till Paddan-Aram för att därifrån taga sig hustru--ty han hade
välsignat honom och bjudit honom och sagt: »Du skall icke taga
till hustru någon av Kanaans döttrar»--
028:007 och när han såg att Jakob hade lytt sin fader och moder och
begivit sig till Paddan-Aram,
028:008 då märkte Esau att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak;
028:009 och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams son
Ismaels dotter, Nebajots syster, till hustru åt sig, utöver de
hustrur han förut hade.
028:010 Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
028:011 Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över
natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på
platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova
där.
028:012 Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och
dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego
upp och ned på den.
028:013 Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN,
Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger
skall jag giva åt dig och din säd.
028:014 Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall
utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla
släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.
028:015 Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går,
och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall
icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat
dig.»
028:016 När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligen
på denna plats, och jag visste det icke!»
028:017 Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en helig
plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.»
028:018 Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han
hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja
därovanpå.
028:019 Och han gav den platsen namnet Betel; förut hade staden hetat
Lus.
028:020 Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig och
bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig
bröd till att äta och kläder till att kläda mig med,
028:021 så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall
HERREN vara min Gud;
028:022 och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett
Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig
tionde.»
029:001 Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.
029:002 Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre
fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och
stenen som låg över brunnens öppning var stor;
029:003 därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade
så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade
man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.
029:004 Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?» De
svarade: »Vi äro från Haran.»
029:005 Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» De svarade:
»Ja.»
029:006 Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?» De
svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»
029:007 Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att
samla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»
029:008 Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna
hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens
öppning; då vattna vi fåren.»
029:009 Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin
faders får; ty hon plägade vakta dem.
029:010 När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med
Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen
från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.
029:011 Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.
029:012 Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände,
och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och
omtalade det för sin fader.
029:013 Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade
han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde
honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade
hänt honom.
029:014 Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.» Och
han stannade hos honom en månads tid.
029:015 Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände. Skulle du då
tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?»
029:016 Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre
hette Rakel.
029:017 Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var
skön att skåda.
029:018 Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag
vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»
029:019 Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att
jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.»
029:020 Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara
allenast några dagar; så kär hade han henne.
029:021 Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid
är nu förlupen; låt mig gå in till henne.»
029:022 Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett
gästabud.
029:023 Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till
honom, och han gick in till henne.
029:024 Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till
tjänstekvinna.
029:025 Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till
Laban: »Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag
tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?»
029:026 Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort
den yngre före den äldre.
029:027 Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig
också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu
ytterligare sju år.»
029:028 Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till
ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.
029:029 Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till
tjänstekvinna.
029:030 Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än
Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.
029:031 Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne
fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.
029:032 Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet
Ruben, ty hon tänkte: »HERREN har sett till mitt
lidande; ja, nu skall min man hava mig kär.»
029:033 Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon:
»HERREN har hört att jag har varit försmådd,
därför har han givit mig också denne.» Och hon gav honom namnet
Simeon.
029:034 Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu
skall väl ändå min man hålla sig till mig; jag
har ju fött honom tre söner.» Därav fick denne namnet Levi.
029:035 Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu vill
jag tacka HERREN.» Därför gav hon honom
namnet Juda. Sedan upphörde hon att föda.
030:001 Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon
sin syster och sade till Jakob: »Skaffa mig barn, eljest dör
jag.»
030:002 Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: »Håller du
då mig för Gud? Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.»
030:003 Hon sade: »Se, där är min tjänarinna Bilha; gå in till henne,
för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också
jag får avkomma.»
030:004 Så gav hon honom sin tjänstekvinna Bilha till hustru, och Jakob
gick in till henne.
030:005 Och Bilha blev havande och födde åt Jakob en son.
030:006 Då sade Rakel: »Gud har skaffat rätt åt mig;
han har hört min röst och givit mig en son.» Därför gav hon
honom namnet Dan.
030:007 Åter blev Bilha, Rakels tjänstekvinna, havande, och hon födde åt
Jakob en andre son.
030:008 Då sade Rakel: »Strider om Gud har jag stritt
med min syster och har vunnit seger.» Och hon gav honom namnet
Naftali.
030:009 Då Lea nu såg att hon hade upphört att föda, tog hon sin
tjänstekvinna Silpa och gav henne åt Jakob till hustru.
030:010 Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en son.
030:011 Då sade Lea: »Till lycka!» Och hon gav honom
namnet Gad.
030:012 Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en andre son.
030:013 Då sade Lea: »Till sällhet för mig! Ja,
jungfrur skola prisa mig säll.» Och hon gav honom namnet Aser.
030:014 Men Ruben gick ut en gång vid tiden för veteskörden och fann då
kärleksäpplen på marken och bar dem till sin moder Lea. Då sade
Rakel till Lea: »Giv mig några av din sons kärleksäpplen.»
030:015 Men hon svarade henne: Ȁr det icke nog att du har tagit min
man? Vill du ock taga min sons kärleksäpplen?» Rakel sade: »Må
han då i natt ligga hos dig, om jag får din sons kärleksäpplen.»
030:016 När nu Jakob om aftonen kom hem från marken, gick Lea honom till
mötes och sade: »Till mig skall du gå in; ty jag har givit min
sons kärleksäpplen såsom lön för dig.» Så låg han hos henne den
natten.
030:017 Och Gud hörde Lea, så att hon blev havande, och hon födde åt
Jakob en femte son.
030:018 Då sade Lea: »Gud har givit mig min lön, för
det att jag gav min tjänstekvinna åt min man.» Och hon gav honom
namnet Isaskar.
030:019 Åter blev Lea havande, och hon födde åt Jakob en sjätte son.
030:020 Då sade Lea: »Gud har givit mig en god gåva.
Nu skall min man förbliva boende hos mig, ty
jag har fött honom sex söner.» Och hon gav honom namnet Sebulon.
030:021 Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina.
030:022 Men Gud tänkte på Rakel; Gud hörde henne och gjorde henne
fruktsam.
030:023 Hon blev havande och födde en son. Då sade hon: »Gud har
tagit bort min smälek.»
030:024 Och hon gav honom namnet Josef, i det hon sade: »HERREN
give mig ännu en son.»
030:025 Då nu Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: »Låt mig
fara; jag vill draga hem till min ort och till mitt land.
030:026 Giv mig mina hustrur och mina barn, som jag har tjänat dig för,
och låt mig draga hem; du vet ju själv huru jag har tjänat dig.»
030:027 Laban svarade honom: »Låt mig finna nåd för dina ögon; jag vet
genom hemliga tecken att HERREN för din skull har välsignat
mig.»
030:028 Och han sade ytterligare: »Bestäm vad du vill hava i lön av mig,
så skall jag giva dig det.»
030:029 Han svarade honom: »Du vet själv huru jag har tjänat dig, och
vad det har blivit av din boskap under min vård.
030:030 Ty helt litet var det som du hade, förrän jag kom, men det har
förökat sig och blivit mycket, ty HERREN har välsignat dig,
varhelst jag har gått fram. Men när skall jag nu också få göra
något för mitt eget hus?»
030:031 Han svarade: »Vad skall jag giva dig?» Och Jakob sade: »Du
skall icke alls giva mig något. Om du vill göra mot mig såsom
jag nu säger, så skall jag fortfara att vara herde för din hjord
och vakta den.
030:032 Jag vill i dag gå igenom hela din hjord och avskilja ur den alla
spräckliga och brokiga såväl som alla svarta djur bland fåren,
så ock vad som är brokigt och spräckligt bland getterna; sådant
må sedan bliva min lön.
030:033 Och när du framdeles kommer för att med egna ögon se vad som har
blivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne;
alla getter hos mig, som icke äro spräckliga eller brokiga, och
alla får hos mig, som icke äro svarta, de skola räknas såsom
stulna.»
030:034 Då sade Laban: »Välan, blive det såsom du har sagt.»
030:035 Och samma dag avskilde han de strimmiga och brokiga bockarna och
alla spräckliga och brokiga getter--alla djur som något vitt
fanns på--och alla svarta djur bland fåren; och detta lämnade
han i sina söners vård.
030:036 Och han lät ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig och
Jakob. Och Jakob fick Labans övriga hjord att vakta.
030:037 Men Jakob tog sig friska käppar av poppel, mandelträd och lönn
och skalade på dem vita ränder, i det han blottade det vita på
käpparna.
