Tiden för vårbruket var inne och en strävsam tid började nu för
befolkningen i trakten. Denna har visserligen vad den jordbrukande delen
beträffar, full sysselsättning, även den tid, då jordbruket ligger nere,
med skogsavverkning, lagning av vägar, stängsel och redskap m. m., men
på vintern är arbetet dock icke så maktpåliggande som under den övriga
årstiden, då jordens beredning, sådd och skörd o. s. v. upptager nästan
all tid, och ogynnsamma väderleksutsikter därtill ofta förorsakar att
arbetet måste påskyndas.
Vem kan väl, som själv ej deltagit däri, föreställa sig de mångahanda
göromålen vid en lantgård så väl beträffande det manliga utearbetet som
de kvinnliga innesysslorna? Till synes utan någon bestämd plan måste
dock allting ju mera desto större gården är, utföras med ordning och
reda, lika väl som arbetet på en verkstad, en fabrik eller ett kontor.
Om än icke något egentligt jäkt, så dock ett ständigt knog nästan utan
uppehåll från morgon till kväll, kräver arbetet, förutom flit och
ihärdighet, en viss beräkning och fördelning för att göromålen ej skola
hopa sig och en del av dem bli bortglömda.
Om än sålunda ganska ansträngande är dock å andra sidan lantarbetet
hälsosammare än något annat yrke, och det allmänna hälsotillståndet är
vida bättre bland den jordbrukande befolkningen än bland t. ex.
industri- och fabriksarbetarne, vilket bevisar att vid lantarbetet någon
överansträngning i allmänhet icke förekommer. Har någon väl ofta sett en
nervös och blodfattig bonddräng eller bondpiga? Jag tror att antalet
sådana skall vara ganska lätt räknat.
Med dessa ord vill jag blott påvisa att lantarbetet visst icke är något
lekverk, men att å andra sidan icke heller någon grund finnes för en
uppfattning, som slagit över i den motsatta ytterligheten.
Malin hade nu varit i sin tjänst några dagar och alltså bort hunnit visa
sina färdigheter, men det var redan ganska tydligt, att hon icke var
kompetent att utföra de prestationer, som hon åtagit sig i egenskap av
piga. Hon visade sig, som förut är nämnt, vara fullkomligt okunnig i
även de enklaste sysslor och, vad som var värre, utan några som helst
anlag för praktiskt arbete. När hon skulle uträtta något kunde hon,
försjunken i drömmerier, bli stående med korslagda armar och alldeles
glömma bort det hon hade för händer.
En gång när Malin skulle diska, fann Hilda, när hon om en god stund kom
ut i köket och väntade att diskningen redan skulle vara överstökad,
Malin stående framför spegeln, noga synande sin hals, medan diskningen
icke ens var påbörjad, och vid Hildas påmaning att taga itu med arbetet,
svarade hon då, att hon trodde diskarna hade ynglat.
Ibland kunde hon, när det någon gång hände att arbetslusten, likt ett
plötsligt uppflammande men snart åter slocknande stjärnskott, föll på
henne, åtaga sig göromål, som hon ej alls begrep sig på och då
åstadkomma direkt skada i stället för nytta. Vid ett tillfälle skulle
hon sätta sig till att väva under försäkran att hon var van därvid, och
snart skulle väva en fyra eller fem meter, men hela resultatet av en
halv dags arbete var inte fullt en decimeter och detta vävdes efter en
sådan metod att Hilda sedan hade sysselsättning i nära två dagar innan
hon fick väven i sitt rätta skick igen.
Malin hade också ganska underliga föreställningar om renlighet och
trodde tydligen icke, att det i ett lanthushåll ställdes några
fordringar i detta avseende. Så t. ex. kunde hon vid uppläggning av smör
fatta tag i detsamma med fingrarna, och då Anna förehöll henne det
orenliga däri säga: »Du är så kodum; inte är det så fjäskigt och noga
när arbetsfolk och bönder skall äta, dom är alla lika dumma och har ju
inte något sinne för renlighet.» Och hon lät efter hand allt tydligare
förstå, att hon ansåg sin omgivning vara ett annat slags människor, som
befann sig på en lägre utvecklingsgrad i jämförelse med henne själv. Men
en gång när hon framlade denna sin uppfattning och Anna började skratta
åt henne och driva skämtet till sin höjd, blev hon alldeles svarslös och
mållös och stod en lång stund liksom fallen från skyarna i sin förvåning
över att bönder kunde ha så ljusa ögonblick. Ehuru hennes värdesättning
för övrigt verkade enbart löjlig, började jag dock känna mig förargad
över hennes ofta visade lojhet och oskicklighet i fråga om sysslor och
göromål.
