OM TVÅ SÅTA VÄNNER OCH OM LITET AV VARJE SAMT OM HUR DET KAN
GÅ NÄR BOCKEN ÄR TRÄDGÅRDSMÄSTARE
Malin hade, som vi sett av det föregående, redan under första söndagen
av sin vistelse här gjort en bekantskap, som syntes tendera till att bli
stadigvarande.
Det var visserligen tydligt, att han, den brutale och råbarkade
arbetskarlen, vilkens enda yttre företräde var hans väldiga kroppshydda,
i början inte riktigt föll henne i smaken men som han var det enda
sällskap, som stod henne till buds, hade hon följt den gamla regeln att
av två onda ting välja det minst onda.
I dagligt tal kallad Nygårds-Gustav efter sedan han tjänade dräng vid
Nygården, var hans namn egentligen Gustav Jakobsson, men den förra
benämningen var så vanlig i trakten att de flesta inte ens visste vad
han hade för tillnamn eller kanske inte ens tänkte på att han ägde ett
sådant. På senare åren hade han ej velat binda sig vid årstjänst utan
haft sin utkomst med tillfälligt arbete här och där som det föll sig.
Helst ville han emellertid arbeta på ackord och han kunde då på grund av
sina ofantliga kroppskrafter och sin stora arbetsförmåga ofta förtjäna
mer än dubbelt så mycket som en vanlig arbetare.
Om han sålunda under sitt arbete skötte sig med heder, var han däremot
för sin personliga del ingalunda skötsam. Efter att under första tiden
medan han tjänade ha varit godtemplare, började han sedan svira och supa
mer och mer och nu brukade han rumla om periodvis tills bristen på
kontanter tvang honom att arbeta för att såmedelst skaffa pengar till
nya spritinköp. Antingen han var full eller nykter var det icke rådligt
att komma i delo med honom. Han var den obändige naturmänniskan, som
inte krusade för någon och det hade vid helt oskyldiga diskussioner
hänt, att han, då han kommit till korta i resonemanget, på handgripligt
sätt velat övertyga motståndaren att han ändå hade rätten på sin sida.
Många historier voro i omlopp om honom. Han kunde äta otroligt mycket på
en gång, men också svälta flera dagar i sträck. Han kunde gå utan
strumpor om vintrarna när det var ganska kallt utan att detta bekom
honom något, men blev det riktigt, riktigt kallt så hällde han brännvin
i stövelskaften och sedan så kunde han härda ut huru länge som helst.
Det påstods också, att han var okänslig för ormbett, vilket berodde på
att han en gång när han skulle bada råkat trampa på en orm och blivit
biten utan att därav taga skada. Detta hade han också lyckats inbilla en
del folk, vilket i sin mån bidrog till att öka respekten för honom. Det
var visserligen många som trodde, att ormen inte var giftig, men det
vågade de icke säga så att han hörde det. Fastän sålunda på sätt och vis
respekterad, var han, som man kan förstå, ingalunda avhållen. Av den
manliga ungdomen var han lika mycket hatad som fruktad för sin
oresonlighet, och flickorna avskydde honom av vissa orsaker och drogo
sig för hans sällskap.
Malin å sin sida kunde icke heller komma på god fot med ungdomen.
Flickorna sympatiserade ej med henne, om ej möjligen Anna, som syntes
omfatta henne med vänskap. Pojkarna behandlade henne som luft såvida det
inte gällde att göra henne till föremål för sitt löje, vilket de dock
noga aktade sig för i Gustavs närvaro, sedan han, som jag sedan
fick veta, just för denna orsaks skull så illa misshandlat
Västergårdsdrängen.
Av ena som andra orsaken hade Malin snart börjat fatta en viss
tillgivenhet för Gustav, vilken ju också var den ende som på något sätt
uppmärksammade henne. De blevo ju också på så sätt så gott som hänvisade
till varandra och de kommo med sina stridiga lynnen märkvärdigt bra
överens. Jag tyckte emellertid ej vidare om denna bekantskap, men kunde
inte göra något åt saken och mina föreställningar till Malin att undvika
hans sällskap tog hon ganska illa upp.
Jag lade snart märke till att Malin var mycket intresserad av att
skriva. Alltid om kvällarna och annars också emellanåt skrev och plitade
hon enträget, som hon sade avskrifter av andliga sånger samt en del
visor.
