001:001 Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten;
med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:
001:002 Ruben, Simeon, Levi och Juda,
001:003 Isaskar, Sebulon och Benjamin,
001:004 Dan och Naftali, Gad och Aser.
001:005 Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio
personer; men Josef var redan förut i Egypten.
001:006 Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.
001:007 Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig
och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av
dem.
001:008 Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av
Josef.
001:009 Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss
för stort och mäktigt.
001:010 Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de
ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena
sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga
bort ur landet.»
001:011 Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med
trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom
och Raamses.
001:012 Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och
dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för
Israels barn.
001:013 Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten
001:014 och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel
och med alla slags arbeten på marken korteligen, med
tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra
001:015 Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor--den
ena hette Sifra, den andra Pua--som hjälpte barnaföderskorna,
001:016 han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter,
då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett
flickebarn, så må det leva.»
001:017 Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i
Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.
001:018 Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade
till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?»
001:019 Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke
såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan
kommer till dem, hava de fött.»
001:020 Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade
sig och blev mycket talrikt.
001:021 Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus
förkovras.
001:022 Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn
skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»
002:001 Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis
dotter.
002:002 Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det
var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.
002:003 Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av
rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och
satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.
002:004 Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru
det skulle gå med honom.
002:005 Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes
tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen,
sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.
002:006 Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var
en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade:
»Detta är ett av de hebreiska barnen.»
002:007 Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå
och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet
åt dig?»
002:008 Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan och
kallade dit barnets moder.
002:009 Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och
amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Och
kvinnan tog barnet och ammade upp det.
002:010 När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos
dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom
namnet Mose, »ty», sade hon, »ur vattnet har
jag dragit upp honom».
002:011 På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor,
gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han
fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans
bröder.
002:012 då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan
människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i
sanden.
002:013 Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män
träta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt:
»Skall du slå din landsman?»
002:014 Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?» Då blev Mose
förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»
002:015 Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. Men
Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land;
där satte han sig vid en brunn.
002:016 Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att
hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin
faders får.
002:017 Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp
och hjälpte dem och vattnade deras får.
002:018 När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför
kommen I så snart hem i dag?»
002:019 De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill
hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»
002:020 Då sade han till sina döttrar: »Var är han då? Varför läten I
mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med
oss».
002:021 Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt
Mose sin dotter Sippora till hustru.
002:022 Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade
han, »jag är en främling i ett land som icke är mitt».
002:023 Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten.
Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras
rop över träldomen steg upp till Gud.
002:024 Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med
Abraham, Isak och Jakob.
002:025 Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.
003:001 Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i
Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till
Guds berg Horeb.
003:002 Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som
slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden, och att
busken dock icke blev förtärd.
003:003 Då tänkte Mose: »Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara
synen och se varför busken icke brinner upp.»
003:004 När då HERREN såg att han gick åstad för att se, ropade Gud till
honom ur busken och sade: »Mose! Mose!» Han svarade: »Här är
jag.»
003:005 Då sade han: »Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty
platsen där du står är helig mark.»
003:006 Och han sade ytterligare: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud,
Isaks Gud och Jakobs Gud.» Då skylde Mose sitt ansikte, ty han
fruktade för att se på Gud.
003:007 Och HERREN sade: »Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i
Egypten, och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jag
vet vad de måste lida.
003:008 Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld
och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land,
ett land som flyter av mjölk och honung, det land där kananéer,
hetiter, amoréer, perisséer, hivéer och jebuséer bo.
003:009 Fördenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, och
jag därjämte har sett huru egyptierna förtrycka dem,
003:010 därför må du nu gå åstad, jag vill sända dig till Farao; och du
skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten»
003:011 Men Mose sade till Gud: »Vem är jag, att jag skulle gå till
Farao, och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?»
003:012 Han svarade: »Jag vill vara med dig. Och detta skall för dig
vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: när du har fört
folket ut ur Egypten, skolen I hålla gudstjänst på detta berg.»
003:013 Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och
säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de
fråga mig; 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?»
003:014 Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare:
»Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är' har sänt mig
till eder.
003:015 Och Gud sade ytterligare till Mose: »Så skall du säga till
Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud
och Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta skall vara mitt
namn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte till
släkte.
003:016 Gå nu åstad och församla de äldste i Israel, och säg till dem:
HERREN, edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har
uppenbarat sig för mig, och han har sagt: 'Jag har sett till
eder och har sett det som vederfares eder Egypten;
003:017 därför är nu mitt ord: jag vill föra eder bort ifrån betrycket i
Egypten upp till kananéernas, hetiternas, amoréernas,
perisséernas, hivéernas och jebuséernas land, ett land som
flyter av mjölk och honung.'
003:018 Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med de
äldste i Israel gå till konungen i Egypten, och I skolen säga
till honom: HERREN, hebréernas Gud, har visat sig för oss, så
låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår
Gud.'
003:019 Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillstädja eder
att gå, icke ens när han får känna min starka hand.
003:020 Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags
under, som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.
003:021 Och jag vill låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så
att I, när I dragen bort, icke skolen draga bort med tomma
händer;
003:022 utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den främmande
kvinna som bor i hennes hus begära klenoder av silver och guld,
så ock kläder. Dessa skolen I sätta på edra söner och
döttrar. Så skolen I taga byte från egyptierna.»
004:001 Mose svarade och sade: »Men om de nu icke tro mig eller lyssna
till mina ord, utan säga: 'HERREN har icke uppenbarat sig för
dig'?»
004:002 Då sade HERREN till honom: »Vad är det du har i din hand?»
004:003 Han svarade: »En stav.» Han sade: »Kasta den på marken.» När han
då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose
flydde för honom.
004:004 Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand och tag honom i
stjärten.» Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han
förvandlades åter till en stav i hans hand.
004:005 Och HERREN sade: »Så skola de tro att HERREN, deras fäders
Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig
för dig.
004:006 Och HERREN sade ytterligare till honom: »Stick din hand i
barmen.» Och han stack sin hand i barmen. När han sedan drog ut
den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.
004:007 Åter sade han. »Stick din hand tillbaka i barmen.» Och han stack
sin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen ur
barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.
004:008 Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på det
första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.
