OM EN MARDRÖM OCH EN FNURRA PÅ TRÅDEN, ETT BAKOMTAGET SÄTT ATT
BAKA SAMT OM VAD EN KONSTBESYNNERLIG PIGA KAN STÄLLA TILL MED
En strålande härlig solskensdag. Vid Taninge var folket efter intagen
frukost var och en på sitt håll i full verksamhet med att utföra dagens
arbeten.
Malin hade dock ännu icke slitit sig ur Morfei armar och hon tilläts
också att ostörd vila ut, då hon föregående dag ej varit riktigt frisk
utan klagat över illamående och huvudvärk.
Det var dock ganska klent beställt med vilan, väl beroende på att hennes
fantasi tagit alltför livligt intryck av de senare dagarnas händelser
och hennes hjärna arbetade under högtryck, där hon låg och vände och
vred sig i sin säng under en skiftande och jagande mardröm om hundar och
tjurar och suggor och grisar, som voro stora som elefanter och arga som
lejon, vilka anfäktade henne och som hon förgäves sökte undfly. Hon
drömde om stormande vattenflöden som räckte henne upp till halsen och
hotade att dränka henne, om mungigor som i sicksack hoppade och dansade
i luften som åskviggar samt om bilars fall utför hiskliga bråddjup.
Plötsligt tyckte hon sig i ett dimhöljt fjärran skönja Gustavs
välbekanta och efterlängtade gestalt, som för henne tedde sig som en
hoppets stjärna i en ändlös grå rymd, men då hon försökte att taga sin
tillflykt till denna sin räddande ängel och redan var honom nära
förvandlades han till en stor sprattelgubbe, som svängde och slängde med
armar och ben som sprattelgubbar brukar göra när man rycker i en tråd.
Hilda och Anna, som vistades i ett angränsande rum till vilket dörren
var stängd, hade en lång stund tyckt sig höra buller inifrån
pigkammaren, vilket de dock inte tagit någon vidare notis om, då de
visste att Malin ibland brukade snarka. Emellertid tilltog bullret och
snart hördes tydliga jämmerrop och stönanden blandade med dunkningar,
liksom när man slår handen hårt i väggen.
Hilda gick in för att se efter vad som var å färde och fann Malin
liggande badande i kallsvett och med ett ångestfullt uttryck i sitt
ansikte, slående vilt omkring sig med händerna mot väggen och i
sängkanten liksom sökte hon värja sig mot någon hotande fara. Av de
häftiga rörelserna hade bandaget omkring handen blivit rubbat och såret
gått upp och börjat blöda, varvid smärtan tydligen ökade intrycket av
hennes fantasidröm, ehuru hon ännu icke var i stånd att kunna vakna.
Försökande att väcka henne genom sakta tilltal gick nu Hilda fram till
sängen, fattade Malin om armarna för att hindra henne att skada sig mera
och så småningom började väckningsförsöken krönas med framgång.
Malin satte sig upp i sängen halvvaken och stirrade med skräckslagna
ögon omkring sig, fortfarande troende sig vara förföljd samt utan att
ännu ha kommit till klarhet om var hon befann sig.
»Vad i all världen kommer åt Malin, yrar hon eller är hon sjuk?»
»Hu, jag kan inte komma undan, Gustav varför hjälper du mig inte.»
»Gustav är inte här, å inte är det heller nå'n fara å färde. Malin har
ju drömt bara, lugna sej nu och se sej omkring, så behöver hon inte vara
rädd längre.»
»Aj, det gör så ont i min hand.»
Malin blev nu på en gång klarvaken, då hon vid åsynen av Hildas lugna
småleende förstod att hon inte var utsatt för någon fara och att det
hela blott varit en dröm.
»Bäst att hon försöker sova lugnt en stund, så blir hon kanske kryare
sedan», sade Hilda efter att ha anlagt ett nytt förband om Malins hand.
Hilda öppnade ett fönster och gick sedan ut ur rummet medan Malin steg
upp och klädde sig samt började efter hand bliva lättare till sinnes, då
hon genom det öppna fönstret hörde fågelkvitter samt drängen
Hasselkvists hamranden och bankande ute på backen, där han var
sysselsatt med att ställa i ordning en vagn medan han emellanåt sjöng
och gnolade på en munter slagdänga.
