OM LANTLIV OCH STADSKULTUR SAMT OM ETT RADIKALMEDEL MOT LÄTTJA

Tiden för vårbruket var inne och en strävsam tid började nu för

befolkningen i trakten. Denna har visserligen vad den jordbrukande delen

beträffar, full sysselsättning, även den tid, då jordbruket ligger nere,

med skogsavverkning, lagning av vägar, stängsel och redskap m. m., men

på vintern är arbetet dock icke så maktpåliggande som under den övriga

årstiden, då jordens beredning, sådd och skörd o. s. v. upptager nästan

all tid, och ogynnsamma väderleksutsikter därtill ofta förorsakar att

arbetet måste påskyndas.

Vem kan väl, som själv ej deltagit däri, föreställa sig de mångahanda

göromålen vid en lantgård så väl beträffande det manliga utearbetet som

de kvinnliga innesysslorna? Till synes utan någon bestämd plan måste

dock allting ju mera desto större gården är, utföras med ordning och

reda, lika väl som arbetet på en verkstad, en fabrik eller ett kontor.

Om än icke något egentligt jäkt, så dock ett ständigt knog nästan utan

uppehåll från morgon till kväll, kräver arbetet, förutom flit och

ihärdighet, en viss beräkning och fördelning för att göromålen ej skola

hopa sig och en del av dem bli bortglömda.

Om än sålunda ganska ansträngande är dock å andra sidan lantarbetet

hälsosammare än något annat yrke, och det allmänna hälsotillståndet är

vida bättre bland den jordbrukande befolkningen än bland t. ex.

industri- och fabriksarbetarne, vilket bevisar att vid lantarbetet någon

överansträngning i allmänhet icke förekommer. Har någon väl ofta sett en

nervös och blodfattig bonddräng eller bondpiga? Jag tror att antalet

sådana skall vara ganska lätt räknat.

Med dessa ord vill jag blott påvisa att lantarbetet visst icke är något

lekverk, men att å andra sidan icke heller någon grund finnes för en

uppfattning, som slagit över i den motsatta ytterligheten.

Malin hade nu varit i sin tjänst några dagar och alltså bort hunnit visa

sina färdigheter, men det var redan ganska tydligt, att hon icke var

kompetent att utföra de prestationer, som hon åtagit sig i egenskap av

piga. Hon visade sig, som förut är nämnt, vara fullkomligt okunnig i

även de enklaste sysslor och, vad som var värre, utan några som helst

anlag för praktiskt arbete. När hon skulle uträtta något kunde hon,

försjunken i drömmerier, bli stående med korslagda armar och alldeles

glömma bort det hon hade för händer.

En gång när Malin skulle diska, fann Hilda, när hon om en god stund kom

ut i köket och väntade att diskningen redan skulle vara överstökad,

Malin stående framför spegeln, noga synande sin hals, medan diskningen

icke ens var påbörjad, och vid Hildas påmaning att taga itu med arbetet,

svarade hon då, att hon trodde diskarna hade ynglat.

Ibland kunde hon, när det någon gång hände att arbetslusten, likt ett

plötsligt uppflammande men snart åter slocknande stjärnskott, föll på

henne, åtaga sig göromål, som hon ej alls begrep sig på och då

åstadkomma direkt skada i stället för nytta. Vid ett tillfälle skulle

hon sätta sig till att väva under försäkran att hon var van därvid, och

snart skulle väva en fyra eller fem meter, men hela resultatet av en

halv dags arbete var inte fullt en decimeter och detta vävdes efter en

sådan metod att Hilda sedan hade sysselsättning i nära två dagar innan

hon fick väven i sitt rätta skick igen.

Malin hade också ganska underliga föreställningar om renlighet och

trodde tydligen icke, att det i ett lanthushåll ställdes några

fordringar i detta avseende. Så t. ex. kunde hon vid uppläggning av smör

fatta tag i detsamma med fingrarna, och då Anna förehöll henne det

orenliga däri säga: »Du är så kodum; inte är det så fjäskigt och noga

när arbetsfolk och bönder skall äta, dom är alla lika dumma och har ju

inte något sinne för renlighet.» Och hon lät efter hand allt tydligare

förstå, att hon ansåg sin omgivning vara ett annat slags människor, som

befann sig på en lägre utvecklingsgrad i jämförelse med henne själv. Men

en gång när hon framlade denna sin uppfattning och Anna började skratta

åt henne och driva skämtet till sin höjd, blev hon alldeles svarslös och

mållös och stod en lång stund liksom fallen från skyarna i sin förvåning

över att bönder kunde ha så ljusa ögonblick. Ehuru hennes värdesättning

för övrigt verkade enbart löjlig, började jag dock känna mig förargad

över hennes ofta visade lojhet och oskicklighet i fråga om sysslor och

göromål.