004:009 Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina
ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra
landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas
till blod på torra landet.»
004:010 Då sade Mose till HERREN: »Ack I Herre, jag är ingen talför man;
jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu,
sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt
målföre och en trög tunga.
004:011 HERREN sade till honom: »Vem har givit människan munnen, eller
vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det icke
jag, HERREN?
004:012 Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du
skall tala.»
004:013 Men han sade: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du
vill.»
004:014 Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: »Har du icke
din broder Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan
tala. Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se
dig, skall han glädjas i sitt hjärta.
004:015 Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag
skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder
vad I skolen göra.
004:016 Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara
för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.
004:017 Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall
göra dina tecken.»
004:018 Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade
till honom: »Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten,
för att se om de ännu leva.» Jetro sade till Mose: »Gå i frid.»
004:019 Och HERREN sade till Mose i Midjan: »Vänd tillbaka till Egypten,
ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.»
004:020 Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna
och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i
sin hand.
004:021 Och HERREN sade till Mose: »När du nu vänder tillbaka till
Egypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jag
har givit dig makt att göra. Men jag skall förstocka hans
hjärta, så att han icke släpper folket.
004:022 Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min
förstfödde son,
004:023 och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hålla
gudstjänst åt mig.' Men du har icke velat släppa honom. Därför
skall jag nu dräpa din förstfödde son.
004:024 Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot
honom och ville döda honom.
004:025 Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son
och berörde honom därmed nedtill och sade: »Du är mig en
blodsbrudgum.»
004:026 Så lät han honom vara. Då sade hon åter: »Ja, en blodsbrudgum
till omskärelse.»
004:027 Och HERREN sade till Aron: »Gå åstad och möt Mose i öknen.» Då
gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste
honom.
004:028 Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han
sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att
göra.
004:029 Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels
barns äldste.
004:030 Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han
gjorde tecknen inför folkets ögon.
004:031 Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till
Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig
ned och tillbådo.
005:001 Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så säger
HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
högtid åt mig i öknen.»
005:002 Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hans
befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill
ej heller släppa Israel.»
005:003 Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nu
gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för
att han icke må komma över oss med pest eller med svärd.»
005:004 Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varför
dragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edra
dagsverken.
005:005 Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt i
landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras
dagsverken!»
005:006 Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen
över folket och sade:
005:007 »I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra
tegel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm.
005:008 Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå
ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de
och säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.'
005:009 Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de
därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.»
005:010 Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade
till folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder
halm.
005:011 Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men
i edert arbete skall intet avdrag göras.»
005:012 Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå
för att bruka det såsom halm.
005:013 Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, var
dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.»
005:014 Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt
över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem:
»Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda
dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?»
005:015 Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och
sade: »Varför gör du så mot dina tjänare?
005:016 Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till
oss: 'Skaffen fram tegel.' Och se, dina tjänare få nu uppbära
hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.»
005:017 Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I:
'Låt oss gå och offra åt HERREN.'
005:018 Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke giva
eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.»
005:019 Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt
för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få
något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.
005:020 Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som
stodo där för att möta dem;
005:021 och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder,
eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare
och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.
005:022 Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför har
du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?
005:023 Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt
namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda
räddat ditt folk.
006:001 Men HERREN sade till Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra
med Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem,
ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sitt
land.»
006:002 Och Gud talade till Mose och sade till honom: »Jag är HERREN.
006:003 För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom 'Gud den
Allsmäktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke känd av
dem.
006:004 Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva dem
Kanaans land, det land där de bodde såsom främlingar.
006:005 Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna
hålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.
006:006 Säg därför till Israels barn: 'Jag är HERREN, och jag skall föra
eder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder från
träldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt arm
och genom stora straffdomar.
006:007 Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I
skolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder ut
från trälarbetet hos egyptierna.
006:008 Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft hand
har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva
eder till besittning. Jag är HERREN.'»
006:009 Detta allt sade Mose till Israels barn, men de hörde icke på
Mose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.
006:010 Därefter talade HERREN till Mose och sade:
006:011 »Gå och tala med Farao, konungen i Egypten, att han släpper
Israels barn ut ur sitt land.»
006:012 Men Mose talade inför HERREN och sade: »Israels barn höra ju
icke på mig; huru skulle då Farao vilja höra mig--mig som har
oomskurna läppar?»
006:013 Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning till
Israels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israels
barn skulle föras ut ur Egyptens land.
006:014 Dessa voro huvudmännen för deras familjer.
Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
och Karmi. Dessa voro Rubens släkter.
006:015 Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son. Dessa voro Simeons släkter.
006:016 Och dessa voro namnen på Levis söner, efter deras ättföljd:
Gerson, Kehat och Merari. Och Levi blev ett hundra trettiosju år
gammal.
006:017 Gersons söner voro Libni och Simei, efter deras släkter.
006:018 Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Och Kehat
blev ett hundra trettiotre år gammal.
006:019 Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas
släkter, efter deras ättföljd.
006:020 Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och hon
födde åt honom Aron och Mose. Och Amram blev ett hundra
trettiosju år gammal.
006:021 Jishars söner voro Kora, Nefeg och Sikri.
006:022 Ussiels söner voro Misael, Elsafan och Sitri.
006:023 Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesons
syster, och hon födde åt honom Nadab och Abihu, Eleasar och
Itamar.
006:024 Koras söner voro Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa voro
koraiternas släkter.
006:025 Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru,
och hon födde åt honom Pinehas. Dessa voro huvudmännen för
leviternas familjer, efter deras släkter.
006:026 Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERREN
sade: »Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras
härskaror.
006:027 Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om att
de skulle föra Israels barn ut ur Egypten. Så förhöll det sig
med Mose och Aron,
006:028 Och när HERREN talade till Mose i Egyptens land,
006:029 talade han så till Mose: »Jag är HERREN. Tala till Farao,
konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig.»
006:030 Men Mose sade inför HERREN: »Se, jag har oomskurna läppar; huru
skulle då Farao vilja höra på mig?»
007:001 Men HERREN sade till Mose: »Se, jag har satt dig att vara såsom
en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.
007:002 Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder
Aron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ur
sitt land.
007:003 Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken
och under i Egyptens land.
