017:002 »Tala till Israels barn, och tag av dem, av alla som bland dem
äro hövdingar för stamfamiljer, en stav för var stamfamilj,
tillsammans tolv stavar. Vars och ens namn skall du skriva på
hans stav.
017:003 Och Arons namn skall du skriva på Levi stav; ty huvudmannen för
denna stams familjer skall hava sin särskilda stav.
017:004 Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför
vittnesbördet, där jag uppenbarar mig för eder.
017:005 Då skall ske att den man som jag utväljer, hans stav skall
grönska. Och så skall jag göra slut på Israels barns knorrande,
så att jag slipper höra huru de knorra mot eder.»
017:006 Och Mose talade till Israels barn, och hövdingarna för deras
stamfamiljer gåvo honom alla var och en sin stav, tillsammans
tolv stavar; och Arons stav var med bland deras stavar.
017:007 Och Mose lade stavarna inför HERRENS ansikte i vittnesbördets
tält.
017:008 När nu Mose dagen därefter gick in i vittnesbördets tält, se, då
grönskade Arons stav, som var där för Levi hus, den hade knoppar
och utslagna blommor och mogna mandlar.
017:009 Och Mose bar alla stavarna ut från HERRENS ansikte till alla
Israels barn; och de sågo på dem och togo var och en sin stav.
017:010 Och HERREN sade till Mose: »Lägg Arons stav tillbaka framför
vittnesbördet, för att den där må förvaras såsom ett tecken för
de gensträviga; så skall du göra en ände på deras knorrande, så
att jag slipper höra det, på det att de icke må dö.»
017:011 Och Mose gjorde så; såsom HERREN hade bjudit honom, så gjorde
han.
017:012 Och Israels barn ropade till Mose: »Se, vi omkomma, vi förgås,
vi förgås allasammans!
017:013 Var och en som kommer därvid, som kommer vid HERRENS tabernakel,
han dör. Skola vi då verkligen alla omkomma?»
018:001 Och HERREN sade till Aron: Du och dina söner, och din faders hus
jämte dig, skolen bära den missgärning som vidlåder helgedomen;
och du och dina söner jämte dig skolen bära den missgärning som
vidlåder edert prästämbete.
018:002 Men också dina fränder, Levi stam, din faders stam, skall du
låta få tillträde dit jämte dig, och de skola hålla sig till dig
och betjäna dig, under det att du och dina söner jämte dig gören
tjänst inför vittnesbördets tält.
018:003 Och de skola iakttaga vad du har att iakttaga, och vad som
eljest är att iakttaga vid hela tältet; men de må icke komma vid
de heliga redskapen eller altaret, på det att icke både de och I
mån dö.
018:004 De skola hålla sig till dig och iakttaga vad som är att iakttaga
vid uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet; men
ingen främmande får komma eder nära.
018:005 Och I skolen iakttaga vad som är att iakttaga vid helgedomen och
vid altaret, på det att icke förtörnelse åter må komma över
Israels barn.
018:006 Se, jag har uttagit edra bröder, leviterna, bland Israels barn;
en gåva äro de åt eder, givna åt HERREN, till att förrätta
tjänsten vid uppenbarelsetältet.
018:007 Men du och dina söner jämte dig skolen iakttaga vad som hör till
edert prästämbete, i allt vad som angår altaret och det som är
innanför förlåten, och skolen så göra tjänst. Jag giver eder
edert prästämbete såsom en gåvotjänst; men om någon främmande
kommer därvid, skall han dödas.
018:008 Och HERREN talade till Aron: Se, jag giver åt dig vad som skall
förvaras av det som gives mig såsom gärd. Av Israels barns alla
heliga gåvor giver jag detta till ämbetslott åt dig och dina
söner, såsom en evärdlig rätt.
018:009 Detta skall tillhöra dig av det! högheliga som icke lämnas åt
elden: alla deras offergåvor, så ofta de frambära spisoffer
eller syndoffer, eller frambära skuldoffer till ersättning åt
mig, detta skall såsom högheligt tillhöra dig och dina söner.
018:010 På en höghelig plats skall du äta detta; allt mankön må äta det,
det skall vara dig heligt.
018:011 Och detta är rad som skall tillhöra dig såsom en gärd av Israels
barns gåvor, så ofta de frambära viftoffer; åt dig och åt dina
söner och döttrar jämte dig giver jag det till en evärdlig rätt;
var och en i ditt hus som är ren må äta det:
018:012 allt det bästa av olja och allt det bästa av vin och av säd,
förstlingen därav, som de giva åt HERREN, detta giver jag åt
dig.
018:013 Förstlingsfrukterna av allt som växer i deras land, vilka de
bära fram åt HERREN, skola tillhöra dig; var och en i ditt hus
som är ren må äta därav.
018:014 Allt tillspillogivet i Israel skall tillhöra dig.
018:015 Allt det som öppnar moderlivet, vad kött det vara må, evad det
är människor eller boskap som de föra fram till HERREN, det
skall tillhöra dig; dock så, att du tager lösen för det som är
förstfött bland människor, och likaledes tager lösen för det som
är förstfött bland orena djur.
018:016 Och vad angår dem som skola lösas, skall du taga lösen för dem,
när de äro en månad gamla, och detta efter det värde du har
bestämt: fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, denna
räknad till tjugu gera.
018:017 Men för det som är förstfött bland fäkreatur eller får eller
getter må du icke taga lösen; det är heligt. Deras blod skall
du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna såsom
ett eldsoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN.
018:018 Men deras kött skall tillhöra dig; det skall tillhöra dig
likasom viftoffersbringan och det högra lårstycket.
018:019 Alla heliga gåvor som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd,
dem giver jag åt dig och åt dina söner och döttrar jämte dig,
såsom en evärdlig rätt. Ett evärdligt saltförbund inför
HERRENS ansikte skall detta vara för dig och för dina
avkomlingar jämte dig.
018:020 och HERREN sade till Aron: I deras land skall du icke hava någon
arvedel, och du skall icke hava någon lott bland dem; jag skall
vara din lott och arvedel bland Israels barn.
018:021 Och se, åt Levi barn giver jag all tionde i Israel till arvedel,
såsom lön för den tjänst de förrätta, tjänsten vid
uppenbarelsetältet.
018:022 Men de övriga israeliterna må hädanefter icke komma vid
uppenbarelsetältet, ty de skola därigenom komma att bära på synd
och så träffas av döden;
018:023 utan leviterna skola förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet,
och de skola bära de missgärningar som begås. Detta skall vara
en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; bland
Israels barn skola de icke hava någon arvedel.
018:024 Ty den tionde som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd, den
giver jag åt leviterna till arvedel. Därför är det som jag
säger om dem att de icke skola hava någon arvedel bland Israels
barn.
018:025 Och HERREN talade till Mose och sade:
018:026 Till leviterna skall du så tala och säga: När I av Israels barn
mottagen den tionde som jag har bestämt att I skolen få av dem
såsom eder arvedel, då skolen I därav giva en gärd åt HERREN, en
tionde av tionden.
018:027 Och denna eder gärd skall så anses, som när andra giva säd från
logen och vin och olja från pressen.
018:028 På detta sätt skolen ock I av all tionde som I mottagen av
Israels barn giva en gärd åt HERREN; och denna HERRENS gärd av
tionden skolen I giva åt prästen Aron.
018:029 Av alla gåvor som I fån skolen giva åt HERREN hela den gärd som
tillkommer honom; av allt det bästa av gåvorna skolen I giva
den, sådant bland dessa som passar till heliga gåvor.
018:030 Och du skall säga till dem: När I nu given såsom gärd det bästa
av dem, skall denna leviternas gåva så anses, som när andra giva
vad loge och press avkasta.
018:031 I med edert husfolk mån äta det på vilken plats som helst; ty
det är eder lön för eder tjänstgöring vid uppenbarelsetältet.
018:032 När I så given det bästa av dem såsom gärd, skolen I icke för
deras skull komma att bära på synd; och då skolen I icke ohelga
Israels barns heliga gåvor och så träffas av döden.
019:001 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
019:002 Detta är den lagstadga som HERREN har påbjudit: Säg till Israels
barn att de skaffa fram till dig en röd, felfri ko, en som icke
har något lyte, och som icke har burit något ok.
019:003 Denna skolen I lämna åt prästen Eleasar; och man skall föra ut
henne utanför lägret och slakta henne i hans åsyn.
019:004 Och prästen Eleasar skall taga något av hennes blod på sitt
finger, och stänka med hennes blod sju gånger mot framsidan av
uppenbarelsetältet.
019:005 Sedan skall man bränna upp kon inför hans ögon; hennes hud och
kött och blod jämte hennes orenlighet skall man bränna upp.
019:006 Och prästen skall taga cederträ, isop och rosenrött garn och
kasta det i elden vari kon brännes upp.
019:007 Och prästen skall två sina kläder och bada sin kropp i vatten;
därefter får han gå in i lägret. Dock skall prästen vara oren
ända till aftonen.
019:008 Också den som brände upp henne skall två sina kläder i vatten
och bada sin kropp i vatten, och vara oren ända till aftonen.
019:009 Och en man som är ren skall samla ihop askan efter kon och lägga
den utanför lägret på en ren plats. Den skall förvaras åt
Israels barns menighet, till stänkelsevatten. Det är ett
syndoffer.
019:010 Och mannen som samlade ihop askan efter kon skall två sina
kläder och vara oren ända till aftonen. Detta skall vara en
evärdlig stadga för Israels barn och för främlingen som bor
ibland dem.
019:011 Den som kommer vid någon död, vid en människas lik, han skall
vara oren i sju dagar.
019:012 Han skall rena sig härmed på tredje dagen och på sjunde dagen,
så bliver han ren. Men om han icke renar sig på tredje dagen och
på sjunde dagen, så bliver han icke ren.
019:013 Var och en som kommer vid någon död, vid liket av en människa
som har dött, och sedan icke renar sig, han orenar HERRENS
tabernakel, och han skall utrotas ur Israel. Därför att
stänkelsevatten icke har blivit stänkt på honom, skall han vara
oren; orenhet låder alltjämt vid honom.
019:014 Detta är lagen: När en människa dör i ett tält, skall var och en
som kommer in i tältet och var och en som redan är i tältet vara
oren i sju dagar.