Förutom allt detta var hon även i besittning av en del vanor och ovanor,

som kunde förbluffa en enkel lantbo. Den ena cigarretten efter den andra

lät hon gå upp i rök med en smartness som vittnade om en högt uppdriven,

genom lång vana förvärvad skicklighet, vilket jag dock för barnens skull

snart måste stävja genom att proklamera samma förordning som gäller för

en del järnvägskupéer. Hon besatt en virtuosmässig skicklighet i konsten

att spela mungiga och hon utnyttjade denna sin förmåga vid de mest

otroliga tillfällen. Så hördes hon stundom med kläm och bravour å sin

mungiga av »Svenskens älskling»-typen, omväxlande med att hon sjöng

vissa strofer, framtralla den urgamla:

»Tjänare Amanda, kom till min barm,

Här skall du finna en kärlek så varm,

Jag kiligare fjälla än dig ej får

Och i en cirkel det hela går.»

eller:

»Det var julafton nittiofyra»

o. s. v.

omväxlande med »Putte, min lilla Putte» samt en del andra melodier av

äldre och nyare ursprung, vilkas ordalydelse jag inte så noga känner

till. Men litet förströelse förhöjer ju trevnaden samt bidrager till att

förläna en ljusare syn på tingen under vardagslivets trista enformighet,

och jag missunnade henne visst inte en så oskyldig njutning, som även

beredde barnen ett ogement nöje, när de vid sådana tillfällen brukade

samlas utanför staketet för att lyssna till de rytmiska tonerna.

Det var emellertid snart tydligt att Malin icke var i stånd att fylla

sin uppgift som piga, och efter kontrollassistentens besök tog Hilda

själv itu med mjölkningen i Malins ställe, medan dennas verksamhet

begränsades till att deltaga i hushållsbestyren när så föll sig samt att

för övrigt se efter barnen, ehuru hon visst inte var någon barnavän utan

försummade dem så ofta hon kom åt.

Däremot visade hon ett synnerligen stort intresse för djur. Kattor och

hundar smekte och kelade hon med dagen i ända, ibland smög hon sig ner

till ladugården, där hon roade sig med att låta kalvarna dia sina

fingrar, och hennes favorit var den stora slaktsuggan, med vilken hon

snart hade kommit på så god fot, att hon tilläts att, stående eller

sittande gränsle över suggans rygg, klia den borstiga svålen med skaftet

av en tandborste, som blivit avbruten, då hon vid sin första bekantskap

med suggan tog sig för att borsta dennas tänder, vilket suggan nämligen

avvisade på ett sätt, som icke inbjöd till förnyat försök.

Malins djurvänlighet tog sig också uttryck i att hon ständigt ville ge

djuren mat, antingen de orkade äta eller icke. Hon vandrade ofta ner

till stian med från måltiderna överblivna brödrester, och hon skulle

helt säkert ha blivit en alldeles utmärkt svinpiga, om inte hennes

utpräglade fasa för rengöringen hade kommit henne att uppställa krav på

att svinen själv borde underlätta sundhetsfrågans lösning genom

iakttagande av vissa ordningsföreskrifter, som hon dock ej kunde förmå

dem att ställa sig till efterrättelse.

Då Hilda och Anna en morgon efter avslutad mjölkning återvände från

ladugården hörde de på avstånd ett hiskligt skrik och oväsen. Inkomna i

vardagsrummet fingo de se Malin stå lutad över ett av de mindre barnen,

som i flera dagar varit grinigt och jämrat sig för tandvärk, med en

sopborste i högsta hugg, bannande och hotande att ge det stryk om det

inte genast snällt ville tiga. Den lille skrek naturligtvis ändå värre

och de andra barnen instämde med gälla röster i konserten. Hilda

lyckades emellertid snart åstadkomma frid och Malin tillsades att

uppträda mera behärskat och vara human mot barnen, som ju icke

förtjänade straff därför att de ledo av kroppslig värk. Hon lovade också

att inte vidare förgripa sig på dem, ehuru hon fortfarande vidhöll sin

åsikt om att stryk var en mycket lämplig kost för ungar.

Det var sålunda klart att hennes åligganden som barnpiga inte heller

föll henne i smaken och hon lämnade ofta lillan åt sitt öde för att

själv fördriva tiden med att lättjefullt ligga på rygg eller att i rent

frivola ställningar gassa sig i solskenet i det nyspirande gräset på

planen ner mot ån. Där kunde hon ligga långa stunder och dåsa,

struntande i sina plikter. Troligen hade denna hennes slöhet delvis sin

orsak i att hon i osedvanligt hög grad söktes av vårluften, vilket dock

naturligtvis inte kunde försvara hennes beteende att lämna sina

skyddslingar vind för våg. Jag beslöt emellertid att giva henne en

minnesbeta för att söka driva dåsigheten ur kroppen på henne och för

utförandet härav betjänade jag mig av följande i och för sig rätt

märkliga omständighet.

