Fru Zimmermann hade allt i ordning till afresan men ville först afvakta
sonens svar på hennes bref.
Det dröjde.
Hon började nästan tro att han blifvit alltför upprörd för att kunna
skrifva strax och att han väntade för att icke skrifva i vredesmod.
Inom henne rufvade der en blytung sorg och djupt i dess botten låg en
förtviflad tanke på lur. Hon kände den svarta hunden med de brinnande
ögonen--derinne bak dessa brinnande ögon bodde hennes koleriska naturs
våldsamma energi. Hon _kunde_ slita trådarne, som spunnit sig ut från
hennes eget bröst, skära dem af med ett enda snitt; hon kunde sätta sig
utanför spelet; det var som att bränna i sitt eget kött med ett glödande
jern men hon _kunde_ göra det.
Återvända till Amerika, befria sonen och sig sjelf från dessa ändlösa
konflikter, som endast pinade dem båda utan att någonsin kunna bringas
till en lycklig lösning.
Aldrig se honom mer. Låta sig dragas ut i den stora verldsböljan igen
för att försvinna så långt bort, att hans lifs sorger icke kunde nå
henne; att hon aldrig kunde träffas af ett sårande ord--men också
aldrig mer af en värmande smekning ...
Nåja... Quand même! Quand même! ljöd det inom henne med en ton af mörk
beslutsamhet. Hon fick försöka komma öfver det--också det--också det.
Hon var beredd; hon visste hvad som skulle komma. Men hon längtade i
alla fall efter svaret, om det också skulle bli ett slag; ty ovissheten
blef outhärdligare för hvarje timme, som gick.
Tanken på sonen lemnade henne icke ett ögonblicks ro; hon kunde icke
vara stilla, kunde icke stanna inomhus; hon måste ut, måste se
menniskor, lif omkring sig.
Bara få något som distraherade, som vände hjernverksamheten utåt. Hon
fann det sjelf löjligt att hon gick der och vred sig under tyngden af en
annans sorger; men hvad hjelpte det att resonnera? Hufvudet kan tänka än
så kallt--blodet känner dock lika varmt. Hon förnam det som en rent
fysisk smärta i bröstet och denna smärta blef till en brännande törst
efter kyla och luft.
Hon tog på sig ytterplaggen och gick ut--gick och gick utan att känna
spår af trötthet. Det var som hade fysiken ingenting mer att säga,
smärtan hade tagit betslet mellan tänderna och jagade åstad. Timme
efter timme gick hon; hon kunde ha gått hela dagen utan att känna annat
än att hjertat värkte.
Mörka träd, en ljus sommarhimmel med enstaka små moln och det rödgula
gruset framför sina fötter--det var allt hvad hon kunde minnas från
denna promenad.
När hon kom hem låg Williams bref och väntade henne på bordet. Hon ref
det upp och läste:
»Min mor.
Jag fick ditt bref i dag; och jag sätter mig strax ner att besvara det.
Jag känner din varmblodiga natur i hvarenda rad och jag ser den kränkte
hedningens förtviflan öfver främlingen, som kommit in i hans helgedom
med skor på fötterna och låtit sina blickar glida med likgiltighet öfver
allt det, som hedningen dyrkar och älskar. Jag förstår att du måste hata
henne, främlingen, ty du kan icke hata mig, som förde henne ditin.
Men huru skulle detta kunna såra mig? Hur skulle jag kunna såras af ett
bref deri hvarje bokstaf andas din obändiga naturs gränslösa
tillgifvenhet för mig, som aldrig gjort ett grand för att förtjena den.
Hur kunde du tänka så smått om mig? Skulle jag inte kunna förstå hur
grannt och fritt det är när åskbyn drager öfver slätten, blixt på blixt
slår ner och tänder gårdarne rundtomkring? Skulle jag inte kunna
uppfatta att det är stort och vackert när du är just sådan som du
enligt din natur måste vara--hur mycket af det, som är det finaste och
bästa i ett menniskosinne, der döljer sig under vildens obändiga smärta
och vrede? Då vore jag inte värd att kallas din son.