019:015 Och alla öppna kärl, alla som icke hava stått överbundna, skola
vara orena.
019:016 Och var och en som ute på marken kommer vid någon som har fallit
för svärd eller på annat sätt träffats av döden, eller vid
människoben eller vid en grav, han skall vara oren i sju dagar.
019:017 Och för att rena den som så har blivit oren skall man taga av
askan efter det uppbrända syndoffret och gjuta friskt vatten
därpå i ett kärl.
019:018 Och en man som är ren skall taga isop och doppa i vattnet och
stänka på tältet och på allt bohaget, och på de personer som
hava varit därinne, och på honom som har kommit vid benen eller
vid den fallne eller vid den som har dött på annat sätt, eller
vid graven.
019:019 Och mannen som är ren skall på tredje dagen och på sjunde dagen
bestänka den som har blivit oren. När så på sjunde dagen hans
rening är avslutad, skall han två sina kläder och bada sig i
vatten, så bliver han ren om aftonen.
019:020 Men om någon har blivit oren och sedan icke renar sig, skall han
utrotas ur församlingen; ty han har orenat HERRENS helgedom;
stänkelsevatten har icke blivit stänkt på honom, han är oren.
019:021 Och detta skall vara för dem en evärdlig stadga. Mannen som
stänkte stänkelsevattnet skall två sina kläder; och om någon
annan kommer vid stänkelsevattnet, skall han vara oren ända till
aftonen.
019:022 Och allt som den orene kommer vid skall vara orent, och den som
kommer vid honom skall vara oren ända till aftonen.
020:001 Och Israels barn, hela menigheten, kommo in i öknen Sin i den
första månaden, och folket stannade i Kades; där dog Mirjam och
blev där också begraven.
020:002 Och menigheten hade intet vatten; då församlade de sig emot Mose
och Aron.
020:003 Och folket begynte tvista med Mose och sade: »O att också vi
hade fått förgås, när våra broder förgingos inför HERRENS
ansikte!
020:004 Varför haven I fört HERRENS församling in i denna öken, så att
vi och vår boskap måste dö här?
020:005 Och varför haven I fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma
till denna svåra plats, där varken säd eller fikonträd eller
vinträd eller granatträd växa, och där intet vatten finnes att
dricka?»
020:006 Men Mose och Aron gingo bort ifrån församlingen till
uppenbarelsetältets ingång och föllo ned på sina ansikten. Då
visade sig HERRENS härlighet för dem.
020:007 Och HERREN talade till Mose och sade:
020:008 »Tag staven, och församla menigheten, du med din broder Aron,
och talen till klippan inför deras ögon, så skall den giva
vatten ifrån sig; så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan
och giver menigheten och dess boskap att dricka.
020:009 Då tog Mose stav en från dess plats inför HERRENS ansikte, såsom
han hade bjudit honom.
020:010 Och Mose och Aron sammankallade församlingen framför klippan;
där sade han till dem: »Hören nu, I gensträvige; kunna vi väl ur
denna klippa skaffa fram vatten åt eder?»
020:011 Och Mose lyfte upp sin hand och slog på klippan med sin stav två
gånger; då kom mycket vatten ut, så att menigheten och dess
boskap fick dricka.
020:012 Men HERREN sade till Mose och Aron: »Eftersom I icke trodden på
mig och icke höllen mig helig inför Israels barns ögon, därför
skolen I icke få föra denna församling in i det land som jag har
givit dem.»
020:013 Detta var Meribas vatten, där Israels barn tvistade med HERREN,
och där han bevisade sig helig på dem.
020:014 Och Mose skickade sändebud från Kades till konungen i Edom och
lät säga: »Så säger din broder Israel: Du känner alla de
vedermödor som vi hava haft att utstå,
020:015 huru våra fäder drogo ned till Egypten, och huru vi bodde i
Egypten i lång tid, och huru vi och våra fäder blevo illa
behandlade av egyptierna.
020:016 Men vi ropade till HERREN, och han hörde vår röst och sände en
ängel som förde oss ut ur Egypten; och se, vi äro nu i Kades,
staden som ligger vid gränsen till ditt område.
020:017 Låt oss tåga genom ditt land. Vi skola icke taga vägen över
åkrar och vingårdar, och icke dricka vatten ur brunnarna; stora
vägen skola vi gå, utan att vika av vare sig till höger eller
till vänster, till dess vi hava kommit igenom ditt område.»
020:018 Men Edom svarade honom: »Du får icke tåga genom mitt land. Om du
det gör, skall jag draga ut emot dig med svärd.»
020:019 Men Israels barn sade till honom: »På den allmänna farvägen
skola vi draga fram, och om jag eller min boskap dricker av ditt
vatten, skall jag betala det. Jag begär ju ingenting: allenast
att få tåga vägen fram härigenom.»
020:020 Han svarade: »Nej, du får icke tåga härigenom.» Och Edom drog ut
mot honom med mycket folk och ned stor makt.
020:021 Då alltså Edom icke tillstadde Israel att tåga genom sitt
område, vek Israel av och gick undan för honom.
020:022 Och de bröto upp från Kades. Och Israels barn, hela menigheten,
kommo till berget Hor.
020:023 Och HERREN talade till Aron på berget Hor, vid gränsen till
Edoms land, och sade:
020:024 »Aron skall samlas till sina fäder: han skall icke komma in i
det land som jag har givit åt Israels barn; ty I voren
gensträviga mot min befallning vid Meribas vatten.
020:025 Tag nu Aron och hans son Eleasar med dig, och för dem upp på
berget Hor,
020:026 och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Så
skall Aron samlas till sina fäder och I dö där.»
020:027 Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit; och de stego upp på
berget Hor inför hela menighetens ögon.
020:028 Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son
Eleasar. Och Aron dog där uppe på bergets topp; men Mose och
Eleasar stego ned från berget.
020:029 Och när hela menigheten förnam att Aron hade givit upp andan,
begräto de honom i trettio dagar, hela Israels hus.
021:001 Då nu konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet, hörde
att Israel var i antågande på Atarimvägen, gav han sig i strid
med Israel och tog några av dem till fånga.
021:002 Då gjorde Israel ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver
detta folk i min hand, så skall jag giva deras städer till
spillo.»
021:003 Och HERREN hörde Israels röst och gav kananéerna i deras hand,
och de gåvo dem och deras städer till spillo; så fick stället
namnet Horma.
021:004 Och de bröto upp från berget Hor och togo vägen åt Röda havet
till, för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev
folket otåligt.
021:005 Och folket talade emot Gud och emot Mose och sade: »Varför haven
I fört oss upp ur Egypten, så att vi måste dö i öknen? Här
finnes ju varken bröd eller vatten, och vår själ vämjes vid den
usla föda vi få.»
021:006 Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och dessa stungo
folket; och mycket folk i Israel blev dödat.
021:007 Då kom folket till Mose och sade: »Vi hava syndat därmed att vi
talade mot HERREN och mot dig. Bed till HERREN att han tager
bort dessa ormar ifrån oss.» Och Mose bad för folket.
021:008 Då sade HERREN till Mose: »Gör dig en orm och sätt upp den på en
stång; sedan må var och en som har blivit ormstungen se på den,
så skall han bliva vid liv.»
021:009 Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång;
när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han upp på
kopparormen och blev så vid liv.
021:010 Och Israels barn bröto upp och lägrade sig i Obot;
021:011 och från Obot bröto de upp och lägrade sig vid Ije-Haabarim i
öknen som ligger framför Moab, österut.
021:012 Därifrån bröto de upp och lägrade sig i Sereds dal.
021:013 Därifrån bröto de upp och lägrade sig på andra sidan Arnon, där
denna bäck från amoréernas område, där den har runnit upp,
flyter fram i öknen; ty Arnon är Moabs gräns och flyter fram
mellan Moabs land och amoréernas.
021:014 Därför heter det i »Boken om HERRENS krig»:
»Vaheb i Sufa
och dalarna där Arnon går fram,
021:015 och dalarnas sluttning,
som sänker sig mot Ars bygd
och stöder sig mot Moabs gräns.»
021:016 Därifrån drogo de till Beeri om brunnen där var det som HERREN
sade till Mose: »Församla folket, så vill jag giva dem vatten.»
021:017 Då sjöng Israel denna sång:
»Flöda, du brunn! Ja, sjungen om den,
021:018 om brunnen som furstar grävde,
som folkets ypperste borrade,
med spiran, med sina stavar.
021:019 Från öknen drogo de till Mattana, från Mattana till Nahaliel,
från: Nahaliel till Bamot,
021:020 från Bamot till den dal som ligger: på Moabs mark uppe på Pisga,
där man kan se ut över ödemarken.
021:021 Och Israel skickade sändebud till Sihon, amoréernas konung, och
lät säga:
021:022 »Låt mig taga genom ditt land. Vi skola icke vika av ifrån
vägen in i åkrar eller vingårdar, och icke dricka vatten ur
brunnarna. Stora vägen skola vi gå, till dess vi hava kommit
igenom ditt område.»
021:023 Men Sihon tillstadde icke Israel att tåga genom sitt område,
utan församlade allt sitt folk och drog ut mot Israel i öknen,
till dess han kom till Jahas; där gav han sig i strid med
Israel.
021:024 Men Israel slog honom med svärdsegg och intog hans land från
Arnon ända till Jabbok, ända till Ammons barns land, ty Ammons
barns gräns var befäst.
021:025 Och Israel intog alla städerna där; och Israel bosatte sig i
amoréernas alla städer, i Hesbon och alla underlydande orter.
021:026 Hesbon var nämligen Sihons, amoréernas konungs, stad, ty denne
hade fört krig med den förre konungen i Moab och tagit ifrån
honom hela hans land ända till Arnon.
021:027 Därför säga skalderna:
»Kommen till Hesbon!
Byggas och befästas
skall Sihons stad.
021:028 Ty eld gick ut från Hesbon,
en låga från Sihons stad;
den förtärde Ar i Moab,
dem som bodde på Arnons höjder.
021:029 Ve dig, Moab!
Förlorat är du, Kemos' folk!
Han lät sina söner bliva slagna på flykten
och sina döttrar föras bort i fångenskap,
bort till amoréernas konung, Sihon.
