* * * * *
Morgonen hade kommit. Solen sken in genom båda fönstren i Alma Hagbergs
lilla boudoar, genom den lätta väfnaden af brokig vitrin, kastande ett
dämpadt ljus öfver alla föremål. Detta rum var öfverhopadt af små
lyxartiklar, terracotta-statyetter, fotografier och makartbuketter--allt
hvad man kan få köpa för billigt pris i de stora städerna och som här i
detta lilla småstadskrypin gällde för gedigen prakt. Under en stor,
kinesisk parasoll stod ett litet skrifbord inkiladt i ett hörn.
Tamburklockan pinglade och strax derefter släpptes en ung herre in.
»Jag ska' säga till fröken strax», sade pigan, som öppnat. »De äta
frukost derinne.»
»För all del bed fröken inte göra sig brådtom; jag kan godt vänta.»
Den unge mannen blef ensam i rummet och han såg sig omkring med ett
slags vördnadsfull nyfikenhet, han gick från möbel till möbel,
beskådande allt så noga, som om han varit på ett museum, der han kunde
ha något att inhemta af hvarje småsak. Sina händer höll han på ryggen
liksom för att icke komma i frestelse att röra vid föremålen och mössan
behöll han i händerna liksom var den icke värdig att upptaga en plats
bland alla dessa rariteter.--Han var närsynt och han måste böja sig
djupt ner och sträcka sig högt upp för att kunna se; men under alla
rörelserna höll han trofast händerna på ryggen som om han varit rädd att
skada någonting med dem.
Der var en fotografi af den mediceiska Venus, med påskrift: _Paris den 5
Juli 1886_. Der var brunnsglas från Carlsbad och lackerade träsaker från
Ems. På skrifbordet stod porträttet af en känd skådespelare i kostym;
och i kanten hade han sjelf skrifvit: _Till fröken A. H_., jemte sitt
namn. Der fans också, ett kvinnoporträtt: ett vackert hufvud med ett
strängt och energiskt ansigte infattadt i ramen af en spansk mantilla,
som från håret böljade ner öfver hennes barm; dess inskription
intresserade honom mest af alla. Der stod: _Till sparfungen från hennes
mor_ och inunder med en annan handstil: _In memoriam_.
Men nu öppnades dörren; rummets och härligheternas egarinna steg in.
Hennes ansigte såg ut som ett sjukt barns, så vaxgult i färgen, så
rundadt och mjukt i alla konturer. Också händerna hade samma sjukliga
blekhet. Den lilla knubbiga figuren var klädd i en morgonrock af vinrödt
ylletyg, med yfvig montering af crémegula bomullsspetsar; det frammanade
en föreställning om rödgröt med gräddskum--det sötaste han visste.
Han betraktade henne med naiv beundran; för hans landtliga uppfattning
representerade denna kvinna höjdpunkten af öfverförfinad elegans.
»Ursäkta att jag kom så tidigt», sade han bugande i det han gjorde några
omotiverade rörelser med sin studentmössa, medan rodnaden spred sig
öfver hans finniga ansigte ända upp i hufvudbottnen, som skymtades under
det närklippta, gulhvita håret, »men jag var så rädd att någon annan
skulle komma mig i förväg.»
Fröken Hagberg inbjöd honom med en gest att taga plats och satte sig
sjelf på chäslongen. Hennes sätt var mycket nonchalant; hon hade vid
inträdandet besvarat hans djupa bugning med en lätt nick och icke låtsat
sig märka att han gjorde min af att sträcka fram sin hand. Nu såg hon
på honom med frågande likgiltighet.
»Hvad var det då?» kastade hon fram.
»Jo, vi skulle ha en baltillställning i afdelningen på lördag och jag
skulle fråga om fröken ville göra mig den äran att bli min dam.»
»Tack.»
Han ville så innerligt gerna få ett samtal i gång, men visste icke
riktigt hvad han skulle gripa till.
»Fröken vet väl att det blir majkarneval i år», sade han till sist. Han
var sjelf medlem af karnevalskomitéen och han önskade ingenting högre än
att få förråda dess hemligheter. Men fröken tycktes icke intresserad af
dem.
»Ja», svarade hon blott helt torrt.
Han beslöt sig för att uppsöka hennes intresse på hennes eget
territorium.