Några dagar förflöto. Det var fredagsafton; Anna var sysselsatt med att
väga upp smör för morgondagens stadsresa och Hilda och Malin uppehöllo
sig i köket. Malin var en smula fnurrig efter ett telefonsamtal, som hon
haft med sin Gustav och vari han meddelat henne, att han nyss återkommit
från staden, där han haft en ganska trevlig dag och där han bland annat
köpt hem en liter konjak just för hennes räkning och nu så ville han att
hon skulle komma över till honom på kvällen (han själv var tydligen
alltför vimmelkantig för att kunna gå till henne) så skulle hon få sig
en jamare, som skulle kännas ända ner i stortån.
Nu kan till Malins heder nämnas att hon hade en utpräglad motvilja mot
allt vad spritdrycker hette. Hon hade flera gånger förebrått Gustav för
hans myckna fylleri och bestämt avslagit hans erbjudanden till henne att
smaka de härliga drycker, som han sällan eller aldrig var utan. Vid ett
sådant tillfälle hade hon emellertid yppat för honom att hon förut några
gånger smakat punsch och medgivit att densamma varit rätt god. Gustav,
som efter vanligheten även den gången var en smula beskänkt, hade då
sökt lägga detta på minnet för att vid tillfälle överraska henne med,
som han trodde, hennes älsklingsdryck. Emellertid hade han glömt bort
att det var punsch och i stället hade han fått för sig att det var
konjak, som smakat henne så bra och nu hade han köpt hem en liter sådan,
för att riktigt frikostigt traktera henne och såmedelst visa att han
hade hjärtat på rätta stället.
Malin hade, som förut är nämnt, flera gånger avslagit hans erbjudanden
och då han nu på detta osminkade sätt bjöd henne på fylla blev hon arg
och svarade att hon visst inte var någon fyllkaja, som ville supa
tillsammans med ett så'nt genomruttet fyllsvin som han var. Gustav, som
inte var så värst buskablyg av sig och inte ens i nyktert tillstånd
brukade skräda orden, hade då yttrat några fula ord och tillägnat henne
en del mindre smickrande egenskaper med påföljd att hon i vredesmod
ringde av i örat på honom.
Anna hade emellertid fått sitt arbete färdigt och inträdde i köket
samtidigt som Hilda vänder sig till Malin och säger:
»Nu gör vi så att Malin följer med Erik till sta'n i mår'on och säljer
tupparna; det tjänar inte någe till att föda dem längre.»
»Jaså», svarade Malin intresserad, »var skall jag sälja dem då?»
»På torget eller också bjud ut dem på stadshotellet.»
»Och du Anna», fortsatte Hilda vändande sig till denna, »färska på för
bakningen.»
»Nej, låt mig baka», inföll Malin ivrigt, »jag har ju inte bakat sedan
jag kom hit.»
Hilda såg upp förvånad och glatt överraskad över denna uppriktiga
arbetsiver.
»Är Malin kunnig att baka då?» frågade hon så litet försiktigt.
»Ja, låt mig göra det.»
»Gärna, för all del, så går vi och mjölka då, Anna.»
Malin hämtade in det stora degtråget, rörde ihop mjöl och mjölk till en
tjock deg samt beredde sig att omedelbart fullfölja arbetet.
»Men vad tänker Malin göra nu», sade Hilda vid återkomsten, i det hon
betraktade Malin, som med händerna som degspade börjat ösa upp degen på
köksbordet efter att på detsamma först ha strött ut ett tjockt lager med
mjöl.
»Jag tänker baka nu på en gång», svarade Malin, som inte ville försaka
nöjet att sälja tupparna.
»Men vi skall ju inte baka förrän i mår'on», sade Hilda. »Malin skulle
ju bara färska på jästen och degen måste ju jäsa. För resten så brukar
vi använda bakskivan att lägga upp degen på.»
»Jaså», svarade Malin liksom urskuldande, »jag glömde att lägga i jäst
men den kan jag ju knåda in sedan.»
Hilda betraktade Malin forskande några sekunder, det hade gått som ett
ljus upp för henne.
»Har Malin bakat någon gång förut», frågade hon sedan om igen.