021:030 Vi sköto ned dem--förlorat var Hesbon,
landet ända till Dibon;
vi härjade ända till Nofa,
Nofa, som når till Medeba.»
021:031 Så bosatte sig då Israel i amoréernas land.
021:032 Och Mose sände ut och lät bespeja Jaeser, och de intogo dess
underlydande orter; och han fördrev amoréerna som bodde där.
021:033 Sedan vände de sig åt annat hål. och drogo upp åt Basan
till. Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut till
strid mot dem, till Edrei.
021:034 Men HERREN sade till Mose: »Frukta icke för honom, ty i din hand
har jag givit honom och allt hans folk och hans land. Och du
skall göra med honom på samma sätt som du gjorde med Sihon,
amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
021:035 Och de slogo honom jämte hans söner och allt hans folk, och läto
ingen av dem slippa undan. Så intogo de hans land.
022:001 Och Israels barn bröto upp och lägrade sig på Moabs hedar, på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko.
022:002 Och Balak, Sippors son, såg allt vad Israel hade gjort mot
amoréerna.
022:003 Och Moab bävade storligen för folket, därför att det var så
talrikt; Moab gruvade sig för Israels barn.
022:004 Och Moab sade till de äldste i Midjan: »Nu kommer denna hop att
äta upp allt som finnes här runt omkring oss, likasom oxen äter
upp vad grönt som finnes på marken.» Och Balak, Sippors son,
var på den tiden konung i Moab.
022:005 Och han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid
floden, i hans stamfränders land, för att kalla honom till sig;
han lät säga: »Se, här är ett folk som har dragit ut ur Egypten;
se, det övertäcker marken, och det har lägrat sig mitt emot mig.
022:006 Så kom nu och förbanna åt mig detta folk, ty det är mig för
mäktigt; kanhända skall jag då kunna slå det och förjaga det ur
landet. Ty jag vet att den du välsignar, han är välsignad, och
den du förbannar, han bliver förbannad.»
022:007 Så gingo nu de äldste i Moab och de äldste i Midjan åstad och
hade med sig spådomslön; och de kommo till Bileam och framförde
till honom Balaks ord.
022:008 Och han sade till dem: »Stannen här över natten, så vill jag
sedan giva eder svar efter vad HERREN talar till mig.» Då
stannade Moabs furstar kvar hos Bileam.
022:009 Och Gud kom till Bileam; han sade: »Vad är det för män som du
har hos dig?»
022:010 Bileam svarade Gud: »Balak, Sippors son, konungen i Moab, har
sänt till mig detta bud:
022:011 'Se, här är det folk som har dragit ut ur Egypten, och det
övertäcker marken. Så kom nu och förbanna det åt mig; kanhända
skall jag då kunna giva mig i strid med det och förjaga det.'»
022:012 Då sade Gud till Bileam: »Du skall icke gå med dem; du skall
icke förbanna detta folk, ty det är välsignat.»
022:013 Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sade han alltså till
Balaks furstar: »Gån hem till edert land, ty HERREN vill icke
tillstädja mig att följa med eder.»
022:014 Då stodo Moabs furstar upp och gingo hem till Balak och sade:
»Bileam vägrade att följa med oss.»
022:015 Men Balak sände ännu en gång åstad furstar, flera och
förnämligare än de förra.
022:016 Och de kommo till Bileam och sade till honom: »Så säger Balak
Sippors son: 'Låt dig icke avhållas från att komma till mig;
022:017 ty jag vill bevisa dig övermåttan stor ära, och allt vad du
begär av mig skall jag göra. Kom nu och förbanna åt mig detta
folk.'»
022:018 Då svarade Bileam och sade till Balaks tjänare: »Om Balak än
gåve mig så mycket silver och guld som hans hus rymmer, kunde
jag dock icke överträda HERRENS min Guds befallning, så att jag
gjorde något däremot, vare sig litet eller stort.
022:019 Men stannen nu också I kvar har över natten, för att jag må
förnimma vad HERREN ytterligare kan vilja tala till mig.»
022:020 Och Gud kom till Bileam om natten och sade till honom: »Om dessa
män hava kommit för att kalla dig, så stå upp och följ med dem.
Men allenast vad jag säger dig skall du göra.»
022:021 Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sadlade han alltså sin
åsninna och följde med Moabs furstar.
022:022 Men då han nu följde med, upptändes Guds vrede, och HERRENS
ängel ställde sig på vägen för att hindra honom, där han red på
sin åsninna, åtföljd av två sina tjänare.
022:023 När då åsninnan såg HERRENS ängel stå på vägen med ett draget
svärd i sin hand, vek hon av ifrån vägen och gick in på åkern;
men Bileam slog åsninnan för att driva henne tillbaka in på
vägen.
022:024 Därefter ställde sig HERRENS ängel i en smal gata mellan
vingårdarna, där murar funnos på båda sidor.
022:025 När nu åsninnan såg HERRENS ängel, trängde hon sig mot muren och
klämde så Bileams ben mot muren; och han slog henne ännu en
gång.
022:026 Då gick HERRENS ängel längre fram och ställde sig på ett trångt
ställe, där ingen utväg fanns att vika undan, vare sig till
höger eller till vänster.
022:027 När åsninnan nu såg HERRENS ängel, lade hon sig ned under
Bileam. Då upptändes Bileams vrede och han slog åsninnan med sin
stav.
022:028 Men HERREN öppnade åsninnans mun, och hon sade till Bileam: »Vad
har jag gjort dig, eftersom du nu tre gånger har slagit mig?»
022:029 Bileam svarade åsninnan: »Du har ju handlat skamligt mot mig; om
jag hade haft ett svärd i min hand, skulle jag nu hava dräpt
dig.»
022:030 Men åsninnan sade till Bileam: »Är icke jag din egen åsninna,
som du har ridit på i all din tid intill denna dag? Och har jag
någonsin förut plägat göra så mot dig? Han svarade: »Nej.»
022:031 Och HERREN öppnade Bileams ögon, så att han såg HERRENS ängel
stå på vägen med ett draget svärd i sin hand. Då bugade han sig
och föll ned på sitt ansikte.
022:032 Och HERRENS ängel sade till honom: »Varför har du nu tre gånger
slagit din åsninna? Se, jag har gått ut för att hindra dig, ty
denna väg leder till fördärv och är mig emot.
022:033 Och åsninnan såg mig, och hon har nu tre gånger vikit undan for
mig. Om hon icke hade vikit undan för mig, så skulle jag nu hava
dräpt dig, men låtit henne leva.»
022:034 Då sade Bileam till HERRENS ängel: »Jag har syndat, ty jag
visste icke att du stod mig emot på vägen. Om nu min resa
misshagar dig, så vill jag vända tillbaka.»
022:035 Men HERRENS ängel svarade Bileam: »Följ med dessa män; men intet
annat än vad jag säger dig skall du tala.» Så följde då Bileam
med Balaks furstar.
022:036 När Balak hörde att Bileam kom, gick han honom till mötes till
Ir i Moab, vid gränsen där Arnon flyter, vid yttersta gränsen.
022:037 Och Balak sade till Bileam: »Sände jag icke enträget bud till
dig för att kalla dig hit? Varför ville du då icke begiva dig
till mig? Skulle jag icke kunna bevisa dig tillräcklig ära?»
022:038 Bileam svarade Balak: »Du ser nu att jag har kommit till
dig. Men det står ingalunda i min egen makt att tala något. Vad
Gud lägger i min mun, det måste jag tala.»
022:039 Sedan följde Bileam med Balak, och de kommo till Kirjat-Husot.
022:040 Och Balak slaktade fäkreatur och småboskap och sände till Bileam
och de furstar som voro med honom.
022:041 Och följande morgon tog Balak Bileam med sig och förde honom upp
på Bamot-Baal; och han kunde från denna plats se en del av
folket.
023:001 Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och
skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.»
023:002 Balak gjorde såsom Bileam sade; och Balak och Bileam offrade en
tjur och en vädur på vart altare
023:003 Därefter sade Bileam till Balak »Stanna kvar vid ditt
brännoffer; jag vill gå bort och se om till äventyrs HERREN
visar sig för mig; och vad helst han uppenbarar för mig, det
skall jag förkunna för dig.» Och han gick upp på en kal höjd.
023:004 Och Gud visade sig för Bileam; då sade denne till honom: »De sju
altarna har jag uppfört, och på vart altare har jag offrat en
tjur och en vädur.»
023:005 Och HERREN lade i Bileams mun vad han skulle tala; han sade: »Gå
tillbaka till Balak och tala så och så.»
023:006 När han nu kom tillbaka till honom, fann han honom stående vid
sitt brännoffer tillsammans med alla Moabs furstar.
023:007 Då hör han upp sin röst och kvad:
»Från Aram hämtade mig Balak,
från österns berg Moabs konung:
'Kom och förbanna åt mig Jakob,
kom och tala ofärd över Israel.
023:008 Huru kan jag förbanna den gud ej förbannar,
och tala ofärd över den som HERREN ej talar ofärd över?
023:009 Från klippornas topp ser jag ju honom,
och från höjderna skådar jag honom:
se, det är ett folk som bor för sig självt
och icke anser sig likt andra folkslag.
023:010 Vem kan räkna Jakob, tallös såsom stoftet,
eller tälja ens fjärdedelen av Israel?
Må jag få dö de rättfärdigas död,
och blive mitt slut såsom deras!»
023:011 Då sade Balak till Bileam: »Vad har du gjort mot mig! Till att
förbanna mina fiender hämtade jag dig, och nu har du i stället
välsignat dem.»
023:012 Men han svarade och sade: »Skulle jag då icke akta på vad HERREN
lägger i min mun, och tala det?»
023:013 Och Balak sade till honom: »Följ nu med mig till ett annat
ställe, varifrån du ser dem; du ser här allenast en del av dem,
du ser dem icke allasammans. Från det stället må du förbanna dem
åt mig.»
023:014 Och han tog honom med sig till Väktarplanen på toppen av Pisga.
Där byggde han sju altaren och offrade en tjur och en vädur på
vart altare.
023:015 Därefter sade han till Balak: »Stanna kvar har vid ditt
brännoffer; jag själv vill därborta se till, om något visar
sig.»
