

spillo.

008:027 Allenast boskapen och rovet från denna stad togo israeliterna

såsom sitt byte, efter den befallning som HERREN hade givit

Josua.

008:028 Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för

evärdlig tid, till en ödemark, såsom det är ännu i dag.

008:029 Och konungen i Ai lät han hänga upp på en påle, där han fick

hänga ända till aftonen. Men när solen gick ned, tog man på

Josuas befallning hans döda kropp ned från pålen och kastade den

vid ingången till stadsporten; och man uppkastade över den ett

stort stenröse, som finnes kvar ännu i dag.

008:030 Då byggde Josua åt HERREN, Israels Gud, ett altare på berget

Ebal,

008:031 såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit Israels barn, och såsom

det var föreskrivet i Moses lagbok: ett altare av ohuggna

stenar, vid vilka man icke hade kommit med något järn; och på

det offrade de brännoffer åt HERREN och slaktade tackoffer.

008:032 Och han lät där på stenarna sätta en avskrift av Moses lag, den

lag som Mose hade skrivit och förelagt Israels barn.

008:033 Och Israels menighet, med dess äldste och tillsyningsmän och

domare, stod på båda sidor om arken, så att de hade framför sig

de levitiska prästerna som buro HERRENS förbundsark, menigheten,

främlingar såväl som infödingar, den ena hälften vänd mot berget

Gerissim och den andra hälften mot berget Ebal, i enlighet med

vad HERRENS tjänare Mose hade bjudit, nämligen att man först

skulle välsigna Israels folk.

008:034 Därefter läste han upp alla lagens ord, välsignelsen och

förbannelsen, alldeles såsom det var skrivet i lagboken.

008:035 Icke ett ord av allt det som Mose hade bjudit underlät Josua att

uppläsa inför Israels hela församling, med kvinnor och barn, och

inför de främlingar som följde med dem.

009:001 Då nu alla de konungar som bodde på andra sidan Jordan, i

Bergsbygden, i Låglandet och i hela kustlandet vid Stora havet

upp emot Libanon, hörde vad som hade skett--hetiterna,

amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna--

009:002 slöto de sig endräktigt tillhopa för att strida mot Josua och

Israel.

009:003 Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko

och Ai,

009:004 togo också de sin tillflykt till list: de gingo åstad och

föregåvo sig vara sändebud; de lade utslitna packsäckar på sina

åsnor, så ock utslitna, sönderspruckna och hopflickade vinläglar

av skinn,

009:005 och togo utslitna, lappade skor på sina fötter och klädde sig i

utslitna kläder, varjämte allt det bröd de togo med sig till

reskost var torrt och söndersmulat.

009:006 Så gingo de till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom

och Israels män: »Vi hava kommit hit från ett avlägset land;

sluten nu förbund med oss.»

009:007 Men Israels män svarade hivéerna: »Kanhända bon I här mitt

ibland oss; huru skulle vi då kunna sluta förbund med eder?»

009:008 Då sade de till Josua: »Vi vilja bliva dig underdåniga.» Josua

frågade dem: »Vilka ären I då, och varifrån kommen I?»

009:009 De svarade honom: »Dina tjänare hava kommit från ett mycket

avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull; ty vi hava

hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten

009:010 och allt vad han har gjort med amoréernas konungar, de två på

andra sidan Jordan, Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i

Basan, som bodde i Astarot.

009:011 Därför sade våra äldste och alla vårt lands inbyggare till oss:

'Tagen reskost med eder och gån dem till mötes och sägen till

dem: Vi vilja bliva eder underdåniga, sluten nu förbund med

oss.'

009:012 Detta vårt bröd var nybakat, när vi togo det med oss till

reskost hemifrån, den dag vi gåvo oss i väg för att gå till

eder; men se, nu är det torrt och söndersmulat.

009:013 Dessa vinläglar, som voro nya, när vi fyllde dem, se, de äro nu

sönderspruckna. Och dessa kläder och skor som vi hava på oss

hava blivit utslitna under vår mycket långa resa.»

009:014 Då togo männen av deras reskost, men rådfrågade icke HERRENS

mun.

009:015 Och Josua tillförsäkrade dem fred och slöt ett förbund med dem,

att de skulle få leva; och menighetens hövdingar gåvo dem sin

ed.

009:016 Men när tre dagar voro förlidna, sedan de hade slutit förbund

med dem, fingo de höra att de voro från grannskapet, ja, att de

bodde mitt ibland dem.

009:017 Då bröto Israels barn upp och kommo på tredje dagen till deras

städer; och deras städer voro: Gibeon, Kefira, Beerot och

Kirjat-Jearim.

009:018 Likväl angrepo Israels barn dem icke, eftersom menighetens

hövdingar hade givit dem sin ed vid HERREN, Israels Gud. Men

hela menigheten knorrade mot hövdingarna.

009:019 Då sade alla hövdingarna till menigheten: »Vi hava givit dem vår

ed vid HERREN, Israels Gud; därför kunna vi nu icke komma vid

dem.

009:020 Detta är vad vi vilja göra med dem, i det att vi låta dem leva,

på det att icke förtörnelse må komma över oss, för edens skull

som vi hava svurit dem.»

009:021 Och hövdingarna sade till dem att de skulle få leva; men de

måste bliva vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten,

såsom hövdingarna hade sagt till dem.

009:022 Och Josua kallade dem till sig och talade till dem och sade:

»Varför haven I bedragit oss och sagt: 'Vi bo mycket långt borta

från eder', fastän I bon mitt ibland oss?

009:023 Så varen I därför nu förbannade; I skolen aldrig upphöra att

vara trälar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.»

009:024 De svarade Josua och sade: »Det hade blivit berättat för dina

tjänare huru HERREN, din Gud, hade tillsagt sin tjänare Mose att

han ville giva eder hela detta land och förgöra alla landets

inbyggare för eder; därför fruktade vi storligen för våra liv,

när I kommen, och så gjorde vi detta.

009:025 Och se, nu äro vi i din hand. Vad dig synes gott och rätt att

göra med oss, det må du göra.»

009:026 Och han gjorde så med dem; han friade dem från Israels barns

hand, så att de icke dräpte dem;

009:027 men tillika bestämde Josua på den dagen att de skulle bliva

vedhuggare och vattenbärare och vid HERRENS altare--såsom de

äro ännu i dag--på den plats som han skulle utvälja.

010:001 Då nu Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, hörde att Josua hade

intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med

Ai och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko

och dess konung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med

Israel och fingo bo mitt ibland dem,

010:002 fruktade han och hans folk storligen, ty Gibeon var en stor

stad, såsom en av konungastäderna, ja, det var större än Ai, och

dess män voro alla tappra.

010:003 Och Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, sände till Hoham,

konungen i Hebron, till Piram, konungen i Jarmut, till Jafia,

konungen i Lakis, och till Debir, konungen i Eglon, och lät

säga:

010:004 »Kommen hitupp till mig och hjälpen mig, så att vi kunna slå

gibeoniterna, ty de hava ingått fred med Josua och Israels

barn.»

010:005 Så församlade sig då de fem amoreiska konungarna, konungen i

Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i

Lakis, konungen i Eglon, och drogo ditupp med alla sina härar;

och de belägrade Gibeon och angrepo det.

010:006 Men gibeoniterna sände till Josua i lägret vid Gilgal och läto

säga: »Drag icke din hand från dina tjänare, utan kom hitupp

till oss med hast och undsätt oss och hjälp oss, ty konungarna

över amoréerna, som bo i bergsbygden, hava församlat sig mot

oss.»

010:007 Då drog Josua ditupp från Gilgal med allt sitt krigsfolk och

alla sina tappraste stridsmän.

010:008 Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty jag har

givit dem i dina händer; ingen av dem skall kunna stå dig emot.»

010:009 Och Josua kom plötsligt över dem, ty han tågade hela natten,

sedan han hade brutit upp från Gilgal.

010:010 Och HERREN sände en sådan förvirring bland dem, när de fingo se

israeliterna, att dessa tillfogade dem ett stort nederlag vid

Gibeon; därefter förföljde de dem på vägen upp till Bet-Horon

och nedgjorde dem, och drevo dem ända till Aseka och Mackeda.

010:011 Och när de så, under sin flykt för Israel, hade kommit till den

sluttning som går ned från Bet-Horon, lät HERREN stora stenar

falla över dem från himmelen, hela vägen ända till Aseka, så att

de blevo dödade; de som dödades genom hagelstenarna voro till

och med flera än de som Israels barn dräpte med svärd.

010:012 Och Josua talade till HERREN på den dag då HERREN gav amoréerna

i Israels barns våld; han sade inför Israel:

»Du sol, stå stilla i Gibeon,

du måne, i Ajalons dal!»

010:013 Då stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket

hade tagit hämnd på sina fiender.

Detta finnes ju upptecknat i »Den redliges bok». Solen blev

stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att

gå ned.

010:014 Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna,

i det att HERREN då lydde en mans ord; ty HERREN stridde för

Israel.

010:015 Och Josua med hela Israel vände tillbaka till lägret vid Gilgal.

010:016 Men de fem konungarna flydde och gömde sig i grottan vid

Mackeda.

