OM PIGPRAT OCH TIDNINGSSKRIVNING SAMT OM NÄR SUGGAN SKULLE
TVÄTTAS
»Tycker du inte att det är knogigt att släpa så här dag ut och dag in
och längtar du inte att komma ut i världen och se dig om litet. Du vet
ju inte mycket om vad som händer och sker utanför knutarna här; du
skulle komma till Stockholm, skulle du få se på annat. Där kan man leva
glada livet.»
»Inte känner jag nå'n längtan till Stockholm, och skulle jag komma dit
så finge jag väl också arbeta. Det är ju mycket att göra här, förstås,
men dom fordrar inte mer än man kan stå ut med, och man får ju dansa och
roa sig ibland här också.»
»Ja, det är ju tur för dig om du är belåten med din tillvaro.»
»Visst är jag belåten, men nog skulle det vara roligt att ha ledigt om
söndagarna alltid.»
»Jojomen du, och få sova ut ordentligt, det skulle allt vara skönt.»
»Sova, du tänker visst alltid på att sova. Nog tycker jag det räcker
till med den saken, och inte brukar du stå i värre än jag med arbete.
Hur länge var du van att sova om mornarna när du var i Stockholm.»
»Ja så där till vid 10-tiden, ibland litet längre förstås.»
»Men hur bar du dig då åt, som kunde sova så länge. Då tjänade du väl
inte heller.»
»Åh nej, det är visst inte sagt att man behöver tjäna i Stockholm som
man gör här. Där finns många lätta och trevliga platser, skall du tro,
och så kan man ta sig fram där utan att tjäna, om man endast har
talanger.»
»Inte tycker jag att du har så stora talanger; jag får ju göra en hel
del i stället för dej, och du kan ju inte ens mjölka korna.»
»Ja, det är nog höjden av talanger, du, att kunna mjölka korna»,
genmälde Malin med överlägsen min. »Men kan du inte tänka dig något
angenämare och bättre liv.»
»Hur tror du det skulle gå, om alla endast tänkte på det angenäma och
hur menar du då att man skulle kunna leva utan att arbeta?»
»Jo just genom att använda sina talanger. Antag t. ex. att du kunde
skriva.»
»Visst kan jag skriva.»
»Du förstår inte vad jag menar, hör jag», svarade Malin med en
försmädlig rynkning på näsan. »Antag nu att du skulle skriva till en
tidning och tala om vad som händer här på gården.»
»Tror du att det skulle falla mej in att skriva i en tidning», svarade
Anna skrattande, »då trodde väl folk att jag hade blivit stollig. Och
inte händer det nånting här heller, som vore skäl att skriva om.»
»Det händer mycket här, bara man förstår att få fram det på rätta
sättet. Jag skulle kunna skriva flera spalter om vad som händer här på
en dag.»
»Då finge du göra som Johan i Bränntorp. Han skriver vådligt mycke i
Länstidningen, vidlyftiga krönikor och notiser och rim så långa och
vackra, men folk säger, att det mesta han skriver så är dä lögn.»
»Du kan väl förstå att sanningen inte kan räcka till så ordagrant för
honom, om han skriver så mycket.»
»Ja, han brukar då skriva mycket, både så'nt som förargar och gläder
folk. En gång skrev han också att Johanna i Nerängen hade skjutit en
räv.»
»Skrev han, att hon hade skjutit en räv», genmälde Malin och skrattade
så hjärtligt hon kunde. »Jag tycker mig just se henne stå och ta' korn
på filuren, men hur kunde han komma på en sådan idé?»
»Jo ser du, jag vet precis hur det gick till också.»
»Tala om det då.»