007:004 Farao skall icke höra på eder; men jag skall lägga min hand på
Egypten och skall föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn,
ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar.
007:005 Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag räcker
ut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem.»
007:006 Och Mose och Aron gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit
dem.
007:007 Men Mose var åttio år gammal och Aron åttiotre år gammal, när de
talade med Farao.
007:008 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
007:009 »När Farao talar till eder och säger: 'Låten oss se något
under', då skall du säga till Aron: 'Tag din stav och kasta den
inför Farao', så skall den bliva en stor orm.»
007:010 Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade
bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och
den blev en stor orm.
007:011 Då kallade också Farao till sig sina vise och trollkarlar; och
dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde ock detsamma genom sina
hemliga konster:
007:012 de kastade var och en sin stav, och dessa blevo stora ormar. Men
Arons stav uppslukade deras stavar.
007:013 Dock förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke på
dem, såsom HERREN hade sagt.
007:014 Därefter sade HERREN till Mose: »Faraos hjärta är tillslutet,
han vill icke släppa folket.
007:015 Gå till Farao i morgon bittida--han går nämligen då ut till
vattnet--och ställ dig i hans väg, på stranden av
Nilfloden. Och tag i din hand staven som förvandlades till en
orm.
007:016 Och säg till honom: HERREN, hebréernas Gud, sände mig till dig
och lät säga dig: 'Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
gudstjänst åt mig i öknen.' Men se, du har hitintills icke velat
höra.
007:017 Därför säger nu HERREN så: 'Härav skall du förnimma att jag är
HERREN: se, med staven som jag håller i min hand vill jag slå på
vattnet i Nilfloden, och då skall det förvandlas till blod.
007:018 Och fiskarna i floden skola dö, och floden skall bliva
stinkande, så att egyptierna skola vämjas vid att dricka vatten
ifrån floden.'»
007:019 Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Tag din stav, och
räck ut din hand över egyptiernas vatten, över deras strömmar,
kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skola de
bliva blod; över hela Egyptens land skall vara blod, både i
träkärl och i stenkärl.»
007:020 Och Mose och Aron gjorde såsom HERREN hade bjudit. Han lyfte upp
staven och slog vattnet i Nilfloden inför Faraos och hans
tjänares ögon; då förvandlades allt vatten floden till blod.
007:021 Och fiskarna i floden dogo, och floden blev stinkande, så att
egyptierna icke kunde dricka vatten ifrån floden; och blodet var
över hela Egyptens land.
007:022 Men de egyptiska spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga
konster. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke
på dem, såsom HERREN hade sagt.
007:023 Och Farao vände om och gick hem och aktade icke heller på detta.
007:024 Men i hela Egypten grävde man runt omkring Nilfloden efter
vatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man icke
dricka.
007:025 Och så förgingo sju dagar efter det att HERREN hade slagit
Nilfloden.
008:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och säg till
honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
gudstjänst åt mig.
008:002 Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka hela
ditt land med paddor.
008:003 Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola
stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i
din säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och i
dina bakugnar och baktråg.
008:004 Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skola
paddorna stiga upp.»
008:005 Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din hand med
din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt så
paddor stiga upp över Egyptens land.»
008:006 Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddor
stego upp och övertäckte Egyptens land.
008:007 Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och
läto paddor stiga upp över Egyptens land.
008:008 Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Bedjen till
HERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, så
skall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.»
008:009 Mose sade till Farao: »Dig vare tillstatt att förelägga mig en
tid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänare
och ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus,
så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.
008:010 Han svarade: »Till i morgon.» Då sade han: »Må det ske såsom du
har sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vår
Gud.
008:011 Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dina
tjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i
Nilfloden.»
008:012 Så gingo Mose och Aron ut ifrån Farao. Och Mose ropade till
HERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma över
Farao.
008:013 Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo och
försvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.
008:014 Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; och
landet uppfylldes av stank.
008:015 Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitt
hjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.
008:016 Därefter sade HERREN till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din stav
och slå i stoftet på jorden, så skall därav bliva mygg i hela
Egyptens land.»
008:017 Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slog
i stoftet på jorden; då kom mygg på människor och boskap. Av
allt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.
008:018 Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster och
försökte skaffa fram mygg, men de kunde icke. Och myggen kom på
människor och boskap.
008:019 Då sade spåmännen till Farao: »Detta är Guds finger.» Men Faraos
hjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsom
HERREN hade sagt.
008:020 Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
inför Farao--han går nämligen då ut till vattnet--och säg
till honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna
hålla guds tjänst åt mig.
008:021 Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmar
av flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus,
så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja,
själva marken på vilken de stå.
008:022 Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen,
där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, på
det att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.
008:023 Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellan
mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken ske.»
008:024 Och HERREN gjorde så: stora flugsvärmar kommo in i Faraos och i
hans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvat
av flugsvärmarna.
008:025 Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Gån åstad och
offren åt eder Gud här i landet.»
008:026 Men Mose svarade: »Det går icke an att vi göra så; ty vi offra
åt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är en
styggelse. Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som för
dem är en styggelse, skola de säkert stena oss.
008:027 Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN,
vår Gud, såsom han befaller oss.»
008:028 Då sade Farao: »Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åt
HERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långt
bort. Bedjen för mig.
008:029 Mose svarade: »Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedja
till HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrån
Farao, ifrån hans tjänare och hans folk. Allenast må Farao icke
mer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunna
offra åt HERREN.
008:030 Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.
008:031 Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bort
flugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, så
att icke en enda fluga blev kvar.
008:032 Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte icke
folket.
009:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och tala till
honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud: Släpp mitt folk, så att
de kunna hålla gudstjänst åt mig.
009:002 Ty om du icke vill släppa dem, utan kvarhåller dem längre,
009:003 se, då skall HERRENS hand med en mycket svår pest komma över din
boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, över fäkreatur
och får.
009:004 Men HERREN skall därvid göra en åtskillnad mellan israeliternas
boskap och egyptiernas, så att intet av de djur som tillhöra
Israels barn skall dö.»
009:005 Och HERREN bestämde en tid och sade: »I morgon skall HERREN göra
så i landet.»