»Hvad fröken bor vackert här»--han såg sig beundrande omkring.--»Det
måtte vara roligt att resa så mycket.»
»Ja. Jag tycker om att resa.»
Hon blickade honom rakt in i ansigtet så fullkomligt obesväradt att
rodnaden åter började sprida sig öfver hans finniga kinder. Han visste
icke hvar han skulle göra af sina ögon. Han vågade icke se på henne utan
slog dem till sist ned, som var han en ung, blyg flicka och hon en
gammal, rutinerad förförare.
»Skall fröken resa i år också», fick han framstammadt medan han tummade
på sin mössa.
»Jag vet inte. Jag har tänkt en smul på att resa till Italien utåt
hösten.»
»Det måtte vara roligt att kunna göra såder--alldeles som man
vill.»--Han liksom hukade sig ner när han sagt det och rodnade åter upp
i det hvita håret.
»Jag gör alltid som jag vill.»
»Det vet jag--jag--jag hyser en rysligt stor beundran för fröken--.» Det
sista sades med en antydan om ett galant smil.
»Ni känner mig ju inte?»
»Jag har hört så mycket om fröken--genom Natanael Heikelstam.»
»Jaså», sade hon likgiltigt.
»Jo, han och jag umgås rätt mycket. Tycker fröken inte att han ser bra
ut?»
»Jo. Kommer han med på balen?»
»Nej.»--Han såg upp skyggt för att söka utröna om hon var på något sätt
intresserad af att Heikelstam kom med; men han kunde icke upptäcka
skymten af en rodnad; detta ansigte var så lugnt och kallt som fans det
icke en droppe blod under den mjuka huden.
»Jag får väl inte uppehålla längre?» sade han tvekande i det han reste
sig. Men hon reste sig också, utan förbarmande.
»Går fröken aldri ut och går om morgnarne?» försökte han sig änn en
gång.
»Jo, det gör jag ofta.»
»Fröken--fröken har inte lust att gå ut en liten tur? Det är så vackert
väder.»
Det gled som skuggan af ett leende öfver hennes drag.
»Jag är klädd i morgonklädning», sade hon.
»Jaså. Ja--ursäkta.»
Han blygdes öfver sitt missgrepp och af idel förlägenhet hugade han sig
gång på gång medan han rodnande ryggade hän emot dörren. Då han stod der
och bugade för sista gång nickade hon nådigt åt honom som om han varit
ett litet barn.
»Jag kan gå med en annan gång», tröstade hon.
Hela hans ansigte lyste upp af tacksamhet innan han försvann.
Hon såg sig omkring liksom villrådig hvad hon skulle fördrifva tiden
med. Det lilla öfverkastet på chäslongen hade kommit i oordning och hon
lade det rätt igen. Så satte hon sig vid skrifbordet, tog fram sin
dagbok ur lådan och läste igenom hvad hon skrifvit föregående afton.
Medan hon läste tyckte hon att hon såg sig sjelf som ett
hemlighetsfullt, olycksbringande väsen, hemskt men stort. Allt omkring
henne ändrade dimensioner och växte; hon mönstrade godtköpsgrannlåten
omkring sig och tyckte sig vara omgifven af lyx och rikedom. Der fans
ingen skymt af en liten småstadsflicka, som läst romaner och dref
småkurtis; hon var den farliga sirénen i sin kungligt smyckade håla.
Men så högg det plötsligt till inom henne af ett slags ångest, som hon
icke kunde förklara: en tomhet, en längtan, men med bismak af skam och
fruktan.
Hon lade boken tillbaka i lådan och reste sig upp. Det grubblande,
gammalkvinnoaktiga uttrycket löste sig till ett ungt, ljust leende. Hon
tänkte med en trygg värme på honom, som hade sagt att han alltid ville
vara hennes vän, som kunde lägga hennes hufvud mot sitt bröst och smeka
så lent och fint, kyssa och smeka utan att fordra--utan att anse henne
dålig, utan att taga det som en förpliktelse att hon lät det ske.
Då hörde hon åter klockan pingla och strax derpå knackade det på dörren.
Det var Williams mor.
Hon såg stel och kall ut och hon hade mörka ringar under ögonen.
»Jag har varit på posten», sade hon. »Jag har skrifvit till William.