030:038 Sedan lade han käpparna, som han hade skalat, i rännorna eller
vattenhoarna dit hjordarna kommo för att dricka, så att djuren
hade dem framför sig; och de hade just sin parningstid, när de
nu kommo för att dricka.
030:039 Och djuren parade sig vid käpparna, och så blev djurens avföda
strimmig, spräcklig och brokig.
030:040 Därefter avskilde Jakob lammen och ordnade djuren så, att de
vände huvudena mot det som var strimmigt och mot allt som var
svart i Labans hjord; så skaffade han sig egna hjordar, som han
icke lät komma ihop med Labans hjord.
030:041 Och så ofta de kraftigare djuren skulle para sig, lade Jakob
käpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sig
vid käpparna.
030:042 Men när det var de svagare djuren, lade han icke dit dem.
Härigenom tillföllo de svaga Laban och de kraftiga Jakob.
030:043 Så blev mannen övermåttan rik; han fick mycken småboskap,
därtill ock tjänarinnor och tjänare, kameler och åsnor.
031:001 Men han fick höra huru Labans söner talade så: »Jakob har tagit
allt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som han
har skaffat sig all denna rikedom.»
031:002 Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögon
som förut.
031:003 Och HERREN sade till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders land
och till din släkt; jag skall vara med dig.»
031:004 Då sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sin
hjord;
031:005 och han sade till dem: »Jag märker att eder fader icke ser på
mig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit med
mig.
031:006 Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla mina
krafter;
031:007 men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gånger
förändrat min lön. Dock har Gud icke tillstatt honom att göra
mig något ont.
031:008 När han sade: 'De spräckliga skola vara din lön', då fick hela
hjorden spräcklig avföda; och när han sade: 'De strimmiga skola
vara din lön', då fick hela jorden strimmig avföda.
031:009 Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig.
031:010 Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se i
drömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga,
spräckliga och fläckiga.
031:011 Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade:
'Här är jag.'
031:012 Då sade han: 'Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar som
betäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag
har ju sett allt vad Laban gör mot dig.
031:013 Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, och
där du gjorde mig ett löfte. Stå nu upp och drag ut ur detta
land, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.'»
031:014 Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: »Hava vi numera
någon lott eller arvedel i vår faders hus?
031:015 Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han sålde
oss? Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning för
oss.
031:016 Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss och
våra barn. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.»
031:017 Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på
kamelerna
031:018 och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hade
förvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat i
Paddan-Aram, och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaans
land.
031:019 Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakel
sin faders husgudar,
031:020 och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lät
denne märka att han ämnade fly.
031:021 Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över floden
och ställde sin färd mot Gileads berg.
031:022 Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
031:023 Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sju
dagsresor och hann upp honom på Gileads berg.
031:024 Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sade
till honom: »Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad
det vara må.»
031:025 Och Laban hann upp Jakob. Denne hade då slagit upp sitt tält på
berget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslaget
på Gileads berg.
031:026 Då sade Laban till Jakob: »Vad är detta för ett tilltag, att du
har stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar,
likasom vore de tagna med svärd?
031:027 Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig?
Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag att
ledsaga dig till vägs med jubel och sång, med pukor och harpor.
031:028 Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och mina
döttrar. Du har handlat dåraktigt.
031:029 Det stode nu i min makt att göra eder ont; men eder faders Gud
sade till mig i natt: 'Tag dig till vara för att tala något mot
Jakob, vad det vara må.'
031:030 Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så mycket
till din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar?»
031:031 Då svarade Jakob och sade till Laban: »Jag fruktade för dig, ty
jag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig.
031:032 Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behålla
livet. I våra fränders närvaro må du se efter, om något är ditt
av det jag har i min ägo, och i så fall taga det.» Ty Jakob
visste icke att Rakel hade stulit dem.
031:033 Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i de
båda tjänstekvinnornas tält, men fann intet. Och när han hade
kommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält.
031:034 Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och
satt sig därovanpå. Och Laban sökte igenom hela tältet, men
fann dem icke.
031:035 Och hon sade till sin fader: »Vredgas icke, min herre, över att
jag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnors
vis.» Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke.
031:036 Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda och
sade till Laban: »Vari har jag då förbrutit mig eller syndat,
eftersom du så häftigt förföljer mig?
031:037 Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit av
bohagsting som tillhöra dig? Lägg det fram här inför mina
fränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda.
031:038 I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter
hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke
ätit.
031:039 Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv
ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om
dagen eller stulet om natten.
031:040 Sådan var min lott: om dagen förtärdes jag av hetta och om
natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.
031:041 I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i
fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap,
men du har tio gånger förändrat min lön.
031:042 Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han som
ock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tomma
händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde
domen i natt.»
031:043 Då svarade Laban och sade till Jakob: »Döttrarna äro mina
döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mina
hjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunna
göra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött?
031:044 Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det
vara ett vittne mellan mig och dig.»
031:045 Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
031:046 Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen tillhopa stenar.» Och
de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på
röset.
031:047 Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob
kallade det Galed.
031:048 Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig och
dig.» Därav fick det namnet Galed;
031:049 men det kallades ock Mispa, ty han sade:
»HERREN vare väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se
varandra.
031:050 Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrur
jämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa är
tillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig.»
031:051 Och Laban sade ytterligare till Jakob: »Se, detta röse och
stoden som jag har rest mellan mig och dig--
031:052 detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag
icke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke heller
du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ont
uppsåt.
031:053 Abrahams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, han
vare domare mellan oss.» Och Jakob svor eden vid honom som hans
fader Isak fruktade.
031:054 Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sina
fränder att hålla måltid med sig. Och de åto och stannade sedan
på berget över natten.
031:055 Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysst
sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sin
väg hem igen.
032:001 Men när Jakob drog sin väg fram, mötte honom Guds änglar;
032:002 och då Jakob såg dem, sade han: »Detta är Guds skara.» Och han
gav den platsen namnet Mahanaim.
032:003 Och Jakob sände budbärare framför sig till sin broder Esau i
Seirs land, på Edoms mark;
032:004 och han bjöd dem och sade: »Så skolen I säga till min herre
Esau: Din tjänare Jakob låter säga: Jag har vistats borta hos
Laban och dröjt kvar där ända till nu;
032:005 och jag har fått oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor. Och
jag har nu velat sända bud för att låta min herre veta detta, på
det att jag må finna nåd för dina ögon.»
032:006 När sedan budbärarna kommo tillbaka till Jakob, sade de: »Vi
träffade din broder Esau, som redan drager emot dig med fyra
hundra man.»
032:007 Då blev Jakob mycket förskräckt och betogs av ångest; och han
delade sitt folk och fåren och fäkreaturen och kamelerna i två
skaror.
032:008 Ty han tänkte: »Om Esau överfaller den ena skaran och slår den,
så kan dock den andra skaran undkomma.»
032:009 Och Jakob sade: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud,
HERRE, du som sade till mig: 'Vänd tillbaka till ditt land och
till din släkt, så skall jag göra dig gott',
032:010 jag är för ringa till all den nåd och all den trofasthet som du
har bevisat din tjänare; ty jag hade icke mer än min stav, när
jag gick över denna Jordan, och nu har jag förökats till två
skaror.
032:011 Rädda mig undan min broder Esaus hand, ty jag fruktar att han
kommer och förgör mig, utan att ens skona mödrar och barn.
032:012 Du har själv sagt: 'Jag skall göra dig mycket gott och låta din
säd bliva såsom havets sand, som man icke kan räkna för dess
myckenhets skull.'»
032:013 Och han stannade där den natten.
Och av det han hade förvärvat tog han ut till skänker åt sin
broder Esau
032:014 två hundra getter och tjugu bockar, två hundra tackor och tjugu
vädurar,
032:015 trettio kamelston som gåvo di, jämte deras föl, därtill fyrtio
kor och tio tjurar samt tjugu åsninnor med tio föl.
032:016 Och han lämnade detta i sina tjänares vård, var hjord för sig,
och sade till sina tjänare: »Gån framför mig och låten ett
mellanrum vara mellan hjordarna.»
032:017 Och han bjöd den förste och sade: »När min broder Esau möter dig
och frågar dig: 'Vem tillhör du, och vart går du, och vem
tillhöra djuren som du driver framför dig?',
032:018 då skall du svara: 'De tillhöra din tjänare Jakob; de äro
skänker som han sänder till min herre Esau, och själv kommer han
här efter oss.'»