010:017 Då blev det inberättat för Josua: »Man har funnit de fem

konungarna gömda i grottan till Mackeda.»

010:018 Josua sade: »Vältren stora stenar framför ingången till grottan,

och sätten dit folk för att bevaka den.

010:019 Men I andra, stannen icke, utan förföljen edra fiender, och

nedgören dem som bliva efter; låten dem icke komma in i sina

städer, ty HERREN, eder Gud har givit dem i eder hand.»

010:020 Då nu Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort

nederlag och nedgjort dem--varvid dock några av dem lyckades

rädda sig och komma in i de befästa städerna--

010:021 vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid

Mackeda, ty ingen vågade mer ens röra sin tunga mot någon av

Israels barn.

010:022 Då sade Josua: »Öppnen grottan och fören de fem konungarna till

mig, ut ur grottan.»

010:023 De gjorde så och förde de fem konungarna ut till honom ur

grottan: konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i

Jarmut, konungen i Lakis, och konungen i Eglon.

010:024 När dessa konungar hade blivit förda ut till Josua, kallade

Josua till sig alla Israels män och sade till anförarna för

krigsfolket som hade dragit med honom: »Träden fram och sätt

edra fötter på dessa konungars halsar.» Och de trädde fram och

satte sina fötter på deras halsar.

010:025 Sedan sade Josua till dem: »Frukten icke och varen icke

försagda, utan varen frimodiga och oförfärade, ty så skall

HERREN göra med alla sina fiender som I kommen i strid med.»

010:026 Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem

pålar; och de fingo på pålarna ända till aftonen.

010:027 Men vid solnedgången togos de på Josuas befallning ned från

pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda; och

framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligga

kvar där ännu i denna dag.

010:028 Och Josua intog Mackeda på den dagen och slog dess invånare och

dess konung med svärdsegg; han gav det till spillo med alla dem

som voro därinne och lät ingen slippa undan. Och han gjorde med

konungen i Mackeda på samma sätt som han hade gjort med konungen

i Jeriko.

010:029 Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och

belägrade Libna.

010:030 Och HERREN gav också det och dess konung i Israels hand; och de

slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne,

och läto ingen därinne slippa undan. Och han gjorde med dess

konung på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.

010:031 Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakis och

belägrade och angrep det.

010:032 Och HERREN gav Lakis i Israels hand, så att de intogo det på

andra dagen; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem

som voro därinne--alldeles såsom de hade gjort med Libna.

010:033 Då drog Horam, konungen i Geser, upp för att hjälpa Lakis; men

Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem slippa

undan.

010:034 Och från Lakis drog Josua med hela Israel till Eglon, och de

belägrade och angrepo det.

010:035 Och de intogo det samma dag och slogo dess invånare med

svärdsegg, och han gav på den dagen till spillo alla dem som

voro därinne--alldeles såsom han hade gjort med Lakis.

010:036 Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och

belägrade det.

010:037 Och de intogo det och slogo dess invånare och dess konung med

svärdsegg, så ock alla dess lydstäder och alla dem som voro

därinne, och han lät ingen slippa undan--alldeles såsom han

hade gjort med Eglon. Han gav det till spillo med alla dem som

voro därinne.

010:038 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och

belägrade det.

010:039 Och han underkuvade det med dess konung och alla dess lydstäder,

och de slogo deras invånare med svärdsegg; de gåvo till spillo

alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan. Han

gjorde med Debir och dess konung på samma sätt som han hade

gjort med Hebron, och såsom han hade gjort med Libna och dess

konung.

010:040 Så intog Josua hela landet, Bergsbygden, Sydlandet, Låglandet

och Bergssluttningarna, och slog alla konungar där och lät ingen

slippa undan; han gav till spillo allt vad andra hade, såsom

HERREN, Israels Gud, hade bjudit.

010:041 Josua intog allt som fanns mellan Kades-Barnea och Gasa, så ock

hela landet Gosen ända till Gibeon.

010:042 Alla dessa konungar och deras land underkuvade Josua på en gång,

ty HERREN, Israels Gud, stridde för Israel.

010:043 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid

Gilgal.

011:001 Då nu Jabin, konungen i Hasor, hörde detta, sände han bud till

Jobab, konungen i Madon, och till konungen i Simron och konungen

i Aksaf

011:002 och till de konungar som bodde norrut, i Bergsbygden och på

Hedmarken, söder om Kinarot, och i Låglandet, så ock i

Nafot-Dor, västerut,

011:003 vidare till kananéerna österut och västerut och till amoréerna,

hetiterna, perisséerna och jebuséerna i Bergsbygden, så och till

hivéerna nedanför Hermon, i Mispalandet.

011:004 Dessa drogo nu ut med alla sina härar, en folkskara så talrik

som sanden på havets strand, jämte hästar och vagnar i stor

myckenhet.

011:005 Alla dessa konungar rotade sig samman; och de kommo och lägrade

sig tillhopa vid Meroms vatten, för att strida mot Israel.

011:006 Men HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty i morgon

vid denna tid vill jag själv giva dem allasammans slagna i

Israels våld. På deras hästar skall du avskära fotsenorna, och

deras vagnar skall du bränna upp i eld.»

011:007 Och Josua kom med allt sitt krigsfolk plötsligt över dem vid

Meroms vatten och anföll dem.

011:008 Och HERREN gav dem i Israels hand, och de slogo dem och

förföljde dem ända till Stora Sidon, till Misrefot-Maim och till

Mispedalen, österut; de slogo dem och läto ingen slippa undan.

011:009 Och Josua gjorde med dem såsom HERREN hade befallt honom: på

deras hästar lät han avskära fotsenorna, och deras vagnar lät

han bränna upp i eld.

011:010 Därefter, vid samma tid, vände Josua tillbaka och intog Hasor

och slog dess konung med svärd; ty Hasor var fordom huvudstaden

för alla dessa riken.

011:011 Alla de som voro därinne blevo slagna med svärdsegg och givna

till spillo, så att intet som anda hade lämnades kvar; och

själva Hasor brände han upp i eld.

011:012 Likaledes underkuvade Josua alla de andra konungastäderna med

alla deras konungar, och han slog deras invånare med svärdsegg

och gav dem till spillo, såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit.

011:013 Dock brände Israel icke upp någon av de städer som lågo på

höjder, utom Hasor allena, ty det uppbrändes av Josua.

011:014 Och allt rovet från dessa städer, så ock boskapen, togo Israels

barn såsom sitt byte; men alla människor i dem slogo de med

svärdsegg, till dess att de hade förgjort dem; de läto intet som

anda hade bliva kvar.

011:015 Såsom HERREN hade bjudit sin tjänare Mose, så hade Mose bjudit

Josua, och så gjorde Josua; han underlät icke något av allt det

som HERREN hade bjudit Mose.

011:016 Så intog Josua hela detta land: Bergsbygden, hela Sydlandet och

hela landet Gosen, Låglandet och Hedmarken, så ock Israels

bergsbygd och dess lågland,

011:017 landet från Halakberget, som höjer sig mot Seir, ända till

Baal-Gad i Libanonsdalen nedanför berget Hermon; och alla

konungar där tog han till fånga och slog dem till döds.

011:018 I lång tid förde Josua krig mot alla dessa konungar.

011:019 Om man undantager de hivéer som bodde i Gibeon, fanns ingen stad

som ingick fred med Israels barn, utan dessa intogo dem alla med

strid.

011:020 Ty från HERREN kom det att de förstockade sina hjärtan och

mötte Israel med krig, för att de skulle givas till spillo, och

för att nåd icke skulle vederfaras dem; i stället skulle de

förgöras, såsom HERREN hade bjudit Mose.

011:021 Under denna tid drog Josua åstad och utrotade anakiterna i

Bergsbygden, i Hebron, Debir och Anab, i hela Juda bergsbygd och

i hela Israels bergsbygd; Josua gav dem med deras städer till

spillo.

011:022 I Israels barns land lämnades inga anakiter kvar; allenast i

Gasa, Gat och Asdod blevo några kvar.

011:023 Så intog Josua hela landet, alldeles såsom HERREN hade lovat

Mose; och Josua gav det till arvedel åt Israel, efter deras

avdelningar och stammar. Och landet hade nu ro från krig.

012:001 Dessa voro de konungar i landet, som Israels barn slogo, och

vilkas land de togo i besittning på andra sidan Jordan, på östra

sidan, landet från bäcken Arnon ända till berget Hermon, så ock

hela Hedmarken på östra sidan:

012:002 Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon och rådde över

landet Aroer vid bäcken Arnons strand och från dalens mitt, samt

över ena hälften av Gilead ända till bäcken Jabbok, som är

Ammons barns gräns,

012:003 ävensom över Hedmarken ända upp till Kinarotsjön, på östra

sidan, och ända ned till Hedmarkshavet, Salthavet, på östra

sidan, åt Bet-Hajesimot till, och längre söderut till trakten

nedanför Pisgas sluttningar.

012:004 Vidare intogo de Ogs område, konungens i Basan, vilken var en av

de sista rafaéerna och bodde i Astarot och Edrei.

012:005 Han rådde över Hermons bergsbygd och över Salka och hela Basan

ända till gesuréernas och maakatéernas område, så ock över andra

hälften av Gilead, till Sihons område, konungens i Hesbon.