Men jag ser henne i ett annat ljus än du. Jag tillhör samma generation
som hon--de halfva känslornas generation. Derför har jag lättare att
förstå henne.
Du bedömer henne som var hon en fallfärdig karaktär, liksom du sjelf;
men hon är endast ett skröpligt litet femininum. Och denna skröpliga
lilla tingest hade fattat ett så rörande förtroende till dig; hon tyckte
att hon kunde säga dig allt--du skulle alltid förstå henne. När hon så
trodde att vår vackra dröm var förbi kom hon strax och lade hemligheten
i dina händer. Det gjorde nog ondt, när du stötte henne bort. Det var
som att taga religionen från ett barn--ty hon trodde på din allvishet
och godhet som på Gud Faders i himmelen.
Du stötte henne bort derför att du älskar mig--så ensidigt, men så helt
och varmt. Hur vill du att detta lilla barn skall förstå det? Hon känner
det blott som om du varit grym och elak emot henne.
Du menar att hon ingenting gett mig, hon tycker det också sjelf och
ändå--Jag har så mycket att tacka henne för.
Jag var en förtorkad växt och hon var det lifgifvande vattnet. Hvad vet
regndroppen hvar den faller? Tyngdlagen drifver den nedåt och solen
värmer--och den torra jorden dricker den.
Jag var en domnad fisk, som legat länge på landbacken och som nu vräkts
i sjön. Nu längtar jag efter att arbeta. Jag vill ta ett nappatag med
Vår Herre--lifvet. Få se om jag legat för länge på land!
Du har ofta sagt, att jag behöfde, att lifvet grep fatt i mig riktigt
hårdt. Men jag var en reflekterande fisk, som hade svårt att fastna.
Hade för mycket af kallt förstånd och för litet af varmt och friskt
blod. Nu käns det som kunde jag bli menniska igen! Nu känner jag att jag
lefver. Det är hennes verk, fast hon icke vet deraf.
Du säger att hon intet gett mig. Är det ingenting att hon gett mig dig?
Glömmer du att det var genom henne förkonstlingen smälte? Jag skulle
aldrig ha kommit dig så nära som nu, om hon icke korsat vårt lif. Och du
säger att du hatar henne! Kära, älskade mor--tror du jag någonsin skulle
kunnat taga på de ömma strängarne i din själ mjukt och fint med
förståelsens varsamma händer om inte hon gjort mig ung och vek? Skulle
vi så kunna hata hennes minne, du och jag?»
Hon lät brefvet sjunka. Ja, han hade rätt; han hade alltid rätt. Han var
fin och god och ädel, hennes käre, vackre gosse. Och hon sjelf var låg
och elak, med ett obändigt sinne, som aldrig kände för andra och som
aldrig kunde resignera.
Återigen blef rummet henne så underligt instängdt och tryckande;
återigen tog hon ytterplaggen på sig och gick ut i den stilla kvällen.
Men hur annorlunda var icke hennes stämning nu.
Hon såg omkring sig med öppen blick; och allt hvad som speglade sig i
den var så melankoliskt vackert. Himlen var blå och på de öfversta
hustaken och skorstenarne sken solen ännu med en glans i gull. Luften
var fylld med dofter af svällande knoppar och från ett hus der hon gick
förbi, blåste en messingsorkester en af Bellmans sånger.
Hon vandrade fram och tillbaka i Lundagårds gångar, utanför det gamla
bibliotekshuset, som alltid kom henne att tänka på en tysk
medeltidsstad, under dessa åldriga träd der hon när skymningen sänkte
sig, nästan trodde sig skola få se en Faust och en Margaretha hand i
hand.
Öfver allt låg det en ro, som kom hennes hjerta att vekna och längta.
Och om och om igen ljödo brefvets uttryck i hennes minne likt sorgsna
folkvisetoner.