032:019 Och han bjöd likaledes den andre och den tredje och alla de
övriga som drevo hjordarna: »Såsom jag nu har sagt eder skolen I
säga till Esau, när I kommen fram till honom.
032:020 Och I skolen vidare säga: 'Också din tjänare Jakob kommer här
efter oss.'» Ty han tänkte: »Jag vill blidka honom med de
skänker som gå före mig; sedan vill jag själv komma inför hans
ansikte; kanhända tager han då nådigt emot mig.»
032:021 Så kommo nu skänkerna före honom, medan han själv den natten
stannade i lägret.
032:022 Men under natten stod han upp och tog sina båda hustrur och
sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över
Jabboks vad.
032:023 Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över vad
han eljest ägde.
032:024 Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till
dess morgonrodnaden gick upp.
032:025 Och när denne såg att han icke kunde övervinna Jakob, gav han
honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, under
det han brottades med honom.
032:026 Och mannen sade: »Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.» Men
han svarade: »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar
mig.»
032:027 Då sade han till honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade:
»Jakob.»
032:028 Han sade: »Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har
kämpat med Gud och med
människor och vunnit seger.»
032:029 Då frågade Jakob och sade: »Låt mig veta ditt namn.» Han
svarade: »Varför frågar du efter mitt namn?» Och han välsignade
honom där.
032:030 Men Jakob gav platsen namnet Peniel, »ty»,
sade han, »jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har
mitt liv blivit räddat».
032:031 Och när han hade kommit förbi Penuel, såg han solen gå upp; men
han haltade på höften.
032:032 Fördenskull äta Israels barn ännu i dag icke höftsenan som
ligger på höftleden, därför nämligen, att han gav Jakob ett slag
på höftleden, på höftsenan.
033:001 Och Jakob lyfte upp sina ögon och fick se Esau komma med fyra
hundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de
båda tjänstekvinnorna.
033:002 Och han lät tjänstekvinnorna med deras barn gå främst, Lea med
hennes barn därnäst, och Rakel med Josef sist.
033:003 Och själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ned
till jorden, till dess han kom fram till sin broder.
033:004 Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn och föll honom
om halsen och kysste honom; och de gräto.
033:005 Och när han lyfte upp sina ögon och fick se kvinnorna och
barnen, sade han: »Vilka äro dessa som du har med dig?» Han
svarade: »Det är barnen som Gud har beskärt din tjänare.»
033:006 Och tjänstekvinnorna gingo fram med sina barn och bugade sig.
033:007 Därefter gick ock Lea fram med sina barn, och de bugade sig.
Slutligen gingo Josef och Rakel fram och bugade sig.
033:008 Sedan frågade han: »Vad ville du med hela den skara som jag
mötte?» Han svarade: »Jag ville finna nåd för min herres ögon.»
033:009 Men Esau sade: »Jag har nog; behåll du vad du har, min broder.»
033:010 Jakob svarade: »Ack nej; om jag har funnit nåd för dina ögon, så
tag emot skänkerna av mig, eftersom jag har fått se ditt
ansikte, likasom såge jag ett gudaväsens ansikte, då du nu så
gunstigt har tagit emot mig.
033:011 Tag hälsningsskänkerna som jag har skickat emot dig; ty Gud har
varit mig nådig, och jag har allt fullt upp.» Och han bad honom
så enträget, att han tog emot dem.
033:012 Och Esau sade: »Låt oss bryta upp och draga vidare; jag vill gå
framför dig.»
033:013 Men han svarade honom: »Min herre ser själv att barnen äro
späda, och att jag har med mig får och kor som giva di; driver
man dessa för starkt en enda dag, så dör hela hjorden.
033:014 Må därför min herre draga åstad före sin tjänare, så vill jag
komma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framför
mig, och barnen orka följa med, till dess jag kommer till min
herre i Seir.»
033:015 Då sade Esau: »Så vill jag åtminstone lämna kvar hos dig en del
av mitt folk.» Men han svarade: »Varför så? Må jag allenast
finna nåd för min herres ögon.»
033:016 Så vände Esau om, samma dag, och tog vägen till Seir.
033:017 Men Jakob bröt upp och drog till Suckot och byggde sig där ett
hus. Och åt sin boskap gjorde han lövhyddor;
därav fick platsen namnet Suckot.
033:018 Och Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen till
Sikems stad i Kanaans land och slog upp sitt läger utanför
staden.
033:019 Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte han
av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor.
033:020 Och han reste där ett altare och kallade det
El-Elohe-Israel.
034:001 Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att
besöka landets döttrar.
034:002 Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet,
fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och
kränkte henne.
034:003 Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan
blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.
034:004 Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flicka
till hustru.»
034:005 Och Jakob hade fått höra att hans dotter Dina hade blivit
skändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på
marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.
034:006 Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med
honom.
034:007 Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått
höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades
högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i
Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter--en otillbörlig
gärning.
034:008 Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta har
fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.
034:009 Och befrynden eder med oss; given edra döttrar åt oss, och
tagen I våra döttrar till hustrur,
034:010 och bosätten eder hos oss, ty landet skall ligga öppet för eder;
där mån I bo och draga omkring och förvärva besittningar.»
034:011 Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten mig
finna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.
034:012 Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill
giva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan till
hustru.»
034:013 Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga
ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,
034:014 och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vår
syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för
skamligt.
034:015 Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I
bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.
034:016 Då skola vi giva våra döttrar åt eder och själva taga edra
döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med
eder ett enda folk.
034:017 Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så
skola vi taga vår syster och draga bort.»
034:018 Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de
begärde.
034:019 Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått
behag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet än
någon annan i hans faders hus.
034:020 Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och
talade till männen i staden och sade:
034:021 »Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dem
bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för
dem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva
dem våra döttrar.
034:022 Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes
och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön
bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.
034:023 Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras
dragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra dem
till viljes, så skola de bo kvar hos oss.»
034:024 Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde
inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans
stadsport, läto omskära sig.
034:025 Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två
söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och
överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön.
034:026 Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo
Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.
034:027 Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden,
därför att deras syster hade blivit skändad;
034:028 de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i
staden och vad som fanns på fältet.
034:029 Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde
de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.
034:030 Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka över
mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare,
kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop;
man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skall
jag med mitt hus förgöras.»
034:031 Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom en
sköka?»
035:001 Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna
där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för
dig, när du flydde för din broder Esau.»
035:002 Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med
honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder,
och renen eder och byten om kläder,
035:003 och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa
ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och
som var med mig på den väg jag vandrade.»
035:004 Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig,
därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta under
terebinten vid Sikem.
035:005 Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de
kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner.
035:006 Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt
det folk som var med honom.
035:007 Och han byggde där ett altare och kallade platsen
El-Betel, därför att Gud där hade uppenbarat
sig för honom, när han flydde för sin broder.
035:008 Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel,
under en ek; den fick namnet Gråtoeken.
035:009 Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit
tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom.
035:010 Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall icke
mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.» Så fick han
namnet Israel.
035:011 Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; var
fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skola
komma av dig, och konungar skola utgå från din länd.
035:012 Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag
giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet.
035:013 Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med
honom.
035:014 Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med
honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt
olja över den.
035:015 Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet
Betel.
035:016 Sedan bröto de upp från Betel. Och när det ännu var ett stycke
väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev
henne svår.
035:017 Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till
henne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.»
035:018 Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav
hon honom namnet Ben-Oni; men hans fader kallade honom
Benjamin.
035:019 Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är
Bet-Lehem.
035:020 Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i
dag kallas Rakels gravvård.
035:021 Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra
sidan om Herdetornet.
035:022 Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och
lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det.
Och Jakob hade tolv söner.
035:023 Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi,
Juda, Isaskar och Sebulon.
035:024 Rakels söner voro Josef och Benjamin.
035:025 Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali.
035:026 Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa
voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.
035:027 Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det
är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar.
035:028 Och Isak levde ett hundra åttio år;
035:029 därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och
Jakob begrovo honom.
036:001 Detta är berättelsen om Esaus, det är Edoms, släkt.
036:002 Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten
Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till
hivéen Sibeon,
036:003 så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.
036:004 Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel.
036:005 Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora. Dessa voro Esaus
söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land.
036:006 Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt
husfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendom
som han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annat
land och skilde sig så från sin broder Jakob.