012:006 HERRENS tjänare Mose och Israels barn hade slagit dessa; och

HERRENS tjänare Mose hade givit landet till besittning åt

rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.

012:007 Och följande voro de konungar i landet, som Josua och Israels

barn slogo på andra sidan Jordan, på västra sidan, från Baal-Gad

i Libanonsdalen ända till Halakberget, som höjer sig mot Seir.

(Josua gav sedan landet till besittning åt Israels stammar,

efter deras avdelningar,

012:008 såväl Bergsbygden, Låglandet, Hedmarken och Bergssluttningarna

som ock Öknen och Sydlandet, hetiternas, amoréernas,

kananéernas, perisséernas, hivéernas och jebuséernas land.)

012:009 De voro: konungen i Jeriko en, konungen i Ai, som ligger bredvid

Betel, en,

012:010 konungen i Jerusalem en, konungen i Hebron en,

012:011 konungen i Jarmut en, konungen i Lakis en,

012:012 konungen i Eglon en, konungen i Geser en,

012:013 konungen i Debir en, konungen i Geder en,

012:014 konungen i Horma en, konungen i Arad en,

012:015 konungen i Libna en, konungen i Adullam en,

012:016 konungen i Mackeda en, konungen i Betel en,

012:017 konungen i Tappua en, konungen i Hefer en,

012:018 konungen i Afek en, konungen i Lassaron en,

012:019 konungen i Madon en, konungen i Hasor en,

012:020 konungen i Simron-Meron en, konungen i Aksaf en,

012:021 konungen i Taanak en, konungen i Megiddo en,

012:022 konungen i Kedes en, konungen i Jokneam vid Karmel en,

012:023 konungen över Dor i Nafat-Dor en, konungen över Goim vid Gilgal

en,

012:024 konungen i Tirsa en--tillsammans trettioen konungar.

013:001 Då nu Josua var gammal och kommen till hög ålder, sade HERREN

till honom: »Du är gammal och kommen till hög ålder, men ännu

återstår av landet en mycket stor del som skall intagas.

013:002 Detta är nämligen vad som återstår av landet: alla filistéernas

kretsar och hela gesuréernas land.

013:003 Ty allt som finnes mellan Sihor, öster om Egypten, och Ekrons

område norrut räknas till Kananéernas land, nämligen vad

filistéernas fem hövdingar innehava--den i Gasa, den i Asdod,

den i Askelon, den i Gat och den i Ekron--så ock avéernas

område,

013:004 hela kananéernas land söderut, vidare Meara, som tillhör

sidonierna, ända till Afek, ända till amoréernas område.

013:005 och gebaléernas land samt hela Libanonstrakten österut, från

Baal-Gad, nedanför berget Hermon, ända dit där vägen går till

Hamat--

013:006 alla inbyggarna i bergsbygden, från Libanon ända till

Misrefot-Maim, alla sidonier: dessa skall jag själv fördriva för

Israels barn. Men fördela du genom lottkastning landet åt Israel

till arvedel, såsom jag har bjudit dig.

013:007 Ja, redan nu må du utskifta detta land till arvedel åt de nio

stammarna och åt ena hälften av Manasse stam.»

013:008 Jämte Manasse hade ock rubeniterna och gaditerna fått sin

arvedel, den som Mose gav dem på andra sidan Jordan, på östra

sidan, just såsom HERRENS tjänare Mose gav den åt dem:

013:009 landet från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i

dalens mitt, så ock hela Medebaslätten ända till Dibon,

013:010 jämte alla övriga städer som hade tillhört Sihon, amoréernas

konung, vilken regerade i Hesbon, ända till Ammons barns område,

013:011 vidare Gilead och gesuréernas och maakatéernas område och hela

Hermons bergsbygd och hela Basan ända till Salka,

013:012 hela Ogs rike i Basan, hans som regerade i Astarot och Edrei,

och som levde kvar såsom en av de sista rafaéerna, sedan Mose

hade slagit och fördrivit dem.

013:013 Dock fördrevo Israels barn icke gesuréerna och maakatéerna;

därför bodde ock gesuréer och maakatéer kvar bland Israels folk,

såsom de göra ännu i dag.

013:014 (Men åt Levi stam gav han icke någon arvedel. HERRENS, Israels

Guds, eldsoffer äro hans arvedel, såsom han har sagt honom.)

013:015 Mose gav alltså land åt Rubens barns stam, efter deras släkter.

013:016 De fingo området från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från

staden i dalens mitt, så ock hela slätten vid Medeba,

013:017 Hesbon med alla dess lydstäder på slätten, Dibon, Bamot-Baal,

Bet-Baal-Meon,

013:018 Jahas, Kedemot, Mefaat,

013:019 Kirjataim, Sibma, Seret-Hassahar på Dalberget,

013:020 Bet-Peor samt Pisgas sluttningar och Bet-Hajesimot,

013:021 alla städerna på slätten, hela Sihons rike, amoréernas konungs,

hans som regerade i Hesbon, och som hade blivit slagen av Mose

jämte de midjanitiska hövdingarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba,

Sihons lydfurstar, som bodde där i landet.

013:022 Bileam, Beors son, spåmannen, dräptes ock av Israels barn med

svärd, jämte andra som då blevo slagna av dem.

013:023 Och gränsen för Rubens barn var Jordan; den utgjorde gränsen.

Detta är Rubens barns arvedel, efter deras släkter, städerna med

sina byar.

013:024 Likaledes gav Mose land åt Gads stam, åt Gads barn, efter deras

släkter.

013:025 De fingo till sitt område Jaeser och alla städer i Gilead och

hälften av Ammons barns land, ända till det Aroer som ligger

gent emot Rabba,

013:026 vidare landet från Hesbon ända till Ramat-Hammispe och Betonim,

och från Mahanaim ända till Lidebirs område,

013:027 samt i dalen: Bet-Haram, Bet-Nimra, Suckot och Safon, det övriga

av Sihons rike, konungens i Hesbon, intill Jordan, som utgjorde

gränsen, upp till ändan av Kinneretsjön, landet på andra sidan

Jordan, på östra sidan.

013:028 Detta är Gads barns arvedel, efter deras släkter, städerna med

sina byar.

013:029 Och Mose gav också land åt ena hälften av Manasse stam, så

att denna hälft av Manasse barns stam fick land, efter sina

släkter.

013:030 Deras område utgjordes av landet från Mahanaim, av hela Basan,

hela Ogs rike, konungens i Basan, med alla Jairs byar i Basan,

sextio städer,

013:031 alltså ock av halva Gilead jämte Astarot och Edrei, Ogs

huvudstäder i Basan; detta gavs åt Makirs, Manasses sons, barn,

nämligen åt ena hälften av Makirs barn, efter deras släkter.

013:032 Dessa voro de arvslotter som Mose utskiftade på Moabs hedar, på

andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan.

013:033 Men åt Levi stam gav Mose icke någon arvedel. HERREN, Israels

Gud, är deras arvedel, såsom han har sagt dem.

014:001 Och dessa äro de arvslotter som Israels barn fingo i Kanaans

land, de som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och

huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar utskiftade

åt dem,

014:002 nämligen genom lottkastning om vars och ens arvedel, såsom

HERREN hade bjudit genom Mose angående de nio stammarna och den

ena halva stammen.

014:003 Ty de två övriga stammarna och den andra halva stammen hade av

Mose fått sin arvedel på andra sidan Jordan, men leviterna hade

han icke givit någon arvedel bland dem.

014:004 Ty Josefs barn utgjorde två stammar, Manasse och Efraim; och åt

leviterna gav man icke någon särskild del av landet, utan

allenast några städer att bo i, med tillhörande utmarker för

deras boskap och deras övriga egendom.

014:005 Såsom HERREN hade bjudit Mose, så gjorde Israels barn, när de

utskiftade landet

014:006 Men Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenaséen

Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: »Du vet själv vad HERREN

sade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kades-Barnea.

014:007 Jag var fyrtio år gammal, när HERRENS tjänare Mose sände mig

åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag avgav

sedan min berättelse därom inför honom efter bästa förstånd.

014:008 Mina bröder, som hade varit däruppe med mig, gjorde folkets

hjärtan försagda, men jag efterföljde i allt HERREN, min Gud.

014:009 Då betygade Mose på den dagen med ed och sade: 'Sannerligen, det

land som din fot har beträtt skall vara din och dina barns

arvedel för evärdlig tid, därför att du i allt har efterföljt

HERREN, min Gud.'

014:010 Och se, nu har HERREN låtit mig leva, såsom han lovade, i

ytterligare fyrtiofem år, sedan HERREN talade så till Mose--de

år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu åttiofem år gammal.

014:011 Ännu i dag är jag lika stark som jag var den dag då Mose sände

mig åstad, ja, sådan min kraft då var, sådan är den ännu, vare

sig det gäller att strida eller att vara ledare och anförare.

014:012 Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den

dagen. Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där

finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att

jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat.»

014:013 Då välsignade Josua Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron

till arvedel.

014:014 Alltså fick då kenaséen Kaleb, Jefunnes son, Hebron till

arvedel, såsom det är ännu i dag, därför att han i allt hade

efterföljt HERREN, Israels Gud.