Förutom allt detta var hon även i besittning av en del vanor och ovanor,
som kunde förbluffa en enkel lantbo. Den ena cigarretten efter den andra
lät hon gå upp i rök med en smartness som vittnade om en högt uppdriven,
genom lång vana förvärvad skicklighet, vilket jag dock för barnens skull
snart måste stävja genom att proklamera samma förordning som gäller för
en del järnvägskupéer. Hon besatt en virtuosmässig skicklighet i konsten
att spela mungiga och hon utnyttjade denna sin förmåga vid de mest
otroliga tillfällen. Så hördes hon stundom med kläm och bravour å sin
mungiga av »Svenskens älskling»-typen, omväxlande med att hon sjöng
vissa strofer, framtralla den urgamla:
»Tjänare Amanda, kom till min barm,
Här skall du finna en kärlek så varm,
Jag kiligare fjälla än dig ej får
Och i en cirkel det hela går.»
eller:
»Det var julafton nittiofyra»
o. s. v.
omväxlande med »Putte, min lilla Putte» samt en del andra melodier av
äldre och nyare ursprung, vilkas ordalydelse jag inte så noga känner
till. Men litet förströelse förhöjer ju trevnaden samt bidrager till att
förläna en ljusare syn på tingen under vardagslivets trista enformighet,
och jag missunnade henne visst inte en så oskyldig njutning, som även
beredde barnen ett ogement nöje, när de vid sådana tillfällen brukade
samlas utanför staketet för att lyssna till de rytmiska tonerna.
Det var emellertid snart tydligt att Malin icke var i stånd att fylla
sin uppgift som piga, och efter kontrollassistentens besök tog Hilda
själv itu med mjölkningen i Malins ställe, medan dennas verksamhet
begränsades till att deltaga i hushållsbestyren när så föll sig samt att
för övrigt se efter barnen, ehuru hon visst inte var någon barnavän utan
försummade dem så ofta hon kom åt.
Däremot visade hon ett synnerligen stort intresse för djur. Kattor och
hundar smekte och kelade hon med dagen i ända, ibland smög hon sig ner
till ladugården, där hon roade sig med att låta kalvarna dia sina
fingrar, och hennes favorit var den stora slaktsuggan, med vilken hon
snart hade kommit på så god fot, att hon tilläts att, stående eller
sittande gränsle över suggans rygg, klia den borstiga svålen med skaftet
av en tandborste, som blivit avbruten, då hon vid sin första bekantskap
med suggan tog sig för att borsta dennas tänder, vilket suggan nämligen
avvisade på ett sätt, som icke inbjöd till förnyat försök.
Malins djurvänlighet tog sig också uttryck i att hon ständigt ville ge
djuren mat, antingen de orkade äta eller icke. Hon vandrade ofta ner
till stian med från måltiderna överblivna brödrester, och hon skulle
helt säkert ha blivit en alldeles utmärkt svinpiga, om inte hennes
utpräglade fasa för rengöringen hade kommit henne att uppställa krav på
att svinen själv borde underlätta sundhetsfrågans lösning genom
iakttagande av vissa ordningsföreskrifter, som hon dock ej kunde förmå
dem att ställa sig till efterrättelse.
Då Hilda och Anna en morgon efter avslutad mjölkning återvände från
ladugården hörde de på avstånd ett hiskligt skrik och oväsen. Inkomna i
vardagsrummet fingo de se Malin stå lutad över ett av de mindre barnen,
som i flera dagar varit grinigt och jämrat sig för tandvärk, med en
sopborste i högsta hugg, bannande och hotande att ge det stryk om det
inte genast snällt ville tiga. Den lille skrek naturligtvis ändå värre
och de andra barnen instämde med gälla röster i konserten. Hilda
lyckades emellertid snart åstadkomma frid och Malin tillsades att
uppträda mera behärskat och vara human mot barnen, som ju icke
förtjänade straff därför att de ledo av kroppslig värk. Hon lovade också
att inte vidare förgripa sig på dem, ehuru hon fortfarande vidhöll sin
åsikt om att stryk var en mycket lämplig kost för ungar.
Det var sålunda klart att hennes åligganden som barnpiga inte heller
föll henne i smaken och hon lämnade ofta lillan åt sitt öde för att
själv fördriva tiden med att lättjefullt ligga på rygg eller att i rent
frivola ställningar gassa sig i solskenet i det nyspirande gräset på
planen ner mot ån. Där kunde hon ligga långa stunder och dåsa,
struntande i sina plikter. Troligen hade denna hennes slöhet delvis sin
orsak i att hon i osedvanligt hög grad söktes av vårluften, vilket dock
naturligtvis inte kunde försvara hennes beteende att lämna sina
skyddslingar vind för våg. Jag beslöt emellertid att giva henne en
minnesbeta för att söka driva dåsigheten ur kroppen på henne och för
utförandet härav betjänade jag mig av följande i och för sig rätt
märkliga omständighet.