Det låg något af resignation i sjelfva luften omkring henne: i folkets
skaplynne, i arbetarnes tröga pligttrohet, der de ännu sutto kvar,
knackande på sina stenblock; i studenternas stilla samspråk, der de två
och två eller ensamme vandrade framåt som gamle män--öfverallt detta:
att nöja sig, böja sig, finna sig. Svårmod och resignation--öfverallt
detsamma. När hon gick här i denna omgifning förstod hon sonen bättre än
någonsin.--Han skulle aldrig resa sig i trots mot detta lilla barn, som
sade sig icke älska honom, men som ändå ville hålla honom kvar som en
leksak. Skulle hon sjelf då se honom glida undan? Skulle hon stå ensam
som en barnlös moder?
Om och om ljödo brefvets uttryck som veka mollackord hvilka målade för
henne bilden af ett litet blondt hufvud och väckte hos henne ett
oemotståndligt begär att öppna sina armar och sluta detta dåraktiga
lilla hufvud mot sitt bröst som förr. Utan att ens ha haft någon
öfverläggning med sig sjelf vände hon tvärt i en af gångarne. Stöta bort
eller draga till sig, det låg henne lika nära, ty båda delarne var att
handla. Resignation, med händerna i skötet, var det enda som var henne
främmande.
Hon ringde på den lilla tamburen och det var Alma sjelf som öppnade.
»Vill du komma till mig ett ögonblick?»
Det var nästan mörkt derinne men det »ja», som följde på frågan hade
tonfallet af en glad häpnad.
»Kom strax då. Jag går i förväg upp.»
Fru Zimmermann skyndade bort utan att vänta. Hon skulle icke kunnat
uthärda att ha ett samtal med Alma dernere i hennes eget rum; det var
som om hvarje småsak der skulle kasta tillbaka de ord af hat och
förebråelse, som de indruckit; eller det var som om hatet måste vakna på
nytt i denna omgifning.
Det dröjde icke många minuter innan Alma kom.
Men när de stodo der midt emot hvarandra, räckte hvarandra handen och
letade efter något att säga hvarandra, då kände de hur oåterkalleligt
allt brustit.
»Sitt ned», sade den äldre, konventionelt och dödt.
Alma satte sig. Hon väntade på en afbön, men den kom icke; fru
Zimmermann väntade på ett enda tecken af den fordna vekheten, men det
kom icke heller.
»Nu ångrar du att du bad mig komma», sade den unga.
»Nej. Jag ångrar mig icke. Det var bäst att vi träffades ännu en gång.»
»Det tycker jag också.»
Samtalet stannade af. Denna sommarskymning öfver ett hotellrum verkade
så underligt död och tung; den gaf intet af frihet och de båda kvinnorna
trycktes af hvarandras närhet som af en olidlig börda.
Fru Zimmermann gick af och an på golfvet med mjuka, ljudlösa steg; och
hvarje gång hon närmade sig betraktade hon detta hufvud, som icke gjorde
en rörelse. Hon kunde blott urskilja de osäkra konturerna af dess
hårresning.
Hon törstade efter ett enda tecken till lif, något som kunde angifva att
denna varelse _kände_ något, hvad som helst; men der kom intet. Den unga
flickan satt der rak och stel och tyst som om hon varit skuren i trä.
Hon teg så hårdnackadt som skulle hon tiga hela natten.
Den ensamma, svartklädda kvinnan ryste. Det var som stod hon nu än en
gång framför likbåren, den der förfärliga dagen, då hon miste allt--den
dagen som en tid nästan varit utstruken ur hennes minne.
»Jag anade icke hur djupt jag var fäst vid dig»--sade hon; orden hade
kommit fram liksom framtvungna genom inre tortyr, men här stannade de
plötsligt af.
Den unga satt och väntade på fortsättningen, hon väntade på afbönen. Hon
förstod ingenting annat än att man hade gjort henne orätt och med ett
barns hersklystnad ville hon böja detta gamla hufvud, hvars hållning
lifvet gjort så stel och styf.--Den unga kände instinktlikt, att hon i
denna strid hade öfvermakten.