Hon trodde sig också äga poetiska anlag och hon försökte sig ibland på
att dikta visor, vilka hon dock inte alltid kunde fullborda.
En söndagseftermiddag då hon och Anna voro lediga och sutto nere vid ån
slog hon vad med Anna om att hon skulle kunna skriva ett rim och få det
infört i Länstidningen och hennes poetiska ådra frambringade då följande
skaldestycke:
Vid bäckens brus
Och skogens sus
Förnöjd och glad jag sitter
Uppå en häll
Förnöjd och säll
Och skild från världens glitter
Jag -- -- -- -- --
Här tappade hon tråden, men fann ändå det hela så lyckat att hon fästade
upp det med en knappnål i tapeten på väggen över sin säng.
Om hon sålunda icke var så överdrivet klyftig som poet, så var hon dess
mera slängd med att berätta historier, det kunde hon göra på ett både
fantasirikt och roande sätt och vi skrattade ofta åt hennes löjliga
påhitt. Dessa, om en högtsvävande fantasi vittnande prestationer, stödde
mig också, som människokännare i min uppfattning om att hon var en av
dessa drömmande individer, vilkas fantasiliv är abnormt utvecklat på
bekostnad av deras förmåga för praktisk verksamhet.
För övrigt var hennes lynnesläggning ganska egendomlig. När någon
tilltalade henne så kunde hon ge ett frånvarande svar, och hon kunde
ibland både gråta och skratta nästan samtidigt. Jag undrade då för mig
själv om det icke är sådant som kallas hysteri eller om det möjligen
berodde på någon särskild orsak.
Jag har förut i annat sammanhang antytt att Malin var kvinnosakskvinna,
vilket också tillika med att hon var djurvän och barnafiende var en av
hennes mest framträdande egenskaper. Hon kunde med armarna i kors hålla
långa och oratoriska utläggningar om kvinnans förtryckta ställning, om
det berättigade i hennes kamp för likställighet med mannen samt hennes
strävan att genomdriva lika lön för lika arbetstid. Ehuru ingen tog
någon vidare notis därom och Anna, som det här gällde att påverka,
tycktes vara alldeles oemotståndlig för hennes flödande svada, så kunde
jag dock inte undgå att reflektera över det märkvärdiga i att hon ville
ha lika lön som männen för en arbetstid, som utnyttjades på detta sätt
och frågade henne vid ett tillfälle om det inte vore rättvisare att
betala lika lön för lika arbete. Hon svarade att det egentligen var så
hon menade. Jag frågade nu om hon trodde, att kvinnor i allmänhet kunde
förrätta männens sysslor lika bra som de och hon svarade, att det var
hon viss om att de kunde och skulle göra om blott förutsättningarna i
övrigt ställdes lika. Då erbjöd jag henne att hon skulle få arbeta
tillsammans med drängarna mot lika lön som de, så bleve ju hennes
bekymmer stillade och full rättvisa skipad men då skulle hon också
utföra lika mycket arbete, som en av dem och inte under arbetstiden bara
stå och lata sig och prata strunt. Dessa mina ord verkade som en
kalldusch och då hon så därtill blev utskrattad av Anna och drängarna
fann hon för gott att i fortsättningen hålla inne med sin visdom i denna
sak, som ehuru i och för sig nog så beaktansvärd, hon likväl tydligen
inte alls hade någon insikt i, och som hon endast kunde skada genom sitt
ovederhäftiga prat. Malins sysselsättning bestod, sedan hon, som förut
är nämnt, visat sig oskicklig i göromålen, huvudsakligen i att se efter
barnen, vilket ock nästan var det enda hon kunde uträtta. Det var
egentligen blott den minsta lillan, som fordrade tillsyn, då de andra
barnen voro så stora att de mestadels kunde sköta sig själva och för det
mesta voro ute och lekte.
Hon hade nu varit här i något över fjorton dagar och jag hade redan
insett, att det inte på längden kunde fortgå på detta viset, då det var
för mycket att arbetet inomhus skulle kunna medhinnas av min hustru och
Anna och förutom detta någon särskild barnjungfru inte nödvändigt
behövdes.
Min nya piga hade också väckt ett visst uppseende i orten, folket begrep
ganska väl att hon inte ägde de egenskaper man är van att finna hos en
piga, och jag blev vid ett tillfälle tillspord om jag i stället för piga
ämnade hålla sällskapsdam.