023:016 Och HERREN visade sig för Bileam och lade i hans mun vad han
skulle tala; han sade: »Gå tillbaka till Balak och tala så och
så.»
023:017 När han nu kom till honom, fann han honom stående vid sitt
brännoffer, och Moabs furstar stodo där med honom. Och Balak
frågade honom: »Vad har HERREN talat?»
023:018 Då hov han upp sin röst och kvad:
»Stå upp, Balak, och hör;
lyssna till mig, du Sippors son.
023:019 Gud är icke en människa, så att han kan ljuga,
icke en människoson, så att han kan ångra något.
Skulle han säga något och icke göra det,
tala något och icke fullborda det?
023:020 Se, att välsigna har jag fått i uppdrag;
han har välsignat, och jag kan icke rygga det.
023:021 Ofärd är icke att skåda i Jakob
och olycka icke att se i Israel.
HERREN, hans Gud, är med honom,
och jubel såsom mot en konung höres där.
023:022 Det är Gud som har fört dem ut ur Egypten;
deras styrka är såsom vildoxars.
023:023 Ty trolldom båtar intet mot Jakob,
ej heller spådom mot Israel.
Nej, nu måste sägas om Jakob
och om Israel: 'Vad gör icke Gud!'
023:024 Se, det är ett folk som står upp likt en lejoninna,
ett folk som reser sig likasom ett lejon.
Det lägger sig ej ned, förrän det har ätit rov
och druckit blod av slagna man.»
023:025 Då sade Balak till Bileam: »Om du nu icke vill förbanna dem, så
må du åtminstone icke välsigna dem.
023:026 Men Bileam svarade och sade till Balak: »Sade jag icke till dig:
'Allt vad HERREN säger, det måste jag göra'?»
023:027 Och Balak sade till Bileam: »Kom, jag vill taga dig med mig till
ett annat ställe. Kanhända skall det behaga Gud att du därifrån
förbannar dem åt mig.
023:028 Och Balak tog Bileam med sig upp på toppen av Peor, där man kan
se ut över ödemarken.
023:029 Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och
skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.
023:030 Och Balak gjorde såsom Bileam sade; och han offrade en tjur och
en vädur på vart altare.
024:001 Då nu Bileam såg att det var: HERRENS vilja att han skulle
välsigna Israel, gick han icke, såsom de förra gångerna, bort
och såg efter tecken, utan vände sitt ansikte mot öknen.
024:002 Och när Bileam lyfte upp sina ögon och såg Israel lägrad efter
sina stammar, kom Guds Ande över honom.
024:003 Och han hov upp sin röst och kvad:
»Så säger Bileam, Beors son,
så säger mannen med det slutna ögat,
024:004 så säger han som hör Guds tal,
han som skådar syner från den Allsmäktige,
i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
024:005 Huru sköna äro icke dina tält, du Jakob,
dina boningar, du Israel!
024:006 De likna dalar som utbreda sig vida,
de äro såsom lustgårdar invid en ström,
såsom aloeträd, planterade av HERREN,
såsom cedrar invid vatten.
024:007 Vatten flödar ur hans ämbar,
hans sådd bliver rikligen vattnad.
Större än Agag skall hans konung vara,
ja, upphöjd bliver hans konungamakt.
024:008 Det är Gud som har fört honom ut ur Egypten.
Hans styrka är såsom en vildoxes.
Han skall uppsluka de folk som stå honom emot,
deras ben skall han sönderkrossa,
och med sina pilar skall han genomborra dem.
024:009 Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon, såsom en
lejoninna--vem vågar oroa honom? Välsignad vare den som
välsignar dig, och förbannad vare den som förbannar dig!»
024:010 Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop
händerna. Och Balak sade till Bileam: »Till att förbanna mina
fiender kallade jag dig hit, och se, du har i stället nu tre
gånger välsignat dem.
024:011 Giv dig nu av hem igen. Jag tänkte att jag skulle få bevisa dig
stor ära; men se, HERREN har förmenat dig att bliva ärad.»
024:012 Bileam svarade Balak: »Sade jag icke redan till sändebuden som
du skickade till mig:
024:013 'Om Balak än gåve mig så mycket silver och guld som hans hus
rymmer, kunde jag dock icke överträda HERRENS befallning, så att
jag efter eget tycke gjorde något, vad det vara må.' Vad HERREN
säger, det måste jag tala.
024:014 Se, jag går nu hem till mitt folk; men jag vill varsko dig om
vad detta folk skall göra mot ditt folk i kommande dagar.»
024:015 Och han hov upp sin röst och kvad:
»Så säger Bileam, Beors son,
så säger mannen med det slutna ögat,
024:016 så säger han som hör Guds tal
och har kunskap från den Högste,
han som skådar syner från den Allsmäktige,
i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
024:017 Jag ser honom, men icke denna tid,
jag skådar honom, men icke nära.
En stjärna träder fram ur Jakob,
och en spira höjer sig ur Israel.
Den krossar Moabs tinningar
och slår ned alla söner till Set.
024:018 Edom skall han få till besittning
till besittning Seir--sina fienders länder.
Ty Israel skall göra mäktiga ting;
024:019 ur Jakob skall en härskare komma;
han skall förgöra i städerna dem som rädda sig dit.»
024:020 Och han fick se Amalek; då hov han upp sin röst och kvad:
»En förstling bland folken är Amalek,
men på sistone hemfaller han åt undergång.»
024:021 Och han fick se kainéerna; då hov han upp sin röst och kvad:
»Fast är din boning,
och lagt på klippan är ditt näste.
024:022 Likväl skall Kain bliva utrotad;
ja, Assur skall omsider föra dig i fångenskap.»
024:023 Och han lov åter upp sin röst och kvad:
»O ve! Vem skall bliva vid liv,
när Gud låter detta ske?
024:024 Skepp skola komma från kittéernas kust,
de skola tukta Assur, tukta Eber;
också han skall hemfalla åt undergång.»
024:025 Och Bileam stod upp och vände tillbaka hem; också Balak for sin
väg.
025:001 Och medan Israel uppehöll sig i Sittim, begynte folket bedriva
otukt med Moabs döttrar.
025:002 Dessa inbjödo folket till sina gudars offermåltider,
025:003 Och folket åt och tillbad deras gudar. Och Israel slöt sig till
Baal-Peor. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel.
025:004 Och HERREN sade till Mose: »Hämta folkets alla huvudman, och låt
upphänga sådana i solen för HERREN, på det att HERRENS vredes
glöd må vändas ifrån Israel.»
025:005 Då sade Mose till Israels domare: »Var och en av eder dräpe
bland sina män dem som hava slutit sig till Baal-Peor.»
025:006 Nu kom en man av Israels barn och förde in bland sina bröder en
midjanitisk kvinna, inför Moses och Israels barns hela menighets
ögon, under det att dessa stodo gråtande vid ingången till
uppenbarelsetältet.
025:007 När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg
detta, stod han upp i menigheten och tog ett spjut i sin hand
025:008 och följde efter den israelitiske mannen in i tältets sovrum och
genomborrade dem båda, såväl den israelitiske mannen som ock
kvinnan, i det att han stack henne genom underlivet. Så upphörde
hemsökelsen bland Israels barn.
025:009 Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde tjugufyra
tusen.
025:010 Och HERREN talade till Mose och sade:
025:011 »Pinehas, han som är son till prästen Arons son Eleasar, har
avvänt min vrede från Israels barn, i det att han har nitälskat
bland dem såsom jag nitälskar; därför har jag icke i min
nitälskan förgjort Israels barn.
025:012 Säg fördenskull: Se, jag gör med honom ett fridsförbund;
025:013 och för honom, och för hans avkomlingar efter honom, skall detta
vara ett förbund genom vilket han får ett evärdligt prästadöme,
till lön för att han nitälskade för sin Gud och bragte försoning
för Israels barn.»
025:014 Och den dödade israelitiske mannen, han som dödades jämte den
midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var hövding
för en familj bland simeoniterna.
025:015 Och den dödade midjanitiska kvinnan hette Kosbi, dotter till
Sur; denne var stamhövding, hövding för en stamfamilj i Midjan.
025:016 Och HERREN talade till Mose och sade:
025:017 »Angripen midjaniterna och slån dem.
025:018 Ty de hava angripit eder genom de onda råd som de lade mot eder
i saken med Peor och i saken med Kosbi, den midjanitiska
hövdingdottern, deras syster, vilken dödades på den dag då
hemsökelsen drabbade eder för Peors skull.»
026:001 Efter denna hemsökelse talade HERREN till Mose och till Eleasar,
prästen Arons son, och sade:
026:002 »Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, dem som
äro tjugu år gamla eller därutöver, efter deras familjer, alla
stridbara män i Israel.»
026:003 Och Mose och prästen Eleasar talade till dem på Moabs hedar, vid
Jordan mitt emot Jeriko, och sade:
026:004 »De som äro tjugu år gamla eller därutöver skola räknas.» Så
hade ju HERREN bjudit Mose och Israels barn, dem som hade dragit
ut ur Egyptens land.
026:005 Ruben var Israels förstfödde. Rubens barn voro: Av Hanok
hanokiternas släkt, av Pallu palluiternas släkt,
026:006 av Hesron hesroniternas släkt, av Karmi karmiternas släkt.
026:007 Dessa voro rubeniternas släkter. Och de av dem som inmönstrades
utgjorde fyrtiotre tusen sju hundra trettio.
026:008 Men Pallus söner voro Eliab.
026:009 Och Eliabs söner voro Nemuel, Datan och Abiram; det var den
Datan och den Abiram, båda ombud för menigheten, som satte sig
upp emot Mose och Aron, tillika med Koras hop, när dessa satte
sig upp emot HERREN,
026:010 varvid jorden öppnade sin mun och uppslukade dem jämte Kora, vid
det tillfälle då dennes hop omkom, i det att elden förtärde de
två hundra femtio männen, så att de blevo till en varnagel.
026:011 Men Koras söner omkommo icke.
026:012 Simeons barn, efter deras släkter, voro: Av Nemuel nemueliternas
släkt, av Jamin jaminiternas släkt, av Jakin jakiniternas släkt,
026:013 av Sera seraiternas släkt, av Saul sauliternas släkt.