009:006 Och dagen därefter gjorde HERREN så, och all egyptiernas boskap
dog. Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;
009:007 när Farao sände och hörde efter, se, då hade icke så mycket som
ett enda djur av Israels boskap dött. Men Faraos hjärta var
tillslutet, och han släppte icke folket
009:008 Därefter sade HERREN till Mose och Aron: »Tagen edra händer
fulla med sot ur smältugnen, och må sedan Mose strö ut det, upp
mot himmelen, inför Faraos ögon,
009:009 så skall därav bliva ett damm över hela Egyptens land, och därav
skola uppstå bulnader, som slå ut med blåsor, på människor och
boskap i hela Egyptens land.»
009:010 Då togo de sot ur smältugnen och trädde inför Farao, och Mose
strödde ut det, upp mot himmelen; och därav uppstodo bulnader,
som slogo ut med blåsor, på människor och boskap.
009:011 Och spåmännen kunde icke hålla stånd mot Mose för bulnadernas
skull, ty bulnader uppstodo på spåmännen såväl som på alla andra
egyptier.
009:012 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke hörde på
dem, såsom HERREN hade sagt till Mose.
009:013 Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
inför Farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud:
Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.
009:014 Annars skall jag nu sända alla mina hemsökelser över dig själv
och över dina tjänare och ditt folk, på det att du må förnimma
att ingen är såsom jag på hela jorden.
009:015 Ty jag hade redan räckt ut min land för att slå dig och ditt
folk med pest, så att du skulle bliva utrotad från jorden;
009:016 men jag skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft
bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela
jorden.
009:017 Om du ytterligare lägger hinder i vägen för mitt folk och icke
släpper dem,
009:018 se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket svårt
hagel komma, sådant att dess like icke har varit i Egypten, allt
ifrån den dag dess grund blev lagd ända till nu.
009:019 Så sänd nu bort och låt bärga din boskap och allt vad du annars
har ute på marken. Ty alla människor och all boskap som då
finnas ute på marken och icke hava kommit under tak, de skola
träffas av haglet och bliva dödade.»
009:020 Den som nu bland Faraos tjänare fruktade HERRENS ord, han lät
sina tjänare och sin boskap söka skydd i husen;
009:021 men den som icke aktade på HERRENS ord, han lät sina tjänare och
sin boskap bliva kvar ute på marken.
009:022 Och HERREN sade till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så
skall hagel falla över hela Egyptens land, över människor och
boskap och över alla markens örter i Egyptens land.»
009:023 Då räckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN lät det
dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, så lät HERREN
hagel komma över Egyptens land.
009:024 Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och
haglet var så svårt, att dess like icke hade varit i hela
Egyptens land från den tid det blev befolkat.
009:025 Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns på
marken, både människor och djur; och haglet slog ned alla
markens örter och slog sönder alla markens träd.
009:026 Allenast i landet Gosen, där Israels barn voro, haglade det
icke.
009:027 Då sände Farao och lät kalla till sig Mose och Aron och sade
till dem: »Jag har syndat denna gång. Det är HERREN som är
rättfärdig; jag och mitt folk hava gjort orätt.
009:028 Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat länge
nog; så skall jag släppa eder, och I skolen icke behöva bliva
kvar längre.»
009:029 Mose svarade honom: »När jag kommer ut ur staden, skall jag
uträcka mina händer till HERREN; då skall dundret upphöra och
intet hagel mer komma, på det att du må förnimma att landet är
HERRENS.
009:030 Dock vet jag väl att du och dina tjänare ännu icke frukten för
HERREN Gud.»
009:031 Så slogos då linet och kornet ned, ty kornet hade gått i ax och
linet stod i knopp;
009:032 men vetet och spälten slogos icke ned, ty de äro sensäd.
009:033 Och Mose gick ifrån Farao ut ur staden och uträckte sina händer
till HERREN; och dundret och haglet upphörde, och regnet
strömmade icke mer ned på jorden.
009:034 Men när Farao såg att regnet och haglet och dundret hade
upphört, framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta,
han själv såväl som hans tjänare.
009:035 Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han släppte icke
Israels barn, såsom HERREN hade sagt genom Mose.
010:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao; ty jag har
tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle
göra dessa mina tecken mitt ibland dem,
010:002 och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din
sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna,
och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att
jag är HERREN.»
010:003 Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: »Så säger
HERREN, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och
icke ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk, så att de kunna
hålla gudstjänst åt mig.
010:004 Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon
låta gräshoppor komma över ditt land.
010:005 Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och
de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över
åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som
växa på marken.
010:006 Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina
tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina
faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo
till på jorden ända till denna dag.» Och han vände sig om och
gick ut ifrån Farao.
010:007 Men Faraos tjänare sade till honom: »Huru länge skall denne vara
oss till förfång? Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst
åt HERREN, sin Gud. Inser du icke ännu att Egypten bliver
fördärvat?»
010:008 Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade
till dem: »I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder
Gud. Men vilka äro nu de som skola gå?»
010:009 Mose svarade: »Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med
söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid
skola vi hålla.»
010:010 Då sade han till dem: »Må HERREN: vara med eder lika visst som
jag släpper eder med edra kvinnor och barn! Där ser man att I
haven ont i sinnet!
010:011 Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var
ju detta som I begärden.» Och man drev dem ut ifrån Farao.
010:012 Och HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över Egyptens land,
så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla
örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.»
010:013 Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en
östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och
när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med
sig.
010:014 Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor
mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av
gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller
hädanefter komma.
010:015 De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto
upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet
hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på
markens örter i hela Egyptens land.
010:016 Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag
har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.
010:017 Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN,
eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»
010:018 Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.
010:019 Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind
komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda
havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens
hela område.
010:020 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn.
010:021 Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen,
så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan
taga på det.»
010:022 Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker
kom över hela Egyptens land i tre dagar.
010:023 Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin
plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de
bodde.
010:024 Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen
gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur
bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»
010:025 Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och
brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.
010:026 Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva
kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla
gudstjänst åt HERREN, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi
själva icke vad vi böra offra åt HERREN.»
010:027 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville
släppa dem.
010:028 Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till
vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den
dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.»