036:007 Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde bo
tillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åt
dem, för deras boskapshjordars skull.
036:008 Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är densamme
som Edom.
036:009 Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfader
för edoméerna, i Seirs bergsbygd.
036:010 Dessa äro namnen på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaus
hustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru.
036:011 Men Elifas' söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.
036:012 Och Timna, som var Elifas', Esaus sons, bihustru, födde Amalek
åt Elifas. Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru.
036:013 Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa.
Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.
036:014 Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana och
sondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus,
Jaelam och Kora.
036:015 Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas', Esaus
förstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar,
fursten Sefo, fursten Kenas,
036:016 fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek. Dessa voro de
furstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voro
Adas söner.
036:017 Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat,
fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa. Dessa voro de
furstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro
söner till Basemat, Esaus hustru.
036:018 Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus,
fursten Jaelam, fursten Kora. Dessa voro de furstar som
härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.
036:019 Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar. Han är
densamme som Edom.
036:020 Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan,
Sobal, Sibeon, Ana,
036:021 Dison, Eser och Disan. Dessa voro horéernas, Seirs söners,
stamfurstar i Edoms land.
036:022 Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var
Timna.
036:023 Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och
Onam.
036:024 Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som
fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader
Sibeons åsnor.
036:025 Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter.
036:026 Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran.
036:027 Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan.
036:028 Dessa voro Disans söner: Us och Aran.
036:029 Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal,
fursten Sibeon, fursten Ana,
036:030 fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan. Dessa voro
horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig.
036:031 Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu
någon israelitisk konung var konung där:
036:032 Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
036:033 När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter
honom.
036:034 När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter
honom.
036:035 När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han
som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.
036:036 När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.
036:037 När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter
honom.
036:038 När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom.
036:039 När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom;
och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel,
dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab.
036:040 Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkter
och orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten
Jetet,
036:041 fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
036:042 fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
036:043 fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar,
efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning
--hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.
037:001 Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom
främling, nämligen i Kanaans land.
037:002 Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år
gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde
då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs,
söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om
dem.
037:003 Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom
han hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honom
en fotsid livklädnad.
037:004 Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla
hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala
vänligt till honom.
037:005 Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina
bröder; sedan hatade de honom ännu mer.
037:006 Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag har haft.
037:007 Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve
reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt
omkring och bugade sig för min kärve.»
037:008 Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och
skulle du råda över oss?» Och de hatade honom ännu mer för hans
drömmars skull och för vad han hade sagt.
037:009 Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina
bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte
att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»
037:010 När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade
hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm
som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder
komma och buga oss ned till jorden för dig?»
037:011 Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i
sitt minne.
037:012 Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin
faders får i Sikem,
037:013 sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem;
gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom:
»Jag är redo.»
037:014 Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till
med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom
tillbaka till mig med svar.» Så sände han honom åstad från
Hebrons dal, och han kom till Sikem.
037:015 Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på
fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»
037:016 Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta
sin hjord.»
037:017 Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem
säga: 'Låt oss gå till Dotain.'» Då gick Josef vidare efter
sina bröder och fann dem i Dotan.
037:018 När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit
fram till dem, lade de råd om att döda honom.
037:019 De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.
037:020 Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna
vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så få vi se huru
det går med hans drömmar.»
037:021 Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras
händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»
037:022 Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten
honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han
ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom
tillbaka till hans fader.
037:023 Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans
livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
037:024 och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var
tom, intet vatten fanns däri.
037:025 Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina
ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och
deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och
ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
037:026 Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi
dräpa vår broder och dölja hans blod?»
037:027 Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke
komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och
hans bröder lydde honom.
037:028 Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur
brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till
ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.
037:029 När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef
icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder
037:030 och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke
där, vart skall jag nu taga vägen?»
037:031 Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade
klädnaden i blodet;
037:032 därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader
och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din
sons livklädnad eller icke.»
037:033 Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad;
ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»
037:034 Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina
länder och sörjde sin son i lång tid.
037:035 Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta
honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall
med sorg fara ned i dödsriket till min son.» Så begrät hans
fader honom.
037:036 Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till
Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.
038:001 Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och
slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.
038:002 Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua,
och han tog henne till sig och gick in till henne.
038:003 Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.
038:004 Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet
Onan.
038:005 Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och
när han föddes, var Juda i Kesib.
038:006 Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.
038:007 Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade
HERREN honom.
038:008 Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta
henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»
038:009 Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans
egen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, det
spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.
038:010 Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han
också honom.
038:011 Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din
faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.» Han
fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans
bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.
038:012 En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter
sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till
Timna, för att se efter dem som klippte hans får.
038:013 När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp
till Timna för att klippa sina får,
038:014 lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja
och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen
till Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen, blev hon
likväl icke given åt honom till hustru.
038:015 Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon
hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.
038:016 Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade:
»Kom, låt mig gå in till dig.» Ty han visste icke att det var
hans sonhustru. Hon svarade: »Vad vill du giva mig för att få
gå in till mig?»
038:017 Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.» Hon
svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»
038:018 Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?» Hon svarade: »Din
signetring, din snodd och staven som du har i din hand.» Då gav
han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande
genom honom.
038:019 Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och
klädde sig åter i sina änkekläder.
038:020 Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få
igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.
038:021 Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är
tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?» De svarade: »Här
har ingen tempeltärna varit.»
038:022 Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit
henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna har
varit där.»
038:023 Då sade Juda: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga
smälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har icke
funnit henne.»
038:024 Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din
sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit
havande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»
038:025 Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät
säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit
havande.» Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring,
dessa snodder och denna stav tillhöra.»
038:026 Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig,
eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.» Men han kom
icke mer vid henne.
038:027 När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.
038:028 Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog
hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade:
»Denne kom först fram.»
038:029 Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då kom
hans broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?»
Och han fick namnet Peres.
038:030 Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om
sin hand, och han fick namnet Sera.
039:001 Och Josef fördes ned till Egypten; och Potifar, som var hovman
hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte
honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.
039:002 Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man. Och
han vistades i sin herres, egyptierns, hus;
039:003 och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt vad han
gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.
039:004 Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom. Och
han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han
i hans vård.
039:005 Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över
allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs
skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde,
hemma och på marken.
039:006 Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan
han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om
något, utom maten som han själv åt.
Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.
039:007 Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina
ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»
039:008 Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se,
alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han
sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat
i min vård.
039:009 Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har
han förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru.
Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»
039:010 Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han
dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med
henne.
039:011 Men en dag då han kom in i huset för att förrätta sina sysslor,
och ingen av husfolket var tillstädes därinne,
039:012 fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.» Men han
lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.
039:013 Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och
flytt ut,
039:014 ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han har
fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka
oss till lättfärdighet. Han kom in till mig och ville ligga hos
mig; men jag ropade med hög röst.
039:015 Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade
han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.»
039:016 Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre
kom hem;
039:017 då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreiske
tjänaren som du har fört hit till oss kom in till mig, och
ville locka mig till lättfärdighet.
039:018 Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel
kvar hos mig och flydde ut.»
039:019 När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom,
nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta
sätt, blev hans vrede upptänd.
039:020 Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse
där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i
fängelse.
039:021 Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lät
honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.
039:022 Och föreståndaren för fängelset lät alla fångar som sutto i
fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle
göras, det gjordes genom honom.
039:023 Föreståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef
hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde,
det lät HERREN lyckas väl.
040:001 En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänk
och hans bagare försyndade sig mot sin herre, konungen av
Egypten.
040:002 Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänken
och överste bagaren,
040:003 och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i samma
fängelse där Josef satt fången.
040:004 Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem till
att betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid.
040:005 Medan nu den egyptiske konungens munskänk och bagare sutto
fångna i fängelset, hade de båda under samma natt var sin dröm,
vardera med sin särskilda betydelse.
040:006 Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att de
voro bedrövade.
040:007 Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i
hans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?»
040:008 De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som
kan uttyda den.» Josef sade till dem: »Att giva uttydningen är
ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.»
040:009 Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade till
honom: »Jag drömde att ett vinträd stod framför mig;
040:010 på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott,
så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor.
040:011 Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och
pressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen.»
040:012 Då sade Josef till honom: »Detta är uttydningen: de tre rankorna
betyda tre dagar;
040:013 om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och sätta dig åter
på din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasom
förut, då du var hans munskänk.