Emellertid inträffade då följande händelse som gjorde slag i saken.
Under det vackra vårväder som rådde under de senare dagarna hade Malin,
med den lilla placerad i korgvagnen, ofta vistats ute i det fria, där de
båda kunde njuta av solskenet och inandas den friska vårluften. Då
inträdde ett par regndagar, som gjorde det omöjligt att vistas ute med
barnet, vilket tydligen misshagade dess vårdarinna som endast var
intresserad av det som personligen beredde henne själv nöje. Anna var i
ett till visthusboden närliggande rum sysselsatt med nedpackning av ägg
och smör, som skulle till staden nästkommande dag och Hilda, som varit
borta till en granngård i något ärende, var just återkommen därifrån och
trädde in i vardagsrummet, där de större barnen vistades, stojande och
lekande som barnens vana är.
»Mamma, lillan ligger och sover på köksgolvet.»
»Vad är det du säger, Margit lilla?» sade Hilda och smekte barnet om de
rosiga kinderna.
»Jo titta ska' mamma få se.»
Hilda gick ut i köket och fann den lilla liggande på köksgolvet nedanför
matbordet till synes livlös, medan dess vårdarinna, som spårades av en
något skorrande jumpamelodi, befanns lättjefullt liggande på ryggen med
åt höjden pekande knän i den himmelsblå soffan, där hon helt och hållet
tycktes uppgå i trakteringen av sitt instrument. Det hade tillgått så,
att den lilla som legat och sovit i korgvagnen vaknat och börjat gråta
och Malin hade då tagit upp henne ur vagnen och en stund hållit henne i
sitt knä. Hon hade emellertid snart ledsnat därpå, lagt upp barnet på
bordet med en leksak i handen för att sedan själv kunna ägna sig åt en
kärare sysselsättning, ej troende att någon skulle observera hennes
pliktförgätenhet. Den lilla, som ej var van att vistas på en sådan
plats, kavade och kavade emellertid allt vad hon kunde för att komma
därifrån och, på så sätt kommen till bordskanten, föll hon handlöst ned
på golvet, där Hilda fann henne liggande till utseendet livlös men som
det sedan visade sig dess bättre endast avsvimmad.
»Men vad i Guds namn, Malin, har hon gjort med barnet?» Malin reste sig
vid Hildas tillrop upp från soffan och närmade sig fortfarande samt
tagande danssteg på golvet, vilket hon dock genast upphörde med när hon
fick se hur allvarlig saken var. Hilda baddade den lillas panna med
kallt vatten samt skickade ett av barnen att hämta mig.
Då jag kom tillstädes hade barnet dock hunnit kvickna till. Hilda talade
om vad som varit å färde och barnen huru det tillgått och nu var
räkenskapens timma slagen för Malin.
Jag hade förut haft överseende med henne då jag insåg hennes oförmåga,
och jag hade ämnat se tiden an i tanke att hon skulle kunna lära sig hon
som annat folk, fastän jag väl förstod att det lika mycket berodde på
olust och hennes uppförande inte heller varit det bästa, ehuru såväl jag
som min hustru flera gånger hade låtit det bero, vid saker som vi inom
oss kände, att vi inte borde ha tålt. Men allting har ju sina gränser
och i detta fall kunde det ha gällt vårt barns liv.
Ganska förbittrad tillsade jag Malin att fortast möjligt packa sig i väg
då hon ej längre finge vistas under vårt tak. Hon föll då fullständigt
till föga, erkände att hon felat och bad därför om förlåtelse samt
lovade bot och bättring om hon finge stanna till månadens slut, då hon,
som hon sade, ändå hade tänkt att sluta.
Jag tyckte nu synd om henne, då hon såg verkligt ångerfull ut och då jag
icke kände till hennes förhållanden och inte ville att hon skulle komma
på bar backe, så lät jag henne stanna till månadens slut mot uttryckligt
villkor att hon skulle lägga bort sin lojhet och försöka att göra sitt
bästa och uppföra sig väl, vilket hon också lovade.
Jag kände emellertid en viss lättnad och tillfredsställelse över att det
dock snart skulle bliva ett slut på detta olidliga tillstånd och det
första jag gjorde var att höra mig om efter en annan piga i Malins
ställe och jag lyckades också snart att få reda på en som var villig att
tillträda tjänsten i början av nästföljande månad.