026:014 Dessa voro simeoniternas släkter, tjugutvå tusen två hundra.
026:015 Gads barn, efter deras släkter, voro: Av Sefon sefoniternas
släkt, av Haggi haggiternas släkt, av Suni suniternas släkt,
026:016 av Osni osniternas släkt, av Eri eriternas släkt,
026:017 av Arod aroditernas släkt, av Areli areliternas släkt.
026:018 Dessa voro Gads barns släkter, så många av dem som inmönstrades,
fyrtio tusen fem hundra.
026:019 Judas söner voro Er och Onan; men Er och Onan dogo i Kanaans
land.
026:020 Och Juda barn, efter deras släkter, voro: Av Sela selaniternas
släkt, av Peres peresiternas släkt, av Sera seraiternas släkt.
026:021 Men Peres' barn voro: Av Hesron hesroniternas släkt, av Hamul
hamuliternas släkt.
026:022 Dessa voro Juda släkter, så många av dem som inmönstrades,
sjuttiosex tusen fem hundra.
026:023 Isaskars barn, efter deras släkter, voro: Av Tola tolaiternas
släkt, av Puva puniternas släkt,
026:024 av Jasub jasubiternas släkt, av Simron simroniternas släkt.
026:025 Dessa voro Isaskars släkter, så många av dem som inmönstrades,
sextiofyra tusen tre hundra.
026:026 Sebulons barn, efter deras släkter, voro: Av Sered serediternas
släkt, av Elon eloniternas släkt, av Jaleel jaleeliternas släkt.
026:027 Dessa voro sebuloniternas släkter, så många av dem som
inmönstrades, sextio tusen fem hundra.
026:028 Josefs barn, efter deras släkter voro Manasse och Efraim.
026:029 Manasse barn voro: Av Makir makiriternas släkt; men Makir födde
Gilead; av Gilead kom gileaditernas släkt.
026:030 Dessa voro Gileads barn: Av Ieser ieseriternas släkt, av Helek
helekiternas släkt,
026:031 av Asriel asrieliternas släkt, av Sikem sikemiternas släkt,
026:032 av Semida semidaiternas släkt och av Hefer heferiternas släkt.
026:033 Men Selofhad, Hefers son, hade inga söner, utan allenast
döttrar; och Selofhads döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka
och Tirsa.
026:034 Dessa voro Manasse släkter, och de av dem som inmönstrades
utgjorde femtiotvå tusen sju hundra.
026:035 Dessa voro Efraims barn, efter deras släkter: Av Sutela
sutelaiternas släkt, av Beker bekeriternas släkt, av Tahan
tahaniternas släkt.
026:036 Men dessa voro Sutelas barn: Av Eran eraniternas släkt
026:037 Dessa voro Efraims barns släkter, så många av dem som
inmönstrades trettiotvå tusen fem hundra.
Dessa voro Josefs barn, efter deras släkter.
026:038 Benjamins barn, efter deras släkter, voro: Av Bela belaiternas
släkt, av Asbel asbeliternas släkt, av Ahiram ahiramiternas
släkt,
026:039 av Sefufam sufamiternas släkt, av Hufam hufamiternas släkt.
026:040 Men Belas söner voro Ard och Naaman; arditernas släkt; av Naaman
naamiternas släkt.
026:041 Dessa voro Benjamins barn, efter deras släkter, och de av dem
som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen sex hundra.
026:042 Dessa voro Dans barn, efter deras släkter: Av Suham suhamiternas
släkt. Dessa voro Dans släkter, efter deras släkter.
026:043 Suhamiternas släkter, så många av dem som inmönstrades, utgjorde
tillsammans sextiofyra tusen fyra hundra.
026:044 Asers barn, efter deras släkter, voro: Av Jimna Jimnasläkten, av
Jisvi jisviternas släkt, av Beria beriaiternas släkt.
026:045 Av Berias barn: Av Heber heberiternas släkt, av Malkiel
malkieliternas släkt.
026:046 Och Asers dotter hette Sera.
026:047 Dessa voro Asers barns släkter, så många av dem som
inmönstrades, femtiotre tusen fyra hundra.
026:048 Naftali barn, efter deras släkter, voro: Av Jaseel jaseeliternas
släkt, av Guni guniternas släkt,
026:049 av Jeser jeseriternas släkt, av Sillem sillemiternas släkt.
026:050 Dessa voro Naftali släkter, efter deras släkter; och de av dem
som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen fyra hundra.
026:051 Dessa voro de av Israels barn som inmönstrades, sex hundra ett
tusen sju hundra trettio.
026:052 Och HERREN talade till Mose och sade:
026:053 Åt dessa skall landet utskiftas till arvedel, efter personernas
antal.
026:054 Åt en större stam skall du giva en större arvedel, och åt en
mindre stam en mindre arvedel; åt var stam skall arvedel givas
efter antalet av dess inmönstrade.
026:055 Men genom lottkastning skall landet utskiftas. Efter namnen på
sina fädernestammar skola de få sina arvedelar.
026:056 Efter lottens utslag skall var stam större eller mindre, få sin
arvedel sig tillskiftad.
026:057 Och dessa voro de av Levi stam som inmönstrades, efter deras
släkter: Av Gerson gersoniternas släkt av Kehat kehatiternas
släkt, av Merari merariternas släkt.
026:058 Dessa voro leviternas släkter: libniternas släkt, hebroniternas
släkt maheliternas släkt, musiternas släkt koraiternas
släkt. Men Kehat födde Amram.
026:059 Och Amrams hustru hette Jokebed, Levis dotter, som föddes åt
Levi i Egypten; och hon födde åt Amram Aron och Mose och deras
syster Mirjam.
026:060 Och åt Aron föddes Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.
026:061 Men Nadab och Abihu träffades av döden, när de buro fram
främmande eld inför HERRENS ansikte.
026:062 Och de av dem som inmönstrades utgjorde tjugutre tusen, alla av
mankön som voro en månad gamla eller därutöver. De hade nämligen
icke blivit inmönstrade bland Israels barn, eftersom icke någon
arvedel var given åt dem bland Israels barn.
026:063 Dessa voro de som inmönstrades av Mose och prästen Eleasar, när
dessa mönstrade Israels barn på Moabs hedar, vid Jordan mitt
emot Jeriko.
026:064 Bland dessa var ingen av dem som förut hade blivit inmönstrade
av Mose och prästen Aron, när dessa mönstrade Israels barn i
Sinais öken,
026:065 ty om dem hade HERREN sagt: »De skola döden dö i öknen.» Därför
var ingen kvar av dem, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua,
Nuns son.
027:001 Och Selofhads döttrar trädde fram Selofhads, som var son till
Hefer, son till Gilead, son till Makir son till Manasse, av
Manasses, Josefs sons, släkter. Och hans döttrar hette Mahela,
Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
027:002 Dessa kommo nu inför Mose och prästen Eleasar och
stamhövdingarna och hela menigheten, vid ingången till
uppenbarelsetältet, och sade:
027:003 »Vår fader har dött i öknen, men han var icke med i den hop som
rotade sig samman mot HERREN, Koras hop, utan han dog genom egen
synd, och han hade inga söner.
027:004 Icke skall nu vår faders namn utplånas ur hans släkt för det att
han icke hade någon son? Giv åt oss en besittning ibland vår
faders bröder.»
027:005 och Mose bar fram deras sak inför HERREN.
027:006 Då talade HERREN till Mose och sade:
027:007 »Selofhads döttrar hava talat rätt. Du skall giva också dem en
arvsbesittning bland deras faders bröder genom att låta deras
faders arvedel övergå till dem.
027:008 Och till Israels barn skall du tala och säga: När någon dör utan
att efterlämna någon son, skolen I låta hans arvedel övergå till
hans dotter.
027:009 Men om han icke har någon dotter, så skolen I giva hans arvedel
åt hans bröder.
027:010 Har han icke heller några bröder, så skolen I giva hans arvedel
åt hans faders bröder.
027:011 Men om hans fader icke har några broder, så skolen I giva hans
arvedel åt närmaste blodsförvant inom hans släkt, och denne
skall då taga den i besittning.»
Detta skall vara en rättsstadga för Israels barn, såsom HERREN
har bjudit Mose.
027:012 Och HERREN sade till Mose: »Stig upp här på Abarimberget, så
skall du få se det land som jag har givit åt Israels barn.
027:013 Men när du har sett det, skall också du samlas till dina fäder,
likasom din broder Aron har blivit samlad till sina fäder;
027:014 detta därför att I, i öknen Sin, när menigheten tvistade med
mig, voren gensträviga mot min befallning och icke villen hålla
mig helig genom att skaffa fram vatten inför deras ögon.» Detta
gällde Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin.
027:015 Och Mose talade till HERREN och sade:
027:016 »Må HERREN, den Gud som råder över allt kötts anda, sätta en man
över menigheten,
027:017 som kan gå i spetsen för dem, när de draga ut eller vända åter,
och som kan vara deras ledare och anförare, så att icke HERRENS
menighet kommer att likna får som icke hava någon herde.»
027:018 HERREN svarade Mose: »Tag till dig Josua, Nuns son, ty han är en
man i vilken ande är, och lägg din hand på honom.
027:019 Och för honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten,
och insätt honom i hans ämbete inför deras ögon,
027:020 och lägg något av din värdighet på honom, för att Israels barns
hela menighet må lyda honom.
027:021 Och hos prästen Eleasar skall han sedan hava att inställa sig,
för att denne genom urims dom må hämta svar åt honom inför
HERRENS ansikte. Efter hans ord skola de draga ut och vända
åter, han själv och alla Israels barn med honom, hela
menigheten.»
027:022 och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; han tog Josua
och förde honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten.
027:023 Och denne lade sina händer på honom och insatte honom i hans
ämbete, såsom HERREN hade befallt genom Mose.
028:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
028:002 Bjud Israels barn och säg till dem: Mina offer, det som är min
spis av mina eldsoffer, en välbehaglig lukt för mig, dem skolen
I akta på, så att I offren dem åt mig på bestämd tid.
028:003 Och säg till dem: Detta är vad I skolen offra åt HERREN såsom
eldsoffer: två årsgamla felfria lamm till brännoffer för var dag
beständigt.