»Nej, inte jag», medgav nu Malin, »men jag har sett på när andra har
bakat.»
»Jaså hon har sett på», sade Hilda med förståelse och jämnmod, »det gör
ändå en liten skillnad emot att vara kunnig.»
Malins energi tycktes nu på en gång vara förbrukad, där hon stod mitt på
köksgolvet och helt rådvill betraktade sina degiga händer, som hon nyss
dragit upp från botten av degtråget.
»Usch, så degen klibbat fast sig; hur skall jag bära mig åt för att bli
ren», klagade hon helt ynkligt och hjälplöst hållande fingrarna
utspärrade från varandra i luften liksom trodde hon att de annars skulle
fastna ihop.
Hilda tittade menande på Anna, som under munter sinnesstämning med
baksidan av en bordskniv varsamt rengjorde Malins händer och fingrar och
sedan övertog bakningsbestyren i hennes ställe.
Följande morgon skulle alltså Malin följa med Erik till staden för att
sälja tuppkycklingarna. Det var nämligen så, liksom det för övrigt ofta
händer, att tupparna voro i majoritet i årets kull av kycklingar. Av de
tretton i kullen voro nämligen endast fyra stycken hönskycklingar och de
överflödiga tupparna skulle nu försäljas i staden och därför behövde
Erik denna gång lite handräckning. Annars brukade han i vanliga fall
fara ensam när det endast gällde att sälja smör och ägg.
I bästa humör gjorde sig Malin i ordning för stadsresan, prunkande i de
finaste klädesplagg hon ägde som om hon ämnade bevista en förnämlig bal
och hon yttrade till Anna att det var bra förtretligt att sidenblusen
blev förstörd, ty nu skulle den annars ha kommit till användning. Då
Anna gjorde henne uppmärksam på att sidenblusar inte passade i
tuppsällskap, svarade hon, att de rara djuren nog skulle uppföra sig
snyggt och städat i hennes sällskap, och för resten så tänkte hon stanna
en stund på stadshotellet och åhöra musiken där eftersom hon ändå hade
ärende dit. Anna hade intet att svara därpå, hon visste inte om det ens
fanns någon musik på stadshotellet och ingen annan vid gården kände
heller till den saken.
Malin gick nu med spjälkorgen i handen ut till hönshuset för att infånga
tuppkycklingarna. De voro åtta stycken som skulle säljas medan blott en,
den med största kammen, som Hilda förut utpekat, skulle bli kvar.
Framkommen till hönshuset försökte Malin locka till sig tupparna,
härmande Annas locktoner så gott hon kunde, men antingen nu tupparna
anade oråd eller inte ville kännas vid bekantskapen, alltnog, de ville
inte höra på det örat och de väjde smidigt undan när Malin genom
överrumpling sökte bemäktiga sig någon av dem. Malin ville emellertid
inte ge tappt så lätt utan började i upphetsat sinnestillstånd en
formlig jakt inne i hönshuset med resultat att hela flocken både tuppar,
höns och kycklingar i vild fart rusade ut genom den öppna dörren och,
under högljutt kacklande och skrikande, förfärade flydde sin kos i olika
riktningar.
Förargad och missmodig återvände Malin med oförrättat ärende, på
farstubron mötande Anna, som inifrån köket hört oväsendet och trott att
någon av hönsens vanliga fiender, räven eller höken, varit fräck nog att
göra inbrott i hönshuset mitt på ljusa dagen.
»Kommer du tebaks utan tupparna; inte har väl räven knipi dom allihop
heller.»
»Stackars räv, om han skulle ta dem allihop; de springer ju som om de
voro besatta av hin onde.»
Anna förstod nu sammanhanget och skrattade uppsluppet som hon alltid
gjorde när det var fråga om något som stötte på löje eller komik.
»Gå in å diska du emellerti', så ska' ja' ta tag i tupparna.»
Motvilligt gick Malin in i köket medan Anna tog det rödaktiga skynke som
låg i korgen och spände det över densamma lämnande endast en öppning vid
ena kanten löst överhöljd. Hon gick så ned till hönshuset, där hela
flocken snart samlade sig omkring henne och med ett igenkännande
skrockande besvarade hennes vänliga locktoner. Efter att ha strött ut
några havrekorn på golvet tog hon så helt behändigt tag i tupparna, en
och en, med ett fast grepp om vingarna och hyvade ner dem i korgen, som
hon sedan fullständigt övertäckte med skynket.