Almas blick fick någonting osäkert i sitt utryck. Det var som om den
tanken gjorde henne ondt att hon hädanefter skulle stå utanför. På samma
gång spratt hon till och såg hänemot skrifbordet; det föll henne in att
hon glömt dagboken kvar uppslagen och att fru Zimmermann utan att vilja
det kunde komma att läsa några ord i den. Men så kom hon ihåg att hon
lagt den ned i lådan; hon såg också att der intet annat fans på
skrifbordet af sådant som icke borde finnas der--och ändå hade hon en
förnimmelse som om der låg något, som borde döljas. Någonting i den
äldres ögon kom henne att känna det så som om ett eller annat vore i
olag i rummet.
Dessa ögon ströko granskande öfver pappgrannlåten, vaserna,
dussinarbetena och med ens var det som om en scenförändring försiggått
inför Almas syn. Det slog henne att rummet var smaklöst, teatergrannt
och utståtadt--en prakt som kunde imponera småstadsborna, men icke denna
kvinna som lefvat sitt lif ute i den stora, vida verlden. Hon skulle ha
önskat att hon med ett tag kunnat sopa bort all denna godtköpslyx, att
hon haft endast en enkel kammare att bjuda på, en enkel kammare utan
anspråk.
Hon jämkade den lilla sidenkudden på chäslongen och bad sin gäst taga
plats.
Fru Zimmermann satte sig på yttersta kanten, som var hon rädd att sjunka
riktigt bekvämt ner, så att hon skulle få svårt att resa sig igen.
»Jag har skrifvit allt hvad jag känt, hänsynslöst och bittert. Jag
tycker mig ha en viss förpliktelse att säga dig det. Derför kom jag
hit.»
Den unga flickan såg på henne med sina stora barnaögon, i hvilka det låg
som en förebråelse öfver att den gamla kunde ha hjerta att göra henne
ondt.
»Ja, det kan jag så godt förstå», sade hon sakta.
»Så är det också någonting annat, som plågar mig», fortfor fru
Zimmermann med en torr och liksom ansträngd röst. Det var som hade hon
svårighet att andas och derför icke kunde få fram orden annat än i små
korta satser. »Det är porträttet der--du kommer ihåg under hvilka
omständigheter du fick det...»
De uppmärksamma närsynta ögonen hade stirrat på den talande som för att
gissa hennes mening och förekomma hennes önskan. Så förstod hon.
»Ack ja», sade hon beredvilligt, »det kan jag tänka mig så väl, att det
skall plåga dig.»
»Du har alltså ingenting emot att ge mig det tillbaka?» kom det, liksom
med lättnad.
»Nej, inte det minsta.»--Det var alltjemt samma glädje öfver att vara
tillmötesgående. Barnet skildes så gerna vid sin lilla leksak för att
göra den till viljes som hon höll af. Hon gick till sin lilla sekretär
och tog fram ett kuvert; och de svarta ögonen följde henne med ett slags
lurande misstro. Men hon tog verkligen porträttet ut ur ramen och lade
omsorgsfullt in det i omslaget, alltjemt med samma nöjda
tillfredsställelse öfver att kunna göra allt hvad man fordrade af henne.
»Här är det», sade hon vänligt i det hon räckte det fram.
»Tack», sade en gammal kvinnas hårda röst och de smala fingrarne grepo
begärligt efter det lilla paketet. Så reste hon sig upp.
»Sitt... vill du inte sitta», bad den unga.
Fru Zimmermann återtog liksom motvilligt sin plats på chäslongen; det
var blott som om hon icke orkade stå. Men hon höll sig rak och styf,
Det kom ett häpet uttryck i barnaansigtet. Det föreföll henne som om en
främmande kvinna kommit in i hennes rum, en elak gammal kvinna, så olik
den blida, moderliga vän mot hvars axel hon så ofta hade lutat sitt
hufvud.
»Barn», sade samma främmande röst, »jag tror icke du anar hur djupt
detta gripit in i mig. Du kan icke förstå det.»
»Ahjo, men...»
»Men?»
»Du sade en gång», kom det dröjande och tveksamt, »att det inte var för
Williams skull--att du höll af mig för min egen skull... att du alltid
ville vara som en mor för mig...»
»Jag trodde så; men det var icke sant. Jag kan det icke, fast jag vet
att William önskar det.»
De sjögrå ögonen vidgade sig så stort och skrämdt.