»Jo, som du kanske hört, så är Stina i Bäckhagen lite' fjantig av sig,
hon springer ju också bara och pratar om smörja och skvaller, och hon är
så enfaldig att hon tror allt som folk säger åt henne, om det är aldrig
så orimligt. Så en dag hade Johanna i Nerängen förargat en av drängarna
och för att få hämnas och på samma gång skoja med Stina så ropte han åt
henne, när hon gick vägen förbi: 'Vänta lite' så skall du få höra
nånting riktigt märkvärdigt.' 'Å kors, va kan dä vara för någe', svarte
Stina och tvärstannade med ögonen uppspärrade på vid gavel. 'Jo, kan du
tänka dej, Stina', sa' drängen, 'att Johanna i Nerängen ha' skjuti' en
räv.' 'Å herre min je, dä kunde jag då allri tro henne om', utbrast
Stina förbluffad och slog sej på knäna med båda händerna, och så rände
hon genast i väg te Johan i Bränntorp och talte om dä för honom, och
han, den luvern, gjorde spektakel av henne, men satte in det i tidningen
gjorde han i alla fall, och alla så förundrade de sig över den
märkvärdiga händelsen och Johanna blev utropad att vara så duktig och
styv, fastän hon annars är så bortkommen, att hon säkert skulle bli
rädd, om hon finge se en räv på långt håll.»
»Fick folk aldrig veta heller att det var lögn?»
»Jo då, några dagar därefter så kom där en skinnhandlare ifrån stan ut
till Nerängen och ville köpa skinnet, men när han fick veta att dä var
lögn alltihop, så blev han rasande förstås, och Johan i Bränntorp blev
avslöjad att vara en skojare, som i många år kolporterat ut både andras
och sina egna lögner, fastän han velat gälla för att vara en så rejäl
och vederhäftig karl. Och nu blir han aldrig trodd mer, inte ens om han
försöker tala sanning.»
De båda pigorna blevo här avbrutna i sitt samtal av fördrängen, som steg
in i rummet.
»En av er ska' komma med ut och hjälpa till med att sätta potatisen»,
sade han, vändande sig till Anna.
»Det kunde du göra själv, så sluppe du stå här och vara mallig i pipen»,
inföll Malin, som med förtjusning lagt sig till med en del av ortens
ordförråd.
»Håll snattran på dej, slabba», svarade drängen kallt och med en min som
kuvade all vidare opposition. »För resten så skall suggan tvättas och dä
blir just ett tjänligt göra för dej.»
Malin, som visste att suggan, med vilken hon stod på mycket förtrolig
fot, snart skulle avlivas och redan hade fällt bittra tårar över sin
väninnas hemska öde, tittade forskande på drängen, som utan att förändra
en min går rakt fram till vatthinken och tar sig en klunk vatten.
»Hur skall det gå till då?» frågade hon litet misstroget, ej vetande om
det var fråga om allvar eller skämt.
»Jo, du ska' ta' en balja mä vatten och så ska' du ta' såpa och
skurpulver och den stora rotborsten, men låt se att du gnider av henne
lorten ordentligt, så att fläsket blir lättsålt.»
Malin var nu övertygad om att det inte var något skoj å färde, och som
hon var utpräglad djurvän, som alla kvinnosakskvinnor i allmänhet äro,
så gladde hon sig riktigt över att få göra suggan en sista
vänskapstjänst, och hon började genast vidtaga sina förberedelser, redan
i andanom tyckande sig höra suggans belåtna grymtande när hon blev kliad
under trynet.
»Vad var det där för påhitt av dej», sade Anna då hon i drängens
sällskap var på väg ut till åkern, »inte brukar man löga grisarna medan
dom lever; du skoja bestämt bara med henne.»
»Ja, dä är ju klart», svarade drängen med en först nu synlig humoristisk
glimt i ögonen, »hon är alltid så märkvärdig och struntviktig, så dä var
rakt nödvändigt att stuka henne lite'.»
»Usch, du är då en riktig spefågel; ja ska' gå och tala om för Malin,
att du gycklade mä henne.»
»Nej, du låter bli dä, för då ska' jag göra dej ett spratt en annan
gång, och för resten så behöver Malin en liten uppmuntran för sitt
välförhållande i går.»