028:004 Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
skall du offra vid aftontiden,
028:005 och såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
fjärdedels hin olja av stötta oliver.
028:006 Detta är det dagliga brännoffret, som offrades på Sinai berg,
till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
028:007 Och såsom drickoffer därtill skall du offra en fjärdedels hin,
till det första lammet; i helgedomen skall drickoffer av stark
dryck utgjutas åt HERREN.
028:008 Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det: ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
028:009 Men på sabbatsdagen skall du offra två årsgamla felfria lamm, så
ock två tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
spisoffer, samt tillhörande drickoffer.
028:010 Detta är sabbatsbrännoffret, som skall offras var sabbat, jämte
det dagliga brännoffret med tillhörande drickoffer.
028:011 Och på edra nymånadsdagar skolen I offra till brännoffer åt
HERREN två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla felfria lamm,
028:012 så ock tre tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
spisoffer till var tjur, två tiondedels efa fint mjöl, begjutet
med olja, såsom spisoffer till väduren,
028:013 och en tiondedels efa fint mjöl begjutet med olja, såsom
spisoffer till vart lamm: ett brännoffer till en välbehaglig
lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
028:014 Och de tillhörande drickoffren skola utgöras av en halv hin vin
till var tjur och en tredjedels hin till väduren och en
fjärdedels hin till vart lamm. Detta är nymånadsbrännoffret, som
skall offras i var och en av årets månader.
028:015 Tillika skolen I offra en bock till syndoffer åt HERREN; den
skall offras jämte det dagliga brännoffret med tillhörande
drickoffer.
028:016 Och i första månaden, på fjortonde dagen i månaden, är HERRENS
påsk.
028:017 Och på femtonde dagen i samma månad är högtid; då skall man äta
osyrat bröd, i sju dagar.
028:018 På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
028:019 Och såsom eldsoffer, såsom brännoffer åt HERREN, skolen I offra
två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla lamm; felfria skola
de vara.
028:020 Och såsom spisoffer därtill skolen I offra fint mjöl, begjutet
med olja; tre tiondedels efa skolen I offra till var ungtjur och
två tiondedels efa till väduren;
028:021 en tiondedels efa skall du offra till vart och ett av de sju
lammen;
028:022 tillika skolen I offra en syndoffersbock till att bringa
försoning för eder.
028:023 Förutom morgonens brännoffer, som utgör det dagliga brännoffret,
skolen I offra detta.
028:024 Likadana offer skolen I offra var dag i sju dagar: en
eldsoffersspis, till en välbehaglig lukt för HERREN. Jämte det
dagliga brännoffret skall detta offras, med tillhörande
drickoffer.
028:025 Och på den sjunde dagen skolen I hålla en helig sammankomst;
ingen arbetssyssla skolen I då göra.
028:026 Och på förstlingsdagen, då I bären fram ett offer av den nya
grödan åt HERREN, vid eder veckohögtid, skolen I hålla en
helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.
028:027 Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
offra två ungtjurar, en vädur, sju årsgamla lamm,
028:028 och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till var tjur, två tiondedels efa till väduren,
028:029 en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
028:030 tillika skolen I offra en bock till att bringa försoning för
eder.
028:031 Förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer skolen
I offra detta--felfria skola djuren vara--och därjämte
tillhörande drickoffer.
029:001 Och i sjunde månaden, på första dagen i månaden, skolen I hålla
en helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra. En
basunklangens dag skall den vara för eder.
029:002 Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla felfria lamm,
029:003 och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren
029:004 och en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
029:005 tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer, till att bringa
försoning för eder--
029:006 detta förutom nymånadsbrännoffret med tillhörande spisoffer, och
förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer, och
förutom de drickoffer som på föreskrivet sätt skola offras till
båda: allt till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
029:007 På tionde dagen i samma sjunde månad skolen I ock hålla en helig
sammankomst, och I skolen då späka eder; intet arbete skolen I
då göra.
029:008 Och såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen
I då offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla lamm--felfria
skola de vara--
029:009 och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren,
029:010 en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
029:011 tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer--detta förutom
försoningssyndoffret och det dagliga brännoffret med tillhörande
spisoffer, och förutom de drickoffer som höra till båda.
029:012 På femtonde dagen i sjunde månaden skolen I ock hålla en helig
sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Då skolen I
fira en HERRENS högtid, i sju dagar.
029:013 Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
välbehaglig lukt för HERREN tretton ungtjurar, två vädurar,
fjorton årsgamla lamm--felfria skola de vara--
029:014 och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till var och en av de tretton tjurarna, två
tiondedels efa till var och en av de två vädurarna,
029:015 en tiondedels efa till vart och ett av de fjorton lammen;
029:016 tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer--detta förutom
det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och
drickoffer.
029:017 Och på den andra dagen: tolv ungtjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
029:018 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
029:019 tillika också en bock såsom syndoffer--detta förutom det
dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och det drickoffer
som hör till dem.
029:020 Och på den tredje dagen: elva tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
029:021 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
029:022 tillika också en syndoffersbock--detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:023 Och på den fjärde dagen; tio tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
029:024 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet satt,
029:025 tillika också en bock såsom syndoffer--detta förutom det
dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:026 Och på den femte dagen: nio tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
029:027 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
029:028 tillika också en syndoffersbock--detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:029 Och på den sjätte dagen: åtta tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
029:030 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
029:031 tillika också en syndoffersbock--detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:032 Och på den sjunde dagen: sju tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
029:033 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
029:034 tillika också en syndoffersbock--detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:035 På den åttonde dagen skolen I hålla en högtidsförsamling; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
029:036 Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
välbehaglig lukt för HERREN en tjur, en vädur, sju årsgamla
felfria lamm,
029:037 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjuren, väduren och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
029:038 tillika också en syndoffersbock--detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:039 Dessa offer skolen I offra åt HERREN vid edra högtider, förutom
edra löftesoffer och frivilliga offer, dessa må nu vara
brännoffer eller spisoffer eller drickoffer eller tackoffer.
030:001 Och Mose sade detta till Israels barn, alldeles såsom HERREN
hade bjudit honom.
030:002 Och Mose talade till Israels barns stamhövdingar och sade: Detta
är vad HERREN har bjudit:
030:003 om någon gör ett löfte åt HERREN, eller svär en ed genom vilken
han förbinder sig till återhållsamhet i något stycke, så skall
han icke sedan bryta sitt ord; han skall i alla stycken göra vad
hans mun har talat.
030:004 Och om en kvinna, medan hon vistas i sin faders hus och ännu är
ung, gör ett löfte åt HERREN och förbinder sig till
återhållsamhet i något stycke,
030:005 och hennes fader hör hennes löfte och huru hon förbinder sig
till återhållsamhet, och hennes fader icke säger något till
henne därom, så skola alla hennes löften hava gällande kraft,
och alla hennes förbindelser till återhållsamhet skola hava
gällande kraft.
030:006 Men om hennes fader samma dag han hör det säger nej därtill, då
skola hennes löften och hennes förbindelser till återhållsamhet
alla vara utan gällande kraft; och HERREN skall förlåta henne,
eftersom hennes fader sade nej till henne.
030:007 Och om hon bliver gift, och löften då vila på henne, eller något
obetänksamt ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig,
030:008 och hennes man får höra därom, men icke säger något till henne
därom samma dag han hör det, så skola hennes löften hava
gällande kraft, och hennes förbindelser till återhållsamhet
skola hava gällande kraft.
030:009 Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej därtill,
då upphäver han därmed hennes givna löfte och det obetänksamma
ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig; och HERREN
skall förlåta henne det.
030:010 Men en änkas eller en förskjuten hustrus löfte skall hava
gällande kraft för henne, vartill hon än må hava förbundit sig.
030:011 Och om en kvinna i sin mans hus gör ett löfte, eller med ed
förbinder sig till återhållsamhet i något stycke,
030:012 och hennes man hör det, men icke säger något till henne därom--
icke säger nej till henne--så skola alla hennes löften hava
gällande kraft, och alla hennes förbindelser till återhållsamhet
skola hava gällande kraft.
030:013 Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då skall
allt som hennes läppar hava talat vara utan gällande kraft, det
må nu vara löften eller någon förbindelse till återhållsamhet;
hennes man har upphävt dem, därför skall HERREN förlåta henne.
030:014 Åt alla hennes löften och åt alla hennes edliga förbindelser
till att späka sig kan hennes man giva gällande kraft, och
hennes man kan ock upphäva dem.
030:015 Men om hennes man icke före påföljande dags ingång säger
någonting till henne därom, så giver han gällande kraft åt alla
hennes löften och åt alla de förbindelser till återhållsamhet,
som vila på henne; han giver dem gällande kraft därigenom att
han icke säger något till henne därom samma dag han hör dem.
030:016 Men om han upphäver dem först någon tid efter det han har hört
dem, då kommer han att bära på hennes missgärning.
030:017 Dessa äro de stadgar som HERREN av Mose angående förhållandet
mellan en man och hans hustru, och angående förhållandet mellan
en fader och hans dotter, medan denna ännu är ung och vistas i
sin faders hus.
031:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
031:002 »Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du
samlas till dina fäder.
031:003 Då talade Mose till folket och sade: »Låten en del av edra män
väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra
HERRENS hämnd på Midjan.
031:004 Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen
I sända ut i striden.»
031:005 Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv
tusen man, väpnade till strid.
031:006 Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han
sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och
denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna.
031:007 Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit
Mose, och dräpte allt mankön.
031:008 Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de
midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem
midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med
svärd.
031:009 Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom
fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt
deras övriga gods togo de såsom byte.
031:010 Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras
tältläger brände de upp i eld.
031:011 Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både
människor och boskap.
031:012 Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose
och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägret på Moabs
hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko.
031:013 Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar
gingo dem till mötes utanför lägret.
031:014 Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och
underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg.
031:015 Mose sade till dem: »Haven I då låtit alla kvinnorna leva?
031:016 Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn
till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som
därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet.
031:017 Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava
haft med män, med mankön, att skaffa.
031:018 Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa,
dem mån I låta leva för eder räkning.
031:019 Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar. Var
och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som
har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och
på sjunde dagen--såväl I själva som edra fångar.
031:020 Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är
gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt
eder.»
