8.
Ecglafs son Hunferð talade;
Vid Scyldingafurstens fötter satt han,
Löste stridsrunan--den modige sjöfaranden
Beovulfs resa förtröt honom mycket,
Förty han unnade ej, att någon annan man
Under himlen skulle någonsin vinna
Större ära på jorden än han sjelf--:
‘Är du den Beovulf, som mätte sig med Breca
I kappsimning öfver det vida hafvet,
Der I öfvermodigt pröfvaden vågorna
Och för djerft skryt vågaden lifvet
I det djupa vattnet? Ej kunde någon man,
Ljuf eller led, förmå eder att afstå
Från den sorgfulla färden. Sedan summen I i hafvet,
Der I med armarna famnaden hafsströmmen,
Mätten hafsvågorna, svängden händerna,
Gleden öfver hafsytan; vintersvallet
Sjöd i vågorna. I sträfvaden sju nätter
I hafvets våld; han öfvervann dig i simning,
Hade större styrka. Sedan vid morgontiden
Bar hafvet upp honom till de krigiska rämerna.
Derifrån uppsökte han, dyr för de sina,
Sitt kära odal i brondingarnes land,
Den fagra fridsborgen, der han hade folk,
Berg och ringar. Hela sitt vad med dig
Fullgjorde noga Beanstans son.’