010:029 Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma
inför ditt ansikte.»
011:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta
komma över Farao och över Egypten; sedan skall han släppa eder
härifrån; ja, han skall till och med driva eder ut härifrån, när
han släpper eder.
011:002 Så tala nu till folket, och säg att var och en av dem, man såväl
som kvinna, skall av sin nästa begära klenoder av silver och
guld.»
011:003 Och HERREN lät folket finna nåd för egyptiernas ögon. Ja, mannen
Mose hade stort anseende i Egyptens land, både hos Faraos
tjänare och hos folket.
011:004 Och Mose sade: »Så säger HERREN: Vid midnattstid skall jag gå
fram genom Egypten.
011:005 Och då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den
förstfödde hos Farao, som sitter på tronen, ända till den
förstfödde hos tjänstekvinnan, som arbetar vid handkvarnen, så
ock allt förstfött ibland boskapen.
011:006 Och ett stort klagorop skall upphävas i hela Egyptens land,
sådant att dess like aldrig har varit hört och aldrig mer skall
höras.
011:007 Men icke en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, varken
mot människor eller mot boskap. Så skolen I förnimma att HERREN
gör en åtskillnad mellan Egypten och Israel.
011:008 Då skola alla dina tjänare här komma ned till mig och buga sig
för mig och säga: 'Drag ut, du själv med allt folket som följer
dig.' Och sedan skall jag draga ut.» Därefter gick han bort
ifrån Farao i vredesmod.
011:009 Men HERREN sade till Mose: »Farao skall neka att höra eder, på
det att jag må låta många under ske i Egyptens land.»
011:010 Och Mose och Aron gjorde alla dessa under inför Farao; men
HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn ut ur sitt land.
012:001 Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:
012:002 Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall
hos eder vara den första av årets månader.
012:003 Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i
denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart
hushåll får ett lamm.
012:004 Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern
och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter
personernas antal. För vart lamm skolen I beräkna ett visst
antal, i mån av vad var och en äter.
012:005 Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av
fåren eller av getterna skolen I taga det.
012:006 Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad;
då skall man--Israels hela församlade menighet--slakta det
vid aftontiden.
012:007 Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och
på övre dörrträet i husen där man äter det.
012:008 Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på
eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.
012:009 I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det
skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.
012:010 Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle
något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i
eld.
012:011 Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra
länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i
händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS
Påsk.
012:012 Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå
allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och
över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.
012:013 Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus
i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi
eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när
jag slår Egyptens land.
012:014 Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den
såsom en HERRENS högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I
fira den, släkte efter släkte.
012:015 I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen
skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som
äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han
skall utrotas ur Israel.
012:016 På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I
skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst. På
dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en
behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.
012:017 Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på
denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens
land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag
såsom en evärdlig stiftelse.
012:018 I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen,
skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till
aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.
012:019 I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son
äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad
han är främling eller inföding i landet.
012:020 Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta
osyrat bröd.
012:021 Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till
dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll
och slakten påskalammet.
012:022 Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i
skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna
med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin
hus dörr intill morgonen.
012:023 Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser
blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall
HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren att
komma i i edra hus och hemsöka eder.
012:024 Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina
barn till evärdlig tid.
012:025 Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder,
såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.
012:026 När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder
gudstjänst?',
012:027 skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han
gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte
Egypten, men skonade våra hus.'» Då böjde folket sig ned och
tillbad.
012:028 Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom
HERREN hade bjudit Mose och Aron.
012:029 Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens
land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända
till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock
allt förstfött ibland boskapen.
012:030 Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla
egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet
hus fanns, där icke någon död låg.
012:031 Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: »Stån
upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och
gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.
012:032 Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och
gån åstad, och välsignen därvid mig.»
012:033 Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur
landet, ty de tänkte: »Eljest dö vi allasammans.»
012:034 Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit
syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och
buro dem på sina axlar.
012:035 Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av
egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock
kläder.
012:036 Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så
att de gåvo dem vad de begärde. Så togo de byte från
egyptierna.
012:037 Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot,
vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och
barn.
012:038 En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill
får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.
012:039 Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de
osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits
ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat
tillreda någon reskost åt sig.
012:040 Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra
trettio år.
012:041 Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna
drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.
012:042 En HERRENS vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur
Egyptens land; denna samma natt är HERRENS, en högtidsvaka för
alla Israels barn, släkte efter släkte.
012:043 Och HERREN sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan om
påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav;
012:044 men en träl som är köpt för penningar må äta därav, sedan du ha
omskurit honom.
012:045 En inhysesman och en legodräng må icke äta därav.
012:046 I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av
köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå.
012:047 Israels hela menighet skall iakttaga detta.
012:048 Och om någon främling bor hos dig och vill hålla HERRENS
påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan
må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding
i landet. Men ingen oomskuren må äta därav.
012:049 En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen
som bor ibland eder.»
012:050 Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade
bjudit Mose och Aron.
012:051 Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur
Egyptens land, efter deras härskaror.
013:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
013:002 »Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar
moderlivet, evad det är människor eller boskap; mig tillhör
det.
013:003 Och Mose sade till folket: »Kommen ihåg denna dag, på vilken I
haven dragit ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty med stark hand
har HERREN fört eder ut därifrån. Fördenskull må intet syrat
ätas.
013:004 På denna dag i månaden Abib dragen I nu ut.
013:005 Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas, hetiternas,
amoréernas, hivéernas och jebuséernas land, som han med ed har
lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och
honung, då skall du hålla denna gudstjänst i denna månad:
013:006 I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen skall
hållas en HERRENS högtid.
013:007 Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat
skall man se hos dig, ej heller skall man se någon surdeg hos
dig, i hela ditt land.
013:008 Och du skall på den dagen berätta för din son och säga: 'Sådant
gör jag av tacksamhet för vad HERREN gjorde med mig, när jag
drog ut ur Egypten.'
013:009 Och det skall vara för dig såsom ett tecken på din hand och
såsom ett påminnelsemärke på din panna, för att HERRENS lag må
vara i din mun; ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur
Egypten.
013:010 Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år.