014:015 Men Hebron hette fordom Kirjat-Arba efter den störste mannen

bland anakiterna. Och landet hade nu ro från krig.

015:001 Juda barns stam fick, efter sina släkter, sin lott söderut

intill Edoms gräns, intill öknen Sin, längst ned i söder.

015:002 Och deras södra gräns begynte vid ändan av Salthavet, vid dess

sydligaste vik,

015:003 gick vidare söder om Skorpionhöjden och fram till Sin, drog sig

så upp söder om Kades-Barnea, gick därefter framom Hesron och

drog sig upp till Addar samt böjde sig sedan mot Karka.

015:004 Vidare gick den fram till Asmon och därifrån ut till Egyptens

bäck; sedan gick gränsen ut vid havet. »Detta», sade han, »skall

vara eder gräns i söder.»

015:005 Gränsen i öster var Salthavet ända till Jordans utlopp. Och

gränsen på norra sidan begynte vid den vik av detta hav, där

Jordan har sitt utlopp.

015:006 Därifrån drog sig gränsen upp mot Bet-Hogla och gick fram norr

om Bet-Haaraba; vidare drog sig gränsen upp till Bohans, Rubens

sons, sten.

015:007 Därefter drog sig gränsen upp till Debir från Akors dal i

nordlig riktning mot det Gilgal som ligger mitt emot

Adummimshöjden, söder om bäcken; sedan gick gränsen fram till

Semeskällans vatten och så ut till Rogelskällan.

015:008 Vidare drog sig gränsen uppåt Hinnoms sons dal, söder om Jebus'

höjd, det är Jerusalem; därefter drog sig gränsen upp till

toppen av det berg som ligger gent emot Hinnomsdalen, västerut,

i norra ändan av Refaimsdalen.

015:009 Och från toppen av detta berg drog sig gränsen fram till

Neftoavattnets källa och vidare till städerna i Efrons

bergsbygd; sedan drog sig gränsen till Baala, det är

Kirjat-Jearim.

015:010 Och från Baala böjde sig gränsen åt väster mot Seirs bergsbygd

och gick fram till Jearims bergshöjd, det är Kesalon, norr om

denna, och gick så ned till Bet-Semes och framom Timna.

015:011 Vidare gick gränsen till Ekrons höjd, norrut; därefter drog sig

gränsen till Sickeron, gick så framom berget Baala och därifrån

ut till Jabneel; sedan gick gränsen ut vid havet.

015:012 Och gränsen i väster följde Stora havet; det utgjorde gränsen.

Dessa voro Juda barns gränser runt omkring, efter deras släkter.

015:013 Men åt Kaleb, Jefunnes son, gavs, efter HERRENS befallning till

Josua, en särskild del bland Juda barn, nämligen Arbas, Anaks

faders, stad, det är Hebron.

015:014 Och Kaleb fördrev därifrån Anaks tre söner, Sesai, Ahiman och

Talmai, Anaks avkomlingar.

015:015 Därifrån drog han upp mot Debirs invånare. Men Debir hette

fordom Kirjat-Sefer.

015:016 Och Kaleb sade: ȁt den som angriper Kirjat-Sefer och intager

det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»

015:017 När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav han

honom sin dotter Aksa till hustru.

015:018 Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett

stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från

åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»

015:019 Hon sade: »Giv mig en avskedsskänk; eftersom du har gift bort

mig till det torra Sydlandet, må du giva mig vattenkällor.» Då

gav han henne Illiotkällorna och Tatiotkällorna.

015:020 Detta var nu Juda barns stams arvedel, efter deras släkter.

015:021 Och de städer som lågo ytterst i Juda barns stam, mot Edoms

gräns, i Sydlandet, voro: Kabseel, Eder, Jagur,

015:022 Kina, Dimona, Adada,

015:023 Kedes, Hasor och Jitnan,

015:024 Sif, Telem, Bealot,

015:025 Hasor-Hadatta, Keriot, Hesron, det är Hasor,

015:026 Amam, Sema, Molada,

015:027 Hasar-Gadda, Hesmon, Bet-Pelet,

015:028 Hasar-Sual, Beer-Seba och Bisjotja,

015:029 Baala, Ijim, Esem,

015:030 Eltolad, Kesil, Horma,

015:031 Siklag, Madmanna, Sansanna,

015:032 Lebaot, Silhim, Ain och Rimmon--tillsammans tjugunio städer

med sina byar.

015:033 I Låglandet: Estaol, Sorga, Asna,

015:034 Sanoa och En-Gannim, Tappua och Enam,

015:035 Jarmut och Adullam, Soko och Aseka,

015:036 Saaraim, Aditaim, Gedera och Gederotaim--fjorton städer med

sina byar;

015:037 Senan, Hadasa, Migdal-Gad,

015:038 Dilean, Mispe, Jokteel,

015:039 Lakis, Boskat, Eglon,

015:040 Kabbon, Lamas, Kitlis,

015:041 Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda--sexton städer med sina

byar;

015:042 Libna, Eter, Asan,

015:043 Jifta, Asna, Nesib,

015:044 Kegila, Aksib och Maresa--nio städer med sina byar;

015:045 Ekron med underlydande städer och byar;

015:046 från Ekron till havet allt vad som ligger på sidan om Asdod samt

dithörande byar;

015:047 vidare Asdod med underlydande städer och byar, Gasa med

underlydande städer och byar ända till Egyptens bäck och fram

till Stora havet, som utgjorde gränsen.

015:048 Och i Bergsbygden: Samir, Jattir, Soko,

015:049 Danna, Kirjat-Sanna, det är Debir,

015:050 Anab, Estemo, Anim,

015:051 Gosen, Holon och Gilo--elva städer med sina byar;

015:052 Arab, Ruma, Esean,

015:053 Janum, Bet-Tappua, Afeka,

015:054 Humta, Kirjat-Arba, det är Hebron, och Sior--nio städer med

sina byar;

015:055 Maon, Karmel, Sif, Juta,

015:056 Jisreel, Jokdeam och Sanoa,

015:057 Kain, Gibea och Timna--tio städer med sina byar;

015:058 Halhul, Bet-Sur, Gedor,

015:059 Maarat, Bet-Anot och Eltekon--sex städer med sina byar;

015:060 Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim, och Rabba--två städer med

sina byar;

015:061 I Öknen: Bet-Haaraba, Middin, Sekaka,

015:062 Nibsan, Ir-Hammela och En-Gedi--sex städer med sina byar.

015:063 Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, kunde Juda barn icke

fördriva; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Juda barn i

Jerusalem, såsom de göra ännu i dag.

016:001 Och lotten föll ut för Josefs barn sålunda: Landet från Jordan

vid Jeriko till Jerikos vatten österut, öknen, som från Jeriko

höjer sig uppåt Bergsbygden mot Betel.

016:002 Och gränsen gick vidare från Betel till Lus och så fram till

arkiternas område, mot Atarot.

016:003 Därefter gick den västerut ned till jafletiternas område, ända

till Nedre Bet-Horons område och till Geser; sedan gick den ut

vid havet.

016:004 Detta fingo nu Josefs barn, Manasse och Efraim, till arvedel.

016:005 Efraims barn fingo, efter sina släkter, sina gränser sålunda:

Gränsen för deras arvedel i öster gick från Atrot-Addar ända

till Övre Bet-Horon.

016:006 Sedan gick gränsen ut vid havet. I norr var Mikmetat gräns.

Därifrån böjde sig gränsen österut till Taanat-Silo. Därefter

gick den fram där i öster till Janoa.

016:007 Från Janoa gick den ned till Atarot och Naara, träffade så

Jeriko och gick ut vid Jordan.

016:008 Från Tappua gick gränsen västerut till Kanabäcken och gick sedan

ut vid havet. Detta var Efraims barns stams arvedel, efter deras

släkter.

016:009 Dit hörde ock de städer som avsöndrades åt Efraims barn inom

Manasse barns arvedel, alla dessa städer med sina byar.

016:010 Men de fördrevo icke kananéerna som bodde i Geser; därför bodde

ock kananéerna kvar bland Efraims barn, såsom de göra ännu i

dag, men de blevo arbetspliktiga tjänare under dem.

017:001 Och Manasse stam fick sin lott sålunda, ty han var Josefs

förstfödde: Makir, Manasses förstfödde, Gileads fader, fick

Gilead och Basan, ty han var en stridsman.

017:002 Manasses övriga barn fingo ock land, efter sina släkter:

Abiesers barn, Heleks barn, Asriels barn, Sikems barn, Hefers

barn, och Semidas barn. Dessa voro Manasses, Josefs sons,

manliga avkomlingar, efter deras släkter.

017:003 Men Selofhad, son till Hefer, son till Gilead, son till Makir,

son till Manasse, hade inga söner, utan allenast döttrar; och

hans döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa.

017:004 Dessa trädde fram inför prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och

stamhövdingarna och sade: »HERREN bjöd Mose att giva oss en

arvedel bland våra bröder.» Då gav man dem, efter HERRENS

befallning, en arvedel bland deras faders bröder.