»Men hur fick du tag i dem och så snart se'n», utbrast Malin förvånad då
Anna inträdde i köket.
»Jo, här finns det don som drar, ska' du veta», svarade Anna, muntert
trummande med fingrarna på skynket, därmed retande tupparna, som med
näbbarna började klösa i skynket från undersidan.
Malin tog ett djupt andetag, låtande luften med ett väsande ljud sila
genom sina läppar och glömmande sedan för en stund alldeles bort den
förestående stadsresan och nuet och verkligheten, uppfylld som hon var
av tankar och reflektioner.
Tänk ändå vad dessa bönder, som ju annars voro så dumma och
okultiverade, kunde vara knepiga när de voro hemma på sin mammas gata.
Vid tjurfäktningarna i Spanien brukades ju röda skynken för att reta och
locka tjurarna med och tuppar hade ungefär samma humör. Detta hade
naturligtvis dessa bondmänniskor listat ut, ty det var ju alldeles
självklart att inte heller Anna skulle ha lyckats att få tag i tupparna
om hon inte lockat dem med skynket. Att hon själv, som var bildad och
studerad, inte genast hade förstått ett så naturligt sakförhållande!
Detta var ju en ren skandal och en djup suck undslapp henne när hon
tänkte på sin egen dumhet.
»Hur ä dä fatt mä dej, jänta, håller du på å somnar.»
Malin ryckte upp sig vid ljudet av Annas röst och återkom till
verkligheten i detsamma som dörren öppnades och Erik klev in.
»Nå ä du i årning te följä mä nu flickä, ta mä lilla smörkorgen också
när du går ut.»
Snart var allt klart för avresan och Malin tog plats på baksätet i
vagnen, icke utan en viss fruktan för de framför henne på vagnsbottnen
placerade tupparna, vilkas genom korgens spjälor ibland framstickande
näbbar nådde fram i oroväckande närhet av hennes med genombrutna
strumpor försedda ben.
Framkomna till staden, körde Erik direkt upp till »smörtorget», där
produkterna avlastades, varpå han ställde in häst och åkdon på den gård
där Taningeborna brukade hålla till enligt gammal vana.
När han återkom till torget hade Malin, som visst icke saknade
affärsgeni, redan sålt två av tupparna samt åtskilliga kilo smör, och
strax därefter kom en tjock och fetlagd fru, som efter en stunds
köpslående köpte alla de kvarvarande tupparna och begärde att få dem
hemskickade till en uppgiven adress endast en liten bit därifrån.
Malin knogade i väg med korgen, samtidigt medtagande ett par bitar smör,
som en annan fru köpt. Den senare bodde mycket längre bort, alldeles i
utkanten av staden, men Malin gick ändå dit först för att tupparna
skulle få så långt anstånd som möjligt, ehuru hon måste gå rakt förbi
huset där den andra frun bodde.
Malin avlämnade smöret, tittade sig omkring och fick alldeles intill
sikte på järnvägsparken. Jaså, där borta på andra sidan hade de ju farit
förbi vid infärden, hon hade då lagt märke till att det fanns sittsoffor
utställda i parken. O vad där var skönt, hon måste bestämt sätta sig ner
och njuta en aldrig så liten stund bara.
En av tupparna trädde fram huvudet förbi skynket, som råkat glida något
åt sidan och såg sig längtansfullt omkring ehuru han i någon mån bländad
av det skarpa dagsljuset ej gjorde några kraftigare försök att återvinna
friheten. Malin kände plötsligt ett djupt medlidande med de stackars
kräken, hon började spekulera över att på något sätt uppskjuta deras
hemska öde samt om möjligt än en gång låta dem njuta av tillvaron, och
en snilleblixt genomkorsade på en gång hennes hjärna.
Tänk om hon skulle släppa dem lösa ett tag, det skulle allt vara bra
skönt för dem att fritt få stoltsera omkring i parken en stund och hon
kunde ju när hon ville fånga in dem igen med sitt röda skynke.