013:011 Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas land, såsom han
med ed har lovat dig och dina fäder, och giver det åt dig,
013:012 då skall du överlämna åt HERREN allt det som öppnar
moderlivet. Allt som öppnar moderlivet av det som födes bland
din boskap skall, om det är hankön, höra HERREN till.
013:013 Men allt bland åsnor som öppnar moderlivet skall du lösa med ett
får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
det. Och allt förstfött av människa bland dina söner skall du
lösa.
013:014 Och när din son i framtiden frågar dig: 'Vad betyder detta?',
skall du svara honom så: 'Med stark hand har HERREN fört oss ut
ur Egypten, ur träldomshuset;
013:015 ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte
HERREN allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl
ibland människor som ibland boskap. Därför offrar jag åt HERREN
allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött
bland mina söner löser jag.'
013:016 Och det skall vara såsom ett tecken på din hand och såsom ett
märke på din panna; ty med stark hand har HERREN fört oss ut ur
Egypten.»
013:017 När Farao nu hade släppt folket, förde Gud dem icke på den väg
som gick igenom filistéernas land, fastän denna var den genaste;
ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra
sig och vända tillbaka till Egypten;
013:018 därför lät Gud folket taga en omväg genom öknen åt Röda havet
till. Och Israels barn drogo väpnade upp ur Egyptens land.
013:019 Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av
Israels barn och sagt: »När Gud ser till eder, fören då mina ben
härifrån med eder.»
013:020 Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
begynte.
013:021 Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att
leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem;
så kunde de tåga både dag och natt.
013:022 Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej
heller eldstoden om natten.
014:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
014:002 »Säg till Israels barn att de skola vända om och lägra sig
framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet; mitt framför
Baal-Sefon skolen I lägra eder vid havet.
014:003 Men Farao skall tänka att Israels barn hava farit vilse i landet
och blivit instängda i öknen.
014:004 Och jag skall förstocka Faraos hjärta, så att han förföljer dem;
och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på det
att egyptierna må förnimma att jag är HERREN.» Och de gjorde så.
014:005 Då man nu berättade för konungen i Egypten att folket hade
flytt, förvandlades Faraos och hans tjänares hjärtan mot folket,
och de sade: »Huru illa gjorde vi icke, när vi släppte Israel,
så att de nu icke mer skola tjäna oss!»
014:006 Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig;
014:007 han tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest
funnos i Egypten, och kämpar på dem alla.
014:008 Ty HERREN förstockade Faraos, den egyptiske konungens, hjärta,
så att han förföljde Israels barn, när de nu drogo ut med
upplyft hand.
014:009 Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare och hela
hans här, förföljde dem och hunno upp dem, där de voro lägrade
vid havet, vid Pi-Hahirot, framför Baal-Sefon.
014:010 När så Farao var helt nära, lyfte Israels barn upp sina ögon och
fingo se att egyptierna kommo tågande efter dem. Då blevo
Israels barn mycket förskräckta och ropade till HERREN.
014:011 Och de sade till Mose: »Funnos då inga gravar i Egypten,
eftersom du har fört oss hit till att dö i öknen? Huru illa
gjorde du icke mot oss, när du förde oss ut ur Egypten!
014:012 Var det icke det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: 'Låt
oss vara, så att vi få tjäna egyptierna.' Ty det vore oss
bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen.»
014:013 Då svarade Mose folket: »Frukten icke; stån fasta, så skolen I
se vilken frälsning HERREN i dag skall bereda eder; ty aldrig
någonsin skolen I mer få se egyptierna så, som I sen dem i dag.
014:014 HERREN skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid.»
014:015 Och HERREN sade till Mose: »Varför ropar du till mig? Säg till
Israels barn att de draga vidare.
014:016 Men lyft du upp din stav, och räck ut din hand över havet, och
klyv det itu, så att Israels barn kunna gå mitt igenom havet på
torr mark.
014:017 Och se, jag skall förstocka egyptiernas hjärtan, så att de följa
efter dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans
här, på hans vagnar och ryttare.
014:018 Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag
förhärligar mig på Farao, på hans vagnar och ryttare.»
014:019 Och Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig
nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem,
flyttade sig och tog plats bakom dem.
014:020 Den kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet
var där med mörker, men tillika upplyste det natten. Så kunde
den ena hären icke komma inpå den andra under hela natten.
014:021 Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev HERREN undan
havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han
gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.
014:022 Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det
att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om
dem.
014:023 Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare,
förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.
014:024 Men när morgonväkten var inne, blickade HERREN på egyptiernas
här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas
här;
014:025 och han lät hjulen falla ifrån deras vagnar, så att det blev dem
svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: »Låt oss fly för
Israel, ty HERREN strider för dem mot egyptierna.»
014:026 Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över havet, så att
vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras
vagnar och ryttare.»
014:027 Då räckte Mose ut sin hand över havet, och mot morgonen vände
havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna som flydde
möttes därav; och HERREN kringströdde egyptierna mitt i havet.
014:028 Och vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna,
hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en
enda av dem kom undan.
014:029 Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och
vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.
014:030 Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och
Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.
014:031 Och när Israel såg huru HERREN hade bevisat sin stora makt på
egyptierna, fruktade folket HERREN; och de trodde på HERREN och
på hans tjänare Mose.
015:001 Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära;
de sade:
»Jag vill sjunga till HERRENS ära,
ty högt är han upphöjd.
Häst och man
störtade han i havet.
015:002 HERREN är min starkhet och min lovsång,
Och han blev mig till frälsning.
Han är min Gud, jag vill ära honom,
min faders Gud, jag vill upphöja honom.
015:003 HERREN är en stridsman,
'HERREN' är hans namn.
015:004 Faraos vagnar och härsmakt
kastade han i havet,
hans utvalda kämpar
dränktes i Röda havet.
015:005 De övertäcktes av vattenmassor,
sjönko i djupet såsom stenar.
015:006 Din högra hand, HERRE,
du härlige och starke,
din högra hand, HERRE,
krossar fienden.
015:007 Genom din stora höghet
slår du ned dina motståndare;
du släpper lös din förgrymmelse,
den förtär dem såsom strå.