017:005 Alltså blevo de lotter som tillföllo Manasse tio--förutom

Gileads land och Basan på andra sidan Jordan--

017:006 eftersom Manasses döttrar fingo en arvedel bland hans söner. Men

Gileads land hade Manasses övriga barn fått.

017:007 Och Manasse fick sin gräns bestämd sålunda: Den gick från Aser

till Mikmetat, som ligger gent emot Sikem; därefter gick gränsen

åt höger, till En-Tappuas inbyggare.

017:008 (Tappuas land tillföll nämligen Manasse, men själva Tappua,

inemot Manasse gräns, tillföll Efraims barn.)

017:009 Och gränsen gick vidare ned till Kanabäcken, söder om bäcken;

men städerna där tillföllo Efraim, fastän de lågo bland Manasse

städer. Manasse gräns gick vidare norr om bäcken och gick sedan

ut vid havet.

017:010 Det som låg söder om den tillföll Efraim, men det som låg norr

om den tillföll Manasse, och deras gräns var havet; och i norr

nådde de till Aser och i öster till Isaskar.

017:011 Och inom Isaskar och Aser fick Manasse Bet-Sean med underlydande

orter, Jibleam med underlydande orter, invånarna i Dor och

underlydande orter, invånarna i En-Dor och underlydande orter,

invånarna i Taanak och underlydande orter, invånarna i Megiddo

och underlydande orter, de tre höjdernas land.

017:012 Men Manasse barn kunde icke intaga dessa städer, utan kananéerna

förmådde hålla sig kvar där i landet.

017:013 När sedan Israels barn blevo de starkare, gjorde de kananéerna

arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.

017:014 Och Josefs barn talade till Josua och sade: »Varför har du givit

oss till arvedel allenast en lott och ett skifte, fastän vi äro

ett talrikt folk, då ju HERREN hitintills har välsignat oss?»

017:015 Då svarade Josua dem: »Om du är ett för talrikt folk, så drag

upp till skogsbygden och röj dig där mark i perisséernas och

rafaéernas land, eftersom Efraims bergsbygd är dig för trång.»

017:016 Men Josefs barn sade: »I bergsbygden finnes icke rum nog för

oss; och de kananéer som bo i dalbygden hava allasammans

stridsvagnar av järn, både de som bo i Bet-Sean och underlydande

orter och de som bo i Jisreels dal.»

017:017 Josua sade till Josefs hus, till Efraim och Manasse: »Du är ett

talrikt folk och har stor kraft, därför skall du icke hava

allenast en lott;

017:018 utan du skall få en bergsbygd, som ju ock är en skogsbygd, men

som du skall röja upp, så att till och med utkanterna därav

skola tillhöra dig. Ty du måste fördriva kananéerna, eftersom de

hava stridsvagnar av järn och äro så starka.»

018:001 Och Israels barns hela menighet församlade sig i Silo och

uppsatte där uppenbarelsetältet, då nu landet var dem

underdånigt.

018:002 Men ännu återstodo av Israels barn sju stammar som icke hade

fått sin arvedel sig tillskiftad.

018:003 Därför sade Josua till Israels barn: »Huru länge viljen I

försumma att gå åstad och taga i besittning det land som HERREN,

edra fäders Gud, har givit eder?

018:004 Utsen åt eder tre män för var stam, så skall jag sända dem

åstad, för att de må stå upp och draga omkring i landet och

sätta upp en beskrivning däröver, efter som vars och ens arvedel

skall bliva, och så komma tillbaka till mig.

018:005 De skola nämligen uppdela det åt sig i sju delar, varvid Juda

skall förbliva vid sitt område i söder och Josefs hus förbliva

vid sitt område i norr.

018:006 Och sedan skolen I sätta upp beskrivningen över landet, efter

dessa sju delar, och bära den hit till mig, så vill jag kasta

lott för eder här inför HERREN, vår Gud.

018:007 Ty leviterna få ingen särskild del bland eder, utan HERRENS

prästadöme är deras arvedel; och Gad och Ruben och ena hälften

av Manasse stam hava redan fått sin arvedel på andra sidan

Jordan, på östra sidan, den arvedel som HERRENS tjänare Mose gav

dem.»

018:008 Och männen stodo upp och gingo åstad; och när de gingo åstad

bjöd Josua dem att de skulle sätta upp en beskrivning över

landet, i det han sade: »Gån åstad och dragen omkring i landet

och sätten upp en beskrivning däröver, och vänden sedan tillbaka

till mig, så vill jag kasta lott för eder här inför HERREN i

Silo.»

018:009 Så gingo då männen åstad och drogo genom landet och satte upp en

beskrivning över det, efter dess sju delar, med dess städer, och

kommo så tillbaka till Josua i lägret vid Silo.

018:010 Sedan kastade Josua lott för dem i Silo inför HERREN, och Josua

utskiftade där landet åt Israels barn, efter deras avdelningar.

018:011 Då nu lotten drogs för Benjamins barns stam, efter deras

släkter, föll den ut så, att det område som lotten gav dem låg

mellan Juda barns och Josefs barns områden.

018:012 Deras gräns på norra sidan begynte vid Jordan, och gränsen drog

sig så upp mot Jerikos höjd i norr och uppåt bergsbygden

västerut och gick så ut i öknen vid Bet-Aven.

018:013 Därifrån gick gränsen fram till Lus, till höjden söder om Lus,

det är Betel; sedan gick gränsen ned till Atrot-Addar över

berget söder om Nedre Bet-Horon.

018:014 Och gränsen drog sig vidare framåt och böjde sig på västra sidan

söderut från berget som ligger gent emot Bet-Horon, söder därom,

och gick så ut till Kirjat-Baal, det är staden Kirjat-Jearim

inom Juda barns område. Detta var västra sidan.

018:015 Och södra sidan begynte vid ändan av Kirjat-Jearims område, och

gränsen gick så åt väster fram till Neftoavattnets källa.

018:016 Sedan gick gränsen ned till ändan av det berg som ligger gent

emot Hinnoms sons dal, norrut i Refaimsdalen, och därefter ned i

Hinnomsdalen, på södra sidan om Jebus' höjd, och gick så ned

till Rogelskällan.

018:017 Därefter drog den sig norrut och gick fram till Semeskällan och

vidare till Gelilot, som ligger mitt emot Adummimshöjden, och

gick så ned till Bohans, Rubens sons, sten.

018:018 Vidare gick den fram till den höjd som ligger framför Hedmarken,

norrut, och så ned till Hedmarken.

018:019 Sedan gick gränsen fram till Bet-Hoglas höjd, norrut, och så

gick gränsen ut till Salthavets norra vik, vid Jordans södra

ända. Detta var södra gränsen.

018:020 Men på östra sidan var Jordan gränsen. Detta var Benjamins barns

arvedel med dess gränser runt omkring, efter deras släkter.

018:021 Och de städer som tillföllo Benjamins barns stam, efter deras

släkter, voro: Jeriko, Bet-Hogla, Emek-Kesis,

018:022 Bet-Haaraba, Semaraim, Betel,

018:023 Avim, Para, Ofra,

018:024 Kefar-Haammoni, Ofni och Geba--tolv städer med sina byar;

018:025 Gibeon, Rama, Beerot,

018:026 Mispe, Kefira, Mosa,

018:027 Rekem, Jirpeel, Tarala,

018:028 Sela, Elef, Jebus, det är Jerusalem, Gibeat och Kirjat--

fjorton städer med sina byar. Detta var nu Benjamins barns

arvedel, efter deras släkter.

019:001 Och den andra lotten föll ut för Simeon, för Simeons barns stam,

efter deras släkter; och de fingo sin arvedel inom Juda barns

arvedel.

019:002 De fingo inom dessas arvedel Beer-Seba, Seba, Molada,

019:003 Hasar-Sual, Bala, Esem,

019:004 Eltolad, Betul, Horma,

019:005 Siklag, Bet-Hammarkabot, Hasar-Susa,

019:006 Bet-Lebaot och Saruhen--tretton städer med deras byar;

019:007 Ain, Rimmon, Eter och Asan--fyra städer med deras byar;

019:008 därtill alla de byar som lågo runt omkring dessa städer, ända

till Baalat-Beer, det sydliga Rama. Detta var Simeons barns

arvedel, efter deras släkter.

019:009 Ur Juda barns skifte fingo Simeons barn sin arvedel, ty Juda

barns lott var för stor för dem; därför fingo Simeons barn sin

arvedel inom deras arvedel.

019:010 Den tredje lotten drogs ut för Sebulons barn, efter deras

släkter; och gränsen för deras arvedel gick ända till Sarid.

019:011 Därifrån drog sig deras gräns västerut uppåt till Mareala och

träffade Dabbeset och träffade vidare dalen som ligger gent emot

Jokneam.

019:012 På andra sidan från Sarid, österut mot solens uppgång, vände den

sig åt Kislot-Tabors område och gick vidare till Dobrat och upp

till Jafia.

019:013 Därifrån gick den fram österut mot solens uppgång till Gat-Hefer

och Et-Kasin och vidare till det Rimmon som sträcker sig till

Nea.

019:014 Härförbi böjde sig gränsen i norr till Hannaton och gick så ut

vid Jifta-Els dal.

019:015 Och den omfattade Kattat, Nahalal, Simron, Jidala och Bet-Lehem

--tolv städer med deras byar.