»Ja, dä kan du ha rätt i», svarade Anna och skrattade hjärtligt åt
drängens torroliga humor, som åsyftade en händelse dagen förut, då båda
pigorna varit ut vid sättningen. Malin hade då lagt sig rak lång på
ryggen i en fåra med benen dinglande över dess kanter och inte velat
stiga upp, emedan hon tyckte sig aldrig förr ha legat så mjukt och
skönt. Fördrängen, som själv är mycket ordentlig och arbetsam, tålde
emellertid inte lättja och slams under arbetet, hämtade så från ett
närbeläget dike en pyts vatten för att därmed uppfriska hennes lekamen,
men blotta åsynen därav åstadkom en så kraftig verkan, att Malin
ögonblickligen sprang upp som en oljad blixt, gripen av en oförklarlig
iver att få arbetet i gång igen.
Men nu vilja vi återgå till dagens händelser. Hilda, som under tiden
börjat göra i ordning eftermiddagskaffet och ej kunde förstå var Malin
höll hus, hade en stund tyckt sig höra ett stigande oväsen utifrån,
vilket hon dock ej ägnat någon vidare uppmärksamhet. Då kommer ett av
barnen inspringande med andan i halsen och ropade:
»Mamma, kan du tänka dej, att Malin håller på och tvättar suggan, men
suggan tycker visst inte om att bli ren för ho skriker så
förskräckligt.»
Hilda gick ut på gården för att se efter vad det kunde vara för
spektakel å färde, och blev så vittne till ett både löjligt och ömkligt
uppträde.
Malin hade, sedan hon burit ner till svinstian en stor balja med kallt
vatten samt såpa, skurpulver och en med försvarligt skaft försedd
rotborste, motat ut suggan i den trånga inhägnaden utanför väggen, där
grisarna bruka få vistas vid stiornas rengöring. Hon hade så med
tillhjälp av händerna från topp till tå ingnidit suggan med såpa och där
ovanpå strött skurpulver, allt under ett sakta grymtande från suggan,
som på detta sätt gav sin belåtenhet tillkänna över de kliingar, som
allt emellanåt kommo henne till del. Emellertid hade suggan råkat få en
del skurpulver i ögonen och svedan härav hade gjort henne rasande och
vettskrämd, och nu rusade hon planlöst, ur stånd att kunna se, omkring
under ett hiskligt oväsen. Malin, som ej begrep orsaken till suggans
förändrade sinnesstämning, hade med skurborsten i högsta hugg rusat
efter suggan, som då och då körde huvudet mot inhägnaden under sina
fåfänga försök att slippa undan sin plågoande, och så ofta hon kommit åt
med skurborsten kraftigt överfarit suggans rygg och av det myckna
gnidandet hade suggans naturliga smutsgrå hudfärg så småningom övergått
i svagt rött. När så samma behandlingssätt skulle tillämpas på den mera
ömtåliga underdelen och sidorna, hade suggans förut ganska starka nödrop
övergått i allt kraftigare och längre utdragna illvrål.
»Men vad i fridens namn tar Malin sig till med, jag tror rakt hon tänker
ta livet av suggan, eller har hon då rent av blivit stollig.»
»Inte kan jag begripa vad som kommit åt suggan. Hon var så snäll och
stillsam i början, men nu lever hon om som om hon vore rent besatt.»
»Ja nog kan man se vad som kommit åt suggan, men vad jag inte förstår
är, vad som kommit åt Malin. Vad är det här för ynklig tillställning om
jag får fråga.»
»Jag håller på och tvättar suggan förstås, men inte kan jag hjälpa att
hon håller ett så'nt förbaskat oväsen.»
»Hur har Malin kommit på den befängda idén att tvätta suggan?»
»Jo, fördrängen sade, att suggan skulle tvättas, och han visste det väl
så bra som någon.»
»Det visste han nog inte. Malin har blivit narrad, suggan skall
naturligtvis inte lögas förrän efter slakten, och sluta nu genast upp
med det här eländet.»
Malin insåg nu äntligen, att fördrängen drivit skoj med henne, och
hennes häftiga lynne började sjuda inom henne, på samma gång som hon
skämdes över sin dumhet. Hon försökte emellertid att hålla god min i
elakt spel, öppnade dörren till svinstian och beredde sig att fösa in
suggan löddrig och till hälften insmord i såpa och skurpulver.