Sagt och gjort. Malin lösgjorde skynket till hälften så att en del av
korgens öppning blev fri. Ett par av tupparna hoppade upp på kanten av
korgen och vidare ner på gräsplanen och de övriga följde exemplet.
Malin riktigt njöt av att iakttaga dem under det de sökte finna sig till
rätta i den nya omgivningen. Den halvmörka fångenskapen hade lagt sordin
på deras ysterhet, de sträckte långsamt på halsarna, ruskade och flaxade
med vingarna några tag samt begåvo sig sedan i samlad trupp på
upptäcktsfärd till bortre ändan av parken. Malin följde dem med blicken
tills de försvunno bakom några buskar. O vad det var härligt att få
sitta och dåsa här i den välsignade värmen. Hennes blickar gledo från
parken tvärs över den stenlagda planen bort till husraden på motsatta
sidan, vilken i sin enformighet verkade liksom hypnotiserande och
tillika med det jämna, entoniga bullret från den närliggande storgatan
bidrog till att söva hennes sinne. Hennes tankar förvirrades allt mer
och mer och slutligen försvann omgivningen för henne i en mörk dimma.
Två medlemmar av stadens ledighetskommitté närmade sig, den ena med en
nästan tömd liter, tätt tryckt till sidan liksom fruktade han att
förlora den. Båda voro i gladaste sinnesstämning ehuru de kände sig
smått förtretade över att gångbanan var så smal och vinglig och konstig,
att de ibland föranleddes att stöta tårna mot kanten av gräsmattan och
då och då göra en överhalning in på densamma.
De värda stallbröderna stannade just och delade broderligen sista
skvätten av innehållet i litern och skulle till att fortsätta på sin
vingliga stråt, då den ene av dem fick syn på Malin, som för en lång
stund sedan somnat in halvliggande på soffan, där hon slagit sig ner,
lutad mot och med huvudet och armarna vilande på soffans ryggstöd.
Det var mycket frestande att taga den sovande flickan till föremål för
ett skämt, så uppsluppna som de båda kolingarna voro. De inskränkte sig
dock till att placera den tomma litern bredvid henne på soffan och
avlägsnade sig utan att göra några väckningsförsök.
Emellertid hade Erik, utan att vidare reflektera över att inte Malin kom
tillbaka, sålt ut smöret och var just i färd med att avlägsna sig från
torget, då den feta frun åter visade sig, ännu mera pustande och
stånkande än förra gången samt i en i hög grad upprörd sinnesstämning.
I häftiga ordalag beskyllde hon Erik för att vara en skojare och
bedragare som lurat av henne hennes pengar utan att ge henne valuta. Hon
hade ju för över två timmar sedan köpt tuppkycklingarna, som hon ämnat
använda till middagen, men inte sett skymten av dem ännu, ehuru hon
blivit lovad att få dem hemsända strax.
Erik försäkrade att han skickat i väg Malin genast och undrade i sin tur
över vart hon tagit vägen eller om hon möjligen gått vilse. Frun vidhöll
emellertid sitt påstående att han sökt lura henne och fordrade att få
sina pengar tillbaka då hon i annat fall skulle vända sig till polisen.
Erik återlämnade nu pengarna och frun avlägsnade sig efter att än en
gång ha försäkrat honom om att han var en riktigt stor filur.
Erik begav sig nu, ej vetande vad han skulle tänka om Malins bortresa,
omkring på spaningsfärd i staden för att söka reda på henne. Han
erinrade sig adressen där den andra frun bodde och fick där veta att
Malin mycket riktigt avlämnat smöret och att hon sedan avlägsnat sig i
riktning mot parken medförande en korg. Erik följde anvisningen och fann
snart Malin tungt sovande med korgen i knäet och högra handen fast
knuten om det röda skynket och bredvid henne på bänken stod den tomma
litern, som de båda kolingarna kvarlämnat. Ett par halvstora pojkar
stodo ett stycke ifrån och tittade på den, som de trodde, dödfulla
flickan, de förbigående hejdade sig en smula och fortsatte sedan sin
vandring under uttryck av löje eller ömkan, allt efter olika läggning,
och en i sakta mak flanerande fripredikant, som Erik till utseendet
kände igen, ristade bekymrad sina gråsprängda lockar och framdrog
sedermera i sina tal detta illustra exempel på dryckenskapens
förbannelse.