040:014 Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du gör
barmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffar
mig ut från detta hus;
040:015 ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och icke
heller här har jag gjort något varför jag borde sättas i
fängelse.»
040:016 Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning,
sade han till honom: »Också jag hade en dröm. Jag tyckte att
jag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud.
040:017 Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant som
Farao plägar äta; men fåglarna åto därav ur korgen på mitt
huvud.»
040:018 Då svarade Josef och sade: »Detta är uttydningen: de tre
korgarna betyda tre dagar;
040:019 om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och taga det av
dig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta ditt
kött.»
040:020 På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjorde
denne ett gästabud för alla sina tjänare. Då upphöjde han, bland
sina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överste
bagarens.
040:021 Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att han
fick giva Farao bägaren i handen;
040:022 men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt dem
i sin uttydning.
040:023 Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.
041:001 Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte
sig stå vid Nilfloden.
041:002 Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och
de betade i vassen.
041:003 Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur
floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av
floden.
041:004 Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta
korna. Därefter vaknade Farao.
041:005 Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och
vackra, växa på samma strå.
041:006 Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av
östanvinden;
041:007 och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen.
Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.
041:008 Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och
lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och
Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde
uttyda dem för Farao.
041:009 Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i
dag påminna om mina synder.
041:010 När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig
jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.
041:011 Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra
drömmar hade var sin särskilda betydelse.
041:012 Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos
hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra
drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade
drömt gav han en uttydning.
041:013 Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter
insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»
041:014 Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade
att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte
om kläder och kom inför Farao.
041:015 Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen
finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att
allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»
041:016 Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud
skall giva Farao ett lyckosamt svar.»
041:017 Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden
av Nilfloden.
041:018 Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de
betade i vassen.
041:019 Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula
och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula
som dessa.
041:020 Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
041:021 Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade
sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter
vaknade jag.
041:022 Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på
samma strå.
041:023 Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och
svedda av östanvinden;
041:024 och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade
jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för
mig.»
041:025 Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma
betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.
041:026 De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock
sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.
041:027 Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda
sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av
östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.
041:028 Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra,
det har han låtit Farao veta.
041:029 Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens
land.
041:030 Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall
förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och
hungersnöden skall förtära landet.
041:031 Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i
landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall
bliva mycket svår.
041:032 Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta
är av Gud fast bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.
041:033 Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan
sätta över Egyptens land.
041:034 Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet
och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de
sju ymniga åren.
041:035 Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna
till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att
tjäna till föda, och må man sedan förvara den,
041:036 så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju
hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet
icke behöva förgås genom hungersnöden.»
041:037 Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
041:038 Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken
Guds Ande så är som i denne?»
041:039 Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig
allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.
041:040 Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall
allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min
vill jag vara förmer än du.»
041:041 Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela
Egyptens land.»
041:042 Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand
och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den
gyllene kedjan om hans hals.
041:043 Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man
utropade framför honom »abrek». Och han satte
honom över hela Egyptens land.
041:044 Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall
ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»
041:045 Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till
hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef
begav sig ut och besåg Egyptens land.
041:046 Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i
Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i
hela Egyptens land.
041:047 Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd;
041:048 och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in
allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I
var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade
ifrån fälten däromkring.
041:049 Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet,
till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom
det var omöjligt att hålla räkning på den.
041:050 Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de
föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.
041:051 Och Josef gav åt den förstfödde namnet
Manasse, »ty», sade han, »Gud har låtit mig
förgäta all min olycka och hela min faders hus.»
041:052 Och åt den andre gav han namnet Efraim, »ty»,
sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».
041:053 Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land
gingo till ända;
041:054 sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt.
Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land
fanns bröd överallt.
041:055 Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till
Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till
Josef, och gören vad han säger eder.»
041:056 När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef
alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden
blev allt större i Egyptens land;
041:057 och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa
säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.
042:001 Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina
söner: »Varför stån I så rådlösa?»
042:002 Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;
faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva
och icke dö.»
042:003 Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
042:004 Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med
sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
042:005 Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa
säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.
042:006 Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som
sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo
dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
042:007 När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han
ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och
frågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaans
land, för att köpa säd till föda åt oss.»
042:008 Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen
honom.
042:009 Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och
han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se
efter, var landet är utan skydd.»
042:010 De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att
köpa säd till föda åt sig.
042:011 Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,
dina tjänare äro inga spejare.»
042:012 Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var
landet är utan skydd.»
042:013 De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en
och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår
fader, och en är icke mer till.»
042:014 Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ären
spejare.
042:015 Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever,
I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder
kommer hit.
042:016 En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra
skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven
talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant
Farao lever.»
042:017 Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre
dagar.
042:018 Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så
gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
042:019 ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom
fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara
eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till
hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
042:020 Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa
sig vara sanna, skolen I slippa att dö.» Och de måste göra så.
042:021 Men de sade till varandra: »Förvisso hava vi dragit skuld över
oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans
själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock
icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna
ångest.»
042:022 Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: 'Försynden eder
icke på gossen'? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför
utkräves nu hans blod.»
042:023 Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med
dem genom tolk.
042:024 Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig
åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras
krets och lät fängsla honom inför deras ögon.
042:025 Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och
lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem
kost för resan. Och man gjorde så med dem.
042:026 Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
042:027 Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att
giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst
i säcken.
042:028 Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda
hit tillbaka; se, de äro här i min säck.» Då blevo de utom sig
av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har
Gud gjort mot oss!»
042:029 När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade
de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
042:030 »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och
behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.
042:031 Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;
042:032 vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och
den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'
042:033 Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jag
veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I
bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden
hemma hos eder, och faren eder väg.
042:034 Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag
veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag
giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga
omkring i landet.
042:035 När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung
i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,
blevo de förskräckta.
042:036 Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös;
Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga
ifrån mig; över mig kommer allt detta.»
042:037 Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du
döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt
mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»
042:038 Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder. Hans
broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka
hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa
mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»
043:001 Men hungersnöden var svår i landet.
043:002 Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten,
sade deras fader till dem: »Faren tillbaka och köpen litet säd
till föda åt oss.»
043:003 Men Juda svarade honom och sade: »Mannen betygade högtidligt och
sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre
eder broder är med eder.'
043:004 Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara ned
och köpa säd till föda åt dig.
043:005 Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara,
ty mannen sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte,
med mindre eder broder är med eder.'
043:006 Då sade Israel: »Varför gjorden I så illa mot mig och berättaden
för mannen att I haden ännu en broder?»
043:007 De svarade: »Mannen frågade noga om oss och vår släkt; han sade:
'Lever eder fader ännu? Haven I någon broder?' Då omtalade vi
för honom huru det förhöll sig. Kunde vi veta att han skulle
säga: 'Fören eder broder hitned'?»
043:008 Och Juda sade till sin fader Israel: »Låt ynglingen följa med
mig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi må
leva och icke dö, vi själva och du och våra kvinnor och barn.
043:009 Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom. Om
jag icke för honom åter till dig och ställer honom inför ditt
ansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid.
043:010 Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redan
hava varit tillbaka för andra gången.»
043:011 Då svarade deras fader Israel dem: »Måste det så vara, så gören
nu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar och
fören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litet
honung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar.
043:012 Och tagen dubbla summan penningar med eder, så att I fören
tillbaka dit med eder de penningar som I haven fått igen överst
i edra säckar. Kanhända var det ett misstag.
043:013 Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbaka
till mannen.
043:014 Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet inför
mannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjamin
att återvända med eder. Men skall jag bliva barnlös, så må det
då ske.»
043:015 Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubbla
summan penningar, därtill ock Benjamin, och stodo upp och foro
ned till Egypten och trädde inför Josef.
043:016 Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin
hovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och
tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.»
043:017 Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i
Josefs hus.
043:018 Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de
sade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de
penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar; ty han
vill nu störta sig på oss och överfalla oss och göra oss själva
till trälar och taga ifrån oss våra åsnor.»
043:019 Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom
vid ingången till huset
043:020 och sade: »Hör oss, herre. När vi förra gången voro härnere för
att köpa säd till föda åt oss
043:021 och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då
fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck,
penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka
med oss.
043:022 Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till
föda åt oss. Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra
säckar.»
043:023 Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke; det är eder
Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra
säckar; edra penningar har jag fått.» Sedan hämtade han Simeon
ut till dem.
043:024 Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att
två sina fötter och gav foder åt deras åsnor.
043:025 Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle
komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta
där.