015:008 För en fnysning av din näsa
uppdämdes vattnen,
böljorna reste sig och samlades hög,
vattenmassorna stelnade i havets djup.
015:009 Fienden sade:
'Jag vill förfölja dem, hinna upp dem,
jag vill utskifta byte,
släcka min hämnd på dem;
jag vill draga ut mitt svärd,
min hand skall förgöra dem.'
015:010 Du andades på dem,
då övertäckte dem havet;
de sjönko såsom bly
i de väldiga vattnen.
015:011 Vilken bland gudar
liknar dig, HERRE?
Vem är dig lik,
du härlige och helige,
du fruktansvärde och högtlovade,
du som gör under?
015:012 Du räckte ut din högra hand,
då uppslukades de av jorden.
015:013 Men du ledde med din nåd
det folk du hade förlossat,
du förde dem med din makt
till din heliga boning.
015:014 Folken hörde det
och måste då darra,
av ångest grepos
Filisteens inbyggare.
015:015 Då förskräcktes
Edoms furstar,
Moabs hövdingar
grepos av bävan,
alla Kanaans inbyggare
försmälte av ångest.
015:016 Ja, över dem faller
förskräckelse och fruktan;
för din arms väldighet
stå de såsom förstenade,
medan ditt folk
tågar fram, o HERRE
medan det tågar fram,
det folk du har förvärvat.
015:017 Du för dem in och planterar dem
på din arvedels berg,
på den plats, o HERRE,
som du har gjort till din boning,
i den helgedom, Herre,
som dina händer hava berett.
015:018 HERREN är konung
alltid och evinnerligen!»
015:019 Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned
i havet, lät HERREN havets vatten vända tillbaka och komma över
dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom
havet.
015:020 Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand,
och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans.
015:021 Och Mirjam sjöng för dem: »Sjungen till HERRENS ära, ty högt är
han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.»
015:022 Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de
drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att
finna vatten.
015:023 Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara,
ty det var bittert. Därav fick stället namnet Mara.
015:024 Då knorrade folket emot Mose och sade: »Vad skola vi dricka?»
015:025 Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst
slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött.
Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på
prov.
015:026 Han sade: »Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör vad rätt är
i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans
stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar
som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare.»
015:027 Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och
sjuttio palmträd. Och de lägrade sig där vid vattnet.
016:001 Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från Elim och kom
till öknen Sin, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra
månaden efter sitt uttåg ur Egyptens land.
016:002 Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i
öknen;
016:003 Israels barn sade till dem: »Ack att vi hade fått dö för HERRENS
hand i Egyptens land, där vi sutto vid köttgrytorna och hade mat
nog att äta! Men I haven fört oss hitut i öknen för att låta
hela denna hop dö av hunger.»
016:004 Då sade HERREN till Mose: »Se, jag vill låta bröd från himmelen
regna åt eder. Och folket skall gå ut och samla för var dag så
mycket som behöves. Så skall jag sätta dem på prov, för att se
om de vilja vandra efter min lag eller icke.
016:005 Och när de på den sjätte dagen tillreda vad de hava fört hem,
skall det vara dubbelt mot vad de eljest för var dag samla in.»
016:006 Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: »I afton skolen I
förnimma att det är HERREN som har fört eder ut ur Egyptens
land,
016:007 och i morgon skolen I se HERRENS härlighet, HERREN har nämligen
hört huru I knorren mot honom. Ty vad äro vi, att I knorren mot
oss?»
016:008 Och Mose sade ytterligare: »Detta skall ske därigenom att HERREN
i afton giver eder kött att äta, och i morgon bröd att mätta
eder med då nu HERREN har hört huru I knorren mot honom. Ty vad
äro vi? Det är icke mot oss I knorren, utan mot HERREN.»
016:009 Och Mose sade till Aron: »Säg till Israels barns hela menighet
Träden fram inför HERREN, ty han har hört huru I knorren.»
016:010 När sedan Aron talade till Israels barns hela menighet, vände de
sig mot öknen, och se, då visade sig HERRENS härlighet i
molnskyn.
016:011 Och HERREN talade till Mose och sade:
016:012 »Jag har hört huru Israels barn knorra. Tala till dem och säg:
Vid aftontiden skolen I få kött att äta och i morgon skolen I få
bröd att mätta eder med; så skolen I förnimma att jag är HERREN,
eder Gud.»
016:013 Och om aftonen kommo vaktlar och övertäckte lägret, och följande
morgon låg dagg fallen runt omkring lägret.
016:014 Och när daggen som hade fallit gick bort, se, då låg över öknen
på jorden något fint, såsom fjäll, något fint, likt
rimfrost.
016:015 När Israels barn sågo detta, frågade de varandra: »Vad är
det?» Ty de visste icke vad det var. Men Mose sade till dem:
»Detta är brödet som HERREN har givit eder till föda.
016:016 Och så har HERREN bjudit: Samlen därav, var och en så mycket han
behöver till mat; en gomer på var person skolen I taga, efter
antalet av edert husfolk, var och en åt så många som han har i
sitt tält.»
016:017 Och Israels barn gjorde så, och den ene samlade mer, den andre
mindre.
016:018 Men när de mätte upp det med gomer-mått, hade den som hade
samlat mycket intet till överlopps, och de som hade samlat
litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat,
som han behövde till mat.
016:019 Och Mose sade till dem: »Ingen må behålla något kvar härav till
i morgon.
016:020 Men de lydde icke Mose, utan somliga behöllo något därav kvar
till följande morgon. Då växte maskar däri, och det blev
illaluktande. Och Mose blev förtörnad på dem.
016:021 Så samlade de därav var morgon, var och en så mycket han behövde
till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.
016:022 På den sjätte dagen hade de samlat dubbelt så mycket av brödet,
två gomer för var och en. Och menighetens hövdingar kommo alla
och omtalade detta för Mose.
016:023 Då sade han till dem: »Detta är efter HERRENS ord; i morgon är
sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baken nu vad I viljen
baka, och koken vad I viljen koka, men allt som är till
överlopps skolen I ställa i förvar hos eder till i morgon.»