»Du skall inte tänka på mig», sade den späda rösten med en ångest som
icke kunde döljas.
»Jag tänker icke heller på dig»--de svarta ögonen vändes liksom med våld
bort från det vaxbleka lilla ansigtet--»jag tänker på William och mig.
Detta skall bli till en brytning mellan oss. Nu skall jag mista honom.»
Der steg ett par stora tårar i de vidöppna, skrämda ögonen; de stodo
kvar och simmade öfver globerna på randen af ögonnätet utan att rinna
ner.
»Du skulle mista honom--för min skull?»
»Ja, så kommer det att gå.»
I det härjade kvinnoansigtet syntes icke en ryckning; men der låg öfver
det en ödslighet så bottenlös och öfvergifven att det gick en rysning
genom den unga då hon såg derin.
»Det är inte möjligt», sade hon och hennes skälfvande, kalla små fingrar
lade sig öfver den hand, som höll porträttet.
»Jo. Du gör dig icke begrepp om hur ett agg kan växa i mig, växa mig
öfver hufvudet så att det förkväfver allt annat. Jag kufvar det så
länge; men när det bryter igenom är jag icke herre öfver det.»
»Ja, du måste ju känna agg emot mig», kom det ödmjukt och stilla. »Jag
gör mig inte räkning på annat.»
»Men du vet icke hur jag måste se på dig nu.»
De genomträngande ögonen fäste sig nästan hatfullt på detta veka ansigte
som med de klara tårarne öfver sina kupiga ögon såg ännu oskyldigare och
barnsligare ut än eljes.
Det kom intet svar men den skygga handen drogs tillbaka utan att ha fått
svar på sin smekning.
»Jag kan icke vara rättvis emot dig. Jag har försökt, men jag kan icke.»
»Ack, det förstår jag så väl; plåga dig inte med att försöka vara vänlig
emot mig.»
»Det är icke det--det är det, att jag icke kan gå utan att ha sagt dig
hvad jag tänker.»
Der kom något i blicken för hvilket den unga flickan skyggade tillbaka.
»Om du älskat William så öfver allt annat i verlden att du gifvit dig
åt honom helt, utan vigsel och allt, så skulle jag icke ha sett snedt på
dig derför, om _han_ velat det. Men han ville göra dig till sin hustru
och hålla af dig för hela lifvet. _Det_ ville du icke--icke ha hans
trohet, bara hans smekningar för stunden...»
Det invärtes raseriet förtog henne rösten. Hon tänkte sig om för att
kunna finna ord liksom doppade i syra att fräta sig in på en ömtålig
punkt i hennes själ. Hon skulle piska halfheten och ytligheten till
blods genom hud och hull, hon ville pina denna kvinna med små glödande
förolämpningar tills hon skulle vrida sig som ett såradt djur i blygsel
och vånda. Hon hade lekt med hennes gosses hjerta, kastat honom igen ut
i tomhet och köld. Och hon trodde sig sjelf vara oskyldig som förr,
derför att hon icke gått öfver »det tillåtnas» yttersta gränslinje!
Men modern hade svurit att denna lek skulle lemna efter sig annat än
oblandadt nöje och i den stelnade blicken, som förskrämd riktades emot
henne, såg hon att slagen träffat.
»Jag _trodde_ att jag höll af honom», sade den unga sakta.
»Hälft och ljumt, ja! Flirtation och samlarvurm! Du kunde timvis gömma
dig in i hans famn--ja--och nu är han dig främmande--efter en månad! Nu
gömmer du dig kanske till och med--på försök--in i en annans famn; det
är så angenämt--och man kan gå från den enes armar i den andres--i
evighet--bara man aldrig går öfver gränsen. Man kan få en hel rad af
älskare utan att någonsin ha älskat en enda. Man har icke mer ansvar än
en hundvalp, som låter stryka sig på ryggen af alla förbigående! Men med
det slags kvinnor har jag ingenting gemensamt! Det har jag skrifvit till
William och det kommer han aldrig att förlåta mig.»
Fru Zimmermann reste sig upp.
Harmen och den sårade stoltheten hade torkat tårarne ur Almas ögon. De
båda kvinnorna, som för så kort tid sedan känt sig som mor och dotter,
sågo hvarandra nu i ögonen med trots och hat och vexlade ett handslag
kallt som is.