043:026 När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade
med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till
jorden.
043:027 Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med eder
fader, den gamle, som I taladen om? Lever han ännu?»
043:028 De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare;
han lever ännu.» Och de bugade sig och föllo ned för honom.
043:029 Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin,
sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, den
som I taladen om med mig?» Därpå sade han: »Gud vare dig nådig,
min son.»
043:030 Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek
till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i
sin kammare och grät där.
043:031 Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut
och betvang sig och sade: »Sätten fram mat.»
043:032 Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och
särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty
egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är
nämligen en styggelse för egyptierna.
043:033 Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst
såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin
ålder; och männen sågo med förundran på varandra.
043:034 Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin
fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de
drucko sig glada med honom.
044:001 Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar
med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens
penningar överst i hans säck.
044:002 Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den
yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.» Och han
gjorde såsom Josef hade sagt.
044:003 Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina
åsnor.
044:004 Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef
till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du
hinner upp dem, så säg till dem: 'Varför haven I lönat gott med
ont?
044:005 Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han
plägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.'»
044:006 När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.
044:007 Då svarade de honom: »Varför talar min herre så? Bort det, att
dina tjänare skulle göra sådant!
044:008 De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört
tillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunna
vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?
044:009 Den bland dina tjänare, som den finnes hos, han må dö; därtill
vilja vi andra bliva min herres trälar.»
044:010 Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den
finnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen vara
utan skuld.»
044:011 Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden,
och öppnade var och en sin säck.
044:012 Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den
yngste; och bägaren fanns i Benjamins säck.
044:013 Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin
åsna och vände tillbaka till staden.
044:014 Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denne ännu
var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.
044:015 Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort! Förstoden I icke
att en man sådan som jag kan spå?»
044:016 Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi
tala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dina
tjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andra
såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»
044:017 Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra! Den som
bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men I
andra mån i frid fara hem till eder fader.»
044:018 Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt
din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke
upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.
044:019 Min herre frågade sina tjänare och sade: 'Haven I eder fader
eller någon broder ännu därhemma?'
044:020 Och vi svarade min herre: 'Vi hava en åldrig fader och en son
till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men
en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin
moder, och hans fader har honom kär.'
044:021 Då sade du till dina tjänare: 'Fören honom hitned till mig, så
att jag kan låta mitt öga vila på honom.'
044:022 Och vi svarade min herre: 'Ynglingen kan icke lämna sin fader,
ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.'
044:023 Men du sade till dina tjänare: 'Om eder yngste broder icke
följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt
ansikte.'
044:024 När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader,
berättade vi för honom vad min herre hade sagt.
044:025 Och när sedan vår fader sade: 'Faren tillbaka och köpen litet
säd till föda åt oss',
044:026 svarade vi: 'Vi kunna icke fara ditned; allenast på det
villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss;
ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder
icke är med oss.
044:027 Men din tjänare, min fader, sade till oss: 'I veten själva att
min hustru har fött åt mig två söner,
044:028 och den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är han
ihjälriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.
044:029 Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer
honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i
dödsriket.'
044:030 Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att
vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,
044:031 då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med;
och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå
hår med sorg ned i dödsriket.
044:032 Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för
ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom
igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.
044:033 Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl,
i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.
044:034 Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava
ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skulle
komma över min fader.»
045:001 Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo
omkring honom. Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.» Och ingen
fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina
bröder.
045:002 Och han brast ut i högljudd gråt, så att egyptierna hörde det;
också Faraos husfolk hörde det.
045:003 Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min fader
ännu?» Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta
blevo de för honom.
045:004 Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.» Och
när de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som I
sålden till Egypten.
045:005 Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I
haven sålt mig hit; ty för att bevara människors liv har Gud
sänt mig hit före eder.
045:006 I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem
år under vilka man varken skall plöja eller skörda.
045:007 Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på
jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.
045:008 Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig
till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans
hus och till en furste över hela Egyptens land.
045:009 Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till
honom: 'Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre
över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke.
045:010 Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina
barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som
tillhör dig.
045:011 Jag vill där försörja dig--ty ännu återstå fem hungerår--så
att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall
lida nöd.
045:012 I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna
ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder.
045:013 Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om
allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader
hitned.»
045:014 Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin
grät vid hans hals.
045:015 Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan
samtalade hans bröder med honom.
045:016 När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade
kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl.
045:017 Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: 'Detta skolen
I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land;
045:018 hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så
skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I
skolen få äta av landets fetma.'
045:019 Alltså bjuder jag dig nu att säga: 'Detta skolen I göra: tagen
eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra
hustrur, och hämten eder fader och kommen hit.
045:020 Och bekymren eder icke om edert bohag; ty det bästa som finnes i
hela Egyptens land skall höra eder till.'»
045:021 Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos
befallning, och gav dem kost för resan.
045:022 Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin
gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter.
045:023 Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade
med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd
och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan.
045:024 Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och
han sade till dem: »Kiven icke på vägen.»
045:025 Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i
Kanaans land;
045:026 och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och han
är en furste över hela Egyptens land.» Då greps hans hjärta av
vanmakt, ty han kunde icke tro dem.
045:027 Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem,
och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta
honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv.
045:028 Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag
vill fara och se honom, förrän jag dör.»
046:001 Och Israel bröt upp med allt vad honom tillhörde. Och när han
kom till Beer-Seba, offrade han slaktoffer åt sin fader Isaks
Gud.
046:002 Och Gud talade till Israel i en syn om natten; han sade: »Jakob!
Jakob!» Han svarade: »Här är jag.»
046:003 Då sade han: »Jag är Gud, din faders Gud; frukta icke för att
draga ned till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort
folk.
046:004 Jag skall själv draga ned med dig till Egypten, jag skall ock
föra dig åter upp därifrån; och Josefs hand skall tillsluta dina
ögon.»
046:005 Och Jakob bröt upp från Beer-Seba; och Israels söner satte sin
fader Jakob och sina späda barn och sina hustrur på vagnarna som
Farao hade sänt för att hämta honom.
046:006 Och de togo sin boskap och de ägodelar som de hade förvärvat i
Kanaans land och kommo så till Egypten, Jakob och alla hans
avkomlingar med honom.
046:007 Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina
avkomlingar, förde han med sig till Egypten.
046:008 Dessa äro namnen på Israels barn som kommo till Egypten:
Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben,
046:009 och Rubens söner voro Hanok, Pallu, Hesron och Karmi.
046:010 Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son.
046:011 Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari.
046:012 Judas söner voro Er, Onan, Sela, Peres och Sera--men Er och
Onan dogo i Kanaans land--och Peres' söner voro Hesron och
Hamul.
046:013 Isaskars söner voro Tola, Puva, Job och Simron.
046:014 Sebulons söner voro Sered, Elon och Jaleel.
046:015 Dessa voro Leas söner, de som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram;
tillika födde hon åt honom dottern Dina. Söner och döttrar
utgjorde tillsammans trettiotre personer.
046:016 Gads söner voro Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi
och Areli.
046:017 Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster
var Sera; men Berias söner voro Heber och Malkiel.
046:018 Dessa voro söner till Silpa, som Laban hade givit åt sin dotter
Lea, och dessa födde hon åt Jakob, sexton personer.
046:019 Rakels, Jakobs hustrus, söner voro Josef och Benjamin.
046:020 Och de söner som föddes åt Josef i Egyptens land voro Manasse
och Efraim; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera,
prästen i On.
046:021 Och Benjamins söner voro Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman,
Ehi och Ros, Muppim och Huppim och Ard.
046:022 Dessa voro Rakels söner, de som föddes åt Jakob, tillsammans
fjorton personer.
046:023 Dans söner voro Husim.
046:024 Naftalis söner voro Jaseel, Guni, Jeser och Sillem.
046:025 Dessa voro söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter
Rakel, och dessa födde hon åt Jakob, tillsammans sju personer.
046:026 De som kommo med Jakob till Egypten, de som hade utgått från
hans länd, utgjorde alla tillsammans sextiosex personer, förutom
Jakobs sonhustrur.
046:027 Och Josefs söner, vilka föddes åt honom i Egypten, voro två. De
personer av Jakobs hus, som kommo till Egypten, utgjorde
tillsammans sjuttio.
046:028 Och han sände Juda framför sig till Josef, för att denne skulle
visa honom vägen till Gosen. Så kommo de till landet Gosen.