016:024 Och de ställde det i förvar till följande morgon, såsom Mose
hade bjudit; och nu blev det icke illaluktande, ej heller kom
mask däri.
016:025 Och Mose sade: »Äten det i dag, ty i dag är HERRENS sabbat; i
dag skolen I intet finna på marken.
016:026 I sex dagar skolen I samla därav, men på sjunde dagen är sabbat;
då skall intet vara att finna.»
016:027 Likväl gingo några av folket på den sjunde dagen ut för att
samla, men de funno intet.
016:028 Då sade HERREN till Mose: »Huru länge viljen I vara motsträviga
och icke hålla mina bud och lagar?
016:029 Se, HERREN har givit eder sabbaten; därför giver han eder på den
sjätte dagen bröd för två dagar. Så stannen då hemma, var och
en hos sig; ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen.»
016:030 Alltså höll folket sabbat på den sjunde dagen.
016:031 Och Israels barn kallade det manna. Och det
liknade korianderfrö, det var vitt, och det smakade såsom semla
med honung.
016:032 Och Mose sade: »Så har HERREN bjudit: En gomer härav skall
förvaras åt edra efterkommande, för att de må se det bröd som
jag gav eder att äta i öknen, när jag förde eder ut ur Egyptens
land.
016:033 Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg däri en gomer
manna, och ställ det inför HERREN till att förvaras åt edra
efterkommande.»
016:034 Då gjorde man såsom HERREN hade bjudit Mose, och Aron ställde
det framför vittnesbördet till att förvaras.
016:035 Och Israels barn åto manna i fyrtio år, till dess de kommo till
bebott land; de åto manna, till dess de kommo till gränsen av
Kanaans land.--
016:036 En gomer är tiondedelen av en efa.
017:001 Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från öknen Sin och
tågade från lägerplats till lägerplats, efter HERRENS
befallning. Och de lägrade sig i Refidim; där hade folket intet
vatten att dricka.
017:002 Då begynte folket tvista med Mose och sade: »Given oss vatten
att dricka.» Mose svarade dem: »Varför tvisten I med mig? Varför
fresten I HERREN?»
017:003 Men eftersom folket där törstade efter vatten, knorrade de
ytterligare emot Mose och sade: »Varför har du fört oss upp ur
Egypten, så att vi, våra barn och vår boskap nu måste dö av
törst?»
017:004 Då ropade Mose till HERREN och sade: »Vad skall jag göra med
detta folk? Det fattas icke mycket i att de stena mig.»
017:005 HERREN svarade Mose: »Gå framför folket, och tag med dig några
av de äldste i Israel. Och tag i din hand staven med vilken du
slog Nilfloden, och begiv dig åstad.
017:006 Se, jag vill stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall
slå på klippan, och vatten skall då komma ut ur den, så att
folket får dricka.» Och Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
017:007 Och han gav stället namnet Massa och
Meriba, därför att Israels barn hade tvistat
och frestat HERREN och sagt: »Är HERREN ibland oss eller icke?»
017:008 Därefter kom Amalek och gav sig i strid med Israel i Refidim.
017:009 Då sade Mose till Josua: »Välj ut manskap åt oss, och drag så
åstad till strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig
överst på höjden, med Guds stav i min hand.»
017:010 Och Josua gjorde såsom Mose hade tillsagt honom, och gav sig i
strid med Amalek. Men Mose, Aron och Hur stego upp överst på
höjden.
017:011 Och så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han
lät sin hand sjunka, rådde Amalek.
017:012 Och när Moses händer blevo tunga, togo de en sten och lade under
honom, och på den satte han sig; sedan stödde Aron och Hur hans
händer, en på vardera sidan. Så höllos hans händer stadiga, till
dess solen gick ned.
017:013 Och Josua slog Amalek och dess folk med svärdsegg.
017:014 Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp detta till en åminnelse i
en bok, och inprägla det hos Josua, ty jag skall så i grund
utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
himmelen.»
017:015 Och Mose byggde ett altare och gav det namnet HERREN mitt baner.
017:016 Och han sade: »Ja, jag lyfter min hand upp mot HERRENS tron och
betygar att HERREN skall strida mot Amalek från släkte till
släkte.»
018:001 Och Jetro, prästen i Midjan, Moses svärfader, fick höra allt vad
Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, huru HERREN
hade fört Israel ut ur Egypten.
018:002 Då tog Jetro, Moses svärfader, med sig Sippora, Moses hustru,
som denne förut hade sänt hem,
018:003 så ock hennes två söner--av dessa hade den ene fått namnet
Gersom, »ty», sade Mose, »jag är en främling i ett land som
icke är mitt»,
018:004 och den andre namnet Elieser, »ty», sade han, »min faders Gud
blev mig till hjälp och räddade mig ifrån Faraos svärd».--
018:005 Då så Jetro, Moses svärfader, kom med Moses söner och hans
hustru till honom i öknen, där han hade slagit upp sitt läger
vid Guds berg,
018:006 lät han säga till Mose: »Jag, din svärfader Jetro, kommer till
dig med din hustru och hennes båda söner.»
018:007 Då gick Mose sin svärfader till mötes och bugade sig för honom
och kysste honom. Och när de hade hälsat varandra, gingo de in i
tältet.
018:008 Och Mose förtäljde för sin svärfader allt vad HERREN hade gjort
med Farao och egyptierna, för Israels skull, och alla de
vedermödor som de hade haft att utstå på vägen, och huru HERREN
hade räddat dem.
018:009 Och Jetro fröjdade sig över allt det goda som HERREN hade gjort
mot Israel, i det han hade räddat dem ur egyptiernas hand.
018:010 Och Jetro sade: »Lovad vare HERREN, som har räddat eder ur
egyptiernas hand och ur Faraos hand, HERREN, som har räddat
folket undan egyptiernas hand!
018:011 Nu vet jag att HERREN är större än alla andra gudar, ty så
bevisade han sig, när man handlade övermodigt mot detta folk.»
018:012 Och Jetro, Moses svärfader, frambar ett brännoffer och några
slaktoffer åt Gud; och Aron och alla de äldste i Israel kommo
och höllo måltid med Moses svärfader inför Gud.