019:016 Detta var Sebulons barns arvedel, efter deras släkter, de nämnda

städerna med sina byar.

019:017 För Isaskar föll den fjärde lotten ut, för Isaskars barn, efter

deras släkter.

019:018 Och deras gräns omfattade Jisreel, Kesullot, Sunem,

019:019 Hafaraim, Sion, Anaharat,

019:020 Rabbit, Kisjon, Ebes,

019:021 Remet, En-Gannim, En-Hadda och Bet-Passes;

019:022 och gränsen träffade Tabor, Sahasuma och Bet-Semes; och deras

gräns gick ut vid Jordan--sexton städer med deras byar.

019:023 Detta var Isaskars barns stams arvedel, efter deras släkter,

städerna med sina byar.

019:024 Den femte lotten föll ut för Asers barns stam, efter deras

släkter.

019:025 Och deras gräns omfattade Helkat, Hali, Beten, Aksaf,

019:026 Alammelek, Amead och Miseal; och vid havet träffade den Karmel

och Sihor-Libnat.

019:027 Därefter vände den sig åt öster till Bet-Dagon och träffade

Sebulon och Jifta-Els dal i norr, vidare Bet-Haemek och Negiel

och gick så ut till Kabul i norr.

019:028 Och den omfattade Ebron, Rehob, Hammon och Kana, ända upp till

Stora Sidon.

019:029 Och gränsen vände sig till Rama och gick fram till den befästa

staden Tyrus; sedan vände sig gränsen till Hosa och gick så ut

vid havet där landsträckan vid Aksib begynner.

019:030 Och den omfattade Umma, Afek och Rehob--tjugutvå städer med

deras byar.

019:031 Detta var Asers barns stams arvedel, efter deras släkter, de

nämnda städerna med sina byar.

019:032 För Naftali barn föll den sjätte lotten ut, för Naftali barn,

efter deras släkter.

019:033 Och deras gräns gick från Helef, från terebinten i Saanannim

till Adami-Hannekeb och Jabneel, ända till Lackum, och gick så

ut vid Jordan.

019:034 Och gränsen vände sig västerut till Asnot-Tabor och gick vidare

därifrån till Huckok; den träffade Sebulon i söder, och Aser

träffade den i väster och Juda med Jordan i öster.

019:035 Och den omfattade de befästa städerna Siddim, Ser och Hammat,

Rackat och Kinneret,

019:036 Adama, Rama, Hasor,

019:037 Kedes, Edrei, En-Hasor,

019:038 Jireon och Migdal-El, Horem, Bet-Anat och Bet-Semes--nitton

städer med deras byar.

019:039 Detta var Naftali barns stams arvedel efter deras släkter,

städerna med sina byar.

019:040 För Dans barns stam, efter deras släkter, föll den sjunde lotten

ut.

019:041 Och gränsen för deras arvedel omfattade Sorga, Estaol, Ir-Semes,

019:042 Saalabbin, Ajalon, Jitla,

019:043 Elon, Timna, Ekron,

019:044 Elteke, Gibbeton, Baalat,

019:045 Jehud, Bene-Berak, Gat-Rimmon,

019:046 Me-Hajarkon och Harackon, tillika med området framför Jafo.

019:047 (Men när sedan Dans barns område gick förlorat för dem, drogo

Dans barn upp och belägrade Lesem och intogo det och slogo dess

invånare med svärdsegg; och sedan de så hade tagit det i

besittning, bosatte de sig där och kallade Lesem för Dan, efter

Dans, sin faders, namn.)

019:048 Detta var Dans barns stams arvedel, efter deras släkter, de

nämnda städerna med sina byar.

019:049 När Israels barn så hade utskiftat landet efter dess gränser,

gåvo de åt Josua, Nuns son, en särskild arvedel ibland sig.

019:050 Efter HERRENS befallning gåvo de honom nämligen den stad som han

begärde, Timnat-Sera i Efraims bergsbygd; och han bebyggde

staden och bosatte sig där.

019:051 Dessa voro de arvslotter som prästen Eleasar och Josua, Nuns

son, och huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar

utskiftade genom lottkastning i Silo inför HERRENS ansikte, vid

ingången till uppenbarelsetältet. Så avslutade de nu

fördelningen av landet.

020:001 Och HERREN talade till Josua och sade:

020:002 »Tala till Israels barn och säg: Utsen åt eder de fristäder om

vilka jag har talat till eder genom Mose,

020:003 de städer till vilka en dråpare som ouppsåtligen, utan vett och

vilja, har dödat någon må kunna fly; och I skolen hava dem såsom

tillflyktsorter undan blodshämnaren.

020:004 Och när någon flyr till en av dessa städer, skall han stanna vid

ingången till stadsporten och omtala sin sak för de äldste i den

staden; därefter må de taga honom in i staden till sig och giva

honom en plats där han får bo ibland dem.

020:005 Och om blodshämnaren förföljer honom, skola de icke överlämna

dråparen i hans hand, eftersom han utan vett och vilja har dödat

sin nästa, och utan att förut hava burit hat till honom.

020:006 Och han skall stanna kvar där i staden, till dess han har stått

till rätta inför menigheten, och till dess den dåvarande

översteprästen har dött; sedan må dråparen vända tillbaka och

komma till sin stad från vilken han har flytt.»

020:007 Så helgade de då därtill Kedes i Galileen, i Naftali bergsbygd,

Sikem i Efraims bergsbygd och Kirjat-Arba, det är Hebron, i Juda

bergsbygd.

020:008 Och på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan,

utsågo de därtill inom Rubens stam Beser i öknen på slätten,

inom Gads stam Ramot i Gilead, och inom Manasse stam Golan i

Basan.

020:009 Dessa voro de städer som för alla Israels barn, och för de

främlingar som bodde ibland dem, bestämdes att vara orter till

vilka var och en som ouppsåtligen hade dödat någon finge fly, så

att han skulle slippa dö för blodshämnarens hand, innan han hade

stått till rätta inför menigheten.

021:001 Och huvudmännen för leviternas familjer trädde fram inför

prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för

familjerna inom Israels barns stammar

021:002 och talade till dem i Silo i Kanaans land, och sade: »HERREN

bjöd genom Mose att man skulle giva oss städer att bo i, med

tillhörande utmarker för vår boskap.»

021:003 Så gåvo då Israels barn, efter HERRES befallning, av sina

arvslotter åt leviterna följande städer med tillhörande

utmarker.

021:004 För kehatiternas släkter föll lotten ut så, att bland dessa

leviter prästen Arons söner genom lotten fingo ur Juda stam, ur

simeoniternas stam och ur Benjamins stam tretton städer.

021:005 Och Kehats övriga barn fingo genom lotten ur Efraims stams

släkter, ur Dans stam och ur ena hälften av Manasse stam tio

städer.

021:006 Gersons barn åter fingo genom lotten ur Isaskars stams släkter,

ur Asers stam, ur Naftali stam och ur andra hälften av Manasse

stam, i Basan, tretton städer.

021:007 Meraris barn fingo, efter sina släkter, ur Rubens stam, ur Gads

stam och ur Sebulons stam tolv städer.

021:008 Israels barn gåvo nu åt leviterna dessa städer med tillhörande

utmarker, genom lottkastning, såsom HERREN hade bjudit genom

Mose.

021:009 Ur Juda barns stam och ur Simeons barns stam gav man följande

här namngivna städer:

021:010 Bland kehatiternas släkter bland Levi barn fingo Arons söner

följande, ty dem träffade lotten först:

021:011 Man gav dem Arbas, Anoks faders, stad, det är Hebron, i Juda

bergsbygd, med dess utmarker runt omkring.

021:012 Men åkerjorden och byarna som hörde till staden gav man till

besittning åt Kaleb, Jefunnes son.

021:013 Åt prästen Arons söner gav man alltså dråparfristaden Hebron med

dess utmarker, vidare Libna med dess utmarker,

021:014 Jattir med dess utmarker, Estemoa med dess utmarker,

021:015 Holon med dess utmarker, Debir med dess utmarker,

021:016 Ain med dess utmarker, Jutta med dess utmarker och Bet-Semes med

dess utmarker--nio städer ur dessa två stammar;

021:017 och ur Benjamins stam Gibeon med dess utmarker, Geba med dess

utmarker,

021:018 Anatot med dess utmarker och Almon med dess utmarker--fyra

städer.

021:019 De städer som Arons söner, prästerna, fingo utgjorde alltså

tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker.

021:020 Och Kehats barns släkter av leviterna, nämligen de övriga Kehats

barn, fingo ur Efraims stam följande städer, som lotten bestämde

åt dem:

021:021 Man gav dem dråparfristaden Sikem med dess utmarker i Efraims

bergsbygd, Geser med dess utmarker,

021:022 Kibsaim med dess utmarker och Bet-Horon med dess utmarker--

fyra städer;

021:023 och ur Dans stam Elteke med dess utmarker, Gibbeton med dess

utmarker,

021:024 Ajalon med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess utmarker--

fyra städer;

021:025 och ur ena hälften av Manasse stam Taanak med dess utmarker och

Gat-Rimmon med dess utmarker--två städer.