Häpen och förvånad vid hennes åsyn visste Erik knappast vad han skulle
tänka eller om han ens skulle våga tro sina egna ögon. Han tittade i den
till hälften öppna korgen; inga tuppar syntes till, endast några
kvarlåtenskaper, som utvisade att de en gång varit där och bredvid henne
stod ju den tömda litern. Det fanns således intet tvivel, den slynan
hade naturligtvis sålt tupparna om igen och för pengarna köpt brännvin
och överlastat sig med, och han som var så känd och välkänd i staden
hade för hennes skull fått ovett och blivit skälld för att vara en
skojare och kanske mistat sitt goda namn och rykte som en hederlig karl.
Inte underligt att vreden började uppstiga i hans annars så lugna sinne
och han väckte henne hastigt med några omilda slängar av handens
yttersida.
De båda pojkarna stodo fortfarande kvar och njöto av frispektaklet.
»Dä ä' kärringen hans den där, sirru», sade den ene.
»Joo du, å nu får ho' sej allt en duvning.»
Malin vaknade på en gång vid den något hårdhänta behandlingen och hennes
ögon mötte Eriks, vilka nu icke voro lika goda som vanligt.
»Vad i fridens namn tänker du på människa, har du då inte nå'n hut å
skam i dej.»
Malin gäspade och sträckte på sig ett tag.
»Å det var väl inte så farligt, det var så skönt att få sitta här en
stund.»
»Ja, och ändå skönare att få en fylla, du är allt en av rätta ullen du.»
Malin följde Eriks blick, som var riktad på litern bredvid henne,
tittade ett tag i korgen och kastade sedan densamma häftigt ifrån sig,
så att litern dansade ner på den sandade gångbanan efter att ha tagit
törn mot Eriks ben.
»Det är snart dags att åka hem», fortsatte Erik, »ska' du följa me' så
kom nu och sitt inte här och skäm ut dej längre.»
»Men jag skall väl ta reda på tupparna först.»
»Ja dom har du nog tagit reda på», svarade Erik i det han fattade tag i
buteljen och vände den upp och ner, »vem kunde tro dej om att vara en
så'n fyllkråka, fast man ju kan se att du är ett lättfärdigt stycke.»
»Tror du att jag har supit då», sade Malin skrattande och gråtande på en
gång, »inte är den buteljen min, den måste någon annan ha ställt dit.»
Erik tittade misstroget på henne, han visste av erfarenhet, att hon inte
var så noga med sanningen, men hans luktorgan sade honom dock att hon i
detta fall måste vara oskyldigt misstänkt.
»Var har du gjort av tupparna då?»
»Dom är här i parken, jag släppte dom lösa på en stund bara.»
»Jaså på en stund bara, hur tänker du få tag i dem då?»
»Å det är väl ingen konst», sade Malin triumferande i det hon reste sig
upp och fattade det röda skynket som följt med och blivit liggande i
bottnen, när hon kastade denna ifrån sig.
»Usch ta' inte i skynket», sade Erik.
»Å de rara djuren de äro så renliga.»
Erik vände sig om på klacken och spejade ut över parken. Inga tuppar
syntes till så långt han kunde se.
»Det tjänar inte någe till att leta efter dem», sade han, »kom nu så går
vi.»
»Jag _skall_ ha reda på dem», svarade Malin, som ibland kunde vara envis
när hon satte sig något före.
»Gör som du vill då, skulle du få tag i dem så gå te hotellköket, men
skynda på, för jag har inte tid att vänta så värst länge, å ställ för
all del inte te med nå'ra dumheter mer.»
Erik avlägsnade sig inåt staden och Malin begav sig ut på spaningsfärd
efter de förlorade tuppkycklingarna.
I parken funnos de inte, det var snart klart. Hon tänkte att ge upp
letandet, men hennes nyfikenhet drev henne att praktisera sig över den
längs med parken löpande järnvägen, ehuru hon inte egentligen trodde att
hon där skulle finna dem hon sökte. Men väl kommen över på andra sidan
fick hon se en stor vitfläckig hund komma lunkande förbi på helt nära
håll i riktning från stora landsvägen ner förbi stationen, och vad bar
han väl i munnen om inte en av tupparna.