031:021 Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i
kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose:
031:022 Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly,
031:023 allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver
det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten. Men
allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten.
031:024 Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena;
därefter fån I gå in i lägret.
031:025 Och HERREN talade till Mose och sade:
031:026 Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra
en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen
för menighetens familjer;
031:027 sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som
hava varit med i striden och hela den övriga menigheten.
031:028 Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva
var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom
skatt åt HERREN.
031:029 Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du
skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN.
031:030 Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du
uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur,
åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du
giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att
iakttaga vid HERRENS tabernakel.
031:031 Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit
Mose.
031:032 Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade
tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen,
031:033 av fäkreatur sjuttiotvå tusen,
031:034 av åsnor sextioett tusen,
031:035 och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön
att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer.
031:036 Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit
med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju
tusen fem hundra,
031:037 varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får;
031:038 av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN
sjuttiotvå;
031:039 av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN
sextioen;
031:040 av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå
personer.
031:041 Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen
Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose.
031:042 Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose
hade avskilt från krigsfolkets,
031:043 denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre
hundra trettiosju tusen fem hundra,
031:044 av fäkreatur trettiosex tusen,
031:045 av åsnor trettio tusen fem hundra
031:046 och av människor sexton tusen.
031:047 Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog
Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav
detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att
iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit
Mose.
031:048 Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och
underhövitsmännen, trädde fram till Mose.
031:049 Och de sade till Mose: »Dina tjänare hava räknat antalet av de
krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda
fattas bland oss.
031:050 Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var
och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband
av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att
bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte.»
031:051 Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags
klenoder.
031:052 Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och
underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra
femtio siklar.
031:053 Manskapet hade tagit byte var och en för sig.
031:054 Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och
underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att
det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS
ansikte.
032:001 Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika
boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land,
funno de att detta var en trakt för boskap.
032:002 Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och
prästen Eleasar och menighetens hövdingar:
032:003 »Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och
Beon,
032:004 det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett
land för boskap, och dina tjänare hava boskap.»
032:005 Och de sade ytterligare: »Om vi hava funnit nåd inför dina ögon
så må detta land givas åt dina tjänare till besittning. Låt oss
slippa att gå över Jordan.»
032:006 Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: »Skolen då I
stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig?
032:007 Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över
floden, in i det land som HERREN har givit åt dem?
032:008 Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea
för att bese landet:
032:009 sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet,
avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som
HERREN hade givit åt dem.
032:010 Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade:
032:011 'Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är
tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed
har lovat åt Abraham, Isak och Jakob--eftersom de icke i allt
hava efterföljt mig
032:012 ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns
son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.'
032:013 Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva
omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade
dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon.
032:014 Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns
avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel.
032:015 Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu
längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt
detta folk.»
032:016 Då trädde de fram till honom och sade: »Låt oss här bygga gårdar
åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn.
032:017 Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen
för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola. Under
tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och
så vara skyddade mot landets inbyggare.
032:018 Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått
var och en sin arvedel.
032:019 Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan
Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här
på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
032:020 Mose svarade dem: »Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen
eder inför HERREN till kriget,
032:021 så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och
stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig,
032:022 om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN
underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel,
och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN.
032:023 Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen
då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder.
032:024 Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt
eder boskap, och gören vad eder mun har talat.»
032:025 Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: »Dina
tjänare skola göra såsom min herre bjuder.
032:026 Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola
bliva kvar här i Gileads städer.
032:027 Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola
draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt.»
032:028 Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua,
Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns
stammar.
032:029 Mose sade till dem: »Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan
med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN,
och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva
landet Gilead till besittning.
032:030 Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få
sin besittning ibland eder i Kanaans land.»
032:031 Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: »Vad HERREN har
sagt till dina tjänare, det vilja vi göra.
032:032 Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och
så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan.»
032:033 Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften
av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike
och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer
och dessas områden, landets städer runt omkring.
032:034 Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer,
032:035 Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha,
032:036 Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar.
032:037 Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim,
032:038 Nebo och Baal-Meon--vilkas namn hava ändrats--och Sibma.
Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp.
032:039 Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och
intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där.
032:040 Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig
där.
032:041 Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och
kallade dem Jairs byar.
032:042 Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och
kallade det Noba, efter sitt eget namn.
033:001 Dessa voro Israels barns lägerplatser, när de drogo ut ur
Egyptens land, efter sina härskaror, anförda av Mose och Aron.
033:002 Och Mose upptecknade på HERRENS befallning deras uppbrottsorter,
alltefter som de ändrade lägerplats. Och dessa voro nu deras
lägerplatser, alltefter som uppbrottsorterna följde på varandra:
033:003 De bröto upp från Rameses i första månaden, på femtonde dagen i
första månaden. Dagen efter påskhögtiden drogo Israels barn ut
med upplyft hand inför alla egyptiers ögon,
033:004 under det att egyptierna begrovo dem som HERREN hade slagit
bland dem, alla de förstfödda, då när HERREN höll dom över deras
gudar.
033:005 Så bröto nu Israels barn upp från Rameses och lägrade sig i
Suckot.
033:006 Och de bröto upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
begynte.
033:007 Och de bröto upp från Etam och vände om till Pi-Hahirot, som
ligger mitt emot Baal-Sefon, och lägrade sig framför Migdol.
033:008 Och de bröto upp från Hahirot och gingo mitt igenom havet in i
öknen och tågade så tre dagsresor i Etams öken och lägrade sig i
Mara.
033:009 Och de bröto upp från Mara och kommo till Elim; och i Elim
funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd, och de lägrade sig
där.
033:010 Och de bröto upp från Elim och lägrade sig vid Röda havet.
033:011 Och de bröto upp från Röda havet och lägrade sig i öknen Sin.
033:012 Och de bröto upp från öknen Sin och lägrade sig i Dofka.
033:013 Och de bröto upp från Dofka och lägrade sig i Alus.
033:014 Och de bröto upp från Alus och lägrade sig i Refidim, och där
fanns intet vatten åt folket att dricka.
033:015 Och de bröto upp från Refidim och lägrade sig i Sinais öken.
033:016 Och de bröto upp från Sinais öken och lägrade sig i
Kibrot-Hattaava.
033:017 Och de bröto upp från Kibrot-Hattaava och lägrade sig i Haserot.
033:018 Och de bröto upp från Haserot och lägrade sig i Ritma.
033:019 Och de bröto upp från Ritma och lägrade sig i Rimmon-Peres.
033:020 Och de bröto upp från Rimmon-Peres och lägrade sig i Libna.
033:021 Och de bröto upp från Libna och lägrade sig i Rissa.
033:022 Och de bröto upp från Rissa och lägrade sig i Kehelata.
033:023 Och de bröto upp från Kehelata och lägrade sig vid berget Sefer.
033:024 Och de bröto upp från berget Sefer och lägrade sig i Harada.
033:025 Och de bröto upp från Harada och lägrade sig i Makhelot.
033:026 Och de bröto upp från Makhelot och lägrade sig i Tahat.
033:027 Och de bröto upp från Tahat och lägrade sig i Tera.
033:028 Och de bröto upp från Tera och lägrade sig i Mitka.
033:029 Och de bröto upp från Mitka och lägrade sig i Hasmona.
033:030 Och de bröto upp från Hasmona och lägrade sig i Moserot.
033:031 Och de bröto upp från Moserot och lägrade sig i Bene-Jaakan.
033:032 Och de bröto upp från Bene-Jaakan och lägrade sig i
Hor-Haggidgad.
033:033 Och de bröto upp från Hor-Haggidgad och lägrade sig i Jotbata.
033:034 Och de bröto upp från Jotbata och lägrade sig i Abrona.
033:035 och de bröto upp från Abrona och lägrade sig i Esjon-Geber.
033:036 Och de bröto upp från Esjon-Geber och lägrade sig i öknen Sin,
det är Kades.
033:037 Och de bröto upp från Kades och lägrade sig vid berget Hor, på
gränsen till Edoms land.
033:038 Och prästen Aron steg upp på berget Hor, efter HERRENS
befallning, och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns
uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i
månaden.
033:039 Och Aron var ett hundra tjugutre år gammal, när han dog på
berget Hor.
033:040 Och konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet i Kanaans
land, fick nu höra att Israels barn voro i antågande.
033:041 Och de bröto upp från berget Hor och lägrade sig i Salmona.
033:042 Och de bröto upp från Salmona och lägrade sig i Punon.
033:043 Och de bröto upp från Punon och lägrade sig i Obot.
033:044 Och de bröto upp från Obot och lägrade sig i Ije-Haabarim vid
Moabs gräns.
033:045 Och de bröto upp från Ijim och lägrade sig i Dibon-Gad.
033:046 Och de bröto upp från Dibon-Gad och lägrade sig i
Almon-Diblataima.
033:047 Och de bröto upp från Almon-Diblataima och lägrade sig vid
Abarimbergen, framför Nebo.
033:048 Och de bröto upp från Abarimbergen och lägrade sig på Moabs
hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.
033:049 Och deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-Hajesimot ända
till Abel-Hassitim på Moabs hedar.
033:050 Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
Jeriko, och sade:
033:051 Tala till Israels barn och säg till dem: När I haven gått över
Jordan, in i Kanaans land,
033:052 skolen I fördriva landets alla inbyggare för eder, och I skolen
förstöra alla deras stenar med inhuggna bilder, och alla deras
gjutna beläten skolen I förstöra, och alla deras offerhöjder
skolen I ödelägga.
033:053 Och I skolen intaga landet och bosätta eder där, ty åt eder har
jag givit landet till besittning.
033:054 Och I skolen utskifta landet såsom arvedel åt eder genom
lottkastning efter edra släkter; åt en större stam skolen I giva
en större arvedel, och åt en mindre stam en mindre arvedel; var
och en skall få sin del där lotten bestämmer att han skall hava
den; efter edra fädernestammar skolen I utskifta landet såsom
arvedel åt eder.
033:055 Men om I icke fördriven landets inbyggare för eder, så skola de
som I låten vara kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggar
i edra sidor, och skola tränga eder i landet där I bon.
033:056 Och då skall jag göra med eder så, som jag hade tänkt göra med
dem.
034:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
034:002 Bjud Israels barn och säg till dem:
När I kommen till Kanaans land, då är detta det land som skall
tillfalla eder såsom arvedel: Kanaans land, så långt dess
gränser nå.