046:029 Och Josef lät spänna för sin vagn och for upp till Gosen för att
möta sin fader Israel. Och när han kom fram till honom, föll
han honom om halsen och grät länge vid hans hals.
046:030 Och Israel sade till Josef: »Nu vill jag gärna dö, sedan jag har
sett ditt ansikte och sett att du ännu lever.»
046:031 Därefter sade Josef till sina bröder och sin faders folk: »Jag
vill fara upp och berätta för Farao och säga till honom: 'Mina
bröder och min faders folk, som hittills hava bott i Kanaans
land, hava kommit till mig.
046:032 Och dessa män äro fårherdar, ty de hava idkat boskapsskötsel;
och sina får och fäkreatur och allt vad de äga hava de fört med
sig.'
046:033 När sedan Farao kallar eder till sig och frågar: 'Vad är edert
yrke?',
046:034 skolen I svara: 'Vi, dina tjänare, hava idkat boskapsskötsel
från vår ungdom ända till nu, vi såväl som våra fäder.' Så
skolen I få bo i landet Gosen; ty alla fårherdar äro en
styggelse för egyptierna.»
047:001 Och Josef kom och berättade för Farao och sade: »Min fader och
mina bröder hava kommit från Kanaans land med sina får och
fäkreatur och allt vad de äga; och de äro nu i landet Gosen.»
047:002 Och han hade bland sina bröder tagit ut fem män; dem ställde han
fram inför Farao.
047:003 Då frågade Farao hans bröder: »Vad är edert yrke?» De svarade
Farao: »Dina tjänare äro fårherdar, såsom ock våra fäder hava
varit.»
047:004 Och de sade ytterligare till Farao: »Vi hava kommit för att bo
någon tid här i landet; ty dina tjänare hade intet bete för sina
får, eftersom hungersnöden är så svår i Kanaans land. Så låt nu
dina tjänare bo i landet Gosen.»
047:005 Då sade Farao till Josef: »Din fader och dina bröder hava alltså
nu kommit till dig.
047:006 Egyptens land ligger öppet för dig; i den bästa delen av landet
må du låta din fader och dina bröder bo. Må de bo i landet
Gosen, och ifall du vet om några bland dem att de äro dugande
män, så sätt dessa till uppsyningsmän över min boskap.»
047:007 Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför
Farao, och Jakob hälsade Farao.
047:008 Men Farao frågade Jakob: »Huru hög är din ålder?»
047:009 Jakob svarade Farao: »Min vandringstid har varat ett hundra
trettio år. Få och onda hava mina levnadsår varit, de nå icke
upp till antalet av mina fäders levnadsår under deras
vandringstid.»
047:010 Och Jakob tog avsked av Farao och gick ut ifrån honom.
047:011 Men Josef lät sin fader och sina bröder bo i Egyptens land och
gav dem besittning där, i den bästa delen av landet, i landet
Rameses, såsom Farao hade bjudit.
047:012 Och Josef försörjde sin fader och sina bröder och hela sin
faders hus, och gav var och en underhåll efter antalet av hans
barn.
047:013 Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket
svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av
hunger.
047:014 Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla
penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; och
Josef lät föra penningarna in i Faraos hus.
047:015 Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaans
land, kommo alla egyptier till Josef och sade: »Giv oss bröd;
icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn? Vi hava ju inga
penningar mer.»
047:016 Josef svarade: »Fören hit eder boskap, så skall jag giva eder
bröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven några
penningar.»
047:017 Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd i
utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor. Så underhöll
han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.
047:018 Så gick detta år till ända. Men det följande året kommo de åter
till honom och sade till honom: »Vi vilja icke dölja det för
min herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde har
kommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åt
min herre än våra kroppar och vår jord.
047:019 Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med vår
åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vår
jord bliva Faraos trälar; giv oss allenast utsäde, för att vi må
leva och icke dö, och för att jorden icke må läggas öde.»
047:020 Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna sålde
var och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem.
Så blev jorden Faraos egendom.
047:021 Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan av
Egyptens område till den andra.
047:022 Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sitt
bestämda underhåll av Farao, och de levde av det bestämda
underhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sin
jord.
047:023 Och Josef sade till folket: »Se, jag har nu köpt eder och eder
jord åt Farao. Där haven I utsäde; besån nu jorden.
047:024 Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao;
men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkern
och till föda för eder och dem som I haven i edra hus och till
föda för edra barn.»
047:025 De svarade: »Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd för
min herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar.»
047:026 Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller för
Egyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao.
Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom.
047:027 Så bodde nu Israel i Egyptens land, i landet Gosen; och de fingo
sina besittningar där och voro fruktsamma och förökade sig
storligen.
047:028 Och Jakob levde sjutton år i Egyptens land, så att hans
levnadsålder blev ett hundra fyrtiosju år.
047:029 Då nu tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till
sig sin son Josef och sade till honom: »Om jag har funnit nåd
för dina ögon, så lägg din hand under min länd och lova att visa
mig din kärlek och trofasthet därmed att du icke begraver mig i
Egypten;
047:030 fastmer, när jag har gått till vila hos mina fäder, skall du
föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav.» Han
svarade: »Jag skall göra såsom du har sagt.»
047:031 Men han sade: »Giv mig din ed därpå.» Och han gav honom sin ed.
Då tillbad Israel, böjd mot sängens huvudgärd.
048:001 En tid härefter blev det sagt till Josef: »Din fader är nu
sjuk.» Då tog han med sig sina båda söner, Manasse och Efraim.
048:002 Och man berättade för Jakob och sade: »Din son Josef har nu
kommit till dig.» Då tog Israel styrka till sig och satte sig
upp i sängen.
048:003 Och Jakob sade till Josef: »Gud den Allsmäktige uppenbarade sig
för mig i Lus i Kanaans land och välsignade mig
048:004 och sade till mig: 'Se, jag skall göra dig fruktsam och föröka
dig och låta skaror av folk komma av dig, och skall giva åt din
säd efter dig detta land till evärdlig besittning.'
048:005 Dina båda söner, som äro födda åt dig i Egyptens land, innan jag
kom hit till dig i Egypten, de skola nu vara mina: Efraim och
Manasse skola vara mina, likasom Ruben och Simeon.
048:006 Men de barn som du har fött efter dem skola vara dina; de skola
bära sina bröders namn i dessas arvedel.
048:007 Se, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land,
under resan, då det ännu var ett stycke väg fram till Efrat; och
jag begrov henne där vid vägen till Efrat.» Stället heter nu
Bet-Lehem.
048:008 Då nu Israel fick se Josefs söner, sade han: »Vilka äro dessa?»
048:009 Josef svarade sin fader: »Det är mina söner, som Gud har givit
mig här.» Då sade han: »För dem hit till mig, på det att jag må
välsigna dem.»
048:010 Och Israels ögon voro skumma av ålder, så att han icke kunde se.
Så förde han dem då fram till honom, och han kysste dem och tog
dem i famn.
048:011 Och Israel sade till Josef: »Jag hade icke tänkt att jag skulle
få se ditt ansikte, men nu har Gud låtit mig se till och med
avkomlingar av dig.»
048:012 Och Josef förde dem bort ifrån hans knän och föll ned till
jorden på sitt ansikte.
048:013 Sedan tog Josef dem båda vid handen, Efraim i sin högra hand,
till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand,
till höger framför Israel, och förde dem så fram till honom.
048:014 Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims
huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand på
Manasses huvud; han lade alltså sina händer korsvis, ty Manasse
var den förstfödde.
048:015 Och han välsignade Josef och sade: »Den Gud inför vilken mina
fäder, Abraham och Isak, hava vandrat, den Gud som har varit min
herde från min födelse ända till denna dag,
048:016 den ängel som har förlossat mig från allt ont, han välsigne
dessa barn; och må de uppkallas efter mitt och mina fäders,
Abrahams och Isaks, namn, och må de föröka sig och bliva talrika
på jorden.»
048:017 Men när Josef såg att hans fader lade sin högra hand på Efraims
huvud, misshagade detta honom, och han fattade sin faders hand
och ville flytta den från Efraims huvud på Manasses huvud.
048:018 Och Josef sade till sin fader: »Icke så, min fader; denne är den
förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.»
048:019 Men hans fader ville icke; han sade: »Jag vet det, min son, jag
vet det; också av honom skall ett folk komma, också han skall
bliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva större än
han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk.»