»Du sade, att det var flirtation och samlarvurm», sade hon mulet. »Det
kan jag inte glömma och det var inte sant.»
»Jag har aldrig trott att det var _medvetet_. Jag sade dig också att jag
för upprifven för att kunna vara rättvis.»
Den unga satt och väntade ännu; detta erkännande var henne icke nog.
Djupt i hennes sinne rörde der sig en längtan att lägga sitt hufvud mot
den andras axel, förtroendefullt som i fordna dagar; men denna längtan
kväfdes af medvetandet att ha varit föremål för en orättvis beskyllning.
Barnet var såradt; och hemmets afgud var van att man bad om förlåtelse.
»Om jag varit orättvis, om jag varit orättvis», sade modern och tårarne
störtade utför hennes kinder medan rösten blef konstladt lugn men så
maktlöst bruten, »om jag varit orättvis så skulle du först tänka på
_hvarför_.»
Hon måste göra en paus i det hon torkade sitt ansigte, men tårarne bröto
fram igen, lidelsefullt flödande tårar, som icke stockade rösten, endast
gåfvo den ett uttryck ibland som af en sträng, när den brister. Och
orden kommo af sig sjelfva, liksom burna fram på denna flod af tårar,
medan händerna vredo sig kring den sammanrullade, våta näsduken.
»Du kan icke förstå hvad det vill säga att i hela verlden icke ha mer än
en varelse att hålla af--endast denne ende att knyta alla tankar,
förhoppningar och framtidsplaner omkring--så att man icke kan lefva sitt
eget lif utan går upp i hans--»
Hon måste göra ett uppehåll; det var som om ett äldre element af sorg
kommit till och blandat sig med smärtan för i dag. Hon stödde sig ett
ögonblick mot bordet och tryckte handen knuten mot sin panna; men Alma
såg det icke, hon satt orörlig på sin stol och vände ryggen till.
Fru Zimmermann återtog sin vandring och hennes ton var lugnare:
»Du kan ju tänka dig, att det icke skall vara möjligt längre att vara
rättvis, när det tillfogas honom smärta. Bitterheten bryter igenom
allting. Att våga kröka ett hår på hans hufvud är det största brott i
verlden--»
Det herskade samma dödstystnad i rummet för hvarje gång hon samlade sin
röst till ett nytt utbrott. Det smög sig öfver henne en känsla af att
hon talade för döfva öron och till sist kom det så svagt och hopplöst:
»Om du bara håller af honom med den minsta lilla gnista så måste du ju
förstå, att allt hvad jag sagt dig, allt det elaka och orättvisa--allt
har sin rot i min gränslösa kärlek till honom; och den gemensamma
tillgifvenheten borde--»
Nu kunde hon icke fortsätta längre. Hon kände att alla hennes ord skulle
studsa platta tillbaka mot denna sårade fåfänga. Hon krympte sig af
förödmjukelse öfver att icke kunna återhålla sina tårar inför denna
halfva lilla varelse, som i deras utbrott icke skulle se annat än en
svaghet, öfver hvilken hon sjelf triumferade.
Fru Zimmermann hade kastat sig på stolen och gömt ansigtet i sin näsduk.
Nu reste hon sig. Hållningen hade återfått sin stelhet och med en
rörelse af beslutsamhet stoppade hon näsduken i fickan medan hon återtog
sin vandring.
Alma satt kvar, liksom väntade hon ännu. Men der kom intet mer och
tystnaden som följde var icke en paus, det var ett svalg fullt af kall
ovänlighet.
»Hvad känner du sjelf?» sade modern med en röst som återfått hela
sjelfbeherskningens öfverlägsenhet. »Är du ond eller är du
ledsen?»--Orden hade nästan en klang af åtlöje.
»Jag är hvarken det ena eller andra--tror jag.»
»'Hvarken det ena eller det andra--tror jag!' Ja, det är nyckeln till
hela din karaktär.»
Den unga flickan reste sig. »Farväl», sade hon.
»Farväl. Och lycka till med den näste! Men akta dina ögon ifall han har
en mor!»