034:003 Edert land skall på södra sidan sträcka sig från öknen Sin utmed
Edom; och eder södra gräns skall i öster begynna vid ändan av
Salthavet.
034:004 Sedan skall eder gräns böja sig söder om Skorpionhöjden och gå
fram till Sin och gå ut söder om Kades-Barnea. Och den skall gå
vidare ut till Hasar-Addar och fram till Asmon.
034:005 Och från Asmon skall gränsen böja sig mot Egyptens bäck och gå
ut vid havet.
034:006 Och eder gräns i väster skall vara Stora havet; det skall utgöra
gränsen. Detta skall vara eder gräns i väster.
034:007 Och detta skall vara eder gräns i norr: Från Stora havet skolen
I draga eder gränslinje fram vid berget Hor.
034:008 Från berget Hor skolen I draga eder gränslinje dit där vägen går
till Hamat, och gränsen skall gå ut vid Sedad.
034:009 Sedan skall gränsen gå till Sifron och därifrån ut vid
Hasar-Enan. Detta skall vara eder gräns i norr.
034:010 och såsom eder gräns i öster skolen I draga upp en linje från
Hasar-Enan fram till Sefam.
034:011 Och från Sefam skall gränsen gå ned till Haribla, öster om Ain,
och gränsen skall gå vidare ned och intill bergsluttningen vid
Kinneretsjön, österut.
034:012 Sedan skall gränsen gå ned till Jordan och ut vid Salthavet.
Detta skall vara edert land, med dess gränser runt omkring.
034:013 Och Mose bjöd Israels barn och sade: Detta är det land som I
genom lottkastning skolen utskifta såsom arvedel åt eder, det
land om vilket HERREN har bjudit att det skall givas åt de nio
stammarna och den ena halva stammen.
034:014 Ty rubeniternas barns stam, efter dess familjer, och gaditernas
barns stam, efter dess familjer, och den andra hälften av
Manasse stam, dessa hava redan fått sin arvedel.
034:015 Dessa två stammar och denna halva stam hava fått sin arvedel på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, österut mot solens uppgång.
034:016 Och HERREN talade till Mose och sade:
034:017 Dessa äro namnen på de män som skola åt eder utskifta landet i
arvslotter: först och främst prästen Eleasar och Josua, Nuns
son;
034:018 vidare skolen I taga en hövding ur var stam till att utskifta
landet,
034:019 och dessa äro de männens namn: av Juda stam Kaleb, Jefunnes son;
034:020 av Simeons barns stam Samuel Ammihuds son;
034:021 av Benjamins stam Elidad, Kislons son;
034:022 av Dans barns stam en hövding, Bucki, Joglis son;
034:023 av Josefs barn: av Manasse barns stam en hövding, Hanniel, Efods
son,
034:024 och av Efraims barn stam en hövding, Kemuel, Siftans son;
034:025 av Sebulons barns stam en hövding, Elisafan, Parnaks son;
034:026 av Isaskars barns stam en hövding, Paltiel, Assans son;
034:027 av Asers barns stam en hövding, Ahihud, Selomis son;
034:028 av Naftali barns stam en hövding, Pedael, Ammihuds son.
034:029 Dessa äro de som HERREN bjöd att utskifta arvslotterna åt
Israels barn i Kanaans land.
035:001 Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
Jeriko, och sade:
035:002 Bjud Israels barn att de av de arvslotter de få till besittning
skola åt leviterna giva städer att bo i; utmarker runt omkring
dessa städer skolen I ock giva åt leviterna.
035:003 Städerna skola de själva hava att bo i, men de tillhörande
utmarkerna skola vara för deras dragare och deras boskap och
alla deras övriga djur.
035:004 Och städernas utmarker, som I skolen giva åt leviterna, skola
sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt på alla sidor.
035:005 Och utanför staden skolen I mäta upp på östra sidan två tusen
alnar, på västra sidan två tusen alnar, på södra sidan två tusen
alnar och på norra sidan två tusen alnar, med staden i
mitten. Detta skola de få såsom utmarker till sina städer.
035:006 Och de städer som I given åt leviterna skola först och främst
vara de sex fristäderna, vilka I skolen giva till det ändamålet
att en dråpare må kunna fly till dem; vidare skolen I jämte
dessa städer giva dem fyrtiotvå andra,
035:007 så att de städer som I given åt leviterna tillsammans utgöra
fyrtioåtta städer, med tillhörande utmarker.
035:008 Och av dessa städer, som I skolen giva av Israels barns
besittningsområde, skolen I taga flera ur den stam som är
större, och färre ur den som är mindre. Var stam skall åt
leviterna giva ett antal av sina städer, som svarar mot den
arvedel han själv har fått.
035:009 Och HERREN talade till Mose och sade:
035:010 Tala till Israels barn och säg till dem:
När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,
035:011 skolen I utse åt eder vissa städer, som I skolen hava till
fristäder, till vilka en dråpare som ouppsåtligen har dödat
någon må kunna fly.
035:012 Och dessa städer skolen I hava såsom tillflyktsorter undan
blodshämnaren, så att dråparen slipper dö, förrän han har stått
till rätta inför menigheten.
035:013 Och de städer som I skolen giva till fristäder skola vara sex.
035:014 Tre av städerna skolen I giva på andra sidan Jordan, och de tre
övriga städerna skolen I giva i själva Kanaans land;
035:015 dessa skola vara fristäder. Israels barn, såväl som främlingen
och inhysesmannen som bor ibland dem skola hava dessa sex städer
såsom tillflyktsorter, till vilka var och er som ouppsåtligen
har dödat någon må kunna fly.
035:016 Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
035:017 Likaledes, om någon i sin hand har en sten med vilken ett
dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
035:018 Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä varmed ett
dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
035:019 Blodshämnaren må döda den dråparen; varhelst han träffar på
honom må han döda honom.
035:020 Likaledes om någon av hat stöter till en annan, eller med berått
mod kastar något på honom; så att han dör,
035:021 eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den
som gav slaget straffas med döden, ty han är en sannskyldig
dråpare; blodshämnaren må döda den dråparen, varhelst han
träffar på honom
035:022 Men om någon av våda, utan fiendskap, stöter till en annan,
eller utan berått mod kastar på honom något föremål, vad det
vara må;
035:023 eller om han, utan att se honom, med någon sten varmed dråpslag
kan givas träffar honom, så att han dör, och detta utan att han
var hans fiende eller hade för avsikt att skada honom,
035:024 då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och
blodshämnaren, enligt här givna föreskrifter.
035:025 Och menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand, och
menigheten skall låta honom vända tillbaka till fristaden dit
han hade flytt, och där skall han stanna kvar, till dess den med
helig olja smorde översteprästen dör.
035:026 Men om dråparen går utom området för den fristad dit han har
flytt,
035:027 och blodshämnaren då, när han träffar på honom utom hans
fristads område, dräper dråparen, så vilar ingen blodskuld på
honom.
035:028 Ty i sin fristad skall en dråpare stanna kvar, till dess
översteprästen dör; men efter översteprästens död må han vända
tillbaka till den ort där han har sin besittning.
035:029 Och detta skall vara en rättsstadga för eder från släkte till
släkte, var I än ären bosatta.
035:030 Om någon slår ihjäl en annan, skall man, efter vittnens utsago,
dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog för
att man skall kunna döma någon till döden.
035:031 I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig
till döden, utan han skall straffas med döden.
035:032 Ej heller skolen I taga lösen för att den som har flytt till en
fristad skall före prästens död få vända tillbaka och bo i
landet.
035:033 I skolen icke ohelga det land där I ären; genom blod ohelgas
landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod
som har blivit utgjutet däri, annat än genom dens blod, som har
utgjutit det.
035:034 I skolen icke orena landet där I bon, det i vars mitt jag har
min boning, ty jag, HERREN, har min boning mitt ibland Israels
barn.
036:001 Och huvudmännen för familjerna i Gileads barns släkt--Gileads,
som var son till Makir, Manasses son, av Josefs barns släkter--
trädde fram och talade inför Mose och de hövdingar som voro
huvudmän för Israels barns familjer.
036:002 De sade: »HERREN har bjudit min herre att genom lottkastning
göra landet såsom arvedel åt Israels barn och HERREN har vidare
bjudit min herre att giva Selofhads, vår broders, arvedel åt
hans döttrar.
036:003 Men om nu dessa bliva gifta med någon ur Israels barns andra
stammar, så tages deras arvedel bort ifrån våra fäders arvedel,
under det att den stam de komma att tillhöra får sin arvedel
ökad; på detta sätt bliver en del av vår arvslott oss fråntagen.
036:004 När sedan jubelåret inträder för Israels barn, bliver deras
arvedel lagd till den stams arvedel, som de komma att tillhöra,
men från vår fädernestams arvedel tages deras arvedel bort.»
036:005 Då bjöd Mose Israels barn, efter HERRENS befallning, och sade:
»Josefs barns stam har talat rätt.
036:006 Detta är vad HERREN bjuder angående Selofhads döttrar; han
säger: De må gifta sig med vem de finna för gott, allenast de
gifta sig inom en släkt som hör till deras egen fädernestam.
036:007 Ty en arvedel som tillhör någon, av Israels barn må icke gå över
från en stam till en annan, utan Israels barn skola behålla kvar
var och en sin fädernestams arvedel.
036:008 Och när en kvinna som inom någon av Israels barns stammar har
kommit i besittning av en arvedel gifter sig, skall det vara med
en man av någon släkt som hör till hennes egen fädernestam, så
att Israels barn förbliva i besittning var och en av sina fäders
arvedel.
036:009 Ty ingen arvedel må gå över från en stam till en annan, utan
Israels barns stammar skola behålla kvar var och en sin
arvedel.»
036:010 Selofhads döttrar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
036:011 Mahela, Tirsa, Hogla, Milka och Noa, Selofhads döttrar, gifte
sig med sina farbröders söner.
036:012 De blevo alltså gifta inom Manasses, Josefs sons, barns släkter,
och deras arvedel stannade så kvar inom deras fädernesläkts
stam.
036:013 Dessa äro de bud och rätter som HERREN genom Mose gav Israels
barn, på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.