Strax invid dikeskanten nedanför ladugårdsbacken fanns i jorden en

mycket kraftig källåder, där förr vatten tagits för gårdens behov,

vilken källåder dock en tid efter här skildrade händelse alldeles

utsinade, vilket antagligen berodde på dess samband med en i trakten

befintlig vattensjuk, ehuru högt belägen däld, där torrläggning

samtidigt företogs. Som emellertid platsen nedanför ladugårdsbacken, där

källådern förut bröt fram, var olämplig och vattnet efter ladugårdens

ombyggnad löpte fara att förorenas, hade jag med s. k. slagruta följt

källåderns sträckning i marken och därvid funnit att den gick snett över

gårdsplanen på ett kort avstånd från mangårdsbyggnaden, i vars närhet en

ny källa nu var uppgrävd. Då emellertid denna plats var belägen högre än

det ursprungliga källflödet, hade jag haft ganska stort besvär med att

tilltäppa detta senare, då den nya källan annars icke gav något vatten.

Jag hade alltså rätt över den gamla ådern placerat en större sten och

däromkring dikat med mindre stenar och bräder med resultat att marken

närmast omkring stenen visserligen var något våt, men att det

förutvarande avloppet, som bestod av en grund ränna i marken ned mot ån,

nu var alldeles gräsbevuxen. Men det behövdes endast att man med en luna

eller ett spett lyfte på ena kanten av stenen för att vattnet åter

skulle forsa fram med en kraft, som var starkare än vanligt, tills den

ovanför belägna källan hann bli tömd. Jag hade lagt märke till att Malin

med förkärlek brukade välja denna torrlagda vattenränna till liggplats

vid sina solbad, troligen därför att hon där bättre kunde njuta av

solgasset och samtidigt vara skyddad mot den ännu något kyliga

vårvinden.

En dag, då hon gassade sig längre än vanligt, satte jag min plan i

verkställighet. Jag hämtade från redskapsboden det längsta järnspett som

fanns vid gården, medtog en försvarlig bjälke till underlägg samt begav

mig i väg till stenen nedanför ladugårdsbacken. Jag placerade där

bjälken med sin ena ända mitt för stenens södra sida, tog ett kort

bändtag, fattade tag i spettets yttersta ända för att åstadkomma större

kraftutveckling och klämde så på en gång till med all min kraft.

Resultatet av denna kraftåtgärd överträffade helt och hållet mina

förväntningar, och hade jag förutsett, att det skulle föranleda en så

stor katastrof, hade jag kanske ändå inte låtit mitt skämtlynne förleda

mig till att utnyttja de gynnsamma betingelser, som funnos, att på ett

verksamt och på samma gång diskret sätt giva min piga en fingervisning

om vad hennes frid tillhörde. I höga kaskader sprutade vattnet fram med

våldsam kraft för att i nästa sekund som en stormflod söka sitt utlopp i

den gamla rännan ner mot ån. Jag hade i sista ögonblicket böjt mig åt

sidan för att inte själv bli allt för mycket genomblöt, torkade mig

hastigt i ögonen och iakttog så händelsernas vidare förlopp.

Malin hade blivit alldeles överraskad av vattenfloden. Utstötande hesa

skrik när vattnet strömmade över henne, rusade hon sedan upp med en fart

och rörlighet, som jag förut icke tilltrott henne vara i besittning av.

Skälvande efter det kalla badet och ristande sig så att vattnet yrde

omkring henne, tittade hon sig förskräckt och förvirrad omkring utan att

dock få syn på mig, och rusade sedan utan att närmare söka taga reda på

orsaken till sitt olycksöde in i gårdsbyggnaden. Jag avlägsnade mig,

sedan jag återställt allt i sitt förra skick, och medtog de använda

verktygen, varför Malin, då hon efter att ekiperat sig i ny dress sökte

utforska platsens hemlighet, endast fann den våta stenen som vittnesbörd

om att något ovanligt hänt.

Hon gned nu sina geniknölar en stund utan att lyckas finna någon

förklaringsgrund till den mystiska tilldragelsen, och när hon sedan

inspekterade brandsprutan i lidret och funnit densamma tom och alldeles

torr, stannade hon troligen för antagandet att högre makter haft sin

hand med i spelet.

Det var nu på en gång slut med Malins solbad. Hon undvek sedan

sorgfälligt den farliga platsen, på vilken hon kastade skygga blickar

när hon någon gång senare kom i närheten av den, och från den dagen

hördes också mungigans toner mera dämpat.

Ett pennskaft som piga · 第 15 / 22 题