021:026 De städer som de övriga Kehats barns släkter fingo utgjorde

alltså tillsammans tio, med tillhörande utmarker.

021:027 Bland leviternas släkter fingo vidare Gersons barn ur ena

hälften av Manasse stam dråparfristaden Golan i Basan med dess

utmarker och Beestera med dess utmarker--två städer;

021:028 och ur Isaskars stam Kisjon med dess utmarker, Dobrat med dess

utmarker,

021:029 Jarmut med dess utmarker och En-Gannim med dess utmarker--fyra

städer;

021:030 och ur Asers stam Miseal med dess utmarker, Abdon med dess

utmarker,

021:031 Helkat med dess utmarker och Rehob med dess utmarker--fyra

städer;

021:032 och ur Naftali stam dråparfristaden Kedes i Galileen med dess

utmarker, Hammot-Dor med dess utmarker och Kartan med dess

utmarker--tre städer.

021:033 Gersoniternas städer, efter deras släkter, utgjorde alltså

tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker.

021:034 Och de övriga leviterna, Meraris barns släkter, fingo ur

Sebulons stam Jokneam med dess utmarker, Karta med dess

utmarker,

021:035 Dimna med dess utmarker och Nahalal med dess utmarker--fyra

städer.

021:036

021:037

021:038 och ur Gads stam dråparfristaden Ramot i Gilead med dess

utmarker, Mahanaim med dess utmarker,

021:039 Hesbon med dess utmarker och Jaeser med dess utmarker--

tillsammans fyra städer.

021:040 De städer som dessa de övriga leviternas släkter, Meraris barn,

fingo på sin lott, efter sina släkter, utgjorde alltså

tillsammans tolv städer.

021:041 Tillsammans utgjorde levitstäderna inom Israels barns

besittningsområde fyrtioåtta städer med tillhörande utmarker.

021:042 Var och en av dessa städer skulle bestå av själva staden och

tillhörande utmarker runt omkring. Så var det med alla dessa

städer.

021:043 Så gav då HERREN åt Israel hela det land som han med ed hade

lovat giva åt deras fäder; och de togo det i besittning och

bosatte sig där.

021:044 Och HERREN lät dem hava ro på alla sidor, alldeles såsom han med

ed hade lovat deras fäder; och ingen av deras fiender kunde stå

dem emot, utan HERREN gav alla deras fiender i deras hand.

021:045 Intet uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels

hus; det gick allt i fullbordan.

022:001 Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena

hälften av Manasse stam

022:002 och sade till dem: »I haven hållit allt vad HERRENS tjänare Mose

har bjudit eder; I haven ock lyssnat till mina ord, vadhelst jag

har befallt eder.

022:003 I haven under denna långa tid, ända till denna dag, icke

övergivit edra bröder, och I haven hållit vad HERRENS, eder

Guds, bud har befallt eder hålla.

022:004 Och nu har HERREN, eder Gud, låtit edra bröder komma till ro,

såsom han lovade dem; så vänden nu om och gån hem till edra

hyddor i det land I haven fått till besittning, det som HERRENS

tjänare Mose har givit eder på andra sidan Jordan.

022:005 Allenast mån I noga hålla och göra efter de bud och den lag som

HERRENS tjänare Mose har givit eder, så att I älsken HERREN,

eder Gud, och alltid vandren på hans vägar och iakttagen hans

bud och hållen eder till honom och tjänen honom av allt edert

hjärta och av all eder själ.»

022:006 Och Josua välsignade dem och lät dem gå, och så gingo de hem

till sina hyddor.

022:007 Ty åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan,

och åt andra hälften hade Josua givit land jämte deras bröder på

andra sidan Jordan, på västra sidan. Då nu Josua lät dem gå hem

till sina hyddor, välsignade han dem

022:008 och sade till dem: »Vänden tillbaka till edra hyddor med de

stora skatter I haven fått, med boskap i stor myckenhet, med

silver, guld, koppar och järn och kläder i stor myckenhet;

skiften så med edra bröder bytet från edra fiender.»

022:009 Så vände då Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse

stam tillbaka, och gingo bort ifrån de övriga israeliterna, bort

ifrån Silo i Kanaans land, för att begiva sig till Gileads land,

det land de hade fått till besittning, och där de skulle hava

sina besittningar, efter HERRENS befallning genom Mose.

022:010 När så Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam

kommo till stenkretsarna vid Jordan i Kanaans land, byggde de

där ett altare vid Jordan, ett ansenligt altare.

022:011 Och de övriga israeliterna fingo höra sägas: »Se, Rubens barn

och Gads barn och ena hälften av Manasse stam hava byggt ett

altare mitt emot Kanaans land, i stenkretsarna vid Jordan, på

andra sidan om de övriga israeliternas område.»

022:012 När Israels barn hörde detta, församlade sig deras hela menighet

i Silo för att draga upp till strid mot dem.

022:013 Därefter sände Israels barn Pinehas till Rubens barn och Gads

barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, Pinehas,

prästen Eleasars son,

022:014 och med honom tio hövdingar, en hövding för var stamfamilj inom

Israels alla stammar; var och en av dem var huvudman för sin

familj inom Israels ätter.

022:015 Och när dessa kommo till Rubens barn och Gads barn och ena

hälften av Manasse stam, i Gileads land, talade de till dem och

sade:

022:016 »Så säger hela HERRENS menighet: Vad är detta för en otrohet som

I haven begått mot Israels Gud, då I haven vänt eder bort ifrån

HERREN, därigenom att I haven byggt eder ett altare och sålunda

nu satt eder upp mot HERREN?

022:017 Är det icke nog att vi hava begått missgärningen med Peor, från

vilken vi ännu i dag icke hava blivit renade, och för vilken en

hemsökelse drabbade HERRENS menighet?

022:018 Viljen I nu ytterligare vända eder bort ifrån HERREN? Om I i dag

sätten eder upp mot HERREN, så skall förvisso i morgon hans

förtörnelse drabba Israels hela menighet.

022:019 Men om det land I haven fått till besittning tyckes eder vara

orent, så dragen över till det land HERREN har tagit till

besittning, där HERRENS tabernakel har sin plats, och haven edra

besittningar där bland oss. Sätten eder icke upp mot HERREN och

sätten eder icke upp mot oss genom att bygga eder ett altare,

ett annat än HERRENS, vår Guds, altare.

022:020 När Akan, Seras son, hade trolöst förgripit sig på det

tillspillogivna, kom icke då förtörnelse över Israels hela

menighet, så att han själv icke blev den ende som förgicks genom

den missgärningen?

022:021 Då svarade Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse

stam och talade till huvudmännen för Israels ätter:

022:022 »Gud, HERREN Gud, ja, Gud, HERREN Gud, han vet det, och Israel

må ock veta det: Sannerligen, om detta har skett i upproriskhet

och otrohet mot HERREN--du må då i dag undandraga oss din

hjälp!--

022:023 om vi hava byggt altaret åt oss, därför att vi vilja vända oss

bort ifrån HERREN, och om vi vilja offra därpå brännoffer eller

spisoffer eller frambära tackoffer därpå, då må HERREN själv

utkräva vad vi hava förskyllt.

022:024 Nej, vi hava sannerligen gjort så av fruktan för vad som kunde

hända, i det att vi tänkte att edra barn i framtiden skulle

kunna säga till våra barn: 'Vad haven I att göra med HERREN,

Israels Gud?

022:025 HERREN har ju satt Jordan till gräns mellan oss och eder, I

Rubens barn och Gads barn; alltså haven I ingen del i HERREN.'

Och så skulle edra barn kunna hindra våra barn från att frukta

HERREN.

022:026 Därför sade vi: Må vi gripa oss an och bygga detta altare, men

icke till brännoffer eller till slaktoffer,

022:027 utan till att vara ett vittne mellan oss och eder, och mellan

bådas efterkommande efter oss, att vi vilja förrätta HERRENS

tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och

tackoffer, så att edra barn i framtiden icke kunna säga till

våra barn: 'I haven ingen del i HERREN.'

022:028 Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de så säga till oss

och våra efterkommande, då kunna vi svara: 'Sen på den bild av

HERRENS altare, som våra fäder hava gjort, men icke till

brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne

mellan oss och eder.'

022:029 Bort det, att vi skulle sätta oss upp mot HERREN och nu vända

oss bort ifrån HERREN genom att bygga ett altare till brännoffer

eller till spisoffer eller slaktoffer, ett annat än HERRENS, vår

Guds, altare, som står framför hans tabernakel.»

022:030 Då nu prästen Pinehas och menighetens hövdingar, nämligen

huvudmännen för Israels ätter, som voro med honom, hörde vad

Rubens barn, Gads barn och Manasse barn talade, behagade det

dem.

022:031 Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads

barn och Manasse barn: »Nu hava vi förnummit att HERREN är mitt

ibland oss, därav nämligen, att I icke haven velat begå en sådan

otrohet mot HERREN. Därmed haven I ock räddat Israels barn undan

HERRENS hand.»

022:032 Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, jämte hövdingarna

tillbaka från Rubens barn och Gads barn, i Gileads land, in i

Kanaans land till de övriga israeliterna och avgåvo sin

berättelse härom inför dem.