Strax invid dikeskanten nedanför ladugårdsbacken fanns i jorden en
mycket kraftig källåder, där förr vatten tagits för gårdens behov,
vilken källåder dock en tid efter här skildrade händelse alldeles
utsinade, vilket antagligen berodde på dess samband med en i trakten
befintlig vattensjuk, ehuru högt belägen däld, där torrläggning
samtidigt företogs. Som emellertid platsen nedanför ladugårdsbacken, där
källådern förut bröt fram, var olämplig och vattnet efter ladugårdens
ombyggnad löpte fara att förorenas, hade jag med s. k. slagruta följt
källåderns sträckning i marken och därvid funnit att den gick snett över
gårdsplanen på ett kort avstånd från mangårdsbyggnaden, i vars närhet en
ny källa nu var uppgrävd. Då emellertid denna plats var belägen högre än
det ursprungliga källflödet, hade jag haft ganska stort besvär med att
tilltäppa detta senare, då den nya källan annars icke gav något vatten.
Jag hade alltså rätt över den gamla ådern placerat en större sten och
däromkring dikat med mindre stenar och bräder med resultat att marken
närmast omkring stenen visserligen var något våt, men att det
förutvarande avloppet, som bestod av en grund ränna i marken ned mot ån,
nu var alldeles gräsbevuxen. Men det behövdes endast att man med en luna
eller ett spett lyfte på ena kanten av stenen för att vattnet åter
skulle forsa fram med en kraft, som var starkare än vanligt, tills den
ovanför belägna källan hann bli tömd. Jag hade lagt märke till att Malin
med förkärlek brukade välja denna torrlagda vattenränna till liggplats
vid sina solbad, troligen därför att hon där bättre kunde njuta av
solgasset och samtidigt vara skyddad mot den ännu något kyliga
vårvinden.
En dag, då hon gassade sig längre än vanligt, satte jag min plan i
verkställighet. Jag hämtade från redskapsboden det längsta järnspett som
fanns vid gården, medtog en försvarlig bjälke till underlägg samt begav
mig i väg till stenen nedanför ladugårdsbacken. Jag placerade där
bjälken med sin ena ända mitt för stenens södra sida, tog ett kort
bändtag, fattade tag i spettets yttersta ända för att åstadkomma större
kraftutveckling och klämde så på en gång till med all min kraft.
Resultatet av denna kraftåtgärd överträffade helt och hållet mina
förväntningar, och hade jag förutsett, att det skulle föranleda en så
stor katastrof, hade jag kanske ändå inte låtit mitt skämtlynne förleda
mig till att utnyttja de gynnsamma betingelser, som funnos, att på ett
verksamt och på samma gång diskret sätt giva min piga en fingervisning
om vad hennes frid tillhörde. I höga kaskader sprutade vattnet fram med
våldsam kraft för att i nästa sekund som en stormflod söka sitt utlopp i
den gamla rännan ner mot ån. Jag hade i sista ögonblicket böjt mig åt
sidan för att inte själv bli allt för mycket genomblöt, torkade mig
hastigt i ögonen och iakttog så händelsernas vidare förlopp.
Malin hade blivit alldeles överraskad av vattenfloden. Utstötande hesa
skrik när vattnet strömmade över henne, rusade hon sedan upp med en fart
och rörlighet, som jag förut icke tilltrott henne vara i besittning av.
Skälvande efter det kalla badet och ristande sig så att vattnet yrde
omkring henne, tittade hon sig förskräckt och förvirrad omkring utan att
dock få syn på mig, och rusade sedan utan att närmare söka taga reda på
orsaken till sitt olycksöde in i gårdsbyggnaden. Jag avlägsnade mig,
sedan jag återställt allt i sitt förra skick, och medtog de använda
verktygen, varför Malin, då hon efter att ekiperat sig i ny dress sökte
utforska platsens hemlighet, endast fann den våta stenen som vittnesbörd
om att något ovanligt hänt.
Hon gned nu sina geniknölar en stund utan att lyckas finna någon
förklaringsgrund till den mystiska tilldragelsen, och när hon sedan
inspekterade brandsprutan i lidret och funnit densamma tom och alldeles
torr, stannade hon troligen för antagandet att högre makter haft sin
hand med i spelet.
Det var nu på en gång slut med Malins solbad. Hon undvek sedan
sorgfälligt den farliga platsen, på vilken hon kastade skygga blickar
när hon någon gång senare kom i närheten av den, och från den dagen
hördes också mungigans toner mera dämpat.