»Nej, Malin, det går inte an, hon måste försöka att få henne ren från
smörjan först», sade Hilda och gick in igen för att duka fram kaffet.
Malin, som ej längre kunde behärska sig, fattade nu utan vidare tag i
den ännu nästan fulla baljan och kastade så på en gång såväl baljan som
det kalla innehållet rakt över ryggslutet på det stackars svinkreaturet.
Men det hade hon nog inte gjort om hon kunnat ana följderna. Med ett
hiskligt galltjut rusade suggan, tagande vilda språng, rakt fram mot
Malin, som ej hann vika undan, och körde sitt framåtsträckta tryne genom
underkanten på Malins kjol rakt mellan hennes fortkomstledamöter.
Suggan, som av den vilda farten ej genast kunde stanna, trasslade så in
sig med huvudet och frambenen, stupade omkull och rullade runt med den
påföljd, att Malin ej längre kunde hålla balansen utan damp omkull rakt
i famnen på den nu på rygg liggande och med benen i luften fäktande
suggan, där hon blev liggande en god stund innan hon äntligen lyckades
taga sig loss från det ännu med oförminskad kraft vrålande djuret.
Jag hade emellertid tillika med det övriga gårdsfolket på utsatt tid
gått hem för att dricka kaffe, och då vi kommit i närheten av gården
fått höra ett hiskligt oväsen, som ju närmare vi kommo allt mera tilltog
i styrka. Då vi kommit fram fingo vi se en högst egendomlig syn nere vid
svinhuset.
I den lilla avstängningen utanför väggen rusade suggan omkring planlöst
kors och tvärs, till synes alldeles vettskrämd, och hennes förut
tämligen rena hud var nu övertäckt av ett mörkt tjockt lager av såpa,
gyttja och grus, genom vilket dock den rödgnidna svålen på ett par
ställen tydligt kunde skönjas.
Strax utanför stod Malin, nästan lika nersmord som suggan, och försökte
sätta till rätta sina kläder, som blivit illa tilltygade under det
ofrivilliga famntaget.
»Vad i hela livet har kommit åt Malin, och hur har hon burit sig åt med
suggan», frågade jag förvånad och nästan förargad, under det att den
bredvid mig stående fördrängen tydligen såg saken från en ljusare
synpunkt.
Malin svarade icke på min fråga utan rusade utan att lyfta blicken ifrån
marken i väg upp åt gården, då och då snavande i den nedslitna
kjolkanten, och var sedan under resten av dagen sysselsatt med att på
sig själv utföra ett liknande rengöringsarbete, som hon förut tillämpat
på suggan. Jag fick emellertid dels genom Hilda och dels genom Anna
efter hand reda på orsaken till det hela, som ju endast kunde tagas från
den löjliga sidan. Men det tog en god stund innan jag med tillhjälp av
kylslaget vatten och en handspruta lyckades återställa suggan i hennes
förra skick.
Malin hade emellertid genom denna händelse fått en viss respekt för
fördrängen, som hon förut alltid sökt vara viktig emot, och hon insåg
nu, att han inte var så god att ge sig i lek med, fastän han inte kunde
mäta sig med henne i fråga om stora ord och later.
När dagen kom att suggan skulle slaktas stängde Malin, när hon hörde
suggans skrik, in sig i pigkammaren och stod där med bomullssuddar
instoppade i öronen tills slakten var överstånden. Först om en god stund
vågade hon sig sedan ut för att titta på liket, men kunde icke i den
nylögade och finskrapade svinkroppen känna igen sin forna väninna, och
när hon så vid sitt försiktiga petande på svålen såg de närvarandes
löje, trodde hon fullt och fast att något rackartyg var å färde och att
den riktiga suggan fortfarande levde.
Denna sin tro behöll hon tills efter frukosten, då hon med några
brödkanter i handen som vanligt vandrade ner till stian, men fann denna
tom.