048:020 Så välsignade han dem på den dagen och sade: »Med ditt namn
skall Israel välsigna, så att man skall säga: Gud göre dig lik
Efraim och Manasse.» Så satte han Efraim framför Manasse.
048:021 Och Israel sade till Josef: »Se, jag dör; men Gud skall vara med
eder och föra eder tillbaka till edra fäders land.
048:022 Och utöver vad jag giver dina bröder giver jag dig en särskild
höjdsträcka som jag med mitt svärd och min
båge har tagit från amoréerna.»
049:001 Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder,
på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i
kommande dagar:
049:002 Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner;
hören på eder fader Israel.
049:003 Ruben, min förstfödde är du,
min kraft och min styrkas förstling,
främst i myndighet och främst i makt.
049:004 Du sjuder över såsom vatten,
du skall icke bliva den främste,
ty du besteg din faders läger;
då gjorde du vad skändligt var.
Ja, min bädd besteg han!
049:005 Simeon och Levi äro bröder;
deras vapen äro våldets verktyg.
049:006 Min själ inlåte sig ej i deras råd,
min ära tage ingen del i deras samkväm;
ty i sin vrede dräpte de män,
och i sitt överdåd stympade de oxar.
049:007 Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam,
och deras grymhet, som är så hård!
Jag skall förströ dem i Jakob,
jag skall förskingra dem i Israel.
049:008 Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa;
din hand skall vara på dina fienders nacke,
för dig skola din faders söner buga sig.
049:009 Ett ungt lejon är Juda;
från rivet byte har du dragit ditupp, min son.
Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon,
såsom en lejoninna--vem vågar oroa honom?
049:010 Spiran skall icke vika ifrån Juda,
icke härskarstaven ifrån hans fötter,
till dess han kommer till Silo
och folken bliva honom hörsamma.
049:011 Han binder vid vinträdet sin åsna,
vid ädla rankan sin åsninnas fåle.
Han tvår sina kläder i vin,
sin mantel i druvors blod.
049:012 Hans ögon äro dunkla av vin
och hans tänder vita av mjölk.
049:013 Sebulon skall bo vid havets strand,
vid stranden, där skeppen ligga;
sin sida skall han vända mot Sidon.
049:014 Isaskar är en stark åsna,
som ligger i ro i sin inhägnad.
049:015 Och han såg att viloplatsen var god,
och att landet var ljuvligt;
då böjde han sin rygg under bördor
och blev en arbetspliktig tjänare.
049:016 Dan skall skaffa rätt åt sitt folk,
han såväl som någon av Israels stammar.
049:017 Dan skall vara en orm på vägen,
en huggorm på stigen,
en som biter hästen i foten,
så att ryttaren faller baklänges av.
049:018 HERRE, jag bidar efter din frälsning!
049:019 Gad skall trängas av skaror,
men själv skall han tränga dem på hälarna.
049:020 Från Aser kommer fetma, honom till mat;
konungsliga läckerheter har han att giva.
049:021 Naftali är en snabb hind;
han har sköna ord att giva.
049:022 Ett ungt fruktträd är Josef,
ett ungt fruktträd vid källan;
dess grenar nå upp över muren.
049:023 Bågskyttar oroa honom,
de skjuta på honom och ansätta honom;
049:024 dock förbliver hans båge fast,
och hans händer och armar spänstiga,
genom dens händer, som är den Starke i Jakob,
genom honom som är herden, Israels klippa,
049:025 genom din faders Gud--han skall hjälpa dig.
genom den Allsmäktige--han skall välsigna dig
med välsignelser från himmelen därovan,
välsignelser från djupet som utbreder sig därnere,
välsignelser från bröst och sköte.
049:026 Din faders välsignelser nå högt,
högre än mina förfäders välsignelser,
de nå upp till de eviga höjdernas härlighet.
De skola komma över Josefs huvud,
över dens hjässa, som är en furste bland sina bröder.
049:027 Benjamin är en glupande ulv;
om morgonen förtär han rov,
och om aftonen utskiftar han byte.»
049:028 Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är
vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var
och en av dem gav han sin särskilda välsignelse.
049:029 Och han bjöd dem och sade till dem: »Jag skall nu samlas till
mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetiten
Efrons åker,
049:030 i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i
Kanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav av
hetiten Efron,
049:031 där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock
hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag själv
har begravit Lea,
049:032 på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn.»
049:033 När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sina
fötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad till
sina fäder.
050:001 Då föll Josef ned över sin faders ansikte och grät över honom
och kysste honom.
050:002 Och Josef bjöd läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle
balsamera hans fader; och läkarna balsamerade Israel.
050:003 Därtill åtgingo fyrtio dagar; så många dagar åtgå nämligen för
balsamering. Och egyptierna begräto honom i sjuttio dagar.
050:004 Men när gråtodagarna efter honom voro förbi, talade Josef till
Faraos husfolk och sade: »Om jag har funnit nåd för edra ögon,
så framfören till Farao dessa mina ord:
050:005 Min fader har tagit en ed av mig och sagt: 'När jag är död,
begrav mig då i den grav som jag har låtit gräva åt mig i
Kanaans land.' Så låt mig nu fara ditupp och begrava min fader;
sedan skall jag komma tillbaka igen.»
050:006 Farao svarade: »Far ditupp och begrav din fader, efter den ed
som han har tagit av dig.»
050:007 Då for Josef upp för att begrava sin fader, och med honom foro
alla Faraos tjänare, de äldste i hans hus och alla de äldste i
Egyptens land,
050:008 därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans faders
husfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina får och
fäkreatur lämnade de kvar i landet Gosen.
050:009 Och med honom foro ditupp både vagnar och ryttare; och det var
en mycket stor skara.
050:010 När de nu kommo till Goren-Haatad, på andra sidan Jordan, höllo
de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han
anställde en sorgefest efter sin fader i sju dagar.
050:011 Och när landets inbyggare, kananéerna, sågo sorgefesten i
Goren-Haatad, sade de: »Det är en högtidlig
sorgefest som egyptierna här
hålla.» Därav fick stället namnet Abel-Misraim; det ligger på
andra sidan Jordan.
050:012 Och hans söner gjorde med honom såsom han hade bjudit dem:
050:013 hans söner förde honom till Kanaans land och begrovo honom i
grottan på åkern i Makpela, den åker som Abraham hade köpt till
egen grav av hetiten Efron, gent emot Mamre.
050:014 Och sedan Josef hade begravit sin fader, vände han tillbaka till
Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit upp med
honom för att begrava hans fader.
050:015 Men när Josefs bröder sågo att deras fader var död, tänkte de:
»Kanhända skall Josef nu bliva hätsk mot oss och vedergälla oss
allt det onda som vi hava gjort mot honom.»
050:016 Därför sände de bud till Josef och läto säga: »Din fader bjöd
oss så före sin död:
050:017 'Så skolen I säga till Josef: Käre, förlåt dina bröder vad de
hava brutit och syndat, i det att de hava handlat så illa mot
dig.' Förlåt alltså nu din faders Guds tjänare vad de hava
brutit.» Och Josef grät, när de läto säga detta till honom.
050:018 Sedan kommo ock hans bröder själva och föllo ned för honom och
sade: »Se, vi vilja vara tjänare åt dig.»
050:019 Men Josef sade till dem: »Frukten icke. Hållen I då mig för
Gud?
050:020 I tänkten ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo, för att
låta det ske, som nu har skett, och så behålla mycket folk vid
liv.
050:021 Frukten därför nu icke; jag skall försörja eder och edra kvinnor
och barn.» Och han tröstade dem och talade vänligt med dem.
050:022 Och Josef bodde kvar i Egypten med sin faders hus; och Josef
blev ett hundra tio år gammal.
050:023 Och Josef fick se Efraims barn till tredje led; också av Makir,
Manasses son, föddes barn i Josefs sköte.
050:024 Och Josef sade till sina bröder: »Jag dör, men Gud skall
förvisso se till eder, och föra eder upp från detta land till
det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.»
050:025 Och Josef tog en ed av Israels barn och sade: »När nu Gud ser
till eder, fören då mina ben härifrån.»
050:026 Och Josef dog, när han var ett hundra tio år gammal. Och man
balsamerade honom, och han lades i en kista, i Egypten.