022:033 Denna behagade Israels barn, och Israels barn lovade Gud; och de

tänkte icke mer på att draga upp till strid mot dem, för att

fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde.

022:034 Och Rubens barn och Gads barn gåvo namn åt altaret; de sade:

»Ett vittne är det mellan oss, att HERREN är Gud.»

023:001 En lång tid härefter, när HERREN hade låtit Israel få ro för

alla dess fiender runt omkring, och då Josua var gammal och

kommen till hög ålder,

023:002 kallade han till sig hela Israel, dess äldste, dess huvudmän,

dess domare och tillsyningsmän och sade till dem: »Jag är nu

gammal och kommen till hög ålder.

023:003 Och I haven själva sett allt vad HERREN, eder Gud, gjorde med

alla dessa folk, när I drogen härin, ty HERREN eder Gud, stridde

själv för eder.

023:004 Se, dessa folk som ännu äro kvar har jag genom lottkastning

fördelat åt eder till arvedel, efter edra stammar, allt ifrån

Jordan intill Stora havet västerut, för att icke nämna alla de

folk jag har utrotat.

023:005 Och HERREN, eder Gud, skall själv driva dem undan för eder och

förjaga dem för eder, så att I skolen taga deras land i

besittning, såsom HERREN, eder Gud, har lovat eder.

023:006 Men varen I nu ståndaktiga i att hålla och göra allt vad som är

föreskrivet i Moses lagbok, så att I icke viken av därifrån vare

sig till höger eller till vänster,

023:007 och icke träden i gemenskap med dessa folk som ännu äro kvar här

jämte eder, ej heller nämnen deras gudars namn eller svärjen vid

dem eller tjänen och tillbedjen dem.

023:008 Nej, till HERREN, eder Gud, skolen I hålla eder, såsom I haven

gjort ända till denna dag,

023:009 varför ock HERREN har fördrivit för eder stora och mäktiga folk,

så att ingen har kunnat stå eder emot ända till denna dag.

023:010 En enda man bland eder jagade tusen framför sig, ty HERREN, eder

Gud, stridde själv för eder, såsom han hade lovat eder.

023:011 Så haven nu noga akt på eder själva, så att I älsken HERREN,

eder Gud.

023:012 Ty om I vänden eder bort ifrån honom, och hållen eder till

återstoden av dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder, och

befrynden eder med dem, så att I träden i gemenskap med dem och

de med eder,

023:013 då mån I förvisso veta att HERREN, eder Gud, icke mer skall

fördriva dessa folk undan för eder, utan de skola bliva eder

till en snara och ett giller och bliva ett gissel för edra sidor

och taggar i edra ögon, till dess I bliven utrotade ur detta

goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder.

023:014 Se, jag går nu all världens väg. Så besinnen då av allt edert

hjärta och av all eder själ att intet har uteblivit av allt det

goda som HERREN, eder Gud, har lovat angående eder; det har allt

gått i fullbordan för eder, intet därav har uteblivit.

023:015 Men likasom allt det goda som HERREN, eder Gud, lovade eder har

kommit över eder, så skall ock HERREN låta allt det onda komma

över eder, till dess han har förgjort eder ur detta goda land,

som HERREN, eder Gud, har givit eder.

023:016 Om I nämligen överträden HERRENS, eder Guds, förbund, det som

han har stadgat för eder, och gån åstad och tjänen andra gudar

och tillbedjen dem, så skall HERRENS vrede upptändas mot eder,

och I skolen med hast bliva utrotade ur det goda land som han

har givit eder.»

024:001 Och Josua församlade alla Israels stammar till Sikem; och han

kallade till sig de äldste i Israel, dess huvudmän, dess domare

och dess tillsyningsmän, och de trädde fram inför Gud.

024:002 Och Josua sade till allt folket: »Så säger HERREN, Israels Gud:

På andra sidan floden bodde edra fäder i forna tider; så gjorde

ock Tera, Abrahams och Nahors fader. Och de tjänade där andra

gudar.

024:003 Men jag hämtade eder fader Abraham från andra sidan floden och

lät honom vandra omkring i hela Kanaans land. Och jag gjorde

hans säd talrik; jag gav honom Isak,

024:004 och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Och jag gav Seirs bergsbygd

till besittning åt Esau; men Jakob och hans söner drogo ned till

Egypten.

024:005 Sedan sände jag Mose och Aron och hemsökte Egypten med de

gärningar jag där gjorde, och därefter förde jag eder ut.

024:006 Och när jag förde edra fäder ut ur Egypten och I haden kommit

till havet, förföljde egyptierna edra fäder med vagnar och

ryttare ned i Röda havet.

024:007 Då ropade de till HERREN, och han satte ett tjockt mörker mellan

eder och egyptierna och lät havet komma över dem, så att det

övertäckte dem; ja, I sågen med egna ögon vad jag gjorde med

egyptierna. Sedan bodden I i öknen en lång tid.

024:008 Därefter förde jag eder in i amoréernas land, vilka bodde på

andra sidan Jordan, och de inläto sig i strid med eder; men jag

gav dem i eder hand, så att I intogen deras land, och jag

förgjorde dem för eder.

024:009 Då uppreste sig Balak, Sippors son, konungen i Moab, och gav sig

i strid med Israel. Och han sände och lät kalla till sig Bileam,

Beors son, för att denne skulle förbanna eder.

024:010 Men jag ville icke höra på Bileam, utan han måste välsigna eder,

och jag räddade eder ur hans hand.

024:011 Och när I haden gått över Jordan och kommit till Jeriko, gåvo

sig Jerikos borgare i strid med eder, så och amoréerna,

perisséerna, kananéerna, hetiterna och girgaséerna, hivéerna och

jebuséerna; men jag gav dem i eder hand.

024:012 Och jag sände getingar framför eder, och genom dessa förjagades

amoréernas två konungar för eder, icke genom ditt svärd eller

din båge.

024:013 Och jag gav eder ett land varpå du icke hade nedlagt något

arbete, så ock städer som I icke haden byggt, och i dem fingen I

bo; och av vingårdar och olivplanteringar som I icke haden

planterat fingen I äta.

024:014 Så frukten nu HERREN och tjänen honom ostraffligt och troget;

skaffen bort de gudar som edra fäder tjänade på andra sidan

floden och i Egypten, och tjänen HERREN.

024:015 Men om det misshagar eder att tjäna HERREN, så utväljen åt eder

i dag vem I viljen tjäna, antingen de gudar som edra fäder

tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som

dyrkas av amoréerna, i vilkas land I själva bon. Men jag och

mitt hus, vi vilja tjäna HERREN.»

024:016 Då svarade folket och sade: »Bort det, att vi skulle övergiva

HERREN och tjäna andra gudar!

024:017 Nej, HERREN är vår Gud, han är den som har fört oss och våra

fäder upp ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som inför våra

ögon har gjort dessa stora under, och bevarat oss på hela den

väg vi hava vandrat och bland alla de folk genom vilkas land vi

hava dragit fram.

024:018 HERREN har förjagat för oss alla dessa folk, så ock amoréerna som

bodde i landet. Därför vilja vi ock tjäna HERREN; ty an är vår

Gud.»

024:019 Josua sade till folket: »I kunnen icke tjäna HERREN, ty han är

en helig Gud; han är en nitälskande Gud, han skall icke hava

fördrag med edra överträdelser och synder.

024:020 Om I övergiven HERREN och tjänen främmande gudar, så skall han

vända sig bort och låta det gå eder illa och förgöra eder, i

stället för att han hittills har låtit det gå eder väl.»

024:021 Men folket sade till Josua: »Icke så, utan vi vilja tjäna

HERREN.»

024:022 Då sade Josua till folket: »I ären nu själva vittnen mot eder,

att I haven utvalt HERREN åt eder, för att tjäna honom.» De

svarade: »Ja.»

024:023 Han sade: »Så skaffen nu bort de främmande gudar som I haven

bland eder, och böjen edra hjärtan till HERREN, Israels Gud.»

024:024 Folket svarade Josua: »HERREN, vår Gud, vilja vi tjäna, och hans

röst vilja vi höra.»

024:025 Så slöt då Josua på den dagen ett förbund med folket och

förelade dem lag och rätt i Sikem.

024:026 Och Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok. Och han tog en

stor sten och reste den där, under eken som stod vid HERRENS

helgedom.

024:027 Och Josua sade till allt folket: »Se, denna sten skall vara

vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som HERREN har talat

med oss; den skall vara vittne mot eder, så att I icke förneken

eder Gud.»

024:028 Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel.

024:029 En tid härefter dog HERRENS tjänare Josua, Nuns son, ett hundra

tio år gammal.

024:030 Och man begrov honom på hans arvedels område, i Timnat-Sera i

Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.

024:031 Och Israel tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de

äldste levde, de som voro kvar efter Josua, och som visste av

alla de gärningar HERREN hade gjort för Israel.

024:032 Och Josefs ben, som Israels barn hade fört upp ur Egypten,

begrovo de i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt av

Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor; Josefs barn

fingo detta till arvedel.

024:033 Och Eleasar, Arons son, dog, och man begrov honom i hans son

Pinehas' stad, Gibea, som hade blivit denne given i Efraims

bergsbygd.