Malins första tanke var att springa efter hunden, men så insåg hon att
detta skulle ha varit fåfängt och dessutom var hon rädd för besten. Med
blicken följande den riktning han kommit ifrån tyckte hon sig snart
upptäcka några rörliga punkter långt borta vid landsvägen, som leder ut
åt Taningehållet, och när hon kom dit fick hon se att det just var de
fem kvarvarande tupparna, som dristat sig fram igen efter att i
landsvägsdiket ha sökt gömma sig undan för hunden, vilken troligen var
hemlös och herrelös, emedan hundar i vanliga fall inte brukar göra skada
på fjäderfä.
Nu var stunden kommen för Malin att utföra sitt konststycke. Tänk om
hennes vänner i Stockholm ändå varit närvarande, så skulle de ha fått se
vad hon lärt av dessa bönder som väl ingen kunnat drömma om skulle vara
så fintliga och illmariga som de i själva verket visade sig vara.
Hon närmade sig tupparna så nära som möjligt, där de voro samlade i en
klunga och krafsade och plockade mask, fattade det röda skynket, höjde
det segerstolt i luften och sänkte det sedan högtidligt mot marken,
väntande att tupparna i nästa ögonblick skulle rusa mot detsamma så att
hon helt behändigt skulle kunna plocka ner dem i korgen.
Men ingenting hände. Endast några jordsmulor kommo yrande från den plats
där de fem tupparna, utan att låta sig störas, under allt kraftigare
rivande och krafsande i jorden fortsatte med att utnyttja sitt födgeni.
Å de stackars kräken, de voro naturligtvis så hungriga, att de inte hade
givit akt på skynket. Det gjorde henne riktigt ont om dem, men nu hade
hon tyvärr inte tid att vänta längre, för Erik ville ju åka hem. Hon
måste alltså väcka deras uppmärksamhet och återupprepade än en gång sin
manöver med skynket samtidigt som hon uppgav ett gällt rop. Tupparna
flaxade till ett tag och flydde några steg, spridande ut sig i en
halvcirkel, men stannade sedan åter liksom om farten tagit slut och
upptogo oförtrutet och med ännu mera iver sitt arbete igen i den nya
formeringen, utan att ens vrida på halsarna eller ägna så mycket som en
blick åt Malin och hennes röda skynke.
Men nu blev Malin arg. Skulle dessa otäcka tuppkanaljer, som hon gjort
sig så mycket besvär för, få driva med henne och hade inte de rackarna
rent av frångått sin natur för att få vara riktigt försmädliga och det
skulle hon kanske tåla. Nej vänta bara, nu skulle de få se på morsens,
de skulle i alla fall bli fast, hon skulle springa efter dem och de som
hade så korta ben skulle då visst inte kunna hinna undan.
Jag satt vid samma tid hemma vid mitt skrivbord och var sysselsatt med
att sköta min korrespondens, då det ringde i telefon och en
virkeshandlare, som flera gånger varit ute hit till Taninge i affärer
och kände igen Malin, med beställsam iver inrapporterade, att han för en
stund sedan sett henne ligga dödfull på en soffa i parken vid järnvägen
samt att han alldeles nyss på slätten mellan staden och St.
Kungsladugården sett henne med ett eldrött skynke i handen skrikande
springa och jaga en flock höns, som till sist räddat sig genom att rusa
in i en rågåker, och han tillade, att hon troligen hade fått delirium
tremens eller i varje fall hade blivit tokig. Jag tyckte att hans
historia lät otrolig men nöjde mig med att försäkra honom om att hon i
alla händelser inte hade blivit tokig den dagen.
När Erik och Malin sedan kommo hem från staden redovisade emellertid
Malin för tupparna, som hon sade sig ha sålt på stadshotellet, men för
Anna omtalade hon sedan i förtroende, att tupparna levde och gingo lösa
i en rågåker utanför staden, och hon uttalade samtidigt sina bekymmer
för deras framtid samt undrade om de någonsin skulle kunna leta sig ut
igen ur den myckna halmen.