Hon stängde dörren efter sin gäst. Så återtog hon sin vandring och
tårarne störtade åter fram i frihet.
Hon skulle aldrig kunna motsäga sin son deri, att detta icke var ett
täckt litet ansigte; och hela hennes egen tillgifvenhet skulle icke väga
så mycket i vågskålen som ett enda litet fjun af detta silkesfina
blonda, hår.
Äfven hon måste resignera.
* * * * *
Efter återkomsten till Stockholm fick fru Zimmermann bref från sin son.
Det var helt kort och modern tyckte att det bar en prägel af tvång.
Köpenhamn den 20 maj.
»Min mor.
Alma och jag ha träffats. Jag hade skrifvit och frågat om hon ville
komma på en dag och så kom hon.
Det var så annorlunda här mot i Lund. Det var som om hon lemnat
småstadsluften och dammet kvar derhemma. Hon kände det, hon visste det
och hon led öfver att behöfva resa.
Hon håller ändå af mig--ibland. Det kan glimta fram en sekund medan hon
lägger sitt hufvud intill mitt bröst. Då är hon lika sann som när hon
sedan säger att det aldrig varit någonting.
Jag begär inte att du skall hålla af henne; jag vill bara sjelf vara
fri. Om jag älskar henne vet jag inte, bryr mig inte om att grubbla
deröfver. Men jag vill vara hennes vän. Jag vill att hon skall kunna
komma till mig som till en gammal farbror, lägga sitt hufvud intill mitt
bröst och anförtro mig hur elakt lifvet är. Och farbror skall taga fint
på barnets känslosträngar med en gammal intelligent mans förstående
hand.
Och så, kära, älskade mor, trycker jag din hand, hårdt, hårdare än
vanligt och säger farväl till härnäst. Om ett par dar reser jag från
Köpenhamn och lägger mig nånstans i en af krok af verlden; och innan du
ser mig igen hoppas jag ha ett dugtigt stycke arbete gjordt.»
Det var ett underligt intryck hon fick af detta bref. Bäst att icke
träffas, bäst att skiljas. Ja,--bäst så tänkte också hon.
Hon hade stött hans afgud i stoftet. Hans läppar kunde tala om
förlåtelse, hans hjerta aldrig. Det skulle alltid sitta kvar liksom en
brodd af misstro; nu skulle lögnen komma in mellan dem. Då ville hon
hellre gå sin väg, ensam ut i den vida verlden. Verlden var så stor, der
fans nog rum för dem alla--alla tre--utan att de behöfde korsa och
förbittra hvarandras lif.
Så hade då hennes blinda kärlek fört henne hit--ut i den yttersta
ensamhet.
Bäst att icke träffas. Med sina starka händer skulle hon alltid gripa
störande in i deras stämningar. Hon skulle fordra fasthet och verklighet
der de kunde nöja sig med sköra obestämda drömmar--Men för dessa starka
händer och detta okufliga verklighetssinne skulle det väl finnas ett
arbete i någon vrå af verlden--ett ensamt och hårdt arbete, som kunde
passa för dem att taga fatt på.
* * * * *
Det var en vecka derefter. Hafvet låg slumrande stilla med ljus
hvitaktig metallglans. Himlen var blå och molnfri, längst borta kantad
med litet solröksdis, der kusten försvann.
En grupp af herrar och damer stodo i aktern under flaggan, som hissades
till helsning åt en förbipasserande ångare, och kastade brödbitar åt
giriga måsar, hvilka grepo dem i vattenbrynet, som de sopade med sina
glänsande vingar.
Ensam, midskepps, stod en svartklädd kvinna. Hennes mörka ögon stirrade
på kusten, hvilken skymtades som en smal strimma genom solröken. Hon
knäppte samman sina händer och stirrade ännu dithän, fast tårar skymde
hennes blick. Hon gick i landsflykt utan afsked; hon hörde till en
generation, som måste gå, för att lemna plats åt det skeptiska, blodlösa
slägte, som dock har ungdomens rätt att lefva och vara till.
Kampen var slut.